Skrivande Praktik 16.2-10.4 2016 by Antal Redaktion

Anna Nygren

Susanna Larsson Weiselius Alice Månsdotter Viklund Agneta Wennergren Ewa Harringer

Sk pr ri v ak a n tik d e

Malin Petrén

ik kt l ra t a e p am 16 nd a s 20 d 4 va r i k il 0 . n s . 2 –1 6 ie

6 1 0 2

NTA L Redaktion är en litteraturredaktion lokaliserad i Göteborg som återkommande publicerar litterära texter i tidningsformat. Texterna i denna publikation har skrivits av deltagare i Skrivande praktik i enskilda samtal. Samtalen är en del av A NTA L Redaktions verksamhet och riktar sig till den som är intresserad av fördjupade samtal kring sitt skrivande.

kt ör so rd

i enskilda samtal

Skrivande praktik

De enskilda textsamtal som redaktionen erbjuder innebär att deltagaren ges möjlighet att undersöka sig själv som skrivande person. Fokus ligger på varje deltagares personliga uttryck och skrivandet lyfts fram som en del av var och ens inre kreativa processer. Samtalen vill inspirera till ett fördjupat skrivande som kan ta sig nya vägar och uttrycksformer. Texterna som publiceras här kan redan ha förändrats och rört sig vidare genom skribenternas fortsatta skrivande. Vi vill alltså inte framhålla dem som färdigredigerade eller ”klara” utan istället ge läsaren en inblick i varje skribents skapande rörelse och uppmuntra till att läsa texterna som ögonblicksverk ur personliga skrivprocesser.

Vi läser dessa texter som livsberättelser i den meningen att de någonstans är sprungna ur en erfarenhet. Samtidigt betraktar vi texterna som genreöverskridande och ser att de rör sig mellan fiktion, självbiografiska redogörelser, prosapoetiska berättelser och vidare. Vi ser varje människas enskilda livsberättelse som ett tillägg till bilden av vad det är att vara människa idag. Vi tror att det kreativa arbetet med språket är ett sätt att låta människan höras på ett unikt sätt; att läsa någon annans berättelse kan möjliggöra igenkänning, skapa förståelse och ge läsaren en upplevelse av att vara mindre ensam. Skrivandet, språket och läsningen kan på så sätt ge samhörighet över de yttre gränser som så ofta definierar och separerar oss som människor. Genom att återkommande publicera enskilda människors berättelser vill vi uppmuntra till bilden av vår tillvaro som mångbottnad, olik och samtidigt intimt sammanflätad av gemensamma erfarenheter. Vår önskan är att väva samman enskilda röster för att ständigt skapa en ny helhet.

* Rekonstruktion. Zlatan utomhus. Zlatan inomhus. Har byggt som, som boat in sig, allt dammet och hårtussarna från golvet har kunnat komma till användning nu, i byggandet av boet. Den tunga och tunna kroppen, som att det går inte att fatta att alla dessa barn kan rymmas inuti. Är det ingen som tar ansvar? Det ser ju ut som om ryggraden kan gå av. Släpar sig fram nu, tänker så. Det går att se under huden hur det rör sig, har lagt sig ner nu, jag vet inte hur det här går till. – Fy fan vad dom filmar. Zlatans barn föds när ingen annan är hemma. Zlatans betydelse för modern tid, för modern och tiden, modertiden. Zlatans betydelse för landet. Mjölka juvren fyllda fingrar. När de kommer ut är de täckta av hinnor, blåbleka och lite rödstrimmiga. I bakgrunden hörs Britneys röst. Hennes barn skriker. Hennes huvud växer ut ur kattkroppen, kattkroppen som mjukaste mjuka klöser och river, när efter sömnen vaknar kallsvettig.

nn a

– Varför gör du detta mot mig, varför gör den såhär, jag älskar ju den ju, varför vill den inte ha mig? Och sen det värsta att när den skadade mig började jag vilja skada den, slå och sparka, och jag slog och sparkade och den fick verkligen ont, så jävla mycket ångest på den.

Nygren

Skrivande praktik

De får inte fastna i hinnorna, de måste ut. Zlatan slickar. Pälsen alldeles blöt och kletig nu. Håller händerna kupade och de kan klättra upp. Detta är den första adoptionen, delen av, vill sälja vidare. Sommar, sommar, sommar. Slag av värme, det

i enskilda samtal

här är jobbigt men de är byggda för att klara det, det är tänkt att de ska det. Men tyvärr. – Detta är tredje kullen detta året därför måste vi dränka dem. Det växer ännu under huden. Zlatans päls blir bara tovigare och tovigare. Det här tär verkligen på kroppen, mår ju inte bra, var ju redan från början så liten, så ung. Varför inte sterilisera? Leka tillsammans, flickan och katten, den klöser henne i ansiktet för hon är en liten. Den klöser henne i ansiktet för hon är en liten. Det börjar ändå alltid oskyldigt. De ligger i en plastkorg nu. Med en handduk i, ingen som tvättade den innan, tjock av hår nu. Håret överallt, håret över kroppen, över kläderna, över sängkläderna, över golven. De ligger där och dreglar lite. Svårt att veta varifrån dreglet kommer. Vilka öppningar i kroppen. Det blir fläckar och B smetar ut mascaran på kinderna. Sen: Födslovärkarna, att jag tänkt att de varit godartade p.g.a. så autentiska. Den fruktansvärda ömheten inför detta. Det är galet, galet. Jag känner inget. Jag säger att jag känner allt men jag känner inget. Jag känner inget och det, det, det, dör i mig varje minut. Det registrerar sin omgivning: Tims (barnets) ansikte, så sur i huvudet. Söt, ljuger jag. Söt som socker, dreglar slemmande omkring över golvet. Söt lägger sig på provocerande platser. Täcker min kropp med något som jag inte vet vad det är. Jag tittar på processen. Jag fattar ingenting. Söt lägger sig över mina mungipor som ett ofrivilligt åååååååååå. Zlatans kropp är blank av svett. Muskler och senor syns i svetten. Spelar. Andas tungt och flåsande. Vaknar mitt i natten av hennes skrik, det låter inte mänskligt, men inte heller som en katt, inte

6 som ett husdjur, inte som ett hus, det är så genomträngande. Det tränger igenom. In och ut. Sen: Zlatans ungar över hela huset, ett invaderande och erövrande. Att skjuta undan dem med foten, att vada genom dem, att lägga sig, mycket nära dem, på rygg med dem på magen. Det är päls och mycket mjukt men blir ändå ledsen. Det är så mycket mjukt. Hjärtat är så nära luften, hur ska det här kunna klara sig? Det blir bara mer och mer. Ungarnas skelett är mjukt, för mjukt, upptäcks det när de fastnar i stolsbenen och tassarna bryts. Det är något som i skelettet är fel. De kommer aldrig växa, växa riktigt. Riktigt. De kommer ha skelett som krymplingar, det är kemikaliernas fel. Har Zlatan samma fel är detta allvarligt. Det är också ofta inavel. Och Z som bär hela landet på sina axlar. – Å hur ska det gå. / Jag kan inte ta hand om mig, kan inte ta hand om ett barn (så varför kan Camilla Öst?) jag måste ta hand om mig, ta hand om mig först, jag måste ta, mina händer, hålla dem. Hårt. / Hennes kropp är en bula och en bulle. Min kropp är. När jag tittar på golvet täckt av kattungar tänker jag på hur jag vill drunkna i dem. Så att de blir en massa, kroppar, en massa, en massa kroppar. Jag vill inte tänka men jag tänker. Jag lutar mig mot dem och min kropp är rakad och skör men så tung mot deras och de mosas under mig. Jag ligger över lik. Det trycks in i. Jag dödar dem och det dödar mig och genom döden. Jag skojar. Jag dödar inte. Jag skojar, jag ligger stilla så ingen fara, jag ligger i framstupa sidoläge och ur min mun kommer mat som de kan äta.

Anna

Kropp mot kropp. Det blir som en kroppkaka, ut ur munnarna, jag klappar ofta på dem och pratar med dem ofta. Jag skrattar. Jag och Camilla Ö mittemot varandra på konsumfiket. Jag skrattar för det finns inget annat. Hon gungar vagnen. Jag skrattar. Hon gungar vagnen, jag skrattar. Hon borrar in sitt ansikte i min mage och jag skrattar. Jag tittar på vagnen. Jag säger att det är sanslöst, Camilla. Jag säger att hon är galen. Hon nickar. Hon känner in igen. In. Igen där. Vecken av hud. Jag skrattar sakta. Hon lyfter upp kroppen och det liknar en annan kropp. – Vill du hålla – Jag kommer tappa – Vill du prata – Jag kommer tappa, jag kommer skada – Vill du titta Jag kan inte böja mig fram för då kommer det falla ut ur mig. Det måste hållas upprätt. / Zlatan springer. Hon känner att allting hänger på henne nu. Utan henne, ingen vinner. Hon måste hinna. Zlatan springer. Detta är det enda hoppet. Zlatan springer. Hon andas knappt. Hela kroppen fylld av hjärtslag. Zlatan springer. Innan det är avgjort. Vägen mellan. / Vi kysser varandra nästan konstant &/ för jag har deras hår i min mun och måste ständigt spotta. Vi har inte mycket val. Vi kommer allt närmare.

