STBL 08/2012

NOV

Studentbladet Nr 8/2012 Sedan 1911

ÄR DU MORGONDAGENS LEDARE?

OLE JOHANSSON | AMBASSADÖR

CAROLA TEIR-LEHTINEN | AMBASSADÖR

Ordförande för Finlands Näringsliv

Styrelseproffs

“EN GOD LEDARE SKA KUNNA DELEGERA, GE ANSVAR ÅT MÄNNISKOR OCH SEDAN HJÄLPA DEM ATT UPPFYLLA FÖRVÄNTNINGARNA.”

”FÖRUTOM FÖRMÅGAN ATT LEDA SIN ORGANISATION MOT UPPSATTA MÅL, BEHÖVER MORGONDAGENS LEDARE GODA INSIKTER I DE MAKROFRÅGOR SOM DRIVER UTVECKLINGEN, ETT SOCIALT KAPITAL OCH GODA INTERAKTIONSFÄRDIGHETER.”

SATU HUBER | AMBASSADÖR

VD pensionsförsäkringsbolaget Tapiola

”FÖR ATT NÅ FRAMGÅNG MÅSTE FRAMTIDENS PÅVERKARE KUNNA LYSSNA, VARA NYFIKNA OCH UTNYTTJA NÄTVERK.”

CARL HAGLUND | AMBASSADÖR

Försvarsminister

”LEDARSKAPSAKADEMIN ÄR EN LEDARUTBILDNING, ETT NÄTVERK OCH ETT ALUMNPROGRAM FÖR UNGA SVENSK- OCH TVÅSPRÅKIGA LEDARE SOM STRÄVAR TILL ATT NÅ ÄNNU HÖGRE.”

VAD? Akademin erbjuder insikter i ledarskap, ny kunskap och kontakter till dagens och framtidens samhällspåverkare.

Ledarskapsakademins program tangerar bl.a. internationella relationer, konkurrenskraft, global handel, hållbar utveckling och välfärdssamhällets framtid. En grupp ambassadörer fungerar som akademins stöttepelare och delar med sig av sina erfarenheter från samhällets olika sektorer.

VEM?

Ansökan görs via Akademins hemsida.

I din fritt formulerade ansökan vill vi att du berättar om varför just du skulle vara rätt person för en plats i Ledarskapsakademin.

Den sista ansökningsdagen är fredagen den 14 december 2012.

Vi söker dig som till exempel har en bakgrund som ledare inom näringslivet, studentvärlden, ungdomspolitiken, idrotten eller scouterna i åldern 25-32.

NÄR? Ledarskapsakademins tredje program startar i februari 2013. Programmet är ettårigt och består av fyra moduler.

Ansök nu på www.akademin.fi

STUDENTBLADET • NOVEMBER 2012

Ledare

00:08

Aktivisst!

Pliktkänsla och hämningar.  i da h e n r i ks s o n c h e f r e da k tör

FW:

Se dem som är nära dig 

lejla isteniĆ

För nån vecka sen blev det klart att Finlands riksdag ska behandla sitt allra första medborgarinitiativ. Det här tack vare en ny lag som trädde i kraft i mars, som fastslår att riksdagen är tvungen att ta upp namninsamlingar med över 50 000 underskrifter och behandla dem som lagmotioner. Det historiska första initiativet kräver ett förbud mot pälsfarmning.

Lagen är ett konkret sätt att förbättra medborgarnas rättighet att påverka och ett steg mot öppnare beslutsfattande. Att det första initiativet dessutom gäller en såpass stor etisk fråga som pälsuppfödning är beskrivande för vår tid, där politiken mer och mer verkar handla om personliga övertygelser och ideologier.

Vare sig man är för eller emot pälsdjursnäringen är den nya lagen ett glädjebudskap för demokratin och medborgaraktivismen.

I det här numret av Stbl behandlar vi aktivism på olika sätt. Det behöver inte vara demonstrationer eller husockupationer, man kan vara politiskt aktiv på olika plan – som kommunalvalskandidat (sidan 6) eller som kostymdesigner (sidan 34). Det gäller att vara kreativ.

I månadens personporträtt presenteras visionären och aktivisten Olli Sirén. Han säger att problemet med kreativiteten ofta är att den begränsas av sånt vi inbillar oss, alltså grejer som egentligen inte är verkliga begränsningar.

I år har vi här på tidningens sidor talat mycket om trycket på att få en examen och börja arbeta och förtjäna pengar åt staten. Det är just en sån begränsning

Jag har flyttat runt mycket i mitt liv, både mellan olika städer och länder.

Det är väldigt spännande att försöka anpassa sig till en stad, medveten om att man inte är där bara för att hälsa på som turist, utan för att stanna och möta problem som att hitta jobb, lägenhet och nya vänner. Få en vardag.

Det spännande med nya platser är att man själv har idéer om platsen, precis som de andra har idéer och föreställningar om en själv. Fasen där man lär känna varandra kan vara lång och påfrestande. Det är mycket missförstånd och okunnighet. Om man tillåter sig själv att döma så lite som möjligt, lyssna på andra och läsa historia så börjar man märka sammanhang.

Man lär känna sig själv bättre genom att lära känna andra. Från att inte veta vad ens kulturella identitet är, till att bejaka sitt arv för att börja frigöra sig från stereotypier och andas fritt.

Ett av de tydligaste minnena jag har

som vi tror binder oss fast vid skolbänken, menar Sirén. I stället borde vi prova, chansa, riskera.

Inte vara rädda för att ta en paus för att förändra världen.

Det finns mycket som är ruttet med vårt samhälle och många som är missnöjda. Ändå är det nästan lika många som rycker på axlarna, i stället för att komma med alternativa lösningar.

Det är inte bara vår rättighet att påverka, det är också vårt ansvar som medborgare att ta itu med problemen. Och det gäller både våra egna åsikter och ideologier, men (och framförallt) också orättvisor som vi ser att andra drabbas av.

Olli Sirén säger till Stbl att han tror på flere personer, team, som tillsammans påverkar, inspirerar och skapar nya tankebanor.

Att skrapa ihop femtitusen namn för ett medborgarinitiativ kanske låter svårt, till och med på nätet, eftersom det inte räcker med facebookaktivism där man trycker gilla, utan alla måste identifiera sej officiellt med till exempel nätbankskoder. Men att få in namnen är långt ifrån omöjligt. I pälsfarmningsfallet samlade man en massa underskrifter på det gamla traditionella sättet – ute på gatan – och hundratals volontärer hjälpte till och gjorde det tillsammans.

Du kan bekanta dej närmare med hur medborgarinitiativet fungerar till exempel på Facebook under Kansalaisaloite – Medborgarinitiativ.

Fred och kärlek. 

från min första tid i Sverige var under svenskundervisningen. När slarvfel gömde sig i mina texter fick jag höra ”du gjorde ditt bästa, det är ett bra betyg”. I mina ögon var det ju inte mitt bästa och beröm var det sista jag ville få.

Jag ville att någon skulle skälla ut mig för att jag inte ansträngde mig tillräcklig.

Istället fick jag beröm. Gång på gång.

Under tiden lärde jag mig svenska och hann vara tre år i Sverige innan det gick upp ett ljus för mig. Jag hade faktiskt hela tiden fått kritik av min lärare. Jag hade bara missförstått henne. I Sverige uttrycker man inte kritik på samman ljudstarka och öppna sätt som man gör i Bosnien, där jag är född, och i Tyskland, där jag bott innan jag flyttade till Sverige.

Det är mycket man måste ta in, innan man kan förstå.

Ibland känns det som att ju sämre­ man­kan ett språk, desto mindre missförstånd uppstår det. Man vill kommunicera, alltså anstränger man sig

mer och visar mer välvilja och förståelse.

Nyligen gick ett annat ljus upp för mig.

Jag behöver inte resa för att uppleva samma känsla och lära känna andra människor och kulturer. Jag träffar människor varje dag, pratar med dem, men i alla dessa år har jag försummat dem.

Tänk hur många historier jag dagligen missar med min självupptagenhet, i väntan på nästa resa. Alla dessa människor som man möter varje dag har så mycket att berätta. Man möts men inte med ett öppet hjärta. Om jag hade träffat dem i något exotiskt resemål, hade jag tyckt att de var mer intressanta. Jag hade ansträngt mig mer.

Man behöver inte resa alls för att lära känna nya kulturer och människor. Börja kanske med dina egna föräldrar eller mor- och farföräldrar om du vågar vara riktig djärv.  Skribenten är företagsekonom och flyttade till Sverige då hon var 19 år gammal.

chefredaktör & ansvarig utgivare Ida Henriksson 050 563 4790, chefred@stbl.fi Redaktionssekreterare Heidi Haapanen 050 501 7331, red@stbl.fi Grafisk formgivare Jan Rosström grafiker@stbl.fi

Nordens äldsta studenttidning • Årgång 101

Redaktionen Brunnsgatan 10 B, 3. våningen, 00100 Helsingfors • Redaktörer i Åbo Benjamin Knopman, benjamin.knopman@helsinki. fi, Fanny Malmberg, fmalmber@abo.fi • Redaktör i Hfors Edit Lindblad, edit.lindblad@helsinki.fi • AnnonsFÖRSÄLJNING Oy Nordinfo Ab / Mats Almqvist, 040 548 5316, mats.almqvist@nordinfo.fi • AnnonsMATERIAL stbl@nordinfo.fi. Annonser bör lämnas in senast tio dagar före utgivningsdatum. • Kansli, adressändringar, PRENUMERATIONER 045-8759759, kansli@stbl.fi • Utgivare Svenska Studerandes Intresseförening (SSI) rf. Brunnsgatan 10 B, 3. våningen, 00100 Helsingfors • Generalsekreterare Jenny Skoglund, ­045-8759759, kansli@stbl.fi • Ordförande Staffan Björkell, 040 773 3979, staffan.bjorkell@helsinki.fi • Styrelse Staffan Björkell, Peter Sjöholm, Jonas Öhman, Elias Vartio, Danica Vihinen, Henri Lohilahti, Richard Sundman, Hannes Wallin, Sofia Julin, styrelsen@stbl.fi • Tryckeri KSF Medias tryckeri, Vanda • UTGIVNING 2012 Studentbladet utkommer fem gånger under vårteminen 2012 och fyra gånger under höstterminen 2012. Tidningen sänds till medlemmarna i ÅAS, SHS, ASK och Novium samt de svenskspråkiga medlemmarna i HUS och AUS. En prenumeration kostar 20 euro för övriga studerande, 40 euro för icke-studerande, 45 euro inom Norden och 55 euro utanför Norden. Upplaga: 12 000 (2 st Abi-nummer á 14 000). Redaktionen ansvarar inte för icke-beställt material.

Foto Pärm OCH sid 13–16: Teemu Ullgrén • Trots bilderna är Olli Sirén ingen gutafabo.

Osmo Rauhala Mänskans strävan att förstå den

STUDENTBLADET • NOVEMBER 2012

Start

NOV

omgivande verkligheten inspirerar osmo konst.

Nu presenterar Rauhala tre nya serier av målningar: Spelteori, Livets bok och Minne. Det gemensamma temat är relationen mellan språk, bild och natur.

Vid sidan av djursymbolik lyfter Rauhala i sina verk fram en rent abstrakt värld av tecken som refererar till mänskans vana att abstrahera och kartlägga det hon ser.

Uställningen visas på Kiasma fram till den 13 januari.

Se några av verken på sidorna 9, 17 och 29.

rauhalas

T e x t F a n n y M a lm b e r g f o t o t e e m u u ll g r e n

Politik är inget spel men man måste ändå ibland vinna för att driva fram det viktiga.

Kommunalvalets resultat tyder på att Åbo har en egen favorit, en verklig segrare.

Drottningen av Åbo

Möt månadens studerande.

DU

Känns politiken någonsin alldeles hopplös, till exempel då det har blivit en lägre tröskel att vädra rasistiska åsikter till och med inom riksdagens fyra väggar?

Förstås blir man frustrerad. Vissa partier skiljer mellan ord och handling, det är inte ärligt.

Men ilska kan också vara en kraftkälla, man skrider till verket, tar tag i saker och orkar kämpa.

Efter årsskiftet kommer Li Andersson att få kämpa för åboborna. Andersson vill arbeta för att behålla och utveckla närtjänsterna i Åbo och vända på trenden att lägga ner små bibliotek och utlokalisera hälsostationer. Ett annat viktigt temaområde för Andersson är miljöpolitik. Hon vill driva framåt snabbspårvägen och en utveckling av lätttrafiklederna, såsom cykelvägar.

Folk har verkligen förtroende för Andersson. Hon tog hem en brakseger i kommunalvalet då hon fick flest röster av alla uppställda i Åbo.

Jag hade nog en känsla att jag kommer in i fullmäktige, men kunde inte förvänta mig detta. Det känns jättebra.

Valdeltagandet i hela landet var lågt, bara 58 % använde sin rösträtt. I förorterna röstade man till och med mindre. På vissa håll stannade valdeltagandet under 40 %.

Det är oroväckande om det blir en del av ens klassidentitet att låta bli att rösta. Då väljs bara de in som ser efter de rikas behov, av de rika.

Man behöver en representation som täcker hela spektret av behov i samhället.

Det är inte ovanligt att man i kampanjerna lovar saker man sedan inte jobbar för då man väl är invald. Det låga valdeltagandet kan vara symptomatiskt för känslan att inte kunna påverka. Andersson menar att partierna borde fundera på sitt arbete och se till ha mer vardagsberöring – politik är en del av varje medborgares vardag.

Du är bara 25 år gammal men är redan ganska etablerad inom politiken. När och hur började ditt intresse för politik?

