STBL 07/2015 by Studentbladet

Studentbladet 7/2015

Kaj Korkea-aho Studentockupation Psykisk oh채lsa

Bild: Dennis Söderholm

Nordens äldsta studenttidning

ÅRGÅNG 104

GRAFISK FORMGIVARE

UTGIVARE

Linda Haglund, grafiker@stbl.fi

Svenska Studerandes Intresseförening (SSI) rf. Alkärrsgatan 9 B, 00100 Helsingf ors

PÄRM Johanna Rosenlew

UTGIVNING 2015 Studentbladet utkommer fem gånger under vårteminen 2015 och fyra

GENERALSEKRETERARE

gånger under höstterminen 2015. Tidningen

ANNONSFÖRSÄLJNING

Kasper Sundström,

sänds till medlemmarna i SHS, ASK och No-

REDAKTIONEN

Mats Lindström,

045 875 97 59, kansli@stbl.fi

vium samt de svenskspråkiga medlemmarna

Alkärrsgatan 9 B,

040 529 7970, annons@stbl.fi

00100 Helsingfors ANNONSMATERIAL

TRYCKERI KSF Medias tryckeri, Vanda

CHEFREDAKTÖR

annons@stbl.fi Annonser bör lämnas in

Niklas Evers, 050 563 4790, chefred@stbl.fi

senast tio dagar före utgivningsdatum.

i HUS och AUS. En prenumeration kostar 20 ORDFÖRANDE

euro för övriga studerande, 40 euro för icke-

Robin Hjerpe, ordforande@stbl.fi

studerande.

STYRELSE Robin Hjerpe, Rasmus Tunis,

UPPLAGA 7 000 (Två Abi-nummer á 9 000).

Jani Räisänen, Björn Bonsdorff, Jonas

Redaktionen ansvarar inte för icke-beställt

REDAKTIONSSEKRETERARE

KANSLI, ADRESSÄNDRINGAR,

Tallberg, Erik Stenberg, Jimmy Nylund, Linda

material. Studentbladet är redaktionellt obun-

Jenna Vierinen, 050 501 7331, red@stbl.fi

PRENUMERATIONER

Haglund, Erik Stara och Sara Sandström.

den SSI och representerar inte dess medlem-

045-8759759, kansli@stbl.fi

styrelsen@stbl.fi

skorporationers officiella ståndpunkter.

En orsak att rösta i kårvalet

NFÖR DET HÄR NUMRET av Student-

bladet har vi talat med studerande med erfarenhet av att söka vård för psykiska problem. Det är tyvärr lätt att konstatera att läget är katastrofalt för de studerande som lider av depression eller ångest. Många av de vi talat med har liknande erfarenheter. Någonting har skitit sig inom familjen, i bekantskapskretsen eller i kärlekslivet. Samtidigt är förväntningarna på att man ska prestera felfritt i studierna och det sociala livet enorma och stressen kan lätt bli outhärdlig. TROTS ATT VI TALAR ALLT MER OM ångest och depression i tv-program, på bloggar och i olika forum är psykisk ohälsa ännu starkt tabubelagt. De två intervjuer som vi valt att publicera är båda anonyma. Personerna i fråga vill inte ses som misslyckade eller tycker att deras bekanta inte ska behöva ta ansvar för deras problem. Alla personer vi talat med är dessutom kvinnor vilket tyder på att tabut, och mörkertalet, är ännu större bland män. Det är livsviktigt att komma åt de här attityderna kring psykisk ohälsa. En metod är att tala öppet om problemen och förtydliga att depression inte handlar om personlig svaghet.

 NIKLAS EVERS CHEFREDAKTÖR

SOM OM DET INTE VORE NOG är också vårdutbudet för studerande katastrofalt. För de som är inskrivna vid universitet finns Studenthälsan, men köerna till en psykolog kan vara upp till tre månader långa.

Studerar man vid en yrkeshögskola är utgångsläget ännu sämre då också flera kommuner skurit ner på den psykiska hälsovården, och då talar vi inte ens ännu om servicen på svenska. För de två personer som vi intervjuat i det här numret har det tagit ett år (!) att ens komma i närheten av rätt vård. Om du som svenskspråkig studerande insjuknar i till exempel depression är du så att säga fucked. DÅ KÅRVALEN NÄRMAR SIG i början av november är det svårt att tänka sig en mer brännande fråga än att värna om studerandenas hälsa. Speciellt inom studerandekårerna skulle det nu finnas en bra orsak att äntligen organisera sig politiskt på riktigt. Sedan den nya regeringen släppte sitt program har det talats mycket om brutna utbildningslöften inom studiekretsar. Men det finns ett löfte kvar som inte ännu har brutits, nämligen att göra Studenthälsan tillgänglig för ALLA högskolestuderande i Finland. En extra hälsovårdsavgift har redan testats vid yrkeshögskolor i Villmanstrand och Seinäjoki med goda resultat och innan riksdagsvalet var alla partier överens om att Studenthälsan ska omfatta alla studerande. Med andra ord: nu gäller det att rösta in vettiga kandidater i kårerna som är beredda att jobba för medlemmarnas välmående och få kårförbunden att pressa hårdare på politikerna för att få igenom reformen. Och om ingen kandidat är beredd att jobba för de här frågorna kan du alltid själv slänga iväg ett mejl eller sms till den politiker du röstade på i våras, chansen är stor att hen lovat hälsovård till alla studerande. 

Så överlever du höstmörkret Det finska klimatet är igen återställt efter sommaren och allt är som det brukar. Kallt mörkt och deppigt. Men du kanske tror att du tycker om hösten? Att lite Netflix, yllesockor och ett tänt ljus är allt som krävs för att undvika galenskap? Du har fel. Eftersom vi på Studentbladets redaktion är kvalificerade kökspsykologer vet vi att du befinner dig i djup sorg över det eländiga mörkret. Men frukta inte, vi har botemedlet! Allt du behöver göra är att ta reda på vilken fas i Kübler-Ross-modellen för sorg du befinner dig i och följa vår guide för att så snabbt som möjligt komma ur sorgspiralen och tackla höstmörkret.

Förnekelse Symptom: Du påstår ännu att hösten är den bästa årstiden. Alla vackra färger, kvällsmyset hemma i soffan och förkylning vinner enligt din sjuka logik en dag på stranden i värmebölja. Botemedel: Om du fortfarande menar att hösten är kiva är det bara att köra på! Du lever i en lögn men om du inte begriper det själv är ingen skada skedd.

Ilska

Depression

Symptom: Du gnäller. Det är mycket i skolan, du orkar inte stiga upp när det är mörkt på morgonen, du hatar att vara sjuk, att det regnar och att det är kallt. Du har helt enkelt en sund syn på årstiden men är orimligt upprörd. Botemedel: Rikta din ilska mot någonting produktivt. Lås in dig i en vecka och skriv färdigt ditt slutarbete redan nu. Det är ändå så mörkt att ingen märker att du försvunnit i några dagar. Har du betalat alla räkningar, lämnat tillbaka alla bibbaböcker och skrivit alla uppsatser är det bara att höra av sig på chefred@stbl.fi så får du nya uppgifter helt gratis.

Symptom: Du ligger hemma i soffan och trycker i dig glass direkt ur burken medan tv:n står på för tionde timmen på raken. Du kanske till och med irriterar dig på de 15 sekunder långa uppehållen mellan avsnitten på Netflix? Botemedel: Byt kanal! Paradise Hotel rullar ännu på några veckor, och är det någon som mår sämre än du är det definitivt deltagarna i den showen. Om det inte hjälper och du fortfarande är på botten kan det löna sig att byta till finska Paratiisihotelli. Om du fortfarande känner dig sämre än de deltagarna räcker psykiatrin tyvärr inte längre till.

Förhandling

Acceptans

Symptom: Du övertalar dig själv om att det inte är så illa trots allt. Att vintern ändå är värre. Du kanske till och med har plockat svamp. Det är med andra ord riktigt illa ställt, värre än under förnekelsen. Botemedel: Lättast är att sjunka in i förnekelse igen. Stanna i svampskogen och ladda upp så många svampselfies eller bilder av tända ljus på Instagram som du bara kan. När du tappat förståndet och tycker att hösten känns uthärdlig igen är problemet löst.

Symptom: Allt är för jävligt men du biter ihop. Det är inte roligt men du vet att allt blir bättre någon gång kring vappen. Botemedel: Allt är tillåtet men droger och verklighetsflykt är inte att rekommendera som en hållbar lösning även om mindre doser kan hjälpa. Känner du någon i faserna ovan är ändå skadeglädje den mest hållbara lösningen. Är du rik rekommenderar vi en 8 månader lång solsemester. Niklas Evers

innehåll 3............................................................LEDARE 5................................NOTERAT & MÅNADSSERIEN 6..................DET SJUNGS I GAMLA STUDENTHUSET 8.........KILLARNA SOM SLICKAR GYMNASIEVÄGGAR 9...........HAN JOBBAR UTANFÖR SIN TRYGGHETSZON 10..................... ÅRETS ONÖDIGASTE FÖRELÄSNING 11........................................KÅRVAL FOR DUMMIES 12.................................VAT VET NI OM KÅRVALET? 14........................STUDENTERNA OCKUPERAR IGEN 16.....................................IGOR FLYDDE SOM BARN 18.................AFFÄRSMÄNNEN FRÅN AGBOGBLOSHIE 20..........KAJ KORKEA-AHO OCH FÖRFATTARSKAPET 22...........................RYSKA STUDERANDE BERÄTTAR 25.....................................TEMA: PSYKISK OHÄLSA 26......................VÄNTADE TIO MÅNADER PÅ TERAPI 28......”VISST SER JAG GLAD UT PÅ MIN FB-PROFIL?” 29......................................KRISJOUREN FÖR UNGA 30..................HÖSTEN ÄR DEN BÄSTA TIDEN FÖR TV 31...........................VAD FÅR FINNAS I BOKHYLLAN? 33.........................................OLIVER OCH GÄNGET 34....................EXTREMSPORT I OTNÄS BLEV SUCCÉ 36....................................ÄR SPEX BÄTTRE ÄN SEX? 38............................................MÅNADENS RECEPT

M E DA RB E TA RE

EMIL E H N S T RÖ M Emil är en av de få svenskspråkiga geografistuderandena i Helsingfors. Förutom kartor så gillar han också sköldpaddor, puddingar och glada busschuafförer. Fritiden spenderas mest med olika föreningar som fösöker ändra på världen.

EMMA M U S TA L A Emma Mustala lever loppan i Sankt Petersburg som utbytesstuderande fram till årsskiftet. Hemma i Helsingfors pluggar hon statskunskap. Hästar, kodning och fyrverkier står högt i kurs. Twitter @emmamustal

S I M ON K A R L S S ON

L AU R A K L I NG B E RG

Simon Karlsson leker att han studerar kommunikation, musicerar och frilansar medan han egentligen bara latar sig och hoppas på att allt löser sig. Du hör honom oregelbundet i podden Babbels Torn och på diverse karaokebarer i huvudstaden.

Allra helst skulle Laura Klingberg skippa de mörka årstiderna, alternativt tillbringa dem någonstans där man kan gå i sandaler. För övrigt studerar hon journalistik i Helsingfors och knarkar nyheter och kaffe.

N OT E RAT Lärarutbildning i Helsingfors utan ÅA Helsingfors universitet kommer att ordna den omstridda klasslärarutbildningen i Helsingfors på egen hand, utan Åbo Akademi. Klasslärarutbildningen i Helsingfors har länge varit en omstridd fråga i Svenskfinland. I dagens läge utbildas alla lärare på svenska vid Åbo Akademis fakultet för pedagogik i Vasa. Från Åbo Akademis sida har man befarat att en ny lärarutbildning i lilla Svenskfinland är ett hot mot lärarutbildningen i Vasa om det uppstår konkurrens om studenterna mellan de olika linjerna. Helsingfors universitet har å sin sida påpekat att en svenskspråkig lärarutbildning i södra Finland är nödvändig på grund av lärarbristen. Den nya utbildningen kommer enligt HU att bygga på “flerspråkighet, mångfald och social rättvisa” vilket inte är entydigt goda nyheter för ÅA som tidigare utHU:s byggnad Topelia i Helsingfors. Bild: John Welsh tryckt oro för att finskan skulle få en för stor roll inom den svenskspråkiga utbildningen. Enligt ÅA finns det en risk att kvaliteten på den svenskspråkiga undervisningen sjunker i framtiden om tvåspråkigheten ges för stor plats. Orsaken till att HU nu på egen hand kommer att sköta utbildningen är ändå en mer praktisk fråga. HU vill att alla som undervisar lärarstuderande i Helsingfors ska ha en doktorsexamen, vilket ÅA inte håller med om. Dessutom skulle ÅA bara ha varit beredda att binda sig till fem år medan HU anser att samarbetet borde vara mer långsiktigt. Det heter ändå att HU inte utesluter ett samarbete i framtiden. Men åtminstone det första året ordnar de allt själv. Och tidtabellen är minst sagt tajt. Ansökningen till den nya utbildningen inleds i den gemensamma ansökan den 16 mars och om ett knappt år ska 40 nya studerande inleda lärarstudier på svenska i Helsingfors. Hur Åbo Akademi går vidare är ännu oklart. Universitetet har fått 4 miljoner euro av Svenska Kulturfonden och det är underförstått att pengarna skulle gå till klasslärarutbildningen i Helsingfors, säger ÅA:s rektor Mikko Hupa till Vasabladet. Det är inte heller uteslutet att Åbo Akademi freestylar totalt och drar igång en helt egen klasslärarutbildning i Helsingfors. Det skulle kunna betyda att Svenskfinland kan få hela tre svenskspråkiga lärarutbildningar. Niklas Evers

M Å N A D S S E RIE N

Åbo universitet vill utbilda lärare på svenska Enligt Åbo Underrättelser bråkas det också om en annan långkörare inom finlandssvensk utbildning, nämligen den svenskspråkiga läkarutbildningen. Finskspråkiga Åbo universitet vill börja utbilda läkare på svenska i Åbo. De har liknande argument som Helsingfors universitet har för att grunda sin nya lärarutbildning (se notisen intill), det vill säga de vill råda bot på bristen på svenskspråkiga läkare i Österbotten. Den kliniska utbildningen skulle ske i Vasa i samarbete med Åbo Akademi som ställer sig positiva till planerna. Åbo universitet hoppas att utbildningen med ett tiotal nya studieplatser kunde köra igång redan hösten 2017. En eventuell svenskspråkig läkarlinje vid Åbo universitet har diskuterats tidigare. Vid Helsingfors universitet har man ändå inte tagit emot planerna med öppna armar. Förra året kommenterade prorektor Pertti Panula till Svenska Yle att han var skeptisk till planerna. Panula var oroad över kvaliteten på den nya svenskspråkiga utbildningen och en eventuell konkurrenssituation mellan skolorna. Låter det bekant? Niklas Evers

av Ruben Moring

"Studentbladets lysande framtid."

I september fick musikföreningarna återvända till Gamla Studenthuset. Bilden är tagen den 28 september 2015 då Akademen ordnade höstens första sångövning i byggnaden.

