Västnyländsk årsbok 2014 – Del 1 av 2

2014

Tema:SlagetvidRilax300år

VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2014

Trettiosjunde årgången

Västnyländska kultursamfundet r.f.

Förord

I år har 300 år förflutit sedan slaget vid Rilax. Västnyländsk årsbok 2014 uppmärksammar jubileet med fyra artiklar som behandlar olika aspekter av händelsen, dess bakgrund och följder. Christer Kuvaja och Johanna Aminoff-Winberg står för artiklar som placerar slaget vid Rilax i dess historiska sammannhang, det stora nordiska kriget. De skildrar bl.a. flykten från Västnyland och slaget vid Landsbro 1713. Carl-Fredrik Geusts artikel behandlar Hangö i den ryska historieuppfattningen och konstaterar att slaget vid Rilax 1714 har ett större symbolvärde i Ryssland än man kanske insett i vårt land. Aapo Roselius bidrar med en kortare text kring Rilax-monumentet och minnesfesternas roll under 1900-talet. Förutom Rilaxtemat innehåller årsboken också den traditionella årskrönikan som ger en överblick av vad som hänt i vår landsända under året som gått. Tove Virta har skrivit krönikan som tematiskt går igenom västnyländska händelser under år 2013. För att lyfta fram några aktuella teman, kommunsammanslagningarna, kulturen i regionen och näringslivet, har vi anlitat Henrik Ekberg, Ralf Friberg och Jani Roman som skribenter. Precis som i förra årsboken har vi valt att placera dessa fördjupande artiklar i samband med att motsvarande tema behandlas i årskrönikan.

Ingå, 19.1.2014

Sophie Kawecki

Johanna Aminoff-Winberg

Flykten från Västnyland

Johanna AminoffWinberg:

FD, riddarhusgenealog. Disputerade 2007 med avhandlingen ”På flykt i eget land”. Internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget.

När stora nordiska kriget bröt ut år 1700 hade Finland redan fått utstå stora vedermödor p.g.a. den svåra missväxt som drabbade det svenska väldet i slutet av 1600-talet. Nyland skulle efter det genomlida ytterligare missväxtår 1708 och 1709. Missväxt ledde ofta till epidemier av olika slag. Som ett ytterligare gissel för den betryckta befolkningen drog pesten fram över riket. Sjukdomen hade först dykt upp i Indien varifrån den långsamt spred sig mot Europa och nådde Konstantinopel år 1701. I april 1710 härjade sjukdomen svårt i Kurland och nådde de ryska belägringstrupperna utanför Riga i mitten av maj. Några veckor senare drabbade sjukdomen dem som var innestängda i den belägrade staden därifrån den spred sig till omkringliggande byar och städer. Sin kulmen nådde sjukdomen i juli, men den skördade offer ända till slutet av året då den äntligen ebbade ut.1

I Finland fick farsoten sin spridning genom flyktingar från Estland som sökte sig undan krigsskådeplatserna i Baltikum. De första pestfallen uppträdde i Helsingfors och spred sig därifrån på några dagar till Kyrkslätt, Borgå och Ingå. På alla de här orterna var de först drabbade flyktingar från Estland.2

Från städerna spreds sjukdomen till de närliggande socknarna. I inlandet tycks sjukdomen inte i högre grad ha fått fotfäste medan kustsocknarna drabbades hårt, vilket är ytterligare ett indicium på att det var just baltiska flyktingar som förde sjukdomen med sig. I Kyrkslätt dog 300 personer i farsoten och i Ingå, där

1. Carola Johansson, Pesten 1710–1711 i Finland i ett europeiskt perspektiv, Ockuperat område red. N.E. Villstrand, ÅA Historiska institutionens meddelanden 7, Åbo 1983, s. 43–44; Bodil Persson, Pestens gåta, Farsoter i det tidiga 1700-tals Skåne, Malmö 2001, s. 272.

2. Alf Brenner, Ingå, Fagervik, Degerby I, Ekenäs Tryckeri Aktiebolag 1936, s. 207.

de första drabbade var estniska flyktingar, avled 200 personer i september 1710. Fagervik bruk drabbades mycket hårt, hela befolkningen uppges ha avlidit.3 Eftersom 1709 varit ett missväxtår är det sannolikt att många var försvagade och dog även i andra sjukdomar under det svåra peståret. Befolkningsförlusten p.g.a. pesten beräknas i Finland ha uppgått till 5 000–10 000 personer, men en del av dem kan säkert ha varit baltiska flyktingar. I de finska städerna avspeglade sig missväxten, skattebördorna och olika pålagor på grund av kriget i en befolkningsminskning. I Ekenäs där befolkningen uppgick till omkring 170 personer avled ca hälften i pesten. Kyrkvärden Johan Wulff var en av dem som drabbades speciellt hårt då han förlorade sex barn i den hemska sjukdomen. Och det påstås att bara drängen på Östergård överlevde farsoten i Tvärminne. Åren 1710–1712 minskade befolkningen i bland annat Ekenäs med ca 18 %. 4

Också boskapen drabbades under de här svåra åren av något slags farsot och flera gårdar miste hela sin besättning.5

Under de första krigsåren påverkades invånarna i Finland av kontributioner och utskrivningar. För de socknar som låg vid de stora landsvägarna var de förbitågande trupperna ständiga plågor då soldaterna gärna lät sina hästar beta på böndernas åkrar och ängar. Redan under de första krigsåren fick man svårigheter med att till armén få fram nytt manskap, vilket överallt i landet ledde till tvångsvärvningar. Alla ynglingar som inte hade fast tjänst, men som var friska kunde råka ut för värvning, även om de var bondsöner eller drängar. Från första början krävde kriget en manspillan i både stupade och soldater som hopträngda i garnisonerna avled i olika farsoter. För lokalsamhället utgjorde manskapsuttaget den största påfrestningen. Den medförde en kraftig och bestående åderlåtning av bondesamhällets arbetskraft.6

År 1713 utvecklades händelserna slutgiltigt till fiendens förmån. Den 8 maj nådde sex galärer och en del mindre farkoster Helsingfors. Två dagar anföll ryssarna de skansar som skulle skydda staden från sjösidan. General Carl Gustav Armfelt, som försvarat staden, såg sig tvungen att retirera. Innan han drog sig tillbaka hade han i samråd med landshövding, borgmästare och överkrigskommissarie beslutat att bränna staden. Situationen var dyster, ryssarna behärskade skärgårdsfarleden och det finska fotfolket var på reträtt.7

3. Brenner 1936, s. 207

4. Voitto Ahonen, Kaupunkien jälleenrakentaminen isonvihan jälkeen. Jälleenrakennuksen politiikka ja käytäntö 1719–1740. Otryckt licentiatarbete, HY 1986, s. 71–72.

5. Brenner, 1936, s. 208.

6. Peter Ericsson, Stora nordiska kriget förklarat. Karl XII och det ideologiska tilltalet. Studia Historica Upsaliensia 202, Uppsala 2002, s. 27.

7. H.E. Uddgren, Kriget i Finland 1713, Stockholm 1906, s. 39–40.

Beslutet att bränna Helsingfors väckte ogillande bland rådsherrarna i Stockholm. De frågade sig till vilken nytta detta hade skett. Det kastades t.o.m. fram en tanke om att fienden skulle ha gått mildare fram med staden än vad de egna nu hade gjort. Nu hade kungens trogna undersåtar förlorat hus och egendom, men på vilket sätt innebar detta ett avbräck för fienden undrade rådet i ett brev den 30 maj 1713. Det var självklart att fienden inte skulle få dra nytta av de spannmålslager som fanns i staden, men i stället för att bränna upp magasinen, påpekade rådet, kunde man lika väl ha kastat säden i havet.8

Efter att Helsingfors bränts stod vägen västerut öppen för ryssarna. De sockenbor som hade möjlighet sökte sig västerut till tryggare trakter. Många satte sig i säkerhet i de djupa skogarna och försökt gömma undan sin egendom. När ryssarna slutligen kom till Ingå i augusti 1713 hade de få ståndspersoner som bodde i socknen redan flytt. Också skäribönderna som var vana att årligen besöka Stockholm gav sig iväg liksom en del inlandsbönder.9

Byarna vid allmänna landsvägen led svårt under den tid ryssarna uppehöll sig i Västnyland. Fienden slaktade boskapen, trampade ner årsväxten och vid sin avmarsch drev de ryska trupperna den återstående boskapen med sig. Kustbyarna och skärgårdslägenheterna var kanske ännu värre utsatta då de ryska flottenheterna lättare kunde ta med sig byte än de som rörde sig på landbacken. På många håll rövade fienden med sig boskapen. Också spannmål och lösöre i hushållen samt lås i dörrarna, spjäll och järn från fönstren rövades bort.10

8. Eino Suolahti, Den första stapelstaden på Estnässkatan, Helsingfors stads historia I, Helsingfors 1950, s. 413.

9. Brenner, 1936, s. 210.

10. Brenner, 1936, s. 211.

En del personer, framför allt i städerna, hade redan i god tid sänt tunga kistor med värdegods till tryggare orter och många grävde ner det dyrbaraste eller lämnade det i någon grannes vård. Men de flesta som flydde var tvungna att lämna största delen av sin lösegendom efter sig. De som hade tillgång till små skutor räddade inte bara över sig själva och sitt bohag utan tog också ombord gods som släktingar och grannar anförtrott i deras vård. Det är inte otänkbart att fiskare och andra som hade tillgång till mindre båtar gjorde sig en förtjänst genom att segla över folk till Sverige. Henrik Hansson och Per Hansson från Älgsjö i Ingå ägde tillsammans en större allmogeskuta. Sommaren 1713 flydde de till Åland med en del andra sockenbor ombord.11

Från Ingå flydde Hans Klemetsson från Johannisberg i Ingå västerut, men blev tillfångatagen vid Undermalm i Tenala. Han fördes till general Dolgorukin som var i Pojo för att förhöras. Slutligen blev han frisläppt och återvände hem bara för att finna att hemmanet var utplundrat.1

Också inom församlingarna gjorde man sig redo för att rädda det man kunde undan fienden. I Ingå grävdes de två största kyrkklockor ner under stora landsvägen. Kyrkoherden Henrik Alanus tog då han flydde till Sverige med sig kyrkkistan med kyrksilvret.12 Sjundeås kyrkoherde Mikael Stigelius räddade med sig kyrksilvret och hela sin skrud. Under flyktåren tjänstgjorde han som komminister i en församling nära Kalmar. Frestelsen att under de svåra åren missbruka sin ställning blev för svår och han använde en del av klenoderna för sig och sin familjs behov. Ett bårkläde sålde han till en kyrka på Öland och en del av kyrksilvret pantsatte han.13

De ryska lodjor (små och grundgående roddfartyg, red:s anm) som rörde sig i våra farvatten försvårade flykten sjövägen. I slutet av september sändes ett ryskt parti till Hangö udd för att där uppleta och bränna farkoster, allt för att förhindra befolkningens flykt. Flera av skärgårdsbönderna lyckades ändå på sina små skutor rädda sig över till Sverige. De hade årligen besökt Stockholm och kände både farvattnen och den miljö som mötte dem på andra sidan havet. Andra flyk-

11. Johanna Aminoff-Winberg, På flykt i eget land. Internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget, Åbo 2007, s. 88; H.J. Vilkuna, Viha, perikato, katkeruus ja kertomus isostavihasta, Hist. Tutk. 229, Gummerus 2005, s. 103.