Jag var inte där och jag vet inget om detta. Jag försöker minnas ändå, men det dödar någon när jag gör det. Jag håller händerna kupade och känner det lilla hjärtat slå där. I trettonårsåldern kunde allting endast lösas om allt det mänskliga förvandlades till katter med morrhår och tassar. Mot magen kan jag känna Zlatans tassar när hon trampar innan hon lägger sig. Magen är öm, det är något inuti som inte är riktigt. Det gör ont hela tiden. Det vänjer sig. Det är så. Det känns alltid. Att det är en kropp som inte kan flys ut ur. Det är detta. Det öppnar sig som ett sår, Zlatan ligger så nära att jag tänker att hon slukas i såret. Hon är nära det öppna såret, hon får blod i pälsen, hon som skulle slappna av här, på mig, jag försöker ligga stilla. Zlatan är allt jag har nu. Alla andra är döda. Det är som att det är rum där som inte går att nå. Det finns ett skratt därinne och jag sträcker ut handen för att röra vid en mamma. Jag är ett barn och jag behöver hålla hennes hand. Jag behöver kroppar, men hon har slutat äta, slutat sova, slutat röka, slutat hålla händer, intill, in i, jag tömmer det jag har inuti för att fylla det i henne, innan jag inser att hon bor inte här, det här är i skogen, ju, hon bor inte här, hon bor vid havet, hon är hon är jag är hon inte, dessa kroppar som är tider, eller platser där det går eller inte går att vara, jag försöker hålla mig inom mig, men det svämmar över. Jag var inte där men jag försöker minnas ändå. Jag skriver för att minnas, jag skriver: jag är världens okänsligaste person. Jag vill lägga andras blodådror under mina, för att kunna känna. Det är inte det att. Det är inte. Jag är havet och skogen. Skriver jag. Jag är havet och skogen. Jag har mina fiskar och rådjur i mig, de håller mig, hjälper mig, det som flödar och springer, det är, jag vet inte, det är ändå så, inte. Jag tänker att jag håller på att bli galen, en tanke jag ofta har.

Nygren

Jag brukar sluta dricka kaffe då. Jag brukar sluta. Jag brukar springa runt i det lilla rummet och dra med händerna över borden och stolarna och golvlisterna för att ta bort dammet och håret. Jag ordnar. Jag möter Camilla och hon säger att hon håller på att få ryggproblem. Jag tänker på Zlatan och hur det böjer sig. Ingenting håller oss samman. Inte längre. Hon kysser mig på pannan och jag tror att det får något att bulta. Jag är hungrig. Så hungrig att jag darrar av hunger. Camillas och Zlatans kroppar är totalt olika. Jag känner dem på var sida om mig. Som om jag vill att de ska stötta mig, men det är ingen som kan vara. Det måste finnas något under, men när det finns något under börjar jag bara gräva tills det är ovanför. Det måste finnas något. Och när det finns så finns det ändå inte. Det rinner och C säger: Om du faller i floden, följ den. Så jag följer. Fallandet och flykten. Tills det landar. Som stora fåglar på alla taken. De skrämmer mig som känslan av att inte ha en egen avskildhet, men när jag tänker på det tänker jag: Att acceptera detta och det är det jag egentligen vill. Det flyter ut i kanterna. Egentligen är jag bara ledsen. Det kommer gråt ur alla delar av världen. Det är floderna och haven och sjöarna. Under rötterna i skogen rinner små bäckar. Det är alldeles blött. Jag har skrivit hundra ord och vätskan har trängt igenom galonen. Jag vet inte vad som skrivits. Jag längtar tillbaka, till Zlatan och hennes ungar. Till huset där vi bor, bodde, bott. Det kan inte hänga samman. Inte längre. Plus att jag inte orkar. Orka. / Det är utomhus nu. Genom luften kommer tiden och det är som om det cirklar. Det sker bortanför något eller, kanske, något annat. Det går inte

8 att förhålla sig till. Det blir något annat då. Zlatan är mycket utmattad efter födseln. Men ändå. Jag ville aldrig något liknande, men detta är såå åå. Jag kan inte känna och jag känner det såhär. Det mjuka i deras mjuka i deras tassar och trampdynorna finns ännu inte riktigt. När hon dör gråter allt och alla, det är som om det bara väller. – Kommer det här aldrig sluta

* Klaras nya häst heter Aston och är en Connemara. Klara säger: – Vill du hjälpa mig med Zorro nu? Hon har ridit Fleygur så länge nu. Hela sommaren. Hon går förbi hans box och låtsas att han gnäggar eller tittar. – Aldrig mer, viskar hon. Nu är det nog. Då skär det i benen och underlivet. – Jag skojade bara, jag skojade fattar du väl. Jag älskar dig. Hon drar i skruven för att öppna. Det är som en lång stav av metall som vill sitta fast i en platta med hål i. Den dras dit. Den är en superstark magnet och när man ska öppna måste man dra ifrån den. I änden av staven finns ett parti som är tjockare, metallen är räfflad. Där ska man hålla när man drar och öppnar. Räfflorna fastnar i hennes handflator, som om metallspån kommer sitta fast där för alltid. Hennes handflator är så röda. Och ömma. Och ömtåliga. Hon trycker kroppen mot stolpen vid dörren för att ta spjärn men armarna blir inte starkare. Klara säger att en häst de hade en gång kunde öppna dörren med tänderna. Med de orden faller hennes egna tänder genast ut ur munnen, metallen böjer ut dem tills rötterna går av. Hon måste få upp dörren innan

Anna

Klara kommer för att se och hjälpa. Hon behöver ju inte ens gå in här. Staven slår igen vid andra leden på pekfingret. Snart blir där en hudklump. Men hon är inne hos Fleygur. Hon smäller igen dörren, så som Klara gör. Hon glömmer att hon inte kommer få upp den inifrån. Hon måste hänga på magen över boxdörren och hon är för kort. Lättare att hoppa över, klättra över, kravla och falla över. Hon har händerna under Fleygurs man. Pälsen på halsen är mjuk som dimma och damm. Händerna sjunker in alldeles. Hon andas i hans man. Manen har strån som små, små, tunna grenar, mot kinden är de en mjuk bark. Hon andas i manen. Händerna djupt in i pälsen. – Förlåt. Hon kunde rida varannan gång Fleygur varannan gång Zorro. Hon kunde säga det till Klara och Klaras pappa. Men Fleygur kan också gå i hagen bara. Kanske. Han ställer vänster framhov på hennes högerfot. Hon kippar efter luft och trycker hela sin kroppstyngd mot bogen. Inget händer. Hon trycker in armbågen i sidan. Inget händer. Detta är hämnden för att hon har så lätt att överge. För att hon är så dålig på att äga och så. Hon böjer sig ner och drar i benet strax ovanför hovskägget. Det är en stolpe upp ur golvet. – Flytta på dig, väser hon. Klara visslar hakuna matata. – Tja Klaris, fan jag såg dig inte. Det är ord som är bra finns inga bekymmer man är lycklig. Vad gör du? Hon skrattar så mycket hon orkar. – Asså jag sitter som fast här, han är helt knäpp. Klara kommer in. – Idiot-Frej vad gör du, du får inte stå på folk, vet du väl.

Nygren

Han flyttar lätt och snabbt, men all smärta finns kvar i foten. Klara står vid huvudet och kliar hårt i pannan. – Lilla busegubbe, min lilla busegubbe, är du det, min lilla buselusegubbe. Hon försöker röra tårna. Det känns att köttet flyter. – Är du okej? – Visst.

10 * Jag sitter i Signes soffa. Jag sover i Signes säng. Jag orkar inte dammsuga och Signe har inga mattor så det ligger som tussar. Hon har åkt och varje morgon gör jag kaffe i två koppar. Jag tittar på ett halvt avsnitt av Vampire diaries medan jag dricker båda. Jag håller i girigheten. Jag har börjat drömma igen, drömmarna från förritiden när jag var liten. Jag springer och flyr. Hela min familj och alla mina vänner jagades då, vi gömde oss och sprang i lera, borkarövarna, nazisterna och något ansiktslöst jagade oss. Golvet i Signes lägenhet i rummet med balkongen man kan ligga med ansiktet mot golvet, det har en lukt, jag luktar på golvet, det luktar något man vill känna hur det kommer in ett golv i. Munnen och näsan lägger jag mot golvet, lägger munnen och näsan mot min hud, frosted cranberry body butter

