GOD JUL! Vedlagt denne fanzinen er den tradisjonelle julegaven fra Marillion til alle medlemmer av de offisielle fanklubbene. Årets gave er dvd’en «A Star In the East», innspilt i Kawasaki, Japan i september, med en setliste som favner hele bandets karriere. fra King of Sunset Town og Market Square Heroes til This Strange Engine og The Space. Vi håper dvd’en faller i smak!
Kontakt: The Web Scandinavia c/o Terje Nygård Steinborgveien 7b N-0678 OSLO, Norge mail@web-scandinavia.com www.web-scandinavia.com Facebook: facebook.com/webscandinavia Twitter: twitter.com/webscandinavia Medlemskap: 100,- NOK for 12 måneder, som gir deg en eksklusiv cd/dvd ved juletider, førsterett på billetter på arrangementer i fanklubbens regi m.m. Bankkonto: The Web Scandinavia v/Terje Nygård, kontonr.: 9713.1605.904 Medlemskap kan også betales med kredittkort via PayPal. Se: www.web-scandinavia.com Nyhet: Betal medlemskap med VIPPS til nr.: 41471354 Merk betalingen med fullt navn, e-post og postadresse.
Dessverre har det ikke blitt noe Marillion-besøk på skandinavisk jord i 2018. Vi er like skuffet over dette som dere medlemmer sikkert er. Det har dessverre ikke lykkes å få noen promotører til å komme med et godt nok tilbud til at bandet har kunnet ta med seg sin etter hvert store sceneproduksjon opp til oss. Frustrerende, spesielt når vi vet at det har blitt jobbet for å få bandet hit. Steve Rothery Band besøkte imidlertid København og spilte to utsolgte konserter i mars, og på bitte-lille julaften arrangeres det h natural-konsert på samme sted, nemlig det ærverdige Hofteatret i Danmarks hovedstad. Også denne konserten er utsolgt, så det er i hvert fall et signal til bandet om at interessen er tilstede. Neste år fyller The Web Scandinavia 20 år. Dette må selvsagt feires. Vi håper å kunne markere begivenheten med et skikkelig festarrangement høsten 2019. Mer info om dette sendes ut så snart vi har detaljene på plass. I perioden mars-juni arrangeres det til sammen fem MarillionWeekends. Skandinaviske, og spesielt norske, Marillion-fans har helt siden første Port Zelandéweekend i 2007 vært godt representert. Det er vi nok også i 2019, og vi vet mange tar turen til både Leicester, Lodz og Lisboa. Vi ser forhåpentligvis mange av dere under en (eller flere) av disse weekend’ene. Sjekk konvolutten for å sjekke status på ditt medlemskap. Har det utløpt, eller utløper i nær fremtid, så hadde vi satt pris på om du fornyet. Se venstre kolonne på denne siden for betalingsinfo. På forhånd takk!
God jul og godt nytt år!
Foto side 1: © Anne Marie Forker
Terje Embla / Karstein Helland / Terje Nygård The Web Scandinavia
Tekst: Lillian Boomsema // Foto: Stefan Schultz Det var fredag den 5e Oktober, klockan ringde vid 4.00 och kan inte påstår att jag är en morgonpigg människa men den här dagen var jag taggad! Resan till Uden skulle börja! Packade sista grejerna och kokade kaffe för den långa resan till Köpenhamn. Robert min kära andra halva och jag var redo! Det var lugnt på vägen, kallt och höstlig, men solen skulle vara framme när vi ankom på Kastrup. Tur att vi var rätt så tidigt eftersom flygplanet stod redo vid gate F vilket var på andra sidan av flygplatsen. Långpromenad… Vi hade en fin flygresa och landade strax över 10 i Eindhoven. Min svåger Haijo och svägerska Linda kom efter 10 minuters väntan för att hämta oss från flygplatsen. Dem skulle var sällskap den här helgen. Det var dem som bjud oss på resan och detta skulle var oförglömlig. Det var meningen att överraska killarna av RanestRane som vi får kalla våra vänner samt Marillion kompisar vi fick genom åren. RanestRane var supportact den här dagen men mer om detta senare.
