2x8 II by Antal Redaktion

2x8

Antal:

Två gånger åtta Helena Åse Larsson Anna-Lena

Inger Cervin

Theodora Nygren Lisbeth

Maria Utbult Magdalena Constance Rosell

Texterna i denna tidning kan läsas som livsberättelser och är författade av enskilda människor utifrån deras olika erfarenheter av verkligheten.

2x8

Antal: Två gånger åtta

ntal Redaktion publicerar texter som är framtagna genom enskilda textsamtal

med varje skribent. Textsamtalen, som redaktionen erbjuder, innebär att den som anmält sitt intresse att

delta ges möjlighet att undersöka sig själv som skrivande person. Fokus ligger på varje deltagares personliga uttryck och skrivandet lyfts fram som en del av var och ens inre kreativa processer. Vid publiceringstillfället kan texterna redan ha förändrats och rört sig vidare genom fortsatt skrivande. Vi vill ge läsaren en inblick i varje skribents skapande rörelse och uppmuntra till att läsa texterna som ögonblicksverk ur personliga skrivprocesser. Vi tror att det kreativa arbetet med språket är ett sätt att låta människan höras på ett unikt sätt; att läsa någon annans berättelse kan möjliggöra igenkänning, skapa förståelse och ge läsaren en upplevelse av att vara mindre ensam. Skrivandet, språket och läsningen kan på så sätt ge samhörighet över de yttre gränser som så ofta definierar och separerar oss som människor. Genom att återkommande publicera enskilda människors berättelser vill vi uppmuntra till bilden av vår tillvaro som mångbottnad, olik och samtidigt intimt sammanflätad av gemensamma erfarenheter. Vår önskan är att väva samman enskilda röster för att ständigt skapa en ny helhet. Mathilda Frykberg Amanda Frövenholt Isa Weiselius Larsson 2

Helena

Dagen som inte dog En drastisk fredagskväll firade jag julen med min väninna i stugan.

ögon: lämna mig inte. Då tog jag

Vi drack två starköl som jag fått i gåva av en främmande man i

snabbt fram telefonen, ringde 112.

stan. Det var ganska trevlig stämning, himlen var djupröd utanför

– Kom fort jag kan inte andas!

och sken på de vita ölburkarna som pryddes av en vit björn. Det

Jag tänkte att kanske var min sista

var starköl på sju procent. Jag hade också en liten italiensk fyrkant

stund kommen.

med rödvin att bjuda på. Det smakade sammetsgott. Vi drack två glas per man i mina antika glas från Myrorna och lyssnade på en

Det tog bara tio minuter, sen kom

skiva med Elvis julsånger. Det var samma skiva som jag lyssnade

ambulansen och jag kände mig tryg-

till under min barndom, Santa Claus is Coming to Town. Men min

gare när ambulanspersonalen kom

väninna tyckte att nu räckte det med vin, nu ville hon gå hem.

med ficklampor och började söka efter min dörr som stod öppen.

Jag följde henne till den vita bommen som spärrade vägen till

– Hur kan du bo i den här öde-

mitt hus. Himlen var djupt röd. När jag hörde henne vandra

marken? Du kan inte bo här, sa en

bortåt i det knastrande vita kände jag mig väldigt ensam. Jag gick

av dem.

mot den gula paviljongen som jag kallade toaletten och tänkte:

Han fortsatte:

vad kan man hitta på för roligt? Jag bestämde mig för att bege

– Du måste ge bort katten!

mig till ardennerhästarna ett par hundra meter bort, en orolig

Då grät jag blod. Jag tänkte: aldrig

själ som jag var.

i livet. Men jag sa inget. Jag kände

– Ylita Ylita kom, jag har äpplen i fickan! ropade jag.

mig ändå tryggare nu, när de stod vid

Hon kom så småningom hasande på den frusna gyttjiga

dörren, än förut.

marken. Hon tittade vemodigt på mig.

– Orkar du gå upp för den där

Jag ville ha en puss på mun.

backen till ambulansen? frågade den

– Pussa mig Ylita.

andra av de två ambulanskillarna.

Hon såg olyckligt på mig. Inte den här gången sa hon med

Och vi gick ut.

ögonen, hon var så annorlunda på något sätt. Jag rullade de fem röda äpplena mot henne. Då hördes ett väldigt klamp bakom

När vi kommit upp till bommen drog

henne. Där kom Julle, en annan ardenner. Han hade semester.

de ut en brits från ambulansen.

Julle knuffade bort henne och åt upp alla äpplena. Han är ju en

– Får jag sitta upp? frågade jag. Jag

man, han borde låtit kvinnan äta före. Då förstod jag varför hon

tål inte att ligga.

var så olycklig, hon kände väl på sig att han skulle äta allt som

Jag fick sitta men pojkarna verkade

hon skulle velat ha. Då förstod jag henne. När jag gick bort från

så hårda och kalla.

hästarna väsnades hon lite. Det lät som om de skrattade lite smått

– Nu sätter vi in intravenöst, en

och jag skrattade lite för mig själv för de är väldigt skojiga.

medicin som lugnar hjärtat.

Helena

Ambulanskillarna tittade på en Så gick jag till mitt lilla hus igen och tog något vinglas till och

bildskärm.

det blev fem stycken, den lilla boxen var nästan helt slut.

– I hjärtkammaren finns ett

Då smög jag mig ut igen och gick till de andra hästarna, till

flimmer, det ska fixa sig, sa de.

4H-gården. Jag hade några knäckebrödskivor i fickan som jag

Jag kände själv en sådan ångest. Jag

stack in mellan stallets fönsterspringor till Sonora. Fönstret var

var också förbannad på de där killarna

nästan stängt men hon talade med mig där inne, också Blue

som trodde de skulle bestämma över

Lady muttrade lite. Så gick jag tillbaka, jag kände mig så trött.

mitt liv. Jag tänkte att jag kan inte ge

Och jag somnade. Jag sov hela lördagen med en väldig baksmälla.

bort det enda jag älskar, katten. De

Sen vaknade jag och gick och la mig tidigt på söndagen. Vid

förstod inte det känslomässiga. Min

fyratiden på natten vaknade jag med ett ryck, med en väldig

ångest ökade i väldiga grader. Jag

ångest i hela kroppen. Plötsligt hörde jag att hjärtat började slå

tyckte inte om ambulanskillarna. De

våldsamt: dunk dunk dunk dunk dunk. Jag tror att det var minus

frågade mycket men jag var tyst. Det

tio grader ute. Jag började känna att det här går inte. Jag kunde

kanske betyder att jag inte tycker så

inte andas alls. Och katten tittade vemodigt på mig med gråtiga

mycket om män, att de har sina krav.

