Västnyländsk årsbok 2019 – Del 1 av 2

VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2019

Fyrtioandra årgången

Artikelredaktör

Christoer Holm

Årskrönikör

Sophie Kawecki

Denna årsbok har utgivits med bidrag av Bergsrådinnan Sophie von Julins stiftelse, Svenska kulturfonden och Raseborgs stad.

Västnyländska kultursamfundet r.f.

Layout och ombrytning, bildredaktör: Annette Ström

Omslagsbild: Tarja Kvarnström (Villa Maija, Hangö)

Bilder bakpärmen: Tarja Kvarnström, Chris Senn, Annette Ström, Multifoto/Johan Ljungqvist

© Västnyländska kultursamfundet r.f. Waasa Graphics Oy 2019

ISSN 0356-9063

Västnyländska kultursamfundet r.f.

www.vastnylandskakultursamfundet.

Västnyländsk årsbok postas hem till alla medlemmar i Västnyländska kultursamfundet. Årsboken och föreningens övriga böcker går att köpa i Luckan Raseborg, Karis eller i Luckans webbshop (https://holvi.com/shop/LuckanRaseborg). Äldre årgångar nns också till försäljning i Luckan, förutsatt att det nns kvar av dem i lager (se s. 124 för mer information). Nästa års tema för årsboken planeras bli barnkultur.

Det går även att läsa äldre årsböcker elektroniskt på föreningens webbplats (www.vastnylandskakultursamfundet.). På webbsidan nns ett elektroniskt formulär för medlemsansökan. Föreningens medlemmar får också 20 % rabatt på föreningens övriga böcker i Västnyländska kultursamfundets skriftserie.

Innehåll

Förord ......................................................................................................6

Vad heter gatan? – Om gatunamn i Ekenäs av Magnus Cederlöf .................8

Hvitträsk föddes ur nationalromantiken av omas Ermala ....................16

Sjundby och Svidja – Två herrgårdsslott i Sjundeå av Margareta Hägg ....22

Badhusparkens villor berättar av Tarja Kvarnström .................................32

Ekobyggande växer i Västnyland av Paul Lynch .......................................46

Varför nns det så många funkishus i Karis? av Göran Fagerstedt ............54

Västnyland år 2018 av Sophie Kawecki ....................................................63

Från kommunerna .................................................................................64

Nytt stadshus och nya chefer ......................................................................65

Centrumplanering .......................................................................................67

Kommunal ekonomi ..................................................................................71

Fastigheter till salu ......................................................................................73

Samhälle ...............................................................................................75

Utveckling av traken..................................................................................75

Ny taxilag påverkar Västnyland ...................................................................78

Bankvärlden i förändring ............................................................................79

Vårdbolag på frammarsch ...........................................................................80

Utbildning .............................................................................................82

Skolcentrum och jopoklass .........................................................................83

Novia, Axxell, VNF och Lärkkulla ..............................................................85

Näringsliv ..............................................................................................86

Kablar förbinder vår region med Europa ....................................................86

Positivt och negativt från industrierna ........................................................87

Turismen – framtidens trumfkort? ..............................................................89

Kultur ...................................................................................................92

Barnkultur ..................................................................................................92

Konst och design ........................................................................................94

Teater .........................................................................................................97

Musik och lm .........................................................................................100

Litteratur ..................................................................................................101

Årets tema för årsboken är arkitektur. På fotot ekobyggande inne i Ingå kyrka. Foto: Paul Lynch/e Natural Building Company

Jubileumsår och äktar från medeltiden ...................................................105

Matkultur och bryggeriverksamhet ...........................................................107

Idrott ..................................................................................................112

Fotboll och friidrott ..................................................................................113

Skytte och skidåkning ..............................................................................114

Övriga grenar ............................................................................................115

Miljö och väder ...................................................................................117

Klimatångest och motåtgärder ..................................................................117

Ut i naturen .............................................................................................119

…och så till sist vädret .............................................................................121

Förord

För den fyrtioandra årgången av Västnyländsk årsbok har vi i år dykt ner i det arkitektoniska och byggnadshistoriska arv Västnyland erbjuder. Arvet är både varierande och imponerande, och handlar om mycket mer än enbart vackra och intressanta byggnader. Arvet berättar om människor och vardag, historia och visioner liksom utseende och funktion. Många av byggnaderna och arkitekturen som presenteras i denna årsbok har en lång historia och har både präglat och präglats av den västnyländska historien genom decennier och sekler.

Med denna bredd som utgångsläge får vi genom artiklar från Hangö i väster till Kyrkslätt i öster bekanta oss med en uppsjö olika teman. Årets artiklar handlar om arkitektoniska egenheter, fascinerande byggnadskultur, intressanta gatunamn, miljövänligt byggande, vardaglig stadsplanering, historiska byggnader och kreativa arkitekter.

Magnus Cederlöf berättar om hur ortnamn genom åren vuxit fram i Ekenäs. Varför behövs de, hur väljs de och hurdana gatunamn har Ekenäs? omas Ermala presenterar arkitekterna Herman Gesellius, Armas Lindgrens och ElielSaarinens ståtliga nationalromantiska bygge Hvitträsk i Kyrkslätt. Hur uppkom och hur byggdes detta praktverk?

Margareta Hägg riktar våra blickar mot två av de äldsta byggnaderna i Västnyland, herrgårdsslotten Sjundby och Svidja i Sjundeå. Här kommer de otaliga ägarna och invånarna genom åren fram, samt hur slotten förändrats genom nästan 500 år av historia. Tarja Kvarnström målar upp villakulturen i Badhusparken i Hangö ur de boendes perspektiv. Även här berättas husens historia alltså utifrån deras ägare. Vad hände i villorna, vem bodde där och hur ck de sina fascinerande namn?

Christoer Holm är doktorand i historia vid Åbo Akademi och frilansande skribent med historia, kultur och samhällsinformation som specialområden. Född och uppvuxen i Hangö med ett intresse för hela Västnylands varierande och fascinerande historia, kultur och utveckling.

Efter resorna i historien får vi en inblick i mycket modernare och framförallt ekologiskt byggande genom regionala e Natural Building Companys redogörelse för den nya trenden i naturenligt byggande. Paul Lynch berättar här vad naturenligt byggande egentligen handlar om, och aktuella projekt i regionen presenteras.

Slutligen tar Göran Fagerstedt oss till Karis, eller Finlands ”funkishuvudstad” som man kanske kan kalla staden. Funkisstilen är slående i Karis, men hur blev det så, och vem ligger bakomde många så kallade sockerbitarna?

Årsboken avslutas med Sophie Kaweckis sammanfattning av händelserna, frågorna och förloppen som präglade Västnyland under 2018. Årskrönikan skrivs för tredje gången av Sophie som de senaste åren även fungerat som artikelredaktör för Västnyländsk årsbok. Efter denna årsbok ger Sophie över även krönikan till mig, en stor men också mycket intressant uppgift som jag hoppas kunna både förvalta och ge nya perspektiv för framtiden.

Hangö, 12.1.2019

Christoer Holm

TEMA GATUNAMN I EKENÄS

Vad heter gatan?

Om gatunamn i Ekenäs

Text & bild: Magnus Cederlöf

Gatunamn är något som nns närvarande i vår vardagpå ett så naturligt sätt att vi knappt lägger märke till dem. Gatunamnen har dock en viktig funktion för att underlätta angivande av plats, och är dessutom en länk till stadens historia och utveckling.

För att ta till ett aningen slitet uttryck kan man hävda att redan de gamla romarna hade ett behov av att namnge gator. Ännu i dag kan den över 2 000 år gamla Via Appia beundras i Rom. Den ck sitt namn efter den framstående censorn Appius, som lätbygga vägen. På samma sätt har man också i nyare tid namngett gator efter personer som på ett eller annat sätt utmärkt sig i en stads liv. I exempelvis Ekenäs får man dock gå ända till slutet av 1800-talet för att träa pådet första gatunamnet som syftar på en person. Före detta namngavs visserligen gator efter monarker, såsom Kungsgatan och Drottninggatan på svenska tiden och Nikolajgatan under autonomitiden.

I takt med att staden har byggts och planerats har nya gator och gatunamn kommit till. Dessutom förekommer det att gator byter namn av olika orsaker. Efterhand har det ställts allt mera systematiska krav på hur namngivningen av gator ska gå till.

Några grundregler vid namngivning av gator

Gatunamn är bruksvara i den meningen att de används itigt i vardagen. Det innebär att de måste vara lätta att skriva och uttala för att minimera risken för missförstånd. Dessutom ska de ha en rimlig längd för att rymmas på skyltar. Vidare ska de vara neutrala i den meningen att de inte får väcka anstöt. Gatunamnen har i första hand en informativ funktion, men också rent språkliga krav ställs på gatunamnen. Förutom att de naturligtvis ska vara korrekt skrivna, ska de också följa en viss språklig norm, det vill säga vara konstruerade på ett enhetligt sätt. Detta gäller exempelvis valet av bestämd eller obestämd form.

Ett lyckat gatunamn är lätt att memorera. Namn som associerar till en välkänd plats eller person kan sägas uppfylla detta kriterium. I en tvåspråkig stad är det viktigt att man konstruerar funktionella namn på bägge språken. Kategorinamn är vanliga vid namngivning av era gator i en ny stadsdel. Då väljer man namn ur samma motivkrets för ett ertal gator. Detta underlättar associering mellan gatunamn och lokalisering av gatan i fråga. Färska exempel på användning av kategorinamn nns exempelvis i Gammelboda på Degerön, där naturrelaterade namn har valts för villagatorna i området.