Anna

luktar som en dryck med alkohol typ champagne fast inte riktigt mer sött jag kan inte placera det luktar som fest fast mer efter fest. Jag dricker två koppar. Jag är för hungrig för att dela min tid och plats med någon. Jag sorterar böckerna på golvet. Jag dricker mer kaffe nu. Läser mer texter. Jag orkar inte kolla på texten sen att ta bort saker gör så ont, jag blir mer kär i min text än i folk med kroppar och andra liv jag gillar mitt kaffe för mycket för att vilja dela. Det är bara på förmiddagen när jag skrivit tills det bränner i armarna som jag kan sova på riktigt och jag vaknar av att jag mår illa och drömt att jag mår illa och klivit upp ur soffan. På tangenterna finns bitar av fett och damm, det kommer från fingrarna. Jag känner på huden på händerna på handryggarna jag känner hur huden är. På fingertopparna är den alldeles hård jag pillar bort bitar av hård hud från fingertopparna på soffan lägger sig en hög av hud. Kläderna luktar av damm och svett fast jag tvättar. Jag kan falla från stående och landa med böjda armar utan att skada mig, jag vrider runt och det gör ont så jag andas. Men när hon försöker ta på mig och vi ska röra oss i det där rummet blir allt slem och allt är förlorat. Jag måste komma på ett sätt att få mamma att tro att jag kan ta hand om mig jag måste gömma de döda blommorna, alla dessa kroppar, tjocka kläder som inte ser illasittande ut, hur göra med huden dårå. Jag känner hur jag äter mamma och hur hon smakar. Jag lägger något på hennes innerlår strax ovanför knäna, man känner hur vi ler både omedvetet och spänt, vad ska hon säga, det lägger sig som. Signes saker är mer mitt liv än vad Signe är, jag gillar hennes böcker mer. Andra gånger har jag gillat porslinet mer. Jag tar av strumporna och det känns när det är hål i golvet, det har hänt något med naglarna, de växer in i tårna, huden blir naglar, det dör hela tiden,

jag glömmer att jag måste vattna, när kaktusarna blommar måste jag dokumentera. Jag vill ha vassa saker, en kaktus som har sådana taggar, taggar alldeles tunna som sticks in i hud som är alldeles mjuk, tunna och hårda saker. Axlarna och ryggen är fulla av röda utslag, små, små bölder, det finns sjukdom däri, det väntar på att börja ruttna, det faller sönder där hela tiden. HUR SK A JAG KUNNA HÅ LLA DET UPPE. Det lägger sig mjuka saker runt, om jag spänner armarna blir det ett hål in i dem där jag kan lägga handen, flera fingrar, jag vill trycka på huden där tills något spricker. Jag skulle göra något annat men jag stannar. Jag skulle brinna tills jag kunde rädda. Det väller in tid över världen och ljuset har nu blivit mindre gult och mer grått. Jag behöver mer kaffe. Jag kan skriva väldigt fort en text. Mellan tummen och pekfingret krampar det, det borde inte vara så. Jag lägger ryggen mot soffan. När stannar hjärtat. En impuls att hoppa och vibrera. Falla ut ur. Men de ser då, de ser då, man kan inte hoppa så, det darrar i luften man ser alla blickar, jag tittar så på folk som darrar nu, man ser på deras kroppar, jag får inte, göra grejer. Mamma håller mig så att kroppen lutar snett. Blodet är bara tyg. Blodet är bara var, alldeles varigt tjockt och gult. Gula saker, mellan tangenterna chokladdryck, de går inte att få bort, på vita grejer i saker ser man gult. Det luktar något men jag vet inte, huset är en kropp, jag bor i den, att vara en kropp med andra kroppar inuti. Det rör sig så sakta. Bordsytan skär in i benet, så svaga skelett och så mjuka muskler, så täta texter, här finns så mycket att göra, man tittar men vet inte vart ögonen sitter, de skelar och så. När jag går i trappor är skelettet alldeles på ytan, skulle jag falla skulle jag falla, tappa det över hela golvet på bottenvåningen, det finns inget kvar. Det varma, tjock brun vätska, huden blir röd, när det

Nygren

är kallt blir allt det som är rött mer lilasvart. Det ser så konstigt ut, det ser inte alls bra ut. Det ligger död i det levande. Jag sminkar över det men det syns bara ännu mer. Det ser inte klokt ut. Bordsytan skär in. Orden måste bort. Det gör mycket ont i texten, jag känner det i ryggslutet. Vart ska detta sluta. Jag lägger mig på golvet. Något händer i kroppen. Det är döden jag lägger ner saker i soffan på golvet jag tar på alla saker, jag har mina händer på alla saker, jag tar och det fastnar på saker. Det är alldeles skakigt. Allt detta, A LLT, behöver behålla allt, bara hålla det hålla det, det håller hårt knutet in i. Det flyter ut, så knyt in, det knyter sig, så slappna av, golvet dunkar, den här lägenheten. Man hör ljuden av maskiner. Det knakar av saker, i min kropp i huset, hur huden rör vid texten.

* hon säger: skriv; skriv din kropps text, din skälvande, varande, sökande kropps linjer, märken, händelser; skriv; du måste samla dina händelser hon säger: var inte rädd för mörkret, det kommer inte få dig att falla hon säger: rör dig, minns dig, skriv dig och jag är i ett hav, i mitt hav där strömmen rinner genom mig, silas genom hudens fjäll, det är vattnet som gett mig fjäll, jag har varit där så länge, lyft huvudet, tagit luft, stannat kvar, stannar kvar, håller mig kvar, hör tången lossa, sega trådar mot stenarnas rassel och strömmen rinner, renar, sköljer genom mig, ovanför finns tystnad, under finns ljud, och när hösten kommer tar jag pappas våtdräkt, knäpper upp till halsen så huden fastnar i kedjan och sedan simmar jag genom sjögräset som är längre ut, det som vajar med strömmen och som känns som en äng, som en äng i ett hav och det tar mer än sju simtag att ta sig igenom, och sedan kan jag vända och simma sju tillbaka och om det blåser kan jag låtsas att strömmen tar mig, att jag flyter med, inte den genom mig utan jag genom den och jag tänker; det är sådant man bara drömmer om, sådant som aldrig händer jag sa: hör ni tystnaden, det är så tyst

– vi hör inget alls, säger de – vi minns inget alls, säger de

Larsson Weiselius

Skrivande praktik

och jag hör ljuden av kroppen som rör sig snabbt över bergen, kroppen som halkar och jag hör ljudet av hud som skrapas och ben som fortsätter, som hoppar över sten efter sten och jag hör ljuden i skogen, av mossan som trycker sig ut över röset, den som mamma skrapade av för att färga våra

i enskilda samtal

kläder med, jag hör när marken bli hård av frosten, när barken släpper, när maten kokas, när ilskan tystas – här får du ro, säger de – här är det tyst, säger de och jag hör händer som antecknar, händer som mäter, korrigerar, ordinerar och jag hör hans röst som säger: vi kan klättra över, vi kan bli alldeles fria, och stilla ligger jag när han blir fri, alldeles fri är han medan jag är kvar i mina onda tankars skydd och de säger: snart får du ro, snart får du tystnad, snart är det alldeles strax förbi, men de ser inte henne komma, de hör inte hennes våldsamma ljud komma mot mig, hennes grova hårstrån och de ömma fingertopparna, de ser inte hennes fuktiga hud, hennes snabba ben, hennes lätta händer; de hör inte hennes mjuka kött säga; låt så inte historien bli tyst hon säger: det finns ingen tystnad hon säger: de vet det och i havet rör jag mig, simmar från boj till boj, en längd till innan vattnet svalnar, innan saltet stelnar, jag har den röda baddräkten med gula ringar på, jag rör mig under vattnet, simmar ned, hämtar sand, simmar upp hämtar luft, jag simmar längder, när jag är klar får jag en krans av pilblad, jag är inte ensam, ni är där, och jag skriver en text och sjunger till havet, jag är inte ensam, det är inte tyst, jag rör mig till ljuden, jag väntar till natten och sedan till morgonen, jag lämnar er bakom mig när jag går, jag leker i dimman när ni sover och i mellanrummet mellan ängen och dimman, där vilar jag hon säger: andas, rör dig, bli vild; det finns ingen tystnad för den som minns

* hon sa: du kommer ta form, du kommer tryckas ut mot kanterna för att sedan falla ned mot bottnen, och där kommer du ta form, du kan inte fly det, du kommer behöva vara det

de säger: du lider av olöst sorg, du måste hitta sorgens källa hon säger: det är bara en form, du måste hitta formens kant

jag andas in genom det multna, genom det torra, genom det fuktiga och du lägger stenar på mina ben så jag skall komma närmare, jag är nära dig säger du och jag känner att jag inte längre får luft

hon sa: det kommer vara våldsamt

och jag letar, de säger jag måste leta, jag letar bland mina kläder, jag vet du brukade vika dem med dina bruna händer med höga knogar som tog oss närmare din gud, du lade kläderna bakom stammen som skulle hålla sanden borta från att bli ätet av havet, jag letar i huset där vi var, jag är ensam, du är inte där och hur skall jag leta, när jag vet att du lämnat, vad skall jag söka, allt jag vet är att du inte längre är här, jag letar och jag vet att du inte längre är här, du är inte här, jag vet, du inte är här för det finns ingen doft längre som döljer möglet

hon sa: det kan vara en våldsam form hon sa: det vet vi inte innan

och jag väntar på dig, jag väntar på dig i gräset strax efter stranden, där myrorna biter våra ben när vi står stilla för länge och jag tänker att du kommer snart, du måste komma snart för jag har väntat länge och kanske var din väska tung av stenarna vi lade i den, kanske var det därför jag väntade, och jag trycker mina ben mot de där stammarna som ser ut som senor, som långa gråa senor, skogens kropps senor, jordens senor, jag låter de skrapa mina lår och jag drar mina händer över barken och den är mjuk och hård som huden på ett gammalt djur och jag låter de hålla fast mig medan jag trycker kinden mot jorden och säger till dig genom jorden; du skall vara vid mig hör du; du skall vara vid mig och senornas bark lägger sig över min hud och skyddar mig, jag är skyddad av barken och löven sjunger för mig, de sjunger att jag ska stanna med dem, att jag ska lägga örat mot jorden och lyssna, att sorkens hål inte är farligt, att det är dit de tar sina käraste och under jorden lever de som vi alla skulle kunna göra, och min kropp är skyddad av barken och under jorden hör jag de kärastes rasslande, de säger till mig; du behöver inte vara rädd, vi är de enda du har, vi vill dig inget illa, du är vårt lilla barn