Nu sjungs det i Gamla Studenthuset igen JENNA VIERINEN bild EMIL FLOMAN

text

Under två år har studenter krigat i rätten. 2013 tog HUS beslutet att vräka de fyra musikföreningarna Akademiska Sångföreningen, Akademiska Damkören Lyran Ylioppilaskunnan Laulajat och Ylioppilaskunnan Soittajat ur Gamla Studenthuset i Helsingfors där de huserat sedan slutet av 1800-talet. Musikkorporationerna motsatte sig detta och efter många om och men är de nu äntligen tillbaka i musiksalen i huset. BÅDE RASMUS KURTÉN, ORDFÖRANDE för Akademiska Sångföreningen, och Antonia Aalto, viceordförande för Akademiska Damkören Lyran, är väldigt glada över att få vara tillbaka i Gamla Studenthuset. – Det känns som att diplomati, målmedvetenhet och långsiktigt arbete bär frukt. Studenter ska inte strida med varandra i rättssalar. Vi ska komma överens. Det gjorde vi nu och det är vi riktigt glada för, säger Kurtén. 2013 bestämde sig styrelsen för Studentkåren vid Helsingfors universitet för att göra något åt det förlustbringande Gamla Studenthuset och bestämde då att hyra ut det åt en utomstående restaurang. Det här beslutet gjorde de utan att konsultera de fyra musikföreningarna som har övat där fyra kvällar i veckan. Så det sades åt dem att från årsskiftet är de ute ur huset, men en kväll i veckans fredas till ändamål för studentverksamhet. Musikföreningarna var alla eniga om att de inte kan dela på en kväll i veckan. HUS gick vidare och ansökte om vräkning vid slutet av 2013. Från och med 2014 var musikföreningarna ute på gatan. Sedan dess har ärendet behandlats både i tingsrätten och i förvaltningsdomstolen. Samtidigt som de parallellt hållit diskussionen öppen och försökt föra tvisten vidare så att den skulle kunna lösas utanför rättssalarna. De har alla övat i Gamla Studenthuset sedan huset invigdes i slutet av 1800-talet och byggnaden är en del av musikföreningarnas själ.

– Det har varit en lång process och ibland har man nog funderat på vad det egentligen är vi håller på med. Just den här aspekten att studenter strider med varandra i rätten. Det är det mest idiotiska. Vi ville aldrig gå den vägen. Om de skulle ha diskuterat med

MEN NU ÄR DE TILLBAKA även om det bara en tillfällig lösning tills slutet av 2016. Kontraktet löper ut i slutet av nästa år men de har förbundit sig att diskutera ett nytt kontrakt med samma innehåll från 2017 och framåt.

oss innan de fattat sitt beslut skulle det ha varit en helt annan sak. Tungt har det varit men vi hade aldrig någon tanke på att ge upp, säger Kurtén. Aalto håller med och säger att ge upp aldrig var något alternativ, eftersom de ansåg att vinstbringande

”Studentmusiken är en del av husets kulturhistoria och så ska det förbli. Målet var att uppnå en kompromiss som bägge parter kunde vara nöjda med, vilket vi nu har uppnått.”

restaurangverksamhet och studentmusik inte är varandra uteslutande aktiviteter. – Studentmusiken är en del av husets kulturhistoria och så ska det förbli. Målet var att uppnå en kompromiss som bägge parter kunde vara nöjda med, vilket vi nu har uppnått. HUS ARGUMENT I BÖRJAN VAR att för att bedriva restaurangverksamhet finns det inte utrymme för musikföreningarna. Och det här har vi hela tiden varit emot. Visst finns det utrymme för båda och nu har de chansen att visa att så är det. Det kommer vi att jobba mycket tillsammans med Royal Ravintolat för att bevisa detta. Akademens första övning gick av stapeln 28.9 och Lyran kommer att börja öva i Gamla Studenthuset först från och med våren 2016. I och med att kvällarna har minskat från fyra till två kvällar i veckan turas de nu om att öva. – Sedan vräkningen från Gamla Studenthuset 2013 har vi tillsammans med de andra musikföreningarna kämpat för att komma tillbaka till vårt hem i musiksalen i Gamla Studenthuset. Gamla Studenthuset har ett historiskt, kulturellt och känslomässigt värde för oss i Lyran och framförallt är studentmusiken en essentiell del av husets historia och karaktär. Musikföreningarna firar återkomsten till Gamla Studenthuset genom att fylla husets olika salar med studentmusik i samband med en brunch söndagen den 25 oktober, berättar Aalto. Kurtén säger att huset nu har fått tillbaka en stor del av sin själ och att den här brunchen är den första i ledet för att bidra till den unika restaurangupplevelsen som det finns möjlighet till nu. För mer information om brunchen kan du besöka lyran-rf.com eller akademen.com. 

TEXT & BILD

EMIL EHNSTRÖM

De åker runt och slickar gymnasieväggar “Kriterierna är smaken, konsistensen, materialet och tillgängligheten, det vill säga om man hittar fram”. Det säger Niilo Palanen och Lassi Salminen som ligger bakom projektet ”Suuri suomalainen lukiovertailu”. DE SKA BESÖKA ALLA GYMNASIER I FINLAND och bedöma dem, men inte genom att räkna ut medeltal och jämföra vitsord i studentexamen. Istället så slickar de på ytterväggar och bedömer skolan utgående från hur den smakar. Niilo Palanen och Lassi Salminen studerar båda till speciallärare vid Östra Finlands universitet i Joensuu. Idén till gymnasiejämförelsen fick de då de hörde att en studiekamrat hade ett projekt att besöka alla kommuner i Finland. – Vi skämtade om det med Lassi och sade att då kan vi väl fast åka runt och slicka alla gymnasier i Finland, säger Palanen. Och så blev det. Under sommaren började de åka runt och smaka på gymnasier. De började sedan skriva om gymnasierna på sin Facebooksida ”Suuri suomalainen lukiovertailu”, som i skrivande stund har 885 gilla-markeringar. – Det var mest för oss själva och våra kompisar, men coolt att andra också har blivit intresserade, säger Salminen. PALANEN OCH SALMINEN TÄNKER OCKSÅ besöka alla svenskspråkiga gymnasier i Finland. Palanens kandidatexamen hänger på att han inte fått godkänt i en kurs i svenska och han tycker det låter som en bra idé att göra någon av de svenskspråkiga gymnasiernas bedömning på svenska. De lovar att försöka. Det finns ingen klar tidsplan och Salminen tror att det kan ta flera år innan de gått igenom alla 432

gymnasier. Det första svenska gymnasiet som de besökte var Ekenäs gymnasium som fick ett Lubentur approbatur (alltså ett A) på studentbetygsskalan. I bedömningen fanns bland annat skrivet:

”Det smakade inte så mycket alls, förutom lite målfärg. Det kändes halt och mjukt. Målfärgens skrovliga yta kändes bra.”

”Smakupplevelsen var överraskande behaglig fastän teglet verkade smutsigt och luktade konstigt.” Många har frågat dem om de framför en form av kritik mot olika skoljämförelser med att förlöjliga dem. – Ursprungligen var det inte det, säger Salminen.

ALLA HAR LIKA STORA CHANSER att nå framgång i deras jämförelse för här spelar toppbetyg ingen roll. Då Studentbladet träffar killana ska de snart besöka Ressun lukio som ofta klarar sig bra i traditionella gymnasiejämförelser. Palanen säger att de ska bli intressant att se hur ett toppgymnasium smakar. Ressun lukio fick ett C och Salminen var besviken på toppgymnasiet. Så här skrev de i sin bedömning: “Det smakade inte så mycket alls, förutom lite målfärg. Det kändes halt och mjukt. Målfärgens skrovliga yta kändes bra.” Under projektets gång har de utvecklats och Salminen tror att de antagligen är landets ledande experter på gymnasiesmaker. Han har svårt att tro att någon annan har liknande erfarenheter. De har även överraskats av den stora variationen skolor emellan. – Jag har alltid trott det finns två sorters tegel men nu vet jag bättre, säger Palanen. Också Salminen har märkt att hans beteende ändrats under projektet. – Ibland ser jag ett kakelgolv och tänker ”Oj vad det kaklet ser smaskigt ut”, säger Salminen. I Nummi-Pusula råkade de ut för en smärre obekväm situation när skolans vaktmästare dök upp när duon skulle börja slicka på ytterväggen. – Vi täcktes inte säga att vi åker runt och smakar på alla gymnasier så vi sa att vi åker runt och tar bilder på alla gymnasier, säger Palanen. Sedan gick de bakom ett hörn för att smaka. Vaktmästaren tittade på genom ett fönster en bit bort. 

Han jobbar utanför sin trygghetszon Den här tiden förra året blev han vald till årets unga konstnär 2015, och sedan dess har han haft fullt upp. Han heter Ville Andersson, är 29 år, hemma från Lovisa och jobbar som bildkonstnär. Studentbladet träffade honom i hans kontor i Helsingfors för att prata om arbete och ett av hans större projekt just nu: scenografin för Klockriketeaterns pjäs Nästa andetag.

TEXT & BILD

JENNAVIERINEN

VILLE ANDERSSON ÄR BILDKONSTNÄREN från Lovisa som bor i Helsingfors sedan tio år tillbaka. Förra hösten blev han utnämnd till årets unga konstnär och hans dagar består av att skapa. Han ritar, målar och fotograferar. Just nu har han ungefär tio projekt på gång och flera av dem är något helt annat än vad han är van med. Andersson berättar att han alltid har varit intresserad av att bara göra och sedan se vad han kan lära sig av det. – Jag har aldrig haft någon klar uppfattning om vad jag vill bli när jag blir stor. Och det vet jag nog inte ännu heller, skrattar Andersson. Från och med november flyttar Andersson till New York i tre månader för att jobba med sina projekt. – New York är en av mina absoluta favoritstäder och jag ser verkligen fram emot att få åka dit och jobba. Jag tycker om stora städer där det händer mycket. Andersson säger att han skapar på väldigt olika sätt och att han för varje ny utställning vill skapa något helt nytt. Han vill utmana sig själv och det får inte bli för lätt. På samma sätt som en författare gör research inför en kommande bok gör Andersson bakgrundsarbete inför en ny utställning. – När jag ska ta ett fotografi är jag inte bara fotograf utan sköter också allt annat. Jag fixar rekvisita, smink, catering och sammanställer allt. Inspirationen får Andersson från den kreativa världen runt om kring sig. Han inspireras av allt och säger att möjligheterna blir oändliga då man är

öppen. Bland annat grafisk design, mode och film inspirerar honom. – Det finns mycket att lära sig. ETT AV ANDERSSONS STORA PROJEKT i år är scenografin för Klockriketeaterns pjäs Nästa andetag som har premiär 29 oktober 2015. Att jobba med scenografi är något som han aldrig gjort tidigare. – Regissören kontaktade mig och frågade om jag var intresserad. Jag hade ganska hektiskt på jobbet just då och tackade faktiskt nej, men efter tredje samtalet fick han mig övertalad, berättar Andersson. Pjäsen är väldigt avskalad och handlar om en dialog mellan ett par som vill skaffa barn. Paret reflekterar över olika aspekter av familjelivet och funderar på vad det innebär att bli förälder. Andersson berättar att han läste sig in på texten och funderade på vilken scenografi som skulle passa till den. Eftersom pjäsen är väldigt intim så kan man inte skapa något stort och barockt för då berättar man en annan historia än den texten berättar. För Andersson var det en utmaning att göra scenografin så diskret som möjligt. – En annan utmaning var pjäsens längd. I och med att pjäsen håller på i två timmar räcker det inte med en bild. Det måste hela tiden ske små förändringar i scenografin, säger han. Andersson berättar att pjäsen berör så gott som alla. De flesta har varit, eller kommer att vara, i ett skede då de funderar över vad det innebär att skaffa

barn. En ledande fråga i pjäsen är också miljön. Hur hittar man balansen mellan barnets liv och allt det hemska som händer ute i världen? – Jag ville ha miljötemat med i scenografin utan att det blev för övertydligt. Därför har jag försökt använda mig av väldigt immateriella saker som till exempel belysning. Den är väldigt viktig för mig, berättar Andersson. I OCH MED ATT ANDERSSON i slutet av förra året blev vald till årets unga konstnär 2015 har han fått möjligheten att visa upp sin konst runt om i Finland. Hans samlade verk har visats både i Tammerfors och nu i Åbo. – Jag brukar inte tänka på det jag skapat tidigare och nu plötsligt samlades nästan allt jag gjort på ett ställe. Det blev lite som en dagbok för mig. När jag såg alla mina verk förde de mig tillbaka till alla de livssituationer som är kopplade till dem. Det blev som en liten släktträff med alla verk, skrattar han. – Många har frågat mig om jag känt mig mer pressad att skapa i och med priset. Men jag har alltid haft en hög inre press på mig själv. Jag vill göra så bra som jag kan och vad som förväntas av mig har egentligen ingen betydelse. Om det finns människor som förväntar sig att jag ska göra en viss sak så gör jag knappast det, jag gör troligtvis ändå något helt annat, säger han. Vill du bekanta dig med Anderssons verk så kolla in villeandersson.com. 