De första kartorna

Den första kända kartan över Ekenäs är från 1696 och uppgjord av Samuel Brotherus. Trots att staden som grundades 1546 vid det laget redan hade halvtannat sekel på nacken är de namngivna gatorna enligt kartan endast två stycken till antalet. Det är frågan om Kyrkgatan motsvarande nuvarande Stora Kyrkogatan och Smedsgatan som existerar i samma form fortfarande. Enligt kartan hade staden vid dennatid eragatorsomintevarnamngivna. Säkerligen hade dessa gator ändå inociella namn trots att de inte upptogs på Brotherus karta. Stadens bebyggelse sträckte sig i detta skede ungefär fram till nuvarande Rådhustorget.

Gatunätverket i slutet av 1600-talet uppvisar en oregelbunden struktur. Gatorna är anpassade efter gårdarna och deras utsträckning och inte tvärtom. Gatorna förefaller i allmänhet vara både trånga och slingriga. I detta skede kan man inte se något spår av den planeringsloso som började göra sig gällande på 1600-talet. Enligt detta nya synsätt ville man

Magnus Cederlöf

”Född och uppvuxen i Ekenäs, student från Ekenäs Gymnasium

1980. DI i kemi från Tekniskahögskolanoch

ekon.dr. från Svenska handelshögskolan. Min doktors-avhandling

från 2001 behandlade ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Jag har arbetat inom miljöförvaltningen sedan 1988. För närvarande har jag en tjänst som miljöråd vid Miljöministeriet.

Trots att jag numera är Esbobo är min mentala hemort Raseborg. År 2017 publicerade Västnyländska kultursamfundet min bok om persongatunamn i Ekenäs. På hösten 2018 utkom Aären vid Vitsand år 1854, också den med Kultursamfundet som förläggare.”

åstadkomma större rätlinjighet och regelbundenhet i stadsstrukturen. I Finland var Per Brahe en varm förespråkare för det nya stadsplanetänkandet. Brahe var en itig grundare av nya städer som utmärktes av en stadsplan baserad på rutnätsmönster.

Adam Malmström uppgjorde en karta över Ekenäs hundra år efter Brotherus, kartan är daterad 1798. Staden sträckte sig vid denna tid fram till nuvarande Skillnadsgatan och Vaktgatan. Stadsstrukturen hade enligt Malmströms karta blivit något mera regelbunden men var ännu långt ifrån något rutnät. De facto hör Ekenäs och Borgå till de nländska städer som undgick ombyggnad enligt det nya stadsplanetänkandets ideal.

På Malmströms karta har antalet namngivna gator ökat till orton stycken. Det ökade antalet namngivna gator är dels ett tecken på stadens tillväxt, dels visar det på ett ökat behov av att kunna ange plats utifrån gatunamn. Ett alternativt sätt att ange plats var med hjälp av numreringen av gårdarna i staden. Redan på Brotherus karta är stadens gårdar försedda med löpande numrering.

Både Brotherus och Malmströms verk är kartor, inte stadsplaner över Ekenäs. De återger alltså den fysiska verkligheten och är inte avsedda som styrinstrument för byggandet i staden. Från början av 1800-talet inträder ett växande behov av att reglera stadsstrukturen. Det är framförallt en ökad fokusering på förebyggande brandskydd som ligger bakom regleringen av byggandet i städerna. I Ekenäs utarbetades en egen byggnadsordning redan på 1820-talet. Det handlade om att husen inte skulle placeras för tätt intill varandra och att gatorna skulle byggas tillräckligt breda. Även val av byggnadsmaterial reglerades.

Stadsplanerna ger ordning och reda

Den första stadsplanen för Ekenäs fastställdes av kejsar Nikolaj I år 1841. Den var uppgjord av lantmätaren G.W. Gyldén som utarbetade stadsplaner för över 30 städer i Finland under sin karriär. En sensationell nyhet i Gyldéns plan var Skepparträdgården. Nu skulle Ekenäs få sin första park. Det tog dock tid innan parken förverkligades på det sätt som planen anger. Gyldén ritade in Perspektivet, det vill säga föregångaren till Raseborgsvägen, som en esplanad. Gatan var alltså bred och kantades av lövträd. Planen återspeglar tydligt det tidstypiska stadsplanetänkandet med rutnätet som ideal.

Gyldén gick dock fram med varsam hand i de gamla, oregelbundet byggda stadsdelarna. Dessutom fästes alltså vikt vid estetiska värden, staden skulle ha ett tilltalande ansikte med parker och grönska. En annan nyhet i Gyldéns plan

Bild(t.v.): Brotherus karta.

TEMA GATUNAMN I EKENÄS

var att kvarteren vid sidan av gårdarna nu försågs med en löpande numrering. Också stadsdelarna, som var fyra till antalet vid denna tid, försågs med en löpande numrering. Ordning och reda hade alltså fått en klart förhöjd prioritet. År 1856 ck städerna i Finland en byggnadsförordning. Från och med nu blev stadsplaneringen norm för hur byggandet i städerna skulle förverkligas. Detta betydde att man fäste ökad uppmärksamhet vid gatunätverketoch därmed också vid namngivningen av gator. Gatunamngivningen kom på så sätt att bli integrerad i stadsplaneprocessen. Stadsplaner förverkligades ändå inte alltid som sådana. Förändringar i verkställigheten av en plan kunde också, och kan fortfarande, återspeglas på namngivningen av gator.

Under 1800-talet utarbetades stadsplaner för Ekenäs i två omgångar. Den äldre planen från 1841 var alltså G.W. Gyldéns verk, medan den yngre planen från 1889 baserade sig på ett förslag utarbetat av Jonatan Reuter, kanske mer känd som författare. Tiden efter Krimkriget i mitten av seklet utmärktes av en stark tillväxt. Stadens växande befolkning och spirande industri krävde omfattande nybyggnation. Den femte stadsdelen mellan åsen och järnvägen höll på att ta form utan någon gällande stadsplan. Den nya planen utgick från tanken på att stadens gamla struktur skulle bevaras även om de nya kvarteren planerades i enlighet med en rutnätsloso. Den traditionella rutnätsplanen hade dock hamnat på defensiven vid denna tid. Nya värderingar såsom småskalighet och anpassning till terräng och existerande bebyggelse började göra sig gällande. En annan nyhet som uppträdde i samband med planen från 1889 var bruket av persongatunamn. Nu namngavs nämligen Sigfrid Aroni gata för att hedra minnet av den excentriske astronomen ochprästen Sigfrid Aronus Forsius som levde sina sista år i Ekenäs på 1620-talet.

Stadsplaneringen och behovet av gatunamn ökar

Under 1900-talet kom en lång rad stadsplaner att utarbetas i Ekenäs. Det var i praktiken ofta frågan om stadsdelsplaner, inte om heltäckande stadsplaner. I allt högre grad gällde stadsplaneringen de nya stadsdelar som uppstod efterhand öster om den gamla kärnstaden. Staden växte nämligen kontinuerligt i alla tänkbara riktningar.

Stadsplaneringen har varit och är fortfarande en politiskt laddad fråga. Det beror helt enkelt på att den berör många väsentliga intressen, inte minst ekonomiska. Erfarenheterna i Ekenäs visar i vissa fall på långt utdragna stadsplaneprocesser där de centrala tvistefrågorna har kretsat kring byggnadsrätt och fråganomattbevaragammaltellerbygganytt.

Det ständiga stadsplanearbetet ställde också växande krav på utarbetandet av nya gatunamn. Redan 1911 träar man i stadens annaler på en kommitté med uppgift att komma med förslag till nya gatunamn. Stadens beslutsfattare hade alltså kommit fram till att namngivningen av gator var beslut som behövde beredas grundligt och med tillräcklig sakkunskap.

I dagens Raseborg har man en gatunamnskommitté med uppgift att komma med förslag till nya gatunamn. Beslutsgången kring gatunamn har ändrat väsentligt över tid. Generellt sett kan man säga att gatunamnsärenden numera ligger helt och hållet i stadens egna händer. Detta återspeglar också det faktum att stadsplaneringen numera styrs genom allmänna principer i lagstiftningen, inte genom att underställa planer förstatlig fastställelse, vilket länge var brukligt. Det vilar dock på stadens ansvar att skaa fram tillräcklig språklig och historisk expertis som grund för namngivningen.

I staden Raseborg är det numera samhällstekniska nämnden som fattar beslut om gatunamn. Så har det naturligtvis inte alltid varit. Beroende på vilken tidsperiod i stadens historia man talar om ankom beslut i gatunamnsärenden på magistraten eller stadsfullmäktige. Och i de fall gatunamnen ingick i stadsplaner var en fastställelse av statliga myndigheter det sista ledet i beslutsgången.

Persongatunamn blir vanligare

Efter introduktionen av de första persongatunamnen i Ekenäs i slutet av 1800-talet var man länge rätt återhållsam med att hedra enskilda personer på detta sätt. På 1930-talet såg era nya persongatunamn dagens ljus och därefter har de sakta men säkert ökat i antal. En klar topp i statistiken uppvisar året 2009dådennyastadenRaseborgbildades.Kommunfusioneninnebarenomfattande revidering av gatunamnen i de tre ursprungliga kommunerna. Den omedelbara orsaken till namnreformen var att samma gatunamn förekom i minst två av de samgående kommunerna. I dagens läge har andelen persongatunamn i det centrala Ekenäs stigit till omkring 15 %. För att denna andel ska stiga krävs att redan existerande gatunamn ändras till persongatunamn.