Det är svårt att definiera vad som är politiskt. Vi var ett kompisgäng som redan på högstadiet hade starka viljor och diskuterade mycket. I

Ung och erfaren

Ständig kamp

Förtroende

Men vad händer om 5 år, eller 10?

Det är omöjligt att säga! Så länge man kan jobba med politik, alltså så länge man tycker det är givande och man har folks förtroende, ska man hålla på.

Magistersstudierna blir enligt Andersson aktuella enligt genast när det tidsmässigt blir möjligt.

– Jag är nog närvaroanmäld, så ja – genast när jag har en stund över så fortsätter jag. 

tonåren diskuterade vi mycket feminism och beskattning och andra frågor som intresserade oss.

Som 16-åring gjorde Andersson ett ideologiskt linjeval och gick med i Vänsterunga. Vänstern var ett naturligt val främst på grund av kombinationen av bra social- och miljöpolitik men också synen på politik överlag. Deras slogan ”på gatorna och i kabinetten” syftar på att också det privata är politiskt.

Efter nästan ett decennium som politiskt aktiv har Andersson, tillsammans med Mikael Brunila och Dan Koivulaakso skrivit boken Äärioikeisto Suomessa (Extremhögern i Finland) som nyligen kom ut.

Boken är ett forskningsarbete kring vilka faktorer som knyter samman olika grupperna med nationalistisk och extremhögerideologi. I boken har författarna valt att lyfta fram just mindre grupperingar och ta på allvar den exploderande nationalismen som svept över inte bara Finland utan hela Europa.

en maskin. Hon studerar folkrätt på Åbo Akademi och är färdig politices kandidat. Magistersstudierna håller hon ändå paus från, på grund av att politiken tar så mycket av hennes tid. Hon arbetar som ordförande för Vänsterunga och är medlem i Åbo stads kulturnämnd samt vice-fullmäktigeledamot och vice-riksdagsledamot i Egentliga Finlands valkrets. Och nu har hon också blivit invald i kommunfullmäktige.

Man måste vara lite av en maskin för att jobba med politik. Men nu kommer mina förtroendeuppdrag att skifta lite, i och med mitt nya uppdrag i Åbo.

Andersson förklarar att förtroendeuppdrag kräver mycket och hårt jobb, men att det betalar sig tillbaka.

Engagemanget visar att man är med och har fingret på pulsen. Ju mer etablerad man blir, desto mindre behöver man föra kampanjer för att få förtroende. Det egna arbetet är ens trumfkort.

Li Andersson är

KÅRER /N ATI O N ER /FÖRENINGAR/KLUBBAR

Skriv in det i händelse­ kalendern på Kontakta kansli@stbl.fi för att få mer information om hur det hela går till.

STBL.FI

Osmo Rauhala Spelteori 2012 Olja på duk 165 x 165cm Ingår i serien Spelteori som visas på Kiasma

MÄNNISKAN

VI Är likvärda.

Tvångssterilisering i Finland Finland har genom åren utmärkt sig som ett land som förespråkar mänskliga rättigheter. Inom en internationell kontext talar Finland gärna för köns- och sexuella minoriteter. Men i Finlands egna lagstiftning finns ännu en sorglig kvarleva som kastar en mörk skugga på landets egna mänskliga rättigheter: tvångssterilisering av transkönade personer.

Text Edit Lindblad ill u st r ati o n j a n r o s s t r ö m

angående könskorrigering är från början av 2000-talet. För att en trans­ könad persons kön ska bli juridiskt bekräftat, ska personen enligt lagen vara steriliserad.

– Indirekt säger lagen alltså att förmågan att vara förälder skulle försvinna via könskorrigering, vilket inte har någon anknytning till verkligheten, säger Aija Salo, generalsekreterare för Seta, människorättsorganisationen för sexuella och könsminoriteter i Finland.

I praktiken har tvångssteriliseringslagen tolkats som så att en transkönad person inte har kunnat lagra sina äggceller eller sin sperma för att ha möjlighet att få biologiska barn senare.

Den nuvarande lagstiftningen

Avdelningschef Eija Koivuranta på social- och hälsovårdsministeriet, varför tvångssteriliseras transkönade personer i Finland?

– Lagstiftningen är från år 2001. Den berättar om den tidens tankesätt och motsvarar vår uppfattning om mänskliga rättigheter år 2001.

Enligt Aija Salo har den nuvarande translagen inte utvärderats från synvinkeln att lagen hade väldigt lite med mänskliga rättigheter att göra då den förbereddes.

– De togs inte nämnvärt upp då lagen förbereddes.

Under de tio senaste åren har det hänt mycket, i Sverige kommer lagen att ändras inom ett år, men i Finland har social- och hälsovårdsministeriet inte ännu ens satt ihop en arbetsgrupp för att utreda en lagförändring.

Ett trögt ministerium Trasek, föreningen för befrämjande av mänskliga rättigheter för transpersoner och interkönade, Seta och flera andra föreningar har krävt en ändring i lagen som skulle ta bort steriliseringkravet. Social- och hälsovårdsministeriet har ändå varit ytterst långsamt på att gå vidare i frågan. Bland annat har riksdagsledamot

010 • studentbladet • november tjugohundratolv

”Indirekt säger lagen alltså att förmågan att vara förälder skulle försvinna via könskor‑ rigering, vilket inte har någon anknytning till verkligheten.”

Astrid Thors två gånger ställt en skriftlig fråga till regeringen om förnyelsen av translagen, som stampar på stället. Också Nils Muiznieks, Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, har påpekat att Finland borde ändra sin lagstiftning angående transkönade personers rättigheter.

– Långsamheten kan givetvis bero på en rad olika frågor, men okunskap om mångfalden av kön bland tjänstemän och politiker kan vara en orsak. Seta bjöd in omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson i januari för att hon skulle få en möjlighet att träffa transpersoner. Men vi fick ett svacklande svar om att hon inte hade tid, säger Salo.

I medierna har transkönade personers tvångssterilisering antingen tagits upp som små notiser eller skrällande kvällstidningsrubriker.

– Det finns väldigt många stereotypier angående mångfald av kön, som medierna stöttar via sina rafflande rubriceringar. Samhället har fortfarande väldigt många institutioner, till exempel skolor och sportlag, som starkt håller i könsindelningar och definierar vad en man eller en kvinna är. Samhällets attityder leder till att könsminoriteterna får lida av stereotypierna.

”I Seta pratar vi om mångfald av kön. Bio‑ logi avgör inte män‑ niskans kön, utan kön är vad en person själv upplever sig vara.”

Två kön?

Kön och könsidentitet är ingen kaffebordsdiskussion i Finland. I flera människors tankevärld existerar det enbart två konkreta kön.

– I Seta pratar vi om mångfald av kön. Biologi avgör inte människans kön, utan kön är vad en person själv upplever sig vara. Det är förstås radikalt att slopa samhällets normer om två kön, det kräver en förändring i tankesättet.

Det behövs mera undervisning om köns- och sexuella minoriteter, men inte bara på hälsokunskapstimmarna.

– Det räcker inte med att ha en timmes diskussion om HLBTI under högstadiet. Det borde synas i matematikböcker och historieundervisning, i det dagliga livet helt enkelt. 

Transfobi är okunnighet Föreställ dig en situation där du blir utfryst från jobbet på grund av att du är den du är.

På grund av att du är dig själv, vänder kanske din familj och vänner dig ryggen. På grund av att du är du, säger staten att du inte ska ha barn. Sovjetunionen 1935? Nej. Finland för en transperson år 2012. text Edit Lindblad

dagens Finland lever med diskriminering utövad av både tjänstemän och medmänniskor. Stbl talade om normer och attityder med Arja Voipio, vice ordförande för Trasek, föreningen för befrämjande av mänskliga rättigheter för transpersoner och interkönade.

Ordet trans är något som inte ofta tas upp i detta lilla

nordiska land.

– Transfobi handlar mycket om kunskapsbrist och likgiltighet. Vissa reagerar starkt utan att egentligen veta varifrån reaktionen kommer, säger Voipio.

I Finland är könsnormerna fortfarande starka och inställningen gentemot normbrytare hård. Därför är det inte heller lätt för könsminoriteter att själva driva sin egen sak.

– Om en transperson börjar kräva sina rättigheter mer eller mindre offentligt, leder det ofta till diskriminering i det dagliga livet.

En transperson i

Lätt att förtrycka andra Det är inte bara Finlands lagstiftning och diverse tjänstemän som har problem med transfobi, det är också vardagen som ser till att utfrysningen fortsätter. » november tjugohundratolv

•

studentbladet

•

011

Juridiskt kön:

– Diskrimineringen handlar om helt grundläggande grejer, det är till exempel otroligt svårt för transpersoner att få jobb. Om man redan har ett jobb, blir man lätt utfryst av sina kolleger.

Att människor blir utfrysta från samhället på grund av att vara sig själv är ett faktum i dagens Finland. Men övergivenheten slutar inte vid arbetsplatsen.

– Transpersoner får också ofta genomgå att ens egen närkrets och familj vänder ryggen till.

Ett av de synligaste exemplen på öppen diskriminering mot transpersoner i Finland är lagen om tvångssterilisering vid könskorrigering.

– Det man inte förstår är man rädd för. Der är lätt att förtrycka människor då förtrycket inte gäller en själv, säger Voipio.

Dessutom är lagen inte precis färsk, utan finns fortfarande kvar som en nedvärderande kvarleva från gamla tider.

– 2000-talets translag baserar sig på den svenska lagstiftningen från 1970-talet och den nuvarande lagen är väldigt lik den 40 år gamla.

Kön, inte läggning I ett samhälle där könsidentitet inte allmänt diskuteras och tvåkönsnormen ses som en allmän sanning, blir det ofta missuppfattningar gällande könsminoriteter.

– Ett stort problem i diskussionen om transpersoner är att könsminoriteter och sexuella minoriteter lätt blandas ihop.

Delvis beror det här på översättningsfel, till exempel av engelskans ord transsexual. En transperson kan vara såväl hetero-, bi- som homosexuell, ordet trans berättar inget om en persons sexuella läggning.

Det enda sättet att definiera kön är inte enbart uppdelningen i det biologiska och juridiska könet.

– Kön handlar inte om biologiska faktorer, utan om hur man upplever sig själv och sitt eget kön.

Trots att den nuvarande translagen klart strider mot grundläggande rättigheter, har de stora medierna inte ivrigt tagit upp saken för diskussion.

– Det känns att många inom medierna helt enkelt inte vill sätta sig i saken eller försöka förstå. Delvis beror det också på kommunalvalet som har pågått samtidigt som vi har tagit upp lagstiftningen. Det finns politiker som starkt tagit avstånd från den här frågan och som inte ville ha den med i debatterna. 

012 • studentbladet • november tjugohundratolv

Könet som står registrerat i befolkningsregistret, i passet och andra legitimationspapper. I Finland finns två juridiska kön - kvinna och man.

Tvåkönsnormen:

Biologiskt kön:

Normen som säger att det enbart finns två kön i samhället, att alla människor endast kan höra till ett av de här två könen och att en persons könsidentitet och könsuttryck enbart kan vara någon dera.

Yttre och inre könsorgan, hormonnivåer och könskromosomer.

Källa: Rfsl ungdom

HLBTI:

förkortningen för homosexuella, lesbiska, bisexuella, transpersoner och interkönade personer.

Transperson:

ett paraplybegrepp på människor som bryter mot samhällets normer kring könsidentitet och könsuttryck, till exempel transkönade, interkönade och transvestiter. Begreppet har ingenting med sexuell läggning att göra. Ordet trans kommer från latin och betyder överskrida.

Han är inskriven på pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet, men vet inte riktigt vad examen har att göra med hans inlärning, något som i sig fortfarande intresserar honom. Initiativtagande och vissa medvetna val har fört honom till en relativt annorlunda bransch – ­ till reklambyrån N2 där han nu jobbar som creative. Det är också vad Olli Sirén efterlyser bland oss alla: att ta initiativ och låta kreativiteten flöda.

T e x t H e i d i H a a pa n e n f o t o t e e m u u ll g r é n bildb e ha n dli n g j a n r o s s t r ö m

H

an springer in med fart på kontoret och vi kör igång med intervjun. Den 28-åriga mannen framför mig sitter bekvämt på soffan och börjar öppna sina tankar kring temat aktivism och samhälle på ett sätt som känns som en kombination av grundligt genomtänkt och spontant. Med ett grepp som får en att gladeligen ta sig an åhörarens roll.

Olli Sirén har medverkat i flera projekt som fått uppmärksamhet och aktiverat människor. Han understryker dock att det bakom de flesta projekt har stått en hel grupp människor och de lyckade lösningarna har nåtts genom samarbete och en hel del brainstorming. ­– Den ursprungliga tanken bakom till exempel restaurangdagen kom från Antti Tuomola, som annars jobbar som professionell fotograf. Jag var en av dem som grundade dagen, men det var en hel del andra personer som hjälpte till att göra evenemanget till vad det är idag. Själv har jag inte längre varit aktiv under de frya senaste restaurangdagarna.

014 • studentbladet • november tjugohundratolv

Tillsammans med Tuomola och Timo Santala fick de år 2011 priset Vuoden kaupunkilaisteko, just tack vare att de kört igång restaurangdagen.

- Men till exempel det att restaurangdagen nu finns som en mobilapp är arkitekten och designern Jyrki Vanamos förtjänst.

En annan kampanj där Olli var inblandad var flash­ mobben för Pekka Haavistos presidentvalskampanj. Han var med och formade tanken kring att sammanföra något så konservativt som Finlandiahymnen och någon så liberal som Haavisto - och resultatet blev än en gång en lyckad och tankeväckande kampanj.

