* Jag som var väldigt djurälskande sökte mig
till en 4H-gård. Där fanns tio hästar, får, getter och några malätna kaniner. Tuppen gol på gården med sitt hängande huvud. Både jag
och min väninna Gunilla var förtjusta i ett sött och vänligt sto. Hon hette Cornelia och var rar och god och vacker. Vi var ofta och hälsade på hos Cornelia. Det var en vacker sommar. Cornelias föl var lika frappant som sin mamma, med en vit stjärna i pannan. Himlen var alltid ljusblå den junimånaden. Fölet stod på ängen tätt intill sin mamma.
Med läpparna nafsade mamman sin lilla i nacken. Det var en underbar sommar den gången. Men när hösten kom som var regnig och våt slukade det grå upp oss alla i ett dis
och plötsligt var Cornelia försvunnen. Hon fördes till en annan gård i närheten. Där skulle hon slaktas efter några dagar.
Vi stod vid ett bås och ropade på
Cornelia som genast kom emot oss. Hon såg
på oss med sina vackra kolafärgade ögon. Sedan började det regna utanför ladan och vi tittade på Cornelia och vi tittade på regnet och det kändes så tungt. Vi var så ledsna i våra
sinnen. Jag tittade in i Cornelias ögon, för första gången såg jag att hon grät. Stora tårar rullade som en rännil förbi mulen och någon sa med domens röst: ”Hon ska dö, hon ska till
himlen.” Regnet föll ner bakom ladan, som stora tunga fotsteg och Cornelia grät. Vi hade svårt att lämna henne. Men vi lämnade henne
ändå. Följande dag dog hon och jag tänkte att hon hela tiden hade vetat, att hon vetat att tiden var kort fram tills hon skulle till Schavotten. Den dagen regnade det alldeles
7
Helena
fruktansvärt, dagen efter Cornelias död.