Karlarna förstår inte att det finns

– Ligg nu på den en stund.

De rullade in mig till avdelningen

kvinnor som inte vill ta emot deras

Det var svårt att kissa i den när

igen. Där satt en rolig tant som skrat-

utstrålning.

man låg där på rygg med naken bak.

tade så att löständerna flög två meter.

Trots det lyckades jag till slut. Men

– Aj vad roligt, jag hade ingen

Vi kom in till sjukhuset bakvägen,

det kändes som förfärligt många mi-

blodpropp i hjärtat! skrattade och

de rasslade på något sätt in mig till

nuter att ligga där på kissbänken utan

skrockade hon.

ett akutrum och där fick jag vaka

att någon tog bort den, det kändes

Hon dansade en schottis utanför

hela natten, jag fick inte ens gå på toa

som om järnkanterna gled in i skin-

sängen.

för jag hade kissbrott. De placerade

net. Så plötsligt kom en sköterska in.

– Nu måste jag flörta med her-

ut plastplattor på min bara barm.

– Varför har du inte ropat? Nu tar

rarna här fastän jag har en egen man,

Men mitt bröstben har varit med om

jag bort den här kissbänken.

fnittrade hon och gick till en man

en olycka en gång då jag snubblade

Det kändes skönt. Och sen plöts-

bredvid.

på en gran som var bruten och fick in

ligt kom någon annan.

– Har du tagit mina hemnycklar?

den i bröstkorgen några centimeter,

– Nu för vi dig till en annan avdel-

frågade hon.

där vid hjärtat just. Så jag pysslade

ning där det ligger tio andra männ-

Och så kom hon till mig.

med deras händer och vaktade hur

iskor, både män och kvinnor.

– Har du tagit min telefon?

de la plattorna på min bröstkorg och

Det kändes väldigt tryggt.

sjuksköterskorna vart förbannade när

Jag började lugna ner mig och njöt

jag sa:

Efter en halvtimme kom de efter

av att människorna skockade sig runt

– Inte den punkten där.

mig igen och sa att de nu skulle ta

omkring mig, att jag inte behövde

Det var just vid bröstbenet. Det

ultraljud på mitt hjärta. Det var på

vara ensam i huset. Jag fick krafterna

gjorde förstås inte ont men kändes

samma sätt som de tittar på en baby

tillbaka och insåg att det inte var så

traumatiskt ändå, jag ville inte att

i magen, med en slags plastmanick.

farligt det här flimret. Jag frågade

de skulle röra vid det stället. På något

Jag fick ligga på vänstra sidan mot

doktorn som sa att det inte var så

sätt var sjuksköterskorna irriterade,

dem och de började liksom titta och

illa. Han lät mig gå hem och väl där

annorlunda och inte så bra för min

känna på olika punkter runt vänster

skulle jag ta mig en Waran.

ångest.

bröst och mot halsen. – Aj aj, jag har en känslig punkt,

Hemma möttes jag av kissemissen

Plötsligt tänkte jag att jag kan ju själv

den där julgranen jag skulle stjäla från

som tittade på mig. Hon hade varit

stiga upp och gå på toa. Jag kände

skogen som gick av och blev ett spjut,

ensam en natt, hon visste nog, hon

mig med ens ganska bra, och tänkte

förklarade jag igen.

var väldigt nedstämd, hon visste att

vidare att om jag skulle varit i min

Inte orkade hon höra ett sånt sam-

det skulle vara hemskt att bli lämnad

stuga skulle jag bara gått några meter

tal, hon bara fortsatte trycka på vissa

åt sitt öde. Men jag skulle aldrig läm-

till gula paviljongen. Men de hemska

punkter och jag vaktade apparaten

na kissemissen, varken psykiskt eller

minuterna bara gick och gick och det

som hon hade i händerna och puffade

fysiskt. Jag kommer alltid att tänka

tryckte och tryckte – jag måste gå

på henne men hon brydde sig inte om

på henne. Hon är djupt inne i mitt

på toa. Och sen kom de in med den

det. Det lät i den där maskinen som

röda hjärtas rum där det står skrivet

hemska kissbänken.

om hjärtat skulle slå konstigt, med ett

med blodröda bokstäver ”Puss min

frustande ljud.

lilla kisse”. Och kissen log faktiskt,

– Är det mitt hjärta som låter så

för första gången, tänk att hon kunde

där? frågade jag efter en stund.

le, min lilla flicka.

– Nej det är inte alls ditt hjärta, det är maskinen som suger åt sig strålarna av ditt hjärta, det är maskinens eget hjärta, förklarade hon. Nu har jag satt tillbaka det, nu är ditt hjärta som det ska, det är inga fel på det, förkla-

Helena

tagit ut ditt hjärta och putsat det och

rade hon med puderröst.

Hon tittade nervöst på pappa, som tittade tillbaka, iskallt. Hans läppar blev tunna som korvskinn och hans ögon var nästan vita av hat. – Va va va diskuterade vi? väste han. Jag kände mig rädd och nervös av stämningen i rummet. – Mamma ge mig lite lingonsylt då, sa jag osäkert. Pappa tog upp cigarettasken. På den stod det med stora bokstäver: Grön Norti utan filter. Hans gula händer fingrade på en cigarett. – Du får inte röka här i matrummet, sa mamma. – Aj, vem bestämmer? Jag måste ha en cigarett på den här dåliga maten. Du vet väl att jag hatar leverlåda! röt pappa. – Det är ju så gott pappa, protesterade jag. Har du druckit? Du luktar illa. Jag tittade djupt in i hans ögon. – Du luktar aceton, sa mamma. Pappa var tyst, rullade cigaretten Fyllehundsvålnaden

och tände den.

