27 Maria Utbult
* Nog hade du kunnat se det komma, rusande emot dig. På vingliga skenande, hysteriskt flaxande ben. Ljudlöst, men med en sådan vansinnig kraft. En kraft som finns, lever, andas och existerar. Förevigt, i evighetens namn. Hur behärskar man detta levande ting. Denna pulserande varelse. Att försöka gå utmed dess stig är nästan omöjligt. Att försöka hitta dess väg, skall vara osagt. I Kärlekens och Andens namn, frågar jag mig hur det kan vara möjligt. En födelse mitt i allt detta, en skimrande gnista tänds. En för mig och en för dig. Så är det och kommer att vara så länge kraften finns. Men vem är då jag och vem är du? En människa, vilket är mycket konkret och korrekt. I trygghet du vilar, axlarna sänkts för dig. Men vem är då det som står där bakom och stirrar, eller är det bara en otydlig skugga? Framtiden finns där ljuset strilar in, långsamt, långsamt, känner du dess värme, tydligare ser du dess ljus. Får jag lov att känna såhär, får jag lov till en dans med en svans av diamanter. Nog är det just dit vi vill gå. Där någon står och väntar, någon som är snäll. Sinnet vilar mot en ljusnande soluppgång, får jag stanna här hos dig? Jag vill så hemskt gärna det. Jag vill så hemskt gärna ha dig. Får jag lov att känna så, säga så, menar jag. Törstande med torra läppar, sårig hals och svullna ögon ser jag dig, min älskade. Är det kärleken som ger oss energi, är det möjligt att leva utan? När någon tog min hand kändes det som att livet var just där, i den stunden, på den platsen. Vem följer livets former? Kunde du se att jag varit där, trevande efter något att hålla tag i. Det är just inget som känns så hårt. Härliga toner når mina öron. Är det musik jag hör? Något sådant vackert skulle jag vilja vakna till varje morgon. Livslånga tankar att spara som vackra blommor i ett skrin. Tar du dem så är morgondagen långt bort bakom bergen. Så höga att det är omöjligt att bestiga dess kanter. Nog kunde du ge mig någonting mer, något som jag kunde komma ihåg. Något att bevattna min livscirkel med, som läkande regndroppar en klar septembermorgon. Förstår du vad jag menar? Ja, nog finns det många som tänker varje dag. Men ändå så haltar världen. Harmoni, vart tog den vägen? Lycka är ett begrepp att begrunda. Gud om jag hade vetat, hade jag kommit då? Eller bär jag själv ansvaret? Min intelligens är ej tillräckligt för att förstå. Eller är jag bara stympad? Gåtan är ej hemlig, den är bara svårtydd. Vackra svanar seglar på vattnet. Träden hänger över vattenytan likt långa armar. Krama mig här och nu, just nu behöver jag det. Ta mig ur den kalla kylan. Låt mig stå här bredvid dig. Om igen ber jag om det omöjliga. Det finns nog ingen där för just mig. Kalla vindslag rör min panna. Självömkan slår sina slag likt en kyrkklocka. Är detta möjligt? Ögonen söker efter något i den fortfarande halvskumma kvällen. Kanske en dag. Tiden leker med mitt sinne. Vilken verklighet ska vi välja? Underbara dagar väntar. Rosenröda moln tar mig med en stund. Å vilken dag är det? Ska vi ständigt vara bundna till veckodagarna. Livet är uppgjort så, att så ska det vara, måndag till fredag. Men nog kan jag också. Inspirationen saknas.