NIKLAS EVERS MATHIAS BJÖRKMAN

text bild

Årets onödigaste föreläsning Under hösten kan man studera onödig kunskap vid Helsingfors universitet. Kursen är en protest av forskarkollegiet som inte gillar den populära politiska idén om att samhället ska maximera nyttan av utbildningen. RUNT FEMTIO PERSONER HAR TRÄNGT IN SIG i en liten föreläsningssal vid Forskarkollegiet vid Helsingfors universitet. Det är fjärde onsdagen i rad som kursen i onödig kunskap ordnas och intresset verkar inte ha svalnat märkbart under en månads tid. - Här har hittills alltid varit fullt, runt 50-60 personer varje gång. Första gången räknade vi till över hundra personer i salen, säger Taina Riikonen som tillsammans med Janne Saarikivi håller i kursen. Men yngre studerande (läs: under 30) är i minoritet. Flera är äldre forskare eller pensionärer och bland de yngre deltagarna känner jag bara igen några från ockupationen av Porthania, demonstrationer och liknande evenemang. Jag börjar osökt undra om salen är fylld med demonstranter, personer som genuint är intresserade av att lära sig någonting onödigt eller om folk bara kommit hit för att skrapa ihop studiepoäng? – Det är en jätte heterogen grupp, vilket är bra. Här finns en del pensionärer som inte har annat för sig men också yngre studerande brukar dyka upp. Om man nödvändigtvis vill är det nu möjligt att få tre studiepoäng för att delta i kursen, säger Riikonen. I utbyte mot en tio sidor lång essä om onödig kunskap eller en föreläsningsdagbok delar arrangörerna ut studiepoängen i slutet av kursen. Då en ivrig deltagare innan föreläsningen börjat kläcker fram idén om att skriva en pseudofilosofisk uppsats om någon obskyr teologisk forskningsgren uppstår direkt en spontan diskussion i salen. Jag är fascinerad av den uppfriskande stämningen och öppenheten bland kursdeltagarna men samtidigt kan jag inte låta bli att betrakta de mest högljudda som posörer. Sitter verkligen normala människor och namedroppar filosofer för varandra? Riikonen berättar att deltagarna dyker upp av olika orsaker men att många av dem är missnöjda med regeringens nedskärningar i utbildningen. – Vi drog igång kursen som kritik mot idén om att

man ska maximera nyttan av kunskapen i samhället. Folk är trötta på allt snack om effektivering av utbildningssystemet. Det verkar finnas lika många orsaker att komma hit som det finns deltagare. FÖRELÄSNINGEN BÖRJAR och dagens talare, biologen Jarmo Perälä, maler intensivt på om sitt favoritämne: sköldpaddornas taxonomi (klassificering). Som vilken engagerad forskare som helst skulle han lätt kunna hålla på tills jorden gick under om ingen avbröt honom. – Ingen har ännu helt lyckats presentera en hållbar definition av vad en art är. Perälä berättar om de tidigaste definitionerna på sköldpaddor med primitiva beskrivningar om att de är ”ungefär lika stora som en fot”. Konstaterandet går uppenbarligen hem hos den eftermiddagströtta publiken, men då Perälä brummar vidare om tidigare forskares kartläggning av sköldpaddor slumrar deltagarna till igen. Den här gången handlar föreläsningen alltså om ett ganska specifikt och “onödigt” ämne. Tidigare föreläsningar har varit mera hands-on och till exempel avhandlat den onödiga kunskapens historia. Enligt Riikonen strävar kursen efter ett mångsidigt utbud av ämnen. – Vi ville förstås ha vårt eget gäng (Forskarkollegiet) med och föreläsa. Dessutom ville vi ha så få mainstreamföreläsningar som möjligt. Inget om spelindustrin eller något liknande som ligger i tiden, vi satsar mer på naturvetenskap och humanism, säger Riikonen. FYRTIO MINUTER IN I FÖRELÄSNINGEN noterar jag att en av de äldre deltagarna placerat sina glasögon framför sig på bordet, sjunkit ner lite djupare i stolen och nickat till. Han vaknar några gånger och kämpar med att hållas vaken.

Perälä är trots allt en proffsig föreläsare och lyckas lyfta intresset för sköldpaddor mot slutet av den en timme långa föreläsningen. Då den påföljande frågestunden tar vid lyfter energin igen och Perälä får alla tänkbara frågor om sköldpaddor. Vi får veta att sköldpaddor som “hjälper” varandra att komma på fötter om de ligger på rygg i själva verket slåss och Perälä berättar hur hans snäva forskningsområde fört honom till alla möjliga intressanta platser i världen, bland annat till Mellanöstern, en resa som slutade med att han och hans kollegor tillfångatogs och förhördes i Sinai av beväpnade män. Efter föreläsningen är han nöjd. – Det var fantastiskt! Det är alltid roligt att få snacka om sköldpaddor. Han har själv suttit med på två tidigare föreläsningar och tycker att kursen som helhet varit mycket lyckad hittills. Riikonen håller med. – Jag tror inte att efterfrågan på kunskap har försvunnit någonstans. Många är mer intresserade av den långsamma kunskapen som sakta sjunker in. Och det är väl det som är hela idén med föreläsningen, att deltagarna nödvändigtvis inte ser nyttan i vad de lär sig utan snarare njuter av upplevelsen och diskussionerna. Det är mardrömmen för de som i högstadiet frågade läraren när i livet de kommer att behöva skilja åt mossor och lavar eller räkna utan en miniräknare. För de som outtröttlig orkar höra på en auktoritet som oavbrutet och intensivt får babbla på om sitt forskningsområde är det däremot lyx. Tråkigare föreläsningar har jag hur som helst suttit på. Deltagarna får i alla fall njuta av att sköldpaddsskal i olika storlekar som skickas runt i salen. Men om de totalt tolv onödiga föreläsningarna som ordnas fram till december överhuvudtaget har någon påverkan på regeringens åtstramningspolitik kan man diskutera. 

Kårval

for dummies TEXT

JENNA VIERINEN

I början av november vankas det kårval på fem svensk- eller tvåspråkiga högskolor. Kårvalet är något som ordnas varje år men är ändå väldigt obekant för det flesta. Röstdeltagandet är lågt och det är inte så många som vet vad fullmäktige har för funktion i kårerna. Och sedan finns det ju alla olika grupperingar. Vad är skillnaden mellan dem? Hur ska man veta vem man ska rösta på?

ASK

Novium

ÅAS

SHS

AUS

Valet hålls 3-5.11. Förhandsröstningen äger rum 26.10-1.11.

Valet hålls 3.11. Förhandsröstningen äger rum 26.10-1.11.

Valet hålls 3-4.11. Ingen förhandsröstning ordnas.

Valet hålls 3-4.11. Förhandsröstningen äger rum 29.10-2.11.

Valet hålls 3-4.11. Elektronisk röstning ordnas 26.10-4.11.

I DAGARNA DRAR KAMPANJERNA för kårvalen igång i högskolorna runt om i Svenskfinland. Kårerna vid Arcada, Novia, Hanken, Aalto och Åbo Akademi har alla val i början av november och då ska nya fullmäktige väljas. För många är det dock väldigt oklart vad kårvalet egentligen är och vad fullmäktige gör, vilket har bidragit till lågt röstdeltagande. Så här kommer en snabbguide för att förenkla det hela. VAD ÄR KÅRVALET?

I alla skolor finns det student- och studerandekårer och där ordnas kår- eller delegationsval för att välja kårens högsta beslutsfattande organ, kårfullmäktige eller delegationen. Hur ofta valet ordnas varierar från kår till kår med vanligen ordnas det vartannat eller varje år. VAD ÄR FULLMÄKTIGE?

Fullmäktige är kårens högst beslutande organ och inom fullmäktige väljs styrelsen som sedan

verkställer fullmäktiges beslut. Förutom att välja styrelse har fullmäktige också som uppgift att godkänna student- och studerandekårens bokslut och verksamhetsberättelse. I och med att fullmäktige godkänner kårens budget och verksamhetsplan har de som sitter i fullmäktige möjlighet att påverka vilka frågor din kår ska jobba med under det kommande året och vad kåravgiften används till. Vem som beslutar om vad varierar dock lite beroende på kårerna. I vissa kårer utses studeranderepresentanter för projekt inom kåren och i andra är det styrelsen som sköter liknande ärenden. VEM FÅR KANDIDERA OCH VEM FÅR RÖSTA?

Alla som är medlemmar i student- och studerandekåren får kandidera och rösta. Studerar du på universitet så är du automatiskt med i din studentkår. Om du studerar på yrkeshögskola får du själv välja om du är medlem i kåren eller inte. Du är medlem

om du har ett studiekort med en giltig läsårsdekal och din kårs logo. HUR GÅR VALET TILL?

Hur kårvalet går till varierar lite mellan olika kårer, men grunden är ungefär det samma. Sittande fullmäktige bestämmer ett datum för valet, oftast sker det under samma tid varje gång. Fullmäktige utser sedan en valnämnd för kårvalet som förbereder det praktiska kring valet och övervakar också att allt går som det ska. Sedan kungör de om att det ska bli val där tidtabellen också meddelas. När alla kandidater lämnat in sina uppgifter börjar kampanjerna. Valevenemang ordnas på campus och sociala medier. Röstningen är lite olika beroende på kårerna. Det går att rösta både elektroniskt och på traditionellt sätt under valdagarna. Texten baserar sig på LSK:s lista om kårval. Listan hittar du här: http://liberal.fi/sve/lsk_vid_karerna/om_karval/ Läs mer om kårvalet på nästa sida 

text illustration

JENNA VIERINEN

SEBASTIAN DAHLSTRÖM

Studerande har dålig koll på kårvalet Nu när det ordnas val i kårerna runt om i skolorna är det studerandenas tur att visa framfötterna. Men de senaste åren har röstdeltagandet i skolorna varit väldigt lågt och deltagandet ligger i snitt på runt 30 procent. Vet studerande ens vad kårvalet är och vad det innebär att bli invald? Vi ställde några snabba frågor till ett gäng studerande om vad de vet om kårvalet.

Alfons Grönqvist

Jeremy Nyman

Nadia Väglund

Ida-Marie Jungell

ALFONS GRÖNQVIST ÄR INNE på sitt andra studieår på Arcada i Helsingfors där han studerar kulturproducentskap. Han har inte tidigare röstat i kårvalet men tänker nog rösta i år. – Jag är inte så insatt i kårvalet. Jag känner till vissa personer som sitter i fullmäktige men kan inte säga jag vet så mycket mer, säger Grönqvist. Även om han inte är så insatt tycker han ändå att det är väldigt viktigt att veta vem man röstar på om man en gång tänker rösta. Grönqvist tycker det är viktigt att känna till kandidatens åsikter och visioner. Vad Arcadas fullmäktige gör i praktiken vet han heller inte så mycket om. Att de ansvarar för Cor-huset och andra saker som pågår inom Arcada är ungefär det enda. 

JEREMY NYMAN BOR I ÅBO där han studerar historia vid Åbo Akademi. Det han vet om kårvalet är att kårfullmäktige blir valda via det. Att kårfullmäktige är som en typ av “riksdag” inom studentkåren vet han. Tidigare år har Nyman röstat och det tänker han fortsätta med även i år. Han tycker det är en bra idé att veta vem man röstar på i och med att man ger dem sitt förtroende då man väljer dem. – Man hoppas att de som blir invalda gör ett bra arbete, säger Nyman. Hittils har Nyman överlag varit nöjd med kårfullmäktige men något som han saknar och som han tror att skulle uppskattats av studenterna är ett nationshus till kårens nationer. 

NADIA VÄGLUND STUDERAR på Hanken i Vasa där hon läser entreprenörskap och företagsledning. Det här är hennes andra studieår. Hon berättar att hon inte har läst på så mycket om kårvalet, men känner till en del ytlig fakta. Förra året röstade hon inte i kårvalet. Varför hon inte gjorde det kommer hon inte ihåg. I år tänker Väglund definitivt rösta om hon har möjlighet. – Om jag röstar vill jag veta att personen som jag röstar på är någon som jag vill se i kåren och har något bra att komma med. Vad det är som de invalda sedan sysslar med är hon ändå inte riktigt säker på. Att vara med och bestämma om skolornas välmående är ungefär det hon kan tänka sig att fullmäktige gör. 

IDA-MARIE JUNGELL studerar till samhällspedagog på Novia och är bosatt i Åbo. Hon är en av dem som brukar hålla sig uppdaterad om kårvalet och har koll på vilka som ställer upp och vad man kan förvänta sig att kommer att hända efter valet. – Jag röstar varje år. Jag tycker det är viktigt att alla som bara kan är med och lägger sin röst, säger Jungell. Hon tycker det är väldigt viktigt att man vet vem man lägger sin röst på och att man litar på den personen. Ännu har hon inte hunnit bekanta sig med årets kandidater, men hittills har hon inte varit missnöjd med de handlingar som tidigare års fullmäktige gjort. I år forsätter hon på samma bana som tidigare. – Ja tänker visa mitt intresse genom att rösta. Det tycker jag alla vi studerande kan göra! 

Vi kom, vi såg, vi gick

Studenterna ockuperar igen TEXT & BILD

NIKLAS EVERS

Ockupationen av Helsingfors universitets byggnad Porthania pågick i en dryg vecka i september och blev därmed den längsta studentockupationen i Finlands historia. Men vad åstadkom man egentligen med manifestationen? Enligt en av deltagarna som Studentbladet talat med gav ockupationen upphov till en ny stark politisk rörelse inom studievärlden. FREDAGEN DEN 18 SEPTEMBER ordnade fackorganisationerna sina massprotester mot regeringens nedskärningar och flera fackföreningar valde att gå i strejk. Då huvuddemonstrationen på järnvägstorget i Helsingfors tog slut vid 14-tiden den regniga fredagen och demonstranterna begav sig hemåt gick studenterna i stället raka vägen till Helsingfors universitets centrumkampus och ockuperade Porthania. Ockupationen var partipolitiskt obunden och begränsades inte heller till endast studerande utan alla som ville fick vara med i protesten. Inkeri Rönnberg, som studerar sociologi vid HU, är en av de aktiva studerande som ockuperade Porthania. Hon var på plats varje dag under hela ockupationen. Vi träffar henne fredagen den 25 september då ockupationen har pågått i en vecka. Under intervjun blir det klart att ockupationen kommer att avslutas följande dag, lördagen den 26 september. Det heter att

arbetet mot regeringens nedskärningspolitik måste komma in i en ny fas. Att ockupationen avslutas efter nio dagar utan att ha uppnått några konkreta mål ska enligt Rönnberg inte ses som ett misslyckande, tvärtom. – Det var otroligt bra! Jag har själv varit politiskt aktiv länge men aldrig varit med om någonting liknande. Alla här kommer från olika bakgrunder och vi har lyckats bygga upp en otrolig infrastruktur som håller alla mätta. För att hålla hjulen i rullning under ockupationsveckan grundade studenterna arbetsgrupper med egna ansvarsområden. Rönnberg har under ockupationen varit en del av mediegruppen, som ansvarar för kontakten med pressen. Med tanke på all publicitet studenterna fick under veckan i Porthania har hon gjort ett bra jobb. – Mottagandet var väldigt positivt. Vi fick

Inkeri Rönnberg deltog i ockupationen av Porthania. Nu söker hon sin plats i den nya studentrörelsen.

stödutlåtanden från studenter i hela världen. Hon är ändå noga med att i intervjun inte tala för någon annan ockupant. I den nya proteströrelsen ska alla officiella ställningstaganden först diskuteras och man röstar aldrig om någonting utan alla beslut ska födas ur diskussion och samförstånd. – Jag är med här som studerande och vi motsätter oss nedskärningarna i allmänhet. Då ockupationen inleddes på fredagen var målet ändå inte mer preciserat än att protestera mot regeringens nedskärningar. Men under det så kallade stormötet som hölls halvvägs in i ockupationen, tisdagen den 22 september, klarnade det vad studenterna egentligen ville. Rönnberg beskriver flera gånger under intervjun tisdagens möte som ockupationens höjdpunkt. – Vi visste att det var vår stora stund. Mötet var ett bra exempel på hur stort understöd vi har. Många från personalen, alla universitetets huvudförtroendemän och flera nya studerande var på plats. Under mötet antogs tre politiska målsättningar bland deltagarna. För det första motsätter de sig nedskärningspolitiken i allmänhet, och nedskärningar i utbildningen i synnerhet. Också kommersialiseringen av utbildningen, det vill säga att utbildningens ekonomiska nytta ska maximeras, motsätts och som en tredje målsättning vill ockupanterna demokratisera hela skolsystemet. – Makten i universiteten har centraliserats allt mer.