Men ensam var han inte bakom detta projekt heller.

Att det till slut blev en manlig kör som uppträdde i form av en flashmob var andra visionärers idé.

Den lilla pyromanen Att peppa andra och tända gnistan hos människor är enligt Olli det han själv brinner för och det han är lyckling nog att jobba med idag. Det är det han vill göra och därför blev studierna på hälft. Under sitt första studieår var han frånvarande från undervisningen, då han i stället beslöt sig för att ta ett studielån på circa 4000 euro, köpa dj-utrustning och satsa på musiken.

Det är den trygga tiden man brode våga prova på olika saker, inte enbart prestera i skolbänken menar han.

Olli fascineras av att inspirera andra, och sprida ivern med att komma på något nytt. De projekt han jobbat med kan beskrivas som annorlunda, ifrågasättande, kontroversiella och de kan även ses som aktivism av viss grad. Men inte den slags aktivism som innebär att man går i matstrejk, binder sig fast vid träd, vandaliserar privatägda fastigheter eller springer naken runt stan. Alla projekt har ändå på någon nivå berört och mobiliserat människor och ifrågasatt något. Vi talar länge om dagens strukturella problem i samhället.

Han medger att han gillar att tala om samhälleliga saker eller väcka reaktioner på Facebook och hans ögon lyser medan han förklarar sina utgångspunkter.

Det känns som om jag skulle sitta mittemot någon som inte är enbart visionär utan också aktör. Någon som

”TIDEN DÅ MAN HADE EN KARISMATISK HUVUDINSPIRATÖR SOM LEDDE TACK VARE SIN AUKTORITET ÄR FÖRBI.”

ser hur långt vi kunde nå och som också förstår vägarna dit – och som förstår att det inte nödvändigtvis handlar om de vägar som anses vara normativa i vårt samhälle.

Tiden då man hade en karismatisk huvudinspiratör som ledde tack vare sin auktoritet är förbi. Idag ser Olli att det handlar om flera personer, team, som tillsammans påverkar, brainstormar, beskriver, förklarar och inspirerar och genom den processen skapar något som följer nya tankebanor. Det finns ett stort potential som ännu inte förverkligas på den nivå det kunde göras. Han tror kraftigt på att sättet att arbeta genom att söka alternativ och ifrågasätta det som redan finns kommer att sprida sig till flera samhälleliga områden, också till företagandet. Och det väsentliga i att aktivera människor är att få dem att bli ivriga över något nytt. Han nämner Facebook som ett exempel.

– Det skulle inte vara någonting, om inte folk skulle ha blivit tända på det. Samma gäller Wikipedia-sajten och en hel del andra.

Aktivering behövs Samma logik tillämpar Olli på samhället. Samhället finns till så länge som det känns meningsfullt att agera i och för det – ett spel man vill spela. Nuläget är långt ifrån det ideala.

Nu blir hans sätt att tala en grad mer entusiastiskt än i början av intervjun, några svorord smyger sig med.

Jag vågar inte längre avbryta hans ordflöde. Frågan är, enligt Olli, hur man kan jobba för ett bättre och mer

november tjugohundratolv

•

studentbladet

•

015

”ALLTING I VÅRT SAMHÄLLE HAR GJORTS SÅ HELVETES KOMPLICERAT. DET ÄR INGET UNDER ATT FOLK BLIR SOCIALT ISOLERADE. MAN VET INTE VAD MAN KAN GÖRA NÄR MAN INTE ENS FÖRSTÅR SPELREGLERNA.”

vidare genom genvägar i spelet. Reglerna måste vara klara och med andra ord gälla allihopa. Han listar många saker som har gjorts så komplicerade och svåra att människorna tappar lusten att vara med i spelet.

Olli menar att vi borde fundera till exempel på utslagna individer. Vilka saker kunde uppmuntra dem och få dem att vilja komma tillbaka med i spelet?

– Allting i vårt samhälle har gjorts så helvetes komplicerat. Det är inget under att folk blir socialt isolerade, när redan Fpa:s formulär är så svåra att fylla i.

Man vet inte vad man kan göra när man inte ens förstår spelreglerna.

Restaurangdagen var ett test för att se vad som händer när man bryter mot reglerna. I vanliga fall krävs det ju en massa hygientillstånd och diverse certifikat för att få sälja mat.

– Ingenting hände. Om systemet var enklare skulle medborgarna bättre veta vad de kan göra.

Från samma startlinje mot olika mål

Olli Sirén Favoritmusik: Jag lyssnar på all slags musik, men har blivit fixerad vid en låt av Bon Iver. Varje morgon då jag går ut måst jag lyssna på låten Perth. Det är en bra början på dagen. Det har jag faktiskt gjort i ett år nu. Jag är rädd för: Två saker. Att leva för försiktigt. Å andra sidan är jag rädd just för det motsatta, att hitta den gränsen då man råkar illa ut. Vad som inspirerar: Att kunna spinna på ideer och möjligheter. Favoritämne i skolan: Historia och samhällslära.

fungerande samhälle? Han har självklart svaret också på denna fråga. Det gäller att utrota godebrodernätverk, fundera på hur man kan få den offentliga sfären att fungera så att människor kan och vill agera i den.

Att aktivera folk helt enkelt. Och att åstadkomma ett sådant samhälle där människor tror på det att de kan påverka och förändra.

(Han drar andan, är det här stunden att ställa en fråga?

Nej, min chans gick förbi och monologen fortsätter.)

Rätten att få tillgång till information hänger, enligt Olli, samman med en genomskinlighet i samhällsstrukturerna. Transparens och tillgången till information krävs för att individen ska kunna tro på en framtid. Att människor saknar framtidstro syns i både det låga valdeltagandet och avsaknaden av politiskt

016 • studentbladet • november tjugohundratolv

intresse överlag.

Beslut fattas bakom låsta dörrar och genom processer som bara verkar transparenta. Eller sedan är processerna så komplicerade att även om de är transparenta är det omöjligt för en vanlig genomsnittsmedborgare att hänga med och förstå varför det till exempel i riksdagen görs som det görs.

Ett beroendeframkallande spel Myntets baksida är att det som syns genom de transparenta strukturerna måste vara sant, för att folk ska aktivera sig. Han jämför det med ett söndrigt spel eller ett läge där bara vissa individer får koder för att komma

Intagninssystemen till skolorna är enligt Olli ett bra exempel på hur svårigheterna stympar kreativiteten, eller utesluter de kreativa. De krav som ställs för att man ska komma in stöder ofta en viss slags människotyp som kan pränta i sig en hel mängd information.

- Inträdeskriterierna borde sänkas så att vem som helst kan börja studera medicin eller juridik.

Olli säger att lösningen till kvalitetskontroll ligger i certifieringsprocessen – alltså att endast de som verkligen kan sin grej sedan får rätt att jobba som läkare. På det sättet kunde man studera för att utvidga sitt tankesätt och perspektiv i livet, också utan att nödvändigtvis på en gång besluta vad man vill (eller ska) bli som vuxen.

För att göra utgångspunkterna lika för alla tycker han att man borde ta i bruk en medborgarlön. Detta kunde leda till att folk vågar prova på yrken i branscher som traditionellt upplevs som osäkra.

Han tycker till och med synd om studerande som inte förstår att studietiden är en ypperlig chans att vara innovativ och föverkliga sina idéer, utan att ta enorma ekonomiska risker.

– Problemet med kreativiteten är att den ofta begränsas av gränser vi endast inbillar oss, sådana som inte är verkliga begränsningar.

Trycket att snabbt bli färdig och komma ut på arbetsmarknaden är delvis precis en sådan begränsning som vi tror binder fast oss i skolbänken. I stället borde vi, enligt Olli, prova, chansa, riskera, till exempel i form av start up:s. För även om ens projekt eller företagsförsök misslyckas, har man åtminstone hittat någon verklig gräns, och med stor sannolikhet lärt sig en massa saker som inte är möjliga att lära sig på skolbänken, om till exempel just företagandet.

Det låter lockande, inspirerande - men skrämmande. Den största kampen om vad man kan och inte kan göra utkämpar man väl sist och slutligen inte med samhället utan med sig själv. 

Osmo Rauhala Fantomsmärta 2012 Olja på duk 170 x 170cm Ingår i serien Minne som visas på Kiasma

SAMHÄLLET

NU Aktuellt i när och fjärran.

SHS

34%

På Svenska handelshögskolan har valdeltagandet i delegationsvalet stigit en aning sen senast: det här året var valdeltagandet drygt 34 %, då det förra året var lite på 32 %.

- I år har vi försökt göra valet synligare, kandidaterna har jagat efter sina väljare mer aktivt, säger ellen kivikari , generalsekreterare för Svenska handelshögskolans studentkår SHS. Nästa år vill SHS satsa ännu mer på delegationsvalet.

- Vi skulle gärna öka på valbudgeten och satsa mer ekonomiskt på valet.

Valdeltagandet är ändå relativt lågt fast en ökning på 2 % skett sedan förra året.

- På Hanken är studerandena väldigt måna om att klaga på det som är fel, men när det blir val orkar folk ändå inte riktigt bry sig.

NOVIUM

I Novias studerandekår Noviums fullmäktigeval var valdeltagandet 21 %. Det här trots styrelsens försök att engagera studerandena till val.

- Vi ville att de studerande skulle inse hur lätt det är att påverka bara genom att rösta i fullmäktigevalet, och vi uppmanade alla att våga påverka studietiden.

Halarmärken fungerade också som en morot, säger ida strandberg , styrelseordförande för Novium.

Likt Arcada, kommer de nya invalda vid Novium att få ta tag i reformfrågor.

- Yrkeshögskolereformen kommer säkert att vara en av de viktigaste frågorna. För övrigt kommer SAMOK, Förbundet för studerandekårer vid yrkeshögskolorna i Finland, att utarbeta en språkstrategi, och Novium vill vara en aktiv del av diskussionen då strategin skrivs.

21%

HUS

32%

I delegationsvalet vid Helsingfors universitet blev valdeltagandet dryga 32 %.

- Vi är helt nöjda. Vi anade att valdeltagandet skulle sjunka en del på grund av kommunalvalet, men sist och slutligen blev resultatet bättre än vi önskat, säger generalsekreteraren för Studentkåren vid Helsingfors universitet, katri korolainen - virkajärvi .

Det kommande året bjuder på en hel del för de invalda.

- Under nästa år kommer delegationen att behandla olika studierelaterade ämnen samt satsa på kommunalpolitik och förbereda en ny språkstrategi.

018 • studentbladet • november tjugohundratolv

AUS

I Aaltouniversitetets studentkårs andra fullmäktigeval blev valdeltagandet jämt 31 %. AUS använde sig av både elektronisk röstning och traditionella valurnor, och det var det elektroniska röstandet som vann över det traditionella: 28,5 % röstade elektroniskt, medan urnorna lockade 2,5 %. I valet kandiderade 343 personer, varav nästan en tiondedel bestod av internationella studerande.

31%

Ingen valyra bland väljarna Valdeltagandet blev inte heller i år över 50 procent i något av de finlandssvenska högskolevalen.

Text Edit Lindblad

ÅAS

26%

Åbo Akademis studentkår ordnar fullmäktigeval vartannat år, och i år har ÅAS hållit ett mellanår. Studerandena vid Åbo Akademi har ändå fått rösta i ett riktgivande val för studentrepresentanter till Åbo Akademis institutionsråd.

Rådet bestämmer om det mesta som berör forskning och utbildning och just nu är den brännheta frågan ekonomi, då ÅA måste fundera på sparåtgärder.

- Valdeltagandet var cirka 26 %, vilket är riktigt bra i jämförelse med det föregående valet år 2009, då deltagandet låg på 20 %. Studenterna vid institutionen för naturvetenskaper hade nu det högsta valdeltagandet med sina 48 %, säger heidi hietala , högskolepolitisk sekreterare på ÅAS. Hietala tycker att man lyckades med att nå ut till väljarna.

- Jag har den uppfattningen att det fanns ganska mycket kännedom om valet bland studenterna och att vi fick ut mycket information om det till exempel via e-post, planscher och Facebook under valdagarna.

Men klart att ännu fler studerande skulle kunna delta.

ASK

På Arcada ligger valdeltagandet i år enbart på kring 20 %.

- Det är ingen överraskning, eftersom tidigare års valdeltagande också legat kring 20–30 %. Det här året har vi också haft mera tekniska problem än vanligt, säger nanna sandqvist , styrelseordförande för Arcada studerandekår ASK. ASK hade som målsättnig att ha ett valdeltagande som skulle överskrida 50 % och satsade på en elektronisk förhandsröstning.

-Men den led av olika tekniska problem, exempelvis fungerade inte inloggningen som den skulle. Därför blev många frustrerade och lät bli att rösta helt och hållet. Flera kandidater fanns dessutom bara på listorna, utan att alls marknadsföra sig själva, vilket ledde till att flera inte alls visste vad olika kandidater stod för, säger Sandqvist.

Sandqvist förutspår också att nästa år kommer att bli ganska lugnt för de nya fullmäktigevalda i ASK. - ASK kommer att kunna satsa mer tid på interna förbättringar. Sen finns förstås också diskussioner om Arcadas och Novias eventuella sammanslagning, som säkert kommer att behandlas i något skede.

20%

NU Aktuellt i när och fjärran.

Frivilliga avgifter fungerar inte för SHVS

020 • studentbladet • november tjugohundratolv

I årtionden har studerande vid landets yrkeshögskolor drömt om att få lappa tänderna och maka sig tillrätta på psykologsoffor hos Studenthälsan. I Villmanstrand och Seinäjoki har drömmen nu blivit verklighet i och med ett treårigt pilotprojekt. Men det finns ett problem. Mindre än hälften av de studerande är villiga att betala för tjänsterna.