12. Brenner, 1936, s. 209.

13. Brenner, Alf, Sjundeå sockens historia I, Hangö 1953, s. 90.

1. Vilkuna, s. 128.

Övningsuppvisning inför Rilax-slagets 300-årsjubileum 2014. Foto: Mona Salama

tingar försökte ta sig västerut längs landsvägen, men risken att råka i händerna på ryssarna var då betydligt större.14

De flesta flydde genast när fienden nådde den egna socknen. Under vintermånaderna var det svårare att ta sig fram till fots och där man tog sig fram lämnade man ohjälpligt efter sig fotspår som var lätta för en förföljande fiende att följa. Många tvingades gömma sig i skogen och förfrös tår och fötter.15 De som kunde, höll sig säkert i stillhet under den värsta köldperioden.

Många drog sig mycket långsamt undan. Förmodligen tvekade många inför tanken på att tvingas ta sig ända till Sverige. Åland blev ofta en första etapp på vägen till de svenska kustsocknarna. Jonas Berger som var häradshövding i Raseborgs härad flydde över Hitis, eller som han själv formulerade det släpade sig över landet till Kimitoskären eftersom stranden var ”oren” av fienden. Därifrån tog sig Berger vidare till Sverige. Kanske han lyckades få någon fiskare att segla honom över havet.16 Största delen av sin egendom hade Berger lämnat efter sig. Också häradskistan som innehöll olika handlingar, däribland protokoll och arvsskiftesinstrument samt husesynsdokument blev kvar. Efter kriget kunde man konstatera att kistan var försvunnen.17

I Ekenäs hade rådstugurätten och kämnärsrätten upphört med sin verksamhet vårvintern 1713. I maj 1713 slutar kyrkoräkenskaperna. Då skeppades de två kyrkklockorna till Stockholm, liksom även kyrkskruden och silvret. I april hade den sista nattvardsgången ägt rum. Liksom borgmästaren Berger flydde största delen av stadens invånare. Troligt är att man lättare än från många andra orter kunde ta sig till Sverige sjövägen innan fienden slutgiltigt spärrade farlederna västerut. Kvar i staden stannade endast några få hushåll bestående av drängen Johan Johansson, några gamlingar och barn.18

Från socknarna i västra Nyland flydde framför allt ståndspersoner, medan allmogen i högre grad stannade kvar. Enligt ett undersökningsprotokoll från maj 1725 hade befolkningen i Karis inte mera någon möjlighet att fly efter den svenska arméns nederlag vid Karis bro i augusti 1713. I stället sökte sockenborna skydd i skogen, men i t.ex. Ingå saknades stora skogar där befolkningen en längre tid kunde hålla sig gömd. I Karistrakten var det många som tog sin

14. Eric Anthoni, Ett aktstycke belysande Stora ofredens förhållanden, HTF 1924, s. 94, 136.

15. Aminoff-Winberg, s. 92.

16. Ad. Neovius Lojo sockens kyrkliga förhållanden, FKHS protokoll och meddelanden X, 1909–1910, Helsinki 1912, s. 127.

17. Aminoff-Winberg, s. 143.

18. Alfons Takolander, Ekenäs stads historia I, Ekenäs 1930, s. 358.

tillflykt till Lojoön, den ö som ligger i Lojosjön. När ryssarna upptäckte att där fanns flyktingar tog de sig över till ön med ödesdigra följder för flyktingarna.19 Av Tenalaborna uppges flera ha flytt. Major Gustav Adam Sture på Smedsede var den enda av herrgårdsägarna som stannade kvar. Under hälften av hemmanen i socknen var bebodda år 1719.20 Flykten var självfallet inte den enda orsaken till detta. I hela Nylands och Tavastehus län var en tredjedel av hemmanen öde.21

Det finns en beskrivning av hur flyktingarna rörde sig genom Österbotten som kan anses vara allmängiltig. Släpande på handkärror och knyten rörde sig en flyktingkolonn på flera hundra uppskärrade individer norrut. Bland dem fanns bl.a. Lars Brenner, rådman från Gamlakarleby som hade lastat fyra kärror

19. Alf Brenner, Ingå, Fagervik, Degerby, en västnyländsk bygdekrönika, Hangö 1972, s. 209–210; Eric Anthoni, Ett aktstycke belysande Stora Ofredens förhållanden, Historisk tidskrift för Finland 1925, s. 135.

20. Oscar Nikula, Tenala och Bromarf socknars historia I, Helsingfors 1938, s. 201.

21. Eino Jutikkala, Sääksmäen pitäjän historia, Jyväskylä 1934, s. 191.

Minnesmärket vid Landsbro. Foto: Tove Virta

fulla med sänglinne, tennföremål och olika handelsvaror. Paniken låg ständigt på lur, minsta buller från kön ledde till att de framförvarande i skräck kastade sina knyten åt sidan för att komma snabbare framåt. Man befarade ständigt att fienden redan hade nått fram till eftersläntrarna och gjort processen kort med dem.22

Det är osannolikt att en familj med små barn, eller att åldringar orkade ta sig fram i samma takt varje dag. Både folk och fä måste få återhämta sig. Tillgången på mat var usel och ofta fick man övernatta under bar himmel. Bristen på näringsrik mat har förmodligen påverkat den takt man orkade upprätthålla.23

Det var över lag ett riskabelt företag att försöka hålla sig undan ryssarna. Om man råkade i deras händer var behandlingen ofta synnerligen brutal. Ryssarna misshandlade sina offer, de piskade och brände dem på olika sätt. Förmodligen behandlades de som stannade kvar på sina gårdar något bättre. Henrik Klasson i Billskog greps och eftersom han kunde finska tvingade ryssarna honom att följa med dem. Från Fagervik ville han föra dem tillbaka till den allmänna landsvägen

22. Vilkuna, s. 128–129. Jämför även med Peter Englund, Den oövervinnelige. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt, Stockholm 2000, s. 26 där han beskriver flyktingkolonnerna under revolutionen i Ukraina i medlet av 1600-talet.

23. Flera århundraden senare har man beräknat att flyktingar med boskap per dag skulle röra sig 15–20 kilometer. Under fortsättningskriget var detta den beräknade dagsetappen då Karelen evakuerades. Uppg. från Finlands krigsarkiv.

Svenskt krigsmode från 1700-talet. Foto: Mona Salama

för att på det sättet skona en del av socknen från de fientliga truppernas framfart. Han gick ändå vilse i Starkomskogen i Karis och blev därför illa piskad. Klas Mattsson från Lågnäs i Ingå hade sommaren 1713 tillsammans med sin hustru tagit sig till Sverige. Senare återvände han ensam för att se efter den egendom, som han hade tvingats lämna kvar. I hembyn överraskades han av ryssarna som tillfångatog honom och klädde av honom så att han i Pickala måste tigga till sig en jacka för att ha något att skyla kroppen med då han fördes till S:t Petersburg tillsammans med en dräng och en piga samt 13 andra Ingåbor. Han tjänstgjorde en tid hos en herre i Petersburg innan han vid påsken 1714 lyckades fly. Först uppehöll han sig under några veckor hos en präst i Viborgs län. När han slutligen kom tillbaka till Lågnäs fann han att ryssarna hade slagit sönder dörrar och spisar och plundrat hemmanet totalt. Boskapen, sädesförrådet, husgeråd och sängkläder, t.o.m. järnen med fönstren – allt var försvunnet.24 I Sverige organiserades en veritabel flyktinghjälp för de tusentals personer som var på flykt från Finland och Baltikum. En flyktingkommission bildades som hade till uppgift att bland flyktingarna fördela de medel som regelbundet samlades in i kyrkorna. Principen för flyktinghjälpen var att de som förlorat mest skulle få de största understöden. Det innebar att bönder och småstadsbor i allmänhet inte förekommer i kommissionens förteckningar eller på annat sätt lämnat spår efter sig under tiden i exil. Många från skärgården slog sig ner i skärgårdssocknarna utanför Stockholm och försörjde sig där på fiske. Bland annat känner man till att det under krigsåren fanns Ingåbor i Vaxholm. Borgarna från till exempel Ekenäs förväntades kunna fortsätta sin verksamhet där de slog sig ner i Sverige.25

Ingås klockare Erik Johanson bodde under flykten i Nyköping. Han klagade över att han levde i stor nöd och fattigdom och att han för att få någon utkomst måste utföra ett plågsamt arbete som han inte alls var van vid. År 1719 utförde ryssarna ett anfall på den svenska ostkusten och brände flera städer. Bönderna från Bjurs och Gåsans i Ingå som bodde i trakten av Nyköping drabbades hårt då de förlorade, inte bara det de haft med sig på flykten utan också, de nyanskaffningar de gjort i Sverige.26

Freden slöts hösten 1721 i Nystad och då stod flyktingarna inför valet att återvända hem igen eller stanna kvar i Sverige där många byggt upp ett liv åt sig. Skärgårdsborna hörde till de första som såg en möjlighet att återvända till Finland. De fick sin främsta försörjning genom fiske och jakt och kunde därför

24. Vilkuna, s. 104.

25. Om flyktingkommissionen och flyktinghjälpen se närmare Aminoff-Winberg 2007.

26. Brenner, 1936, s. 215.

Smedsede gård idag. Nuvarande karaktärshus är byggt 1735, men det står på samma sockel som föregående hus (som brann 1731). Sockeln torde härstamma från 1500-talet. Bredvid karaktärshuset står lill-stugan som är byggd i slutet på 1600-talet. Foto: Annette Ström

snabbt återuppta sin näring då de återvänt. Till dem sällade sig många andra, även om det var vanligt att bönder stannade kvar över vintern och återvände först lagom till vårarbetena på hemmanet. Många valde att stanna ännu en vinter i Sverige då försörjningen kunde bli svår i Finland. De flesta flyktingar möttes av ödelagda och förfallna gårdar och hemman, skogbevuxna ängar, ruttnande gärdesgårdar och igengrodda diken när de återvände hem. Även om situationen inte var lika svår i Västnyland som i t.ex. Österbotten där ryssarna konsekvent hade bränt ner flyktingarnas hus, hade mycket hunnit förstöras under de många flyktingåren. I en del av de tomma husen hade bönder från grannsocknar flyttat in. Det här var speciellt vanligt i Österbotten där man från de finskspråkiga inlandssocknarna sökt sig till de svenskspråkiga kustsocknarna. I Ingå upptogs ett par hemman i Vassböle av bönder från Sammatti.27

Återhämtningen gick relativt snabbt i Nyland. Man kan räkna med att det i Ekenäs fanns knappt 100 mantalsskrivna personer år 1710 och år 1722 var antalet 58. Utanför de mantalsskrivna stod inte bara de yngsta och de gamla och orkeslösa utan även de fattigaste. Det innebär att ju fattigare invånarna var desto färre var de mantalsskrivna. I Ekenäs återupptog rådstugurätten sin verksamhet

27. Brenner, 1936, s. 216.

i april 1722. Viceborgmästaren och vicehäradshövdingen Anders Lanaeus ledde där ordet. Landshövdingen önskade att också kämnärsrätten skulle inleda sitt arbete i Ekenäs, men Lanaeus hävdade att det inte lät sig göra eftersom så få av stadens invånare hade återvänt. Först i slutet av juni 1723 kom kämnärsrätten igång med sitt arbete.28

Ett år efter freden hade över hälften av invånarna i Ekenäs återvänt. De första fredsåren var området ändå fattigt och man led en allmän brist på farkoster. Många som idkat handel råkade i trångmål då det efter freden var förbjudet att idka handel på Reval, en näring som tidigare varit livskraftig. Inte heller kunde man i avsaknaden av farkoster segla på Stockholm och där avyttra t.ex. ved och humle.

