MÖTET Jimena Morlas håller igång hjärtrytmen.

Hjärtat YRKE: PERFUSIONIST

Xxx

TEXT: TIM ANDERSSON FOTO: VIKTOR GÅRDSÄTER

Vi ses mellan två operationer i en sjukhussal på Karolinska i Solna. Med huvudet täckt av turkost papper och halva ansiktet av ett blommigt munskydd visar

Jimena Morlas sitt främsta arbetsredskap: den väldiga hjärt- och lungmaskinen av krom, skärmar och slangar.

Det är en uppfinning som har räddat oräkneliga liv sedan den revolutionerade hjärtkirurgin på 50-talet. Maskinen utgörs av en pump som avlägsnar blodet från kroppen genom en så kallad oxygenator – ett slags artificiell lunga – för att sedan pumpa in det i kroppen igen. Oxygenatorn ersätter blodets koldioxid med syre.

Efter att maskinen kopplats till patientens blodomlopp styr Jimena Morlas bland annat blodets temperatur och flödets hastighet, som anpassas efter patientens längd och vikt. – Vår största rädsla som perfusionister är att maskinen ska krångla. Det finns ingen som kan hjälpa till. Bara vi vet hur den funkar. Om maskinen stannar måste vi driva den manuellt genom en handvev.

Få personer dör under en hjärtoperation.

På Karolinska var det inte mer än 1,1 procent förra året som avled inom trettio dagar efter ingreppet. Under de knappa fem åren då Jimena Morlas jobbat här har hon bara upplevt ett fall där patienten inte har kunnat räddas.

– Det handlade om ett väldigt komplicerat ingrepp. Jag gjorde mitt bästa, och jag såg att teamet gjorde sitt bästa. Jag jobbade tjugofyra timmar inne på operationssalen, men till slut gick det ändå inte.

Efter en sådan insats brukar hon känna sig bakfull. Hjärnan är slut. Har operationen slutat olyckligt är det extra tungt. Det är viktigt att kunna lägga händelsen bakom sig. Utan operation hade patienten ändå avlidit. – Att hålla sig vaken i elva timmar, att vara pigg och fatta beslut, är tufft. Men man bara gör det. Det är som en form av mindfulness – man tänker inte på något annat. Man blir inte hungrig, inte kissnödig, man bara gör det.

JIMENA MORLAS VILLE från början bli läkare, men det fanns inga läkarutbildningar i närheten av den stad Salta i argentinska Anderna, där hon växte upp. I stället pluggade hon till operationssjuksköterska.

Perfusionistyrket kom hon i kontakt med genom några hjärtoperationer under utbildningen. Hon tänkte att det skulle passa henne, hon som tycker om att arbeta metodiskt, snabbt och beslutsamt. Som en av tio, och som ovanligt ung, blev hon antagen till en utbildning i Buenos Aires. Efter studierna fick hon jobb på ett barnsjukhus i samma stad. – Att jobba med barn är givande på ett annat sätt än med vuxna patienter. Det är mer som står på spel. De vuxna som vi opererar

● Född: 1984. ● Bor: På Kungsholmen i Stockholm. ● Familj: Mamma Marta och resten av familjen i Argentina. Familjen i Sverige består av vänner. ● Fritid: Reser, mediterar, umgås med vänner och går gärna på konsert.

Jimena Morlas styr över maskinen som håller patienterna vid liv under en hjärtoperation.

Under pandemin ökade trycket på perfusionisterna – Jimena Morlas såg många patienter gå bort. här på Karolinska är ofta äldre, och de har redan haft ett helt liv bakom sig.

Så hur hamnade Jimena Morlas här, på Karolinska? Allting i hennes liv har skett av slump, säger hon. I Buenos Aires träffade hon en svensk kille. Han förstörde allt, säger hon, och ler samtidigt. De är inte längre tillsammans, men hon har inga planer på att återvända till Argentina. – Jag lämnade något jag älskade, för något nytt som var totalt okänt. Men jag är en person som aldrig vill ångra att jag inte testade saker. Och jag trivs bra här.