Ledningen och speciellt rektorn har fått mer makt. I styrelsen sitter många representanter från näringslivet så det är inte så konstigt att utbildningen kommersialiseras, säger Rönnberg. Bort med nedskärningarna, mindre fokus på lönsamhet och pengar, mer demokrati. De uttalade målen med ockupationen är lätta att skriva under, men en pessimist kan snabbt fråga sig hur realistiska de är. Har studentrörelsen faktiskt så mycket kraft i sig att den kan ändra på regeringens planer? Rönnberg tycker att frågan är dålig. Hon menar att man inte kan vara cynisk om man ska få någonting gjort. – För att kunna vara med måste man ha hopp! Ser man det hela ur ett globalt perspektiv finns det flera exempel på då studenters manifestationer gett ändringar mot det bättre. De här exemplen ger oss hopp. – Men om man inte ser det blir man passiverad! Efter en dryg vecka i medias rampljus blev det påtagligt tyst efter att ockupanterna lämnade Porthania. Men enligt Rönnberg tappar inte rörelsen momentum trots det. – Nu börjar det riktiga arbetet. Vi måste systematiskt börja arbeta för att uppnå våra mål. Ur ockupationen föddes en ny rörelse vars huvudsakliga mål är att motsätta sig nedskärningspolitiken. Då ockupanterna samlades den 7 oktober för ett nytt stormöte, också den här gången i Porthania, beslöts det att den arbetsgrupp som ansvarat för strejkrörelsen får huvudansvaret för den fortsatta verksamheten.

Det här betyder att studenterna i framtiden lägger mer fokus på strejkmetoder som till exempel utmarscher för att nå sina mål. Den nya rörelsen kallas helt enkelt Kolutuslakko (på svenska utbildningsstrejk). Studenterna väljer att förkorta namnen till KoLa, eventuellt en ironisk pik mot Helsingfors universitets rektor Jukka Kola som under ockupationen i flera omgångar fått hård kritik av studenterna för att han inte tagit tillräckligt starkt motsatt sig regeringens sparåtgärder som i värsta fall betyder att 1200 personer får sparken från universitetet Hur verksamheten efter ockupationen i praktiken ser ut framöver återstår att se. Under stormötet i början av oktober talades det bland annat om en möjlig stordemonstration mot samarbetsförhandlingarna vid universiteten och en utmarsch som eventuell kunde ordnas i i november. Att hålla uppe farten som ockupationen gav upphov till kommer att vara den nya rörelsens stora utmaning. Speciellt då det handlar om en rörelse vars näring kommer från sociala medier och styrs av horisontellt organiserade arbetsgrupper. Men ska man tro Rönnberg kommer vi i framtiden att höra mer av strejkrörelsen. Under ockupationen hände någonting speciellt som Rönnberg inte sett förut. En vilja att ta saker i egna händer föddes bland studenterna och den viljan blir enligt henne svår att stoppa. – Det här är enligt mig den första på riktigt inkluderande rörelsen. 

TEXT & BILD

DANIEL KINDSTRAND

För 24 år sedan flydde Igor Kubát från kriget i Jugoslavien. Nu har han lagt jordenruntplaner på hyllan och har arbetat en månad som volontär vid gränserna mellan Serbien och Kroatien.

Igor flydde som barn nu hjälper han flyktingar i södra europa I UTKANTEN AV DEN SERBISKA GRÄNSSTADEN Sid i östra Serbien anländer buss efter buss, fulla med flyktingar. På stigen mellan majsfälten går sedan barn, vuxna och gamla de sista metrarna mot EU-flaggan. Enligt en svensk volontär på plats så ska över 30 000 ha passerat här, ofta flera tusen på en dag. När jag träffar Igor Kubát är inne på sitt nionde dygn som volontär och han har fått in rutinen. Han pratar med andra volontärer på plats för att få en bild av läget innan hans egen volontärgrupp beslutar sig för att en bil ska åka och handla vatten och mat. – Jag startade för några veckor sedan en Facebooksida som jag spred bland vänner och fick på så sätt ihop 10 000 kronor via mobilappen Swish och sedan åkte jag ner för pengar som jag hade tänkt använda till en jordenruntresa. Det är inte första gången som Igor Kubát är i Serbien. Han är föddes i en ungerskspråkig stad i landet, men

flydde redan som treåring till Sverige tillsammans med sina båda föräldrar på grund av kriget i Jugoslavien. I höst tar han en kandidat i mänskliga rättigheter på Lunds universitet samtidigt som han drivs av att viljan till att hjälpa människor. Igor Kubát berättar om en trygg uppväxt med många vänner men han är mest tacksam för den sjukvård som räddades hans bröder. – Jag fick världens bästa uppväxt i Sverige samtidigt hade mina bröder inte överlevt i Serbien för att de föddes tre månader för tidigt. Därför vill jag ge något tillbaka. SOLEN STEKER MEN EFTER NÅGRA MINUTERS promenad syns den väntade EU-skylten, precis intill en halvt förfallen kyrkogård. En barnfamilj tar emot en flaska vatten innan de vandrar vidare och tar kölapp nummer x-tusen i väntan på en buss mot ett flyktingläger i den kroatiska gränsstaden Tovarnik.

Men varken volontärer eller journalister tillåts fortsätta in i ingenmanslandet där flera tusen flyktingar väntar på bussar, utan de förvisas till att stanna på serbisk mark. Mitt i den kilometerlånga kön, trots skrikande barn och frustrerande människor, så syns förvånansvärt ofta skratt och leenden. Människor är nyfikna och ställer frågor. Någon bjuder på cigaretter en annan bjuder på vatten. Noura Fateh, 27 år, är en av dem som väntar på bussarna till Kroatien och hon har köat nära tio timmar. Noura Fateh kommer ursprungligen från den syriska staden Aleppo. Hon är utbildad ekonom men arbetade som lärare på grund av bristen på arbete. – Det här är en osäker framtid men det är en bättre framtid än kriget i Syrien, säger Noura Fateh. Ahmed, 20 år, från Syrien Dir’a sitter också och väntar på bussen. Under tiden berättar han stolt om

hur han tillsammans med två vänner simmade i mörker från Antalya i Turkiet till en grekisk ö. – Vi var tvungna korsa havet utan båt för att kustbevakningen kanske hade kastat ut oss om de ser båten, säger Ahmed. Även om en del tycks vara frustrerade över att bussköns nästan obefintliga rörelse så verkar många av flyktingarna bära på tyngre upplevelser. Några pekade ut polisen i Makedonien som våldsamma och att båtturerna på medelhavet hade varit väldigt riskfyllda. Men för Igor Kubát är det när den ungerska gränsen Röszke stängde som har satt djupast spår. – I Ungern var det polisen som var största problemet. Vi fick inga svar, trots att jag kan flytande ungerska. Vi visste inte vad som skulle hända. Om flyktingar skulle bli registrerade eller inte. Det var väldigt spänt. PÅ PLATS VAR IGOR KUBÁT och nio andra volontärer och de var helt ensamma förutom journalister. Polisen hade stängt gränsen tre timmar tidigare än vad som var bestämt. Men tillsammans lyckades volontärerna få polisen att öppna gränsen och hålla den öppen till bestämd tid. På så sätt kunde ytterligare 1000 flyktingar passera men därefter förblev gränsen stängd trots att flyktingar fortsatte att anlända.

Dagen hade en kvinna stressat för att hinna över gränsen men hon svimmade och ramlade på magen. – Hon var gravid och rädd för missfall. Hon ville att läkare skulle känna på magen. De hörde ingenting. Jag kommer aldrig glömma hennes blick när de berättade för henne. Det var fruktansvärt, säger Igor Kubát och fortsätter: – Det är helt fel. Vi visste att gränsen skulle stängas. Journalisterna visste att gränsen skulle stängas. Var är alla andra? Var är EU, var är myndigheter och var är alla hjälporganisationer? När regnet kom blev situationen akut. Människor var uppgivna och utmattade och hade varken vatten, mat eller tält. De tio volontärerna byggde upp ett tältläger för nära 1000 flyktingar genom att muta polis för att få tillgång till tomma tält på andra sidan gränsen. – Vi åkte sedan till två mackar och ett bageri i norra Serbien och rensade dem på mat och vatten, bindor och blöjor. Allt som gick att använda. Detta var verkligen inte vad jag förväntade mig som volontär. Jag trodde man skulle bli tilldelad uppgifter inte att vi skulle dela ut uppgifter. I INGENMANSLANDET MELLAN SERBIEN och Kroatien har mörkret tagit med sig kylan och det blir snabbt brist på filtar. Några svenska volontärer lämnar för

att köpa nya innan affären stänger. Men situationen är inte fullt lika akut som det var i Röszke. Omkring 40 volontärer är på plats och hjälparbetarna hinner till och med sova några timmar i tält och bilar. Men fortfarande lyser organisationer med sin frånvaro. – Det är helt galet att det är volontärerna som måste styra upp situationen. Den enda organisationen som gör större skillnad är Läkare utan gränser men de hade aldrig klarat av detta utan oss. I frånvaron av hjälporganisationer och myndigheter så har Igor Kubát istället hittat stöd för sitt hjälparbete på annat håll. Hans egen Facebooksida har på bara elva dagar samlat in mer än 128 000 kronor samtidigt som flyktingar är otroligt tacksamma för minsta sak. Igor Kubát flydde själv från ett krig likt många av dem han hjälper i dag. Vår flykt var mycket lättare. Vi satte oss på två, tre tåg och så var vi framme. De här flyktingarna måste åka båt över medelhavet och vänta på det här sättet i flera dagar. Efter en månad på balkan åkte Igor Kubát hem till Sverige för att vila upp sig. Han passade också på att hålla tal på en välgörenhetskonsert i Malmö som arrangerades för att samla in pengar till hans arbete som volontär. Men tidigare i veckan blev det dags igen och Igor Kubát lämnade Sverige för att ta sig till Lesbos där han fått tips om att hjälp och pengar behövs. 

De som bor på avstjälpningsplatsen Agbogbloshie livnär sig på att samla ihop och sälja vidare olika metaller, som till exempel aluminium.

Tidigare var området sumpmark, sedan ett bostadsområde. I dag är Agbogbloshie en avstjälpningsplats för elektronik.

Elektronikskräpet förorenar omgivningen och orsakar hälsoproblem till invånarna i Agbogbloshie. Miljöorganisationer uppskattar att cirka 40 000 personer bor på avstjälpningsplatsen.

Det finns kärror överallt. De används för att flytta de större maskinerna, som till exempel kylskåp eller luftkonditioneringsapparater.

Invånarna i Accra känner till området som ”digital dumping ground” eller Sodom och Gomorra. Agbogbloshie är en av världens största avstjälpningsplatser för gammal elektronik.

Affärsmännen

från Agbogbloshie LAURA KLINGBERG SAMUEL TETTEH MADJITEY text

bild

Drömmen om en bättre framtid får unga män att stanna kvar i Agbogbloshie, en av världens största avstjälpningsplatser för elektronikskrot i Ghanas huvudstad Accra. Migranter från landsbygden och invandrare från grannländer kommer hit för att tjäna några slantar på skrotmetaller. JAG FRÅGAR MINA NYA GHANESISKA vänner om de kan tänka sig att följa med mig till Agbogbloshie. De skrattar och ser förundrat på varandra. – Varför i all världen vill du gå dit, säger Kojo Bright och tittar på mig som om jag inte var riktigt klok. Vi tar en taxi och åker genom staden. Chauffören är inte riktigt säker vart han ska köra men till slut hittar vi fram. Det som en gång varit ett bostadsområde har under åren förvandlats till en gravgård för gammal elektronik. Ingen vet riktigt varifrån skrotet kommer. Det ryktas om att maskinerna transporteras till Accra från USA och olika europeiska hamnstäder. Andra hävdar att det är ghanesernas eget skräp som dumpas hit. En massa udda maskindelar ligger på marken. Olika slags kärror finns överallt. Små lastbilar kör oavbrutet in på området och lämnar efter sig ännu flera maskiner. VI GÅR FÖRSIKTIGT FRAM TILL EN GRUPP unga män och undrar om de vill tala med oss en stund. De vill inte bli fotograferade men har inget emot att svara på några frågor. – Jag är från den norra regionen och kom hit för att tjäna pengar, säger en av ynglingarna. Han har varit i Agbogbloshie i två år för att få ihop tillräckligt med pengar att fortsätta sina studier. Pojken är 18 år gammal och vill inte berätta sitt namn. – Jag vill bli bokförare, det vill jag jobba med. Min släkt och familj finns kvar i norr, jag är ensam här. Just nu letar killarna efter passliga reservdelar för att sätta ihop nya maskiner av något slag. Andra dagar letar de efter aluminium. Efter att de hittat tillräckligt, ett ämbar ungefär, går de till en förmedlare som köper upp metallerna. Därefter förs

metallerna till den närliggande staden Tema för att återvinnas. Under en dag tjänar killarna kanske tio cedi, cirka 4,50 euro. Vi fortsätter vidare och hittar ett annat gäng. De ser en aning äldre ut och är skeptiska till min önskan att få ställa dem några frågor.

”Man kunde kalla mig för en affärsman, vi är alla affärsmän. Ibland är gud på min sida och ger mig två hundra cedi, andra dagar tjänar jag kanske två cedi. Man vet aldrig, livet är sådant.”

– Varför vill du tala med oss? Vad tjänar det till? säger en av killarna som sitter på en kärra och ser irriterad ut. De vill inte berätta sina namn, de tycker det är onödigt. Också dessa unga män har kommit från landets norra delar för att tjäna pengar.

– Vi är studerande, vi vill återvända till skolan. Utbildning är viktigt. KILLARNA VET ATT FINLAND ligger någonstans nära Tyskland. Så småningom skrattar vi och skämtar tillsammans. – Ekonomin är dålig men klimatet är skönt, säger killen som sitter på kärran. Han viftar med benen och tittar på sin mobil. – Jag gick på ett gymnasium med specialinriktning på datateknik. Det är datateknik han vill studera – om han hade råd med terminsavgifterna. Han säger att han oftast letar efter reservdelar till datorer eftersom han vet ett och annat om dem. – Man kunde kalla mig för en affärsman, vi är alla affärsmän. Ibland är gud på min sida och ger mig tvåhundra cedi, andra dagar tjänar jag kanske två cedi. Man vet aldrig, livet är sådant. En äldre herreman avbryter vår diskussion och undrar vad som pågår. Han är ungdomsledare av något slag, kanske någon sorts tjänsteman. Efter att han lämnat oss frågar jag pojkarna vem mannen var. – Han kan hjälpa oss om vi blir gripna av polisen, men annars gör han inte så mycket. Jag undrar om några välgörenhetsorganisationer är verksamma i området. – I februari hade vi besök av några kanadensare. De tog våra kontaktuppgifter och lovade fixa utbildning för oss. Vi hörde aldrig från dem. Alla som jag talar med är övertygade om att de kommer att ta sig ur Agbogbloshie. För dem är stället enbart en mellanetapp på vägen mot utbildning och välfärd. – Jag kommer och besöker dig när jag blivit klar med mina studier, säger killen som sitter på kärran och ser mig rakt i ögonen. 