Susanna

jag lyfter plankorna, viker tvätten, trycker händerna mot sorkens bo pappa säger: vi måste fylla de där hålen med sand och jag tar bort sanden från de hålen han hann fylla innan natten kom, jag lägger sanden vid sidan och ropar ner till de käresta: ni kan komma nu, ni kan komma över jord, ni kan slänga rötter över mig och hålla mig nära er, jag vill vara eran käresta, ni kan äta mig, ni kan låta mina fingrar vara under jord och sakta kan ni ha mig som eran bostad, jag vill att små käresta skall leva i mig, hör ni det, jag vill ha er inom mig, små käresta, kom lev i mig, snälla kom lev i mig, och jag söker dig där, där du säger att jag är kommen ifrån, det sa du till mig, du sa jag kom från jord, och du sa till jorden skulle jag återvända och jag söker dig där, jag trycker hela ansiktet ned mot jorden, de käresta ser mig och

Larsson Weiselius

och jag möter dig i rummet där du skall vara men du är inte där, du har redan lämnat och de andra säger du är borta nu, de säger: se på henne, nu är hon borta, men jag ser dig inte längre, du är inte där, du väntade inte på mig, du har gett dig av, du har redan lämnat och det finns inget kvar, och jag lämnar precis som du redan gjort, jag lämnar salar, dörrar, vägar, städer och du vet det och du säger till mig; du hittar mig snart, jag är här vid dig, du är så nära, du kommer känna mig snart, kom mitt lilla barn, kom skall jag säga dig, kom skall jag viska till dig att vart du än dig vänder, är du i mina händer du säger: först blir du vild du säger: låt det inte skrämma dig jag är ett barn och jag vilar i ditt hus igen, du säger du är alla barns mamma, du säger du är jordens mamma, du säger allt liv kommer till våldsamt och all död är våldsam, du säger du kommer aldrig lämna, du säger du har lagt dig vid stammarna, vid sorkarna, vid vågorna, vid gräset, vid träden som sjömännen sått, du säger du är jordens mor, en jordemor, en föderska, en livgiverska, du säger: kom lägg dig vid mig, du är mitt barn, du är min form, du är min gräns, min kant, min käresta, igen; du är min form jag säger: jag är din föderska nu

Virginia jag visste att vi skulle mötas, mötas på många ställen och på många platser, du skulle säga till mig, viska till mig, skrika till mig; fortsätt, du är mitt barn, jag är din flicka, vi har inga kroppar, vi lever i det vilda gräset, vi lever i luckorna de aldrig kommer hitta, vi håller andan under vattnet och för oss tar luften aldrig slut och tången släpper aldrig från berget, inte för oss, inte för sådana som oss, så fortsätt, stanna inte, gör inte gränsen tunn, gör ingen gräns, fortsätt, och om du tvekar; gör det svårt, simma i det djupa vattnet, simma i det tunga vattnet, simma i isen, riv dig, låt bergets mossa färga dina knän och låt leran stelna på vaderna och gräv med händerna i den där sanden du tyckte liknade himlen och tänk inte att du skall hålla dig kvar; tänk att gränsen inte finns jag tog med dig dit, dit de trodde jag kom ensam, dit de låste alla dörrar så ingen skulle kom åt mig, där satt vi, och du sa till mig; du är i himmelshavet, dina händer gräver tills vattnet kommer och du kan dricka vattnet, du kan låta vattnet rinna över din kropp och få samma färg som havet och du kan vattna det vilda gräset, och under mina naglar fastnade sanden och jag drog händerna över min kropp för att känna vattnet, jag är ett himmelshav utan slut, där vattnet sköljer över mig och låter mig rulla längs med stenarna och sedan långt ut med strömmen, för att sedan få glida på ytan, den blanka lugna ytan, sakta upp mot sandens korn igen, detta sa du till mig då

Susanna

och när kroppen blev svag, tunn utan vatten och hav, när kroppen tyngdes av skelettets kotor, synliga som vapen sa du: det är du som gör gräset vilt, du kan känna gräset mellan fingrarna, mot knogarna kan du trycka markens fukt och din näve kommer göra avtryck och du kan välja ett strå, och med dina läppar kan du spela, du kan låta de andra höra och ljudet kommer svara dig, det ljudet kommer minnas dig när du själv glömt ljudet, det är du som får gräset genom betongen, till dig, och du lade handen mot min kind och sa: lyssna, lyssna på den värld som vill tala till dig, vi har den tillsammans, tala till den, men bara den och låt den andra världen tystna min Virginia, du är mina onda tankars lättnad och mina tunga andetags luft om du tvekar på vårt liv; gör det svårt för dig, dra dig längs bottnen och glöm de andras värld; tänk att vi är varandras himlasfär

Larsson Weiselius

Personligt pronomen Mitt mest personliga pronomen

Allting är som mest när vi skriker.

Som när jag skrek. Med en röst jag överskattat för den svek mig. Ditt namn i jag vet inte hur många decibel. Har varit borttappad i några timmar men återfinns i den mest osmickrande av vinklar.

Du sa att det gjorde dig glad att se mig ledsen. Sadist, svarade jag.

När det egentligen bara var karma och lagen om jämvikt.

Al ic e

Ditt inre lugn av transcendental meditation blev min panikångest. Dina panikångestsvettningar blev mitt inre lugn. Vårt kretslopp. Den enes nackspärr är den andres erkännelse Den enes kaskadspya är den andres upprättelse

Månsdotter Viklund

Skrivande praktik

i enskilda samtal

Önskade att situationen skulle eskalera. Ta form av galenskap. Men det finns ingenting kvar att skrika. Du ger mig demonstrativt ett glas vatten som jag inte bett om. Sättet du kallar mig pretentiös på har blivit något annat än vad det var, och jag pretentiösaccelererar i osäkerhet.

Då går jag väl nu då. På tunnelbanan förstår jag ju att du aldrig igen kommer att komma springandes efter. Att sådana tillfällen finns det ju en maxgräns på.

Glaset som vi drack whisky ur står kvar på köksbänken Och luktade såsom det gjorde i fredags Och jag hade bara strumpbyxor på mig Och du lyfte upp mig på köksön Och jag berättade om katastrofen i mig Och när som helst springer du det måste du göra Jag är två Det är måndag och det är fredag Och det är mitt i natten och det är morgon Jag är undergången Och jag är helheten Så jag.

(Men du)

(Mittemellan) Du somnar på min mage Som gör konstiga ljud Jag tänker att det får bli din vaggvisa Min laktosintolerans Och så tänker jag att Du vet ingenting Eftersom du ingenting vet Det blev så svårt efter det

Vi elborstade tänderna mot varandras ryggar och du bar mig till sängen och så somnade vi och så vaknade vi upp och livet fortsatte med att låta sig levas. Tid är ingenting Ett whiskyglas är En tidskapsel Tänkte jag

Alice

Månsdotter Viklund

VA D DU Ä N SÄGER säger jag Jag hade gjort VA D DU Ä N SÄGER Hör du vad jag säger

sen klär vi oss i min mammas pälsar och så går vi armkrok genom Röda bergen rödljusen stannar oss för ikväll har vi inte bråttom världen är vadderad så vi pratar med våra dovaste röster om att vi borde flytta till Istanbul och det finns ingenting mer i sammanlagt alla universum som någon har velat mer än vad jag vill flytta till Istanbul med dig

(Men du)

Stockholm skrattar när vi sätter oss på tågen som tar oss söderut

när det var vinter och impulserna var omöjliga att stålsätta sig

Och när vi kommer tillbaka på jul

när ditt begär diagnostiserades som klusterbombstourettes

Och när allting upprepas och vi hörnkraschar in i varandra

vi sprang hem över kullerstensminorna och upp för trapporna till vinden där vi lät oss gå över i flytande form omformateras och koagulera

Verkligheten i asymmetriska relationer:

Korsningskraschar in i varandra på juldagen.

(Men du)

på cellplast som kliar och kommer att klia i timmar

Universum drar efter andan.

sen är det bara ett dåligt isolerat tak och resten av sfärerna kvar och vi

Fan, säger du inte men jag kan höra dig.

Obduktionen är ännu inte klar Ändå ritar du hjärtan i fönstersmutsen Och jag har världskrig i huvudet men med dig vill jag sluta fred

så är vi hela och utomjordiska och en del av den yttre världen nu Istället för Antarktis står du på IC A med mig utslagen på ditt håriga bröst och en del av den yttre den verkliga världen nu

Alice

Istället för Ekvatorn står jag på IC A med dig

Månsdotter Viklund

HÖR DU VA D JAG SÄGER Säger jag

din blick är blank när du slår dig på bröstet hårt och melodiskt JAG Ä R H Ä R JAG Ä R H Ä R ekar fortfarande mellan husen på St.Paulsgatan du är här men jag vet inte vart jag är

Växtvärk ”Hallå berätta om det oidipala i dig” kan inte någon annan börja eftersom det är någon annan som lider men det börjar och slutar (ju ändå) alltid med att det är jag om mina förträngda förvrängda morgonminnen om DN och smörgåsar, som vi nog kallade för mackor egentligen, ”men någonting måste ni ju ha ätit”

du masserar besvärjer tills de somnar och jag krymper till skala 1:10 inte förminskad nerkrympt det är skillnad du masserar mina ben och jag glömmer bort hur det värker och pulserar och hur jag dras åt väst i huvudet och öst i fotändan

jo det är klart det måste man ju men lämna mig så att jag kan få självförverkliga ifred

det är nyår och reinkarnation, hur många får plats under en livstid e g e n t l i g e n, tillräckligt många för att, imorgon startar vi företag imorgon hittar jag lugnet nästa år är året och imorgon är dagen jag lovar

det som har hållit mig vaken i en massa år alla år jag kan komma ihåg masserar du bort, det som är insomnian, det som inte är lugnet utan kärnreaktorn

(men du) jag kan mala på i timmar

växtvärken i världen i mig

vi måste skaffa barn så att vi kan ställa allt till rätta och inte försumma en enda frukostmacka

”Jag blir stressad av ditt lugn” är en grej man kan skylla på

”hallå jag ska berätta om det oidipala i mig”

”Det där var det elakaste du någonsin sagt till mig” är en annan, när jag nästa dag inte kommer ihåg vad det var

för min sömns skull och för – som första gången jag smakade på dig – saltvattensvattnet i dig

verken i världen värker verkligheten verkar växtvärka verkar rimligt?

du klappar mig på bakhuvudet och det är min lidelse som bändas loss bärs bort fast det egentligen var någon annan som led

men så elborstade vi våra tänder mot varandras ryggar och så bar du mig till sängen och så masserade du bort min växtvärk och stängde ner kärnreaktorn och så somnade vi och så vaknade vi och livet fortsatte med att låta sig levas

du tittar på mig som om jag vore dyrbar och som allt jag inte kan komma ihåg också vore det mina ben växtvärker på ett sådant monumentalt sätt i jämförelse med världens

Alice

det är så jag maler ner konstruktionen – vi – och jag är helheten och jag är undergången och det är dag och det är natt när jag maler ner dig och mig och snart springer du det måste du göra

Månsdotter Viklund

Vinterresa

Dagboksblad 25/11 2015

Koltrastarna är roliga. De hoppar upp mot alla vindruvorna under hönsnätet, biter av en kvist och kalasar sedan i lugn och ro på de nedfallna bären.

14/12 2015

Bara ett par små cancerceller.

Doktorn var nöjd och jag med. Kan väl inte vara så farligt. Nu väntar två röntgenundersökningar och en operation. I Sverige blir man väl omhändertagen.

22/12 2015

Men se hägern på sina stolta ben! Den flög när jag tände ljuset.

Med tunga dova vingar gav den sig av.

Upp, upp, upp.

25/12 2015

Mot skogen.

Jag älskar min dotter.

Skogen mörknar.

Vindruvorna har tappat taget. Ligger på altanen,

intresse.

På mitt ”skrivbord”,

Inte ens cancerceller var de. Bara ett par celler som hade

råder ordning och reda.

Men när de sedan också blev infärgade av en sällsam vätska,

7/1 2016

pärmar och papper i en röra. På den släta datorskärmen

Tänker, att det går aldrig över, var jag mamma till denna lilla som flicka.

Inte ens koltrastarna visar

Vaknade av telefonsignalen.

Stapplade ut yrvaken och utan

Skrivande praktik

vinkar hon ivrigt till mig.

att en gång för länge sedan

bortgjorda och förödda.

Wennergren

Medan hon låter sin hund kissa,

glasögon.

Ingen där.

haft lust att dela sig med en ovanlig hastighet.

så blev de tvungna att bekänna färg. Och cancerceller hade de inte hunnit bli ännu. Sådan tur.

Men operation skall det ändå bli. Om fjorton dagar.

i enskilda samtal

28/1 2016

11/1 2016

Äntligen ser det ut som om

6/2 2016

Hemma igen från Varberg.

Jag sitter i ett hus. I ett

mig kanske lite tröttare än vanligt

Utanför flyter trafiken,

Känner mig som vanligt. Kände

snickararbetet har kommit till sitt slut. Behöver beställa nytt fönster, det

i slutet på promenaden idag.

smala. På torsdag eller fredag skall

Fick en lugn övergång från sjuk

allt färdigställas.

och morfinberoende tills idag

utan någon medicinering alls.

13/1 2016

Kylan har återkommit, och på förut slaskiga

Han bad om ursäkt inte bara en gång

Tidigare i veckan när fortfarande slasket

arbetsintervju i Lerkil.

vägar ståtar nu små piggar av frusen is. rådde, mötte jag en liten personbil som

stänkte ner mig fullständigt på vänster ben ända upp till midjan.

Eftersom jag inte kände igen föraren utgick jag från att det var en snabb postbil som snart skulle tillbaka samma väg.

Så jag vände på klacken för att hoppas möta honom på tillbakavägen igen. Och mycket

riktigt. Snart syntes två billampor i en kurva. Jag gick mitt i vägen för att få bilen att stanna, och pekade på mitt ben.

När bilen stannat och jag kommit upp

jämsides, vevade föraren ner bilfönstret och

jag berättade för honom vad som hade hänt.

utan två, och sa att han skulle på

”Lycka till”, sa jag och förmanade honom att tänka sig för när vägen var av den beskaffenheten som den var idag.

Och han bad om ursäkt en gång till

innan han drog upp rutan med orden ”Sköt om dig”.

Och det är detta jag undrar över. Hur svarar man på sådant tilltal? Eller

”Ha en bra dag”, eller ”Trevlig helg”, så snart man har fått sina nyskurna skinkskivor över disken.

Jag blir mållös och kan bara säga ”Tack”, eller ”Hej då”.

14/1 2016

Fönstret har kommit, men själva snickarna lyser med sin frånvaro. ”För kallt”.

Även jag tyckte det var för kallt idag. Blev bara en liten promenad.

Minns två fågelpromenader

med Malene och barnen. Fullt

med änder som kom flygande. Framtunga med spretande stjärtar.

Efter ett tag var vi omringade och lade märke till fåglarnas

olika färg på näbbarna. Kunde det ha med åldern på fåglarna att göra?

Även på deras breda fötter

kunde vi se skillnad i färg. Några klart lysande orangerosa.

Andra mera smutsiga och med

rester av oljesand längst in mot kroppen.

Har tittat på TV hela dagen, runt mitt vänstra ben. Som ett gummiband.

Imorgon kommer Jens förbi med

Som små stenar. De såg ut som

och jag ser bilar och

hopkurade på stranden vid utloppet

cyklister snabbt fara förbi.

Också en och annan buss.

Det är alldeles tyst.

Alldeles i kanten på

fönstret dyker det upp en båt.

Det är en fraktbåt med

låg bordläggning och den har ett S på skorstenen, Stena.

Den håller på att flytta skräp till annanstans.

Eller så skall den hämta. Snart är den borta.

I annat land kan man inte titta ut genom fönstren.

För fönstren är krossade Husen ligger på marken som puder

och man kan höra allt.

barnen och Pernilla. Får ta fram från frysen köttfärssås.

stenar. Kanske femtio låg de till Göta Älv.

Eller kanske inloppet?

Hamninloppet i Göteborg.

Vad säger man om samma vatten beroende på om det flyter i ena

riktningen, eller bär på båtar i den andra riktningen. Båtar som vill lägga till vid en brygga?

Änderna. Det är om dem vi skall

prata, som små bruna stenar. Små och orörliga med huvuden djupt instoppade under vingarna.

Trodde vi, men kunde inte se det. Så lyfte en, precis som Malene

hade sagt och flög uppför slänten, precis som Malene hade sagt och

landade på den smala asfalterade gångvägen precis där vi stod. Just precis.

Det kom många.

Barnen kröp dem till mötes och matade dem för hand.

De som inte vågade sig ut på den hårda asfalten utan stod kvar på

gränsen mellan det mjuka och det hårda, fick på så sätt mest.

Vi slängde ut allt bröd vi hade köpt

Får se hur det blir nästa vecka när jag nyligen är hemkommen från

på Konsum.

Varbergs sjukhus.

Fina mjuka skivor,

Till städe vill jag i alla fall vara när arbetet skall slutföras.

egentligen för att rosta. Två hela påsar.

Helle rapporterar om Simons framsteg i grönsaksätning.

Den här gången gällde det ärtor som kunde balanseras på en sked, och broccoli i små knippen.

Agneta

Minne från 24/1

helt hus.

och bara skärvor.

och har en konstig känsla

20/2 2016

Wennergren

22/2 2016

1/3 2016

Ibland räcker orden inte till.

Kaveldun säger jag. Kaveldun,

Så praktiskt!

för döden, döden, döden,

”Men en bild säger mer än tusen ord!” Men vilka tusen ord? Inte bara mina.

Kanske bara dina?

Och hur blir det då med det som jag vill säga? Det kanske bara blir blaha blaha?

kaveldun tre gånger i rad istället som Astrid Lindgren lär ha sagt varje gång hon ringde till sin syster på ålderns höst.

Två kaveldun fångade min

uppmärksamhet där de stod upprätta bland övriga av

västerhav och storm nedmejade

23/2 2016

Helle hör inte av sig. Och ingen dag tycks det passa henne att komma och hälsa på.

Den lille Simon styr familjens liv.

26/2 2016

Jag vet att jag bor vid havet. Jag hör

det när jag sent på kvällen går ut från min verkstad

och försiktigt håller mig i ledstången

för att inte halka på den isiga trappan.

Kanadagässen som ropar högt ovanför i mörkret talar om det.

vassrester. Varför inte plocka? (Visst hade vi ett par sådana i

en keramikvas i sommarstugan när jag var barn? Feta som cigarrer från Havanna.)

Jag prövar, men hur trampa in i moraset?

Helt säkert verkar det inte, ett

gungfly som sviktar betänkligt under min tyngd.

Men något uppstigande vatten ger sig ännu inte till känna.

Med hjälp av nedhängande

buskars grenverk segar jag mig ut i okänt område.

Kanske det sista jag gör i livet

krampaktigt hållande i handen

27/2 2016

Gränsen mellan gräs och asfalt är inte spikrak.

Snart växer gräs och maskrosor in på det asfalterade området. Det har man sett förr.

två stycken stolta grandiosa kaveldun,

medan jag sakta sjunker ner till bottnen i denna bottenlösa dy. Tänker jag förstås inte, men

men nu tycker jag mig känna

2/3 2016

underlaget lite bättre, så friskt

Har snöat i natt.

När jag just skall bryta av det

pågår. Bara i efterhand när man

vågat hälften vunnet.

andra dunet, (längre ner på

Inget man märker medan det

vaknar och finner att dagen är ljusare än vad den var igår.

stjälken skall tilläggas)

Rododendronbladen är

så går det inte alls lika lätt.

fullastade med snö och pekar

Jag vrider, jag snurrar och

brant nedåt.

bearbetar skaftet utan

Enligt temperaturangivelsen

resultat.

Finner att bakom det yttre

skafthöljet befinner sig smala smala och sega trådar, som

skall de egentligen inte ha den positionen,

så jag tror att det är den iskalla snön som sätter dess system i

inte på några villkor låter sig brytas av.

Jag förstår att här gäller andra regler,

och begriper dessutom varför dunen har lyckats hålla sig

kvar i sin upprätta ställning till och med under vintern utan att knäckas eller förvandlas

obalans.

Eller vad säger jag? De, bladen vill naturligtvis bli av med snön så fort som möjligt för ljusets skull.

Klorofyllfabriker har man ju hört talas om.

till plattheter.

Snön har nu gått över i ett lätt

fingertoppar letar jag fram en

droppar av vatten breder ut sig

Med alltmer frusna

tråd i taget. Sliter av dem utan betänkande,

regn, och stora sammanhållna på bladen istället.

Agneta

Trafiken runt talgbollarna är intensiv. Det är blåmesar, talgoxar, och nötväckor.

En och annan skata ger sig själv

företräde och smälter fullständigt in i bakgrundens mörker.

Bara häftiga knyckar från

talgbollen vittnar om dess närvaro.

Trasiga gröna talgbollenät på

gräsmattan visar också på de energiska fåglarnas framfart.

Men min vän, den vithövdade

nötväckan, har jag inte sett på länge.

För två vintrar sedan kom hon

hit och förvånade mig. Fick utan mankemang sin självklara plats bland de andra småfåglarna.

Ovanligt djärv tycke jag också

att den vågade vara trots sitt vita huvud.

Idag har det gått mer än två

månader sedan jag såg den.

över det envisa kaveldunet. Sedan går vi hemåt, kaveldunen och jag.

Inte precis i triumf. Bara så där.

3/3 2016

tänk om?

Backen utanför mitt fönster är nu bar.

ankomma det första dunet.

är ett minne blott.

Snöfläckar och isiga vattenmynningar Inte en rörelse förnims.

Det gick lätt att bryta av!

Går och lägger mig tidigt. Skall köra Trinne till skolan imorgon.

aning?

och står till slut som segrare

På osäkra ben lyckas jag till slut

29/2 skottdagen 2016

Har de inte också lyft sig en

Stilla.

Det andra växer betydligt längre

Vi väntar på våren.

in på tassemarken,

Wennergren

En mors betraktelse

Min son Jag har en cylinderformad kapsel i mig. Den är

Allting blev tyst, tiden stod stilla. Jag höll nästan an-

liksom silverfärgad omsluten av glas. Väldigt ömtålig

dan själv. Som förlamad kände jag mig. Allt var klart.

men ändå med hårt skal. Tittar man närmare kan

Det gick inte att ändra på. Det var oåterkalleligt. Så

man se att den innehåller små, små partiklar. Det är

maktlös har jag aldrig känt mig tidigare. Som en dålig

tårar, eller återhållen gråt som försilvras som ädel-

film, fast på film är allt egentligen fejk. Detta var inte

stenar, fast mycket mindre. Den bor inne i mig. Åker

fejkat. Det fanns inget manus ens en gång, och regis-

upp och ner. Från magen upp till bröstet runt hjärtat,

sören kom för sent om det ens hade hjälpt ifall han

upp i halsen, upp bakom ögonen. Ibland släpper den

kommit i tid. Men jag noterade att huvudpersonen

ut lite tårar. Men den är svår att öppna. Jag vet att

hade fått frid.

jag skall vara rädd om den, att den måste få läcka ut

Just idag är det drygt 360 timmar sedan detta

pö om pö. Att den måste tömmas och fyllas med ljus

hände, och det är fortfarande lika ofattbart. I natt var

så att den blir som en lykta. Men den är inte farlig.

min kropp så kall. Jag frös inuti. Jag önskade att det

Den ser ut som en isklump, men den är inte kall. Den

hade varit en varm sommarnatt. Då hade jag kunnat

är varm. Den är full av minnen och saknad efter en

ligga utomhus, under bar himmel och blicka upp mot

älskad son.

stjärnhimlen och månen. Miljarder stjärnor blinkade ner mot mig och den nya stjärnan som hamnade där den 27 november är sannerligen inte ensam. De blinkar mot oss på jorden, de svävar medan vi här nere är tyngda av jordens dragningskraft och all sorg. Men sorgen delar jag med miljoner andra mödrar och fäder som mist sitt barn i cancer, katastrofer eller krig. Och vi får ta varandras händer och ge varandra tröst och kärlek och vi når flera varv runt jorden. När mitt spruckna hjärta håller på att falla isär så är du där och limmar ihop det med din starka kärlek. Du säger: Så, älskade mamma, jag vill inte att du ska bli knäckt, jag vet hur stark du är, fortsätt med det. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd

att inse skillnaden.

Harringer

Skrivande praktik

i enskilda samtal

se vem som var vem. De skrattade så lyckligt mot

stötas och blötas mot den andres

stor skillnad på att vara en fa-

fotografen. Ack, ljuva barndom tänkte hon. Den tiden

vanor. Själv hade hon levt ensam,

milj med små barn och två sing-

hade varit en lycklig tid.

utan man och barn i tretton år.

lar som skulle leva tillsammans.

Utan man i tjugo år. Visst hade det

Undrar om alla hans tidigare

– Älskling, ligger du här och väntar på mig? sa

funnits män under de här åren.

fruar och flickvänner lydigt kliat

han och kröp ner i sängen.

Men ingen som hon fastnat för,

honom genom åren funderade

blivit förälskad i, som honom.

hon och stirrade in i ljuslågan.