Helena

– När ska du jobba? Du har ju inte Horolaskan satte två dricksglas på middagsbordet som hon torkat

lagt ett strå i kors på flera månader,

av med en handduk. Leverlådan stod orörd på bordet bredvid

anklagade mamma.

pappa. Det var alltså finsk leverlåda. Och Horolaskan torkade

Han muttrade bara någonting till

sina grova lantkärringhänder på sitt rutiga förkläde och tyckte

svar.

att nu ville hon gå hem. Och så hoppade hon till tamburen med

– Och så har du varit försvunnen i

sina bröst dinglandes som fotbollar upp och ner, vig som en hare.

flera månader, under jorden, fortsatte

Hon slängde igen dörren med en smäll efter sig. Där satt pappa

hon.

och stirrade in i leverlådan med sina klotformiga ögon. Han var

Han muttrade igen, tog ett djupt

helt röd i ansiktet, som alltid när han druckit brännvin. Mamma

bloss och blåste ut ett stort rökmoln i

satt mitt emot, men hon hade redan ätit sin mat och jag satt snett

luften. Jag började hosta. Norti var ju

mitt emot och hade bara petat lite i maten med en gaffel. Jag

så jäkla starkt. Mamma hostade inte

kände mig jättenervös. Luften stod stilla i rummet, som om något

men hon stirrade på rökblosset och

hemskt skulle kunna hända. De gul- och brunrandiga tapeterna

samlade sina tankar, cigarettglöden

sög till sig stämningen som var iskall. Mamma sa inte ett ljud, hon

skapade en hetta i rummet.

satt tyst och stirrade på tapeten för att söka tröst någonstans ifrån.

– Nå, fnyste mamma med vass ton,

Jag fortsatte peta med gaffeln i leverlådan. Jag avskydde leverlåda.

ska det inte bli folk av dig ännu, så du

– Vad innehåller läderlåddan? frågade jag och tittade undrande

börjar spela cello på olika ställen?

på mamma.

– Jag har pantat cellon, jag har fört

Hon tittade upp som om hon skulle sett ett spöke.

den till pantbanken och är helt pank,

– Vad innehåller en läderlådda? frågade jag på nytt.

suckade han.

– Ja, började hon och plötsligt blev stämman mycket svag. Man

– Ja, men ändå har du råd att köpa

bakar risgryn tillsammans med lever som är mald tillsammans

cigaretter! De är ju förbaskat dyra,

med kryddor och lite sirap och sådant, den är god när man sätter

fortsatte mamma.

lingonsylt på den.

– Det är mitt enda nöje! röt pappa.

– Nej nej, vi tycker så om dig, vi

upp och stirrade på mamma.

tet så det fräste om den. Sen började

är så oroliga för dig, vi vill hjälpa dig,

– Nu slutar du! Annars ringer jag

han säga att:

kan vi inte vara vänner? viskade

efter Horolaskan. Hon kör ut dig,

–Hördu min jäkla fru …

mamma.

hon har tidigare klarat av dig, för-

Och så började han gå (det var ett

– Nu har jag fått nog! röt pappa

sökte mamma.

runt bord som vi satt vid) och mam-

och rusade fram till henne.

– Ha! Den där bondhoran, fnyste

ma började också gå, undan. De hade

Mamma var helt svag, hon stod

han, det skulle jag aldrig tro att hon

gått ett varv runt det där runda bordet

blickstilla och pappa satte fingrarna

skulle klara av mig!

och jag hörde mammas hjärta klappra

runt hennes hals och jag såg att han

– Men hon kastade ju ut dig en an-

som en stålhammare i bröstet när jag

försökte strypa henne. Nu var stun-

nan gång, sa mamma försiktigt.

klängde mig intill henne och jag såg

den inne att försöka göra någonting.

– Jävla fruntimmer! fräste han och

hur svetten droppade från pappa mot

Jag gick mitt emellan dem och spar-

satte sig på stolen med en duns.

min kind.

kade honom allt vad jag orkade på

– Nå ska du fortsätta bo här så ska du

– Vad är du rädd för? frågade

smalbenet och jag hörde hur det

nog fortsätta arbeta, tjatade mamma.

pappa upprört.

small och jag kände att jag fått en

– Du ska fortsätta arbeta, upprep-

– Nu måste du gå härifrån, snyftade

oerhörd styrka inifrån. Pappa föll

ade jag.

mamma. Jag ringer snart Horolaskan.

till golvet och där blev han liggande.

Då reste han sig igen och var så för-

– Haha, skrattade pappa. Telefonen

Jag vet inte i denna dag om han var

grymmad att han lyfte upp bordet

är i sovrummet!

medvetslös eller om han bara låg där.

och slog ner det igen så att leverlådan

– Du är ett svin, grät mamma.

Då tog mamma mig i handen och vi

hoppade upp och ner på bordet.

– Vad sa du? röt pappa.

flydde ut genom dörren till mormor

– Sån här skitmat ska man tvingas

De gick ännu ett varv runt bordet

som bodde en trappa ner, och mitt

äta! skrek han och blev ännu rödare

och stannade mitt emot varandra.

hjärta slog som en hammare och jag

i ansiktet.

– Nu tror jag att jag har fått nog,

grät hela vägen och hoppade upp i

Då steg mamma också upp.

sa mamma svagt. Jag ringer polisen.

mormors famn när hon öppnade dör-

– Du ska ut härifrån huset! tjöt

– Vi ringer polisen, upprepade jag

ren och mamma satte sig på en stol i

mamma.

med sexåringens svaga röst.

tamburen och sa med tom röst:

– Nej nej inte strida, inte strida,

– Haha, du kan inte ringa, telefo-

– Han tänkte döda mig, ring polisen.

gnällde jag.

nen är i sovrummet, skrockade pappa.

Och jag såg från fönstret att polisen

Pappa fortsatte skrika:

– Vad vill du? frågade mamma för-

hämtade pappa som gick själv, hos-

– Jag kan gå till vilka fruntimmer

tvivlat.

tande.

som helst och de behandlar mig som

Vi stillnade båda intill varandra.

en prins! De tycker jag ser så bra ut

Jag kände att jag måste gå på toa, att

och att jag är begåvad och musikalisk!

jag hade skitit ner mig.

– Nej nej, sa jag bara, nej nej pappa

– Du skrämmer lilla Lena, snyftade

sluta.

mamma, hon är ju bara sex år, tänker

– Du har gjort slut på alla våra

du inte på henne?

hus-hållspengar och du har gått i

Men pappas blick bara fortsatte

mina kappfickor och stulit mynt av

att stirra på mamma, han såg inte

mig och söndrat lilla Lenas sparbössa

mig. Det gick en kall rysning längs

och tagit hennes små slantar svarade

med ryggraden, han såg inte mig. Jag

mamma upprört.

tittade på pappa och så tittade jag på

– Nej nej, pappa och mamma får

mamma, jag iakttog dem båda hela

inte bråka, grät jag.

tiden. Jag kände att jag var beredd,

– Jag önskar du skulle dö! skrek

att jag måste utföra någonting. Då

mamma.

välte han hela bordet, stod precis

Då steg han upp och var nästan

rakt framför mamma och mig.

blå av ilska i ansiktet.