Då gator namnges utgår man från ett rimligt antagande om namnets beständighet över tid. Detta har både rent praktiska, men också mera principiella, orsaker. Saken ställs på sin spets då det gäller förändring av ett persongatunamn till ett annat. Detta var fallet i Ekenäs år 1931 då Nikolajgatan ck namnet Gustav Wasas gata. I detta fall var det frågan om ett klart politiskt ställningstagande trots att den ociella motiveringen var mera återhållsamt formulerad. Förändringavpersongatunamntillföljdavförändradepolitiskakonjunkturer är ett bekant fenomen också internationellt sett. Men beslutsfattarna kan

TEMA GATUNAMN I EKENÄS

också ställas inför den situationen att föremålet för hedersbetygelsen har fallit i total glömska och persongatunamnet i den meningen har passerat sitt ”bästföre-datum”. Mot det kan naturligtvis invändas att avsikten med gatunamnet uttryckligen är att personen i fråga inte ska glömmas bort.

I allmänhet följer man regeln att det är redan avlidna personer som kan hedras med ett gatunamn. Tanken bakom regeln är att man på så sätt kan utvärdera personens hela livsgärning vid namngivningen. Alla gånger följer man dock inte denna regel. Talande exempel på sådana undantag är i Ekenäs gatunamnen Larssonsvägen och Cederblomsgatan som hedrar minnet av förgrundsgurerna till de svenska hjälpinsatserna efter våra senaste krig. Såväl Lars Larsson som Aina Cederblom var vid god vigör då de ck sina gator. I Ekenäs ville man dock inte vänta länge med namngivningen – den stora tacksamhetsskulden för desvenska hjälpinsatserna förutsatte en rask beslutsgång.

Larssonsvägen fotograferad från gamla vattentornet.

Gatunamnenåterberättarhistorien

Vid sidan av sin rent informativa uppgift utgör gatunamnen också på många sätt ett slags minnen i miljön. I många fall erbjuder de referenser till stadens historia och förser i den meningen gatan med ett historiskt-mentalt perspektiv. Gatunamnen kan ses som ett slags arkeologiska skikt som hänvisar till olika epoker i stadens historia.

I Ekenäs hänvisar gatunamnen i Gamla stan till stadens långa traditioner inom olika hantverk. Gator som Målaregatan och Garvaregatan har ursprungligen fått sina namn efter hantverkare som haft gårdar invid gatan. Ursprungligen har gatunamnet alltså syftat på person, men efterhand har det blivit frågan om en mera allmän hänsyftning till hantverket i fråga. Stadens industrialisering återspeglas också i gatunamnen. Bryggerigatan och Väverigatan utgör goda exempel på det.

Också persongatunamnen i Ekenäs återkopplar relativt väl till olika skeden i stadens historia. Via dessa personer får man hänvisningar till stadens grundande och första stapplande steg, den så kallade grevskapstiden, det oroliga 1700-talet, autonomitiden präglad av tillväxt samt 1900-talet med såväl krig som det moderna samhällets genombrott. Helhetsintrycket av persongatunamnen i Ekenäs är att det är frågan om en balanserad uppsättning märkespersoner som bidragit till stadens välgång inom livets olika områden. I samma andetag måste dock konstateras att den manliga dominansen i namnuppsättningen ur dagens perspektiv är iögonfallande. Denna skevhet har i någon mån rättats till med de namnbeslut som togs då Raseborgs stad grundades.

Det är också värt att reektera över vad som saknas i uppsättningen gatunamn. Eftersom namngivning av gator är politiska beslut handlar det lite hårdraget om maktutövning. Uppsättningen gatunamn i en stad kan sett ur den synvinkeln sägas återspegla de politiska maktkonstellationerna och de därtill hörande värderingarna och preferenserna. Hantverkarna har fått sina gator i Gamla stan, men var nns industriarbetarnas gator? Här har man alltså nöjt sig med namn som hänvisar till själva verksamheten, men inte till de människor som varit sysselsatta i stadens fabriker.

Något av en lucka i uppsättningen av gatunamn kan avsaknaden av sjöfartsrelaterade namn också tyckas vara. Ekenäs grundades trots allt för att uppta konkurrensen med Reval inom sjöfarten. Trots att staden aldrig blev någon stor hamn- eller rederistad var sjöfarten ändå en viktig näringsgren för staden ända in på 1900-talet. Detta faktum kunde på något sätt manifesteras även bland gatunamnen.

Hvitträsk föddes ur nationalromantiken

Text & bild: Thomas Ermala

De nländska identitetssträvandena efter den ryska tiden låg som grund då tre arkitekter i början av 1900-talet hittade en perfekt plats för en ny arkitektateljé. Snart hade Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen skapat ett drömhem och en kreativ ateljé vid Hvitträsk i Kyrkslätt.

Vad betyder det att vara nländare? I dag kan det kännas lätt att ge era olika svar på denna fråga. Men frågan har inte alltid varit lätt att besvara, bland annat på grund av vår historia med både Sverige och Ryssland. Finland utgjorde den östra rikshalvan i det svenska riket från medeltiden ända till 1809, och från det fram till 1917 var Finland en autonom del av det ryska kejsardömet. Därmed hadeingen egen nländsk identitet haft utrymme att utvecklats under era århundraden. I stället tänkte sig folket oftast vara en del av det härskande landet. Men på 1800-talet föddes äntligen idén om nskhet. “Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låtoss alltså bli nnar” förklarar den nländska nationalromantiska rörelsen i ett nötskal. Folket visste om sin egen historia med andra länder, de godkände hur sakerna var då, men de hade ändå drömmar om någonting nytt.

Denna rörelse, för att idolisera och ära nskheten, spred sig till alla delar av det nländska samhället. Litteratur som Kalevala, äkta nska berättelser och legender från Karelen, publicerades. Konst som hyllade Finland föddes. På 1890-talet nådde denna rörelse även arkitekturen i Finland.

En ödemarksateljé vid Vitträsk

På 1890-talet studerade tre unga män påPolytekniska Institutet i Helsingfors. De tre männen hade mycket liknande idéer om hurdana byggnader de ville planera. Dessa män var Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen. De ville sätta sina egna spår på det nländska samhället, med byggnader som var skapta i den nationalromantiska stilen. När de ännu studerade på Polytekniska

grundade de en egen arkitektbyrå, Gesellius, Lindgren, Saarinen, för att inleda sina karriärer som arkitekter.

Varje arkitekt hade sin egen bravur inom byrån. Gesellius hade studerat till ingenjör innan han bytte till arkitektur, Lindgren var intresserad av konsthistoria och kände till stilarna som användes och hur de skulleanvändas, medan Saarinen var visionären och konstnären i trion. Möjligen just tack vare detta samarbete mellan de tre männen med sina egna specialområden vann byrån olika tävlingar och blev populär relativt snabbt.

Från 1896–1903 hade byrån sitt kontor i Helsingfors på Västra Henriksgatan (dagens Mannerheimvägen) men drömmen var att ytta ut från den trånga och internationella staden till den nländska landsbygden, i samma anda som olika konstnärer (såsom Akseli Gallen-Kallela med Kalela i Ruovesi) vid denna tid gjort, för att vara nära den rena nländska naturen.

År 1901 hittade trion en perfekt plats för sin vision om en så kallad ödemarksateljé, när de planerade Villa Hvittorp för magister R.E. Westerlund vid

Villan och konstateljén Hvitträsk utgör ett av de främsta exemplen på nländsk nationalromantik.

sjön Vitträsk i Kyrkslätt. De fann en plats som hade allt vad de ville ha vid sitt ateljéhem: nländska skogar, klippor och sjölandskap. Efter att ha beviljats ett lån på 75 000 nska mark inleddes bygget av deras drömhem redan samma år. År 1903 blev huvudbyggnaden färdig och alla arkitekter kunde äntligen ytta in till hemmet som döptes till Hvitträsk enligt sjön bredvid.

Olika idéer och stilar

När man som arkitekt planerar byggnader för andra kan beställarna alltid säga nej till olika idéer som de inte gillar, men när trion Gesellius, Lindgren och Saarinen planerade Hvitträsk för dem själva, hade de helt fria händer för husets stil. På detta sätt kan man anse att Hvitträsk representerar den mest nationalromantiska byggnaden som dessa arkitekter har planerat.

TankenförHvitträskvarattsamtligatrearkitekterskullehasittegethemvid platsen. Detta gjordes så att Saarinen yttade in i södra ygeln, medan Lindgren med sin familj yttade in i den norra. Gesellius ck sitt eget hus på andra sidan av innergården och bodde i den så kallade “Lilla villan”. Därtill hade de ett gemensamt utrymme för arbete och kontorsutrymmen i ateljén.

I Hvitträsk förenas olika idéer och stilar, från de traditionella nska loftbyggnaderna till medeltida nländska slott, för att lyfta fram den nländska identiteten och helt enkelt för att ra nskheten.

Mycket av grunden till Hvitträsks byggnader är gjord just i den medeltida slottsstilen med stora naturliga stenblock av den nländska nationalstenen granit. Fastän

Stora naturliga stenblock i granit skapar den medeltida slottsstilen i Hvitträsk och dominerar mycket av fasaden.

man skulle kunna argumentera att medeltida slott i Finland är svenska, vilket inte är helt och hållet fel, så var denna stil för arkitekterna mera en hyllning till Finlands historia. Från detta tänkande föddes också tornet i “Lilla villan”som senare blev något av en symbol för Hvitträsk. På “Lilla villan” användes också mycket timmer för ytterväggarna. Denna stil har speciellt i Norden en mycket lång historia som går tillbaka till järnåldern, om inte längre, och används till och med ännu i dag.

