En bibliskt grundad mystik som grund för dialog

En bibliskt förankrad mystik som grund för dialog

Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

Guds rikes ”mysterier” är något Jesus talar om, och som en mystagog tar hand om sin mystes inviger han lärjungarna i detta mysterium. Lärjungarna var invigda i Guds rikes mysterium, de andra fick bara liknelser. Jesus säger till lärjungarna: ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet”, här används ordet mysterion på grekiska eller mysterium på latin (Mark 4:11). Aposteln Paulus använder samma begrepp: ”Och han har yppat sin viljas mysterium för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början” (Ef 5:1, se också Kol 1:26, 27; 2:2, Ef 1:9, 3:9, 5:32, 1 Kor 2:1). På 500-talet fördjupas detta av Dionysios Aeropagita och vidare från 800-talet och allra mest under högmedeltiden, och då tolkad och fördjupad som kärlek: ”Även om vi inte kan veta något om Gud kan vi älska honom. Genom kärlek kan man röra vid och omfamna honom, men aldrig genom tanken” (författaren till ”Icke-vetandets moln”). I dag kan mystik se väldigt olika ut: allt ifrån sträng askes och tyst kontemplation till aktiv handlingsmystik. I dag finns det mystiker alltifrån dem som sitter i lotusställning i Himalayas grottor till mystiker som demonstrerar för rättvisa på gatorna och lider förföljelse i trånga fängelseceller. Men det som kanske är allra viktigast att komma i håg är, att det också finns många vanliga mystiker, som utövar mystik i sina vanliga liv, som ständigt står under Andens ledning. Det gäller alltså att finna sin mystika kallelse! Jesuitpatern William Johnston, som också har varit här på Berget och bidragit till att utveckla den kristna djupmeditationen, menar att det finns en skillnad mellan mystik och mystisk teologi. • Mystik är erfarenheten. • Mystisk teologi är reflektionen över denna erfarenhet.

Man kan tycka att det endast är erfarenheten som har någon egentlig betydelse, att alla teorier och begrepp som finns inom teologin endast är onödiga tillägg. Men det kan vara mycket farligt att inte ge utrymme åt reflektion och tolkning, mystik ska inte vara anti-intellektualism, det leder fel. Förnuftet måste alltid följa med, och vi behöver tolka den mystika erfarenheten och finna dess mening. Vi behöver kunna skilja på det som är falskt och sant, äkta. Vi behöver också vägledning, praktisk vägledning. Vi har en uppgift här på Berget att inte lämna människor ensamma med sina egna upplevelser utan sätta in det i ett sammanhang. Vi behöver också bevaras från att göra allvarliga misstag som kan leda till mycket lidande, som att människor manipuleras, blir bedragna, inte klara av det rent psykiskt, mentalt. I vår tid behöver mystiken också en sorts tvärvetenskaplig reflektion: vi tar hjälp av filosofi, psykologi, sociologi, medicin med mera. Men återigen behöver det upprepas: källan till all kristen mystik är och måste vara Bibeln och i synnerhet evangelierna. Den kristna mystika traditionen säger tydligt att hela syftet med det kristna livet är att bli ”Kristus-lik”, att bli en Kristus i sin egen tid och kultur: ”sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen” (1 Joh 4:17). Vad består då den mystika erfarenheten av? En omedelbar erfarenhet av Gud som obeskrivlig och att det sker något med mig som person, en förvandling. Erfarenheten ger en djup insikt inte bara i den gudomliga verkligheten utan också i människan. Ett tydligt exempel på detta är Mose som vi läser om i 2 Mosebok tredje kapitel. Han hör sitt namn ropas från en brinnande buske: ”Mose, Mose”. Mose överväldigas av Guds närvaro och upplevelsen av det heliga. ”Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark” (2 Mos 3:5). Eller som profeten Jeremia som hör en inre röst som gör honom fri från alla fruktan: ”Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken” (Jer 1:4-5). Detta är ett vanligt tecken på en mystisk upplevelse: ”Frukta inte för dem; ty jag är med dig och vill hjälpa dig, säger Herren” (Jer 1:8). Det är en erfarenhet av att vara nära Gud, förenad med Gud, älskad, utvald, kallad. Vi erfar hur vi på en och samma gång är unika, ensamma i sitt slag, och samtidigt ovärdiga. Jag är en person älskad av Gud, men ändå är jag honom fjärran, ovärdig att

vistas i hans närhet, som det står om Mose: ”Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud” (2 Mos 3:6). Människan bär på denna erfarenhet av Gud, som ett mysterium, både skrämmande och fascinerande, Mysterium tremendum fascinosum. Kyrkan har förstått mer och mer att mystik är den visdom som kommer från kärlekens källa. Då kan vi se den mystiska erfarenheten överallt, framför allt i NT, i sådana vanliga ställen som när Jesus ber bönen ”Fader vår…” Det är en mystik bön som kyrkofäderna tidigt förstod den. Denna bön grundar sig på den djupa relationen med Fadern, kärleken till honom och hans vilja, genom lidande och död. Kristen mystik når sin höjdpunkt när jag som en ny Kristus i yttersta enkelhet och tillit, tillåter Jesu ord få välla upp i mitt inre: ”Fader vår, som är i himmelen…”. Bergspredikan är också mystik, där evangelisten Matteus berättar om nuets och ögonblickets mystik, ett ögonblick som levs utan ängslan för framtiden eller fruktan för det förflutna, utan oro för mat och dryck. Min himmelske Fader vet vad jag behöver innan jag ens ber om det. Bergspredikan beskriver ett mänskligt medvetande som lever närvarande, full av glädje och utan bekymmer: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen…” (Matt 6:34). Om vi ska kunna erbjuda en mystik teologi för vår tid måste vi återvända till evangelierna. Här återfinner vi den mystika erfarenheten och Jesu undervisning. På den vilar hela den kristna mystiken, det är den föda som närt de kristna mystikerna i alla tider, den källa som de druckit ur, tills dess att Kristus började leva sitt liv i dem. Kristen mystik är ingenting annat än processen att bli Kristus, att leva med honom, att dö med honom, att uppstå med honom, att låta honom leva i oss. Den mystika erfarenheten i mitt liv är detta: att Kristus ber till Fadern i mig, lider i mig, dör i mig, han ser genom mina ögon, lyssnar genom mina öron, älskar genom mitt hjärta, välsignar genom mina händer: ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20). Nu är kärlekens öga inte längre mitt öga utan Kristi öga som ser genom mina ögon, och ser med medlidande på världen. Just som en specifikt kristen mystik med Bibeln som huvudkälla kan denna mystik utgöra grunden för dialogen med mystiken inom andra religioner.