FRร N LANDET TILL STADEN GENOM

fรถrfattarskapet text bild

JENNA VIERINEN

JOHANNA ROSENLEW

Kaj Korkea-aho är författaren och komikern från Österbotten. För de flesta är han känd från humorgruppen Pleppo Toy, de som bland annat ligger bakom serien Mumin visar allt och radioprogrammet Radio Pleppo. Men i dag är han mer känd som författare. KAJ KORKEA-AHOS BÖCKER Se till mig som liten är och Gräset är mörkare på andra sidan har hyllats i Svenskfinland. I år publicerades Korkea-ahos tredje roman. Men vem är han egentligen, han bakom all humor och text? Jag träffar Korkea-aho på ett litteraturevenemang i centrala Helsingfors. Han är där för att prata om sin nya bok, Onda Boken, och sitt författarskap. När evenemanget är slut går vi till en liten restaurang i närheten för att ta en öl. Vad har du gjort idag? – Jag har suttit och skrivit i mitt nya arbetsrum. Det är ett stort rum med utsikt över Tölöviken. Det känns lyxigt och inspirerande att ha ett ställe att åka till där jag bara jobbar. Tidigare har jag suttit hemma och där finns det alltid gammal disk eller något annat som distraherar. Så där har jag suttit idag och skrivit skämt till en föreställning jag jobbar på, säger Korkea-aho. Just nu har han en hel del på gång. Han skriver två pjäser, varav en - Dan före dan - har premiär på Teater Viirus i november, han håller på att utveckla en tv-serie med ett gäng vänner, han har nyligen lanserat en ny podcast med kollegan Ted Forsström och så har han också påbörjat en ny roman. SEDAN 2009 HAR KORKEA-AHO producerat tre romaner. Han debuterade med Se till mig som liten är 2009, 2012 gavs Gräset är mörkare på andra sidan ut och båda har belönats med Svenska litteratursällskapets pris. Den senare har också dramatiserats och hade premiär på Teater Viirus i Helsingfors i februari 2014. I höst släpptes den tredje romanen, Onda Boken, som redan fått fina recensioner. Han har haft en ganska rask takt med andra ord, så kommer det forsätta så här? – Romaner tar lång tid att skriva och jag har producerat tre romaner sedan 2009. Så med den farten betyder det att nästa roman skulle komma 2018. Det ultimata skulle vara att hålla en jämn takt men jag skriver inte så jättesnabbt så vi får se. Det händer mycket annat nu också, säger Korkea-aho. De två första böckerna handlar om Österbotten medan den senaste handlar om Åbo. Även om berättelserna är olika kan man se en viss röd tråd i dem alla. De handlar om unga män och livets svårigheter. – Jag har faktiskt fått kritik för att jag bara skriver om män, men det har bara blivit så. Det har aldrig heller varit ett beslut att jag ska skriva om män, utan det har bara hänt. Det har aldrig varit ett aktivt val. Med det sagt har jag bestämt mig för att snart skriva något med en kvinna i huvudrollen, berättar han. HELA KORKEA-AHOS LIV FÖRÄNDRADES när han flyttade från Österbotten till Åbo för att studera. Om det hade att göra med att han blev vuxen eller bara det faktum att han flyttade vet han inte. Och så förändrades livet igen när han flyttade till Helsingfors några år senare. Han säger att skulle han stannat kvar i Österbotten skulle han varit en helt annan människa idag. – Det sägs ju att människa ömsar skinn vart sjunde år och jag har nog upplevt det så. Att jag har haft flera olika liv. Jag hade mitt österbottniska liv där jag var ung och väldigt religiös, det var hela mitt liv. Sedan var det Åbotiden när jag sökte efter något utanför kristendomen och jobbade väldigt intensivt. Jag jobbade på radio, gjorde humor och allt det. Och sedan kom Helsingforstiden där jag jobbar med att skriva, har ingen fast anställning, är ute ur skåpet och engagerar mig i samhället. Det är på något vis olika tider

i mitt liv som har kommit att förknippas med de olika orterna jag bott på. Jag är hemskt glad att jag inte blev kvar i Österbotten som så många blir. Inte för att det är ett dåligt liv i Österbotten utan för att jag är glad att jag fått tänka nya tankar, vara på ett annat sätt och uppleva nya saker. På vilket sätt tror du ditt liv skulle varit annorlunda om du stannat i Österbotten? – Totalt annorlunda. Jag skulle knappast haft de jobb jag har idag och jag skulle förmodligen inte ha mått så speciellt bra. Jag var väldigt deprimerad när jag bodde där och jag skulle inte varit den jag är idag. Ser du det som ett sämre liv för dig om du skulle ha stannat kvar? – Jag vet inte vad som är ett sämre liv. Ett fattigare liv och ett totalt annorlunda liv i alla fall. Jag upplever alla mina erfarenheter och nya bekantskaper jag gjort som rikedomar så det skulle på det sättet vara ett fattigare liv. Min hemort Esse är underbar men den utvecklas och förändras inte. Där är de där samma människorna, samma tankarna och samma händelserna. Och det är ju underbart men när man är en människa i förändring och utveckling så är det väldigt hämmande att vara på ett sådant ställe. Känner du någon längtan tillbaka till Österbotten? – Jo absolut. Ju äldre jag blir desto mer vill jag ha stabilitet. Jag trivs i stan men stan är väldigt flyktig och hektisk. Människor byts ut och jag önskar ibland att jag skulle ha en fast punkt för en längre tid, ett hem, och det tror jag inte att jag kommer hitta i stan. Jag tror att jag kommer bo på landet senare. Om det blir Österbotten vet jag inte. Antagligen inte. DEN SENASTE BOKEN HANDLAR SOM SAGT om Åbo och speglar till viss del Korkea-ahos tid där. Han har precis som romankaraktärerna studerat litteraturvetenskap och skriver om det Åbo som han lärde känna. Ställen han rörde sig på och som var centrala i hans liv: Arken, humanistiska fakulteten, studentbyn och akademikvarteren. – Onda bokens Åbo utspelar sig under några veckor i november och då är det som mörkast och fulast där. Mest jobbigt alltså. Åbo är en vacker stad mot våren men jag skriver om ett fruktansvärt Åbo, säger han. Han beskriver också Åbo Akademi som en mental plats. En tid i livet när man ska bli någonting och man ser människor omkring en bli saker, medan man själv inte vet vad man ska bli och saknar orken att ta reda på det. Om hur det är en väldigt enslig och jobbig plats. I mitten av oktober hade Korkea-aho och Ted Forsströms nya podcast Ted & Kaj premiär. Han berättar att han saknat att jobba med radio och att det här är ganska nära det. Podcasten är två vänner i samtal om allt. Högt och lågt, humor, allvar och ångest. Innehållet ska vara väldigt roligt men också tankeväckande. Podden kommer att utkomma en gång i veckan och hittas på bland annat Arenan, Soundcloud och Itunes. Så hur ser framtiden riktigt ut? – Jag ska väl jobba, skaffa familj och hus och så ska jag väl resa lite och skriva några böcker. Just nu är jag väldigt inspirerad av att skriva för teater och jobba på teater. För några år sedan jobbade jag på Wasa Teater med showen Pleppo LIVE! och hoppas få göra mera av det. Sedan hoppas jag få skriva mera för TV, kanske göra en film i något skede också. Och så hoppas jag förstås att det ska gå att jobba som författare. Jag har gjort det i sex år hittills och jag vill hålla på med det ännu längre, säger Korkea-aho. 

21 21

text bild

Georgij Abdushelishvilij, Svetlana Rajevskaja och Anja Anashkina ber채ttar om livet som studerande i Ryssland. Bilden 채r tagen p책 Smolnijinstitutet i Sankt Petersburg.

EMMA MUSTALA

SVETLANA GATSKOJA

Ryska studerande kommenterar de senaste akademiska reformerna:

“När livet bjuder på citroner måste du bara äta dem” Det rör på sig i Ryssland. Flera reformer har introducerats samtidigt: universitet slås samman, fler stipendier går till utländska studerande och den akademiska friheten blir allt mer trängd. Anja Anashkina, Georgij Abdushelishvilij och Svetlana Rajevskaja är tre ryska studerande som alla säger sig tillhöra den minoritet av ryssar som är internationellt sinnade. ANJA ANASHKINA ÄR HEMMA FRÅN STADEN Inta i Komi-delrepubliken uppe i norra Ryssland. För sex år sedan flyttade hon till Sankt Petersburg för att läsa biologi. Mamma avrådde men Anja åkte ändå. Hon drömde om att bli forskare och hitta ett botemedel mot cancer. Som forskare blir man dock inte rik i Ryssland: startlönen för en utexaminerad ligger på 30 000 rubel (motsvarande cirka 400 euro) och dagarna är långa. En statligt anställd forskare kan tjäna så lite som 15 000 rubel, förutsatt att man överhuvudtaget lyckas hitta ett jobb. – På vår första föreläsning sade professorn “Tänk efter två gånger innan ni fortsätter på det här spåret, eftersom det är både svårt och olönsamt. Alla som vill tjäna mycket pengar kan gå direkt”, berättar Anja. Av de 150 studerande som började på samma årskurs som Anja blev bara 75 utexaminerade. Hon menar att det hör till ovanligheterna. – Vi ändrar oss oftast inte när det gäller att veta vad vi vill jobba med i framtiden och vilken utbildning vi behöver för det. SVETLANA RAJEVSKAJA STUDERAR konsthistoria i Sankt Petersburg. Hon började med juridik men insåg snart att konsthistoria var hennes grej och började på Smolnij-institutet istället. Institutet grundades 1999 i samarbete med Bard College i USA och är känt som ett av de mest liberala tillhållen i den ryska akademiska världen. Svetlana kommer bli färdig i november och skulle inte ha något emot att bo utomlands i framtiden. – Arbetsmarknaden här hemma är usel och sexismen kvinnor möter varje dag skulle jag inte sakna. Anja har också liknande erfarenheter. – I Ryssland anser man fortfarande att en kvinna inte är framgångsrik om hon inte har en man i sitt liv - oavsett om hon har ett bra jobb eller uppnår andra målsättningar. I större städer börjar attityderna förändras, men

när Anja åker hem på besök till sin hemstad är ändå första frågan kvinnor ställer henne “Har du en pojkvän? Inte? Varför?” Georgij Abdushelishvilij studerar också vid Smolnij-institutet med litteratur som huvudämne. Georgij vet att han vill stanna i Ryssland, men tycker otryggheten är ett stort problem. – När jag var i Berlin kände jag mig aldrig otrygg på gatan. Här byter jag alltid sida på natten om jag möter någon. Överhuvudtaget måste man hela tiden vara på alerten.

”Jag har en röst och jag vet att det finns många där ute som tänker likadant, men även om vi alla samarbetar får vi inte till stånd någon förändring. Det är oerhört frustrerande.”

På frågan om de känner att de kan lita på polisen svarar både Georgij och Svetlana unisont nej. – Det är meningen att polisen ska beskydda en. Men litar jag på polisen? Det är en svår fråga. Jag har hört för många historier av mina vänner där män i uniform överskridit sina officiella befogenheter. Så

det enda jag vet säkert är att det är bäst att ha så lite att göra med dem som möjligt, berättar Svetlana. ÄVEN OM GEORGIJ VET ATT HAN vill stanna i Sankt Petersburg planerar han ett mellanår och två års magisterstudier i Frankrike. I Ryssland står matematik och fysik i hög kurs medan humaniora släpar efter enligt honom. Dessutom menar han att man som nyutexaminerad magister i litteraturvetenskap tjänar mindre på sitt första jobb än på att sopa gatan. Om det är svårt att leva på arbete är det ingen lätt ekonomisk ekvation att studera heller. Magisterstuderande får ett stipendium på 1407 rubel i månaden. Det är lite under 20 euro räknat med dagens kurs. Alla studerande får stipendiet under det första halvåret efter att studierna inletts, men efter det tillfaller det endast framgångsrika studerande. Motsvarande summa för kandidatstuderande är 1200 rubel (dryga 15 euro). Anja säger att det räcker till att betala för internetuppkopplingen hemma. För Georgij är det ändå det ryska folket som gör att han vill stanna. I Europa är folk så ytliga. – Det är bara “hej, hur är det, hur är vädret, okej, vi ses, hejdå.” I Ryssland talar vi verkligen på djupet om saker. – När jag var på utbyte i USA kom det som en chock för mig att folk låtsas hela tiden. De berättar för en att man ser bra ut också när de inte menar det. Och alla ler hela tiden, även om det är påklistrat. Det tog en tid att vänja sig men sen började jag uppskatta det: även om det är fejkat är det trevligare. I Ryssland ler ingen utan orsak och det kan vara ganska deprimerande, säger Svetlana. – Här hade de sagt att din skjorta är hemsk, gå och byt om, kontrar Georgij. OM KÖKSBORDSDISKUSSIONERNA med vänner inkluderar politik är det ändå inget som syns utåt

Svetlana Rajevskaja, Georgij Abdushelishvilij och Anja Anashkina anser att statskontrollerad media är en av orsakerna till att många i Ryssland stöder Putin och tycker illa om västvärlden

för det mesta. Tidigare i år, i mars, blev professor Dmitrij Dubrovskij, som undervisat i mänskliga rättigheter, utan fortsatt kontrakt på Smolnijinstitutet. Helsingin Sanomat beskrev incidenten som en skandal i den akademiska världen och såg det som ett tecken på att den akademiska friheten håller på att strypas inför det stundande parlamentsvalet nästa år. – Vi försökte verkligen skydda honom. Vi hade en hemsida där man kunde skriva under ett upprop som fick över 17 000 underskrifter, men det hjälpte inte. Det finns fortfarande en osynlig vägg. Många har gett upp mentalt. Jag har en röst och jag vet att det finns många där ute som tänker likadant, men även om vi alla samarbetar får vi inte till stånd någon förändring. Det är oerhört frustrerande, kommenterar Svetlana. Anja berättar att hon heller aldrig demonstrerat eftersom det inte skulle göra någon skillnad. – Vår politiska lednings favorituttryck är “русский народ” (det ryska folket) men de bryr sig inte om det ryska folket för fem penni, säger Svetlana. – Jag hade förväntat mig att nuläget med sanktionerna åtminstone skulle ha lett till att vi skulle ha utvecklat våra egna produkter. Men istället gynnas den ryska mentaliteten av att ha tålamod och leva med det vi har, tillägger Georgij.

inte stämmer tror de fortfarande på resten. Därför litar jag aldrig blint på nyheter oavsett var jag får informationen ifrån. – Många reser bara till Egypten en gång i året och ligger och steker sig på en strand i tio dagar de intresserar sig inte för vad som händer i världen och det oroar mig, säger Svetlana. UTÖVER SAMMANSLAGNINGAR AV universitet (40% ska inkorporeras i större enheter före slu-

”Inget folk i världen har lika mycket tålamod som ryssar. Vi klarar oss under alla förhållanden.”