Efter en kort resan kom vi fram i Uden, solen sken, varmt blev det med! Sensommar, detta blev lovande! Vårt hotell var Arrows, och jag kan starkt rekommendera detta hotell! Fräscht, härlig personal, fina rum. Vi checkade in och 5 minuter senare satt vi oss i solen med en god drink. Det kom en bil på parkeringen och Daniele Pomo av RanestRane kom fram…. ja han blev överraskad men skit! Vår överraskning skulle ju vara på kvällen!! Så den innebar att var lilla hemlighet bara höll i 15 minuter hahaha. Det bästa var att hela RanestRane gänget förutom Riccardo skulle stanna på samma hotell som oss, och ja vi hade en härlig tid tillsammans med mycket skratt och kramar. Vi var redo för helgen, och tog en små promenad i fina Uden och första stop var i en kiosk där man kan köpa skräpmat från Holland! Som holländare ett måste att äta efter inte har varit i Holland i flera månader. Detta var härligt! En bra början! En fullt botten i magen för att klara resten av dagen! Vi återvände till hotellet för att fräscha upp oss. Snart skulle dörrarna öppnas i de Pul där kalaset skulle vara den här helgen. På vägen dit träffade vi redan många bekanter och vänner och det är ju det härliga med Marillion familjen att alla är glada och har samma mål att går för.
Klockan 19.00 klev RanestRane fram på scenen, för mig var detta anledningen att komma till den här helgen, hade en fin plats mellan mina italienska vänner rätt så nära scenen. Jag hade kamera med mig men jag tog inga bilder, nej, jag njöt av stunden, av musiken, av upplevelsen! Killarna var trötta, lika som jag var kanske efter den här långa resan, men självklart levererade dem allt! Huset var rätt så fullsatt och efter 80 minuters speltid fick dem en stor applåd och fick nya fans! Detta gör mig alltid glad. Många vet redan varför! Jag gav bort min plats för att ställa mig längre bort från scenen, jag är inte så bekant med SRB, och ville uppleva mer genom att se det hela från bakom publiken. Glad jag gjorde det, hela huset dansade och jublade när Steven Rothery och hans band klev fram på scenen. The Ghost of Pripyat är en platta som jag uppskatta väldigt mycket och höra ljudet av Steven Rothery’s gitarr ger ju bara gåshud. Dem delade upp plattan över 2 dagar. Old Man of the Sea är en av mina favoriter av plattan, och ja den kom på första dagen för att inte glömma min andra favorit Summer’s End! Gud så bra detta var alltså! Dave Foster och Steven Rothery = 200% Progrock från översta hyllan! Varenda not satt som en smäck! Bandet var i toppform med och hade som vanligt
mycket skoj på scenen. Man kan inte jämföra kemi Steven Rothery har med dessa killarna eller Marillion. Nej detta är hans show, hans glädje, detta är Steven Rothery på riktigt! Efter att ha spelat färdigt första delen av setlist började SRB med deras tolkning av Misplaced Childhood. Detta blev fest! Folk sjung med, dansade, återupplevde gamla Marillion från Fish era, Martin Jakubski levererade, kraftig röst som lyfter upp bandet så mycket, men inte bara bandet utan även oss fans. Heart of Lothian, till exempel gjorde att huset skakades! Folk sjung med genom hela refrängen, jag som är en ganska newbie med gamla Marillion låtar sjung med! Otroligt vibe det var i publiken. Ett litet paus kom efter SRB spelade klart Misplaced Childhood. Dags för en drink, en sigg, snack med vänner om vad vi precis hade upplevt. Kvällen fortsatt med några låtar från H era blandat med Fish era. Från Easter till Fugazi. Från Afraid of Sunlight till Cinderella Search, En härlig kombination som sitter i hjärtat. Runt 23.00 var showen över och kom alla artister fram för selfies, signeringar, kramar osv. Självklart ville jag tacka Steven Rothery för en härlig kväll, och jajamen, en selfie blev uppskattat. Resten av kvällen blev vällspenderat med mina vänner av
RanestRane samt familjen vilket resulterade att man hade fest i baren och resten skulle finnas sig i ölen ;-) Stämningen var kanon och runt 1.30 la vi oss i sängen bortskämd av alla intryck och härliga stunder tillsammans med nära och kära! Dag 2 Number one at the end of the bar…. blev det så? Jag återkommer! Lördag, jag vaknade, längtade efter kaffe, och blev påmind om faktumet att man inte är 18 mer längre! Hotellet bjöd på en härlig frukost och go kaffe! Vi träffade Dave Foster och Martin Jakubski i frukost salen, dem var på gott humör och vi hade lite småprat i mellan. Det skulle bli en ny dag med nya överraskningar! Stämningen var bra från första minuten i hotellet och vi bestämde att köra repris på gårdagen när det gäller lunch samt när vi skulle vara på plats i ’de Pul’. Först skulle vi säga hejdå till vara vänner av RanestRane som också var i var hotell. Det är alltid lite speciellt med just killarna av RanestRane att säga hejdå eftersom vi vet att vi träffas rätt så snart igen men ändå känns det lite jobbigt att säga hejdå… vi ändrade detta i ’vi ses inom kort!’ Kramar
och pussar som italienare brukar göra och ett stort leende på läpparna! Vi tackade dem för en härlig musikkväll! Vi bar av till stan för lunch och träffade på vägen dit killarna av Riccardo Romano Land band. Dem ville gärna hänga med oss den middagen och vi visade dem lite holländska mat traditioner. Detta är dock inte min grej men killarna gillade det starkt. Salt sill, rå, med lök… den ska simma! Det blev skratt och tårar kan jag säga! Vi avslöt middagen på en fin ställe mitt i Uden på torget. Runt 16 tiden gick vi till konsert salen igen. På nåt sätt kunde man inte komma i stämningen än, var det för tidigt? Var det för varmt? Många verkade ha detsamma problem… Sylf började 17.30 och tyvärr var salen inte fyllt än. Det var lite synd eftersom Jennifer Rothery levererade en härlig show, kemi mellan far och dotter var otroligt vackert att se och sångrösten av Jennifer gav enbart gåshud. Vilken talang hon har alltså! Efter en kort paus började Riccardo Romano och hans band spela Riccardo’s platta B612, detta albumet är inspirerad efter boken The Little Prince av Antoine de Saint-Exupéry. Riccardo är frontmannen och visar en annan sida av hans musikaliska kunskaper. Varje låt har sina egen karaktärer
och Riccardo kan visar sina fina kostymer han har gjort för showen, från the Lamplighter till the Little Prince, och då kommer kungen, Martin Jakubski, han lyfter stämningen i publiken ett steg högre. Vilken passion killarna visar på scenen. Man blir kär i musiken direkt på en gång när man ser alla duktiga musiker på scenen, duetten mellan Jennifer Rothery och Riccardo är ren kärlek omgiven av härliga gitarrsolo’s av Luca Grimieri bl.a. om inte att glömma nämna Gabriel Cipollini på basen, Manuel Moorg på tangenter, och Enrico Rosetti på trummorna (ja han var mannen som har deltagit i Swap the Band i PZ 2015) En timme och 15 minuter går fort och då blev det dags för Dave Foster band efter en kort paus. Folk hade svårt att komma igång och vi var nästan säkert att det var för att kalaset började för tidigt i det hela. Folk kunde inte fokusera sig direkt på konserten, man gick in och ut. Själv har jag inte sett mycket av Dave Foster Band vilket jag beklagar och därför inte kan ge mitt upplevelse heller. Jag tog en nog en paus under stunden han spelade och var ute med vänner som hade samma problem som jag…. komma igång! Efter en kort promenad gick jag tillbaka till konserthuset och The Steven Rothery Band skulle snart börja med Clutching at Straws albumet. The Steven Rothery Band startade såklart med några låtar of the Ghosts of
Pripyat, jag kan lyssnar i timmar på detta! Steven Rothery var i toppform! Jag njöt av varje minut som gick, från Morpheus till Old Men of the sea och Yesterdays hero! Kvällen fortsatt med Clutching at Straws albumet. Publiken sjöng med när Incommunicado startades, hela golvet dansade och det hela skapade en härlig stämningen till slut! Vilken lycka! Efter spelat färdigt CAS, kom ju Tux on och Grendel bl.a. efterlängtat av många, för min del, nej... det hade inte varit nödvändigt för mig att höra men förstår att många ville uppleva för en gång igen det gamla Marillion. SRB lyckades rejält, men jag hade det trevligt i baren, jag njöt av faktumet att man var omringat av så många vänner och framför allt, min familj! Jag var number one at the end of the bar! Runt 23.00 tog kvällen slut på scenen och som vanligt är Steven Rothery en härlig artist som tar tid för sina fans, detta är så uppskattat och jag älskar Marillion för detta, var en med sina fans. Även Haijo, min svåger, tyckte det var kul att kunna säga tack till gitarrkungen Rothery, kunna skaka handen, och säga hejdå! Kvällen blev natten, lite mat blev det innan vi gick tillbaka till hotellet och mycket skratt och prat som dagen innan. Söndagen kom alldeles för snabbt..... Tack Steven Rothery för en oförglömlig helg i Uden med nära och kära, med vänner och kompisar! Detta komm er vi att göra om igen!