T EX T B e n j a mi n K n opm a n ill u st r ati o n e mil wi k s t r ö m

”Jag tog bort alla mina visdoms‑ tänder och det kostade bara några tior. Det är löjligt billigt.”

S

tuderandena vid Sei­

yrkeshögskola och yrkeshögskolan Saimaa i Villmanstrand tvingas inte längre ställa sig i kommunala köer när de vill ha hälsovård.

Sedan i fjol höstas får de också använda sig av Studenternas hälsovårdsstiftelses (SHVS) tjänster. Orsaken är ett treårigt pilotprojekt i regi av social- och hälsovårdsministeriet, som ska utreda hur verksamheten fungerar utanför universitetsvärlden.

Hittills har mottagandet varit positivt.

– Kort sagt: De är väldigt bra, säger Mikko Valtonen­ som är ordförande för studerandekåren Saiko vid yrkeshögskolan Saimaa.

Han har nyttjat SHVS:s tjänster vid flera tillfällen och är mer än nöjd.

– Jag har själv tagit del av allmänhälsovården och tandvården. Jag tog bort alla mina visdomständer och det kostade bara några tior. Det är löjligt billigt. Tillgängligheten, de billiga priserna och framför allt personalen som är både trevlig och kompetent – jag kan inte göra annat än berömma SHVS. Det är ett mycket bra paket. näjoki

Alla inte intresserade Problemet är bara att alla studerande inte är intresserade av detta paket. I höstas betalade endast 44 procent av de som studerar i Villmanstrand och 35 procent av dem som pluggar i Seinäjoki för SHVS:s tjänster.

Orsaken till de låga siffrorna är att avgiften – 44 euro per termin – är frivillig. Vid universiteten, däremot, ingår summan i den obligatoriska studentkårsavgift som alla måste betala.

– Inom studerandekåren Saiko framhåller vi starkt att den här modellen borde användas också här, säger Mikko Valtonen.

– Jag har ett bra exempel från i dag: De ringde från SHVS:s mentalvårdsenhet och sade att de hade en studerande där som mådde väldigt dåligt och var i stort behov av vård. Men, personen i fråga hade inte betalat sin årsavgift och sista betalningsdagen för hösten har gått ut. Därför kunde patienten tekniskt sett inte få vård.

Stram tidtabell Vid Samok, Förbundet för studerandekårer vid yrkeshögskolorna i Finland, följer man pilotprojektet med

stort intresse. De har lobbat för bättre hälsovård sedan förbundet och yrkeshögskolorna uppstod i mitten av 90-talet. Att finansiera SHVS:s tjänster med frivilliga avgifter är ändå inte rätt väg att gå, anser man på Samok.

– Vi tycker också att det vore naturligt om man använde sig av samma modell som vid universiteten.

Men testet inleddes med en stram tidtabell, vilket är orsaken till att finansieringsmodellen blev frivilliga avgifter, säger Nelli Karkkunen som är sakkunnig i hälsovårdsfrågor vid Samok.

Enligt hälsovårdslagen ska kommunerna förse studerande med hälsovård. SHVS är ett specialarrangemang som har funnits tillgängligt för universitetsstuderande sedan 1950-talet och verksamheten är godkänd av tillstånds- och tillsynsverket Valvira.

Positivt mottagande SHVS har varit mycket uppskattat, till skillnad från den kommunala hälsovården där studerande kan tvingas vänta i långa köer och inte alltid får vård som är anpassad för deras specifika behov.

– Den kommunala hälsovården har haft fruktansvärda brister. En läkare får max ha 3 000 studerandepatienter, men i medeltal ligger siffran på 13 000. Det är vansinniga siffror! säger Nelli Karkkunen.

På vissa orter har städerna och kommunerna organiserat koncentrerad hälsovård för yrkeshögskolestuderande. I Åbo kan Novias studerande till exempel uppsöka en sådan central på Tavastgatan. Där får de bland annat tandvård, allmän hälsovård och mentalvård.

– Men sådana finns bara på få orter, säger Karkkunen.

Med SHVS-pilotprojektet vill social- och hälsovårdsministeriet testa att utveckla verksamheten på två distinkt olika orter: Villmanstrand, där ortens universitetsstuderande redan hade tillgång till tjänsten, och Seinäjoki, där SHVS tvingades starta från noll. De olika utgångslägena kan vara en orsak till att intresset för tjänsterna skiljer sig med nästan tio procentenheter mellan de två orterna, tror Hanna Kari, chef för hälsovårdstjänster vid SHVS. – I Villmanstrand utvidgade vi bara verksamheten, den hade funnits där från förut och de studerande visste vad de kunde vänta sig. I Seinäjoki har kommunen tidigare satsat på att utveckla hälsovården för de studerande.

Enorm skillnad Mikko Valtonen från yrkeshögskolan Saimaa i Villmanstrand säger att skillnaden mellan kommunal hälsovård och SHVS är enorm.

– Då jag gick till tandläkaren kommunalt var priserna

Samarbetet i Villmanstrand märks I samband med pilotprojektet fick yrkeshögskolestuderandena också tillgång till universitetes bibliotek och dataservice samt till unisporten.

I biblioteket syntes det i form av upptagna datorer men på träningsschemat innebar det flera träningspass i veckan, vilket glädjer flera studerande i Villmanstrand.

HH

dyrare och man tvingades köa i drygt ett halvår. Det har alltså blivit både billigare och snabbare. Vi hade tidigare en kommunal servicestation, men öppettiderna har varit väldigt begränsade. Att SHVS:s mottagning nu också ligger på campusområdet underlättar, säger Valtonen.

De låga användarsiffrorna handlar inte om dålig marknadsföring eller direkt ointresse, tror Valtonen.

Problemet ligger i arrangemanget.

– Folk använder tjänsten fel. De betalar för en termin och fixar sig i skick och sedan låter de bli att betala nästa år. Inom universiteten fungerar betalningen som en försäkring. Alla betalar för ett gemensamt gott, som alla kan använda.

Mikko Valtonen poängterar ändå att alla knappast skulle använda SHVS:s tjänster vid universiteten om avgiften var frivillig.

– Dessutom måste man komma ihåg att många av våra studerande befinner sig utomlands. Vi har också vuxenstuderande som får hälsovårdstjänster via jobbet. Att nå 100 procent är inte möjligt med den här modellen.

Mellanrapport nästa år Framtiden då? Kommer pilotprojektet alls att få en fortsättning som det ser ut nu? Inom såväl Samok som studerandekåren Saiko hoppas man att alla yrkeshögskolor på sikt ska få tillgång till SHVS:s tjänster, men på SHVS säger man att det är för tidigt att uttala sig.

– Jag kan inte säga, säger Hanna Kari.

– SHVS gick in i pilotprojektet med målsättningen att det skulle bli en fortsättning. Nästa år kommer det att göras en mellanrapport och då vet vi mer.

Det Kari med säkerhet kan konstatera redan nu är att det frivilliga alternativet inte fungerar.

– Det krävs en lösning av samma typ som vid universiteten, vilket i sin tur kräver en lagändring. Jag vill ändå understryka att pilotprojektet hittills har varit en mycket positiv erfarenhet för oss. Behovet finns – och vi har mött det.  november tjugohundratolv

•

studentbladet

•

021

ÄT -störningar.

Anorexi drabbar hela familjen T EX T I DA HENR I KSS O N FO T O N I CK TU L I NEN

- Det började med en helt vanlig godisstrejk, berättar helsingforsstuderanden Nadja Leham. Så småningom började jag i allt högre grad kontrollera vad jag åt.

Jag var kanske 13–14 år gammal och jag kände att jag inte mådde bra och inte kunde uttrycka mitt illamående.

Leham tappade kontakten med sina vänner i takt med att ätandet och tankarna på mat tog upp mer och mer av hennes tid, samtidigt som hon åt mindre än nånsin. Till sist var hon så svag att hon inte orkade gå hela vägen från ena ändan av perrongen i Kampens bussterminal till den andra. Hon led av allvarlig anorexi.

Då togs Leham in på barnavdelningen på Jorvs sjukhus, där hon stannade i tre veckor.

- Jag var omringad av andra ätstörda, vilket gjorde mer skada än nytta, för vi ”hjälpte” varandra att bli ”bättre” på anorexi. Vi lärde varandra trix om hur man kunde bränna så många kalorier som möjligt och så vidare, vi fick nya medel av varandra. Det var svårt att se att nån var smalare än jag, det gjorde mej arg och då ville jag bli ännu sjukare.

När hon kom ut från sjukhuset hade hon en massa idéer om hur hon skulle kunna bli sjukare. Hon hade gått upp i vikt och mådde därför fysiskt bättre, men sjukdomen hade inte alls försvunnit ur hennes huvud.

Efter det här fick Leham gå i familjeterapi, och det var då tillfriskningsprocessen började. Ibland träffade hon sin terapeut tillsammans med mamma, ibland gick hon på egen hand till mottagningen. Också hennes föräldrar fick hjälp.

Som en femåring Lehams terapeut, Laila Ekström, lyfter fram vikten av att inte bli ensam med sin sjukdom.

- Famlijeterapi går ut på att föräldrarna hjälper den unga med motivationen, eftersom anorektiker har en tendens att motsätta sig vård.

Leham bekräftar det här. Hon säger att hon själv betedde sig som en femåring där hemma, då hon var som sjukast. Det var mamma som höll koll på vad hon åt, hur mycket hon åt och när hon åt.

- Det är jättesvårt att säga hejdå till sin ätstörda identitet. Man behöver hjälp med att hitta tillbaka till sitt riktiga jag.

Laila Ekström berättar att hon i sitt arbete använder sig av en modifierad version av den såkallade Maudsley-modellen, som är vanlig i bland annat England och de nordiska länderna, frånsett Finland. Den går ut på att hjälpa familjen att binda sig till att reparera den ungas undernärda tillstånd. Då vikten ökar flyttas

022 • studentbladet • november tjugohundratolv

Nadja Lehan har tillfrisknat från anorexi och tycker att det är viktigt att tala om sjukdomen.

Visste du att... ...anorexi är den allra vanligaste dödsorsaken bland unga flickor i Finland? ...en människa med ätstörningar i medeltal är sjuk i ungefär sex år? ...60 procent av dem med diagnosen ätstörning varken har anorexi eller bulimi utan nån annan, subklinisk form? ...hela elva procent av vuxna finländare har uppgett att de kräks efter att de har ätit?

”Det är jättesvårt att säga hejdå till sin ätstörda identitet. Man behöver hjälp med att hitta tillbaka till sitt riktiga jag.” ansvaret stegvis över till den unga. Man jobbar också mycket med förhållandet mellan den unga och föräldrarna.

Ekström säger att också syskonen behöver hjälp och terapi. I den här modellen har de dessutom en uppgift i att hjälpa sitt insjuknade syskon med att komma i kapp med det normala utvecklingsskedet. Det är viktigt att göra saker tillsammans.

- Det här är en metod som har gett mycket positiva resultat. Frågan är varför den används så lite i Finland, funderar Ekström.

Leham håller med, och berättar att hon fick ett återfall då hon flyttade hemifrån, delvis för att hon blev ensam med sin sjukdom och ingen på samma sätt kunde hålla koll på henne.

Skolan har ett ansvar Föräldrarnas stöd är alltså bokstavligen livsviktigt, det behövs upprepning och uppmuntran för att inte ge upp och för att klara av att äta, oberoende av känslor.

Men både Leham och Ekstöm är överens om att personalen i skolorna också har en viktig roll och borde ingripa mycket mer än de gör idag.

- Alla som jobbar med ungdomar måste lära sig att se tecknen på ätstörningar och veta hur man ska handla ifall man misstänker att allt inte är bra, säger Leham. Och då handlar det inte om vikten, bara tankarna är redan ätstörningar. Om man har hunnit börja banta har sjukdomen redan gått långt och då är det svårare att hjälpa.

Idag är Nadja Leham 20 år och känner sig så gott som frisk från anorexin. Men ännu i fjol kändes det jobbigt att äta varm mat på universitetets café. Nu vill hon göra problemet mer känt.

- Det är en svår balansgång, jag är allergisk mot att göra ätstörningar till nån slags socialporr samtidigt som det ändå är viktigt att tala om de här sakerna.

Hon poängterar att anorexi inte bara är en individuell sjukdom, utan ett samhälleligt problem.

- Det är inte en slump att så många har ett sjukt förhållande till mat just i den här tiden i historien. 

FORSKNING FINNS

M

onica Ålgars

disputerade i våras vid Åbo Akademi med en doktorsavhandling om kroppsbild och ätbeteenden. Nu jobbar hon på Helsingfors universitets centralsjukhus, samt med ett forskningsprojekt om gruppbaserad vård för ätstörningar. Hon är intresserad av ätstörningar för att de leder till så stort lidande och därför är viktiga att behandla, men också för att de är teoretiskt fascinerande.

- Det kan handla om individuella faktorer som personlighetsdrag eller trauma, om vilka kulturella faktorer som kan trigga de här problemen, och samtidigt handlar det också om biologiska faktorer som ärftlighet, förklarar Ålgars.

Hon är delvis kritisk mot hur ätstörningsvården organiseras i Finland. Bland annat jämför hon Finlands förhållanden med en ätstörningsenhet i USA, där hon själv jobbade i somras. Där var växelverkan mellan forskarteamen, öppenvården och sjukhusavdelningen stor – de hade sina utrymmen på olika våningar men höll daglig kontakt med varandra. Ålgars efterlyser en öppenhet för ny information, eftersom det finns och hela tiden görs en massa forskning kring ätstörningar.