– Tror du att du förtjänar att leva

– Du vet inte vem jag önskar

så som du förnedrat mig? sa han med

skulle dö!

kall röst.

Helena

Han fimpade cigaretten i leverlådefa-

Han slog knytnäven i bordet, reste sig

Ă&#x2026;se Larsson

Årstiderna Troligen är det inte bara innemiljöer som ger oss människor någonting. Årstidernas växlingar utomhus kan med säkerhet ge varje människa olika saker. Själv njuter jag av varje del av året. Om vintern trivs jag bäst när snön täcker marken, när det är en rejäl vinter och det är femton till tjugo grader kallt. Ofta skiner även solen då och himlen är alldeles blå. Snön får dagarna att bli ljusare och längre. Även barnen kan ha glädje av den med sina snögubbar och snölyktor och de kan i unga år åka skidor och tefat i snöbackarna. På så sätt får de möjlighet att träffas tillsammans under lediga former, inte bara under skolhalvåret då mötena blir mer strikta. Själv tror jag att ett samarbete kan ge mycket bättre resultat om det sker under olika förhållanden och mellan olika kategorier, ung som gammal, och även mellan olika nationaliteter. Vi har mycket att lära av varandra. Alla är vi människor. Även äldre kan med säkerhet må bättre om de får titta ut över en snötäckt mark när de drar upp sin rullgardin. Snön kan ge en hel del ljus och det gäller att försöka ta till sig av det, även om vi har dessa levande ljus som också ger oss en del. November är för mig årets tråkigaste månad. Det är den gråaste, våtaste och mest stressiga månaden. Kommer det då ej någon snö, om varje dag är disig, dimmig och regnig, om det haglar istället för snöar, tycker jag vädret blir rått. Det börjar även tidigt att julskyltas och förberedas inför julen vilket gör att folk stressar väldigt mycket. Det är ju synd, för om vintermånaden november är grå och våt är det troligt att julmånaden december också blir både grå och tråkig. Det blir kanske till och med, för barn som för äldre, svårt att fira julmånaden december så som man skulle önska. Själv har jag fina och trevliga julminnen från min barndom. Att tänka på dessa barndomsminnen hjälper mig att klara av decembermånaden. Det kan stärka mig, även om jag firar julen ensam.

Höstmånaderna augusti, september och oktober ger mig

Våren är också trevlig att få uppleva. Det är roligt att se hur

mycket. Det gör mig inget om förmiddagarna är grå och

dagarna blir ljusare och längre och hur grönskan tar sig fram

dimmiga om det ändå, vid elva-tolv tiden, klarnar upp så att

i naturen. Den växtlighet som tar sig upp genom marken har

solen tittar fram vid lunch eller till eftermiddagen. Höstens

ju också fått möjlighet att vila under vintermånaderna. Själv

färger är lugna och harmoniska i mina ögon, med de orang-

tror jag att grönskan, genom att ta till sig av denna vilope-

ea, vinröda och ljumna gröna nyanserna. Om hösten är vär-

riod, får lättare att ta sig upp genom marken. Grönskan ger

men mer behaglig, för när temperaturen går upp till 25–30

en hel del genom sitt utseende men den kan även ge annat, så

grader under sommarmånaderna kan det för mig bli lite job-

som örter, oljor, socker med mera. Om vi vistades mer i natu-

bigt. Bäst njuter jag av sommarvärmen om jag vid hög värme

ren tror jag att vi skulle må mycket bättre. Luften kan hjälpa

befinner mig i skuggan. Har hört att kroppen mår bäst av

oss. Själv har jag blivit bättre av havsluft i Polen. Varför inte

att få vistas i skuggan, den kan då ta till sig solljuset på ett

ta reda på vad naturen verkligen kan ge?

Åse Larsson

av att vistas i hög solvärme.

lugnt och naturligt sätt. Många blir ju också väldigt trötta

* Har hört att lera är ett nyttigt material från jorden. Har också sett hur handgjorda tvålar görs. Under ca fyrtio år har jag själv torrborstat min kropp varje dag. Det har hjälpt mig att vakna för genom detta har min blodcirkulation satt igång. Samtidigt har jag borstat bort döda hudceller och fått min hud att bli levande och kännas som en nyfödd barnrumpa. Borstningen har skett med en naturlig borste köpt på hälsokost. Idag bortsar jag mig bara tre till fyra gånger i veckan, det räcker för mig. Under de åren jag borstat mig har jag slitit ut tre stycken borstar. Man ska ju borsta sin kropp mot hjärtat och det har verkligen hjälpt mig att vakna under vintermånadens morgnar. Tvättar man sig efter borstningen är det också bra att duscha i kallt vatten för att stänga hudcellerna. Att sedan torka sig och klä på sig har varit skönt. Har då även njutit bättre av min frukost som jag ätit innan jag gett mig ut från lägenheten. När jag förberett mig såhär på morgnarna har jag lättare klarat av dagens väntande prövningar. Visserligen blir jag inte varje dag hjälpt, för när jag skall besöka vissa platser och personer kan jag känna obehag och lite motstånd. Själv tror jag att det varken är personen eller platsen som gör att jag inte trivs när något skall genomföras. Det måste vara jag själv som gör att det ej känns bra. Jag är ej nöjd med mig själv, vågar inte visa den jag är. Förstorar upp situationen. Kan ej vara ärlig och vill inte göra bort mig. Visserligen kan det kännas lite lättare om jag blir bemött på ett trevligt och lättsamt sätt. Då spelar även miljön in en del. Vädret betyder också en del. Jag är inte den enda personen som hamnar i sådana här situationer. Varför kan vi inte försöka tala om det lite mer? Idag vågar vi kanske inte, men om vi skulle kunna börja göra det blir vi med säkerhet mycket lättare hjälpta. Vi kan lära av

Åse Larsson

och hjälpa varandra.

Anna-Lena

* Jag går! Jag går ut i kritvit stärkt klänning! Volanger – spets – smuts. Min klänning är gjord av livet och utmed mina armar rinner blod, söndertrasade, sönderhackade armar av livets kniv. Ont att leva, trots volanger, och blodet stillar inte. Jag frågade: Vad är det för färg på solnedgången? Ni rusar förbi och svarar inte! Det finns inget svar och blodet droppar på volangen. I natt drömde jag. Jag drömde en dröm. En läkare sa: Du måste fortsätta på dina

Anna-Lena

upptrampade stigar genom människor.