INTERVJU:
STEVE HOGARTH Lucy Jordache intervjuet nettopp Steve H. på vegne av The Web UK, og vi har fått tillatelse til å gjengi intervjuet. Intervjuet er oversatt at Terje Nygård. Mr. H ble fotografert av Freddy Billqvist i Stockholm i fjor. Ja, Mr. Hogarth, etter et ytterst suksessfylt album og en like suksessfull turné, inkludert en konsert i selveste Royal Albert Hall, hvordan skal dere toppe dette? Et godt spørsmål! Vel, det er alltid den samme utfordringen vi står ovenfor: hvordan skal vi overgå eller leve opp til forrige prestasjon eller utgivelse. Man må prøve å ikke tenke for mye på det. Du må la ting skje naturlig, krysse fingrene, gjøre så godt man kan, og når resultatet er klart, håpe at publikum setter pris på det du har laget. Dersom man kunne peke på akkurat hva man var best til, hadde det nok blitt mye enklere for oss å lage ny musikk. Dessverre blir ikke resultatet så spennende dersom man lager musikk etter en oppskrift. Har dere noen ideer klare for et neste album? Har dere et overordnet tema slik dere hadde for F.E.A.R., eller er det for tidlig? Det er nok for tidlig, ja. Jeg har en idé, men jeg vil ikke si noe om det offentlig enda. Dersom jeg fortalte om det, ville idéen sikkert ikke bli realisert likevel, så hva ville da poenget vært? Jeg gikk ikke inn i prosessen med F.E.A.R med en klar idé om hva slags album vi skulle lage heller. Prosjektet fikk lov til å utvikle seg naturlig, slik det alltid gjør. Har du noen formening om hvorvidt neste album blir en ny konseptskive, slik mange av bandet album har vært (Brave, Marbles, F.E.A.R)? Vet du hva, dersom vi hadde vært kyniske businessmenn, hadde vi sikkert lagd konseptskiver hver eneste gang. Samtidig, hadde vi vært et typisk neoprog-band uten all verdens med oppfinnsomhet,
hadde vi sikkert lagd drøssevis med konseptalbum etter en standard progrockoppskrift. Men vi er hverken det ene eller det andre, så vi lager heller det som føles naturlig for oss fra gang til gang. Blir det et konseptalbum, som begeistrer alle fans av den type musikk, er det helt topp, men blir det ikke et slikt album, er det også helt greit. Det eneste jeg kan love, er at neste skive skal bli så bra som vi bare makter å levere, og at vi kommer til å ta oss så god tid som er nødvendig. Har noen gang hatt lyst til å skrive en tekst om et spesielt emne, men som du har hatt følelsen av at resten av bandet ikke var så ivrig på at du gjorde? Ja, det er det faktisk. Mens vi jobbet med Sounds That Can’t Be Made, hørte jeg låta Live With Me fra Massive Attack. Vokalist på låta var en eldre, farget kar som het Terry Callier. Callier var fra samme generasjon som Marvin Gaye, men han fikk aldri det store gjennombruddet slik Gaye gjorde. Han var en fantastisk sanger med en utrolig sjelfull og mørk stemme. Låten inspirerte meg til å skrive en tekst om en soul-sanger i 70 åra, som hadde tilbrakt et langt liv på scenen i små klubber, rett og slett genuin vare. Jeg forsøkte å skrive om han og hans liv, hva han hadde måttet forsake for å forbli tro mot seg selv. Jeg mente at dette ville vært et fint tema å lage en sang rundt. De andre i bandet, derimot, falt ikke for konseptet overhodet. De var ikke interessert å jobbe med lyrikken og forsøke å sette den sammen med de musikalske ideene vi hadde som kunne passet til. Jeg aner virkelig ikke hvorfor, de har jo ikke lagt ned veto mot noe av det andre jeg har skrevet om tidligere. Kan du komme på noen låter fra andre artister eller band du skulle ønske at du hadde skrevet selv?
Mange! Famous Blue Raincoat (Leonard Cohen), Imagine (John Lennon), She’s Leaving Home (The Beatles), When Love Breaks (Prefab Sprout), Family Life (The Blue Nile), for å nevne noen. Ja, det finnes mange virkelig gode tekster som er blitt skrevet gjennom årene, og som jeg gjerne skulle ha skrevet selv.
bass». Jeg trodde nesten at jeg drømte!