– Ja, vad skulle jag annars göra, svarade hon

han och kysste henne länge. Sedan vände han sig om på sin sida. Så låg hon där i mörkret

stod på det runda köksbordet.

på, hon kliade honom så gärna.

bli med denna tvåsamhet? När

Fyllde vattenkokaren med vatten

Det var ett sätt att bli berörd

båda hade tvåsamhet att jämfö-

och knäppte på. Letade fram sin

och att få röra vid. Undrar om

ra med. Men det gick ju inte att

älsklingsmugg, en röd med guld-

han någonsin reflekterar över

jämföra. Själv hade hon i stort

sig. Tyckte att han var för snabb att vända sig om.

kant, och lade ner tebladen i en

det? Alltså, det måste inte vara

sett glömt bort hur det var. Så

I bland kändes det som om de varit gifta i fyrtio år.

tesil. Det gick fort för vattnet att

millimeterrättvisa, inte alls.

klart hon mindes många ljusa

De hade varit tillsammans några år bara.

koka upp. Hon kupade händerna

Men hon ville oftare än nu vara

stunder och den lyckokänslan

runt koppen som var full med te.

passiv och ta emot. Villkors-

hon hade haft. Det tråkiga, job-

löst. Hon kände sig som en liten

biga kunde hon knappt förnim-

Det var helt absurt. När hon var

flicka och hon var nog ofta en

ma. Det var väl en skyddsmeka-

ung kunde hon inte ens i sin vil-

liten flicka i hur hon betedde

nism som människan hade?

– Jo visst skall du få det, svarade han, böjde sig fram och kysste henne. Så vände han sig på sin sida. Hon suckade inom

Hon låg under det tjocka duntäcket som hade blå-

Var det hon som hade romantiska drömmar som

blommigt påslakan på sig. Hon väntade på att han

det tillstod en ung kvinna?

skulle komma och lägga sig snart. Hennes ljusgröna

Hon tände ett stearinljus som

sänglampa var tänd. Åh, vad hon tyckte om att gå

De låg sked. Hans kroppsvärme strömmade mot

daste fantasi föreställa sig att det

sig. Det g jorde henne faktiskt

och lägga sig. Det var varmt och skönt under täcket.

henne. Hon tryckte sina händer mot hans rygg.

skulle bli så som det hade blivit.

generad.

Hon funderade på att läsa lite i väntan på att han

Händerna var kalla, hon hade dålig blodcirkulation.

Att hon skulle leva ensam.

skulle komma. Egentligen tyckte hon inte om att ligga

Han skrattade lite, han var van.

Hon var så lycklig över att ha

Jag vaknade av att det kändes så tomt i sängen.

– Älskling, sitter du här?

och läsa, eftersom hon alltid hamnade i en så konstig

– Älskling, du kan väl klia mig lite på ryggen?

träffat honom. Det var en bra man.

ställning med nacken. Hon tyckte bättre om att sitta

Hon kliade honom försiktigt. Fast han ville att hon

På alla sätt. Ändå kunde hon vara

Åh, det kändes skönt att

eller ligga ute i soffan i vardagsrummet och läsa.

skulle klia hårdare. Lite mer under det högra skulder-

så orättvist irriterad på honom

Hon tittade på väggen mitt emot. Där hängde två

bladet och mycket i ländryggen. Han hade berättat att

ibland. Varför? Hon drack klunkvis

foton av hennes barn som bebisar. Svartvita bilder.

det var ett sätt han var van vid. Att bli kliad på ryggen

och lät den varma drycken värma

Hon mindes när de togs. Inte hos någon fotograf,

av sin mamma. Då hade han somnat så skönt. Det

hennes insida. Hon tänkte ofta

nä, nä. Hon hade en god vän som var duktig på att

g jorde han nu också, hon kunde höra det på hans an-

på sin återkommande frustation.

fotografera. Lennart. Det var han som tagit bilderna.

detag. En viss besvikelse kände hon. Hon hade velat

Det var precis som att hon måste

Sådana söta små flickor hon hade. Majken hade en

någonting mer. Hon vek täcket åt sidan, försiktigt gled

värna sin integritet. Som om hon

jag frös liksom inombords. Jag

liten klänning på sig och rosett i håret. Hon hade haft

hon ur sängen. Hon skulle koka sig en kopp te.

var rädd att förlora sig själv i hans

längtar efter dig, sa hon.

Hennes bara fötter trampade försiktigt på den

vara saknad tänkte hon. – Jag kunde inte somna, svarade hon, jag frös. – Under det tjocka täcket? sa han förvånat. – Ja inte så som du tror,

– Men herregud, jag är ju

vanor. Samtidigt visste hon att det

liten teddybjörn i famnen. Lotta hade nästan inget

röda mattan med lila inslag. Den rosa morgonrock-

var hennes upplevelse, att det hon

hår, bara några lockar i nacken. Hon hade puffbyxor

en låg slängd över en stol. Hon tog på sig den, knöt

upplevde inte var den optimala

– Jo, men, försökte hon.

med hängslen och sin älskade giraff bredvid sig.

ordentligt i midjan så att den inte skulle glida upp.

sanningen. Hans upplevelse, base-

– Äh, kom nu så går vi och

Det kändes som om de var här med henne. Det var

Att de var så olika. Det var fascinerande. Efter

rade på hans erfarenheter, var lika

lägger oss, sa han och tog hen-

över trettio år sedan bilderna togs, ändå kunde man

ett långt liv skaffar man sig vanor som sedan skall

mycket sant för honom. Det var

nes hand.

Ewa

– Nu får du en kyss till, sa

och funderade. Hur skulle det

godnattkyss.

långt svart hår redan när hon föddes. Majken höll en

var vänd mot henne.

Det var inget att hänga upp sig

och vände sig mot honom. Du vet att jag vill ha en

Tvåsamhet

De lade sig i sängen. Han

här, svarade han.

Harringer

Hon kröp närmare och höll om honom, kände hur hon blev totalt avslappnad. – Jag älskar dig sa hon mot hans rygg och hon var övertygad om att han hörde det, trots att han sov.

36 Barndomshuset

Nu slängde hon en blick uppför trappan och fortsat-

Hon kom ut i hallen igen. Sovrummen hade legat i käl-

Mammas gråt hade sina orsaker. Skilsmässa var

te in i huset. Till vänster låg köket. Det var ljust och

laren. Trappan ner till källaren var smal och svängde

ovanligt på 50-talet.

Hon kände igen sig. I det här huset hade hon bott

kändes stort. Där vid köksbordet hade hon ätit sina

sig. Direkt man kom ner låg badrummet. Badkaret

som barn i sex år. Det låg högt med en vidunderlig

måltider i sex år, tittandes ut genom fönstret som

var nu utbytt mot en duschkabin. Hon fortsatte. Där

Hon hade lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle

utsikt mot havet och Smögen som låg mittemot. På

vette mot havet. Det var hisnande att inse att hon

till höger låg rummet som varit hennes. Så litet det

skilja sig. Det hade hon inte lyckats hålla. Hon hade

den tiden fanns det ingen broförbindelse utan det

var så förenad med havet i och med detta. Havets

var. Mamma och pappas rum var större. Var det i

gråtit hejdlöst den där gången hon för första gången

hade gått en färja där nere.

alla skiftningar genom alla årstider hade sannerligen

det lilla rummet hon sovit, den där gången när hon

sagt till sin man att hon ville skiljas. Hon hade föräls-

präglat henne. Hon var ett havets barn. Det tyckte

vaknade av att någon snyftade? På golvet i skenet

kat sig i en annan man. Men hon var kluven. Ville på

hon om att tänka på.

av en liten lampa satt mamma och grät. Hon vågade

sätt och vis ha båda. Menade att hon älskade dem på

nästan inte röra sig. Höll andan. Det var så hemskt

olika sätt. Men det gick ingen av dem med på. Så klart.

Huset var misskött. Den vita färgen flagade och de blåa fönsterkarmarna behövde bytas. Hon kände sig sorgsen över att ingen tagit hand om huset.

Sen kom vardagsrummet. Vardagsrum till skillnad

Eller, varför skulle inte det vara möjlig? Och de-

Hon slöt sin hand runt dörrhandtaget och öppnade

från finrum – jo de hade haft båda delarna. Vardags-

att mamma grät. Vad skulle hon göra? Hon önskade

dörren. Hon såg trappan till höger som ledde upp till

rummet var inte lika fint som finrummet. Det hör

att det skulle vara en dröm, en mardröm. Med det

ras lilla barn, han var två år då. Skulle han fara illa?

lägenheten där Eivor och Gilbert hade hyrt. De hade

man ju på namnet. I vardagsrummet fick man vara till

var på riktigt. Hon gick försiktigt ur sängen och bort

Var det rätt det hon g jorde? Hon var fruktansvärt

varit barnlösa. Det ordet hade låtit skrämmande

vardags. Det vill säga nästan jämt. I finrummet skulle

till mamma. Slog armarna om mammans huvud.

besviken på sig själv, för att hon bröt löftet att aldrig

hade hon tyckt. Barnlösa. Vad betydde det egentli-

man inte vara annat än om det kom fint främmande.

– Så ja, så ja, sa hon tröstande.

gen och varför var de barnlösa? Farbror Gilbert och

Det hände nästan aldrig. Det var ett rum där det

Mamma kramade henne hårt.

tant Eivor tyckte ju om barn, i alla fall henne. Farbror

dammades och dammsögs med jämna mellanrum.

– Jag är ledsen för att pappa skall flytta ifrån

Gilbert hade alltid karameller i fickan, som man

Men i vardagsrummet hade pianot varit placerat.

kunde få smaka på, om man var snäll. Och det såg

Där satt hennes söta mamma ofta och spelade.

man till att vara när man träffade farbror Gilbert.

Hon brukade sitta i hennes knä. Så spelade mam-

bröstet. Var det hjärtat? tänker hon nu, som vuxen.

– Jo, visst är det jag, svarade hon.

Han skrattade så där bullrigt, och så fattade han

ma och sjöng ”Jag kunde dansa så, jag kunde sväva

Hon inser att händelsen med mamman den där gång-

Det var som om tiden stod stilla en kort stund.

tag i hennes händer och så fick hon klättra upp med

så, den ljusa natten lång”. Hon hade njutit så av att

en g jort henne hård. Hård i den bemärkelsen att hon

Eivor kom ner för trappan och fram till henne. Så

fötterna längs framsidan av hans ben och när hon

höra texterna. Hon blev glad av dem. Sedan hade de

måste vara duktig, inte bryta ihop, stålsätta sig. Den

kort hon är, tänkte hon och gav Eivor en kram. Det

kommit till midjan så slog hon en volt baklänges och

en sångbok med barnsånger av Alice Tegnér, med

gången, som sexåring, hade hon tänkt mer på hur

kändes bra.

kom ner på sina fötter igen. Hon tyckte att det var så

vackra färgbilder. Då sjöng de sångerna tillsammans.

det var för mamma, än för henne själv.

roligt, det killade i magen.

”Ekorrn satt i granen”, ”Bä, bä, vita lamm, har du

skilja sig. – Nämen är det du Karin? hörde hon plötsligt en röst uppifrån trappan.

oss, sa hon. Det kändes som om någonting brast där inne i

Där stod hon, tant Eivor. Hon var sig precis lik.

– Nu sätter jag på kaffe så får du berätta sa Eivor och fattade hennes hand.

någon ull…” Det fanns en sång som skrämde hen-

Hon har aldrig sett mamma gråta. Det var skräm-

– Hur mår Gilbert? frågade Karin.

ne. En av mammas sånger…”Min man är tafatt och

mande att vuxna kunde gråta. Själv hade hon som

– Kära du, han dog för två år sedan. Hjärtat.

duger inget till, men ändå han är min. Glad är han

mamma, trots det, öppet gråtit vid några tillfällen

– Åh, jag beklagar, sa Karin.

bara när han har druckit gin, jag älskar honom fast

inför sina egna barn, och varit noga med att förklara

– Tack, men det är som det är. Han var gammal,

hans kyssar smakar gin…” Det var något otäckt med

varför hon grät. Att hon inte brydde sig om att de

över åttio. Nu skall du se, jag värmer på några bullar

den sången. Tänk om mamma och pappa inte tyckte

såg det. Att hon ville att de skulle förstå att det inte

till kaffet.

om varandra längre. Det kändes oroligt i magen att

var farligt att se sin gråtande mamma.

tänka sådär.

– Åh är det sådana där vaniljbullar som du alltid hade? Doften och smaken av dessa bullar väckte en massa minnen. Karin kände sig lycklig. Tillsammans skulle de frossa i minnen.

Ewa

Harringer

a li

Petrén

Skrivande praktik

i enskilda samtal

Titel

Erfarenheter, klara som kristall och motsägelsefulla som vatten, blir grunden för ett beslut. Och känslor inför vad som händer sedan, efteråt, som både är orsaken till- och resultatet av en handling. Beslutet är att undersöka relationen mellan möjlighet och maktlöshet. Möjligheter och omöjligheter genererar i avslut. Eller

Och Lovisa sa: Det var så skönt att höra någon annan säga det.

oavslutet obeslutet och en väntan

Yes No Yes No

No Yes Yes No Yes No

Jag tänker på att lämna ansvaret ifrån sig. Ansvaret Motståndshandling som i sig inte har någon verkan. Slå Brand Strävanden Om att forma det oformliga. Lämna sedan. Använder strävandet för att poängtera mitt ickemål. Stryker rädslan medhårs, för besvikelsen som kanske ska finnas där. Så beslutet blir alltid oavslutet. Ickebeslutet Det blir något jag inte kan tränga in i det blir passivitet mitt i rörelsen Makten Det ständiga motståndet. Vad som tar makten. Om att konstruera en bild av sig själv och följa den vidare. Om att tveka inför att förverkliga en tanke. En så stor rymd.

Vi pratade om formen. Hon tänkte mer rumsligt, jag tänker mer ljud. Tal eller bara ljud. Jag tänker mig någonting subtilt, men tal är vackert också. Det blir berättande, mer bilder. Jag vill att det ska berätta om någonting in i någonting, Någonting som är rumsligt, men inte rumsligt. En berättelse som Hur de två förhåller sig till varandra: berättelsen mot det verkliga, där språket kan bli ett rum, med väggar mot omgivningen. Språket och rummet och dess gemensamma egenskap av utrymme för det avgränsade i relation till en omgivning. Vi pratar nu om olika ingångar. Alla ingångar. Ljudet av rörelserna som blev till av misstag. Det finns nånting i att bara lyssna på

Malin

Petrén

ljudet. Det är en ingång.

Att springa in i sig själv och in i någon annan samtidigt Gå omkring i kroppen, på insidan, vandra mellan rummen, vara del av kroppen, men ändå vara betraktare. Kan ännu inte bestämma hur stort jag vill att det ska vara.

Vetskapen Om framtiden. Och ljuset, det strålande jävla ljuset. Att bara vara inne i ordningen Att bli en del av ordningen Inte äga den, inte ha en ställning, bara vara del, bara vara inuti. Sa: alla släpper taget No hands, No hands! Skriker alla dom Dom andra

Textscenen. Bygga en tillvaro i text.

Jag

Tystnad Tiden Ljudet Ljuset

Förstå vad som behöver redigeras och vad som inte ska det. Vad det är som ska understrykas.

Belysa, ljus, särskilja. Begränsa genom att släcka. Lysa upp. Scenen. Vad är scenen? Vad syns på den? Var är den?

Jag ska

Edit upplevelsen. I den här texten får upplevelsen en form. Den blir också redigerad. Kommer jag kunna berätta allt jag har att säga? Marie ser dokumentationen, det vackra i begränsningen. Den begränsningen. Men som inte sträcker sig in i tanken, som bara är begränsningen av ens handlingsmöjligheter. Jag ville uttrycka det avgörande avstampet, när all beslutsamhet är samlad och ovissheten svävar fritt i luften.

Skrivande praktik

i enskilda samtal

Allting även tystnaden. Tungan rätt i min mun. Öppningen i slutet av bilden.

Känslans relation till handling, känslan som gör att en beslutar sig för handling och hur handlingen får en att känna något annat. Bryter en alltid upp med en strävan efter någonting bättre? Hur mycket av känslan får jag lov att konstruera? Eller, hur mycket kan jag arbeta mig in i den innan den försvinner?

Sedan Rörelsen som hela tiden flödar mot sedan (motstånd) En cirkulär rörelse. Om jag skulle formulera den skulle den kanske gå förlorad. Jag skulle se den som en bild och inte kunna färdas i den.

Var är början?

Någonting i ljuset, precis mellan soluppgång och riktig morgon. Det vattnas aldrig ur, sedan solen som bleker, bleker under dagen. Jag undrar om det går, jag undrar vad som händer om allting får verka ostört. Det säger sig självt.

Sedan Att gå tillbaka och vända Att låta något gå förlorat och inte veta varför Ja, men såhär Utrymmet. Litteraturen och språket som ett rum där gränserna är öppnare. Språk som ett rum där gränserna vill vidare, går vidare. Det är längre mellan kanterna, om det finns några kanter. Språket skapar en tillvaro, men förändrar förutsättningarna i samma ögonblick som det används. Språket som en syra som upplöser rummet, verkar självförstörande redan i skapandeögonblicket. Vad händer med ett rum som inte kan definiera sig självt? Vem kan uppehålla sig på en plats som inte finns? Ickerummen. Vad det är som drivit oss hit. Vad tänker du om längtan? Om att beskriva det som inte finns. Så svårt att beskriva ett själv. Begränsningen, när jag försöker styra min tanke, snarare än tvärt om. Det är en text. Ändå. Det är en bild. Ändå. Alltid

Skrivande praktik

i enskilda samtal

A N T A L R e d a k t i o n , Ă¤ r Sofia Djerf Mathilda Frykberg Amanda FrĂśvenholt Isa Weiselius Larsson Emmy Rasper Isabella Samuelsson Karin Wiberg

T r y Munkreklam Göteborg © Varje enskild R e d a k t ö r e r Amanda Frövenholt Isa Weiselius Larsson K o n s t n ä r l i g t Ts t ö d Mathilda Frykberg G r a f i s k F f o r m Sofia Djerf

k v 2016 skribent

Sk r i va n d e .p ra kt ik .i . e n sk il d a . s a m t a l .6 . 2 –10 .4 . 2 016

T e x t e r Ewa Harringer Anna Nygren Malin Petrén Alice Månsdotter Viklund Susanna Larsson Weiselius Agneta Wennergren