- Jag vill jobba för att vetenskap och klinisk verksamhet ska komma närmare varandra.

Finland hänger efter Hon menar att man i Finland helt enkelt ofta inte är tillräcklig up to date. Det finns för lite specialiserad vård och personal, vilket delvis har att göra med att vi är en liten och utspridd befolkning.

Ett annat problem är att man ofta måste vara väldigt sjuk för att få hjälp.

- Det att man ska vara så himla sjuk för ätt få hjälp är ju helt idiotiskt. Helt krasst ekonomiskt skulle det också vara mer lönsamt att åtgärda sjukdomen i ett tidigare skede. För att inte tala om det mänskliga lidandet.

Vad borde man då göra för att förbättra ätstörningsvården i Finland?

- Vi borde få mera specialiserad ätstörningsvård på ett nationellt plan – i nuläget finns det väldigt få ätstörningsenheter med specialiserad personal.

Dessutom borde man verkligen öka resurserna i Helsingfors, så att fler skulle få kompetent vård tidigare.  IH

november tjugohundratolv

•

studentbladet

•

023

UT på de sju haven.

EN S

ANS M JÖ

V RA G

De är studievärldens mest mytomspunna släkte.

De påstås dricka mest, ha flest flickor och leva en enda lång Pirates of the Caribbean-dröm.

Men vilka är sjöfartsstuderandena egentligen?

Vi infiltrerade deras näste på Malmgatan i Åbo för att ta reda på sanningen.

T EX T B e n j a mi n K n opm a n I L L U S T R A T I o n JAN R O SSTRÖ M

I

”

’m coming home, I’m coming home, tell the world I’m coming home ...”

Musik, värme och bullriga machoskratt slår emot mig när jag kliver in i Sjöfartsskolans omklädningsrum. Insvepta i handdukar sitter ett gäng aspirerande sjöbjörnar och smuttar på 5,5-procentig importöl medan ångan står om deras välsvarvade kroppar. De har precis rensat porerna i bastun, plaskat runt i skolans inomhusbassäng och nu utbyter de visdomar som de sju haven har lärt dem.

Det är en feminists värsta mardröm. Det är arméns grabbhumor all over igen. Och det är bara början.

En jävla snöstorm

En halvtimme senare har jag hört så många vansinniga historier att jag sitter och gapar som en torsk med svåra andningsproblem.

En kille förklarar att han har lärt sig att se vilka baltiska krogar som erbjuder prostituerade genom att spana efter gula ballonger i fönstren.

En annan berättar om hur nyanställda tjejer på hans rederi ska gå en så kallad ”däcksrunda” och betygsättas av manskapet.

Och ytterligare en viskar att hans kompis brände upp 2000 euro under en kväll i Bilbao, Spanien. På vad? Horor och kokain, förstås.

– Det var en jävla snöstorm, säger han. Och då hade han ändå flickvän hemma!

Dålig lön Efter en kort diskussion om ett fartyg där de vildaste festerna alltid brukade sluta med att kocken sög av kaptenen letar vi oss ner i byggnadens källare, Klubben. Den legendariska festlokalen som inom kort kommer att stänga då sjöfartsutbildningen flyttar till faciliteter närmare hamnen.

Stämningen där är varm och hemtrevlig. Alla verkar känna alla och man kan utan vidare lämna plånboken på bordet medan man går på toaletten. Men medan jag sitter och beundrar en naken kvinnokropp i plast

(”det är miss sextant!”) och 80-talsrockarna Journey sjunger Don’t Stop Believing avslöjar en fjärde årets studerande som vill förbli anonym (vi kan kalla honom Leif) att han har tappat tron på sjöfartsutbildningen.

– Alltså, du får bättre lön i McDonalds, säger Leif.

Grundlönen är mellan 1 500 och 1 700 euro. Kurserna är korta – man stressar igenom derivering och integrering på några veckor – och när provet är över kommer man inte ihåg någonting.

Sjöfartsutbildningen handlar nämligen inte bara om praktik till sjöss. Under de 4,5 år som utbildningen tar i anspråk ryms även lektioner i bland annat fysik, matematik och navigation.

Att utbilda sig till sjökapten är ändå inte någon garanti för att få jobb, menar Leif. I takt med att det ekonomiska klimatet har försämrats har arbetskraften stegvis bytts ut mot utländska, lågavlönade anställda.

– Du kan kanske bli sjökapten – på din egen segelbåt, instämmer en kille vid namnet Jens.

– Eller efter att ha slitit i 30 år på sjön. När du är klar från skolan vill ingen ens se dig på jobb, säger Leif som trots sina hårda ord själv har lyckats få in foten på Viking Line.

Vuxenstuderanden Simon Artzén håller däremot inte riktigt med.

– Visst finns det jobb. Och utbildningen är helt bra så länge man tar den metodiskt och inte slappar - som vissa andra, säger han och blinkar menande mot Leif.

Korvfest Plötsligt dyker en herre med hawaii-blomster runt halsen upp och slår sig ned intill oss. Han presenterar sig som Anton – en styrelsemedlem – och undrar varför jag sitter och fotograferar miss sextant. När jag förklarar att jag gör en artikel om sjöfartsutbildningen mulnar Anton.

– Jag studerar för tredje året och det enda jag får är 1-2 veckors vikariat. Jag har ringt till alla rederier som är ens lite större, och det är alltid samma sak: ”Tyvärr, om det dyker upp något tar vi kontakt”. Bara ett rederi har kontaktat mig och då gällde det ett kort vikariat.

Han reser sig och irrar in i folkvimlet, planlöst. Då noterar jag att flera av besökarna i festlokalen är tjejer, trots att sjöfart annars är en väldigt mansdominerad utbildning.

– Det är förvånansvärt många flickor här i kväll,

konstaterar Leif.

– I vanliga fall brukar det var cirka tre stycken. Klubben är inte ett ställe dit man kommer för att ragga.

Jag nickar eftertänksamt. Min glamorösa bild av livet som sjöfartsstuderande håller på att flagna sönder totalt. Killarna här är inga bastanta, skäggiga eller glada lunsar som Pippi Långstrumps pappa – de är ensamma män som vecka efter vecka samlas för att korvfesta tillsammans. Utan kvinnor, utan särskilt mycket framtidstro.

Inte undra på att de berättar galna historier för varandra.

Något måste de ju klamra sig fast vid.

Öl, porr och Lena Handén – Sjöfartshistorier är lite som fiskehistorier, medger Leif.

– Vi säger att vi har fångat en lax när det egentligen är en liten mört.

Själv har Leif aldrig besökt en prostituerad. Det galnaste han har gjort är att komma en dag för tidigt på jobb och tvingats åka på en ofrivillig picknickkryssning till Mariehamn. Förutom Bilbao-killen har ingen av hans studiekamrater utnyttjat en glädjeflickas tjänster. Få av dem har ens flickvänner.

– Det måste vara en speciell sorts kvinna som orkar vänta på en i sex veckor medan man jobbar, säger en av killarna moloket.

– Förut var livet som sjöman fullt av vin, kvinnor och sång, fortsätter han. I dag är det öl, porr och Lena Handén som gäller. Båtarna har så tajta tidtabeller att de knappt ligger i hamn alls. Man jobbar, spelar Playstation, jobbar. Dagens höjdpunkt är när man får vara ensam i hytten och surfa på datorn.

Senare, när vi snubblar ut i den krispiga höstluften för att tömma blåsorna, stannar jag upp och blickar ut över Åbo hamn. Med frän alkoholsmak i munnen ser jag kranarna, det hypnotiskt glittrande havet och Silja Line-färjan som med sina tindrande pärlband av lampor mest av allt påminner om en gigantisk julgran.

Eller en hägring. En hägring som lockar de studerande, driver på dem. Och sedan försvinner när de kommer för nära.

– Nå, tänker jag, ni har åtminstone en jävligt fin utsikt. 

november tjugohundratolv

•

studentbladet

•

025

UT Guleböj.

Ett garanterat sätt att bli pank som studerande är att resa till Oslo, som har rankats som världens dyraste stad. Om man trots allt vill utmana ödet kan man rätt långt undvika de skyhöga priserna – det finns alltid ett billigare alternativ.

T e x t o c h f o t o F a n n y M a lm b e r g

Den prismedvetna kan redan på flygfältet fatta smarta beslut. Innan man lämnar Helsingfors-Vanda ska man se till att plocka med sig en Koskenkorva från tax free:n. Väl framme i Oslo skyltas det mycket för Flytoget som med endast en hållplats emellan tar en rakt in till centrum. Men från flygfältet går det alldeles vanliga lokaltåg som är upp till hälften billigare.

Det lönar sig att ta sig till de dyrare kvarteren i nordväst, Nationaltheatret heter tågstationen, där det ordnas loppis på lördagar på Vestkanttorvet, en sandplan mellan stadsdelarna Uranienborg och Majorstuen.

Och det är inget sjabbigt malätet gammalt leksaksloppis det är frågan om. Här hittar man så gott som oanvända kvalitetskläder, -skor och -väskor och samlarporslin om man så behagar. Det mesta säljs för under 30 euro och snörpar man på munnen sjunker priset en aning. Några kvarter vidare från detta loppis öppnar sig Vigelandsparken, världens största kulturpark som är full av skulptören Gustav Vigelands stora nakna människor i brons. Det är gratis att gå och beundra.

Om inte parkens 200 skulpturer räcker, finns det också ett Vigeland-museum i anknytning till parken.

Oslo är en liten storstad och man klarar sig väldigt långt till fots. Om det inte regnar är det en bra idé att bara traska omkring. Om fötterna blir trötta är biljettkontrollanterna blåklädda precis som i Helsingfors,

026 • studentbladet • november tjugohundratolv

lönar det sig att välja lokalfärjan istället. Den avgår från Vippetangen, pir nummer 3. På 25 minuter gör man en runda i den närmaste skärgården och får överblick över Oslos strandlinje. Man kan välja att sitta ute på däck eller inne i värmen. Kostar 50 NOK (ca 6,70 €).

På söndagskvällar kan man gå till klubben Blå på Brenneriveien där de ordnar jazzkvällar under den notoriska titeln We Fuck Up Your Mondays. Även dessa har gratis inträde. 

och sannolikheten att de kollar biljetter är mindre under helgerna, speciellt på söndagar (dyrt att ha folk på jobb på söndagar). Kollektivtrafikbiljetter kostar 30 NOK (4 €) styck.

Nattlivet är dyrt, det går inte att undvika. Men vill man lyxa till det kan man ta sig till Skybar i Radisson Plaza Blu Hotel, som erbjuder panoramavy över staden och drinkar såsom skumvinsmojito. Bra ställe att svänga förbi för att planera nästa drag. Många av barerna har dansgolven på innergårdar, alltså utomhus, så bara för den upplevelsen kan man ta sig in på en bar.

Men räkna inte med en fylla, det är helt enkelt för dyrt.

I detta sammanhang blir den egna flaskan aktuell.

Thorvald Meyers gate är en bra bargata, men hit lönar det sig inte att gå under helgen, det är så mycket folk att man inte ryms in i barerna. Styr alltså kosan hit på en vardag. På samma gata hittar man också The Nighthawk Diner som i äkta amerikansk anda bjuder på feta portioner som visserligen kostar en del men håller en mätt och belåten ett halvt dygn. Perfekt för en dåsig söndag.

Söndagarna ska dock inte vara alltför dåsiga, det är då alla stadens museum har gratis inträde.

Vill man lufta sinnet och vila blicken på horisonten är det uppfriskande att åka ut på Oslofjorden. Medan det går dyra sightseeingbåtar från Rådhusplatsen,

november tjugohundratolv

•

studentbladet

•

027

BREVET HEM

Alla som vandrar är inte vilse Det har en lagom känd man, j . r. r. tol -

kien , en gång sagt. När sommaren i Finland

började övergå i olika nyanser av gult var det dags att åka iväg igen. Med ett utbyte och två utomlandspraktiker i bakfickan kan man kanske säga att jag inte packade ihop mitt liv för för första gången.

Nu blev jag ändå tvungen att fundera på andra saker då jag fixade reseförsäkringen.

Vart är jag på väg och var kommer jag att vara hemma om några månader eller till och med år? Förutom på frågan om studietidens längd kunde jag inte heller svara på vad min slutliga destination skulle vara.

Det var ändå klart att de några månader långa praktikerna på finska organisationer inte var tillräckliga för att bota min resefeber, som vid det här laget hade tagit en kronisk form. Enkelbiljetten brände i fickan, liksom viljan att kasta sig in i lite mer äkta invandrarupplevelser. Å andra sidan hjälpte det att veta att biljetten skulle föra mig till ett ställe där sanden fortfarande bränner mellan tårna då man i Finland redan gräver fram gummistövlarna. Dessutom hade jag ett bekant ansikte som mötte mig vid flygplatsen och med svärförälderprövlingarna fick jag möjligheten att öva på de två europeiska språk som redan blivit bekanta i skolan.

I Nizza började tankarna om den slutliga destinationen ta form. Resan fortsatte mot ett land med aningen skarpare klockslag, lite bredare autobahn och något större stop. För några år sedan, då jag var störtförälskad i Latinamerika, skulle jag inte ha kunna tänka mig skryta i sociala medier om hur jag stött på Scooter under min söndagspromenad i Reepenbahn. Ännu är det lite osäkert med det tyska språket och en arbetsplats, men min hemlängtan lättar alltid när närbutikens tant hälsar på ett hamburgskt sätt: Moin!  Pepita Wakkola studerar spansk filologi vid Helsingfors universitet.

