Yvonne Larsson Kristianstad by Mark Goldsworthy

yvonne larsson

Kristianstads konsthall

Tre nedslag i Yvonne Larssons bildvĂ¤rld Yvonne Larssonâ&#x20AC;&#x2122;s world: three openings Marie Lundquist

Mamma, pappa, barn. Ett klassiskt motiv. Åtminstone i familjealbumet. Och kanske är det ur ett sådant som målningen är hämtad. Den känns märkligt bekant. Har inte också jag en liknande bild i mitt album? Är det därför jag automatiskt läser in min egen familjehistoria? Bilden känns mycket arketypisk. En mörk far i någon slags uniform och en ljus mor, i en vid kjol. Det enda som liksom bryter mönstret är barnet. Lite för stort för att riktigt rymmas tycks det vilja kränga sig loss ur bilden och störa uppställningen. Och så är det all den kraftiga rastreringen som förvandlar hela bilden till minne. Allt håller på att lösas upp i sina beståndsdelar. Små, små pixlar som visar hur ömtåligt och samtidigt sinnrikt hela tillvaron är fogad samman.

Mum, Dad, Kid. A classic motif – at least in family albums. And perhaps the painting comes from one of these? It’s strangely familiar. Don’t I have a picture like this in my album? Is this why I read my own family history into it, automatically? The image is archetypal. A dark father in some kind of uniform, a bright mother in a wide skirt. The only thing that disturbs the pattern is the child. Slightly too big to fit in, it seems to want to break free from the picture and disrupt the scene. And then there’s that powerful halftone effect, transforming the entire image into memory. Everything disintegrating into its component parts. Tiny, tiny pixels that show how fragilely and, at the same time, ingeniously the whole of existence is pieced together.

Rastrering är ett sätt att återge halvtoner. Alltså i en färg som inte riktigt har bestämt sig för var den hör hemma. I flera av dess målningar finns ett flimmer, något oroligt, pågående. Skuggspel, solkatter, mönster som hela tiden tycks beredda att förändra sig och liksom barnet fortsätta sitt liv utanför bilden. Om de inte hålls på plats och inordnas i form av möbeltygets bestämda avgränsning. Men denna distinkta ordning är ett undantag. Mest befinner vi oss i det utomhusliga. Står mitt inne i en väldig ogenomtränglig granskog som tycks ha invaderat jorden. Inget annat ljus än snöns vita täcke når dit in. Som utspilld mjölk skapar den också mönster och skriver fram varje barr, varje gren ur mörkret.

Screening is a method of reproducing halftones. Which is to say, a colour that hasn’t really decided where it belongs. In several of these paintings, there’s a sense of unease; a flickering, ongoing uncertainty. A play of sunlight and shadows, patterns that seem to be constantly ready to change and, like the child, continue their life off-screen. Unless they’re held in place, forced to conform to the defined boundaries of a furniture textile. But this distinct ordering is an exception. Mostly, we find ourselves outdoors. Standing in the middle of a vast, impenetrable spruce forest that seems to have invaded Earth. No other light reaches us apart from the white blanket of snow. Like spilled milk, it also creates patterns, inscribing every needle, every branch, onto the darkness.

Ibland, nästan som av en slump, växer det fram något igenkännligt ur den plats som fortfarande ser ut att söka sin form. Ett hus, uppvikt som en Rorschach-bild visar det sin spegelbild: en ljus sida och en mörk. Mellan dessa båda ett klädstreck med vita lakan, spöklikt upphängda över en jord som tycks vara i bävning och överallt öppna upp djupa hål och sprickor. Ändå – husen står där trygga, trots sina brutna tak, lakanen ska snart tjäna som underlag för människans sömn och hennes drömmar som oavbrutet väver nya mönster av det sedda.