ALLA TRE IDENTIFIERAR STATSKONTROLLERAD

media som en av orsakerna till att många stöder Putin och tycker illa om västvärlden. Formatet på tv-nyheterna är alltid det samma berättar Anja. – Ryssland är fantastiskt, Europa suger, USA suger och någonting hände i en stad ingen någonsin hört om. Och folk tror på det de ser på tv. De flesta använder Internet för att hänga på sociala medier, hålla kontakten med vänner och kolla vädret, men de läser inte utländska nyhetssajter. De kan inte tänka kritiskt - även om de inser att en nyhet

tet av 2016 och över 80% av dess sidogrenar ska stängas) ämnar man också sätta Ryssland på kartan: målsättningen är att få Rysslands fem främsta universitet på listan över de 100 bästa i världen före 2020. Georgij och Svetlana anser att det är lätt att säga men svårt att förverkliga. – Vi såg ju hur det gick med femårsplanerna i Sovjetunionen. “Vi håller på och bygger, ha tålamod.” Inget folk i världen har lika mycket tålamod

som ryssar. Vi klarar oss under alla förhållanden, kommenterar Georgij. – Det är djupt rotat i vår kultur. När livet bjuder på citroner måste du bara äta dem och sen kanske du kan uppleva glädje, tillägger Svetlana. Georgij är den enda som vill stanna här av vår vänkrets. Det är deprimerande men vad kan man göra? Det är bättre för mig att flytta någonstans var min röst kommer att höras och min insats värdesätts. Ändå säger de alla samma sak. Det är någonting med Ryssland som gör att man aldrig helt kapar banden hem. – “Man kan inte förstå Ryssland med hjärnan, man kan inte mäta Ryssland, man måste känna det”, citerar Georgij fritt den ryska diktaren Fjodor Tiuttjev. Han får det nästan rätt, men i originalet pekar Tiuttjev ut att “hon har blivit mycket speciell man kan bara tro på Ryssland.” Suomen kuvalehti skrev i slutet av juli om Rysslands planer på att utöka antalet stipendier för utländska studerande till 20 000, motsvarande en summa på 72 miljoner euro. Svetlana menar att det är typiskt Ryssland: – Vårt land vill visa upp sig som en stormakt och det här ska förstås ses som en generös gest. Vi kan inte erkänna några svagheter, som att det går ekonomiskt dåligt för oss och att vi inte har råd med ytterligare utgifter även om syftet är bra. Jag har också svårt att se Angela Merkel slå till mot våra ömma punkter även om vi skulle våga tala öppet om dem. På frågan om vad Ryssland vill uppnå med sina stipendier till utländska studerande svarar Anja. – Ingen vill påverka deras tankar. Det handlar om att visa vad Ryssland är. Ingen kan förändra verkligheten. Det gäller också i övrigt, man behöver inte tro på allt man hör eller ser. Åk till Ryssland och se själva. Är ni inte nyfikna? 

NIKLAS EVERS LINDA HAGLUND

text bild

Katastrofalt läge

för studerande med psykiska problem Studerande befinner sig under allt större mental press då prestationskraven inom både utbildningen och den sociala världen skärps. För att accepteras ska man helst både ha ett instagram-kompatibelt socialt liv och samtidigt läsa ihop tillräckligt många studiepoäng tillräckligt snabbt. De studerande som vi talat med vittnar om krångliga vårdkedjor ett starkt tabu kring mental ohälsa och hård press från samhället. På de följande sidorna hittar du två av deras berättelser.

”

Studenthälsan har stora problem med att få resurserna att gå ihop. Speciellt då det kommer till studerande som genomgår en depression och behöver en psykolog eller liknande vård.

text

NIKLAS EVERS

bild

DENNIS SÖDERHOLM

Väntade tio månader på terapi

– fick antidepressiva

För ett år sedan hamnade Anna i en livskris och efter månader av motgångar beslöt hon sig i slutet av januari att söka hjälp. Men först nu, tio månader senare, har hon regelbundna träffar med en läkare och psykolog. Och vården lämnar mycket att önska, istället för den mer djupgående psykiska vägledning Anna hade hoppats på är antidepressiva mediciner allt som erbjuds. DÅ JAG I BÖRJAN AV OKTOBER träffar Anna på ett café i Helsingfors känner jag inte till hennes historia. Jag har träffat henne tidigare men hade ingen aning om vad hon gått igenom. Hon är utåtriktad, på gott humör och pratglad. Enda sättet att få en fingervisning om hur hon egentligen har det är att fråga. – Det är jätte tungt att ens berätta det för sina kompisar. Alla ska vara så perfekta att man känner sig misslyckad om man inte klarar av att ha koll på sitt eget liv, säger hon. Förutom känslan av att ha misslyckas berättar Anna att också rädslan för kompisarnas reaktioner hindrar henne från att tala öppet om sin depression. – Man vill inte vara den som ”jomar” om sitt eget liv. Man kan inte dränka sina bekanta i sina egna tankar. Man måste ha nån som får betalt för att lyssna på en. DET VAR FÖRRA HÖSTEN SOM ANNA började må

dåligt. Hon blev olyckligt kär och killen tog all hennes fokus. Hon hade inte lika mycket tid för att träffa sina gamla kompisar vilket till slut ledde till att de övergav henne. – Det började spridas falska rykten om mig. Det var som en mardröm, mina gamla kompisar vände mig ryggen. Anna berättar att hon för några år sedan haft problem med sin självkänsla och bland annat genomlidit en ätstörning, men att det blivit bättre efter att hon börjat studera och hittat nya miljöer. Men nu hopade problemen sig igen och då killen hon var kär i dessutom lämnade henne stod hon plötsligt ensam. Anna märkte hur hennes humör blev sämre och hon började irritera sig på andra som det verkade gå bra för i livet. Sedan blev det värre. – Ångestattackerna började komma tillbaka. Jag kände mig galen hela vintern tills jag insåg att jag måste ringa till någon för att få hjälp. I slutet av januari lyfte Anna på luren och ringde Studenthälsan. Men svaret hon fick var inte vad hon hade väntat sig. Efter att ha blivit intervjuad och berättat om sin situation per telefon fick hon höra att hon var tillräckligt stabil för att ställas i kö till psykolog. I praktiken betydde det att hon skulle få klara sig utan hjälp i tre månader. – De sade att jag inte är självmordsbenägen och att jag nog klarar mig till maj. Annas erfarenhet är inte unik. Studenthälsan har stora problem med att få resurserna att gå ihop.

Speciellt då det kommer till studerande som genomgår en depression och behöver en psykolog eller liknande vård. Anna höll tålmodigt ut hela väntetiden och fick tid hos en svenskspråkig psykolog i början av maj. Hon träffade psykologen flera gånger och allting kändes bra tills hon i juni fick sin diagnos. Psykologen berättade att Anna lider av depression och panikångest. Det skulle alltså bli aktuellt med läkarbesök, men fram till dess skulle hon igen få klara sig själv. – Det var jätte skrämmande att höra diagnosen och sedan få höra att jag skulle klara mig själv fram till slutet av augusti. Psykologen släppte bomben men lämnade mig bara med ett telefonnummer jag kunde ringa om det skulle bli värre. EFTER EN TUNG SOMMAR fick Anna träffa en läkare i början av september. Det hade då gått drygt sju månader sedan hon ringde Studenthälsan. Läkaren var överraskad av att Anna trots allt klarat av att studera och arbeta och berömde henne för att hon orkat under så lång tid trots depressionen. Men ordineringen, att börja med antidepressiva, var en besvikelse. Anna ville inte gå med på det. Att bli beroende av piller för att hållas frisk lockade inte, särskilt inte då läkaren berättade att pillren kommer att få henne att känna sig sämre i några veckor innan det svänger mot det bättre. Men till slut gav hon med sig. – Jag började må jätte skit de första veckorna på medicinering och tänkte till och med på självmord. Men sedan vände det och jag började må perfekt. Anna går tillsvidare på antidepressiva och läkaren har sagt att dosen snart borde ökas. På pappret har hon fått den vård hon behövde och tack vare medicineringen tyder allting att hon är på bättringsvägen. Psykologen har berömt Anna för hennes goda humör och sagt att terapi inte verkar vara nödvändig eftersom pillren har så bra effekt på henne. Men Anna är själv kluven till den vård hon fått. – Psykologen sade först att min självkänsla är det största problemet och att det tar ett eller två år att jobba upp den. Det hette att långvarig terapi är lösningen men nu är det tydligen inte mera så. Medicineringen och diskussionerna med psykologen har hjälpt, men Anna befarar att det bara är symptomen och inte själva grundproblemet som botats. Hon är rädd för att problemen följer henne och kan dyka upp igen i framtiden.

– Jag kan ju förutspå att det här inte är en hållbar lösning. Det här är ju en falsk positivitet. Nu känner jag att om nån tog pillren skulle jag på panik. Jag känner mig redan beroende av dem och det är jätte obekvämt. HUR ANNA GÅR VIDARE är ändå oklart. Hon mår betydligt mycket bättre i dagens läge än hon gjorde i januari då det var som värst. Nu hoppas hon på att få fortsatt terapi, men eftersom medicineringen tagit bort den ångest hon skulle vilja bearbeta vet hon inte om hon har något att diskutera. – Jag känner mig så irriterad! Det känns fräckt att kräva hjälp när jag mår bra. Det känns som jag blir lurad. Pillren stänger av alla problem som borde bearbetas, men de finns ju ändå kvar! I början av den här intervjun talade Anna om hur svårt det är att tala öppet om sin sjukdom. Hon tror att vi är rädda för att tala om psykiska problem eftersom självkontroll är ett så starkt ideal. – Skulle man till exempel få diabetes eller någonting annat som man inte kan rå för är det ingen fara. Men i depression ses man som en svag individ som inte kan kontrollera sina egna tankar. För att bli av med den värsta prestationsångesten har Anna slutat jämföra sitt liv med andras. Jämför du dig med kompisar på sociala medier är du illa ute menar hon. – Man tror ju att alla andra lever ett perfekt liv. Ingen postar en bild på Instagram av hur skit dag de haft. Förutom att sociala medier visar en finslipad version av andras liv som kan vara ohälsosam att jämföra sig med ger de också möjlighet till att dölja underliggande problem som till exempel mental ohälsa. Anna berättar att hon själv förmedlar en ganska bekymmerslös bild av sig själv på nätet. Hon har jobb, studieplats vänner och ser bra ut. – Alla ska vara perfekta, det är den rådande trenden, och alla verkar leva ett perfekt liv, men om man gräver djupare är det inte så. Det som jag åtminstone lärt mig nu är att inte utgå från att alla andra har ett perfekt liv, säger Anna. Hon har nu slutat stirra sig blind på Instagram och försöker att inte jämföra sig med andra. Då den här tidningen går i tryck väntar Anna på besked om FPA beviljar stöd för psykoterapi som går löst på ungefär 80 euro i veckan. Utan stödet blir hon tvungen att ty sig till föräldrarna eller studielån. 

”Visst ser jag glad ut på min Facebook-profil!?” text

NIKLAS EVERS

Sanna drabbades för ett drygt år sedan av ångest och svår depression men hade ingen att tala om sina problem med. Hon gick länge helt utan hjälp tills Krisjouren för unga blev hennes räddning, trots att hon egentligen var i behov av mer specialiserad vård än den krishjälp de erbjuder. SANNA ÄR BARA EN AV MÅNGA som tagit kontakt med Studentbladet för att berätta sin historia. Berättelserna kring mental ohälsa är olika men verkar ha två gemensamma faktorer. För det första är mentala problem fortfarande så pass stigmatiserande att många går omkring med svåra problem i hemlighet. För det andra är vårdköerna långa och det är svårt att få hjälp då man väl tagit steget och sökt stöd. Sanna berättar att hon haft ett ganska krångligt liv. I högstadiet utsattes hon för mobbning och det har satt sina spår. Hon beskriver sig som lättsårad och berättar att hon ännu dras med en inrotad känsla av att vara illa omtyckt. Det är en av orsakerna till att inte heller hon vill gå ut med sitt riktiga namn. Det är i själva verket inte många som känner till hur Sanna har det. – Folk ändrar sin åsikt om en då de vet att man varit mobbad eller har problem. Jag vill inte att folk runt omkring mig ska se mig som sådan. De flesta av hennes bekanta har en annan bild av henne än hon själv har. De brukar säga att hon alltid är positiv, utåtriktad och glad. Det är visserligen sant, men hon berättar att det är då hon sitter ensam hemma och grubblar som hon mår som sämst. – Det är konstigt att folk omkring mig inte kan tänka sig att någon som jag skulle ha problem. Du har väl också sett min profil på Facebook? Visst ser jag glad ut!? Det är lätt att dölja psykisk ohälsa och trots att allt fler talar öppet om sina mentala problem på bloggar, i media och bland bekanta är ämnet ännu starkt tabubelagt. Depression är som diskussionsämne ofta en säker stämningsdödare. Förutom att skolorna borde bli bättre på att lära ut vad depression egentligen är hoppas Sanna på att folk skulle lära sig hur man bemöter en person som berättar att hen lider av en mental sjukdom. – Man borde förklara att depression inte är det samma som att känna sorg eller vara ledsen, utan en handlingsförlamning. SANNA HADE FÖRSTA GÅNGEN HÖRT OM Krisjouren under ett infotillfälle i skolan. Hon sparade ett visitkort med deras telefonnummer och tänkte inte mer på saken just då. Men för ett drygt år sedan började problemen hopa sig. Sanna berättar att hon nådde en punkt då hon insåg att det inte blir bättre. Allting blev tungt, hon såg inte längre glädje i någonting och ville helst av allt bara ligga hemma. – Jag funderade på att ringa i en eller två veckor. Jag borde egentligen ha sökt hjälp två månader tidigare men fick det inte gjort. Fast man skulle behöva

en paus är det är svårt att söka hjälp då samhället tvingar en till att jobba och studera. Efter att Sanna hade samlat tillräckligt med mod för att slå numret gick allting snabbt. En kvinna svarade i telefon och frågade hennes namn och Sanna fick berätta hur hon kände sig. – Jag började gråta direkt. Det var så befriande att få berätta allt. Redan nästa dag hade hon tid bokad för sitt första samtal. Diskussionen glider in på utbudet av hjälp och hur krångligt det är att söka vård. Sanna har inte tillgång till Studenthälsan och kommunal vård kändes avlägsen. Inte heller den studiepsykolog som hon hade tillgång till verkade i praktiken ha tillräckligt med tid för henne. Karin poängterar att Krisjouren inte kunde erbjuda den hjälp hon egentligen skulle behövt. För svår depression skulle hon snabbt ha behövt tyngre terapi av riktiga psykologer, mer än Krisjourens krisarbetare kan erbjuda. – Kanske funkar Krisjouren bäst om man genomlider någon kortvarig kris. Typ att någon i familjen dött. Men då inte annat fanns att tillgå blev Krisjouren räddningen och ett steg i rätt riktning mot den vård hon behövde. Och visst hjälpte det med symptomen. – Jag tycker om samtalen där man får tala med nån man inte känner. Jag gick också på en del gruppsamtal och det känns bra att veta att man inte är ensam. Vad hade hänt om du inte fått kontakt med Krisjouren? – Jag skulle inte vara här nu. SANNA BERÄTTAR ATT ALLTING från hälsan till familjen och relationerna kraschade samman mer och mer under hennes mörkaste period. Eftersom hon väntade länge med att söka hjälp är hon extra glad över att det gick snabbt och smärtfritt då hon väl tog steget. Nu hoppas hon på att FPA ska bevilja stöd till rehabiliterande psykoterapi. Men processen är trög och kräver mycket tid och energi. – Jag känner mig själv så pass bra att jag förstår att jag behöver hjälp men de tror inte på en. Hon är tvungen att själv söka fram en terapeut och fram till att FPA beviljar stödet för terapin måste hon själv betala kostnaderna på 80 euro per session. Trots krångliga vårdkedjor och långsamma processer menar Sanna att den hjälp hon hittills fått redan hjälpt en hel del, men inte bara hela vägen fram. – Jag mår mycket bättre nu. För ett år sedan var jag en annan person. 

Robert Nilsson ansvarar för Krisjourens kontakt till högskolorna. Foto: Niklas Evers

Krisjouren vill komma närmare studerande text

NIKLAS EVERS

Redan nu utgör studerande en majoritet av alla som söker sig till hjälporganisationen Krisjouren för unga och under 2015 ser deras andel ut att öka ytterligare. För att nå så många som möjligt som behöver hjälp börjar Krisjouren nu satsa mer på att synas i studiesammanhang STUDENTBLADET TRÄFFAR KRISJOUREN för unga i Arcada där Arcada studernadekår– ASK ordnar en mässa för att studerande ska kunna bekanta sig med studerandeföreningar, nationer och andra organisationer. Det är ingen slump att Krisjouren är på plats. Att synas bland studerande i rätt sammanhang är deras nya strategi den här hösten. – Man måste möta unga på deras spelplan, säger Robert Nilsson som ansvarar för krisjourens skolsamarbete. Det är första gången Krisjouren gästar studiemässan i Arcada, men knappast sista. Nu är planen att tränga sig in på alla tänkbara evenemang i studielivet för att synas bland studerande och förhoppningsvis sänka tröskeln för att söka stöd i svåra situationer. Nilsson berättar att det under hösten också finns planer på att närma sig mindre studieföreningar. – I samarbetet med nationerna är vi inte lika långt komna som våra finska kolleger. De springer på nationerna mest hela tiden, men nu ska vi bli bättre. IFJOL HADE KRISJOUREN totalt 137 besök och organisationen uppskattar att runt 60 procent av dem studerar vid högskolor. För 2015 finns ännu ingen färdig statistik, men Nilssons bedömning är att antalet studerande som söker hjälp ökar. En spontan slutsats av det här är att studerande mår allt sämre och behöver mer hjälp än tidigare, men Nilsson poängterar att man kan göra två tolkningar av trenden. Själv föredrar han att vara optimistisk. – Det har länge varit stigmatiserat att tala om hur man mår, men det börjar bli allt mer okej. Jag tror det är därför fler söker hjälp. Nilsson menar att satsningar på måendet och humanismen har ett uppsving, en motreaktion på det resultatinriktade samhälle som vi lever i. Det här syns bland annat i den nya läroplanen som bättre ska gynna elevernas välmående. MEN INGENTING ÄNDRAS ÖVER EN NATT och många väljer ännu att inte tala öppet om hur de känner och mår. Speciellt i Svenskfinland där “alla känner alla” kan steget till att tala öppet om sina problem vara stort. Att inte ha någon att dela sina tankar med hör enligt Nilsson till de största hoten mot ungas välmående. – Den minsta gemensamma nämnaren bland våra klienter är ensamheten. Det kan helt enkelt innebära att man är ensam och inte har några nära vänner eller att man är ensam i sin situation då man inte delar med sig med omvärlden om hur man mår.

KRISJOUREN ÄR EN DEL AV organisationen Helsingforsmission vars verksamhet i stort går ut på att hjälpa ensamma medborgare. Vid den helt svenskspråkiga Krisjouren för unga arbetar fem stycken krisarbetare som erbjuder samtalshjälp till vem som helst som genomgår en kris. Trumfkortet är Krisjourens gruppdiskussioner som enligt Nilsson är mycket populära och fylls upp snabbt. – Folk mår bra då de diskuterar i grupp och inser att de inte är ensamma. Vi märker att våra grupper fylls direkt. Det kan förstås vara ett stort steg att komma med, men när man är där brukar det snabbt bli bra. Nilsson tror att långa köer till Studenthälsan och brist på skolpsykologer bidrar till att allt fler söker sig till Krisjouren. Studerande vid yrkeshögskolor har inte

”Folk mår bra då de diskuterar i grupp och inser att de inte är ensamma.”

ens tillgång till Studenthälsan, och för universitetsstuderande kan köerna till vård vara upp till tre månader långa. Bland skolpsykologerna är resursbristen ännu värre. I Helsingfors ansvarar varje svenskspråkig skolpsykolog för cirka 1000 elever vilket i praktiken kan betyda ett besök per vecka. Dessutom kan tröskeln till att besöka en skolpsykolog vara hög om besöket sker i skolan och inte är anonymt. – Hos oss är alla anonyma om de vill. Vi frågar bara efter namn men kollar inte upp det. Du får kalla dig för en siffra om du vill, säger Nilsson. Den kritiska skillnaden mellan Krisjouren och Studenthälsan eller skolpsykologer är att Krisjouren inte har vårdpersonal. Det som erbjuds är stöd och samtalshjälp och om klienten är i behov av annan vård, till exempel psykoterapi, hjälper Krisjouren till med att hitta vidare. 

text

LINN HIELM

Netflix drogdrama Narcos hör till höstens nya tvutbud och har vunnit stor popularitet. Foto: Netflix

Hösten är den bästa tiden för TV

På grund av att jag har flyttat till Stockholm och inte mer kan använda mitt finska presskort för att gå på bio har jag börjat roa mig med att se på tv. Första säsongen av Netflix drogdrama Narcos såg jag på tre dagar. Debutsäsongen av hiphop-såpoperan Empire likaså. Och jag har nyligen sett om alla sju säsonger av Mad Men med förevändningen att det är nödvändigt eftersom mitt nya jobb är i marknadsförings- och reklambranschen. Så att jag sett fram emot årets pilotsäsong är självklart. MED DET VEDERTAGNA BEGREPPET pilotsäsong (pilot season) avses de månader i början på hösten då de stora amerikanska tv-bolagen lanserar sina nya tv-serier. Varje kanal har oftast minst fem nya serier utöver de från tidigare år som förnyats för en till säsong, något som verkligen inte behöver vara en självklarhet. Genom åren har många serier med klar potential blivit nedlagda före deras första säsong ens sänts färdigt på grund av för låga tittarsiffror (TV by the numbers, den bästa sajten för tv-nördar har varje år en pågående tippning på vilka serier som kommer att läggas ner). Efter att ha kollat in den största delen av höstens premiärer har jag hittat ett fåtal nya och återkommande favoriter – och en hel del som utan tvekan kan undvikas (seriöst, ju mindre du vet om den usla tv-versionen av Bradley Cooper-filmen Limitless, desto bättre). En av de serier som var mest hypade innan sin premiär och faktiskt motsvarade hypen ganska bra var Blindspot. Den handlar om en kvinna (spelad av Jaimie Alexander) som vaknar upp i New York utan några minnen men med kroppen täckt av tatueringar

som alla är relaterade till hennes förflutna. Det kan bero på min förkärlek till Christopher Nolans Memento, som serien minst sagt är inspirerad av, men jag tyckte att pilotavsnittet av Blindspot var både spännande och snyggt. En annan serie som också säkerligen är både spännande och snygg är den femte säsongen av Ryan Murphys American Horror Story-antologi, denna gång med Hotelltema. Som fan av de fyra tidigare säsongerna tycker jag den ser lovande ut, men att Lady Gaga skulle kunna ta de tidigare säsongernas leading lady Jessica Langes plats vet jag redan att är omöjligt. Om man tycker att AHS är bra men för äcklig (och tro mig, det är den – har ännu mardrömmar om clownen Twisty från förra säsongen) men gillade Murphys senaste hitserie, Glee, lönar det sig att kolla in Scream Queens. Den satiriska horror-drama-komedin handlar om en sorority som en efter en mördas av skolans maskot. Tänk 10 små negerpojkar blandat med Heathers – bisarrt men sjukt underhållande. VARJE PILOTSÄSONG HANDLAR ÄVEN OM att göra slut med gamla favoriter. För mig är det i år dags

att ta farväl av både The Vampire Diaries och dess spinoff The Originals (kanske ett bevis på att en gammal Twihard som jag verkligen börjat växa upp), Once Upon a Time (klarar inte av en till originell twist på hur karaktärerna är släkt med varandra) och Paradise Hotel (har sett på nya säsongen sporadiskt insett att det helt enkelt är slöseri med tid och att jag saknar förra årets deltagare för mycket). Och sen finns det också serier jag älskat som tyvärr blivit nedlagda (hålet i mitt hjärta efter Hannibal är ännu vidöppet). Men just nu finns det ändå många bra serier att kolla på. Och faller inget en i smaken kan man ju redan börja peppa för våren, då tv-serierna oftast har premiär. Sjätte säsongen av Game of Thrones lär enligt spoilers bli episk, fjärde säsongen av House of Cards kan i alla fall inte vara sämre än den tredje och HBO:s adaption av Jurassic Park-författaren Michal Crichtons Westworld ser både obehaglig och originell ut. En sak som är säker att tv just nu är den form av kultur som bara blir bättre – eller så intalar jag i alla fall mig själv då jag kör igång helgens tjugosjätte Netflix-avsnitt. 

Vad får finnas i bokhyllan? text

VILHELMINA ÖHMAN

I sin kolumn frågar sin Vilhelmina Öhman om minoriteterna tillräckligt representerade i populärkulturen. Bilden är tagen i Arkadia International Bookshop. Foto: Linda Haglund

Vad får finnas i bokhyllan? Eller på Netflix? Känner du att ditt kön, din sexuella läggning, din hudfärg eller din kropp representeras och behandlas på rätt sätt i populärkulturen? Hur påverkar en bristande mångfald ens identitet? DET ÄR NÅGRA FRÅGOR SOM SNURRAT i mitt huvud efter dagarna på Göteborgs bokmässa som ordnades i slutet av september. Där fanns det flera seminarier som tog fasta på de här ämnena. Bland annat diskuterade litteraturvetaren och kritikern Sebastian Lönnlöv och författare Sara Lövestam temat HBTQ i ungdomsboken. Lövestam sade att "Alla romaner är politiska. Antingen förstärker de normen eller bryter dem." Lönnlöv och Lövestam talade om att det finns en förväntan om att alla HBTQ-böcker ska vara "komma-ut-böcker". De handlar ofta om någon som kommer på att den är gay, har ångest i ett halvår, accepterar det och sedan går allt bra. I många böcker som har handlar om ett lesbiskt par slutar det dock alltid med att någon av dem dör eller blir hetero (Baby Jane av Sofi Oksanen). Men Lönnlöv och Lövestam menar att det också måste få finnas "bara" kärlekshistorier. Det måste finnas litteratur som ungdomar kan relatera till. SPECIELLT POPULÄRKULTUR för barn är ofta väldigt stereotypisk och barnböckerna är fortfarande

ganska konservativa. Det var exempelvis inte länge sedan det inte fanns några invandrarbarn, barn med migrantbakgrund eller barn av annan hudfärg än vit i barnböckerna. En barnbok är en viktig spridare av

”Litteraturen kanske förändras långsammare än film- och tv-serievärlden?” värderingar och visar hur människor får vara och vilka som får synas. Det svenska barnboksförlaget OLIKA, som också var på mässan, utmanar stereotyper och ger ut normkritisk barnlitteratur utan att

problematisera ämnena och uppmuntrar dagis och skolor att ta in mer normkritisk litteratur. FÖR UNGEFÄR ETT ÅR SEDAN talades det om transrevolutionen. Laverne Cox blev känd från tv-serien Orange is the new black, Jamie Clayton från Sense 8 och den nya serien Transparent blev en succé. Både inom populärkulturen och politiken ökade och ökar intresset för transpersoner. Det är jättepositivt, men man måste se till att det inte beror på kommersialism eller exotism. Lönnlöv konstaterade under diskussionen att det finns alltför få böcker om transpersoner och bisexuella. Litteraturen kanske förändras långsammare än film- och tv-serievärlden? Om ens könstillhörighet, sexualitet, etnicitet eller funktionsnedsättning inte finns representerad i populärkulturen, om endast en bild av kvinnan eller mannen reproduceras i film efter film och man inte kan relatera till karaktären i boken, filmen eller serien tror jag det skadar ens identitetsskapande. Jag tycker man måste ge alla möjlighet att identifiera sig i litteraturen. Återspegla samtiden med all sin variation på ett inkluderande och självklart sätt. 

STUD ERAN DE, LÄS K VALIT ETSTIDNI NGAR FÖRM ÅNLIG T!

Följ oss på Instagram @studentbladet

Östra Finlands Nation vid Helsingfors universitet meddelar:

Östra Finlands Nations valmöte äger rum torsdagen den 19 november 2015 kl. 18.00 på Nypolen, Mannerheimvägen 5 A, 4:e våningen. På mötet väljs ny styrelse och funktionärer för året 2016 Mera information på ofn.fi

Följ oss på twitter @Studentbladet

Oliver och gänget text

TOM SAXMAN

John Oliver är sarkastisk, oartig, barnslig och självgod. Men otroligt populär. Foto: Eric Liebowitz/HBO

Inget tv-program i USA har mera momentum och popularitet än Last Week Tonight med John Oliver just nu. Tv-kanalen HBO och Youtube har tillsammans skapat en plattform för den Emmy-belönta talkshowen som engagerar och inspirerar det amerikanska folket. En våg av aktivism i otaliga former har fötts ur fenomenet. VAD TALAR JAG OM? En komisk talkshow som skämtar om aktualiteter och om allt som gått snett i världen veckan innan. Värden John Oliver är sarkastisk, oartig, barnslig och självgod. Programmets skämt testar gränserna för god smak (”Det är ganska riskabelt att skratta åt dödsstraffet”’). Dessutom verkar programmets antagande vara att vi, allmänheten, är dum och lat. Dumma är vi när vi inte vet vad som händer bakom kulisserna och lata då vi fått veta vad som pågår där, men ändå inte gör något åt saken. Detta gäller inte minst värden Oliver själv, som i sin ökända intervju med Edward Snowden barskt påpekade att all säkerhetssnack är så teknisk att han bara inte orkar bryr sig. En gemensam förståelse nåddes först då Snowden konkretiserade NSA:s aktivitet, med att istället tala om vad NSA kan göra med Olivers penisbilder som han ”hypotetiskt” skickat per e-post. Oliver är känd för att uppmuntra sina åskådare att engagera sig i ämnen allmänheten bara inte orkar

tala om. Segmenten avslutas med att Oliver berättar åskådaren hur hen själv kan påverka; vart man kan ringa, skicka, twittra eller gå för att få sin åsikt hörd. Time Magazine kallar programmets synliga inverkan för “The John Oliver effect”, som när Oliver skrattade åt faktumet att USA:s största stipendiegivande fond för kvinnor är Miss America, d.v.s. organisationen och tävlingen med bikiniuppvisning och två dagar efter att avsnittet visats på TV steg donationerna till andra fonder för kvinnor med tiotusentals dollar. Eller som när Oliver uppmanade sina åskådare att dela sin åsikt med myndigheterna om nätneutralitet och internetleverantörernas lobbande. Resultatet var att 3,7 miljoner amerikaner skickade e-post till myndigheterna vars servrar kraschade. SENAST GJORDE PROGRAMMET ÅTLÖJE av televangelister, som ber om pengar av sjuka och fattiga amerikaner för att skattefritt finansiera sina semesterresor, genom att Oliver och gänget startade sin egna religion för att testa gränserna för laglig

skattefuffens. Alla donationer gick till Läkare utan gränser och enligt kanalen CBS ryktas det även att IRS, USA:s federala skattemyndighet börjat göra reformer p.g.a. av avsnittet. Vi har självklart även i Finland satiriska panelprogram och talkshows som talar om aktualiteter, till exempel Uutisvuoto, men skillnaden ligger i konfrontationssättet. Värdar i Finland skojar nog om politik och aktualitet, men ofta blir programmen mer som en roast. ”Haha, jag håller inte med dig - vad roligt”. Detta saknar uppmuntran att agera, och kan i värsta fall ge bilden av att allting är okej och att man kan skratta åt alla världens orättvisor. En lek där alla åsikter är lika värda. Många av oss tillhör en cynisk och sarkastisk generation av unga vuxna som tycker man bara borde nöja sig med vad man har. Kanske det vi också behöver är en offentlig figur som vågar visa tungan, tänder, klor och mittfinger när det behövs. Kanske någon som kan lära oss att bränna broar som vi aldrig vill korsa. 