Men vid sekelskiftet representerade denna byggnadsstil helt enkelt allmogestilen. Största delen av folket i landet bodde då ute på landsbygden, utan inuenser av utländska idéer. Livsstilen ute på landsbygden romantiserades, och detta är också synligt i konsten från samma tid, då era målningar har motiv från landsbygden, med det vanliga folket, inte de rika eller viktiga, i huvudrollen.

Både norra och södra ygeln byggdes ursprungligen i samma loftbodsstil som “Lilla villan” innan de gavs en elegantare jämnare yta. Speciellt den ursprungliga norra ygeln var ett landmärke i området med dess dominerande stocktorn som kunde ses från andra sida sjön. Denna byggnad brann dock ned 1922, vilket ledde till att Saarinens son, Eero, planerade den nya ygeln 1929 när han ännu studerade arkitektur. Denna vita byggnad är alltså ett av de två projekt Eero har gjort här i Finland. Det andra är renoveringen av Svenska Teatern i Helsingfors tillsammans med Jarl Eklund.

Huvudbyggnaden omges av trädgårdar som terrasserats med stenmurar. Runt området nns en naturmiljö med badstränder, stigar, rastplatser, vildvuxna skogar och stränder.

Nytt bruk och kulturarv

Interiörerna i Hvitträsk har ändrats era gånger under åren. Lilla villan är i dag ett café och en restaurang, och har därmed anpassats till denna användning. Byggnaden som nns där dentidigare Norra ygeln brann ned används i dag som konferensutrymme. Den byggnad som i dag väcker den starkaste känslan av nationalromantik är ändå södra ygeln, som i dag fungerar som museum.

omas Ermala studerar arkeologi och museologi vid Helsingfors universitet och har jobbat som guide i Hvitträsk.

Också stugan i södra ygeln väcker med dess stockbyggnader och namn nationalromantisk känsla. Detta var alltså hemmets största rum och fungerade som husets sal och vardagsrum. Detta rum tillsammans med matsalen är de mest dekorerade och stilistiska rummen i huset. Matsalen med dess välvda tak, fresker och glasmålningar är planerad för att påminna om en medeltida kyrka istället för ett slott.

I de övre våningarna tar denna nationalromantiska stil ändå snabbt slut. Orsaken till detta var att gästerna inte hade orsak att besöka den övre våningen där Saarinens familj bodde, utan bara ck se de två rummen i nedre våningen, då man på den här tiden skiljde åt det privata och oentliga livet. Idéerna syns alltså i mindre grad där, speciellt i barnkammaren, där utsikten är mot skogarna och sjön så att barnen alltid skulle ha nära till dessa.

Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen gick alla i senare skeden av sina liv i olika riktningar, men deras byggnader lever kvar ännu i dag, era av dem skyddade som kulturarv. Av dessa byggnader representerar Hvitträsk möjligen bäst vad de sökte i den nländska nationalromantiska stilen, någonting som rar Finland, dess folk och nskhet, någonting som kombinerar det traditionella med det moderna.

Deras samarbete har gett oss en av de vackraste byggnaderna i Finland och kronjuvelen av den nationalromantiska byggnadsstilen. Hvitträsk står än i dag som en påminnelse om en tid då vi nländare ännu sökte vår nationella identitet, och som ett exempel på den skönhet detta fattiga, lilla och okända land i Norden kunde skapa.

T.v. Tornet till höger tillhör den så kallade Lilla Villan där Herman Gesellius bodde. Mittemot ligger huvudbyggnaden där Eliel Saarinen och Armas Lindgren yttade in.

Sjundby och Svidja – Två herrgårdsslott i Sjundeå

Text & bild: Margareta Hägg

Under 1500-talet restes två herrgårdsslott i Sjundeå, båda som ståtliga stenhus. Genom åren har gårdarna haft många ägare och upplevt både krig och bränder. Än i dag är de i privat ägo, men också lokala sevärdheter.

Skillnaden mellan ett slott och ett herrgårdsslott är att ett slott är byggt av en kunglig person medan ett herrgårdsslott är byggt av en adlig person. I Sjundeå

nns både Svidja gård, även kallat Svidja slott eller egentligen Svidja herrgårdsslott, och Sjundby gård, även kallat Sjundby slott eller Sjundby herrgårdsslott. Här följer en kort beskrivning av de viktigaste ägarna samt hur husen har ändrat under århundradena som gått. Båda byggdes under 1500-talet. Det anses av Svidja är cirka 20 åräldre än Sjundby.

Svidja gård

Svidjas ursprungliga namn var Syrjälä, det vill säga ett läge i utmarken. På området har hittats arkeologiska fynd från stenåldern och järnåldern. Namnet Svidja omnämns första gången 1420, då rån mellan Kulla och Svidja fastställdes. Frälsemannen Ragvald Ragvaldsson har bildat gården av de olika småbruken. Sedan var det sonen, häradshövdingen i Raseborgs län Björn Ragvaldsson, som innehade gården från 1460. Hans dotter Elin var gift med riksrådet Joakim Fleming som även ägde Qvidja i Pargas. Han blev ny ägare till Svidja. Efter hans död övertog sonen Erik Fleming Svidja. Erik Fleming lät uppföra ett stenhus på Svidja samt en fruktträdgård. En tysk borgare i Reval, Alert Dreykop, ck i uppdrag att skaa äppel- och päronträd 1539. Det var början till Sjundeås första fruktträdgård. Det nns även upptecknat att omas Stenhuggare från Reval gjorde sex kvadratiska fönster med fem fots sidor till huset. Det var troligtvis även han som byggde huset. Efter Erik Flemings död var det frun Hebla Siggesdotter som slutförde stenhusbygget.

Ovanför dörren uppsattes en stentavla med Flemings och Sparres vapen samt texten erich.emin r: hebla.siges.d. anno 1550.

Byggnaden uppfördes i gråsten. Längden på byggnaden var 28 meter och huset var 8,5 meter brett. Byggnaden hade en källare under jorden. Dessutom fanns det två våningar. I norr fanns en tornförsedd utbyggnad. Källaren hade fyra rum, ett på vardera sidan, ett rum mellan samt ett rum under tornet. Taket var i tunnvalv.

Även första våningen var byggd på samma sätt. Där fanns två välvda rum samt förstuga. Hur andra våningen såg ut vet man inte eftersom den revs redan på 1700-talet, men troligtvis var rumsindelningen likadan som i första våningen. Ingången till huset fanns troligen i utbyggnaden i norr. Väggarna är ungefär en meter tjocka.

TEMA SLOTTEN I

SJUNDEÅ

SJUNDEÅ

TEMA SLOTTEN I

StoraförändringariSvidja

Sonen Claes Fleming övertog gården 1560. Gården plundrades under krigståget 1597. Under 1600-talet vistades inte ägarna i Sjundeå utan besökte bara gården då och då. Den 13 december 1663 köpte friherre Erik Fleming Svidja. Under hans tid iståndsattes gården, men sedan kom stora ofreden. Eftersom stenhuset var obeboeligt byggdes ett nytt karaktärshus av trä som var färdigt 1730. Samma år såldes Svidja till Carl Henrik Wrangel som byggde ett nytt tvåvåningshus i trä. Han yttade till Sverige och 1754 såldes Svidja till Esbjörn Cristian Reuterholm. Men 1758 utbröt en eldsvåda och trähuset brann ner. Sonen Gustav Adolf Reuterholm iståndsatte därför stenhuset. Andra våningen revs och murades upp med tegel. Ett trapphus uppfördes på tornets östra sida. Det ck ett italienskt skurtak som täcktes med näver och masugnsslagg. Bygg-

Dagens Svidja sett från trädgården (södersidan).

Svidjas torn.

nadsarbetet leddes av stadsarkitekten i Åbo Samuel Berner, men han dog innan arbetet var slutfört.

Första våningens rumsindelning bibehölls och ett av rummen inreddes till kök. I andra våningen fanns trapprummet, ett par rum i tornet, en korridor, en sal samt sex rum. Även Reuterholm satte upp en kalkstensplatta med Gyllenstiernas vapen samt årtalet 1761.

Under 1800-talet fanns det många ägare till Svidja. År 1898 såldes gården till slut till friherre August Wrede av Elimä.

Friherre August Wrede restaurerade slottet. Taket ändrades till ett sadeltak av plåt. Gavlarna ck trappformiga avsatser. Den stora salen ck ekpaneler. En ny köksavdelning byggdes i början av 1900-talet. Slottet ck då det utseende som det har i dag. Staten övertog Svidja 1932, då friherre Wrede hade gått i konkurs. Efter det fanns det rehabiliteringsverksamhet på slottet. Helsingfors universitet tog över gården på 1970-talet och den blev då en försöksgård. Som en liten sidokommentar kan det nämnas att Finlands första mjölkrobot fanns på Svidja. Staten reparerade slottet 1988 till 1996, men år 2006 avslutades försöksgårdsverksamheten. Rehnbergs från Gårdskulla ck hyra ägorna i tio

års tid, men slottet i bara ett år. Från och med 2007 stod slottet tomt för att i maj 2015 säljas åt Antti Herlin och Gårdskullas Gustav och Henrik Rehnberg.