Prästkulla gård

När änkefru Sophia Elisabeth Klingspor återvände hem till Tenala fann hon

Prästkulla gård helt förstörd, boskapen var borta och ängarna helt avbetade och nertrampade av den ryska arméns hästar. Det var med tårar i ögonen änkefrun betraktade gården då hon kom hem efter sin långa vistelse i Strängnäs. I februari 1722 vände hon sig till tinget med en begäran om hjälp eftersom nästan allt lösöre, och även fasta föremål som fönster, spjäll och järnbultar, hade blivit antingen uppbrända eller bortförda av ryssarna. Hon hade emellertid fått höra att en del saker spritts runt om i socknen. Efter återkomsten hade hon redan låtit prästen vid en högmässa efterlysa de försvunna sakerna och därigenom hade hon återfått ett skåp, en säng och några gamla stolar. Nu hoppades hon att en efterlysning vid tinget skulle leda till att ännu fler saker återställdes.29

28. Walter von Koskull, Återuppbyggnaden av Finlands rättsväsen efter stora ofreden, HTF årg. 1952, s. 134–135. 29. Raseborgs häradsting 20.2.1722, s. 16–18, ES 1893, FRA.

Christer Kuvaja

Ryssen i Karistrakten 1713 –slaget vid Landsbro och dess följder

Det är slutet av juli månad 1713. Helsingfors har några veckor tidigare intagits av en stor rysk armé. I Karis och socknarna däromkring går det vilda rykten om att denna armé nu är i antågande med avsikt att erövra Åbo. Ryska beridna styrkor, dragoner och kosacker, har redan observerats i Sjundeåtrakten och ryska galärfartyg längs kusten. Rysskräcken breder ut sig och mänskorna fruktar att de ryska trupperna ska gå plundrande och härjande fram. Risken är stor att förlora både hem och liv. Oron är inte obefogad. Vissa börjar redan nu undangömma eller gräva ner sin egendom, somliga flyr till Sverige eller till skogarna. I denna uppsats beskrivs händelserna som ledde fram till slaget vid Landsbro i Karis den 22 augusti 1713, och följderna av själva slaget. Varför utkämpas ett slag här och vad var dess betydelse? Speciell uppmärksamhet läggs vid de ryska truppernas beteenden mot lokalbefolkningen i Karis, Ingå och Pojo socknar, med vissa jämförelser till andra västnyländska socknar. Gjorde de ryska trupperna sig skyldiga till plundringar och härjningar, och om så var fallet, vad var orsakerna?

Ingå, Karis och Pojo socknar var i början av 1700-talet bondedominerande socknar med ett visst ståndsmässigt inslag av framför allt bruksägare på de många bruken. Till Karis socken hörde vid denna tid Snappertuna och Svartå. Pojo socken sträckte sig ända ned till havet på båda sidor om Pojoviken och till socknen hörde även skärgården utanför viken och Tvärminne. Invånarantalet i både Karis och Pojo var omkring 1 500 och i Ingå omkring 2 000. Genom alla dessa tre socknar gick Finlands viktigaste och största väg, den stora strandvägen, längs med vilken man kunde ta sig från Åbo till Viborg. Idag är denna väg bättre känd som Kungsvägen. I Sunnanvik i Sjundeå delade sig vägen i en nedre och övre väg, vilka sammanstrålade i Karis vid stora strandvägens bro över Svartån. Bron låg på ungefär samma ställe som dagens bro. Den nedre vägen gick via Ingå, Fagervik och Snappertuna till Karis landsbro. Den övre vägen gick genom Sjundeå till Virkby och längs Lojoåsen till Karis landsbro. Från landsbron fortsatte vägen genom Pojo till Tenala och vidare till Bjärnå och Halikko.

De viktigaste aktörerna före, under och efter sammandrabbningen vid Landsbro presenteras närmare i faktarutan på sid 18.

När slaget vid Landsbro utkämpades användes i Sverige den Julianska kalendern som var elva dagar efter den Gregorianska, vilken är den kalender vi använder i dag. Slaget vid Landsbro inföll alltså den 2 september enligt den Gregorianska kalendern.

Den ryska armén får fotfäste i Finland

Stora nordiska kriget började år 1700 och från och med 1706 var huvudfienderna Sverige och Ryssland. Svenskarna led ett stort nederlag mot ryssarna vid Poltava i Ukraina 1709, men trots det var den svenska kungen Karl XII obenägen att sluta fred. För att slutligt knäcka Sverige riktade den ryska tsaren Peter den store ett anfall mot den östra delen av det svenska riket, alltså Finland, våren 1713. Det ryska infanteriet inskeppades på galärfartyg och transporterades sjövägen till Finland. Målet var Helsingfors. Kavalleriet marscherade landvägen från Viborg mot Helsingfors. Galärer var grundgående roddfartyg som också kunde seglas. De var av olika storlek. I kriget i Finland användes främst skampavejor och brigantiner. Skampavejan var 22 meter lång och 3 meter bred och tvåmastad. Den hade 12–16 årpar och en besättning på 150 man. Brigantinen var 16–18 meter lång och 4 meter bred och en- eller tvåmastad. Den hade 7–11 par åror och en besättning på 50–70 man. Besättningen (roddarna) på galärerna var i huvudsak infanterister.

Christer Kuvaja: Forskningschef vid Svenska litteratursällskapet.

Docent i nordisk historia vid Åbo Akademi.

Kuvaja disputerade

1999 på en avhandling om den ryska ockupationsarméns försörjning i Finland 1713–1721. Hans huvudskaliga forskning berör lokalhistoria och militärhistoria. För närvarande forskar han i språkgränser och tvåspråkighet i Finland och Tornedalen 1721–1850.

Den 10 maj var hela den ryska flottan samlad utanför Helsingfors. Befälhavare var generalamiral Fjodor Apraksin och ombord var även Peter den store. I Helsingfors fanns 1800 man svenska trupper som under Karl Gustav Armfelts ledning hade förlagts till stadens försvar. Sent på eftermiddagen den 10 maj började man beskjuta varandra med kanoneld. På efternatten den 11 maj landsatte ryssarna trupper i Sandviken och på Skatudden. Armfelt

Kända regenter och befälhavare

Tsar Peter I eller ”den store” (1672–1725) är en av Europas mest kända regenter genom tiderna. Han blev ensam härskare på tronen i Ryssland 1696. Han gjorde betydande reformer inom bl.a. förvaltningen, militären, det sociala livet och kulturen för att omforma Ryssland till en modern västerländsk stat. Under kriget i Finland 1713–1714 var Peter den store i flera repriser själv ombord på galärflottan under dess räder längs den finländska kusten.

Generalamiral Fjodor Apraksin (1661–1728) var en barndomsvän till Peter I. Apraksin efterträdde år 1707 amiral Golvoin som chef för den ryska flottan och kort därpå blev han president för amiralitetet och överbefälhavare för den baltiska fältarmén. Apraksin hade överbefälet över den armé som opererade i Finland från 1713. Segern i sjöslaget vid Hangö udd (Rilax) sommaren 1714 gjorde honom berömd. Apraksin var den ryska Östersjöflottans överbefälhavare 1723–1726.

General Mihail Golitsyn (1675–1730) var befälhavare för den ryska landarmén i Finland under stora ofreden. Han blev general 1705 och erhöll den högsta rangen i den ryska armén, generalfältmarskalk 1725. I slutet av sin levnad råkade Golitsyn i onåd hos Peter I:s efterföljare och han förvisades till sitt gods där han avled.

Kontraamiral Ivan Botsis (?–1714) var befälhavare för den ryska galärflotta som opererade i Finland 1713. Han var född i Grekland, men anlände till Ryssland 1702 för att övervaka byggandet av galärer. Han genomförde framgångsrika attacker och räder med galärfartyg mot finska kusten redan lång före 1713.

General Georg Lybecker (1660-talet–1718) utmärkte sig för sin djärvhet under Karl XII:s fälttåg i Baltikum och Polen. Han blev landshövding i Viborgs län 1706 och var överbefälhavare för den svenska armén i Finland 1707–1710 och 1712–1713. Lybecker blev ställd inför generalkrigsrätt 1713 på grund av hans misslyckade krigföring i Finland, och 1717 dömde rätten honom förlustig liv, ära och gods. Lybecker benådades nyårsdagen 1718 men förvisades till sitt gods Värsta i Närke där han dog samma sommar.

General Karl Gustav Armfelt (1666–1736) blev överbefälhavare över armén i Finland i augusti 1713. Han ledde de svenska trupperna i slaget vid Pälkäne (oktober 1713) och vid Storkyro (februari 1714). I båda slagen blev hans trupper besegrade av ryssarna. Senhösten 1714 gick spillrorna av Armfelts armé över Torne älv. Armfelt fick 1717 befälet över den jämtländska kåren som huvudsakligen bestod av finländska soldater. Under anfallet mot Norge 1718 miste största delen av hans soldater livet under reträtten över de norska fjällen. Armfelt var

efter stora ofreden bosatt på sitt gods Isnäs i Pernå. Han blev friherre 1731 och överbefälhavare för den svenska armén i Finland 1735. Överste Johan Stiernschantz (1670–1729), född Wessman, adlades 1705 och tog då namnet Stiernschantz. Han ledde de svenska trupperna i slaget vid Landsbro i augusti 1713. Han utnämndes 1710 till kommendant vid Kexholms fästning. Kexholms fästning erövrades samma år av ryssarna men Stiernschantz och hans trupper fick fritt avtåg ur garnisonen. Efter det blev han befälhavare för Savolax regemente. Han råkade i gräl med Karl Armfelt i början av 1714 och avvek från armén strax innan slaget vid Storkyro 1714. Under stora ofreden uppehöll Stiernschantz sig i Finland och efter ockupationen återfick han befälskapet för Savolax regemente. År 1724 gick han i rysk tjänst och blev generalmajor i den ryska armén. Stierschantz utsågs till krigsguvernör i Astara i Persien 1728, men året därpå stupade han i kriget mot perserna.

såg läget som hopplöst och han beslutade att utrymma staden efter att först ha satt den i brand. Ryssarna stannade emellertid inte kvar i Helsingfors, utan Apraksin gav i samråd med tsar Peter order om att galärflottan skulle bege sig längre österut. Det fanns två viktiga orsaker till detta beslut. För det första var det rädslan för den svenska örlogsflottan. (Örlogsskepp var stora, tunga och djupgående segelfartyg med ett till tre kanondäck.) Apraksin visste att en svensk segelflotta närmade sig staden och galärflottan var sårbar för en kanoneld från örlogsfartyg. En svensk flotteskader anlände den 12 maj på morgonen till Helsingfors och såg då de sista galärfartygen lämna staden. Den andra orsaken var att tsar Peter och Apraksin ville underlätta kavalleriets förenande med huvudarmén. Den svenska armén under general Georg Lybeckers ledning var stationerad i trakten av Borgå, och kunde förhindra det ryska kavalleriets frammarsch till Helsingfors. Ryssarnas avsikt var att landstiga i Borgå och fördriva Lybeckers styrkor från kusten. När ryssarna började landsätta trupper invid staden retirerade Lybecker. Han vågade inte ta strid med ryssarna.