Under årets kanske sista varma veckoslut i slutet av september gick världspremiären för extremsportstävlingen TF Extreme Challenge av stapeln i Otnäs. Alkoholfria evenemang bland teknologer rimmar illa med stereotypen men efter succépremiären tyder allt på att vi får se mera av den här sortens tävlingar även i framtiden. TEXT & BILD

NIKLAS EVERS

Mathias Smeds, Sara Melander och Niklas Forsström deltog med teamnamnet Två fysiker och en kemist.

Extremsport i Otnäs blev succé DIMMAN LIGGER TÄT ÖVER OTNÄS lördagen den 26 september. Trots att klockan knappt är nio på morgonen är en handfull teknologer på plats vid Alvarsplatsen bakom Aalto-universitetets huvudbyggnad. Men ingen av dem är på väg hem från en sen kväll på nationshuset. Den här gången har de flesta kommit sportklädda och utrustade med cykel för att delta i TF Extreme Challenge, en extremsportstävling som ordnas av Teknologföreningen för första gången. Det hela går ut på att i tremannalag kämpa sig

igenom en 60 kilometer lång cykelorientering med flera utmaningar på vägen. En slags sofistikerad och teknologkompatibel Tough Viking-tävling. För att klara racet måste deltagarna bland annat paddla, klättra, SUP-paddla, klara en äventyrsbana och knyta ballonghundar. Tävlingen inleddes för varje lag med en adrenalinkick då deltagarna i tur och ordning hoppade från tio meters höjd mot en så kallade Bag Jump madrass. Hjärnan och initiativtagaren bakom hela cirkusen

i Otnäs heter Nina Gunell. Efter att hon deltagit i KY city challenge kände hon att någonting liknande också kunde göras bland svenskspråkiga studerande. – Jag började fundera varför vi inte själva ordnar någonting liknande. Det fanns så många små detaljer som jag tyckte man kunde göra bättre. DE FÖRSTA LAGEN GER SIG UT I SPÅRET redan vid niotiden på morgonen. I teknologvärlden går det inte att satsa för mycket på någonting och de mest seriösa

Karolina Östman, Nina Östman och Jennifer Blomström tog sig till Otnäs hela vägen från Åbo och Pedersöre.

kör med matchande cykeltrikåer och snabba solglasögon som ser ut som om de utvecklats i Cern. Men alla kör inte på en lika snabb taktik. Teknologerna Niklas Forsström, Sara Melander och Mathias Smeds som tävlar under lagnamnet Två fysiker och en kemist menar att racet inte kan vinnas på rå styrka. Det är kunskapen som avgör. – Vissa sticker hårt iväg redan i början men de gör helt fel. Vi vet att man ska ta det lugnt, säger Melander som en av lagets två fysiker. Lagets taktik syns också i valet av fordon. Kemisten Forsström tror sig klara hela den 60 kilometer långa tävlingssträckan på en rostig Tunturi. – Det är mammas gamla cykel från 1970-talet. Någon fysisk förberedelse inför tävlingen är enligt laget inte heller nödvändig. Forsström klagar på att han är trött efter att ha spelat fotboll kvällen innan och Melander medger att hon druckit vin igår kväll. Smeds hade ändå tävlingen i tankarna dagen innan. – Jag lät bli att gå på ett LAN. Vi behöver inte vara så snabba. Vi är ju fysiker så det är bara att göra en

funktion av vägen och börja derivera och ha sig, säger Smeds.

– Vi behöver inte vinna. Bara vi har roligt så går det bra, säger Karolina Östman.

MEN DET ÄR INTE BARA TEKNOLOGER som deltar. TF-Extreme har samlat studerande från hela Svenskfinland. Laget NKJ-Power har rest långt dagen innan för att komma till Otnäs. Karolina Östman som studerar vid Åbo Akademi har kommit från Åbo medan Nina Östman som studerar vid Novia och Jennifer Blomström som studerar vid Optima rest ända från Pedersöre. De har alla kommit hit kvällen innan och berättar att det var initiativtagaren Nina Gunell som lockade dem till tävlingen. – Jag satt hemma och kollade på film då Nina ringde och visste inte helt vad jag tackade ja till. Men jag gick med på att komna om de också andra var taggade, säger Blomström. Det krävdes ändå en del övertalning för att få tjejerna med på noterna. – Nina ringde oss alla i tur och ordning och sade att alla var taggade, så här är vi nu, säger Nina Östman.

TOTALT DELTAR 30 LAG från flera olika högskolor i tävlingen. Varje lag har tre medlemmar och det deltar både svensk-, finsk- och engelskspråkiga studerande i tävlingen. Totalt deltog åtminstone 46 frivilliga teknologer i arrangemangen. – De är alla utspridda över banan och de från TF som inte ordnar är väl med i tävlingen, säger Gunell. Planeringen inför TF-extreme drog igång i maj men förberedelserna började på allvar först i juli berättar Tero Kamppinen som är en av de TF:are som håller i trådarna under starten. Gunell intygar att det här inte är sista gången teknologerna bjuder in till extremsport. – Det blir nog av nästa år igen! Men vi kanske utvecklar formatet lite. En idé skulle vara att samarbeta med Aalto Adventures, en förening som sysslar med extremsport.

Jonatan Panula, som drog igång Lalliprojektet i våras, förklarar att spexets anda är så speciell att man vill uppleva den om och om igen.

På scenen i jubileumsspexet Lalli står (från övre raden vänster) Oscar Holmström, Kurt Grönroos, Robert Östman, Johan Holmqvist, Catharina Bergström, Jonatan Panula, Ida Pesonen och Karin Stenius, alla med erfarenhet från två eller flera tidigare spex.

TEXT & BILD

SIMON KARLSSON

Är spex bättre än sex? Thoracalernas stolthet, medicinarspexet, firar 60 år och det firas naturligtvis med ett extra jubileumsspex. Den sanna historien om Lalli spelas bara två gånger i november så det gäller att visa framfötterna om man vill se spektaklet. Men vad drar folk till att delta i ett spex? SPEXKULTUREN ÄR EN VITAL DEL av några finlandssvenska studentföreningar. Teknologföreningen i Otnäs har sitt spex, ett av de äldsta i landet. Wasaspexet, som lever under Åbo Akademis vingar, är ett annat respektabelt spex, och även på den finska sidan finns en spextradition, må vara att den är lite annorlunda. I Sverige är spextraditionen stark, och bland annat göteborgarnas Chalmersspex gör årligen turnéer i Finland. Som sagt, spex är viktigt i flera organisationer. Men sedan finns det Thorax, där spexet i flera aspekter är lika viktigt som sin moderförening. Medicinarklubben som samlar de svenskspråkiga läkarstuderandena i Mejlans i Helsingfors omfamnar sin spextradition i så hög grad att det går att påstå att en majoritet av föreningens medlemmar deltar i produktionen av minst ett spex under sin livstid. Thorax sätter upp en produktion varje år – nyskrivet med mer eller mindre egen musik och med massor av engagerade thoracaler. Dessutom tillkommer nu och då ett extra spex då traditionen firar jubileum. Hur är det möjligt att så många orkar så mycketår efter år? ENLIGT JONATAN PANULA, ELDSJÄLEN bakom det stundande jubileumsspexet "Spexet Lalli, eller Hög bland Saarijärvis moar – den andra trippen", är det något så mystiskt som "spexets anda" som driver folk till ljuset som är medicinarspexet. – Stämningen och processen är något alldeles speciellt. Det är bara roligt att vara med, även om du inte står på scenen. – Jag skulle säga att om Thorax har ungefär 200 studerande medlemmar så engageras över 100 av dem i ett spex på ett eller annat sätt. Och alla berörs av "spexets anda". Och det är den andan som indirekt genererar en förnyelse inom spexet. Panula förklarar att ett vanligt spex är en process som tar ett år, varefter följande spex tar vid. Det här innebär att spextraditionen kräver ständig uppdatering av deltagarna eftersom ingen orkar alltför många år i rad. – Thoraxspexet som koncept har hållits ganska samma genom alla år. Den förnyelse som sker kommer för att det är snabb "turnover" så att säga, de engagerade kommer snabbt in och åker snabbt ut. Till spexets anda hör en form av konservatism som ska övervinnas, verkar det som. Det visar sig enligt

Panula i protester mot "nymodigheter" som ändå inte förhindrar utvecklingen. – Till exempel har folk nångång frågat sig om det nu faktiskt är okej att ha en raplåt med i spexet, eller motsatt sig användningen av mikrofoner för att det inte har varit så förut. SPEXETS ANDA ÄR OCKSÅ DET som gör jubileumsspexet Lalli, som markerar 60 år av spexproduktion inom Thorax, till verklighet. Panula, färdig läkare sedan några år, drog igång projektet av kärlek till spexen, och samlade med sig likasinnade alumner för att göra drömmen till verklighet.

” Jag har inte tidigare samarbetat med någon av de som deltar i jubileumsspexet, men ändå känns allt bekant. Det är det samma skämt, samma jargong. Det är det som är spexets anda.”

– Av de åtta som står på scenen är endast två nuvarande studerande. Också orkestern och dirigenten består av många före detta studerande som vill vara med för att det är så roligt. – Jag har inte tidigare samarbetat med någon av de som deltar i jubileumsspexet, men ändå känns allt bekant. Det är det samma skämt, samma jargong. Det är det som är spexets anda. Själv fick jag det redan som barn; min mamma var aktiv spexare på sin thoracaltid så det kändes naturligt för mig att fara med då jag

hade chansen. Och samma gäller för många andra. Åtta personer med spexerfarenhet står på scenen, orkestern består av 15 rutinerade musiker, och kuliss-, kläd-, smink– och dansteamet med flera gör att spexteamet är i samma storleksklass som en mindre teaterproduktion. Föreställningen i sig, Lalli, är en remake av spexet 1997. – Visst har vissa små ändringar gjorts i manus och musik, för att göra det mer aktuellt, men den ursprungliga storyn är mycket aktuell och det är därför vi valde den. Det är väst-öst-spänningar, med historien om korstågen till Finland och bonden Lalli såklart i centrum. Men som så ofta med spex vill vi ge en alternativ sanning till vad som egentligen hände, förklarar Panula. "SPEXET LALLI ELLER HÖG bland Saarijärvis moar – den andra trippen" har premiär den 7.11 klockan 14, och den andra och sista föreställningen äger rum en vecka senare, den 14.11 och då är tidpunkten 16:00. Sedan vankas det Thoraxspex igen i Mars, då spexet "Freden i Kiel" tar plats. En av orsakerna till att jubileumsspex innebär att alumner, gamla vänner och spexfantaster sköter spektaklet är enligt Panula att takten annars blir för hög. – Det är ju en sammanförande grej, det är ett sätt att få träffa likasinnade och gamla bekanta och det är ju bara positivt. Men de som producerar de årliga spexen skulle inte heller hinna producera ett jubileumsspex. Det var ett i våras, nu har vi Lallispexet, och sedan blir det ett på våren. Inte hinner samma människor med allt det. En spexcykel går nämligen över ett helt år. Manusförfattare och tema väljs i maj. I november fastställs skådespelare och andra deltagare. Övningar inleds i januari, och premiären hålls i mars. Året avslutas med turné i Svenskfinland och Sverige, till Göteborg, och på hösten kommer göteborgska Chalmersspexet till Finland. Det är full rulle året runt, med andra ord. Det gör att gamla thoracaler är de som ser till att jubileumsspexen kommer till, och det är de glada för. Jubileumsspexet innebär också en massiv supé: 300 personer samlas till middag och festligheter efter premiären. Också det visar på spexets betydelse, tror Jonatan Panula. – Så många som kommer och visar sin uppskattning för spexet. Det är en mycket viktig del av Thorax verksamhet, helt enkelt. 

Ugnsrostad aubergine med fetaost och quinoa TEXT & BILD

FIA DOEPEL

TEXT & BILD

FIA DOEPEL

För en person 1 liten aubergine 70 g fetaost 4 msk olivolja 1 kvist färsk eller 1msk torkad rosmarin 1-2 nypor torkad chili 1 nypa himalayasalt 1 dl quinoa, speltgryn eller bulgur

1. Sätt ugnen på 200°. Tvätta auberginen ordentligt. Blanda ihop olivolja och kryddor samt salt i en liten skål. Dela auberginen i två delar, ta även bort en bit av skalet på den sidan av auberginen som ska vara neråt i ugnsformen. 2. Smörj en ugnfast form med olivolja. Pensla

skivorna med oljeblandningen på båda sidorna och lägg i ugnsformen. Smula över feta osten och ställ i mitten av ugnen i ca 20 min. 3. Koka under tiden quinoan. Mät upp 2,5dl vatten i en kastrull och åt koka upp, häll i quinoan samt lite salt. Sänk värmen och låt småkoka under lock i 15-20 min. 4. Ta ut auberginerna när dom mjuknat och fått lite färg. Servera gärna med något grönt till, till exempel färska groddar. Smaklig måltid! 

Studentbladet

söker ny redaktion Studentbladet söker nu en CHEFREDAKTÖR, en R EDAKTIONSSEKRETERARE och en GRAFIKER för året 2016. Chefredaktören leder det redaktionella arbetet Redaktionssekreteraren producerar och redigerar innehåll Grafikern ansvarar för Studentbladets visuella profil Gå in på stbl.fi/jobb för mer information!

Skicka in din fritt formulerade ansökan med CV och eventuella arbetsprover till generalsekreterare Kasper Sundström på adress kansli@stbl.fi senast den 1 november 2015. Generalsekreteraren s varar även på frågor om ansökan per e-post eller p er telefon på 045-875 97 57.

Sista ansökningsdag är den 1 november