Sjundby gård byggs som fästning

Sjundby är omnämnt första gången år 1417, då gränsen mellan Sjundby och Kynnar fastställdes. Ägare var Lars Skytte. Jakob Henriksson Hästesko var däremot den som byggde slottet på 1500-talet. Han hade som uppgift att bevaka förstärkningen av befästningsverken i Viborg. Befästningsarkitekt Anders Målare i Pernau skulle till Viborg via Sjundby, så man tror att Jakob Henriksson Hästesko rådgjorde med honom om stenhuset som skulle byggas vid Sjundby. Byggnaden är dessutom byggd som en fästning. Jakob Henriksson Hästesko kallade huset för Sjundbyhus. Det antas att huset började byggas på 1560-talet. Jakob Henriksson Hästesko dog innan huset var färdigbyggt. Hans änka Kirstin Horn av Kankas gifte om sig med Claes Åkesson Tott. Han färdigställde stenhuset på Sjundby. I arvskiftet efter Claes Åkesson Tott omnämns stenhuset på Sjundby. Totalt innehade fyra generationer av Tott-släkten Sjundby. Drottning Kristina ägde Sjundby en tid för att sedan skänka det åt Gustav Sparre. Han besökte aldrig Sjundby och sålde det åt Ernst Johan Creutz. Under Ernst Johan Creutz tid renoverades slottet och övre våningen ck det utseende den har än i dag. Det var även Ernst Johan Creutz som anlade en trädgård samt en kryddgård vid Sjundby.

Svåra skador i bränder

Den 24 juli 1698 köpte omas Teuterström, född Eriksson från Stortötar i Lojo och senare adlad Adlercreutz, Sjundby. Efter det har gården varit i släkten Adlercreutz´ ägo, visserligen nedärvd även på kvinnolinjen. omas Adlercreutz besökte troligtvis aldrig gården, men hans fru vistades åtminstone en gång där. omas Adlercreutz utförde reparationsarbeten på gården så att stenbyggnaden var i gott skick. Under stora ofreden plundrade ryssarna gården och tog med sig fönster, kakelugnar och spisar. Sonen Erik Adlercreutz bosatte sig på gården för att se till reparationsarbetena som gjordes därefter. En stor sädesbod hade byggts, inredningen i stenhuset hade delvis förnyats och en bro över strömmen byggdes.

Svidja sett från norr.

T.h. Sjundbys huvudingång och Sjundby sett från vägen.

År 1723 drabbades gården sedan av en eldsvåda. Inredningen i stenhuset blev förstörd och dessutom förstördes bron, sädesmagasinet, kvarnen, bakstugan och trädgårdsmästarbostaden. Nya uppbyggnadsarbeten följde. Vid arvsfördelningen ck omas Adlercreutz´ dotter Helena Sjundby. Hon var gift med kaptenen Otto Mauritz Krebs. De bosatte sig på Sjundby och byggde upp slottet. År 1740 har det konstaterats att Sjundby var väl bebyggt både med sten- och trähus. När Otto Mauritz dog ck äldsta dottern Helena Soa Sjundby. Hon gifte sig med Jon Stålhammar, men hon dog kort därefter. Efter några år sålde Jon Stålhammar Sjundby till hustruns kusin, assessor Henrik Adlercreutz. Han bodde på Boe gård i Borgå men besökte ofta Sjundby. Sonen Carl Henrik Adlercreutz övertog gården efter faderns död och bosatte sig på Sjundby. Han inredde och möblerade slottet. Han köpte möbler och kakelugnar från Stockholm. Han lät måla friser samt satte upp tapeter. Under Adlercreutz tid fanns det en trädgårdsmästare på gården och på gården låg det som kallades lilla parken och stora parken. Dessa är i dag naturparker. Efter hans död övertog sönerna omas och Carl gården. En stor eldsvåda in-

Sjundby slott från början av 1900-talet. Foto: Sjundby slotts arkiv

träade återigen år 1841 då ladugården brann ner. Efter det sålde Carl sin andel av gården till omas. Under omas Adlercreutz tid renoverades det mycket, bland annat ck slottet plåttak. Efter hans död övertog sonen Henrik gården, men han dog efter barafem år och halvsystern Selma övertog gården. Hon var gift med Ture Lindeberg. De var bosatta på Pickala gård i Sjundeå. År 1918 ck Sjundby elektrisk belysning.

Sjundbys fönster och källarvalv samt delar av en rysk äreport.

Renovering efter parentesen

”Jag är ursprungligen hemma från Korsholm i Österbotten, men yttade till Sjundeå 1998 så jag harhunnitbohäröver20 år. År 2003 började jag på en guidekurs om området med tyngdpunkten på Porkalaparentesen. Jag blev auktoriserad guide 2004. Senare har jag även gått andra guidekurser i Västnyland samt tagit yrkesguideexamen. Jag är intresserad av lokalhistoria och guidar i stora delar av Västnyland.

Till utbildningen är jag losoe doktor i biokemi och har tidigare jobbat på Landbrukets forskningscentral i Jockis. Numera jobbar jag på ackrediteringsenheten FINAS som är en del av Säkerhets- och kemikalieverket.”

Följande generation ägde slottet först gemensamt, men sedan ärvde Alma Linden det helt. Slottet hade förfallit under den så kallade Porkalaparentesen, det vill säga tiden då området kring Porkala efter fortsättningskriget var uthyrt till Ryssland 1944–1956. Efter parentestiden renoverades Sjundby slott. Gården gick vidare till barnen 1979 och Margareta Segersven ck bland annat slottet. Slottet stod ändå tomt i tio år innan Margareta och maken Christer Segersven yttade in 1992.

Husets grundplan är typisk för Vasatiden, ett avlångt hus på 28 x 18 meter. I källarvåningen nns det totalt sju källarrum som har välvda tak. Från källarvåningen leder en stentrappa upp till första våningen. Ytterväggarna är 1,80 meter tjocka, vilket märks bra vid fönstren.

Första våningen har genom åren ändrats. Ingången nns i mitten av den norra väggen. I första våningen nns förrådsrum, kök, samt många andra rum. På 1930-talet renoverades fönstren och nya fönsterkarmar och bågar sattes in i hela huset. Fönstren ck små rutor.

Hur andra våningen ursprungligen såg ut vet man inte, för på 1600-talet byggde Ernst Johan Creutz om den våningen. Där nns den stora salen samt ett förmak som kallas Karin Månsdotters rum. Dessutom nns det sovrum samt gästrum och bibliotek. Stora salens tak är speciellt, för det har gjorts av segel som tagits i krigsbyte av ryssarna vid slaget i Svensksund, år 1790. Salens golv är gjort av långa plankor som går från den ena ändan av rummet till den andra. Dessutom nns det

Margareta Hägg

en vind. Yttertaket har ändrats era gånger. Troligtvis har det ursprungligen funnits ett brant sadeltak. Takets nuvarande utseende uppkom under lagmannen

Carl Henrik Adlercreutz´ tid. År 1871 ck huset plåttak.

Sjundby har egna hemsidor: https://www.sjundby. för den som vill fördjupa sig i slottets historia.

Använda källor

Brenner Alf, Sjundby gård, särtryck ur Sjundeå sockens historia del II (1955).

Brenner Alf, Svidja gård, särtryck ur Sjundeå sockens historia del II (1955).

Törn-Mangs Johanna, Herrgårdsliv, Söderströms (2011).

Text & bild: Tarja Kvarnström

De ståtliga villorna i badhusparken i Hangö började resas i slutet av 1800-talet i samband med badhusets glansperiod. Alla villor har en egen historia att berätta, om både praktfull arkitektur och intressanta invånare.

Hangö blev stad år 1874. Det stora na badhuset med sin ännu i dag karakteristiska sommarrestaurang Casino blev färdigt fem år senare, 1879. År 1880 beslöt man att auktionera ut tomterna runt badhusområdet för att kunna bygga hus för badhusgästernas vistelse. Ett besök för att förbättra hälsan i badhuset kunde vara halva perioden, sex veckor, eller hela perioden, tolv veckor. Behovet av hyresrum på sommaren var alltså skriande, eftersom badhusgästen ofta var frun i familjen, och hon hämtade med sig hela familjen och betjänterna. I början av badhusperioden kom de esta gästerna från Sankt Petersburg. Finland var autonomt under Ryssland, så de ryska gästerna reste inrikes.

Badhusparkens område hörde på den tiden inte till själva stamstaden, så den aktuella stadsplanen gällde inte här. Därför är badhusparkens villor större, mera dekorerade och har en annan stil än villorna i dåvarande stamstaden.

Villorna är byggda i tre etapper; först vid Appelgrensvägen 1880–1890, sedan vid Mannerheimvägen från 1897 och slutligen vid Villavägen från och med 1900.

Parkens område var under badhusperioden (1879–1939) stängt, även för Hangöborna. Man var tvungen att köpa inträdesbiljett för att få vistas där. När manhade löst in sin säsongsbiljett kunde man promenera i parken, besöka Casino med dess parlör och läsesal, lyssna på orkestermusik och ta del av kvällssoaréerna. Som arkitekter nämns bland andra Waldemar Aspelin, eodor Höjer och Gustaf Welander, samt byggmästarna vid Hangö Ångsåg & Snickeri.

”

VillaThalatta(1894)

Arkitekt: Bruno F. Granholm

alatta, thalatta” ropade grekerna redan 401–400 f.Kr, då de efter sitt mödosamma återtåg genom Mindre Asien nådde Svarta Havet.”