* Gunnar! Det var du och jag och världen. 16 år var jag du min första kärlek tills det tog slut. Kastade våra LP-skivor minns jag Men då var det vi. Vi var oövervinneliga ägde livet ägde världens ömhet. Förlorade jag skog, äng, tjärn? Miste jag trygga ekstammars tröst, vila, ro? Trygghet. Samlingspunkt? Å mamma sa ditt lilla fnask. Men då var det du och jag! Vi Då – för ett liv sedan var det bara vi vi vi – framtid och som jag trodde och sedan sörjde, Jag letar efter

vår musik

varm

genom åren!

skrovlig

Men tusenårsekarna

kärlekstrygghet

finns –

och djupa trogna rötter.

jag letar

Med dej

efter

hade jag velat

stammarnas

halka i livet

kloka skrovlighet!

genom koskit!

slängde musik

Anna-Lena

sorg sorg sorg

Inger Cervin

Makten och förfärligheten Makthavare mästrade mig … Skyll dig själv, ta dig i kragen, för det måste vi alla göra då och då, det e inte bara att begära få hjälp. Att du blivit slagen, kuvad, vräkt, skyll inte på någon. Det e ditt egna fel, sitt inte där, framför mig å ömka dig själv, nänä, försök inte me det. Vart du ska ta vägen för att få mat å logi? Ring i morron mellan nio å tio, så kanske du får något akut. Där du får mat å kan sova ut. Ta dig i kragen å försök att se positivt på saken, det finns ju faktiskt människor som har det värre, mycket värre. Det e besparingar å vissa indragningar som gäller, så det hjälper inte hur mycke du gnäller … å det finns ju som sagt människor som har det värre, tänk på dem. Makthavare sänkte mig till avgrundens svarta hål … alnar under jord … Vem var jag? Jo, en bland många andra. Ingen minns mig, ingen minns längre mitt namn …

Inger Cervin

Så många år, så många löften, så många förhoppningar, som föll i sank.

Jo, en bland många andra.

Vem var jag?

runt med den lilla veven, ååå va de

å hade lust att sätta sig på en stol

doftade gott. Sen va de bara lite

å lägga upp ett stortjut om både vär-

Ibbi vaknade av att klockskrället

vatten och malbönorna i kaffekitteln.

kar, krig, intriger å alla djävlar som

ringde. Hon sträckte ut handen å

Så dukade hon fram till Claes å sig.

önskade andras olycka å saknade

stängde av den snabbt. Hon steg

Smörgåspaketet låg på byrån å en

empati men själva skodde sig på

alltid upp en hel timme före Claes,

termos, den skulle hon hälla kaffe

andras bekostnad – åt helvete med

för att ha god tid på sig att vakna

i. Detta gjorde hon varje morgon.

dom. Deras dag kommer väl också,

till ordentligt. Stundens ”vara-för-

Själv började hon på caféet klockan

på ett eller annat sätt.

sig-själv” tyckte hon om. De sista

elva, men just nu gick allt på halvfart

nätterna hade hon sovit av och till.

tyckte hon. Ändå så sprudlade hon

– Nä men sitter du här med mor-

Ett par gånger hade hon gått upp ur

av energi, men det gick ju inte i den

gonkaffet å smörgåsar, sa Claes som

bädden å smugit sig ut ur det lilla

farten hon brukade ha å de retade

stod å såg på henne med lite oro i

köket. Där hade hon vankat av å an

henne, envis som hon va. Hon häll-

blicken.

lite grann. Känt dragningar i ryggen,

de i de nykokta kaffet i termosen,

– Hur e de med dig? frågade han.

å ut i magen, lite ont, men det släpp-

tryckte ner korken i termosen och

Du ser lite trött ut.

te. Sen hade hon smugit tillbaks till

skruvade på muggen ordentligt.

– Nej det e bra med mig, men jag

sin varma bädd. Förresten, i hennes

– Nu sitter den fast som den ska,

får nog vara hemma idag, känner mig

tycke va den alldeles för varm. Än

tänkte hon högt.

lite villrådig, de gör lite ont i ryggen …

Vinterkvällen 1946

Ibbi gjorde en grimas å tittade på

Inger Cervin

hade hon legat på höger sida än på vänster. Nä de va jobbigt, ligga på

Hon sträckte på sig och strök sig

Claes.

rygg, å glo upp på taket, med sina

bak på ryggen och framåt höfterna.

– Jag kan gå ut å ringa å fråga om

funderingar å förväntningar. Hon

Drog ett djupt andetag å en lång

jag inte kan vara hemma med dig

sneglade på Claes bredvid, han sov

suck, nej nu gick det ner i benen,

ifall att du …

som ett barn. Ligga på rygg, nä, lika

de va då själve den att det inte ville

– Nänä, avbröt Ibbi. Gå till jobbet

otympligt. Haha, lika ovig som en

ge med sig. Ibbi blev bister och

du, jag klarar mig, å Britt bor ju ett

elefant. Ibbi kunde inte begripa att

tänkte, de e ju mitt i veckan, om

par hus härifrån, så de går bra. Så

en del väninnor sa att hon inte va

det ändå varit söndag, då hade ju

kan jag ju få låna fru Anderssons

så tjock som de flesta andra som

Claes varit ledig, men mitt i veckan,

telefon, om de skulle knipa te riktigt.

hamnat i detta välsignade tillstånd.

nä, de var jobbigt. De gick väl inte

Men du kan väl ta vägen om caféet

– Ah, fast den där fru Andersson

för sig i dessa tider, att bli ledig

å säga som de e till Runa.

som också snart ska föda, jösses,

för sin fästmö som hade början till

Claes såg att de va ingen idé att

hon har ett enormt omfång. De e

födslovånda, å så va dom gubevars

envisas med de han helst ville …

nog trillingar därinne i de moder-

inte gifta. Gravid å ogift, nä de va

Jösses, tänk om hon fick värkar, tänk

livet, sa de väl för att uppmuntra.