Den ryska flottan uppehöll sig i tio dagar vid Borgå för att rekognosera den omkringliggande trakten. I den inre delen av Pernåviken fann ryssarna en lämplig stödjepunkt. En stor holme, som senare fick namnet Ryssön befästes och blev den första basen för ryssarna i Finland. Ryssön lämpade sig utmärkt för detta. Svenska örlogsfartyg kunde inte tränga sig in i den långsträckta, smala och grunda viken. Ryssön var dock endast en temporär bas och efter att det ryska kavalleriet i slutet av juni hade anlänt till Pernå, började den ryska armén röra sig västerut mot Helsingfors. Vid Borgå stod Lybeckers armé, men han undvek strid med ryssarna. Endast en mindre sammandrabbning skedde vid Borgå å.

Den ryska armén kunde alltså nästan obehindrad ta sig över ån. Lybecker retirerade till fälten vid Strömbergs gård ca sex kilometer nordväst om Borgå och ställde här sin armé i slagordning. Ryssarna marscherade dock helt lugnt förbi den svenska armén på några kilometers avstånd och fortsatte mot Helsingfors. Den 12 juli tåga ryssarna in i den avbrända staden. Galärflottan uppenbarade sig samma dag i farvattnen öster om Helsingfors. Den svenska örlogseskader som i två månader hade legat vid redden, tog inte upp kampen med både den ryska fältarmén och flottan, utan lämnade staden den 15 juli och intog position i Tvärminne vid Hangö udd. Helsingfors blev nu ryssarnas nya operationsbas och de började omedelbart bygga garnisoner och försvarsverk, indriva proviant med mer eller mindre hårdhänta metoder från socknarna kring Helsingfors, samt företa rekognoseringar av landsvägen och sjöfarleden västerut.

De första ryssarna

kommer till Karis

Den svenska huvudarmén under Lybeckers ledning hade från Strömsberg marscherat till Tavastehus med avsikt att därifrån fortsätta till Bjärnå för att försvara vägen mot Åbo. Väl i Tavastehus beslutade Lybecker dock att stanna kvar eftersom det var oklart om ryssarna skulle försöka erövra Åbo eller rikta ett anfall mot Tavastland. Armfelt hade fått order att med sina kavalleristyrkor ta sig längs småvägar till Vichtis och Esbo för att tillsammans med uppbådad allmoge förhindra en eventuell rysk framryckning mot Åbo. Ryssarna fick genom sina rekognoseringar reda på att Armfelt befann sig vid strandvägen. De skickade därför vid månadsskiftet juli/augusti hela sitt kavalleri och en del infanteri, under Mihail Golitsyns ledning, mot Armfelt styrka för att fördriva den från vägarna till Åbo. Ryssarna stötte aldrig på svenska trupper. Armfelt hade retirerat till Bjärnå i avsikt att sammanstråla med huvudarmén som han trodde att var på väg hit. När ryska kavalleristyrkor anlände till trakterna av Bjärnå – senast den 8 augusti då de observerades av t.f. landshövdingen i Åbo – hade Armfelt redan blivit beordrad av Lybecker att bege sig till Tavastehus. Lybecker hade nämligen inkallats till Stockholm för förhör och Karl Armfelt övertog befälet av huvudarmén.

Befolkningen i Karis och Pojo kom alltså i kontakt med ryska styrkor redan i början av augusti månad. Detta bekräftas även av ett rannsakningsprotokoll från sommartinget i Karis år 1725. Vid tinget gjordes en undersökning över vilka skador de ryska trupperna hade förövat invånarna i socknen, för att på basis av detta kunna bevilja skattefrihet åt de hemman som lidit stora skador. Vid tinget intygade ståndspersonerna, prästerskapet och allmogen att ryssarna hade anlänt till Karis vid Larsmässotiden 1713, alltså omkring den 10 augusti. Detta

måste ha varit Golitsyns trupper och i själva verket bör de ha uppenbarat sig i Karis redan före Larsmässan, troligen den 4 eller 5 augusti. Den ”Svenska Militien” hade bränt landsbron i Karis innan trupperna retirerade. Dessa trupper kan inte ha varit andra än Armfelts kavalleri. Landsbron förstördes alltså långt innan själva slaget. Vidare sägs att fienden hade sitt första nattläger vid Svartå bruk. Detta tyder på att Golitsyns trupper hade framryckt längs den övre strandvägen och att Ingåborna besparats från ryska påhälsningar. När de ryska trupperna anlände till Karis slog de läger på kyrkvallen och däromkring. Eftersom landsbron var uppbränd lät de bygga en ny bro av stockar från hus som låg i närheten. Vid tinget 1725 uppgavs att ryska trupper begett sig ända till Bjärnå. De återvände samma väg och gick i läger i trakterna kring Landsbro, Kroggård och Högben, innan de fortsatte marschen mot Helsingfors. Avmarschen mot Helsingfors torde ha skett den 13 eller 14 augusti, för i rannsakningsprotokollet sägs att ryssarna återvände efter åtta dagar. Detta stämmer överens med en skrivelse av landshövdingen i Åbo där han säger att han den 13 och 14 augusti fått uppgifter om att ryssen har begivit sig tillbaks till Pojo kyrka. Huvuddelen av Golitsyns styrka torde dock aldrig ha begett sig över landsbron i Karis, utan börjat återtåget långt tidigare.

En ukrainsk kosack i början av 1700-talet. I den ryska armén fanns ett antal kosacker. De var beridna styrkor och fick ofta till uppdrag att leta upp rymlingar i skogarna. Kosackerna var svåra att tygla och gick ofta hårt fram samt gjorde sig skyldiga till våldsdåd.

Den ryska armén framrycker västerut

Eftersom Armfelt hade kallats till Tavastehus gav Lybecker den 5 augusti order om att ett detachement på 500 man infanterister under överste Johan Stiernschantz ledning skulle bege sig till Bjärnå för att försvara vägen till Åbo. När Armfelt övertog befälskapet sände han till Stiernschantz ytterligare 200 kavallerister som förstärkning. Uppbådat manskap skulle även bistå vid försvaret av strandvägen. Uppbådsmännen förenades dock aldrig med Stiernschantz trupp. De gick hem innan Stiernschantz anlände till samlingsplatsen. Armfelt kunde inte skicka mera trupper till strandvägen, delvis på grund av brist på proviant, men även därför att han inte visste i vilken riktning ryssarna skulle anfalla.

Ryssarna själva var inte heller på det klara med hur de skulle göra. Peter den store hade i två månader befunnit sig borta från den finska krigsskådeplatsen. Omkring den 5 augusti kom han till Helsingfors och kort därefter fattade han beslutet att den ryska fältarmén tillsammans med galärflottan skulle framrycka mot Åbo. Avsikten var att staden skulle bli den ryska arméns nya operationsbas. Den 17 augusti satte sig såväl armén som flottan i rörelse. Fältarmén bestod av hela kavalleriet på 4 000 man och ca 6 000 man infanteri. Flottan bestod av 29 större galärer och en del mindre båtar med sammanlagt 4 000 man infanteri ombord. Tsar Peter och överbefälhavare Apraksin befann sig ombord på galärflottan som tog sig fram så nära kusten som möjligt för att inte riskera att bli anfallen av svenska örlogsfartyg. Invånarna som bodde vid kusten eller i skärgården i de västnyländska socknarna hade alltså även att frukta intrång av ryska trupper.

Den 19 augusti stannade den ryska armén upp i Pickala i Sjundeå för rådgivning efter att befälet hade fått underrättelse om att galärflottans framfart spärrades av de svenska örlogsfartygen som låg i position vid Tvärminne. Tsar Peter och Apraksin steg därför i land i Pickalaviken och anslöt sig till landarmén, över vilken de nu tog befälet. Befälet över galärflottan övertogs av Ivan Botsis som fick till uppgift att försöka smyga sig förbi svenskarna, men om detta var omöjligt stanna kvar och observera den svenska flottans förehavanden. Om den svenska flottan gick till anfall skulle Botsis retirera med galärflottan till Helsingfors.

Det är troligt att den ryska huvudarmén marscherade från Pickala längs den nedre strandvägen för att hålla sig i närheten av galärflottan, och att endast en mindre rysk styrka framryckte längs den övre strandvägen.

Landsbro den 22 augusti och efterspelet

Stiernschantz hade från Bjärnå begivit sig österut längs strandvägen och hans förtrupper hade observerat den ryska armén i Pickala på kvällen den 19 augusti. Han drog sig därför tillbaks till Karis landsbro, där han bedömde att det fanns en möjlighet att stoppa fiendens framfart. Senast då fick invånarna i Ingå, Karis och Pojo socknar bekräftelse på att en stor rysk armé var i antågande. Stiernschantz anlände till Karis den 20 augusti och han lät riva den provisoriska bro som ryssarna några veckor tidigare hade byggt. I ån lades granar med tjockändan mot den västra stranden; allt för att försvåra ryssarnas möjligheter att ta sig över ån. Stiernschantz placerade omkring 500 man på den västra stranden från Kyrksjön till det knä som Svartån bildar på den södra sidan av bron. Längre ner längs ån var det omöjligt att ta sig över på grund av den strida strömmen. Ett annat tänkbart övergångsställe låg vid Svartå bruk och dit hade Stiernschantz beordrat en styrka på 52 man. (Cirka 150 man var sjuka och kunde inte delta.) Svenskarna hann inte få alla förberedelser gjorda innan ryskt kavalleri och en del infanteri den 22 augusti ca kl. 8 på morgonen anlände till Landsbro. Dragoner och kosacker red genast ut i vattnet för att ta sig över ån men gevärselden från andra sidan stoppade dem. Ryssarna försökte då ta sig vadande över ån, men Stiernschantz trupper lyckades hålla stånd. En rysk truppstyrka försökte samma morgon även ta sig över ån vid Svartå bruk. Den lilla svenska försvarsstyrkan kunde till en början förhindra detta, men ryssarna lyckades mot alla odds ta sig över på ett annat ställe och svenskarna omringades. En del lyckades bryta sig igenom, några fick sätta livet till och 19 man togs tillfånga. När Stiernschantz fick meddelandet att en rysk styrka hade lyckats ta sig över ån vid Svartå, samtidigt som allt fler trupper anlände till Landsbro gav han order om

Fjodor Apraksin var överbefälhavare för den ryska armén, och den som formellt innehade den högsta styrelsen av Finland under stora ofreden.

reträtt. Risken var för stor att bli anfallen i ryggen. Klockan var då omkring 12 på dagen. I fyra timmar hade svenskarna lyckats förhindra en rysk övergång. Stiernschantz lyckades lösgöra större delen av sin styrka utan att ryssarna märkte det, men hans eftertrupp bestående av ryttare upphanns och förlorade några man. Stiernschantz styrka retirerade till den landsvägsbro som fanns i Skuru i Pojo. Här försökte svenskarna än en gång stoppa ryssarna, men efter några timmars skottväxling måste de retirera vidare. Största delen av infanteriet blev tvunget att fly in i skogen för att undgå de ryska dragonerna. Stiernschantz ryckte så fort som möjligt med kavalleriet mot Halikko. Han blev själv med ett tiotal ryttare avskuren och de flesta av dem fick sätta livet till eller togs till fånga. Stiernschantz undkom och hann upp sina trupper i Halikko. Hans skingrade infanteri samlades vid Pemar bro, men när fienden närmade sig lämnade infanteristerna sin post den 26 augusti och tog sig den snabbaste vägen till Tavastehus. Stiernschantz och hans kvarvarande kavalleri red till Åbo för att underrätta invånarna om att ryssen närmade sig. Från Åbo fortsatte Stienschantz till Tavastehus dit han anlände den 1 september.