Namnet kommer alltså från grekiskan, och betyder ”havet”. Byggherre var järnvägsingenjör Ferdinand von Christierson. Senare ägaren, docenten, losofen, professorn Rolf Lagerborg yttade med sin familj från Helsingfors 1910. Han hoppades få mera lugn och ro att skriva sina böcker i Hangö. Han kom att skriva inalles 36 böcker. Lagerborg var en mycket färgstark person. Bland annat var han kritisk mot kyrkans inytande över vanliga människors liv. Därför ville han inte heller gifta sig i kyrkan, utan erkände i domstolen att han ”hade lägrat sin trolovade Elna Eva Antoinette”. De hade också bevisligen era barn. Därefter domfäste domstolen paret till äktenskap utan vigsel. På den tiden existerade inte civilregistrering, häradsskrivarna började föra register först 1919.

TEMA VILLORNA I HANGÖ

Tarja Kvarnström

”Jag är en auktoriserad reseguide i det havsnära Hangö. Vi har mycket intressanta perioder att berätta om här i Hangö; från stadens grundande 1874 med historia som

Finlands enda vinterhamn, badhusperioden 1879–1930, emigrationen från 1880–1930, Hangö somsovjetisk marinbas 1940–41, till nya tider med många evenemang.

Eersom jag oa promenerar i badhusparken, även i rollen som badhusgäst från 1891, så har jag fördjupat mig i villornas historia. Här är några av dem, var så goda!”

Lagerborg berättar också i sin bok Ord och inga visor att han delar sitt liv i två delar: ett liv utan vitt vin, och ett liv med vitt vin. Så, efter att han hade inkvarterat den tyska Östersjödivisionens ocerare i villan efter deras landstigning i Hangö 3 april 1918, var de så tacksamma att de skickade era lådor vitt vin till honom efter hemkomsten. Lagerborgs liv var återigen bekvämt.

Villans följande ägare var en återvändande emigrant, Hilja Siviä Pastell, som kom tillbaka från Amerika 1926. Det sägs att fröken Pastell återvände med en ”kappsäck full av dollar”.

Familjen Haahti köpte villan 1962. Antti Haahti är den första professorn i turism i Finland, och har jobbat vid Rovaniemi universitet. alatta, liksom villan bredvid, Villa Tellina, är fortfarande i familjens ägo.

Villa Tellina (1880)

Arkitekt: R. Grönholm

”Villan kallas Tellina Baltica efter musslan i Östersjön.”

Byggherre var sågägare Jacob Kronqvist från Virkby. Villan fungerar fortfarande som sommarpensionat, och är huvudplatsen för vissa större evenemang i staden, till exempel Hangö teaterträ i början av sommaren.

Villad’Angleterre(1881)

Arkitekt: R. Grönholm.

”Apotekaren som blev kexfabrikör.”

Namnet kommer från franska ,och betyder ”Engelska villan”. Ägare var i många år apotekare Nils Adolf Lindsay (Atte) von Julin (hans farfar John Julin köpte Fiskars bruk 1822). ”Atte” von Julin reste mycket iEuropa, och förälskade sig i en schweizisk cirkusprinsessa, Elisabeth Schweizer, konstberiderska till yrket. Det har berättats mycket om familjens, speciellt då fruns, originella vanor. Hon sägs ha bjudit på marinerade daggmaskar på en middagsbjudning. Gästerna måtte ha varit minst sagt förvånade, när de ck reda på detta i efterskott. Atte von Julin och C.G.E. Mannerheim var kusiner, och följaktligen var Mannerheim bjuden på middagar hos von Julin. Det sägs att Carl Gustav tyckte om Attes tystlåtenhet, eftersom han därmed kunde anförtro sig åt denna pålitliga samtalspartner.

Appelgrensvägen 8

Arkitekt: Teodor Höijer

”Bröllopet mellan Rosina von Haartman och Arthur Frenckell var remarkabelt.”

På berget mittemot Villa d’Angleterre står en villa ritad av eodor Höijer i mitten av 1880-talet för magister A. Frenckell. Journalisten och politikern Arthur Frenckell, som var ägare och chefredaktör för tidningen Hufvudstadsbladet bodde i denna villa under 40 somrar, och hittade kärleken i huset nästan mittemot, i Frans von Haartmans dotter, ”vackra Rosina”. De hade blivit bekanta under Frenckells besök i badanstalten. De gifte sig i dåvarande Societetshuset den 5.9.1883, och Hangötidningen skrev stort om bröllopsgästernas kläder, speciellt om damernas klänningar:

”Få hade ny klänning och ingen var överdådigt elegant” Någon av gästerna hade ”sin promotionsklänning, en annan en ny, vit muslinsklänning, och en hade en ljusröd från förra vintern.”

Paret ck två döttrar, men tyvärr dog Rosina i lungsot redan hösten 1891, bara 33 år gammal.

I villan bodde senare självaste Aurora Karamzin sommaren 1895, när hon var gäst i badhuset. Aurorahar gett upphov till de karakteristiska randiga badhytterna vi kan se på Hangös stränder ännu i dag.

Casino(1879)

Arkitekt: E.O. Stenbäck

”Den som under sommaren undergår en badkur, får hälsan i julklapp.”

Casino, ursprungligen Societetshuset, sedermera Brunnshuset, är den ena av två kvarvarande byggnader från själva badhuskomplexet. Badhusets ritningar gjordes av doktor E.O. Stenbäck, restaurering år 1910 av arkitekt Waldemar Aspelin.Den andra är nuvarande restaurang Park, som under badhustiden fungerade bland annat som damernas gymnastiksal. Det fanns många byggnader som hörde till badhuskomplexet: kiosker, utsiktspaviljonger, gymnastikbyggnad, simhus (ett för damer, ett för herrar) och sist, men inte minst, själva badhuset. Badhuset var en stor byggnad vid Parkbergen, men blev tyvärr illa åtgånget under andra världskriget. Detsamma gällde gymnastikbyggnaden.

Villa Adele (1885)

Arkitekt: Hangö Ångsåg & Snickeri

”Hangö Ångsåg & Snickeri försåg villorna med snickarglädje.”

Hangö Ångsåg & Snickeri inledde i slutet av 1880-talet tillverkningen av snidade trädelar maskinellt, och deras byggmästare planerade också trävillor i badhusparken.

Villa Adele ritades av Hangö Ångsåg & Snickeri, byggherre var gästgiveriägare C.H. Tennberg från Lappvik. Här bodde senare Jeremia (Jeja) Roos, rektor för Hangö Gymnasium.

Efter Roos död 1952, döptes gatan i hans namn. Den enda kvarvarande kiosken från badhustiden nns på bakgården av denna villa. Den nuvarande ägaren köpte kiosken och har ändrat den till ett litet sommarresidens.

Villa Gustava (1886)

Hangö Ångsåg & Snickeris ägare K. Börtzell lät bygga denna villa som ålderdomshem åt familjens trogna hushållerska. Senare har huset utvidgats enligt Gustav Welanders ritningar.

Villa Tornberg (1888)

Arkitekt: Hangö Ångsåg & Snickeri

Apotekare Sophia v. Schloss från Sankt Petersburg lät bygga denna villa. Den ägdes av sjökapten J. Tornberg till 1980-talet, och ägdes därefter av Aroyhtymä. För tillfället ägs den av släkten Serlachius.

Villa Doris (1881)

”Sommaren har kommit till Hangö.”

Vintersjöfartens pionjär i Hangö, kapten Carl Korsman lät bygga denna villa 1881. Villan har fått namnet efter hans dotterdotter Doris.

Villa Doris var en mycket populär inkvartering bland badhusgästerna. På våren städades villan grundligt, fönstren tvättades, och på rutan klistrades en vit lapp. Det betydde att rummet var ledigt. Sandpromenaden ner till stranden krattades med vackra mönster, och kantades med musselskal. Nu hade sommaren kommit till Hangö!

VillaFamiliaris(1882)

Arkitekt: O.Wikman

”Mannerheims hemvist i Finland.”

Fiskars brukspatron, Albert von Julin, lät bygga denna villa, precis som villan mittemot, för sig och sin systers familj. Ekonomibyggnaden på gården ritades av Waldemar Aspelin år 1883.

Albert von Julin skötte om C.G.E. Mannerheims utbildning i Sankt Petersburg i tsarens armé, efter att Mannerheims fader, greve Carl Mannerheim hade ”förlupit hemmet” till Frankrike (det vill säga undgått sina gäldenärer) och hans fru, Helene (född von Julin) dog året därpå, av brustet hjärta sägs det. Albert tog sig an den unge Mannerheim.

PensionatBellevue(1893)

Arkitekt: Stünkel

”Det eleganta Bellevue.”

Pensionat Bellevue byggdes av ledningen för badhuset år 1893. När Bellevue stod färdigt, kallades det hotell. Byggnaden omfattade i början totalt 60 rum för badhusgästerna, en matsal för 150 personer, en veranda mot havet, samt läsesal och biljardrum. Då fanns det ännu inte elektricitet och inte heller rinnande vatten. I stället användes oljelampor, ljus, vattenkannor och nattkärl. Hangö ck vattenledning 1910, (då också Finland första vattentorn byggdes), och året därpå ck också Bellevue rinnande vatten och elektriskt ljus installerades. Den största aktieägaren var ”Atte” von Julin, som ledde verksamheten ända till 1940-talet. Hans avsikt var att utveckla Bellevue till ett hotell av första klass enligt utländska förebilder, därför talade han alltid om ”Hotell Bellevue”. I dag nns här privata bostäder.