At times, almost as if by chance, something recognizable grows out of the space which looks like it’s still searching to find its form. A house, unfolded like a Rorschach inkblot, reflects its mirror image: one side light, one dark. Between these two, a clothesline hung with white sheets like ghosts suspended above the earth, which seems to be quaking, deep pits and fissures opening up everywhere. And yet – the houses are standing safe, despite their pitched roofs, and the sheets will soon serve as bedding for human sleep and dreams, constantly weaving new patterns out of what has been seen. translation: Jeremy Becker

Skogens famn Forest embrace

Skogens famn, olja, 145 x 190 cm Forest embrace

Skogens famn, olja, 145 x 190 cm Forest embrace 8

Bl책 skog, olja, 145 x 140 cm Blue forest

Skogens famn, olja, 145 x 190 cm Forest embrace

Dimma, olja, 145 x 163 cm Mist

Snรถfall, olja, 145 x 300 cm Snowfall

Tystnaden vid nattligt snรถfall, olja, 145 x 300 cm The silence of snowfall at night

Siden, olja, 145 x 190 cm Silk

Duvlek Pigeon play

Duvlek, olja, 144 x 145 cm Pigeon play

Duvlek, olja, 145 x 163 cm Pigeon play

Duvlek, olja, 150 x 145 cm Pigeon play

Hemma Home

I v책ren av allt, olja, 168 x 145 cm In the spring of everything 27

Rygg, olja, 145 x 143 cm (detalj v채nster) Back

Evigt nu, olja, 170 x 210 cm Eternal now

Skuggspel, ljusspel, olja, 145 x 174 cm Shadow play, light play

Bortom, olja, 145 x 145 cm Beyond

Tr채dg책rdsnatt, olja, 158 x 213 cm Garden night

Mjรถviksfรถrskjutning, diptyk, olja, 50 x 76 cm Mjรถvik displacement

Att se Ă¤r att se vidareâ&#x20AC;Ś Seeing is to see beyond... Thomas Kjellgren

Yvonne Larssons konstnärskap rör sig alltid mellan minne och nutid. Det bygger på igenkänningen och nyupptäckten och innehåller därför också framtidsaningen. Hennes närvaro är stark, i både tid och rum. Målningarna domineras av olika arketypiska föremål och motiven: urnorna, husen, närbilderna av landskap och stadsöversikter gestaltar tillsammans olika tillstånd i det mänskliga livet. Vi ser in i både det vardagliga och det existentiellt komplexa. Genomgående handlar det om att se; om att göra synligt. Att enkelhet aldrig får bli förenkling utan snarare förtätning och laddning. Att de realistiska formerna och färgstråken gradvis kan glida över i mer abstrakta mönster. Där rörelserna mellan målningarnas ytor, mellanrum och djup skapar ovissa och dubbla känslor av något som ligger avlägset i tid och som också manifesterar sig med en påtaglig närvaro i samtiden.

Yvonne Larsson’s work glides between memory and the present. It is based on recognition and discovery, and therefore contains an inkling of the future. Her presence is strongly felt in time and place. The paintings are dominated by archetypes: the urns, the houses, the close-ups of land- and cityscapes, together they embody different stages of human life. We see both into the mundane and the existentially complex. Throughout, it is about seeing, about making things visible. Simple should never be simplification, instead something dense and charged. Realistic forms and strokes of color slowly slide into more abstract patterns. When moving between surfaces of paint, space and depth create uncertain and dualistic feelings of something both far away in time, yet manifest with significant presence in the present.

Bildserierna Skogens famn och Duvlek är Yvonne Larssons senaste målningar. De utgör summan av alla hennes tidigare!

The series of paintings Forest embrace and Pigeon play are Yvonne Larsson’s most recent. They are the sum of all her previous work!

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten som ett träd bär sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare, skriver Tomas Tranströmer i Minnena ser mig.

Within myself I bear all my former faces as a tree trunk bears its rings. It is the sum of these that is ”I”. The mirror sees only my latest face, I feel all of my previous ones, writes Thomas Tranströmer in Memories Look At Me.