Det finns knappt med uppgifter om antal döda, sårade och tillfångatagna vid Landsbro, Svartå bruk och Skuru. Troligen förlorade Stiernschantz styrka 40–50 man. Den ryska forskaren A. Z. Mysjlajevskij uppger de svenska förlusterna till 100 man döda och 74 tillfångtagna och de ryska förlusterna till 43 man dödade och sårade. Dessa uppgifter bygger på ryska källor. Fiendens förluster uppgavs alltid i överkant och de egna i underkant.

Ryssarna kunde alltså efter Skuru avancera till Åbo utan att möta svenska trupper. De ryska förtrupperna anlände till Åbo den 28 augusti och tsar Peter red in i staden den 2 september. Tsar Peter följde alltså med eftertrupperna och det är osannolikt att han eller Apraksin var vid Landsbro när sammandrabbningen med Stiernschantz trupper ägde rum. Redan den 4 september lämnade de ryska trupperna Åbo och tågade tillbaks till Helsingfors. Orsaken var den att Botsis hade sett det som omöjligt att runda de svenska örlogsfartygen vid Tvärminne på grund av brist på skyddande skärgård. Utan flottans stöd och möjligheter att sjövägen få proviant till Åbo kunde den ryska armén inte stanna kvar i staden. Ryssarna var i stort behov av förnödenheter från S:t Petersburg. Det som kunde uttas från det finska krigsområdet räckte inte på långt när till att försörja de ryska soldaterna och officerarna. Att forsla förnödenheter från Helsingfors landvägen var ett allt för stort företag för att kunna förverkligas. Ryssarna hade alltså inga andra alternativ än att återvända till Helsingfors. Det måste ske snabbt eftersom det fanns risk för ett svenskt anfall mot garnisonen där. Ifall Helsingfors erövrades av de svenska trupperna skulle ryssarna förlora sin viktiga operations- och försörjningsbas.

Under återtåget passerade de ryska trupperna igen Pojo och slog läger i Karis för flera dagar. Det är troligt att marschen från Karis till Helsingfors gick längs den övre strandvägen.

Stiernschantz kamp vid Landsbro hade redan från början varit dömd att misslyckas. Han hade en bra ställning vid Landsbro, men det hade behövts betydligt större styrkor såväl vid Landsbro som vid Svartå för att stoppa ryssarna, troligen 6 000–7 000 man. Detta skulle ha betytt i stort sett hela den svenska armén i Finland. Ifall Armfelt hade skickat 3000–4000 man till Landsbro hade den ryska övermakten i alla fall varit för stor. Slaget hade blivit betydligt blodigare med större förluster i döda och sårade på båda sidor.

Ur ryssarnas synvinkel var fälttåget till Åbo ett misslyckande, eftersom den ursprungliga planen att staden skulle bli den nya operationsbasen inte kunde förverkligas. Marschen till och från Åbo hade också tärt hårt på de ryska trupperna.

Ryssarna och civilbefolkningen

I det tidigare nämnda tingsprotokollet från 1725 berättas om de ryska truppernas framfart i Karis 1713. Plundringar förekom i Karistrakten redan då Golitsyns trupper i början av augusti drog fram längs stora strandvägen och igen då

Till vänster en rysk officer vid livregementet. Till höger en rysk infanterist som avfyrar sitt gevär.

dessa trupper återvände från Bjärnå. Vid tinget berättades att invånarna i Karis och socknarna däromkring hade flytt till skogar och vildmarken strax innan de första ryssarna anlände till bygden i början av augusti. För många Karisbor hade det varit omöjligt att fly västerut över Svartån eftersom bron var uppbränd. Ryska dragoner och kosacker strövade i skogarna för att leta efter flyktingar. Ifall de blev ertappade råkade de illa ut. Ryssarna ville veta om invånarna hade gömt egendom, och för att få dem att tala tillgreps ibland tortyr. Boskapen var svår att gömma och en stor mängd hästar och annan boskap infångades. När ryssarna återkom från Bjärnå släpade de med sig boskapen till Helsingfors. Barn och unga män och kvinnor togs tillfånga och fördes till Ryssland. Vidare uppgavs att de ryska trupperna efter slaget vid Landsbro hämnades genom att fortsätta att plundra och härja i Karistrakten. När ryssarna återvände till Karis från Åbo stannade de fem dagar i läger mellan Kroggård och Högben. Då strövade ryska partier omkring i hela socken och också i Pojo och Ekenäs och plundrade den kvarvarande egendomen. Efter att ha härjat i Karis begav sig fienden till Lojoön dit ortsborna hade flytt. Här gick ryssarna också härjande fram. Därefter begav sig ryssarna till Helsingfors, men återvände i slutet av november då det skickade ett parti längs strandvägen till Hangö för att bränna upp alla båtar och på så sätt förhindra invånarnas flykt.

Även i Ingå och i Pojo gjordes på tinget i maj 1725 en undersökning om de skador ryssarna hade förorsakat invånarna under stora ofreden. Plundringar och härjningar förekom också här 1713 enligt ortsborna. I Ingå berättas att skärgården och kusten låg helt blottställda för den ryska galärflottans härjningar och att socken dessutom saknade stora skogar för befolkningen att fly till. Likväl flydde mänskor till skogarna och tog även med sig egendom och boskap. Fienden fick dock tag på en stor del av denna boskap och mänskor som ertappades i skogarna eller i skärgården blev tillfångatagna och pinade. Byarna vid stora strandvägen och vid kusten uppges ha lidit mest, boskapen blev slaktad eller bortförd, åkrarna nedtrampade och hemmanen plundrade.

Så långt det som berättades vid tingen 1725. Rannsakningarna företogs över tio år efter det att händelserna hade ägt rum och deras primära syfte var att fastslå skattefriheter för gårdarna. Det är därför skäl att förhålla sig kritiskt till invånarnas berättelser. Minnet svek beträffande datum och händelser, och de ryska truppernas framfart överdrevs för att erhålla största möjliga skattefrihet. Emellertid är det helt klart att det finns en viss sanningshalt i berättelserna. Det är helt uppenbart att förnödenheter hade indrivits från trakterna kring stora strandvägen och invid kusten med mer eller mindre hårdhänta metoder. Plundringar och härjningar förekom och ryssarna beslagtog såväl spannmål som boskap. Framför allt boskap verkar ha släpats i stora mängder till Helsingfors.

Det är också ett faktum att mänskor tillfångatogs och fördes till Ryssland. Efter ockupationen gjorde socknarnas tjänstemän och prästerskap förteckningar över personer som blivit bortförda. Av förteckningarna framgår att följande antal personer i de västnyländska socknarna bortfördes år 1713.

Esbo 26 Kyrkslätt 29 Sjundeå 9 Lojo 1 Vichtis 5 Tenala 2 Karislojo 5 Karis 21 Pojo 10 Ingå 16

Flest personer bortfördes 1713 från Esbo och Kyrkslätt, alltså de socknar som låg närmast Helsingfors. Även Helsinge och Sibbo socknar på östra sidan av Helsingfors drabbades hårt. I de nyländska socknarna väster om Kyrkslätt var det uttryckligen från Karis och Ingå som det bortfördes flest personer. Det kan nämnas att i de socknar i Egentliga Finland som låg invid strandvägen och omkring Åbo tillfångatogs få mänskor. Karis verkar alltså ha drabbats hårdast av de ryska truppernas närvaro ifall man ser på antalet bortförda. Hur långt kan orsaken relateras till slaget vid Landsbro?

Plundringar, härjningar och våldsdåd – omfattning och orsaker

När den ryska armén landsteg i Pernå i maj 1713 utgav de ryska befälhavarna i tsarens namn genast kungörelser (påbud) där de förklarade att de ryska trupperna hade förbjudits att plundra och förgripa sig på invånarna, men att personer som motarbetade ryssarna kunde råka illa ut. Sådana var bl.a. de som gjorde beväpnat motstånd eller lämnade sina hem och begav sig på flykten. De som flytt skulle tillfångatas och rövas på all egendom. Ifall invånarna lämnade sina hemman och gömde undan sin egendom blev det omöjligt för den ryska armén att ta ut förnödenheter genom krigsskatter, så kallade kontributioner. Därför var det extremt viktigt för ryssarna att bönderna stannade på sina hemman och brukade sina åkrar.

När ryssarna i augusti dök upp i de västnyländska socknarna var det många som såg det som säkrast att fly till skogarna. Befolkningen i kusttrakterna flydde till ensliga öar eller försöka ta sig västerut med båt. I enlighet med det som sades i kungörelserna tog ryssarna tillfånga mänskor som befann sig på flykt. Ifall ryssarna misstänkte att flyktingarna gömt sin egendom kunde misshandel och tortyr tillgripas för att få dem att uppge gömställena. De övergivna gårdarna plundrades. Många av de barn och ungdomar som ertappades på flykt fördes till Ryssland, närmast i hämndsyfte. I Karis uppges att åtminstone sju barn och ungdomar togs tillfånga då de vallade kreatur i skogarna. Bland annat blev Erik

Johannsson, åtta år gammal, från Åsenby bortförd i Gebbelby-skogen då han gick på vall. Det samma hände den 13 åriga pigan Maria Jöransdotter i Starkom. Antagligen trodde ryssarna att de var på flykt eller att de försökte gömma undan boskapen, vilket i själva verket kanske var fallet.

terna av Barösund. Manskapet på gälarflottan tillfångatog flyktingar som rörde sig i skärgården och kusttrakterna och plundrade även övergivna hemman i närheten av kusten.

I de ryska kungörelserna sades att de som i lugn och ro stannade på sina hemman inget hade att frukta. Ganska långt torde så ha varit fallet, även om invånarna på de hemman i Karis och Ingå som låg i närheten av stora strandvägen eller i de byar där ryssarna befann sig i kvarter säkert blev tvungna att ge mat och foder till de ryska trupperna. Indrivningen företogs ibland med hårdhänta metoder. Det är dock fullt möjligt att uttaget av dessa förnödenheter kom invånarna till godo i den skatteindrivning som ryssarna genomförde i västra Nyland redan senhösten 1713.

