VÅRT TEAM

VÅRT TEAM ”Från första början var jag en av våra läkare”

TEXT HANNA HATTAR BILDER CHRISTOFFER BJÖRKLUND

Estländaren Monika visste redan som liten att hon skulle bli läkare. Finska språket visade sig vara svårare än hon hade trott, men fl itiga kvällsstudier gav så småningom resultat. Idag njuter Monika av vardagen som läkare för bebisar på Vasa centralsjukhus.

BARNLÄKARE MONIKA KASS hälsar vänligt på sina arbetskamrater i Vasa centralsjukhus korridor. Ingen trötthet syns i läkarens ansikte, trots att det är förmiddag och en lång journatt ligger bakom. – Ända sedan jag var liten har jag vetat att jag ska bli läkare. Det har egentligen inte funnits något annat alternativ. Yrket har alltid fascinerat mig. Monika växte upp i mellersta Estland, i en liten stad vid namn Viljandi. Som barn insjuknade hon i epilepsi, vilket krävde upprepade sjukhusbesök, och den kliniska sjukhusmiljön blev vardag för skolflickan. Den stickande doft en av rengöringsmedel och de stora injektionssprutorna av glas, med vilka barnpatienterna fi ck vitamininjektioner i 1980-talets Estland, har etsat sig fast i minnet. Som viktigaste faktor för yrkesvalet nämner Monika ändå familjens egen läkare, som hade ett vänligt och varmt sätt, och var rätt person för sitt yrke. Eft er gymnasiet började Monika på Tarto universi- Jag gör det tet. Inriktningen var klar från början. jag alltid – Jag ville arbeta med barn, men först tänkte jag mig kirurgi. När mitt första barn har drömt föddes år 2006 ändrade jag mig. Jag ville göra någonting annat med barnpatienterna om. än operationer, berättar den nu 37-åriga läkaren.

TILL FINLAND MED GOTT SJÄLVFÖRTROENDE

Monika blev färdig läkare år 2008. Den sista praktiken gjorde hon i Finland, på Villmanstrand centralsjukhus, dit hon skickade sin arbetsansökan tillsammans med en vän. Ansökan fyllde de i med hjälp av en översättningstjänst på nätet. – Vi hade bra självförtroende och trodde att vi kunde fi nska, eft ersom vi hade gått en fi nskakurs i vårt hemland. Oj så fel vi hade! Vi kunde inget annat än le vänligt mot patienterna, säger Monika och skrattar åt det över tio år gamla minnet. På fritiden går Monika Kass på promenader med familjens jack russell terrier. ”I något skede tänkte jag att det vore trevligt att återvända till hemlandet, eft ersom vi har hela familjen och släkten där, men nu tror jag vi stannar i Finland. Jag har många kompisar och ett bra arbetsteam här, och barnen har goda vänner. Hela familjen trivs här.”

Praktiken på kirurgin gick bättre, eft ersom man inte behövde prata med patienterna. Kvällarna gick åt till att plugga fi nska och redan eft er några veckor kunde de unga studerandena säga några ord åt patienterna under praktiken på hälsocentralen. Samma år som Monika blev färdig flyttade hon med sin familj till Finland.

NYTT ARBETE, NYTT SPRÅK

Planen var att stanna ett år i Finland. Via ett företag som förmedlade estländska läkare till Finland kom Monika som nyutexaminerad läkare till Jakobstad. Löft ena om att man skulle klara sig på enbart fi nska visade sig snart vara ogrundade. Nu väntade en krävande start, med sjukhusarbete och inlärning av ett nytt språk. – Ganska snart flyttade jag från Malmska sjukhuset till Jakobstads hälsocentral, där jag kunde välja fi nskspråkiga patienter till min mottagning. Som utifrån kommande läkare fi ck jag ett varmt mottagande på båda sjukhusen. På fritiden studerade jag svenska med hjälp av en privatlärare, och eft er ett år hade jag lärt mig prata flytande svenska. Familjens andra barn föddes i Jakobstad år 2010. – Jag kommer ihåg hur underbart det var när mina läkarkollegor från Malmska sjukhuset hälsade på mig och babyn i dörren till förlossningssalen. Åren i Jakobstad rymde många fi na och roliga stunder. År 2011 flyttade familjen till Vasa, och eft ersom Monika nu behärskade båda inhemska språken utmärkt kändes Vasa centralsjukhus som den naturliga arbetsplatsen. Läkaren bodde också tre år med familjen i Åbo, där hon slutförde sina specialiststudier. Monika blev färdig specialistläkare i pediatrik år 2016. – Genast eft er utexamineringen sökte jag mig till ett fortbildningsprogram, och i somras blev jag färdig specialistläkare i neonatologi, det vill säga nyfödda. Nu kan jag med fog kalla mig läkare för bebisar. Jag gör det jag alltid har drömt om, sammanfattar hon.

UNGA LÄKARE TAS VÄL EMOT

För att upprätthålla neonatologikunskaperna gör Monika arbetsperioder på Åbo universitetssjukhus, där man har möjlighet att utföra krävande vårdåtgärder. Familjen är van vid mammans varierande arbete med arbetsskift som kan dra ut på tiden. – Vi fi rar oft a helger, som t.ex. julen, någon annan dag än det rätta datumet. På min begränsade fritid för jag barnen till deras hobbyer och går på promenader med hunden. Vi har ett bra gäng barnläkare som springer tillsammans, men först skulle jag behöva träna upp mig så att jag hänger med, skrattar Monika och berömmer arbetsgemenskapen med kollegorna, som gör mycket tillsammans och stöder varandra. Familjen Kass funderar inte längre på att flytta tillbaka till Estland. De trivs i Finland och var och en har sin egen gemenskap i arbets- eller skolvärlden. – I Finland är stämningen bland läkarkollegorna fi n och man tar väl emot unga läkare. I Estland är kulturen aningen annorlunda, eft ersom äldre läkare kan se unga läkare som ett hot. I Finland upplevde jag genast att jag hörde till gänget och var en av ”våra läkare”. Det är viktigt och ger en fi n och inspirerande känsla för det man gör, sammanfattar bebisarnas och barnens läkare.