Svenska träffen var en fullträff I början av november ordnade Förbundet för stu-

derandekårer vid yrkeshögskolorna i Finland, SAMOK, i samarbete med Finlands studentkårers förbund en såkallad svensk träff på Kåren i Åbo.

SAMOK hade alltså bjudit in såväl student- som studerandkårer för att diskutera svenskans ställning i Finland och sammanlagt deltog 14 personer i seminariet. anki bender , vice ordförande för Svensk Ungom, höll ett anförande om det svenska språkets framtid i Finland, varefter det uppstod livlig debatt om bland annat vem som har rätten att definiera sig som finlandssvensk och om och hur man kan bli finlandssvensk.

Generalsekreteraren för Pohjola-Nordens Ungdomsförbund, laura mynttinen , var inbjuden för att berätta om möjligheter till nordiskt samarbete. Hon gav tips på vilka typers aktiviteter kårerna kan söka finansiering för och vilka fonder och stiftelser det lönar sig att närma sig.

Till sist höll elias vartio , styrelsemedlem för Svenska studerandes intresseförenig, ett anförande om sånt som är aktuellt inom studentpolitiken, med fokus på bekämpning av ungas utslagenhet. Också det här väckte mycket diskussion bland deltagarna.

De flesta verkade nöjda med programmet och till och med inspirerade att hitta nya sätt att samarbeta och påverka.

IH

Ljus i mörkret Tiden då någon får en massa ljus i huvudet närmar sig. Luciavalet 2012 pågår under perioden 3–28 november. Som många vet är Luciavalet inte bara ett val, utan också en insamling. I år går pengarna till att stöda ofrivilligt ensamma äldre. Genom att rösta på en luciakandidat deltar man samtidigt i insamlingen.

HH

17

Kommunfullmäktige finns i en kommun på

högst 2000 invånare. Antalet fullmäktige beror på kommunens storlek, men det högsta antalet kommunfullmäktige som kan existera i en kommun är 85 personer. Då måste kommunen dock ha över 400 000 invånare.

EL Källa: vaalit.fi

836

är antalet bibliotek i dagens Finland. År 1970 var antalet bibliotek 3015 stycken, men efter det har antalet sjunkit. Redan år 1980 hade siffran sjunkit till nästan hälften, då 1608 bibliotek fanns kvar.

EL

Källa: Statistikcentralen

67 dagar har afghanflyktingarna gho ­l am

sid ­d i ­q ue ab ­d ul ­l a ­h i och ja ­v ad mir ­z ayi varit utan mat utanför riksdagshuset i Helsingfors i skrivande stund (tisdagen den 13 november).

Hungerstrejken är en protest mot att mot deras asylansökan till fick avslag. Männen anser sig själva hamna i livsfara om de återvänder till Afghanistan. ”Jag har fiender både inom Taleban och regeringen. Min son har redan mördats” säger Abdullahi.

JR Källa: hs.fi

028 • studentbladet • november tjugohundratolv

Osmo Rauhala Elfte timmen 2012 Olja p책 duk 180 x 180cm Ing책r i serien Livets bok som visas p책 Kiasma

livEt

GÅ Veni,vidi, vici?

TABU Stbl:s gästkolumnister skriver om sånt som är obekvämt.

Fjärilar i magen Jag vägrar fortfarande svälja Digestive-kex på engelska. Att döpa en livsmedelsprodukt ’matsmältning’ är lika lockande som att försöka sälja Loka-vatten åt finnar. Med Activiayoghurten i spetsen har oroliga magar fått synlighet i medierna, men visst är det något vi på personligt plan oftast tiger om. Vad försiggår bakom magrutornas muskelväggar och vad ger en sixpack i vätskeform för reaktion, förutom (buk)fylla.

På fredag flyger jag till ett flyktingläger i Uganda, en resa via Finlands Flyktinghjälp jag i våras vann. Det har fått mig att inse vilka latmansdagar våra magar har vant sig vid. Jag har förberett mig med en tresiffrig apoteksräkning, men blev förvarnad Ny bakterieflora om att hela gänget väntas möta svårsmälta och en annan situationer – ordagrannt definition på och mentalt. Det är hygien är de omöjligt och kanske vanligaste inte ens önskvärt att torrträna. Inte ens turistfällorna. ett hopp från tian på simstadion motsvarar det magaplask ut i det okända jag har framför mig.

Ny bakterieflora och en annan definition på hygien är de vanligaste turistfällorna. Vägarna motsvarar knappast Västerleden, vilket också kan sätta käppar i hjulet. It’s gonna be a bumpy ride, med andra ord.

I Afrikas torka är mitt nylle det enda gröna.

Att äta med förstånd förebygger mycket, men vad fyller flyktingarna sina magsäckar med?

Måtte de inte motsvara stereotypin av barnet med putande mage och svält i sin blick. Nej, jag tänker inte åka med hjärtat i halsgropen efter att ha läst utrikesministeriets inledande varningar om terrordåd.

Jag litar på magkänslan och ser fram emot en unik upplevelse. Det gäller bara att komma ihåg handdesinficering och att våga lyssna på berättelserna. Att ha is i magen helt enkelt! 

Set och etikett

På tal om tennis

Kom ihåg att det finns etiketter för nästan allt, när det gäller tennis. Följ bollarna för några tips.

T e x t o c h f o t o h e i d i h a a p a n e n Jarkko Nieminen, Finlands hopp i tennis, ser fram emot tävlingen IPP Open som ordnas för tolfte gången i Talis tenniscenter, Helsingfors. Challenger-tävlingen har alltid lockat ovanligt högt rankade spelare, eftersom tidpunkten erbjuder en sista chans för dem att skramla ihop säsongens sista ATP-poäng för att till exempel inte behöva kvala in till årets första stortävling, Australian Open.

I fjol kunde När spelarna Nieminen inte förbereder sig för delta i sin ”hematt sätta igång bolmaturnering” på len måste publiken grund av att han vara tyst. opererat bort halsmandlarna och återhämtningen dröjde längre än förväntat. Nieminen menar nu med en glimt i ögat att han gärna skulle vinna turneringen.

- Det är 10 år sedan jag vann sist, så visst är jag här för att vinna. År 2012 började på bästa möjliga sätt för Nieminen, då han med ranking 77 i Sydney vann ATP-tour-finalen. Nu har han nått rankingpositionen 49, och behöver ett Wild Card för att komma med i IPP Open, enligt regeln för spelare som ligger på bättre sidan av topp 50 i världen.

Fast han gång på gång har varit tvungen se sig själv besegrad av bättre spelare, menar Nieminen att attityden avgör.

- Man baserar alltid speltaktiken

Tennis för dummis När du ser två spelare på planen spelar de singel.

Serva hit.

Jenny Blomqvist

Skribenten studerar journalistik och kommer att rapportera från flyktinglägret i Uganda i nästa nummer av Stbl.

Använd bara i dubbelsspel

De servar turvis, alltid ett game i taget. Efter serven måste bollen studsa första gången innanför den lilla rutan mittemot. Man får alltid försöka serva två gånger.

Den ena rutan heter 1 och andra 2 men det spelar inte så stor roll nu. När bollen är i gång räcker det att den studsar innanför de innersta stora linjerna på planen.

De extra korridorerna på sidorna tas i bruk när du ser fyra människor spela på planen – annars blir det trångt.

Man spelar game tills någondera vunnit ett set, med andra ord sex game med två games skillnad.

I ett game får man poäng på det mest ologiska

- Om Fantomen och Spindelmannen spelar tennis, vem skulle vinna och varför?

- Fantomen förstås, Spindelmannen kan inte hålla sig borta från nätet!

030 • studentbladet • november tjugohundratolv

WWWADÅ?

Stbl:s Art Director ger goda råd. Billigt.

Om någon från publiken skriker så att spelet störs kan det leda till att motståndaren får poäng.

Mobilerna måste

absolut vara på ljudlös.

Inte rätt ställe att ha en häftig diskussion med kompisen heller.

Är det något du kunde rekommendera för studerande?

- Ja, absolut! Jag tycker att turneringen är ett bra sätt att träffa andra unga människor som har samma intresse, men också att tiita på bra tennis och till exempel se Jarkko Nieminen spela.

på tidigare erfarenhet och försöker lära sig av sina misstag. Det att jag har mött ­Roger Federer 13 gånger, om jag inte minns fel, och förlorat alla set utom ett, betyder inte att jag inte skulle försöka hitta de svaga punkterna och utnyttja dem.

Och ett som är säkert är att man inte kommer framåt om man inte försöker.

Från soffan vinner man nog aldrig.

Frivilliga händer bygger upp tävlingen IPP Open samlar årligen över 250 volontärer, allt från bollpojkar och -flickor till chaufförer som pendlar mellan tenniscentret och hotellet där spelarna bor.

Rikhard Grahn studerar arkitektur på Aaltouniversitet för femte året och det var inte svårt för honom att hitta vägen till att jobba i IPP Open. Tennis har varit en del av hans liv ända sen han var liten.

- Jag har tävlat i tennis och också varit linjedomare redan från tonåren. Min far Patrik var huvuddomare också i den här turneringen redan från början, så det var klart för mig att vara med. I år jobbar jag både som linje- och huvuddomare.

- Jag har tävlat i tennis och också varit linjedomare redan från tonåren, säger Rikhard Grahn

sätt: 15-30-40 och sedan vinner man ett game. Vid ställningen 40 - 40 behöver man dock vinna följande två poäng i rad för att avgöra game.

Om läget är 6-6 i game, spelas något skumt som heter tie break. Din chans att bli bekant med grannen: fråga vad det handlar om.

Den som vunnit två set av tre vinner matchen, ja utom i Grandslams då man måste vinna tre set av fem.

Förstod du ingenting? Misströsta inte: Det lönar sig att kolla även om man bara tar det som gymnastik för nacken, som åhörare vrider man garanterat på huvudet 1000 gånger under en match. 

Är det inte tungt att bara stirra på linjen?

- Om man är trött redan färdigt kan det förstås vara lite tungt, men annars är det inte det. Speciellt om man är i ett linje- Man ska sitta domarteam med stilla medan gamet många kompisar pågår. Huvudoch det är en in- domaren kan be tressant match dig sitta ner om du så vill man inte tror att det är ok ens bort från pla- att gå hämta kaffe nen när turen tar medan spelet är igång. slut!  IPP Opens semifinal spelas lördagen den 17 och finalen på söndagen den 18 november.

I år spelas också kvinnornas Orto Lääkärit Open för andra gången under samma vecka i Tali, vilket innebär dubbelt så mycket tennis för publiken.

Du får 50% rabatt på biljetterna med studiekortet.

Fult och fult Man brukar säga ”om den fula sanningen ska

fram”. Och det lönar sig att vara ärlig. Även inom formgivning.

Inom modernistisk formgivning är det funktionen som är sanningen. Om meddelandet kommer fram, då är designen lyckad. Den ska inte föra nåt väsen om sig utan bara kommunicera.

Som tur har vi alternativ.

Formgivning handlar också om att säga saker på rätt sätt och på rätt ställe.

Du kan inte sälja grävmaskiner med samma typsnitt som du säljer damunderkläder.

Underkläder är intima, kanske diskreta eller kanske pråliga. Men de är inte bullriga, oljiga, och de har inte 700 hästkrafter.

Det finns också mera abstrakta realiteter som kan ge upphov till fult eller vackert. Saker som samhällsklimat eller sociala trender.

Ett exempel är stilrörelsen Pretty Damunderkläder Ugly, eller the New har inte 700 Ugly, som föddes i hästkrafter. början av 2000-talet bland unga i konstskolor i norra Europa, nämnvärt Holland, Belgien, Frankrike och Tyskland.

Bjärta färger, uttöjda rubriker och bokstäver (en dödsynd bland modernister) 3-D effekter och ett till synes slumpmässigt misch-masch av bilder, text och grafik är utmärkande för Pretty ugly. ”Dålig typografi” med standardtypsnitt såsom Times och Arial hör också till.

Den brittiska tidskriften SuperSupers Art director steve slocombe förklarade sin stil på följande sätt: ”Våra läsare (vanligtvis i åldern 14-24) är en del av ADD-generationen. Deras skrämmande dåliga koncentrationsförmåga gör att vi aldrig kan vara säkra på att de tittar på mer än ett uppslag. Då måste varenda uppslag innehålla hela tidningens värdegrund. De har också en totalt annan uppfattning om färg. Om du är över tretti så kan vitt representera något sofistikerat och dyrbart, men för våra läsare är det tvärtom.

Färg, och massor av den, betyder att det är värdefullt.” Ärligt talat tycker jag att SuperSuper ser ut som en blandning av Seiska och nåt överblivet från en dålig rave-flyer.

Men ändå... plötsligt är inte sanningen så entydig som i modernisternas luktfria klimat.

Hitta länken till intervjun med SuperSupers AD och annat fult och fint på Stbl.fi. 

Det hör till god sed att applådera efter ett fint spelat poäng, även om din favorit inte vann bollen.

Jan Rosström

Skribenten odlar ögonpåsar på ­Studentbladets redaktion och ­ studerar visuell kommunikation på Lahden Muotoiluinstituutti

november tjugohundratolv

•

studentbladet

•

031

TP Mat för din hjärna.

STBL TESTAR

Kampen om kakbitarna En mörk novembernatt samlades Åbo Akademis skarpaste hjärnor på restaurang Koulu för att tävla i frågesportspelet Trivial Pursuit. Det blev en kamp som fick gnistorna att yra.

T EX T BENJA M I N KN O P M AN ill u st r ati o n j a n r o s s t r ö m

Kunde man tillverka mjölkpulver på Djingis Khans tid?