Modell av en större s.k. halvgalär med 21 årpar och tre master. Galärerna var grundgående fartyg som lämpades sig väl för sjöfart i den finländska skärgården. Med galärerna transporterades såväl manskap som proviant.

Majoriten av dem som bortfördes var barn och ungdomar. Detta på grund av att de var lättare att föra bort, inte var så benägna att rymma och snabbt glömde sin hembygd. Av de totalt 47 mänskor som fördes till Ryssland från Ingå, Karis och Pojo 1713 var 25 eller 53 procent under 18 år. De utnyttjades som arbetskraft på ryska adelsgods, i byggnadsarbeten i S:t Petersburg, som betjänter och springpojkar åt officerare, och flickor kunde ges bort som gåva eller utnyttjas som prostituerade.

De ryska trupperna gick flera gånger under augusti månad och början av september i läger i Karis, vilket innebar att de uppehöll sig här en längre tid. Detta gjorde knappast Karisborna mera flyktbenägna eftersom de flesta hade lämnat sina hemman redan långt före ryssen anlände till Karis. Lägren medförde emellertid att ryska beridna trupper hade tid och möjlighet att uppsöka rymlingar i skogarna och ta dem till fånga. Karisbornas flyktväg västerut var dessutom avskuren på grund av att landsbron var förstörd. Under vistelserna i lägren behövde de ryska trupperna proviant och den togs från de närliggande hemmanen. De ryska lägrens betydelse kommer tydligt fram om man jämför med antalet bortrövade i Pojo. Från denna socken tillfångatogs betydligt mindre mänskor än i Karis. Hela sju av dem uppges ha tagits av ”sjöfolket”, alltså av galärflottans manskap. Det var alltså fråga om mänskor som bodde i skärgården och kusttrakterna eller på grund av flykt eller andra orsaker befann sig här. I Pojo togs ett helt hushåll på fem personer tillfånga av ”sjöfolket” och fördes till Ryssland. Det var fråga om bonden Erik Hansson, hans hustru Anna Andersdotter och deras två barn samt pigan Ingeborg Hansdotter.

I Ingå bortfördes betydligt fler personer än i Pojo, men även här är det i huvudsak galärflottans manskap som tillfångatog civila. Ingå var mer utsatt än andra socknar eftersom Ivan Botsis galärfartyg en längre tid uppehöll sig i trak-

Sammandrabbningen vid Landsbro ledde till hämndaktioner från ryssarnas sida. En del bebodda gårdar råkade ut för plundring, men främst var det fråga om de gårdar som låg närmast Landsbro. Någon mer omfattande plundring fanns det inte tid till. De ryska trupperna fortsatte omedelbart framryckningen mot Åbo.

Slaget hade en marginell betydelse till de plundringar och våldsamheter som utan tvivel förekom i Karis sensommaren och hösten 1713. Däremot spelade de ryska lägren en stor betydelse. Efter 1713 september månad var det värsta över för Karisborna och även för övriga västnylänningar, med undantag för invånarna i kusttrakterna där ryska trupper brände båtar senhösten 1713 och en stor galärflotta uppehöll sig sommaren 1714. Dessutom fick Tenalaborna uppleva slaget vid Rilax och dess efterföljder samma sommar.

Källor och litteratur

Bilderna i artikeln är från verket A.S. Korch, Peter the Great: Northern War of 1700–1721 (1990)

Sveriges riksarkiv, Skrivelser till KM:t, skrivelser från enskilda, Landshövdingarnas skrivelser, Åbo och Björneborgs län, vol. 16, 14.8, 24.8 och 29.8 1713, Nylands och Tavastehus län, vol. 10, bilaga till brev 12.8.1723.

Anthoni, Eric, ”Ett aktstycke belysande Stora ofredens förhållanden”, Historisk Tidskrift för Finland 1924.

Anthoni, Eric, ”Ur ett aktstycke belysande Stora ofredens förhållanden”, Historisk Tidskrift för Finland 1925.

Eriksson, Göran, Slaget vid Rilax 1714, Ekenäs 2006.

Finsk militär tidskrift 1897 och 1899, ”Peter den store: Kriget i Finland 1712–1714”, Referat af översten vid generalstaben Mischlajewskis år 1896 utkomna arbete.

Gardberg, John, Karis socken från forntiden till våra dagar V, Vasatiden och Karolinska tiden, Karis 1968.

Hornborg, Eirik, Karolinen Armfelt och kampen om Finland under Stora nordiska kriget, Helsingfors 1952.

von Koskull, Walter, Pojo sockens historia II, Pojo 1966.

Kujala, Antti, Miekka ei laske leikkiä: Suomi suuressa pohjan sodassa 1700–1714, Helsinki 2001.

Kuvaja, Christer, ”De ryska plundringarna och härjningarna i Finland 1713–1715”, Väst möter öst: Norden och Ryssland genom historien, Max Engman (red.), Stockholm 1996.

Kuvaja, Christer, Försörjning av en ockupationsarmé: Den ryska arméns underhållssystem i Finland 1713–1721, Åbo 1999.

Kuvaja, Christer, ”Ryssen kommer! De ryska truppernas förfarande mot civilbefolkningen under erövringen av Finland 1713–1715”, Karolinska förbundets årsbok 2006, Stockholm 2006.

Kuvaja, Christer, Karolinska krigare 1660–1721, Krigen kring Östersjön, del 4, Helsingfors 2008.

Mysjlajevskij, A. Z., Severnaja vojna na Ingermanladskom i Finljandskom teatrach v 1708–1714 gg., S. Peterburg 1893.

Uddegren H. E., Kriget i Finland 1713, Stockholm 1906.

Viertola, Juhani, Suomen teiden historia I: Pakanuudenajalta Suomen itsenäistymiseen, Helsinki 1974.

Ylikangas, Heikki, Lohjalaisten historia 1: Lohjalaisten historia Ruotsin vallan vuosisatoina, Helsinki 1973.

The Moden Encyclopedia of Russian and Soviet History, Apraksin, Fjodor; Botsis, Ivan; Golitsyn, Mihail

http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/564/Stierschantz, Johan

Aapo Roselius

”Finlands Termopylai”

De stora minnesfesterna vid Rilax tog inte slut när det ryska imperiet kollapsade under första världskriget. I det nya självständiga Finland, vars första år färgades av ett förödande inbördeskrig och en uppsjö av hotbilder, fanns behov av nya identitetsskapande myter och symboler. I en atmosfär som präglades av chauvinism, militarism och russofobi skapades en nationell krigshistoria för förstärkandet av försvarsandan och fosterlandskärleken. Främst i denna rörelse fanns den paramilitära medborgarrörelsen skyddskåren som dominerade minneskulturen i 1920- och 1930-talens Finland. Slaget vid Rilax upptogs med iver i den nya nationella historievågen. Istället för den ryska triumfen vid Hangö udd och vid Rilax sattes all fokus på svenskarna och deras finskbördiga befälhavare Nils Ehrenskiöld, vars förnamn förfinskades till Niilo. Det svensk-finska militära nederlaget vid Rilax blev en seger i patriotism och tapperhet och slaget jämfördes med det klassiska Termophyle och förknippades med de bevingade orden om att ingen seger någonsin blivit så prisad som detta nederlag. Ehrenskiölds kamp, offervilja och beslutsamhet i en rätt hopplös situation mot en rysk övermakt gav eko i den hotfulla situationen som man inom de militära kretsarna ansåg Finland befinna sig i som granne med Sovjetunionen.

Mellankrigstidens försvarsretorik värnade om den ultimata offerviljan, fri från det rationella, det relativistiska och det politiska. Det var i nederlagets stund, inför en säker död, som offerviljan lyste som starkaste och kom till sitt rätta uttryck. Denna snabba förvandling av symboliken kring slaget vid Rilax, från en prisad rysk triumf till en svensk-finsk bragd, kunde konkret ses i det minnesmärke som avtäcktes år 1928.

Minnesplatsen för slaget vid Rilax hade uppmärksammats redan i augusti 1920 då den svenska kungen, efter att han avslutat sitt statsbesök i Finland, beordrade ett av sina krigsfartyg att göra ett besök vid Rilax för en minneshögtid som arrangerades av Bromarv skyddskår i anslutning till att skyddskåren rustat upp ett

Aapo Roselius: Roselius är en historieforskare bosatt i Karis. Han disputerade till doktor från Helsingfors universitet 2011.

Hans forskarämnen har varit Finlands inbördeskrig och 1920–1930talens historia.

Roselius har gett ut flera böcker, de flesta på finska.

äldre minnesmärke över de stupade i slaget. Några år senare hade skyddskåren, ledd av greve J. F. Aminoff, åtagit sig att resa ett nytt minnesmärke. Skulptören Bertil Nilsson, som även gjort frihetsmonumentet i Hangö, anlitades för uppdraget och minnesmärket restes på den sockel som byggts för det ryska monument som aldrig hann förverkligas.

På årsdagen av slaget år 1928 var minnesmärket klart för avtäckning. Avtäckningen blev en högtidlig tillställning och utgjorde en fortsättning på den rad av pompösa tioårsminnesfester över den vita segern i kriget 1918 som fyllt den första halvan av året. Ute på fjärden i glittrande solsken låg de svenska krigsfartygen Ehrenskiöld och Nordenskiöld samt fyra fartyg från den finska marinen. De svenska och finska marinsoldaterna tog sig upp för den ståtliga trappan och terrasseringen, vilka även de var kvarlämningar av det ryska mo-

Monumenten vid Rilax. Foton: Peter Sjöstrand/Västra Nylands landskapsmuseum

numentprojektet, och ställde sig vid monumentet tillsammans med skyddskårister från Bromarv, Tenala och Hangö. I luften framförde tre ”aeroplan” sin hyllning med att göra en gir över den talrika publiken och de militära hedersgästerna. På plats fanns även filmkameror som dokumenterade tillställningen för eftervärlden. I de påföljande festtalen hyllades slaget vid Rilax som en del av den västerländska kampen mot det österländska barbariet och våldet samt som ett bevis på finsk-svenskt vapenbrödraskap som varat i århundraden och vars senaste frukter hade skördats i slaget vid Tammerfors 1918. Även om den under perioden heta språkfrågan var ett tema som gärna hölls utanför försvarsretoriken och minnesfesterna, kom språkfrågan även fram under festdagen. Representanten för den finska flottan höll ett långt tal på finska inför de svenska gästerna vilket fick tidningen Västra Nyland att reagera med en försiktig ironi.

Efter högtiden vid minnesmärket marscherade soldaterna och festpubliken till ungdomsföreningshuset i Bromarv för fest och dans under vilken korrespondenten för Västra Nyland kunde iaktta hur ”Bromarvflickornas kinder brunno röda och granna inför blåjackorna, de svenska och de finländska”. Hedersgästerna och officerarna deltog i en bjudning hos greve Aminoff på Rilax gård.

Idag kan monumentet över slaget vid Rilax, med de inristade orden ”Vördande hjältemodet, offerviljan, troheten emot fäderneslandet reste Bromarv skyddskår detta minnesmärke år 1928”, ses såväl som ett minnesmärke över slaget år 1714 som över mellankrigstidens minneskultur.