For ikke lenge siden ble du invitert av Trevor Horn til synge David Bowie-låta Ashes To Ashes sammen med Horns band. Hvordan var det, og var dette en låt Trevor hadde plukket ut til deg, eller et låtvalg du selv hadde gjort?
Richard er en mann med god smak og ditto evner. Man trenger ikke være redd for at Richard spiller mer enn nødvendig. Han lytter like mye som han spiller, så det var ikke noe å bekymre seg for, jeg visste at han ville gjøre jobben. Det var fint å fremføre albumet i sin helhet foran et relativt stort publikum. Jeg tror nok at Isildurs-gjengen var litt preget av anledningen. De er nok ikke vant med å spille foran så mye folk, så for en gangs skyld var jeg den mest avslappede personen på scenen. Vi var litt bekymret på forhånd for at albumet var i overkant «artsy-fartsy» for et festivalpublikum, men det var det vi hadde, så vi tenkte «vi kjører bare på». Det faktum at det var søndag kveld og slutten på en lang festivalhelg, tror jeg gjorde at det var en passende avslutning på festivalen.
Det var Trevor som plukket ut låta, og vi gjorde i tillegg It’s Different For Girls, som egentlig er en Joe Jackson-låt. Det låt veldig bra, jeg sang godt på tross av at jeg var relativt nervøs. Trevor er en av de personene som kan spørre meg om alt. Sier han «hopp», svarer jeg bare «hvor høyt, og i hvilken retning», så det er en ære for meg å bli spurt om å synge for han. Under H Natural-konserten jeg gjorde i Paris i fjor kom han opp på scenen og spilte bass på Really Like, noe som nærmest var en surrealistisk opplevelse for meg. Jeg tok meg selv i å kikke bort på ham og tenke «Ja, det er faktisk Trevor Horn som spiller
I sommer gjorde du og svenske Isildurs Bane hele «Colours Not Found In Nature» på Night of The Prog-festivalen i Loreley? Hvordan synes du det gikk, og måtte dere gjøre noen spesielle tilpasninger ettersom Richard Barbieri også var med?
Hva mener du selv er den beste låten du har skrevet? Det er helt umulig å plukke ut én enkelt, og jeg kan heller ikke svare på hva den dårligste låten er, heller. Låter kan på en måte sammenlignes med malerier. Hvis du maler Mona Lisa 35 ganger, kan du sikkert plukke ut den beste versjonen av dem, men hvis du maler 35 ulike motiver, hvordan kan du finne ut hvem av de som er best? Men kan du plukke ut én låt? Ehh.. nei! Jeg mener at The Invisible Man er vanskelig å overgå, både tekstmessig, og hvordan vi hvordan teksten og musikken fungerer sammen. The Invisible Man er én type sang, den er bygget opp musikalsk og stemningsmessig på sin måte, og det er vanskelig å sammenligne en slik låt med f.eks White Paper. Jeg er stolt av Fantastic Place, og jeg husker jeg var spesielt stolt av Beyond You. Dave Meegan virkelig nailet følelsen i låten – det var nærmest som vi klarte å fange et spøkelse – kanskje det vanskeligste av alt det vi holder på med. Men jeg vil likevel ikke si at det er det beste vi har gjort noen sinne. Gudene vet! En favoritt i live-settet vårt nå er imidlertid The Leavers. Jeg ser fram til den hver eneste kveld. Dere må passe på dere ikke spiller den så mye at både dere og fansen blir lei den… Nei, det hadde vært synd. Vi gjorde nok det med Neverland, som gikk fra å være en virkelig «precious» sang til noe vi bare inkluderte i settet nærmest på autopilot. Til en viss grad holdt vi på å gjøre det samme med The Invisible Man. Jeg har inntrykk av at hvis man gir en låt en liten pause fra livesettet, så tar fansen imot den med åpne armer etter en stund. Easter, for eksempel, spilte dere ikke live på halvannet år, så når den dukket opp igjen fikk den en kjempemottagelse. Jeg skjønner hva du mener, og vi i bandet føler det på samme måten for vår egen del også. Etter å ha latt en låt «hvile» litt oppnår man en slags freshness når man spiller den igjen.