I Sverige var det inte lätt att få jobb som perfusionist. Det finns bara 55 yrkesutövare i landet, och efterfrågan är inte större. Så hon började med att lära sig språket. Därefter utbildade hon sig till sjuksköterska och jobbade med för tidigt födda på neonatalavdelning på SÖS.

Först när en perfusionist på Karolinska gick i pension öppnades till sist en möjlighet för henne att återvända till sitt gamla yrke.

– Då hade jag inte jobbat på fem år. Men det var som att cykla – allt satt i ryggmärgen. Sedan slog covid-19 till och Jimena Morlas verklighet vändes upp och ned ännu en gång. Med den enorma mobiliseringen inom sjukvården fick hon återigen, om än tillfälligt, återvända till sjuksköterskeuppgifterna. Nu på intensiven. »Jag lämnade – Vi tog emot de allra något jag sjukaste patienterna och det var inte ovanligt att de älskade, för gick bort. Det var hemskt hela tiden. något nytt som Jimena Morlas jobbade var totalt okänt.« runt 600 timmar övertid. Mycket nätter. Under den allra mest intensiva perioden skrev hon dessutom sin masteruppsats. – Jag minns inte hur, men det gick till slut. Jag utnyttjade lunchpauserna till att skriva. Jag var bra på att sova, vilket hjälpte. Det enda jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig. Och så hade jag vänner som lagade mat åt mig och kom med fikabröd på mornarna. Utan dem hade det nog inte gått.

MASTERUPPSATSEN GAV mersmak. Nu drömmer hon om att doktorera. På Karolinska finns goda möjligheter att kombinera det praktiska arbetet med forskning, och hon utför redan nu en del akademiska uppgifter.

Ett tredje ben i Jimena Morlas yrkesliv är undervisningen. Hon föreläser internt om den så kallade ECMO-maskinen, en mindre och enklare hjärt- och lungmaskin. År 2019 startades ett projekt här som handlar om att koppla in maskinen inom sextio minuter vid hjärtinfarkt som inträffar utanför sjukhuset. Det kräver dock en snabb hantering av ett antal yrkeskategorier, och Jimena Morlas leder återkommande simuleringsövningar.

07.00 Läser om patienten som ska opereras. Förbereder hjärt- och lungmaskinen och det sterila setet. Förbereder sig med operationssjuksköterska, undersköterska, narkossjuksköterska.

07.15 Testar att de tekniska, akuta åtgärderna fungerar.

07.30 Patienten sövs.

08.30 Operationen inleds, efter en stund kopplas hjärt- och lungmaskinen in.

11.30–12.30 Operation klar – vanligtvis. Patienten åker ut, operationssalen städas.

14.00–16.30 Föreläser om ECMO-maskinen, eller utför kontroller av den. Alternativt samlar och analyserar data relaterad till hennes forskning.

Hon lär också narkosläkare att starta maskinen, i väntan på att perfusionisten kan ta över. – Jag trodde att det skulle kännas konstigt att föreläsa för narkosläkare som jobbat i kanske 40 år. Men alla är väldigt tacksamma för undervisningen. Det är ju vi som är experterna och kan allt om maskinen.

Den här expertkunskapen är för övrigt något som Jimena Morlas, fackligt aktiv för SRAT, vill slå vakt om genom en legitimation för perfusionister. Hittills har regeringen dock sagt nej till det. – Landets perfusionister har olika utbildningsbakgrunder och kommer från en rad olika länder. Med tanke på det ansvar som vi har känns det dåligt att det inte finns några riktiga utbildningskrav. Jag tycker inte att det är patientsäkert, säger hon.

VÅRT MÖTE I OPERATIONSSALEN blir kort – snart tittar några sjuksköterskor in och ett nytt ingrepp är på gång. Det här är ingen arbetsplats för den stresskänslige – Jimena Morlas har i genomsnitt en operation varje dag. – I början var jag mer osäker eftersom man är ensam med sitt ansvar. Man vet inte hur man kommer att reagera. Men nu har jag upplevt svåra situationer och lärt mig att jag kan hantera dem. Jag är bra på mitt jobb. Det ger en självförtroendekick. ●