5 * Rekonstruktion. Zlatan utomhus. Zlatan inomhus. Har byggt som, som boat in sig, allt dammet och hårtussarna från golvet har kunnat komma till användning nu, i byggandet av boet. Den tunga och tunna kroppen, som att det går inte att fatta att alla dessa barn kan rymmas inuti. Är det ingen som tar ansvar? Det ser ju ut som om ryggraden kan gå av. Släpar sig fram nu, tänker så. Det går att se under huden hur det rör sig, har lagt sig ner nu, jag vet inte hur det här går till. – Fy fan vad dom filmar. Zlatans barn föds när ingen annan är hemma. Zlatans betydelse för modern tid, för modern och tiden, modertiden. Zlatans betydelse för landet. Mjölka juvren fyllda fingrar. När de kommer ut är de täckta av hinnor, blåbleka och lite rödstrimmiga. I bakgrunden hörs Britneys röst. Hennes barn skriker. Hennes huvud växer ut ur kattkroppen, kattkroppen som mjukaste mjuka klöser och river, när efter sömnen vaknar kallsvettig. – Varför gör du detta mot mig, varför gör den såhär, jag älskar ju den ju, varför vill den inte ha mig? Och sen det värsta att när den skadade mig började jag vilja skada den, slå och sparka, och jag slog och sparkade och den fick verkligen ont, så jävla mycket ångest på den. De får inte fastna i hinnorna, de måste ut. Zlatan slickar. Pälsen alldeles blöt och kletig nu. Håller händerna kupade och de kan klättra upp. Detta är den första adoptionen, delen av, vill sälja vidare. Sommar, sommar, sommar. Slag av värme, det
i enskilda samtal
här är jobbigt men de är byggda för att klara det, det är tänkt att de ska det. Men tyvärr. – Detta är tredje kullen detta året därför måste vi dränka dem. Det växer ännu under huden. Zlatans päls blir bara tovigare och tovigare. Det här tär verkligen på kroppen, mår ju inte bra, var ju redan från början så liten, så ung. Varför inte sterilisera? Leka tillsammans, flickan och katten, den klöser henne i ansiktet för hon är en liten. Den klöser henne i ansiktet för hon är en liten. Det börjar ändå alltid oskyldigt. De ligger i en plastkorg nu. Med en handduk i, ingen som tvättade den innan, tjock av hår nu. Håret överallt, håret över kroppen, över kläderna, över sängkläderna, över golven. De ligger där och dreglar lite. Svårt att veta varifrån dreglet kommer. Vilka öppningar i kroppen. Det blir fläckar och B smetar ut mascaran på kinderna. Sen: Födslovärkarna, att jag tänkt att de varit godartade p.g.a. så autentiska. Den fruktansvärda ömheten inför detta. Det är galet, galet. Jag känner inget. Jag säger att jag känner allt men jag känner inget. Jag känner inget och det, det, det, dör i mig varje minut. Det registrerar sin omgivning: Tims (barnets) ansikte, så sur i huvudet. Söt, ljuger jag. Söt som socker, dreglar slemmande omkring över golvet. Söt lägger sig på provocerande platser. Täcker min kropp med något som jag inte vet vad det är. Jag tittar på processen. Jag fattar ingenting. Söt lägger sig över mina mungipor som ett ofrivilligt åååååååååå. Zlatans kropp är blank av svett. Muskler och senor syns i svetten. Spelar. Andas tungt och flåsande. Vaknar mitt i natten av hennes skrik, det låter inte mänskligt, men inte heller som en katt, inte