Dere skal gjøre hele fem MarillionWeekend’s neste år. Noen av dem du ser spesielt frem til? Port Zélande ser jeg alltid frem til. Man er virkelig heldig som får lov til å være i begivenhetenes sentrum under disse helgene. Jeg gleder meg også til å returnere til Leicester og De Montfort Hall, og Montreal er alltid noe spesielt. Polenweekenden i 2017 var også bra, selv om jeg ikke var 100% ettersom jeg fortsatt hadde vondt i kroppen etter å ha falt av scenen i Port Zélande fjorten dager tidligere. Dette blir første gang i Portugal, så det gleder jeg meg også til. Det er forresten bare en håndfull billetter igjen til Portugal også. Strålende! Vi er alle skikkelig glade for hvor populære MarillionWeekend’ene er. Vi er faktisk litt overrasket over hvor bra billettsalget, er vi ikke? Ikke jeg… Nei, det har kanskje ikke overrasket deg, men jeg er overrasket i hvert fall. Uansett, Portugal kommer til å bli fantastisk, det kommer til å være varmt, og forhåpentligvis blir en skikkelig partystemning. Sannsynligvis reiser jeg nedover noe dager i forveien og ferierer i Lisboa sammen med familien. Som du skjønner, gleder jeg meg til alle fem helgene! Disse weekendene, og også turnering generelt, er jo ganske åpenbart hardt arbeid. Gjør du noe for å beskytte stemmen din? Gjør du noen øvelser før du går på scenen, og hvordan i all verden har du beholdt den stemmen du har? Dette er noe jeg blir spurt om stadig vekk. Eh… jeg vet jeg burde gjøre øvelser, men jeg har aldri gjorde de her «la-ka-la-la»greiene. En gang for lenge siden gikk jeg til en sanglærer, Dona deBrett, i en tre ukers tid, og hun lærte meg mass øvelser som jeg aldri har gjort etterpå. Jeg antar at jeg rett og slett er heldig som har en stemme som ikke trenger all verdens omsorg, men den holder seg i ok shape på tross av at jeg ikke er så flink til å ta vare på den.
Newhampton Arts Centre, Wolverhampton 24.11.2018 Kommer med tog til Wolverhampton lørdag ettermiddag og rekker akkurat en liten time innom Vinyl & Vintage. Artig å se at de har både picturediscs og bootlegs med Marillion, men jeg ender opp med litt Hanoi Rocks, Aerosmith og Michael Jackson. Prøver å finne retningen til hotellet, men da jeg passerer hardrock-puben The Gifford Arms passer det fint med et lite stopp på veien. Ikke så mange folk der, men stemningen er på topp med høyt hår og høyt lydvolum. Hun som er DJ står for det meste i baren og drikker sammen med resten av rockerne, men da hun ser min Marillion-trøye er hun straks borte og setter på Kayleigh, skrur lyden enda litt høyere og gir meg et smil. Jeg smiler høflig tilbake mens jeg ønsker at hun hadde vært litt mer original og satt på Punch and Judy, Freaks eller Hooks in You. Ellers går det i KISS, GnR, Thunder og lignende, og det er nesten som å være tilbake i England før grønsjen og britpopen gjorde alt så trist og leit utover nittitallet. Rusler videre gjennom en tettpakket hovedgate med salgsboder, karuseller, repetitiv syntetisk lyd fra digre høyttalere, og overtrøtte barn i røde luer som sluker sukker for å døyve lengselen etter en disney-jul som kanskje egentlig aldri kommer. Plukker opp litt vann og vin fra et kombinert
postkontor og off-license, innom hotellet og ut igjen for å finne kveldens konsertsted. Det blir en liten rusletur videre ut av sentrum opp til Newhampton Arts Centre, som i tillegg til konsertlokale også inneholder en kafé med det svært passende navnet Jesters Café. Dessverre stengt, så det blir ingen mat der, men jeg finner litt suspekt pasta på et nærliggende Asda, og med det lille rimet dikter jeg bort den verste sulten. Glimrende lokale når det gjelder både lyd og lys, scene og bar. Det er vel litt over halvfullt, publikumskapasiteten er visstnok 250, men jeg ville tippet mer. Bra oppmøte tenker jeg, men det hadde kanskje blitt enda bedre stemning om de hadde spilt på et bittelitt mindre sted? Nevner det for vokalisten etter konserten, han stusser litt og sier de spilte på en større venue sist de var i Wolverhampton. Jaja. Denne helgen er avslutningen på årets trettifemårs-markering for Script, og mye av settlista er basert på dette albumet. Etter den vanlige introen med Muppetshow/Magpie, åpner bandet med åpningssekvensen fra Emerald Lies og går rett på Script for a Jesters Tear først som sist. Hele albumet spilles, men det spres litt utover kvelden. Et annet fast innslag på årets settliste er Grendel, og det blir kveldens høydepunkt. Det låter så dustete bra. Ikke alltid kopiert nøyaktig note for note, men alltid friskt og levende.