Källor:

Bromarv skyddskår, Riksarkivet

Uusi Suomi 28.7.1928

Västra Nyland 26.7.1928

Carl-Fredrik Geust

Hangö i rysk historieuppfattning och tradition

Nämnas kan att historikerna i såväl Ryssland som i Finland ej lyckats nå en enig uppfattning var sjöslaget egentligen utspelade sig. En rekonstruktion av den klassiska ryska historieskrivningens stridsplats visar klart att alla deltagande fartyg omöjligt kan ha inrymts i den trånga fjärden.2

Carl-Fredrik Geust: (f. 1944). Dipl.ing., fackboksförfattare, flyghistoriker. Styrelseledamot i Finlands

Krigshistoriska samfund. Hedersmedlem i Flygmuseiföreningen, samt i vetenskapliga samfund i Ryssland och Ukraina. Publicerat ett dussintal böcker i Finland, Sverige, Ryssland, England och Tjeckien.

Enligt rysk historieuppfattning har man stridit två gånger om Hangö. Den första och för ryssarna ytterst framgångsrika striden utkämpades under Stora nordiska kriget den 27 juli 1714 (enligt västerländsk kalender den 7 augusti 1714), då tsar Peter I:s galärflotta norr om Hangö närapå helt förgjorde den svenska flottan, som främst bestod av segelfartyg. Enligt den traditionella ryska uppfattningen hade tsar Peter för att kunna genskjuta och överraska den svenska flottan givit order om att släpa galärerna tvärs över Hangö udd från östra till västra sidan ungefär vid uddens smalaste ställe (det s.k. Draget).

Vid sjöslaget togs ett stort antal svenskar tillfånga, bl.a. chefen för den svenska flottan, schoutbynacht (konteramiral) Nils Ehrenskiöld, och flottans flaggskepp Elefanten samt nio andra fartyg blev ryssarnas krigsbyte. Enligt ryska uppgifter var de svenska förlusterna

316 stupade och 587 tillfångatagna, medan de ryska förlusterna uppgock till 124 stupade och

342 sårade.

Sjöslaget fick i Ryssland namnet Gangut (en förvrängning av Hangö udd) medan slaget i Sverige kallas Hangöslaget, och i Finland slaget vid Rilax enligt den närliggande platsen.1

1. Det moderna ryska standardverket om sjöslaget är P.A. Krotov: Gangutskaja batalja 1714 goda, Sankt-Peterburg 1996, medan den svenska och finländska synen presenteras i bl.a. Lars Ericson m.fl: Svenska slagfält, Värnamo 2004 sid. 335–343; Göran Eriksson: Slaget vid Rilax 1714, Erveco 2006 m.fl.

Liksom slaget vid Poltava fem år tidigare, som kom att utgöra slutet på det svenska stormaktsväldet, har också Gangut-sjöslaget i Ryssland fått en nästan mytisk dimension. Tsar Peter utnämndes till viceamiral och Gangut-medaljen (som återger tsarens anletsdrag med en kartskiss av sjöslaget på frånsidan) i guld tilldelades 130 sjöofficerare samt i silver 3 284 underofficerare och matroser.3 Till minne av slaget uppfördes en ortodox kyrka, som tillägnades stridsdagens helgon stormartyren Panteleimon vid gatan med samma namn i centrala S:t Petersburg.

Den första träkyrkan ersattes av en vacker barockkyrka som uppfördes 1735–39 efter ritningar av Ivan Korobov. I samband med firandet av Rilax-sjöslagets 200-årsminne år 1914 uppsattes marmortavlor på kyrkans yttervägg, uppräknande alla deltagande truppförband vid Rilax samt vid Grönhamn-sjöslaget år 1720. Panteimongatan fick år 1923 namnet Pestel till minne av dekabristledaren Pavel Pestel som avrättades 1826.4

2. Se t.ex. Krotov (1996) sid. 97–108, samt A.A. Nikitin: Gde zje proizosjel Gangutskij boj

27 ijulja 1714 goda? (Var försiggick Hangö-sjöslaget den 27 juli 1714?) , Tsitsdel´ nr. 11 (2004), s. 67–72.

3. Tre månader efter fredsslutet, som undertecknades i Nystad den 30 augusti 1721, utnämnde den ryska senaten den 30 oktober tsar Peter till Peter den Store, Kejsare över hela Ryssland.

4. Dekabrist- eller decemberupproret var ett misslyckat försök till en palatsrevolution i Ryssland, som ägde rum på Senatstorget i S:t Petersburg den 14 december 1825. Upproret

Andrej Bogoljubov: Sjöslaget vid Rilax 27 juli 1714. (Wikipedia)

Rilax-slaget på 25-rubels mynt till ryska flottans 300-årsjubileum 1998. (Wikipedia)

Gangut-slaget blev också ett populärt motiv för såväl ryska som utländska marinmålare, såsom ryssarna Aleksej Bogoljubov (1824–1896) och Petr Vagner (1862–1932), engelsmannen Ker Porter (1777–) som verkade i Ryssland på 1800-talet, samt fransmannen Pierre-Denis Martin (1663–1742) vars målning är kanske den mest kända illustrationen av Rilax-slaget (denna målning har också spridits som gravyr av Maurice Baquoy).

Sovjetiskt frimärke till Rilaxslagets 275-års minne år 1989.

Under kriget 1808–1809 ryckte ryska trupper redan den 21 mars 1808 in i den halvfärdiga och tomma fästningen i Hangö, vars uppförande hade inletts år 1789. Sedan Finland vid freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 anslutits till det ryska kejsardömet som autonomt storfustendöme fortsattes uppförandet av Hangö fästning, som kom att användas som hamn för de ryska flottstyrkorna och som skydd för kustsjöfarten. Jämsides med förläggningen av ryska trupper till fästningen inrättades i Hangö år 1810 även ett temporärt ortodoxt garnisonskapell (tsasovna) tillägnad Rilax-stridens helgon stormartyren Panteleimon. Sedan sonen till kejsar Nikolaj I (1796–1855), storfurst

Konstantin Nikolajevitj (1827–1897) besökte Hango år 1843 beslöt man uppföra en mer påkostad ortodox helgedom som likaså tillägnades den heliga Panteleimon. Inte heller denna kyrka, som besöktes av initieativtagaren storfurst

Konstantin Nikolajevitj sommaren 1851, blev långvarig, utan vid Krim-krigets hotfulla läge efter den allierade landstigningen på Åland i augusti 1854 beslöt man att snabbt evakuera de kyrkliga utensilierna till Sveaborg samt till en tillfällig ortodox kyrka i Ekenäs.5

som var iscensatt av gardestrupperna slogs blodigt ned, och fem av upprorsledarna, bland andra överste Pavel Pestel dömdes till döden och avrättades.

5. Världens ljus. Uttrycksformer för det religiösa liver i Hangö, Hangö museum 1992, s. 151–159 samt 100 vuotta rukousta ja suitsutusta Hangossa, Helsingin ortodoksinen seurakunta 1995, s. 32–33. Den nuvarande ortodoxa kyrkan i Hangö som uppfördes 1894–1895 är

Då fregatten Gromoboj under befäl av konteramiralen Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844–1908, bättre känd som kompositör) sommaren 1869 besökte den antagna platsen för sjöslaget uppförde matroserna ett träkors vid Rilax.6 Följande år ersattes det anspråkslösa träkorset av ett stort granitkors som planerats av bildhuggaren Nikolaj Barinov (som också planerat den ryska brodergraven i Poltava), och som avtäcktes den 27 juli 1870 under närvaro av storfurstarna Alexej Alexandrovitj (1850–1908) och Konstantin Nikolajevitj som representerade kejsar Alexander II (1818–1881). Då kejsar Nikolaj II (1868–1918) under sitt Finlandsbesök i september 1909 ville bese Gangut-minnesmärket seglade den kejserliga lustjakten Standart rejält på grund vid inloppet till Rilax-fjärden. En av orsakerna till detta skandalösa missöde var att Finlands lotsverk strax innan grundlagsvidrigt hade förryskats och så gott som alla finländska lotsar hade ersatts med ryssar utan kännedom om de svårnavigerade skärgårdsfarlederna. Nikolaj II flyttade omedelbart över till en lotskutter och vidare till ett eskortfartyg för att på detta sätt besöka minnesmärket och den intilliggande herrgården. Först efter två veckor lyckades man få loss Standart från grundet för bogsering till ett varv.

På årsdagen av Rilax-slaget 1928 avtäcktes under närvaro av flottavdelningar från Finland och Sverige en stor obelisk invid det ryska granitkorset av år 1870. Minnesmärket gjordes av den finländska bildhuggaren Bertel Axel Nilsson (1887–1939).

Sovjetflottans (samt den nuvarande ryska flottans) årsdag firas sedan år 1939 den sista söndagen i juli. Samma senhöst ledde det sovjetiska kravet på en marinbas i Hangö till att de sovjetisk-finländska förhandlingarna i Kreml om ”Leningrads säkerhet” avbröts den 13 november 1939, samt några veckor senare till det sovjetiska beslutet att inleda vinterkriget. I fredsavtalet som undertecknades i Moskva den 12/13 mars 1940 tvingades Finland utarrendera Hangö med omnejd samt omgivande skärgård och vattenområden för en tid av 30 år. Den sovjetiska Österjöflottan inledde omedelbart bygget av en kraftfull flottbas i Hangö, vilken i samverkan med de sedan hösten 1939 anlagda flottbaserna i Estland (Baltischport/Paldiski och Odensholm/Osmussar m.fl.) effektivt skulle kunna spärra inloppet till Finska viken.7

tillägnad den Heliga, ”apostlalika” storfursten av Kiev Vladimir och myrrabringerskan Maria Magdalena. Storfurst Vladimir anses ha introducerat den ortodoxa tron i Ryssland genom att låta döpa sig år 988.

6. Ibidem.

7. Se Antero Uitto & Carl-Fredrik Geust: Hangö i andra världskriget, Försvarshögskolan och Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek

2013 (passim).