en skam å gå där med magen å till

om hon inte hann in. Han måste

å med va hon glad å lycklig. Nä. De

tala med far å dom på caféet. De

Nä de här dög inte å tänka på i all-

passade då rakt inte. Hon skämde

skulle säkert ordna sig, men jösses

omfattande tider. Ibbi kravlade upp

ju ut sig själv å Claes syskon. Så

va nervig han va å va fan hade han

från bädden, sträckte på sig lite. Så

for Ibbis tankar denna morgon. Helt

ställt till … Tänk om hon dog å jösses,

tog hon på sig morronrocken, gick

plötsligt tyckte hon allt var omöjligt

han måste iväg snabbt. Han måste

ut i de lilla köket som hade snetak.

varsko dom på caféet, han måste

Ja, där trivdes Ibbi å Claes, en liten

varsko sin far. Hans far som tyckte så

vindsvåning. Hon la in lite vedträ i

mycket om Ibbi. Claes kände sig nu

spisen, fick fyr på de hela. Så gick

plötsligt maktlös å rådlös. Fan, tänk-

hon ut i farstun, där skafferiet var

te han, kriget e över, då va jag inte

beläget. Tog in smör, bröd å lite

rådlös, de va ett helvete för många,

sugel, de va köttbullar sen gårda-

kände maktlöshet när jag såg en del,

gen å de blev bra pålägg till Claes

rena helvetet, men rädd, nej inte för

smörgås-paket. Hon satte sig med

skithögar. Men nu de här med Ibbi!

kaffekvarnen mellan knäna. La i

Ibbi som han höll så kär, nu va han

lagom med bönor, sen veva hon

liten, måste ha tag i far sin.

Theodora Nygren

Jag

Jag känner mig vilsen. Jag har tappat bort mig själv någonstans, någon gång mellan tjugo och tjugotvå. Hur hittar man hem igen? Jag är instabil inombords. Mitt sociala liv är kaotiskt. Jag är ett liv som blåser med vinden i en annalkande storm. Jag är en fjäder. Jag är en metallspiral som trillat ur en sängbotten. Jag är en såpbubbla som formas, växer och exploderar, som upplöses i intet och blir ett med omgivningen. Jag är en trollslända som lever en dag för att sedan dö. Jag föds varje morgon, jag dör varje kväll. Om natten befinner jag mig i helvetet för att i gryningen vakna till den vanliga trista, grå vardagen. Jag flyr in i litteraturens värld. Jag önskar att jag levde i ett annat århundrade. Jag passar inte in i denna förkolnande värld. Förintelsen är nära förestående, och jag är påväg utför med den. Jag har redan trasats sönder, splittrats, fallit i bitar. Jag är Moder Teresa. Jag är varulven som jagar i mörkret. Jag är en vampyr som jagar skönheten men ser skönhet i det som förfaller. Jag är en ängel. Jag har djävulen i mig. Se vem jag har blivit och ni kommer inte att känna igen mig. Se mig som jag är och, –snälla!, läk mig! Hela mig med era gudomliga krafter. Jag kan inte slappna av. Jag irrar runt utan ett bestämt mål. Jag springer i cirklar. Jag söker efter sanningen, hur ljus eller helvetiskt mörk den än må vara. Jag söker svar på mina frågor. Var kommer jag ifrån? Vem är jag? Varför är jag här? Vilken är min uppgift på den här jorden? Jag söker trots att jag aldrig kommer att finna svar. Jag är en observatör. Jag dokumenterar världen och verklighetens utseende med mitt minne, mina sinnen, mina ögon och öron, mitt anteckningsblock och med mitt fotograferande. Jag vill lämna ett fotavtryck till eftervärlden. Jag vill ha åstadkommit något av värde innan min tid är kommen för att dö. Jag vill göra något betydelsefullt för andra, men jag bara förstör. Jag vill leva innehållsrikt. Jag är fattig på material och pengar men rik inuti. Hur skall jag kunna dela med mig? På vilket sätt, hur skall jag göra, för att dela med mig av allt det jag har? Mitt inre sprängs snart. Mitt huvud är fullproppat. Nej, nu vet jag; jag är en orkan som i full kraft far fram över vidderna och ödelägger allt

Theodora Nygren

i dess väg utan att förlora i styrka.

Metamorfos

De svala, nästan kalla vattenstrålarna från duschen väcker mina sinnen, min trötta hjärna och värkande kropp till liv i värmen. Jag låter det helande vattnet skölja bort mitt själsliga djupa mörker. Min nakna huds känslighet reagerar med lättnad och vördnad inför livet. En del stunder är heliga. I spegeln studerar jag mina klara ljusgröna ögon. Solens blixtrande strålar har gjort röda strimmor i ögonvitorna. De passar inte in. Min hud har färgats guldbrun av sommarsolen.

Varje metallbit på kroppen och varje tatuering är en symbolisk markering på ett avslut och en början på någonting nytt. Jag har tagit avstånd från ett tidigare liv. Det är en pågående process.

Det går inte att glömma, men kanske att förlåta.

Jag börjar tycka om mig själv, inför mig själv. När jag är ensam. Men bara då och endast då. Spegeln har alltid varit min fiende.

Jag blev aldrig så som alla tänkt sig att jag skulle vara. Jag blev inte den som alla trodde att jag skulle bli. Förändring är positivt. När man börjar acceptera. Jag kommer aldrig att passa in i mönstret, i normen, men jag duger ändå.

Jag tuggar tuggummi med xylitol och smak av pepparmint när jag mediterar.

Theodora Nygren

Jag har funnit mina likar.

Lisbeth

Dokumentärmamma

Min mamma Inga-lill dog 2008–01–13, hon ligger på Västra kyrkogården. Jag sörjde henne i tre år, jag började gråta när jag hörde musik – Love Me Tender med Elvis och Vikingarnas Ljus och värme och Alf Robertsson En femöres kola – som hon tyckte mycket om. Vi hade mycket roligt tillsammans, vi gick på buggkurs, var ute och dansade. Jag började dricka för att dämpa sorgen. En dag vaknade jag av att hon satt på sängkanten, vacker som en ros, i en himmelsk blå sidenklänning och sa till mig: – Jag mår bra häruppe i paradiset. Hon fortsatte: – Du skall inte vara rädd, du skall börja leva livet, ta hand om dig och vara glad varje dag. Min mor Inga-lill var en fantastisk kvinna. Hon hade tre arbeten: Koa fyra, Apoteket och Konditoriet där hon städade varje kväll, för på dagen var det tvätt, laga mat, städa. Vi var fyra barn, Jan-Erik, Lisbeth, Birgitta, Krister. Pappa Tord arbetade på Götaverken som låg i Frihamnen. På helgerna var hela familjen uppe i Sjöbergen, drack kaffe, saft och åt bullar, tittade på båtarna som seglade förbi, stora som små till Danmark och Tyskland. Vi kunde även gå ner till Röda Sten och bada och ligga i sanden hela dagarna på helgerna eller ta bussen till Askimsbadet. Nere vid Röda Sten simmade svanar och änder. Det var en härlig tid, jag hade en ganska bra barndom ändå, många kamrater hade jag. Elisabeth var min bästis, vi hittade på många roliga hyss, drack likör med popcorn, rymde hemifrån för att träffa killar, åkte till Danmark. Mamma hade det inte så lätt med oss barn, klä, mata. Nu när man blivit äldre kan man tänka tillbaka, tänk vad hon fick

Lisbeth

slita med arbete och fyra barn.