Villa Bergenheim (1887)

Byggdes av Albert von Julin, för ärkebiskop Edvard Bergenheims familj, till deras sommarresidens.

Källor:

Lehto Tiina, Byggnadskultur och Kulturlandskap i Hangö, Hangö Museums publikationsserie nr. 8 (1989).

Ekström-Söderlund Birgitta, I Hangö som på utländskt botten, Hangö Museums publikationsserie nr. 23 (2003).

Ekström-Söderlund Birgitta & Wall Marketta, I Hangö som på utländskt botten II, Hangö Museums publikationsserie nr. 27 (2007).

Ekström-Söderlund Birgitta, Den kostbara pärlan, Schildts Förlags Ab (2011).

Ekobyggande växer i Västnyland

Text&bild: PaulLynch/TheNaturalBuildingCompany

Allt er vill bygga enligt naturenliga metoder. Det har varit tydligt för företaget Te Natural Building Company i Billnäs som satsar på ekologiska byggmetoder och reser hus av bland annat halm och lera. Verksamheten växer stadigt.

Det är ljust, fräscht och ändamålsenligt. Det nya köket i Mikaelskolan i Ekenäs är omtyckt. Det 140 kvadratmeter stora nybygget utgör en egen huskropp som fungerar i anslutning till en tidigare ladugård, där bland annat skolans matsal nns. Köket är byggt så att det smälter in i sin historiska omgivning, men det är inte allt. Bakom nybyggets träfodring gömmer sig en lösning som ännu inte är så vanlig i Finland, men som allt er får upp ögonen för: väggarna består av halmelement, som är rappade med lera på insidan.

Mikaelskolans kök är ett utmärkt exempel på ekobyggande. Se slutresultat på s 47–48.

Skolköket är ett av e Natural Building Companys många byggprojekt under de senaste åren. Företaget som har sitt kontor i Billnäs i Pojo uppför och planerar hus i trä och sten, samt i halm och lera. Metoderna väcker mycket intresse. På referenslistan hittas såväl privata hem som oentliga byggnader.

Naturenligt det nya normala

e Natural Building Company grundades år 2008 av Paul Lynch och Charlie Jespergaard, som numera jobbar med andra projekt, men som fortfarande hör till medarbetarna. Företagets mål har från början varit att göra det lättare för alla att bygga enligt naturenliga metoder, att göra det till något normalt.

Ett av de större projekt som e Natural Building Company har på gång är ett nytt bostadsområde i Ingå centrum, Västerbrinken. Området ska bli en så kalladnaturliglevnadsmiljö.Därskatolv”naturliga”husavhalmresas.Husen blir i sig naturnära och tillsammans med den omgivande naturen, som även sparas så långt det går i byggnadsskedet, skapas en helhet. Dessutom planeras två allmänna tomter på området. De kan bli exempelvis gemensamma odlingslotter eller lekpark.

Området ska visa att vem som helst kan bygga sitt hem med naturliga material och skapa en hälsosammare boendemiljö.Byggnaderna andas bättre, och är

både högklassiga och hälsosamma, för både invånarna och den omgivande miljön. e Natural Building Company bygger med halm, lera, cellulosaisolering och trä i stället för plastoch andra konstgjorda material. Husen har en livslängd på ungefär 200 år, och ska inte vara dyrare än ett vanligt hus. I husen prioriteras också energisparande. Solkraft används så långt det går och byggnaderna beräknas förbruka ungefär 4 500 kilowattimmar per år jämfört med ett traditionellt hus som förbrukar ungefär 20 000 kilowattimmar. Husen byggs enligt fyra olika typer i storlekarna 64–120 kvadratmeter, och av moduler, så de kan enkelt byggas ut enligt behov.

Halmelement effektiverar

Attbyggahusavhalmäregentligenengammalmetod.Envanligteknikär att stapla halmbalar inne i en bärande träkonstruktion. e Natural Building Company har byggt närmare tio halmbalshus i Finland. Sedan några år tillbaka erbjuder företaget också lösningar som bygger på färdiga halmelement. Elementen tillverkas av ett företag i Litauen och kan måttbeställas. e Natural Building Company har även runt tio sådana på meritlistan. Ett av dem är Mikaelskolans kök, där elementen består av pressad vetehalm.

Det litauiska företaget bygger sina element med ambitionen att lämna ett så litet ekologiskt fotavtryck som möjligt. Halm har nämligen dessutom egenskapen att binda koldioxid när det växer och eftersom växterna som halmen kommer ifrån växer fort, binds mycket koldioxid under en kort växtperiod.

Halm är ett av de material som är bäst ur klimatsynvinkel; det orsakar lite koldioxidutsläpp i produktionen samtidigt som det är en utmärkt koldioxid-

I Ingå bygger e Natural Building Company ett bostadsområde utifrån tanken om naturenligt boende.

fälla. De litauiska byggelementen innehåller ett minimum av trä, som håller halmen på plats, men de är samtidigt tillräckligt starka för att man ska kunna uppföra stabila hus.

Att bygga halmhus utan färdiga element, med en bärande träkonstruktion i vilken man pressar in halmbalar, är mycket tidskrävande och det är svårt att pressa in de hårdpressade halmbalarna så hårt att de inte krymper och lämnar springor i isoleringen vilket gör huset otätt. Det har också varit svårt att få tag i välpressade halmbalar som inte skadats av fukt och mögel och det har varit svårt att hålla bygget torrt under den relativt långa byggprocessen. Därför har de esta halmbalshus varit självbyggen.

Färdiga element gör det däremot rationellt. Själva elementtillverkningen sker inomhus under kontrollerade förhållanden. Byggprocessen blir mer exakt, byggtiden förkortas och husen blir därmed mer kostnadseektiva.

Iden att tillverka fabrikstillverkade byggelement isolerade med halm utvecklades av Domantas Surkys och Vilmantas Mickevicius i Litauen, när Domantas skulle bygga sitt eget hus 2010–2011. Man gjorde ramar av lättbalkar i vilka man pressade in halmbalar. Konceptet presenterade för den norske arkitekten Björn Kierulf, som är verksam i Slovakien och han vidareutvecklade konceptet. I dag byggs hus i era länder i Europa med element från Litauen.

Man får ett energisnålt hus, byggt av material som inte krävt mycket energi vid tillverkningen, och ett hus med ett bra inomhusklimat byggt av halm, trä och lera, som alla är sunda och fuktburande material. Samtidigt bidrar man till att binda koldioxid och hjälper därmed till att minska klimatpåverkan. Halmen lagrar ca 1,35 kg koldioxid per kilogram, vilket innebär cirka 8 ton lagrad koldioxid per hus.

Bättre inomhusluft och brandsäkerhet

Ovannämnda alternativet var därför mycket attraktivt för Mikaelskolan. Till rappningen på insidan av Mikaelskolans nya byggnad gick det åt sju ton lera. Mellan den yttre brädfodringen och elementen nns det en skiva och en luftspalt. Isolerande plast användes inte. Konstruktionen bäddar för en god inomhusluft. Den fukt som uppstår i rummen kan sugas upp av leran och vidare av halmen, för att sedan ta sig ut i fria luften. Med rätt byggda halm- och lerhus kan man därmed undvika de i dag så vanliga problemen med bristfällig inomhusluft.

TEMA EKOBYGGANDE I VÄSTNYLAND

TEMA EKOBYGGANDE I VÄSTNYLAND

Köket vid Mikaelskolan har dessutom fyra stycken sensorer, som med 20 minuters mellanrum läser av temperaturen och fukthalten i sin omgivning. Tre nns inne i väggarna och en i hjälpköket.

I balarna och elementen är halmen väldigt komprimerad. Vikten rör sig mellan 100 och 120 kilogram per kubikmeter. Det betyder att det nns väldigt lite luft i väggarna, endast fem till sju procent. Med andra ord är halmelementen också brandsäkra, eftersom det behövs 15 till 17 procent luft för att materialet ska ta fyr. Test har visat att den pressade halmen klarar brand i 120 minuter utan att fatta eld.

Färdiga halmelement gör ekobyggandet eektivare. (t.v.)

Bland annat golv av lera har förbättrat inomhusluen i Hagaparkskolan i Hangö.

Vetskapenökar

Naturmaterial kan gott användas också i våtutrymmen, bland annat genom en metod som kallas tadelakt och som bygger på en yta av kalk som gjorts vattentät genom att materialet polerats.

I en skola i Hangö där man tampats med dålig luft har e Natural Building Company renoverat ytorna i ett klassrum. Golvet ck ett tre centimeter tjockt lager av lera och vid tvättställena användes tadelakt. Golvet är nu torrt och inomhusluften god. Samtidigt har akustiken i rummet förbättrats.

En byggnad i halm behöver heller inte bli dyrare än ett mer traditionellt hus. Ekologiskt inriktade byggmetoder stöter också sällan på stora byråkratiska problem hos byggnadsmyndigheterna, även om inställningen kan variera från kommun till kommun. Inställningen till och vetskapen om de nya byggmetoderna förbättras dessutom för varje år.

TEMA FUNKIS I KARIS

Varför finns det så många funkishus i Karis?

Text & bild: Göran Fagerstedt

Två arkitekter spelade en stor roll i uppkomsten av de många funkishusen i Karis. Frågan är till och med om Karis tack vare dem blivit Finlands ”funkishuvudstad”? Klart är i varje fall att funkisen i Karis är ett fenomen.