Det er selvsagt ingen som er så Fish som Fish var selv den gang da, men Martin er en bedre vokalist, har sjarm nok i bøtter og spann, og kommuniserer svært godt med publikum på sin egen naturlige måte. Gitarist Mark gliser seg gjennom Rothery-soloer som selvsagt ikke matcher gitargudens tone og følsomhet, men med en litt mer utagerende stil, og en lyd som får en til å tenke på magiske bootlegopptak fra åttitallet mer enn den mykere perfeksjonismen til nyere Rothery. Keyboardist Stephen har en litt mer anonym rolle på scenen, men gjør en imponerende innsats på det området der de fleste andre tributebands sliter mest med å få det til å fungere. Jeg synes bassist Barry av og til er litt frampå, han har nok ikke perfeksjonert samarbeidet med trommisen helt ennå, men er stort sett stødig som et fjell, og har tilsynelatende tatt doktorgraden i Pete Trewavas på The Royal University of Rock. Nykommeren Big Mark på trommer ser så super-konsentrert ut at jeg halvveis forventer at han skal gjøre noen store bommerter, men det skjer ikke. Han er da heller ingen nykommer på live-scenen, da han i likhet med Mark og Martin også turnerer med tributebandet Maiden Scotland. Big Mark tar forøvrig en pause fra StillMarillion i begynnelsen av 2019, så for de av oss som skal se dem i Leicester i april så blir det den forrige trommisen, gladgutten Kevin, som stepper inn. Ingen endring i lineup siden forrige Leicesterweekend, der altså. StillMarillion er ikke bare et vanlig tributeband. De er blitt en stor og viktig del av et omfattende Marillion-univers som inkluderer ex-medlemmer, sideprosjekter og soloprosjekter. Marillion selv har heldigvis alltid hatt hovedfokus på ny musikk, men StillMarillion stiller nostalgihungeren bedre enn pasta fra Asda, og etter min mening mye bedre enn både Fish og Mick Pointer. Dessuten er det mange med meg som aldri rakk å se dette originalt på åttitallet, så for oss er StillMarillion det nærmeste vi noensinne kommer den epoken. StillMarillion har
eksistert i ti år, og Martin og Barry spilte i Forgotten Sons før det igjen. Det at de har holdt på så lenge og spilt så mange konserter, det at Martin har sunget med Marillion og nå også er fast vokalist i Steve Rothery Band, gjør at de har en markedsposisjon og en faglig autoritet som er helt unik. Men altså, det er jo først og fremst god gammaldags upretensiøs underholdning, dette. De kliner til med Queen-låta Hammer to Fall mot slutten av kvelden, og avslutter som vanlig med litt obligatorisk Garden Party / Market Square Heroes. Spillegleden gjennom hele kvelden får publikum i godt humør, og sjøl er jeg i såpass godt humør etter konserrten at jeg tar en tur tilbake til The Gifford Arms og danser til gammal WASP sammen med lokalbefolkningen. Fin kveld! - Karstein Helland
Clutching At Straws Deluxe Edition
Den noe usystematiske serien med boksversjoner av Marillions diskografi er fremme ved utgivelse nummer tre, og det er det siste albumet med Fish bak mikrofonen, «Clutching At Straws», som står for tur denne gangen. Her bys det på remiks av studioalbumet, en full konsert, og en disk med demoer, og i tillegg ligger det som vanlig med en Blu-ray. Akkurat som når det gjaldt «Brave» har Marillion valgt å remikse «Clutching At Straws» for deluxe-utgivelsen, men originalmiksen ligger med på BD-en. Litt overraskende er det da kanskje at det ikke er Steven Wilson, men Andy Bradfield og Avril Mackintosh, som har stått for den nye miksen. Ypperlig låter det uansett, så kan man selvfølgelig diskutere hvilken versjon man foretrekker.
For undertegnede er «Clutching At Straws» den svakeste plata Marillion gjorde med
Fish, men det betyr ikke på noen måte at det er veldig mye å utsette på skiva. Marillion på åttitallet var nemlig rimelig feilfritt, og dermed er også «Clutching At Straws» et sterkt album.
«Hotel Hobbies» åpner, og her kan man virkelig høre hvilken suveren gitarist Steve Rothery er, der mannen får god plass i lydbildet. Som så ofte ellers bygger bandet også arrangementene rundt dynamikken, og plutselig sklir det over i den suverene «Warm Wet Circles», som igjen smyger seg over i «That Time Of The Night (The Short Straw»). Her er det ikke mye å sette fingeren på, og hele tiden er Rothery en sann nytelse.Utover på skiva kommer det flere sterke spor som den røffere «White Russian», den fine «Torch Song», «Slainte Mhath», og ikke minst singlene «Incommunicado» og «Sugar Mice». Det hele er selvfølgelig ypperlig fremført, og for alle som setter stor pris på tangentist Mark Kelly byr blant andre
«Just For The Record» på gode bidrag fra ham. Historien avsluttes med «The Last Straw/Happy Ending», og med det var Fish også ferdig med Marillion som studioband. Det gjensto uansett en del turnering før skotten i front sa takk for seg, og da er vi over på bonusmaterialet i boksen. Da Marillion i 1988 slapp livealbumet «The Thieving Magpie» var dette siste albumutgivelse med Fish, og deler av plata var spilt inn i Edinburgh i desember 1987. Nå får vi en av konsertene derfra fordelt over to disker, og dermed får vi en (nesten) komplett dokumentasjon på hvordan Marillion låt på «Clutching At Straws»turneen. Hele åtte låter hentes fra det da ferske studioalbumet, og «Slainte Mhath» er den naturlige konsertåpneren. Dette låter bra, og vi får i det hele tatt en nesten to timer lang konsert som virkelig er fornøyelig lytting der «Clutching At Straws»-materiale som «Sugar Mice», «Hotel Hobbies» og «Warm Wet Circles» mikses med klassikere av typen «Assassing» og «Fugazi» i første del.
første halvdel av «Misplaced Childhood», litt mer ferskt stoff som «Incommunicado», og de ultraklassiske «Garden Party» og «Market Square Heroes», ispedd litt jamming på noen rockeklassikere. Dermed blir vi tatt med tilbake til begynnelsen, og showets setliste er i det hele tatt veldig sterk. Når bandet da fungerer så bra som dette, er det ikke noe å sette fingeren på.
Den siste CD-en i boksen består av 13 demoinnspillinger, hvorav ni også var å finne på remaster-versjonen i 1999. Det er et upolert sound på disse innspillingene, men den ivrige fansen setter nok uansett pris på å høre musikken som førte frem mot «Clutching At Straws». Blu-ray-en består av flere versjoner av «Clutching At Straws», og da blant annet en 5.1-miks. Videre er det en time med intervjuer om albumet og perioden rundt den siste tiden med Fish i bandet, hvilket gir et godt innblikk i hva som foregikk den gang. Til slutt er det også funnet plass til de tre musikkvideoene Marillion gjorde i forbindelse med «Clutching At Straws».
Den andre delen av konserten består av
- Jan Dahle
Det ble nylig utgitt et hyllestalbum til Chris Squire, bassisten i Yes, som døde i 2015, 67 år gammel. Albumet heter «A Life In Yes», og inneholder til sammen 12 låter, både fra Squires lange karriere i Yes, samt også fra hans solokarriere. Steve Hogarth har lagt vokal på sporet «Hold Out Your Hand», som opprinnelig er å finne på Squires soloklassiker fra 1975, «Fish Out Of Water». Blant andre bidragsytere på albumet finner vi Squires tidligere Yes-kolleger Jon Davison, Billy Sherwood, Tony Kaye, samt andre kjente navn som Steve Hackett, Dweezil Zappa, Todd Rundgren og John Wesley.
Trevor Horn, med en fortid i bl.a Yes og Buggles,samt kjent som produsent for bl.a. Frankie Goes To Hollywood, er snart aktuell med albumet «Remembering The Eighties», hvor han sammen med gjestartister gjør nye versjoner av kjente åttitallslåter. Steve Hogarth er en av bidragsyterne, og har lagt vokal på «It’s Different For Girls», en låt som opprinnelig ble utgitt av Joe Jackson. Trevor Horn har også fått bidrag fra bl.a. Robbie Williams, Simple Minds og Seal på albumet, som utgis 1. februar.