Forskare

Hej jag heter Lisbeth och har börjat en behandling mot hepatit, en virussjukdom på levern. Behandlingen som består av tabletter (man tar fem på morgonen och tre på kvällen) ger ej biverkningar. Tabletterna skall jag äta i tolv veckor. Sen jag började har jag mer ork, ej lika trött. Jag är glad för att jag är en av dem som har fått denna chans att kunna bli frisk. Jag har många som ber för mig att det skall gå bra. Det är en ära att man blir hörd för den Lisbeth man är. Så mycket som man gått igenom, elände under många år, denna behandling är jag värd. Jag vill även ge en ros till sjukvården, det är tur att ni finns. Jag vill även ge en ros till Irene, den sköterska som tar mina blodprover på Östra sjukhuset. Det är tur att vi har gratis sjukvård och forskare som tar fram nya mediciner. Jag har själv bett till Gud att jag vill bli frisk, nu har jag blivit hörd. Min mor fick även hon hepatit genom en blodtransplantation, hon är en ängel som ej finns mer, men jag tänker på henne varje dag, Ingalill fick ej uppleva någon behandling. Mor lilla mor, du finns

Lisbeth

i mina tankar vart jag än går.

Maria Utbult

27 Maria Utbult

* Nog hade du kunnat se det komma, rusande emot dig. På vingliga skenande, hysteriskt flaxande ben. Ljudlöst, men med en sådan vansinnig kraft. En kraft som finns, lever, andas och existerar. Förevigt, i evighetens namn. Hur behärskar man detta levande ting. Denna pulserande varelse. Att försöka gå utmed dess stig är nästan omöjligt. Att försöka hitta dess väg, skall vara osagt. I Kärlekens och Andens namn, frågar jag mig hur det kan vara möjligt. En födelse mitt i allt detta, en skimrande gnista tänds. En för mig och en för dig. Så är det och kommer att vara så länge kraften finns. Men vem är då jag och vem är du? En människa, vilket är mycket konkret och korrekt. I trygghet du vilar, axlarna sänkts för dig. Men vem är då det som står där bakom och stirrar, eller är det bara en otydlig skugga? Framtiden finns där ljuset strilar in, långsamt, långsamt, känner du dess värme, tydligare ser du dess ljus. Får jag lov att känna såhär, får jag lov till en dans med en svans av diamanter. Nog är det just dit vi vill gå. Där någon står och väntar, någon som är snäll. Sinnet vilar mot en ljusnande soluppgång, får jag stanna här hos dig? Jag vill så hemskt gärna det. Jag vill så hemskt gärna ha dig. Får jag lov att känna så, säga så, menar jag. Törstande med torra läppar, sårig hals och svullna ögon ser jag dig, min älskade. Är det kärleken som ger oss energi, är det möjligt att leva utan? När någon tog min hand kändes det som att livet var just där, i den stunden, på den platsen. Vem följer livets former? Kunde du se att jag varit där, trevande efter något att hålla tag i. Det är just inget som känns så hårt. Härliga toner når mina öron. Är det musik jag hör? Något sådant vackert skulle jag vilja vakna till varje morgon. Livslånga tankar att spara som vackra blommor i ett skrin. Tar du dem så är morgondagen långt bort bakom bergen. Så höga att det är omöjligt att bestiga dess kanter. Nog kunde du ge mig någonting mer, något som jag kunde komma ihåg. Något att bevattna min livscirkel med, som läkande regndroppar en klar septembermorgon. Förstår du vad jag menar? Ja, nog finns det många som tänker varje dag. Men ändå så haltar världen. Harmoni, vart tog den vägen? Lycka är ett begrepp att begrunda. Gud om jag hade vetat, hade jag kommit då? Eller bär jag själv ansvaret? Min intelligens är ej tillräckligt för att förstå. Eller är jag bara stympad? Gåtan är ej hemlig, den är bara svårtydd. Vackra svanar seglar på vattnet. Träden hänger över vattenytan likt långa armar. Krama mig här och nu, just nu behöver jag det. Ta mig ur den kalla kylan. Låt mig stå här bredvid dig. Om igen ber jag om det omöjliga. Det finns nog ingen där för just mig. Kalla vindslag rör min panna. Självömkan slår sina slag likt en kyrkklocka. Är detta möjligt? Ögonen söker efter något i den fortfarande halvskumma kvällen. Kanske en dag. Tiden leker med mitt sinne. Vilken verklighet ska vi välja? Underbara dagar väntar. Rosenröda moln tar mig med en stund. Å vilken dag är det? Ska vi ständigt vara bundna till veckodagarna. Livet är uppgjort så, att så ska det vara, måndag till fredag. Men nog kan jag också. Inspirationen saknas.

Tror någon skämtar med mig Men nej, jag är inlåst Andra människor håller fast nålen sitter med vit tejp borta Var är mamman som promenerade i skogen med sina barn tänkte på livet tänkte på livet ville få rätsida hitta rätt och fel under trycket av övergrepp Människans fatala okunskap Jag är inte trött Sinnet är trött

Maria Utbult

Det krävs en Brytning Tidevarven snurrar Jag går och går i monotona rörelser bilderna blixtrar är mest borta någon annanstans som åskådare i tidigare liv I mitt förtvinade tempel nuddar jag dödsriket med mitt sinne kroppen känns gammal mycket gammal sitter fast i en krok med blod och vatten vem vill mig detta?

Min egen själsliga gamla sargade vän talar ett språk genom mig och min kropp min hjärna värker Ett skräckinferno av låsta dörrar Dumma människor Den vita rocken ger makt Min mor skriker efter sitt barn sin baby brösten bränner Min stora flicka oron gör mig galen riktigt galen denna gång sinnena förtvinar hårstrån likt kablar blåmärken likt en mask helvetets ögon stirrar på mig rädsla eller ondska konstiga gubbar VÄNTAR PÅ ATT TEATERN SKA TA SLUT

Strama tyglar för vem? Att förminska ett luftintag för själ och sinne ta i besittning av någon annans individ med stöd av lagar och regler Men okunskapen om det heliga resulterar i brott mot människan även om hjälpen behövs finns det inga valmöjligheter professorer forskar vidare vi är våra egna försöksobjekt om jag som den utsatta är av annan sund åsikt i min situation av totalt inre kaos Finns det inget svängrum och ingen vågar se och lyssna Hålla om mig hårt hårt så jag inte springer runt tar mig ifrån mina barn i fatal rädsla för mig den galne

Magdalena Constance Rosell

Lillhagen

Först var jag inlagd på Ulleråker i Uppsala. Sedan hamnade

var jag medpatient till en kvinna som hette Gull Grahm.

jag många gånger på Lillhagen i Göteborg. Det var som en

De hade försökt med alla mediciner som fanns på henne,

egen stad. Vården var urusel. Personalen var dåligt utbil-

tillslut fick hon en medicin som hette Nardil. Personalen

dad. De var mentalvårdare, en ettårig utbildning. Det var

gjorde ingenting för henne, de tog inte ens blodtrycket på

absolut den lägsta utbildning man kunde ha. Man fick knap-

henne tillräckligt ofta. Och hennes man fick komma dit för

past prata med någon läkare alls, inte med någon psykiater

att mata henne. En morgon hittade jag henne på rummet.

eller psykolog eller sjuksköterska heller. Medicinen man

Hon låg tvärs över sängen – död. Det tystades ned. Det

fick var rena experimentet. Till exempel fick jag en gång en

var också många som tog livet av sig av mina medpatienter.

spruta som hette Trilafon. Den gav fruktansvärda biverk-

Kent, Kennet, Klas, Torsten, Debora, Jeanette, Henning… 1982 gjorde jag och några andra från avdelning 2B en

tillbaka i korridoren med garnnystanet under armen. Sen

videofilm som hette Staden vaknar. Vi filmade först på en

fick jag medicin mot biverkningarna, som fungerade. Dessa

nattöppen restaurang som hette Rattbaren. Där fick vi inte

mediciner jag fick då är numera förbjudna. Ljuspunkten var

stanna kvar, ägarinnan Yvonne körde ut oss. Sedan gick vi

Terapi-verkstaden. Där sydde jag en blus med sjömanskrage.

ner till Stena Line och filmade där båtarna var på väg ut.

Jag gick även på keramik och gjorde ett huvud. Vid ett annat

Vi ackompanjerade filmen med musik. När Stena-båten

tillfälle tillverkade jag kasperdockor. Då hade jag nyss varit

lade ut spelade vi ”Stena Olssons Compagnie är ett riktigt

på dockteaterkurs i Danmark. Man fick bara mediciner på

lurendrejeri” av Nationalteatern. När husen revs i Majorna

Lillhagen utan att veta vad medicinerna var till för. En gång

hade vi ackompanjemang av Bachmusik.

På den tiden stickade jag väldigt mycket så jag gick fram och

Magdalena Constance Rosell

ningar. Jag kunde bara gå i korridoren fram och tillbaka.

mig istället lite på egen hand. Jag lekte med pianot, slog ner tangenterna och tog ut enkla barnvisor, till exempel Blinka

lilla stjärna. I salongen fanns också en hög med noter. Jag tog fram noter av Johann Strauss den äldre och försökte spela An der schönen blauen

Donau med höger hand. Mormor hade köpt en ny hatt

Jag bodde hos mormor och

och dessutom köpte mormor

morfar ända fram tills jag

mycket kläder även till mig.

skulle fylla fjorton år, då dog

Jag fick välja mellan en rutig

morfar vid 79 års ålder av

tröja som kostade femtio

slaganfall och två månader

kronor, som på den tiden var

senare dog mormor av en

väldigt mycket, och en enfär-

blodpropp i benen. Jag såg

gad röd tröja. Mormor sydde

henne i dödsögonblicket. Jag

även och stickade mycket. Hon

satt i matsalen och gjorde

hade en trampmaskin. Hon

linjalritningar. Då kände jag

sydde likadana kläder till sig

en plötslig ångest och gick till

själv, halvlånga kläder som gick

sovrummet. Där såg jag mor-

till vaden med knappar hela

mor dö. Min moster Signe

vägen. Mormor och morfar

hade just varit och hälsat på

sov i den stora sängkammaren,

oss. Jag ringde till henne och

där stod ofta också symaski-

berättade vad som hade hänt.

Mormor

nen. Sänggavlarna bestod av

Hon kom dit och var förtviv-

och morfar

valnötsträ och täcket var av rött

lad och grät.

Magdalena Constance Rosell

siden. Mormor vädrade alltid I mormor och morfars vardags-

sina lakan ut genom fönstret.

rum i Helsingborg låg det så

I sängkammaren fanns också

kallade herrummet. Där fanns

ett stort toalettbord med en

ett rökbord i mässing. Vidare

svängbar spegel och lådor.

fanns där en stor soffgrupp

I den låg mormors alla smycken

och morfars stora skrivbord

och i lådorna hittade jag sön-

och en bokhylla samt en chaise

dagsskoletidningar som min

longue. Där fanns också en

mamma och hennes bröder

kakelugn som vi eldade i. Även

hade haft när de gick i sön-

i matsalen hade vi en kakelugn.

dagsskolan.

En vecka strejkade kolarbetarna. Jag hade kikhosta samtidigt och satt och värmde mig vid kakelugnarna. Det tredje rummet var en salong med rokokomöbler och ett piano som jag spelade på jämt. Jag

bad om att få ta pianolektioner, men fick inga. Så jag lärde

m o c . n o i t k a d e r l a t n a

Författare:

Redaktörer:

Tryck: v–tab

Helena, Åse Larsson,

Mathilda Frykberg

Göteborg 2016

Anna-Lena, Inger Cervin,

Amanda Frövenholt

Upplaga: 3000 ex

Theodora Nygren, Lisbeth,

Isa Weiselius Larsson

Maria Utbult & Magdalena

Grafisk form:

Constance Rosell

Sofia Djerf

författare