Efter det tyska Barbarossaanfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 fick Hangö-basen det ärofulla och traditionsrika namnet Gangut. Basens försvarare kallades på motsvarande sätt för Gangutsy, det vill säga Gangut-kämpar. Både utåtriktad propagandaverksamhet och sporrandet av den egna kampandan hänvisade ständigt till det segerrika Gangutsjöslaget år 1714. Nämnas bör ytterligare att namnet Gangut genom alla tider har tilldelats ett örlogsfartyg i den ryska flottan, och flottans kraftigaste Dreadnought-slagskeppsklass

kallades Gangut (efter det första slagskeppets namn, som senare ändrades till Oktjabrskaja revolutsija).8

Fastän försvaret av marinbasen i Hangö (”Gangut”) mot de omringande finländska trupperna inte tillhör det Stora Fosterländska krigets största slag, har det förtjänat en anmärkningsvärd plats i detta krigs historieskrivning. Den isolerade basens stridsverksamhet var redan från krigets inledningsskede aggressiv, trots att man från finländsk sida begränsade sin aktivitet till så kallad forcerad spaning i väntan på att arrendeområdet skulle invaderas av tyska styrkor. I juli 1941 utfördes sovjetiska kommandoenheter ett antal landstigningsoperationer, visserligen med relativt små styrkor, på närbelägna öar närmast vid

8. Peterburgskonstnären, ingermanländaren Eetu Hynninen har gjort de här avbildade akvarellerna av Gangut-örlogsfartygen för Hangö frontmuseum. Den ryska Hangö-veteranen Samuil Tirkeltaub beskrev år 1994 dessa örlogsfartyg i sin bok med den svåröversatta titeln Gangut-Ganguty-Gangutsy, det vill säga Hangöörlogsfartygen med namnet Gangut - Hangökämparna.

arrendeområdets norra gräns på Bromarv-avsnittet. Dessutom utfördes den 18 juli 1941 en ur sovjetisk synpunkt lyckad landstigningsoperation på ön Morgonlandet, där hela den finländska bevakningsstyrkan tillfångatogs. Årsdagen för 1714-års sjöslag vid Rilax (”Gangut”) sammanföll 1941 med sovjetflottans dag. Hangö-basens politiska ledning hade för avsikt att högtidlighålla dagen genom att genomföra en djärv kommandoräd för att förinta Bengtskärs fyr, vars 50 m höga torn erbjöd en utomordentlig utsiktpost som givetvis var en nagel i ögat hos sovjetiska basledningen. Efter en relativt kort men synnerligen blodig kamp lyckades de finländska försvararna avvärja det sovjetiska angreppet.

Samtidigt avancerade Wehrmacht djupt in i det sovjetiska kärnområdet. Enorma områden mellan Svarta havet och Norra ishavet ockuperades och miljontals rödarmister blev tillfångatagna. Hangö utgjorde så gott som det enda stället på östfronten där Röda armén förmådde utföra offensiv krigföring och erövra fientligt territorium (om än i ytterst blygsam skala) tills stridsverksamheten avmattades hösten 1941.

Sedan såväl den tyska som den finländska krigsledningen avstått från tanken på att göra ett frontalanfall mot Hangö, blev en decimerad finländsk Hangögrupp kvar i väntan på att det hopplösa läget skulle tvinga den isolerade basen att ge sig. Östersjöflottan utförde därvid en relativt lyckad och väl maskerad

Gangut nr. 2. Fregatt 1825.

Gangut nr. 1. Fregatt 1719. Akvarellerna av Gangutfartygen nr. 1...5 har gjorts av den ingermanländska konstnären Eero Hynninen för Hangö frontmuseum.

evakueringsoperation den 2–3 december 1941, då över två tredjedelar av basens ungefär 28 000 soldater evakuerades till Leningrad.

I Sovjetunionen spreds kännedomen om Hangöstriderna 1941 framför allt via frontkorrespondenten och författaren Rudnyj´s dokumentärroman Gangutsy (Hangö-kämpar), som alltsedan 1952 utkommit i åtskilliga massupplagor. Rudnyj hade redan under pågående krig år 1942 utgett sina frontreportage i bokform med titeln Nepobedezjnyj Gangut (Det obesegrade Gangut).

Redan år 1950 gavs Rynotjnaja ulitsa (ung. Torg- ellet Marknadsgatan, som sträcker sig mellan Fontanka-kanalen och Gagarinskaja ulitsa) i Leningrad namnet Gangutskaja ulitsa

År 1968 fick det sovjetiska Hangöveteranerna en eget förenande veteranmärke symbol som ritades av artilleristen Nikolaj Kutuzov, med texten Gangut 1941 g., och som avbildar en stiliserad infanterist, matros och flygare. Vladimir Rudnyj hjälpte också baskommendören general Sergej Kabanov att sammanställa sina memoarer Na dal´nych podstupach (På avlägsna anfallsposter) som utkom år 1971. Kabanovs bok är vid sidan av den 1974 utgivna antologin Gangut 1941 alltjämt en av de viktigaste ryska källorna om Hangöbasen.

Gangut nr. 5. Skolskepp 1971.

Gangut nr. 3. Pansarskepp 1892.

Gangut nr. 4. Slagskepp 1911. Namnet ändrades 1925 till Oktjabrskaja revolutsija. Slagskeppet utkämpade en artilleriduell med Saarenpää-kustbatteriet i Viborgska viken den 18 december 1939.

Gangut-medaljen.

Gangut-medaljen, frånsidan (höger).

På förslag av den kände poeten Michail Dudin9 (1916–1993; också han tidigare frontkorrespondent i Hangö 1941) kompletterades den patriotiska texten om Gangut-sjöslaget

1714 på väggen mittemot Panteleimon-kyrkan på barockhuset (där bland andra kompositörerna Tjajkovskij, Rimskij-Korsakov och Musorgskij bott) som reparerades 1944–1946 med en text om ”den nya Gangut-striden”. I kyrkan, där den sista gudstjänsten hade hållits i maj 1936, öppnades år 1980 Hangö-museet Gangutskij memorial och kyrkan blev samtidigt mötesplats för Hangö-veteranerna. Museet stängdes på 2000-talet då kyrkan återlämnades till den ryska ortodoxa kyrkan. Ett anspråkslöst Hangö-museum Nepokorennyj Gangut (Det obesegrade Gangut) finns sedan år 1981 i grundskola nr. 368 i stadsdelen Kuptjino i St. Petersburg.

Frontkorrespondenten och författaren Jevgenij Vojskunskij (född 1922) skrev ledaren med rubriken Vi kommer tillbaka! i sista numret av fronttidningen Krasnyj Gangut (Röda Gangut) som utkom den 1 december 1941. Han deltog i de ryska

Hangö-veteranernas första besök på de tidigare stridsplatserna i slutet av juli 1991. Mötet organiserades av bland andra den finländska Hangö-veteranen Stig Häggström (1924–2012; initiativtagare och långvarig chef för Hangö frontmuseum). Det oväntat hjärtliga och känslosamma mötet med både finländska veteraner och svenska frivilliga gav Vojskunskij anledning att beskriva sina känslor i artikeln Återkomst till Hangö i den litterära tidskriften Oktjabr nummer 12/1995. En annan deltagare i veteranmötet var den tidigare signalisten och krigsfången Samuil Tirkeltaub (1921–2012) som senare besökte Finland upprepade gånger och också publicerat flera böcker om Hangö (de flesta tyvärr i små upplagor). Ett flertal sovjetiska krigsveteraner representerande olika vapenslag (förutom flottister också luftvärns-, jaktflygar- och kontraspionageveteraner) har också från och med 1980-talet publicerat sina Hangö-minnen.

Den 27 juli 2004 högtidlighölls 290-årsminnet av Rilax-slaget genom ett ryskt flottbesök i Hangö, och militära representanter för Finland, Sverige och Ryssland lade ner kransar vid de två Rilax-minnesmärkena. År 2010 inspelades på samma plats en rysk film om Gangut-sjöslaget 1714 för den ryska skol-TVserien Den ryska krigarärans dagar.

Redan under fortsättningskriget samlades lämningarna efter stupade och i krigsfångenskap avlidna sovjetsoldater som begravts på olika ställen på Hangö udd till en central begravningsplats vid Täktom-vägen rätt nära den tidigare sovjetiska flygbasen. År 1960 uppfördes ett stort gravmonument som 1969 prisbelönades som sovjetsoldaternas vackraste minnesgrav utanför Sovjetunionen.

Under senare år har man i mån av möjlighet försett den ursprungligen helt anonyma minnesgravvården med namn på begravna sovjetsoldater (de flesta

Mittemot Panteleimon-kyrkan står en minnesvägg tillägnad striden om Hangö 22 juni–2 december 1941. Foto: C-F. Geust

9. Den produktive Michail Dudin översatte också en samling dikter av Edith Södergran, som utgavs i flera upplagor i Leningrad på 1980-talet.

Den 20 oktober 1721 utnämndes tsaren till Peter den store, kejsare över hela Ryssland. (Wikipedia)

Den heliga Panteleimons kyrka, Ulitsa Pestel 2, St.Petersburg. Foto: C-F. Geust

namnen gäller dock sovjetsoldater som avlidit i krigsfångläger i västra Nyland, och alltså inte stupade Hangöveteraner).

Det är helt uppenbart att man i Finland varken under förhandlingarna i Kreml senhösten 1939, under vinterkriget eller under fortsättningskriget till fullo förstod Hangöudds strategiska betydelse för försvaret av Leningrad och nordvästra Sovjetunionen. Ännu mindre insåg Finlands politiska och militära ledning det närapå omätliga symbolvärdet hos 1714-års segerrika Gangut-slag, som i den sovjetiska självbilden ånyo kom att framhävas under den belägrade marinbasens 164 dagars försvarsstrid år 1941. I dagens Rysslands kollektiva minne sammankopplas alltjämt storsegern vid Gangut år 1714 med det obesegrade Gangut av år 1941.

Västnyland 2013

När man sammanfattar året som gått i en årskrönika kan man skönja samband eller trender tydligare än genom det dagliga nyhetsflödet. En fråga som osökt uppstått vid genomgången av 2013-års material är om vi står och väger mellan ett industri- och tjänstesamhälle.

I den här landsändan har vi fortfarande rätt mycket industri jämfört med medeltalet i landet. Exempelvis arbetade 45 procent av de anställda i Hangö inom industrin år 2011. Detta står att jämföra med det nationella medeltalet på drygt 25 procent. Skillnaden har varit likadan sedan 1800-talet. Här har genom åren tillverkats allt från enzymer till lyftkranar.

Positiva händelser för industrin under år 2013 var exempelvis Helkama-fabrikens val att igen börja producera alla Jopo-cyklar i Hangö och den nu ensamma Sisu-ägaren Korhonens tro på framtiden för lastbilsföretaget.

Som motvikt till industrin finns kulturen i regionen som är både mångsidig, omfattande och rik. Den blandas med turismen och evenemangen och allt sker i dialog med regionens invånare.

Vikten av industrin är alltså inget nytt – men samtidigt känns det som om de senaste årens kultur, turism och evenemang ökat mångfalt i både mängd och bredd. Vart är vi på väg? Kommer vi att kunna bibehålla industrin eller riktar vi in oss allt mer på service för att klara ekonomin och utmaningarna? Eller går de här delarna att balansera på mitten?

Hur som helst så är Hangö i det här sammanhanget ett intressant exempel. Industri-Hangö är samtidigt en ort i regionen som för tillfället har ett mycket bra flyt vad gäller att locka turister och deltidsboenden – året om. Orten ser ut att bygga upp en trygghet för framtiden i en tid då industrins vara eller inte vara inte är självklar på längre sikt. Ett av evenemangen år 2014 i Hangötrakten är Slaget vid Rilax, också kallat slaget vid Hangö udd, som får en speciell plats i årets årsbok och de flesta av artiklarna fokuserar på detta. För 300 år sedan blev slaget en historisk vändpunkt och ska år 2014 uppmärksammas stort. Det ska hållas ett marinarkeologiskt seminarium på Tvärminne zoologiska station och en stor folkfest äger rum den 25–26 juli. Jubileumsåret bjuder också på en utställning och en hedersuppvaktning vid Rilaxmonumentet den 27 juli. Ett speciellt inslag är också den iscensättning av slaget som ska göras vid Regattastranden.

Det sovjetiska gravmonumentet vid Täktomvägen. Foto: C-F. Geust