Yvonne Larsson hade säkert gärna använt sig av en sådan samlingstitel, om den inte redan varit upptagen. Det seriella arbetssättet understryker hennes grundläggande hållning: att konsten är en pågående process där man, tålmodigt och långsiktigt, återger minnets reflexer och följer hur formerna och färgerna förändras och förvandlas i nuet.

Yvonne Larsson would surely have used that collective title, if it hadn’t already been taken. By working in series of paintings, she underscores her basic premise: that art is an ongoing process in which, patiently and over time, reflections of memories are reproduced and transformations of form and color are followed.

Skogens famn är förutom de tretton bilderna av en faktisk granskog – och upplevelsen av ett stycke natur från den senaste, kalla vintern i trakterna kring Gyllebosjön där hon bor och arbetar – ett existentiellt och minnesfyllt livsrum. En plats och ett utvalt visuellt synfält där växtkraften och tideräkningen fångats in och tillfälligt upphävts. Allt är först nästan ogenomträngligt men blir gradvis mer och mer genomsiktligt – i takt med att ögat frigör detaljerna, ur mörkret, djupet och minnena. Något som påkallar vår uppmärksamhet just nu och just här. Främmande och fullständigt välbekant samtidigt. Insikten, den drabbande: vi har alla, någon gång, stått i eller inför en granskog. Ensam med tankarna som väcks: var går gränsen för skogen, för människan? Var börjar och slutar vår ensamhet, vårt språk, ögats räckvidd?

Forest embrace is – besides the thirteen paintings of an extant pine forest, and the experience of an area of nature from the latest, cold winter in the area of Gyllebo lake where she works and lives – an existential, vibrant space full of memory. A place and a selected field of vision in which growth and the passage of time have been captured and temporarily suspended. Everything that at first seems almost impenetrable gradually becomes more and more transparent, as the eye separates details from darkness, depth and memory. Something which demands our attention right here and now. Foreign and entirely familiar at the same time. Insight, piercing: we have all, at some time, stood in or before a pine forest. Alone with thoughts awakened: wherein lies the border for the forest, for humans? Where does the boundary for our separateness lie, our language, our field of vision?

Samma sak med själva måleriet, överföringen av synminnet. Ett uppmärksamt seende. Lager på lager, undermålningar, skikt på skikt. Partier som ljussätts och mörkläggs. Övermålas eller mejslas fram. Hela tiden dialogen mellan det som iakttagits och det som gestaltas. Upprepningarna är viktiga för att göra det sedda verkligt synligt. Men också de små förskjutningarna har stor betydelse, nyanseringarna och förtätningarna. Allt detta som tillsammans skapar en så sammansatt och hållbar bild som möjligt – av allt detta som vi först snabbt och enkelt läste av: som en granskog, grenar, mörkret, snön, gläntorna. Till skillnad från mörkret och de delvis nedsläckta granskogarna sker allting i triptyken Duvlek i öppen dager, i fullt dagsljus. Nästan som i en överexponering. Yvonne och en granne från barndomen leker med två tamduvor. Fåglarna sitter nära barnens ansikten, på axlarna, och allting andas av en avvaktande förtrolighet och förväntan. Direkt framplockade ur det fotografiska familjealbumet – diabilder, upptagna ur den tillfälliga glömskan – framstår dessa bilder som ett par lyckligt infångade ögonblicksbilder. Ett par tidsfragment och vittnesmål, som ännu inte är helt utsuddade och färgupplösta. Det personliga får också här en allmängiltig räckvidd. Trots att man kan avläsa allting tydligt i bilderna är det samtidigt något som skaver inne i dem. Här finns en underliggande oro för att det kanske inte riktigt gick som det först såg ut att gå. Man kan känna aningen av betydelser i begrepp som ”Det här är ingen duvunge” eller ”Detta är ingen barnlek”. Ingenting är ju så enkelt som det först verkar vara. Till denna kluvna stämning medverkar säkert också Yvonne Larssons medvetna teknik där hon använder rasterpunkterna som en viktig del av sin berättelse. Dessa punkter skapar ett oroligt flimmer, där skuggor och speglingar medverkar i något som vi varken kan bestämma som upplösning eller tillblivelse.

