OM DU KUNDE SE DIG MED MINA ÖGON
FREDRIC BERINNE
OM DU KUNDE SE DIG MED MIN ÖGON
Den här boken är ett skönlitterärt verk. Namn, gestalter, personer, organisationer, platser och händelser är antingen påhittade av författaren eller används fritt som en del av fiktionen. Alla likheter med verkliga personer, levande eller döda, händelser eller platser är helt tillfälliga.
Text © Fredric Berinne 2024
Ansvarig utgivare: Lava Förlag
Lava Förlag
www.lavaforlag.se
Tryckt i Europa
ISBN 978-91-89869-08-0
OM DU KUNDE SE DIG MED MIN ÖGON FREDRIC BERINNE
Elias & Mili, ni är bäst
Ett speciellt jättetack till Patrik Hild
Last but not least, thank you Ketija Grazule
Kapitel 1
Sandhamn
Ut över havsviken, in i kanalen. Hög grön vass på sidorna. Trångt att komma igenom. Vajande vasscigarrer, känner på vassen, inwte vass. Smakar på vattnet, det är mycket saltare här ute. Styr upp mot Sollenkroka. Kanholmsfjärden är blank på morgonen. Höga klippor, sjöfåglarna små snackar däruppe. Motorn mullrar, blank mörk mahogny. Måste vara efter renoveringen. Ingen vind. Riva-vimpeln rör sig inte framme på fördäck. I turkosa och vita soffan bak ligger ett stort ankare. Direkt på klädseln, inte bra.
Sitter på kanten, fötterna i vattnet. Det är inte kallt. Håller i ankaret, tittar på det. Ett gammalt slags, fast helt nytt. Det blänker. Släpper det, ena benet känns konstigt. Varför sitter ankarkedjan fast i foten? Under ytan, sjunker sakta längs klippväggen. Jag ser fin ut där längs klippväggen, verkligen. Solstrålar skär ner i vattnet, många små bubblor stiger upp. Måste komma loss, simma upp. Det går inte. Tittar ner, det är mörkt där nere. Tittar upp, ser båtens platta botten. Vill komma upp till ytan. Till ljuset, vill leva, inte dö. Det rycker till i kättingen, ser något. Någon. Långt där nere på botten.
”Pappa.” Pappa Charles hörde inte. Isaac tittade på sin lillasyster.
”Pappa.” Emelie höjde på ögonbrynen. Charles somnade medan de spelade en liten stund på telefonerna trots att det var på morgonen.
”Pappa!” Isaac blundade med ena ögat, och höll för näsan för att vara på säkra sidan. Charles vände huvudet sakta fram och tillbaka, ögonen rörde sig under ögonlocken. Han andades fort.
”Vakna pappa, vakna!” Emelie höll händerna hårt om hans kinder. Charles såg ut som en smal fisk tyckte Isaac. Charles vaknade med ett ryck och andades in som om han hållit andan.
”Drömde du pappa?”
”Ja, Isaac.” Fast Charles kom inte ihåg vad. Bara att det var någonting dåligt.
”Vi har inget att göra pappa.” Charles satte sig upp försiktigt.
”Kan du och Isaac försöka hitta på något ett tag? Jag måste ordna några saker, vi går och badar sedan när jag är klar. Kan ni vara ensamma ett tag?”
”Ja, det kan vi.”
”Förresten Isaac, får du bada när du varit så hostig?”
”Ja, jag får det för mamma.” Isaac böjde huvudet bakåt så att halsen syntes.
”Isaac får det pappa.”
”Jättebra, ring om det är något, jag är bara en bit bort och handlar, ni vet var affären är, visst?”
”Ja, vi vet. Älskar dig pappa.”
”Älskar dig också pappa.” Emelie gjorde hjärta med fingrarna.
”Jag älskar er mest av allt, vi ses snart. Lova att vara snälla mot varandra när jag är borta.”
”Vi lovar pappa.” Isaac vinkade. Charles gick ut på akter-
däck. Alltså längst bak på båten. Han och barnen var ute på Sandhamn i Stockholms skärgård med deras båt.
”Jag vill ringa mamma.” Emelie tittade på Isaac.
”Okej vi gör det.” Emelie tog upp sin telefon. Isaac kollade på bakgrundsbilden. Den var från Kolmårdens nöjespark. Bilden togs när dom åkte Wildfire för första och sista gången. I alla fall för de flesta i familjen. Emelie var den enda som gillade galna berg-och-dalbanor. Några signaler gick fram innan mamma Julia svarade.
”Hej Emelie!”
”Hej mamma!”
”Hej, hur är det med dig och Isaac?” Julia pratade fort.
”Det är bra ...”
”Hej mamma, kan vi sätta på Facetime?” Julia hörde på Isaac att det inte var riktigt bra.
”Ja, vad gör ni?”
”Inget speciellt, jag och Emelie är ensamma på båten bara.”
”Jaha, okej ... men var är pappa då?” Julia kollade ner på sina mötesanteckningar.
”Han är och handlar, sedan ska vi bada.”
”Okej, vad mysigt ... Emelie.” Barnen tittade på Julia, hon såg trött ut. Idag också.
”Men går det bra med ... pappa?”
”Ja, det gör det.”
”Säkert Isaac?”
”Ja men han verkar inte vara så glad ibland. I morse hörde vi när han pratade däruppe på fly-rich. Han var arg. Sedan blev han trött och sov lite.”
”Fly-bridge heter det Emelie.” Emelie lipade åt Isaac.
”Men det går bra i alla fall?”
”Ja då.”
”Fint Isaac, ring mig när ni vill. Jag ska gå in på ett möte nu, okej?”
”Ja, mamma.”
”Vi hörs sedan.” Julia vinkade och lade på.
”Vad ska vi göra?” Emelie sträckte på armarna.
”Vi åker med ribben tycker jag.” Ribben var deras lilla gummibåt.
”Okej, men vi får inte åka långt ut för pappa.”
”Nej, jag vet.” Dom gick ned till badbryggan i aktern och hoppade i den lilla gummibåten. Emelie satte nyckeln i tändningslåset och startade motorn. Isaac tog hand om tamparna och kransade ihop dem.
”Vad snabb du är.”
”Som en riktig proffsseglare”, kunde Emelie höra sin pappa säga när han pratade om hur man lindar upp rep på sjön.
”Ja, nästan lika bra som pappa.” Isaac såg ut som han vunnit nio jättechokladkakor på Gröna Lund.
”Jag kan göra en pålstek lika snabbt som pappa.”
”Kan du inte, Emelie!” Isaac höll inte alls med sin syster om att hon var lika snabb på att knyta ett rep på sjön så att det blev pålsteksknop.
”Joho!”
”Kan du inte!”
”Men jag kan steka ägg själv i alla fall, det kan inte du!” Isaac blev arg, han tog ut sin ilska på lillribben. Puttade ut båten hårt och satte sig bredvid sin syster äggstekarskrytmånsen. Emelie höll om Isaac och lutade sitt huvud mot honom. Allt kändes bra igen.
Isaac tittade upp, himlen var klarblå, inte ett moln. Det var en sådan där superdag som det bara var några få gånger i Sverige om sommaren. Men när det var en sådan dag så var
Stockholms skärgård fantastisk att åka runt i med alla sina öar och sitt mörkblå vatten.
”Vart ska vi åka?” undrade Isaac. Fast han visste vad Emelie ville.
”Jag vill köra i dyningarna.”
”Okej.” Emelie körde ut ur gästhamnen. Framför dem en bit bort såg de flera optimistjollar med färgglada segel. Det var barn som var på seglarläger. Långtifrån alla barn gillade att lära sig att segla och det kunde man ofta höra prov på.
”Jävla segeljävel, jävel!” viskade Emelie. Hon härmade en kille som de hörde dagen innan. Isaac log stort och skulle precis kolla om han kunde se killen när de hörde en duns, sedan killen som skrek:
”Aj! ... va fan! Jag hatar segling! Why me ... why me? Segeljävel, jävel!”
Emelie och Isaac tittade på varandra. Killen i optimistjollen fortsatte. Idag var han superarg:
”Jag vill inte vara här med random barn, asså fail ... fett fail alla är sämst! Mamma ... mamma! Jag är bara ett barn faktiskt”, klagade optimistjollekillen.
Isaac drog upp sin t-shirt för munnen så att inte ett eventuellt skratt skulle höras. Emelie höll handen för munnen. De såg på varandra och fnissade massor. De ville skratta, men det kunde höras och de ville inte vara taskiga mot killen som kunde höra dem över vattnet.
”Han gillar inte segling jättemycket,” sa Emelie tyst och ändrade kurs. Isaac log så stort att han kunde ha svalt en vattenmelon utan problem. De körde på rakt ut på öppna havet. När de kommit ut en bit så var dyningarna stora. Det var de ofta, havet började liksom direkt utanför Sandhamn. Men de här dyningarna var så stora att de inte var dyningar
längre. De var mer som väggar av vatten. Nere i dyningsdalarna försvann horisonten framför dem.
”Oj, oj! Inte för fort Emelie.”
”Nej då ...” Emelie styrde med ena handen och höll andra handen på gasreglaget. Isaac greppade hårt i handtaget på sin sida. Båda kände direkt att dyningarna var alldeles för stora för lillribben.
”Vi måste vända om.”
”Ja.” Isaac höll med Emelie. Långtifrån alltid gjorde han det. Solen gick snabbt i moln, den bara försvann. Isaac vände sig om. Han frös till när han såg himlen. Hela himlen var kolsvart. Isaac tittade på himlen. Han såg ett jätteansikte liksom röra sig ut. Isaac svalde hårt, det brände till i magen.
”Kolla himlen, Emelie!”
”Kan inte! Går inte att styra!” Isaac tänkte snabbt på vad som var bäst att göra.
”Jag ringer pappa.” Det kom först några vindpustar, sedan ingenting. Lugnet före stormen, sedan började det blåsa hårt på riktigt. Blixten slog ner framför dem, ljudet var så sjukt högt att det genast började pipa i öronen. Det fina vädret var som bortblåst. Nu var havet mörkt, vågorna spetsiga. Vitt skum yrde runt. Kallt vatten sprutade över dem. Isaac vågade inte släppa taget för att ta telefonen. Den starka vinden fick båten att komma ur kurs, de styrde rakt mot land. En liten ö, blanka mörkgrå klippor reste sig rakt upp ur havet framför dem. Deras lilla båt klarade inte de stora vågorna. Allt gick så fort. Emelie tittade på Isaac, såg skräcken i hans ögon. Dåligt väder hade de varit med om många gånger på sjön, både här och där. Men aldrig något som detta. Det salta havsvattnet sved i ögonen, Isaac knep ihop med ögonen, försökte blinka bort det salta vattnet. Han vågade inte släppa taget om handtaget och gnugga sig i ögonen. Emelie tvingade
sig att hålla upp ögonen och titta framåt. Såg hon rätt, var det land därframme? När de kom upp på nästa vågtopp såg Isaac klipporna.
Isaac och Emelie flög upp på land, mellan klipporna över stranden. Långt in på ön, vinden och havet hördes inte längre. Allt tystnade ... helt tyst och helt svart. Emelie öppnade ögonen först, hon låg raklång på rygg bredvid Isaac. Hon tog hans hand, de tittade på varandra. Emelie log åt sin älskade bror, Isaac log lika kärleksfullt tillbaka. De bröt ögonkontakten samtidigt och såg rakt upp i himlen.
”Emelie, Isaac!?” Charles hade inte upptäckt att gummibåten var borta, inte kapten Olivier och medhjälparen Nicolas heller. De hade skyndat sig in helt dyngsura av ösregnet. Charles kände på en gång att någonting var fel. Han gick och kollade hytterna, men Isaac och Emelie var inte där. Inte i någon av dem. Charles började känna en brännande stickande värk längs armarna. Uppe i salongen såg han Oliviers och Nicolas bekymrade ansikten. Det blixtrade och åskade, regnet slog mot rutorna, den stora båten gungade.
”Ribben är borta.” Det rann om Olivier.
”Jag ringer 112.”
”Gör det Charles, vi går ut och kollar igen.”
”Tack Olivier.” Charles tryckte fingrarna hårt i ena ögat.
”112 alarm!?”
”Hej. Mina barn ... mina barn är borta.”
”Vad är det som har hänt?”
”De har åkt ut själva ... med en liten gummibåt.” Charles kunde inte tänka riktigt klart.
”Var befinner ni er, hur gamla är barnen, deras namn?”
”Vi är på Sandhamn, det blev ... det blev storm ... snabbt. De är nio och elva, Emelie och Isaac Nordgren.”
”Ert namn och personnummer tack.”
”Charles Nordgren, 760209-1134.”
”Charles. Hur länge har barnen varit borta?”
”Jag lämnade dem för ...” Charles tittade på klockan.
”För ungefär en timme sedan.”
”Häng kvar.” En massa tankar snurrade i Charles huvud. Han tänkte på Julia. Hon måste få veta vad som hänt, nu på en gång, hon skulle reagera starkt ... självklart, hon mådde inte bra som det var. Hur skulle hon klara det här?
”Vi är i kontakt med kustbevakningen på Sandhamn. De går ut direkt och söker, ansvarigt befäl är med oss nu.”
”Okej ... tack.”
”Johnsson här, kan ni berätta vad som har hänt?” Det hördes inte så bra.
”Ja ... vi ligger i Sea Clubs gästhamn ... mina barn har troligtvis åkt ut på havet ... med en liten ribb.”
”Hur länge har de varit borta?”
”Jag vet inte exakt ... men jag lämnade dem för en timme sedan ungefär.”
”Okej. Gå till sjömacken.”
”Ja, okej.”
”Vi hämtar upp er där nu.”
”Ja ... tack.” Charles berättade för kapten Olivier vad han skulle göra och sprang sedan mot sjömacken. Kustbevakningen var redan på plats, de hade svårt att komma in till den flytande långa pontonbryggan. Den ringlade sig som en galen orm i de höga vågorna. Först försökte kustbevakningen komma in med fören men det gick inte, vinden tog tag i båten och vred bort den. Vågorna slog över bryggan. Så stora vågor hade Charles aldrig någonsin sett i skärgården.
Kustbevakningen vände om och kom upp jämsides. Charles tog sats och hoppade ut på den låga plattformen i båtens akter,
ett galet hopp som ingen skulle göra om man inte var absolut tvungen. Han var väldigt nära att hamna i det mörka kokande vattnet. Besättningsmannen fick tag i honom i sista stund.
Utan att säga något gick de in i styrhytten, fyra kustbevakare var där inne. De såg på honom men ingen sa något, det var en mycket allvarlig situation. Johnsson nickade lätt mot Charles innan han vände sig om och styrde ut på öppna havet. En kort stund kämpade båten mot vinden och vågorna. Charles kände stor tacksamhet för hjälpen men han visste att det inte skulle fungera att leta vidare. Inte nu, inte i den här stormen.
”Vi måste avbryta.” Charles nickade till svar och försökte titta ut, men det gick inte att se någonting. Det enda de kunde göra var att vänta tills stormen lagt sig. Charles kom att tänka på Julia, han lutade sig mot väggen och tog fram telefonen.
Julia svarade nästan direkt. Det var tyst i telefonen.
”Hej ... jag är med kustbevakningen ... barnen är borta ...”
Julia skrek rakt ut. Ett högt långt hjärtskärande skrik ... de andra hörde skriket från början till slut, alla såg på Charles. De hade egna barn, de kunde hur lätt som helst förstå hur hemsk situationen var. Charles kände att paniken höll på att ta över, det brände i bröstet och stack i huden på armarna.
”Det här är TV4:s nyheter. Ett mycket ovanligt kraftigt oväder drabbade tidigare idag Sandhamns området i Stockholms skärgård. I samband med stormen försvann två barn i en mindre båt, enligt uppgifter till TV4-nyheterna så rör det sig om en 9-årig flicka och en 11-årig pojke som saknas. Eftersökning har inte kunnat påbörjas förrän alldeles nyss. Med oss direkt har vi vår reporter Ylva Karlsson och fotograf Gustav Sellkvist. Ylva, vad kan du berätta om läget nu, vilken information har du?”
”Ja. Jag och fotograf Gustav Sellkvist har varit här på Sandhamn en liten stund, vi har information om att sökandet efter de två barnen nu äntligen kommit i gång. Det är flera olika lag som arbetar tillsammans. Ett stort pådrag är det. Kustbevakningens båt söker, och en helikopter har anlänt från Gustavsberg. Missing People har samlat ihop många frivilliga som hjälper till att söka efter de två barnen.”
”Ylva, vi ska tala mer om barnen som saknas, men kan du berätta om själva ovädret.”
”Ja, det alla pratar om här är hur snabbt ovädret slog till och hur snabbt det försvann. Flera beskriver vindstyrkan och vågorna som någonting overkligt, som en storm från ingenstans. Jag talade precis med en äldre man som är född här ute på Sandhamn, han berättade att han aldrig sett någonting liknande.”
”Vad är det senaste om barnen, Ylva? Enligt uppgift är de två syskon.”
”Ja, det stämmer. Flera personer säger att de såg barnen åka ut på havet i en mindre gummibåt, men det är tyvärr allt vi vet.”
”Tack för det, Ylva. Två barn, en pojke och en flicka, nio och elva år är alltså försvunna utanför Sandhamn i Stockholms skärgård. Med anledning av detta så sänder vi extra på TV4:s webbkanal och vi återkommer om detta i nästa nyhetssändning.”
Julia var på väg till Sandhamn med taxibåt från Stavsnäs, som är den plats på fastlandet som ligger närmast. Charles satt i båten och väntade, eller satt gjorde han inte. Han visste inte vart han skulle ta vägen, han var utom sig av oro. Varje minut utan information om barnen var som en evighet. Han kände av sin höga puls. Tänkte på sitt farligt höga blodtryck.
Det spände i armarna och bröstet. Charles försökte andas lugnt.
På en liten ö en bit utanför Sandhamn låg Isaacs och Emelies lilla gummibåt slarvigt på högkant mot berget. En del säger kobbe om små öar här ute, en del säger skär. Det heter ju skärgården. Nittio meter från gummibåten låg Emelie och Isaac. De låg på rygg i mitten av en äng full av vitsippor, omkring vitsipporna växte högt gräs. Runt ängen vaktade låga knotiga skärgårdstallar. Det såg ut som om barnen sov. Det höga vilda gräset rörde sig inte, det var helt vindstilla och tyst. En ekorre knastrade upp och ner i en tall. Den kikade på barnen och rörde sig så där ryckigt som ekorrar gör. En citronfjäril kom flygande, den svävade långsamt en stund ovanför barnen, sedan landade den på Emelies panna. Där satt den och slog med sina gula vingar. Sedan flög den upp och landade på Isaacs panna och satt där en stund och viftade med vingarna. När fjärilen lättade från Isaacs panna öppnade Isaac och Emelie ögonen samtidigt. De satte sig fort upp. Båda tog varsitt djupt andetag, som om de hållit andan. De höll upp händerna för ögonen som skydd mot solen. Ner mot dem ur det bländande solljuset kom fjärilen, men det var ingen liten fjäril längre. Fjärilen var nu en vuxen tjej med stora gula vingar ... Emelie och Isaac såg förskräckt på den underliga varelsen och gjorde sig beredda att fly bort.
”Var inte rädda.” Rösten lät som om den kom från flera håll samtidigt med något slags eko. De stora vingarna rörde sig i slowmotion.
”Vem är du?”
”Hur kan du flyga?”
”Jag ska berätta Emelie, men ni måste lyssna på mig. Kan ni göra det?”
”Hur vet du vad jag heter?”
”Jag vet allt om dig och Isaac.”
”Varför gör du så här mot oss?”
”Vad heter du?”
”Jag heter Inez, Isaac ... jag förstår vad du menar Emelie ... jag ska förklara allt men det finns ingen tid nu.”
”Varför inte?”
”Jag och mina vänner ska hjälpa dig och Isaac.”
Isaac vågade inte riktigt titta på Inez.
”Är vi döda ... är vi det?!”
Inez förstod mycket väl att det var väldigt svårt för barnen att förstå. Inez tog sin hand och strödde ut ett skimrande pulver som Isaac och Emelie direkt försökte att borsta bort. Men det fanns inget pulver att borsta bort. Emelie tittade på Inez som svävade ovanför dem, hon kände sig fortfarande rädd, men också lugnare. Emelie tittade på vingarna, på hela Inez, hon var fin. Inte läskig.
”Känns det bättre?”
”Ja ... vi tror att du är god.” Isaac kände sig lugnare.
”Det är jag ... det lovar jag er, ni kan lita på mig ... Det är tyvärr bråttom ... så jag vill att ni lyssnar på mig.”
”Varför är det bråttom?” Emelie tog tag i Isaacs axel och klämde åt. Emelie ville att Isaac skulle lyssna inte ställa frågor.
”Ja, okej ... vi lyssnar jättemycket.”
”Vi har följt er länge ... ni är speciella ... behöver hjälp ... problem i er familj ... hjälpa andra ...”
”Men ... vi förstår inte.” Emelie tyckte att Inez pratade konstigt. Isaac tänkte på ljudet. Han tyckte att det lät så där dämpat ungefär som det gjorde i pappa Charles ljudisolerade musikrum.
”Det finns ingen tid nu tyvärr ... en helikopter kommer ... de letar efter er ... jag kommer snart tillbaka till er igen.”
Inez höll vingarna framför sig och tittade på Isaac och Emelie. Sakta rörde hon sig bakåt upp i solljuset och försvann.
Ljudet förändrades, det vanliga ljudet kom tillbaka. Långt borta hördes ljudet av en helikopter. Emelie och Isaac såg på varandra. De fattade ingenting, vad var det frågan om? Helikoptern närmade sig, hördes högre och högre. Den närmade sig snabbt.
”Är det helikoptern?” frågade Emelie fast hon visste att det var det. Ambulanshelikoptrar flög ofta precis över deras hus så båda barnen visste precis hur de låter.
”Ja.”
Isaac tog Emelies hand och började gå mot stranden. Det tog en kort stund att gå dit. Det var bra för då slapp de se allt blod på berget. Sakta rann blodet från klipporna ner i sanden. Deras lilla gummibåt hade stora skador, vindrutan hade slagits av på mitten. Ena gummipontonen var uppskuren längs hela sidan. Men när barnen var framme syntes ingenting. Allt blod var borta, det hade sugits ner i sanden. Båten var precis som förut, inte ett märke. Sakta svävade gummibåten bakåt och lade sig i vattenbrynet med motorn prydligt uppfälld, inga konstigheter.
Isaac och Emelie tittade förvånat på gummibåten, men bara i några sekunder för sedan hördes helikopterns enorma motorljud. Isaac och Emelie vände sig om. Helikoptern kunde inte landa utan blev tvungen att hovra över en låg klipphäll en bit bort. En man med röd hjälm och orange overall hoppade ner. Han vinglade till och de trodda att han skulle ramla i vattnet. Men han fick ordning på balansen och vinkade till dem att komma. Isaac och Emelie gick mot honom, när de var framme fick de hjälp av många händer att komma upp och i helikoptern. Dörren sköts igen, Isaac och Emelie såg knappt något i mörkret där inne. Isaac kände bensinlukt och höll för näsan.
Helikoptern lyfte bakåt, snurrade sakta runt och rörde sig framåt. Det lät högt inne i helikoptern. När Emelie och Isaacs ögon vant sig såg de vuxnas ansikten, deras ögon verkade liksom stora tyckte Emelie. En tjej som hade ett märke med ett rött kors på sin overall undersökte dem och lös i ögonen på dem, flera gånger. Isaac tyckte inte om det alls.
När de var på väg att landa såg Isaac och Emelie att det stod massa folk därnere. Det var ett blått och vitt band knutet, som en ruta. Isaac undrade hur de skulle få plats i den där lilla rutan. Utanför landningsplatsen var det många parasoll. Alla var nedfällda, på väg ner så började parasollen röra på sig, de fälldes upp. Flög upp och snurrade runt, sedan lugnade de ner sig och fällde ihop sig igen. Ingen tänkte på det, de tittade på Emelie och Isaac.
Emelie och Isaac såg inte människorna som stod bakom de blåvita banden, bara mamma och pappa. Julia grät och log på samma gång. Charles var vit i ansiktet, han såg ännu allvarligare ut än vad han brukade göra.
”Mina små bästisälsklingar!” Julia böjde sig och kramade om Emelie och Isaac hårt. De kramades länge. Ingen av dem tänkte på någonting annat, inte ens på att de blev filmade av ett TV team. Läkaren från helikoptern kom fram och pratade med föräldrarna, barnen hörde inte vad hon sa.
”Idag kan vi nog säga ... att vi har sett ett mirakel! Som vi rapporterat om i tidigare sändningar så anmäldes idag två barn saknade utanför Sandhamn.”
Reportern Ylva pratade inte så bra. Det lät som hon hade varit ute och sprungit.
”Barnen, en elvaårig pojke och en nioårig flicka försvann i samband med ett märkligt oväder. Båda hittades oskadda. Vädret var strålande och vindstilla. Plötsligt blev det storm.
Vi har med oss vår meteorolog Per Lindgren på länk för en kommentar. Per vad säger du om det här?”
Meteorologen såg ut som han hade satt på sig kläderna väldigt snabbt och lämnat sina barn och fru för att åka till jobbet. Det hade han också.
”Ja, Ylva. Först vill jag säga att jag är mycket glad för att barnen är återfunna”, sa Per.
”Ja, verkligen, Per.”
”Nu är det här väldigt ny information för oss. Men det jag kan säga är att det är extremt ovanligt att ett oväder rör sig så här lokalt.”
Det var inte ovanligt. Det hade aldrig någonsin hänt tidigare i Sverige.
”Våra preliminära mätningar visar på en vindstyrka och en våghöjd som är ... exceptionellt hög.”
TV-tittarna fick se olika inskickade filmklipp. Gemensamt för alla var att det inte på något sätt såg ut som väder i Sverige. Det såg ut som orkanväder i något främmande land, långt borta. Sist fick man se när helikoptern landade och barnen steg ut. Det gick inte att se enkelt, men hade man ha pausat på exakt rätt ställe så skulle man fått se någonting konstigt. Det var något med Isaac och Emelies ögon. Deras ögon lös till.
Två unga syskon ger sig iväg ensamma ut i skärgården i en liten båt när det plötsligt kommer en stor storm. Detta är inledningen till berättelsen om Isaac och Emelie som räddas ur stormen av en fjärilslik varelse som heter Inez. