VÅRT TEAM
”Från första början var jag en av våra läkare” TEXT HANNA HATTAR BILDER CHRISTOFFER BJÖRKLUND
Estländaren Monika visste redan som liten att hon skulle bli läkare. Finska språket visade sig vara svårare än hon hade trott, men flitiga kvällsstudier gav så småningom resultat. Idag njuter Monika av vardagen som läkare för bebisar på Vasa centralsjukhus.
BARNLÄKARE MONIKA KASS hälsar vänligt på sina arbetskamrater i Vasa centralsjukhus korridor. Ingen trötthet syns i läkarens ansikte, trots att det är förmiddag och en lång journatt ligger bakom.
10
– Ända sedan jag var liten har jag vetat att jag ska bli läkare. Det har egentligen inte funnits något annat alternativ. Yrket har alltid fascinerat mig. Monika växte upp i mellersta Estland, i en liten stad vid namn Viljandi. Som barn insjuknade hon i epilepsi, vilket krävde upprepade sjukhusbesök, och den kliniska sjukhusmiljön blev vardag för skolflickan. Den stickande doften av rengöringsmedel och de stora injektionssprutorna av glas, med vilka barnpatienterna fick vitamininjektioner i 1980-talets Estland, har etsat sig fast i minnet. Som viktigaste faktor för yrkesvalet nämner Monika ändå familjens egen läkare, som hade ett vänligt och varmt sätt, och var rätt person för sitt yrke. Efter gymnasiet började Monika på Tarto universitet. Inriktningen var klar från början. – Jag ville arbeta med barn, men först tänkte jag mig kirurgi. När mitt första barn föddes år 2006 ändrade jag mig. Jag ville göra någonting annat med barnpatienterna än operationer, berättar den nu 37-åriga läkaren.
Jag gör det jag alltid har drömt om.
TILL FINLAND MED GOTT SJÄLVFÖRTROENDE Monika blev färdig läkare år 2008. Den sista praktiken gjorde hon i Finland, på Villmanstrand centralsjukhus, dit hon skickade sin arbetsansökan tillsammans med en vän. Ansökan fyllde de i med hjälp av en översättningstjänst på nätet. – Vi hade bra självförtroende och trodde att vi kunde finska, eftersom vi hade gått en finskakurs i vårt hemland. Oj så fel vi hade! Vi kunde inget annat än le vänligt mot patienterna, säger Monika och skrattar åt det över tio år gamla minnet.
På fritiden går Monika Kass på promenader med familjens jack russell terrier. ”I något skede tänkte jag att det vore trevligt att återvända till hemlandet, eftersom vi har hela familjen och släkten där, men nu tror jag vi stannar i Finland. Jag har många kompisar och ett bra arbetsteam här, och barnen har goda vänner. Hela familjen trivs här.”