It is the same thing with the painting itself, the transference of visual memory. An awareness of seeing. Layer on layer, paint upon paint. Sections that are lit and darkened. Painted over or chiselled out. Always a dialogue between that which is seen and that which is portrayed. Repetitions are important in making what is seen really visible. But also small variations are important, shades and condensation. All that together creates as dense and valid an image as possible – of all that we first quickly and simply read: as a pine forest, branches, darkness, snow, clearings. In contrast to the dark and partially blackened forests, everything in the triptych Pigeon play takes place in full daylight. Almost as if overexposed. Yvonne and a childhood neighbor play with two tamed pigeons. The birds perch near the children’s faces, on their shoulders, and everything breathes watchful trust and expectation. Taken directly from family photo collections – slides, rescued from temporary amnesia – these pictures seem like happily captured moments. A few fragments of time, bearing witness, which are not quite erased and faded. The personal here becomes universal. Despite being able to interpret everything clearly, something grates in the pictures. There is an underlying concern that things might have not turned out the way they first seemed. One has a suspicion that ”This is not child’s play”. Nothing is quite as simple as it first seemed. Yvonne Larsson deepens this ambiguous mood by using a technique of raster points crucial to her storytelling. These dots create a worrisome flicker, where shadows and reflections contribute to something either disintegrating or becoming.

Ett liknande raster av punkter, samma utgångspunkt i en fotografisk förlaga, har Yvonne Larsson använt sig av i den stora målningen av en kärnfamilj. Mamman, pappan och barnet fångade i en situation, och i en klassisk uppställning, som många av oss kan känna igen oss i – och där vi säkert har liknade foton inklistrade i våra egna familjealbum. Svart på vitt, men även här arbetar hon med minnets framkallning och en ovisshet vad gäller tid och rum. Genom en medveten bildbeskärning, nästan omärkliga förskjutningar i kropps-och klädskalorna, skapar hon en närbild som kommer oss litet för nära. Delarna av huvudena och benen försvinner utanför bild. Genom detta uppstår en förtätad och laddad stämning. Jag ser, alltså finns ni – men vad är det som händer, egentligen? Återigen handlar det om en avläsning, om blicken och det aktiva seendet. Om platser och synfält där det sammanhållande och sönderfallande ryms samtidigt. Uppgiften: att göra något synligt som inte tidigare har varit synligt för någon; att framkalla alla möjligheter; att se för att verkligen få oss att se! Bilden av kärnfamiljen och målningarna i Duvlek har tillkommit parallellt med den stora sviten Skogens famn under två intensiva arbetsår, 2011-2012, med utställningen i Kristianstads konsthall i direkt sikte. Som ett växelbruk mellan mörker och ljus men också som en utforskning av barndomens och det nutidas rum. Av detta som mäter in människans begränsade livslängd och det som tidlöst blir bestående. Men det handlar också om utvecklandet av en arbetsmetod där man samtidigt kan närma sig det avlägsna och känna aningen av en vision där man fritt kan använda sina tidigare erfarenheter. Att se för att se vidare!