Hur många dör av hajbett i Australien varje år?

Vad heter Hallands minsta och äldsta stad?

De kniviga frågorna skär genom luften i restaurang Koulu där Åbo Akademis Studentkår ordnar sin årliga Trivial Pursuit-turnering. Medan de övriga gästerna klirrar med glas och skrattar högljutt sitter en grupp studerande med pannorna veckade i djupa koncentrationsrynkor.

En av dem är jag.

032 • studentbladet • november tjugohundratolv

UTTAGNING

kakbitar med samma frenesi som två utsvultna gatubarn i Bombay. Hack i häl på dem ligger två tystlåtna killar som ser ut att studera IT. Sedan: vi.

Endast två par kan gå vidare. Två måste bort. Jag känner tävlingsdjävulen pressa eldgaffeln i min akter.

Fingertopparna är kalla, andhämtningen är tung. Och när striden om finalplatsen ska avgöras med att singla slant, efter en nervtrasande trefrågors sudden death, svartnar det för ögonen.

Klave, viskar jag. Snälla ge oss klave.

Ett 1-eurosmynt faller genom luften.

Krona. Klave. Krona. Klave.

Krona.

Klave.

KLAVE! Jag dricker lättad ur min tranbärslonkero och hör en änglakör stämma upp i sång.

FINAL

2.

Tio minuter och en kisspaus senare har stämningen intensifierats. Borta är skratten. Borta är skämten. Nu är det allvar. Blodigt allvar.

Vi ler men på insidan slåss vi med sablar, svärd och avsågade hagelgevär.

Simon Dahlström och Petra Lignell är svåra att knäcka. De behärskar natur, kultur, sport, hästar och maine coon-katter.

- Ger du upp? frågar Dahlström gentlemannamässigt när jag uppgivet passar fråga efter fråga.

Lignell säger inget men hennes Nominationarmband glimmar hotfullt i glödlampsskenet.

Duon går raskt upp i en ledning på 5-0. Endast en kakbit krävs för att vinna. Om det här var en film är det nu vändpunkten skulle komma. Nu skulle jag minnas några visa ord pappa uttalade i min barndom, skärpa mig, och segra.

Men i verkligheten får mina motståndare frågan: Vilket djur finns avbildat på Finlands riksvapen?

- Lejon, svarar de och kampen om kakbitarna över.

Och jag lyckades inte norpa åt mig en ynka smula. 

Frågorna är tagna ur Trivial Pursuit Master från 2009.

FACIT:

Trivial Pursuit är ett anrikt sällskapsspel. Det skapades av kanadensarna Chris Haney, John Haney och Scott Abbott redan 1979. Den första utgåvan kom 1981.

31 år senare förbannar jag dessa män.

Semifinalen är nämligen i full gång och Dahlström och Lignell visar åter framfötterna. De sliter åt sig

I vilken sitcom slog Will Smith igenom?

Av hur många regelbundna femhörningar består en dodekaeder?

3. Vem stal de gyllene äpplena från hesperidernas trädgård?

4. Nämn tre av de fem frukter som ger bonuspoäng i den ursprungliga arkadversionen av Pac-Man. 5. Vilken japansk författare har skrivit novellen ”Om att råka träffa den hundraprocentigt rätta flickan en vacker aprilmorgon”?

6. Vilken rörelse ger ut tidningen Vakttornet?

7. Vilken kraftig substans ingick ursprungligen i Coca-cola i stället för koffein?

8. Hur många stavelser har den andra raden i en västerländsk haiku?

9. Vilka två djur finns avbildade på Mexicos flagga?

10. Vad väljer deltagarna i spelet sten, sax och påse statistiskt sett mest sällan?

1.

6. Jehovas vittnen 7. Kokain. Uppskattningsvis 60 mg per glas. Det togs bort 1903.

8. Sju 9. Örn och orm 10. Sax

SEMIFINAL

Hur allmänbildad är du?

1. The Fresh Prince i Bel Air 2. Tolv 3. Herkules, eller Herakles – det var det elfte av hans tolv storverk 4. Äpple, körsbär, druva, persika, jordgubbe.

5. Haruki Murakami

Vi kämpar i lag på två personer. Sammanlagt deltar sju team fördelade på två spelbräden. De bästa går vidare till semifinal, sedan till final.

Jag sneglar på min spelkompis, geologen Mathias Backman. Han smuttar godmodigt på en grumlig öl, trots att vi hittills har lyckats svara rätt på exakt noll frågor.

Annat är det med hans kurskamrater Simon Dahlström och Petra Lignell. Den dynamiska duon betar av fråga efter fråga, samlar kakbit efter kakbit, lika ledigt som om de förhördes om namn och födelseort.

- Mark Knopfler, svarar Dahlström utan ansträngning när han får frågan om vem som sjunger i Dire Straits.

Men så vänder vinden. Först får jag och Backman en fråga om vad kamelens puckel innehåller (fett!), sedan om hur ofta en medelsvensson uträttar det stora på toaletten (en gång varje dag!) och sedan när det första datorspelet släpptes (1976!).

Fett, skit och spel. Vi har hittat våra specialområden.

Och plötsligt är vi i semifinal.

november tjugohundratolv

•

studentbladet

•

033

SE Teater och politik.

Fittor och kukar och Virginia Woolf Stbl träffar kostymtecknaren som sätter fokus på könsrelaterad problematik och visar upp sexuellt förtryck på scenen.

T EX T I d a H e n r i k s s o n FO T O Ni c k T u li n e n

- Den är som ett rovdjur. Man måste passa på att den inte överlistar en, för då är det lätt att få huvudet avbitet. tove Berglund sitter på personalcafét på Svenska Teatern i Helsingfors och beskriver sitt förhållande till Edward Albees pjäs Vem är rädd för ­Virginia Woolf?

Hon analyserar pjäsen ur ett helt speciellt perspektiv, hon har nämligen designat kostymerna för föreställningen.

- Själva texten har ungefär tvåhundratusen lager och den blir bättre för varje gång man läser den. Det är som ett jävligt raffinerat kortspel, där varje kort har en egen tråd man kan börja följa. Det här är både pjäsens styrka och svaghet. Jag känner stor respekt och måste hela tiden akta mej för att inte låta den förföra mej helt.

Berglund studerar till kostymtecknare på Stockholms dramatiska högskola och gör nu sin praktik i Helsingfors.

De spår hon själv har fastnat för i Virginia Woolf är den frustration karaktärerna har sprungen ur förväntningarna på sexualitet, reproduktion och könsroller.

Förväntningarna, menar Berglund, kommer från det system som samhället har upprättat och som utgör strategin för hur vi ska kunna leva tillsammans.

- Vi människor överlever inte ensamma men vi har ännu inte kommit på ett sätt att leva tillsammans, säger Berglund.

Kvinnoförtrycket upprör I pjäsen porträtteras två par som försöker få sina relationer att fungera. Men de förutsättningar de själva har skrivit under omöjliggör ett fungerande samliv.

Berglund talar mycket om de normer vi tvingar in oss själva i. Hon menar att karaktärerna i pjäsen stängs in i sin önskan att uppfylla den roll de fått sig tilldelad.

Det finns den manliga rollen och den kvinnliga rollen.

Men ingen platsar som bara man eller bara kvinna.

Under pjäsen trasas könsrollerna sönder.

- Det finns ett fruktansvärt kvinnoförtryck. Jag är inget barn i Afrika, men jag har också rätt att vara

034 • studentbladet • november tjugohundratolv

upprörd över missförhållanden. Under mina 27 år har jag blivit riktigt trött på patriarkatet, suckar hon.

Men hur överför man de här tankarna till scenen och till scenkläderna?

- Jag börjar i alla ändor samtidigt. Läser manus, kommunicerar med regissören om tid och plats, försöker lista ut vad författaren vill och vad jag själv vill.

I Virginia Woolf ville Berglund speciellt lyfta fram den tragiska könsrelaterade konflikten. Eftersom regissören ville ha en nutida modern designomgivning, anpassade hon sig efter det. Men hon ville ändå peka mot vår natur som understryks genom de subtila detaljer av könsorgan som finns i den annars strama och minimalistiskt inspirerade kostymdesignen.

Kan vi ändra på världen genom att tala och tänka?

Könsorgan och lammfoster Vi lämnar caféet och går till ateljén för att ta en titt på själva plaggen. Berglund tar fram en chic klänning i rosa med axelband av plast.

- Här har vi ju då en skitstor fitta i plisserat siden, förklarar Berglund.

Och visst. Hela klänningen är som... ja, ett kvinnligt könsorgan. Det är karaktären Grynet, den unga fästmön som till synes är en dum tjej som blir lite för full, som var tänkt att bära den. I Berglunds tolkning är Grynet ändå katalysatorn som spelar ett raffinerat socialt spel och blir navet i hela könsproblematiken. Det finns till exempel antydningar om graviditet, abort och missfall i texten.

Tyvärr ses inte den rosa vaginaklänningen i föreställningen, utan den har ersatts med en mer subtil variant i beigt ylle, men ändå med samma tanke. ­Berglund sprider ut en massa inspirationsbilder och skisser. Hon har till exempel inspirerats av Ann-Sofie Backs a/w 2011-kollektion. Det är mycket rosa, rött och beige.

Efter det tar hon fram ett skirt tyg med blåa tryck inspirerat av Alexander McQueen s/s 2010.

- Och det här är fyra röntgenbilder av kukar!

Det är testtrycket av tyget för den klänning som Martha, den äldre kvinnan, ska bära i föreställningen.

Subtilt, men om man är medveten om det så ser man tydliga konturer av manliga könsorgan.

För Nick, den unga och kaxiga universitetsprofessorn, hade Berglund planerat ett kyskhetsbälte, för att understryka den sexuella frustrationen, men det skippades också. Istället får han en beige läderslips som fallossymbol.

-Ganska kinky, skrattar hon.

Berglund uttrycker stor beundran för dem som jobbar i Svenskis kostymateljé.

- Det är en lyx att jobba med hantverkarna. Tänk att jag ritar könsorgan och får dem tillverkade av de skickligaste skräddarna! Varför jobbar folk över huvudtaget med nånting annat?

För henne är det viktigt att alla delar är noggrannt genomtänkta och motiverade. Till exempel drar hon fram en krage som är gjorda av persianpäls. Alltså pälsen på ett litet lammfoster som har tagits ut ur sin mammas mage. Det symboliserar reproduktionsångesten i pjäsen.

- Jag tycker att lammfostret är en intressant och grotesk referens. Det är knappast många som kommer att märka den, men den finns där. Det ska finnas detaljer i kostymerna som väcker tankar och spinner vidare på olika trådar. Precis som i texten.  Vem är rädd för Virginia Woolf? spelas på Svenska Teaterns Amos-scen ända till maj 2013. Som studerande får man biljetter för 10€/styck då man bokar samma dag.

Barbara Balsei kombinerar teater och vetenskap. I bastun.

Kroppen som talar Att föra politiska och sammhälleliga diskussioner på bastulaven är en urgammal finsk tradition. Teaterfestivalen Baltic Circle i Helsingfors blåste liv i den här seden och ordnade en serie föreläsningar - i en bastu.

T EX T I d a H e n r i k s s o n f o t o R e g i n e H e il a n d

”Tänk att jag ritar könsorgan och får dem tillverkade av de skickligaste skräddarna! Varför jobbar folk över huvudtaget med nånting annat?”

Vi sitter i ett omklädningsrum i Berghäll en lördagsförmiddag i november.

De flesta ser ut att, liksom jag, ha tagit en öl eller två på festivalklubben kvällen innan, nån sörplar kaffe ur en termos, nån annan försöker gömma en gäspning.

Barbara Balsei uppmanar oss att titta på varandra. Folk blickar öppet omkring sej. Ser varann i ögonen, kollar in varandras klädstil. När vi en stund senare har klätt av oss och trängt in oss bastun och hon säger samma sak, är stämningen helt annorlunda. ”I centrum står kroppen” säger Baltic Circles festivalprogram. Jag har lite obehag. Det luktar svagt av gårdagens sprit, och nåns fötter är lite för nära mej. Vissa är helt nakna, andra föredrar att dölja sina strategiska delar med en handduk.

Hur fri och öppensinnad jag än anser mej vara, envisas jag med att titta rakt framåt, på den trygga stenugnen.

Då föreläsningen, eller diskussionen som det senare utvecklas till, har kommit i gång börjar blicken ändå vandra.

Den hoppar mellan oss i publiken, alltså på bastulaven, och henne framför oss, insvept i en frottéhandduk.

Balsei kommer från Österrike och hon jobbar med med både teater och vetenskap. Hennes föreläsning, som är en i serien Sauna Lectures, går under

namnet Just Imagine och ska söka samband mellan talande och varande, mellan texten och kroppen. Eller föreläsning och föreläsning, det är väl mer som en performance.

Hon funderar kring skillnaden mellan realitet och verklighet. Hon berättar en metafor om en fisk som bodde i havet men inte visste vad vatten var för nåt, eftersom det var en självklarhet, en realitet. I sin egen uppfattning av realiteten, sin egen verklighet, reflekterade fisken inte över att den hela tiden simmade i vatten.

Hon tar också upp skillnaden mellan att bara prata och att faktiskt tala.

Hon menar att allt vi ser och allt vi säger är beroende av tid och plats. Det vi ser och säger är den tid och plats vi lever i.

Varför skulle vi då inte kunna ändra på världen genom att tänka och tala?

Svetten börjar rinna, mänskor engagerar sig i debatten. Kroppar som blottar sej i försök att tala ut. Vad är en utopi? Just imagine. Fantisera. I den realitet som råder i bastun lämnas ändå inte mycket till fantasin och folk tappar sina badlakan i takt med att de nystar ut sina egna verkligheter.

Efter en timme i hettan känns det tillräckligt. Jag har fått dagens dos av både verklighet och realitet. Av filosofi och penisar. 

november tjugohundratolv

•

studentbladet

•

035

INSÄNDARE Hej!

Tack för det senaste numret av Stbl, det innehöll många intressanta och aktuella artiklar.

Dock kunde jag inte annat än att bli irriterad av användandet av ordet hen i artikeln “Campus Allegro tar form i Jakobstad”. Ordet i sig har jag inget alls emot, jag håller helt med Ida Henriksson som i ledaren i samma tidning konstaterar att “hen” är ett bra alternativ då man inte råkar veta könet på en viss person.

Men i artikeln återkommer ordet

ständigt, liksom med tvång inpressat i varje sammanhang som det bara är möjligt, utan någon synlig anledning och i fall då det inte råder någon som helst tvekan om personens kön. I stället för att vara ett behändigt ord för att ersätta han/hon så väcker ordet här bara förvirring och irritation.

Nu låter jag som en gnällig språkvårdare men åtminstone jag själv skulle bli stött om jag blev kallad hen, eftersom jag är helt säker på min egen könsidentitet. 

Bli organiserad & inspirerad!

Ratatakalendern 2013 Bläddra & beställ via ratata.fi/ kalender

036 • studentbladet • november tjugohundratolv

15 euro

SE Världsmästarinnans morgonmål.

MÅNADENS KLASSIKER T e x t h e i d i h a a pa n e n

Else Lautala – trefaldig världsmästare i fitness – utser två udda klassiker. f o t o s a mi va s k ol a

Jag funderade länge

på klassikern och kom på flera. Men den som kanske på det sättet är en evig klassiker är spagat, eftersom den hänger med i allt man gör i mitt yrke.

När jag var liten var jag allt annat än så att säga naturligt vig, och måste alltid träna mycket mer än alla andra på gymnastik- och danstimmarna. Läraren såg alltid på mig med aningen medlidsam blick när jag försökte och försökte sitta i spagat.

Rörelsen är viktig och en del av de flesta koreografier

på ett eller annat sätt, och nästan varje dag måste jag tänja för att uprätthålla vigheten.

Men gröt blir kanske den största klassikerfavoriten, för den hänger med varje dag i mitt liv.

I synnerhet när man reser och snabbt måste få i sig mat är gröt behändigt. På hotellrum finns det oftast vattenkokare och för att tillreda påsgröt är det allt man behöver.

Också när jag studerade till vildmarksguide var gröten av stor vikt efter alla de kalla nätterna i tält.

Morgongröten räddade nog många dagar i skogen.  Läs mer om Else Lautala på Stbl.fi

november tjugohundratolv

•

studentbladet

•

037

SE Recensionerna.

SPEL t e x t B e n j a mi n K n opm a n

Drömmar från förr

3/5

Nights into Dreams Playstation Network och Xbox Live Arcade Med lila kroppsstrumpa, beslöjad

blick och ett snett, hemlighetsfullt Mona Lisa-leende lekande i mungiporna flög Nights in i otaliga Sega Saturn-spelares hjärtan 1996. Nu är den androgyna drömvarelsen tillbaka i krispig HD-skrud, men tyvärr är återseendet inte så glädjestrålande som man kunde hoppas.

Egentligen är det inte särskilt överraskande. Nights into Dreams är trots allt utvecklat av Sonic Team, gänget som en gång gav oss världens snabbaste igelkott. Deras titlar tenderar att följa samma formel: de är fräsiga, sprängfyllda med attityd och ser bedårande ut – när de är nya. Men så fort tidens tand har gnagat lite på dem blir bristerna plågsamt uppenbara. Försök spela Sonic Adventure i dag så förstår du vad jag menar. Ändå är det omöjligt att hata Nights. I dagens spelklimat sticker den märkliga figurens kamp mot mardrömmar ut.

Och trots urusla bossar och kriminellt få banor (sju stycken!) genomsyras den akrobatiska luftfärden fortfarande av en pirrande frihetskänsla. Ena stunden studsar jag mellan elastiska gummiväggar, nästa slungas jag in i ett plötsligt lådbilsrally och däremellan utför jag dödsföraktade loopar högt över marken.

Det är som balsam för en krigsärrad gamersjäl. 

En brutal våldtäkt Resident Evil 6 Pc, Xbox 360 och Playstation 3 Om man kisar med ögonen

1/5

ser Resident Evil 6:s logotyp ut som en människa som suger av en giraff. Det är talande för resten av spelupplevelsen.

De japanska skräckkungarna Capcom har nämligen kört sin legendariska zombieserie rakt in i en betongvägg. I ett försök att tilltala de köpstarkaste konsumenterna (läs: 12-åriga amerikanska pojkar med ADHD och obegränsad

tillgång till pappas kreditkort) har de knåpat ihop en actionorgie som är så testosteronstinn att valfri Van Dammerulle framstår som ett djupsinnigt drama.

Redan under de inledande minuterna pressas pulsen upp till 220.

Zombieapokalypsen bryter ut med full kraft – bilar förvandlas till brandbomber, militärhelikoptrar regnar från himlen och USA:s president blir infekterad. Mitt i allt det här dyker ett gäng nya och gamla zombiebekämpare upp med agenten Leon S. Kennedy och bicepsgorillan Chris Redfield i spetsen. Deras uppdrag: att rädda dagen med karatesparkar och

några välriktade ton bly.

Tyvärr är allt som gjorde herrarnas tidigare spel minnesvärda – atmosfären, utforskandet, skräcken – som bortblåst. I stället är Capcoms senaste titel en fadd, kalorifattig machosoppa fullsmockad med gråmurriga korridorer, Michael Bay-explosioner och frustrerande “tryck på X nu - hoppsan, du är död!”-sekvenser som får mig att höja händerna mot himlavalvet och vråla av smärta.

Kort sagt: Resident Evil 6 suger.

Och när giraffen i logon kommer sväljer det allt med tårar i ögonen. 

MUSIK t e x t E L SA KE M P P A I NEN

Bat for Lashes – The Haunted Man

Loreen – Heal

Parlophone

Warner

Loreen är som en

excentrisk hippie som trillat in i mainstreamrumban av misstag.

De flesta eurovisionsvinnarna verkar drabbas av en sådan perstationsångest att de antingen floppar eller avlägsnar sig obemärkt. Därför är det glädjande att Loreen, den coolaste eurovisionsartisten någonsin, lyckats trycka ur sig en debutplatta.

På något sätt passar hon in precis som hon är och precis där hon är. Loreen låter uppfriskande mycket som just sig själv. För den som gillar att kategorisera är hon en mardröm. Hon slits mellan att dansa barfota på en sommaräng i solnedgången och att vara drottningen av ett white-trash dansgolv. Mixen av house– och discobeats och ett nästan

038 • studentbladet • november tjugohundratolv

andligt patos är Loreens nisch.

lorine zeineb nora talhaoui , som

Loreen heter på riktigt, deltog i Melodifestivalen 2011 med låten My Heart is Refusing Me. Den är mer traditionell än Euphoria, och samma gäller resten av skivan. New-age inspirationen blir inträngd i ett hörn. Av vem? Kanske skivbolagsgubbarna, kanske artisten själv. Men trots att de poetiskt lågmälda stunderna är många tycks Loreen vara som mest hemma i refrängens klimax.

Skivan hade ändå mått bra av att gallras lite – nu är den på tok för lång.

Skivan är full av dansgolvspärlor, om någon av låtarna når upp till Euhorias nivå återstår att se. Euphoria är mer än en låt, den är en symbol för något nytt i eurovisionsväg. Och vi har alla hört den alltför många gånger. Eurovisionssegern kunde vara Loreens gissel, men det tycks denna fria själ strunta i. 

Bat for Lashes,

alltså brittiska

natasha khan , har länge figurerat i indiesfären men jag har av någon orsak inte lagt märke till henne. Nu undrar jag varför. The Haunted Man är krispighet förkroppsligat. Soundet låter först aningen tunt och fragilt, men en regnbåge av nyanser öppnar sig för den tålmodiga lyssnaren.

Singer–songwritern och multi– instrumentalisten Khans röst är naken, liksom hon själv på skivomslaget. Men det finns inget omotiverat sexigt över det hela – nakenheten är mer av en känsla, ett tillstånd. Rösten är avskalad på ett sätt som låter känslan stå i första rum. Ibland är det smärtsamt att blotta sig – kanske det är orsaken

till att så många artister maskerar sig i reverb, överflödiga stämmor och annan flummighet. De gör inte Bat for Lashes.

Höjdpunkter är öppningsspåret Lilies, den plågsamt vackra singeln Laura och dramatiska Winter fields ... och vid närmare eftertanke så gott som alla andra låtar på skivan. Den är en helhet, ett konstverk vars komponenter inte kan spjälkas upp eller rangordnas. De välskrivna låttexterna i kombination med Khans röst gör helheten till ett soundtrack som kan göra vilken som helst höstmelankoli meningsfull i stället för tom och angstig. Ändå saknar jag någonting. Jag tror att Bat for Lashes kan bli ännu bättre.

Jag tror att hon kan vara råare, rakare, naknare, släppa sötheten helt och hållet.

Kanske på nästa skiva? Jag väntar. 

FILM t e x t li n n h i e lm

5/5

En storslagen sann historia Argo Premiär: 2.11 Regi: Ben Affleck I rollerna: Ben Affleck, Bryan Cranson, Alan Arkin, John Goodman ( c ) 2 0 1 2 . Wa r n e r B r o s . E n t.

Filmer som redan innan de lanseras blir hypade som Oscar-vinnare brukar jag vanligtvis ha svårt för. Kombinationen av ens egna förväntningar och hypen resulterar oftast bara i besvikelse. Men Argo är en film som lever upp till förväntningarna – och mer därtill.

Filmen är baserad på en sann historia från 1979 om sex amerikanska diplomater i Iran som flyr från ambassaden då den blir övertagen av iranska demonstranter. De gömmer sig i Kanadas ambassad i väntan på att bli räddade och hemförda från det hårdbevakade Iran. CIA-agenten Tony Mendez kommer på en

räddningsplan som är så otrolig att den skulle kunna fungera: han och de sex diplomaterna ska leka att de är ett filmteam på plats i Iran för att leta inspelningsplatser till den fejkade scifi-filmen Argo. Men på grund av att både de iranska gisslantagarna börjar lista ut att en räddningsoperation pågår och CIA inte är säkra om de vill stöda den börjar tiden rinna ut...

Bland skådespelarna är det speciellt Alan Arkin som filmproducenten Lester Siegel och John Goodman som maskören John Chambers, vilka egentligen gör hela operationen möjlig, som imponerar. ben

Affleck är inte rädd att göra narr av filmindustrin men porträtterar ändå Hollywood som den stora hjälten att tacka för räddningen av diplomaterna. I rollen som Mendez är den vanligen ganska stela Affleck också bra (vilket kan bero på att han inte behöver visa så många starka känslor utan mest vara bestämd och stoisk.)

Argo är en skildring av en alldeles otrolig sann historia och en sjukt underhållande film. Den är välspelad, snygg, rolig och rörande men även ohyggligt spännande. Och om det nu går vägen och den sveper Oscarsgalan i februari säger jag bara: Välförtjänt. 

Tilldragande tragedi Anna Karenina Premiär: 11.1 Regi: Joe Wright I rollerna: Keira Knightley, Jude Law, Aaron Taylor Johnson, Alicia Vikander

rollbesättning. Sällan har jag sett en så hård och kall kärlekshjältinna, både till personlighet och till utseende. Det är svårt att sympatisera med henne och hennes grymma öde känns nästan välförtjänt. Filmens verkliga stjärna blir istället Alicia Vikander som Kitty, den ljuva prinsessan som är Annas raka motsats.

Svenska Vikander gör Hollywooddebut i rollen och man kommer definitivt att få se mer av henne i framtiden. ­A aron Taylor Johnson som Vronskij och Jude Law som Karenin är också mycket bra i sina roller.

Anna Karenina är en tragisk och gripande film med fantastiskt vackra kostymer, skådespelare, smycken och dekor. Tyvärr hindrar den osympatiska huvudrollen och det minst sagt bisarra valet att iscensätta filmen på en teaterscen den från att bli en total fullträff.

Men i sin genre är den ändå den bästa filmen på väldigt länge.

© Fo c u s F e a t u r e s

Kostymdrama är en svår filmgenre. Är filmen för vacker klagar folk på att den inte har substans (ett öde t.ex. Marie Antoinette mötte) och är den för enkel känns den som ett slarvigt försök som inte platsar i genren. Anna Karenina lyckas med den svåra balansgången – utöver att vara den vackraste filmen jag någonsin sett är den också en felfri filmatisering av den kända boken.

Lev Tolstojs klassiker från 1873 handlar om Anna Karenina, en adelsdam i den ryska societeten som bedrar sin man Karenin med den unge greve Vronskij.

Detta leder till att hon blir socialt ruinerad och till följd av det psykiskt nedbruten. Men i kontrast till Annas och Vronskijs ”dömda” kärlekssaga berättas även historien om den hårt arbetande och romantiske Levin och hans käresta Kitty.

Keira Knightley som Anna är en okonventionell

”Utöver att vara den vackraste filmen jag någonsin sett är den också en felfri filmatisering av den kända boken”

4/5

november mars tjugohundratolv

•

studentbladet

•

039

HUS årsfestveckor 19–28.11.

– Massor av program, kom med och fira!

Meddelanden