Ekoby i Bromarv

Ett tidigt exempel på ekologiskt byggande i Västnyland är den lokala marthaföreningens ekobyi Bromarv. Ekobyn Näckrosen byggdes i början av 2000-talet efter att marthorna upptäckt en stor aktieportfölj de ärvt. Marthorna tog modell från ekobyar i bland annat Sverige och en by med 20 lägenheter byggdes. Byggprinciperna var ekologi, ekonomi och funktionalitet. Syftet varatt bromsa utyttningen och locka nya invånare till Bromarv. Marthorna satsade på miljövänliga alternativ då det gällde till exempel uppvärmningen av husen och vattenreningen. I dag hyr marthorna ut tio av lägenheternaoch i byn nns även allaktivitetshuset Villa Vera med en samlingssal, ett gym och en vävsal.

Vid en rundvandring i Karis ser man många hus med ett liknande utseende – sockerbitar brukar de i vardagslag kallas. Varför är det så? Sockerbitarna är i regel ritade av byggmästare. Har de något arkitektoniskt värde? Arkitekter brukar man lyfta fram, och visst kan vi lyfta fram arkitekter också i Karis, Hilding Ekelund och Lars Rejström, bara för att nämna de två viktigaste.Deras betydelse för stadsbilden i Karis har tidigare lyfts fram i projekt under ledning av Västnyländska kultursamfundet.

I ekobyn nns 20 lägenheter. Foto: Nina Bergman

Kim Björklund och Solveig Eriksson publicerade år 2007 en bok om Hilding Ekelund med titeln Hilding Ekelund i Karis – Karjaalla. Den ingår i Västnyländska kultursamfundets skriftserie som nummer 8. Den hade underrubriken Karis egen arkitekt – Karjaan oma arkkitehti. Boken är ett resultat av den utställning som ordnades iFokus i Karis under sommaren 2007: ”I Hilding Ekelunds fotspår genom Karis”.

Hilding Ekelund. Foto: Finlands arkitekturmuseum

Vadärfunkisellerfunktionalism?

Begreppet funktionalism kommer från latinets fungor, att “utföra” eller “fullborda”. Vardagligt kallas stilen även funkis. Stilen utformades i Europa främst under 1920och 1930-talet. Funktionalismen kan ses som en av modernismens yttringar, ett nytt formspråk som går emot traditionell arkitektur och historiska stilar. Enligt funkisen ska byggnaden helt och hållet utformas utifrån sin funktion. I stället för olika utsirningar och dekorationer har funkishusen därför släta, ljusa och oftast putsade fasader samt platta tak, och är ofta formade enligt geometriska former såsom kuber, rätblock och cylindrar.

Bakgrund om Ekelund och Rejström

Göran Fagerstedt

Född 1948, losoe magister från Åbo Akademi, språklärare med huvudämne engelska samt litteratur, pedagogik, nska, guide, yrkesexamen för guide (Axxell).

Har jobbat som vuxenutbildare, verksamhetsledare, rektor, utbildningsinspektör. Regionalt som rektor för Västra Nylands yrkesskola och regionchef inom Axxell Utbildning.

Hilding Ekelunds stadsplan för Karis köping, som godkändes år 1941. Orig. Karis stad

Ordförande för Karis hembygdsförening rf.

Hilding Ekelund (1893–1984) kom till Karis köping i slutet av 1930-talet. Hans ursprungliga uppdrag gällde stadsplanering, gatunät och tomtindelning. Det fanns en gammal stadsplan som var för ambitiös för det lilla samhället. Samtidigt behövdes också nybyggnader, både oentliga och privata. Kim Björklund beskriver den gamla stadsplanen så här:

”År 1930 ritade professor Lindberg på uppdrag av köpingen en större, regelrätt stadsplan som fastställdes 1934. Den för tiden och för Lindberg typiska överdimensionerade och nästan pompösa planen hade en idé om en kraftig tillväxt som grund.” (s. 10, Hilding Ekelund i Karis – Karjaalla)

Före detta hade lantmäteriingenjören och kulturpersonligheten Volmar

Svaetichin gjort en första stadsplan år 1915.

Hilding Ekelunds insats blev i huvudsak att omstrukturera och banta ner stadsplanen. Han formade planen utgående från Centralgatan, som löper genom hela centrumområdet. Köpingen behövde också oentliga byggnader av olika slag, och det blev naturligt att anlita Ekelund som arkitekt. Han har skapat köpingshuset, skolor, församlingens lokaler och så vidare. En privat bostad ritade han också, åt köpingsdirektören på Postmästargatan.

Lars Rejström (1921–2009) född och uppvuxen i Karis, har ritat många privata hem och fabriksbyggnader. Han har också på en karta prickat in Hilding Ekelunds och sina egna byggnader. Kartan visar på ett tydligt sätt hur stor betydelse dessa två herrar har haft för stadsbilden i Karis.

Men har Hilding Ekelund haft betydelse för vilken typ av övriga byggnader som uppförts? Det var den fråga som satte igång Karis hembygdsförenings

Projekt Funkis i Karis. För genomförandet av projektet ck hembygdsföreningen ekonomiska bidrag. Bergsrådinnan Sophievon Julins stiftelse, Sparbanks-

Lars Rejström har på en karta över Karis fäst nålar i olika färg med angivelse av vem som planerat de olika husen. Ekelund = Blå, Rejström = Röd (allmänna byggnader) och Vit (bostäder).

Hurserettbyggmästarfunkishusut?

Husen har många gemensamma drag, men beställaren kunde också påverka utformningen. Så här beskriver Kim Björklund husen: “Gemensamt för dessa sockerbitar är att de är två våningar höga, ofta med källarvåning, de har ett platt eller svagt sluttande pulpet- eller valmat tak, de är byggda av stolpvirke och är rappade.” (s. 31, Funkis i Karis – Funkis Karjaalla). Bland de byggmästare som fått sina hus förverkligade kan kanske nämnas främst Artur Eklöv, men också Knut Adolfsson, Bertel Baarman, Levi Backman, Torsten Backman, Rainer Holmström, B. Lindgrén, Uno Jansson, Ilmari Pettersson, Fjalar Poppius, Elis Rouhe, Arvid Sandström och H.B. Törnqvist.

TEMA FUNKIS I KARIS

TEMA FUNKIS I KARIS

Villa Eklövs ritningar för huset vid Fredsgatan 4 ger en inblick i rumsfördelningen i ett funkishus. Foto: Byggnadstillsynens arkiv, Raseborgs stad

Huset vid Krigaregatan 23 av Artur Eklöv är ett exempel på att ett välunderhållet funkishus kan prydasin omgivning. Foto: Chris Senn

Huset vid Centralgatan 64, ritat av Artur Eklöv, visar på en lyckad renovering. Foton: Chris Senn(t.v.) och Kim Bjöklund (t.h.)

60

Funkishusenistadsbilden

Många anser dock att funkishusen är fula och att de inte har något större värde. Men det nns också exempel på att husen kan försvara sin plats i gatubilden om de sköts om och vid behov renoveras, så att den ursprungliga utformningen tas fram. Husen karakteriseras av rena linjer, enkla odekorerade ytor och väl utnyttjad boyta.

Björklunds och Mäntynens arbete ledde fram till en välbesökt utställning som producerades avKaris hembygdsförening i samarbete med Västnyländska kultursamfundet. Den visades i Galleri Fokus och var öppen för allmänheten 18.3–8.4.2016. Den resulterade också i en publikation. Både utställningen och publikationen gjordes tvåspråkiga med tanke på befolkningsstrukturen i Karis. Utställningen aktualiserades på nytt på våren 2017 och var öppen för allmänheten 28.2–17.3.2017.

TEMA FUNKIS I KARIS

VarförfinnsdetsåmångafunkishusiKaris?

Den ursprungliga frågan om förekomsten av funkishus ck inte ett entydigt svar. Det går inte att fastställa vilket inytande till exempel Hilding Ekelund har haft på utformningen och antalet av de så kallade sockerbitarna, som ritats och förverkligats avbyggmästare. Men eftersom alla stadsplaneärenden gick via honom i egenskap av att han fungerade som köpingens inociella stadsarkitekt, så kan det nnas tecken på ett visst inytande på de planer som har godkänts, även om man inte kan hitta namnet Hilding Ekelund på ritningarna. Han fungerade som sakkunnig för ordningsrätten i Karis under åren 1942–1973. Kristiina Mäntynen skriver så här:

”Det är svårt att avgöra hur starkt han har inuerat byggmästarfunkisen i Karis. Det är mycket troligt att han inverkat på de lokala planerarna och byggarna direkt genom personliga kontakter eller indirekt genom att föregå med goda exempel. ... Åtminstone kan man tolka det så att köpingens allmänna atmosfär har varit mycket funkisvänlig med tanke på att så många invånare har velat bygga just ett funkishus åt sig.” (sid 12, Funkis i Karis – Funkis Karjaalla).

Bakgrundsmaterial

Björklund Kim & Eriksson Solveig, Hilding Ekelund i Karis - Karjaalla, Västnyländska kultursamfundets skrifter nr 8 (2007).

Björklund Kim & Mäntynen Kristiina, Funkis i Karis, Funkis Karjaalla. Karis hembygdsförening och Västnyländska kultursamfundet (2016). www.kansanfunkis.

Kim Björklund öppnar den välbesökta utställningen i Fokus i mars 2016. Foto: Göran Fagerstedt