Yvonne Larsson has made use of a similar grid, with the same photographic inspiration, in the large painting of a nuclear family. The mother, father and child trapped in a situation, and in a classic pose, that many of us can recognize – surely we have similar photos pasted in our own family album. Black on white, but with memory as developer bath and an uncertainty as to time and place. Through conscious image cropping, almost imperceptible shifts in body- and clothing tones, she creates a close-up that comes a little too close. Parts of heads and legs vanish outside the image. This creates a dense and charged atmosphere. I see, therefore you exist – but what is it happening, really? Again, it is about interpretation, vision and active seeing. About places and viewpoints where unification and disintegration happen simultaneously. The task: to make something visible that has not previously been seen; developing all possibilities, looking to get us really to see! The image of the nuclear family and the paintings in Pigeon play have emerged parallel to the large series Forest embrace during two intensive years of work, 2011-2012, with the exhibition at the Kristianstad Center for Contemporary Art in mind. Alternating between darkness and light, but also an exploration of space in childhood and today. Of that which measures our limited lifespan and that which is timeless, enduring. But it is also about developing a method of work that simultaneously approaches the far-off while recognizing a vision in which one can freely use past experiences. Seeing to see beyond! translation: Evelyn Thomasson

Utbildning / Education 1979 – 1981 Kristianstads konstskola 1982 – 1988 Malmö Konstskola Forum Separatutställningar, urval / Selected solo exhibitions 2012 Kristianstads Konsthall, Kristianstad 2012 Galleri kg52, Stockholm 2012 Galleri Aveny, Göteborg 2011 Lidköpings konsthall, Lidköping 2011 Vargåkra Konsthall, Hammenhög 2008 Ystads Konstmuseum, Ystad 2003 Kabusa Konsthall/Galleri Wallner, Ystad 2000 Sölvesborgs Konsthall, Sölvesborg 1991 Länsmuseet, Kristianstad 1990 Länsmuseet, Karlskrona Grupputställningar, urval / Selected group exhibitions 2011 The big screen project, New York 2008, 2009 Fountain Art Fair, Art Basel Miami 2008, 2009 Fountain Art Fair , New York 2004 Konstmässan, Köln 2002, -03, -04 Stockholm Art Fair, Stockholm 2000 Kulturbro 2000, Kabusa Konsthall, Ystad 1992 Gallery Neo Shag/Moderna Museet, Moskva 1988 Malmö Börshus, Malmö 1988 Konsthallen, Södertälje Representerad / Represented Stockholms stadsmuseum, Vänern museet, Lidköping, Moderna Museet, Ystads Konstmuseum, Norrköpings Museum,Statens Konstråd, Nationalmuseum, Malmö Museum, Blekinge Läns Museum, Trelleborgs Museum, Kristianstad Läns Museum, Ryska staten, British Museum, Privata samlingar i Sverige och utomlands Stipendier / Grants 2012 Längmanska kulturfonden 2009 – 11 2 årigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden 2007 IASPIS 2007 Kunstlerhaus Lukas 2002 Bildkonstnärsfonden 2001 Palle Pernevis Minnesstipendie 1999 Musik i Skåne 1999 Simrishamns kulturnämnd 1999 Simrishamns kulturnämnd 1996 Kristianstad Läns Kulturpris 1994 Bildkonstnärsfonden 1993 Bildkonstnärernas upphovsrättfond 1992 Lilly och Gunnar Perssons stiftelse, Ystads Konstmuseum 1992 Statligt projektbidrag 1991 Statligt projektbidrag 1990 Yngve Andréns Minne, Tomelilla Konsthall 1989 Föreningen Norden 1989 Bildkonstnärsfonden 1988 Malmö Konststudio 1987 Ateljéföreningen Läderfabriken erhåller Edstrandska stiftelsens stipendium 1986 Karlskrona kommun

Katalogen har tillkommit i samarbete med Kristianstads konsthall med bidrag från Stiftelsen Längmanska Kulturfonden och Konstnärsnämnden The catalogue has been produced in cooperation with Kristianstad Center for Contemporary Art with support from Stiftelsen Längmanska Kulturfonden and Konstnärsnämnden Texter: © Marie Lundquist, Thomas Kjellgren Bilder: © Yvonne Larsson, Evelyn Thomasson Foto och formgivning: Evelyn Thomasson, Regionmuseet Kristianstad Tryckeri: JMS Mediasystem AB ISBN 978-91-977127-9-8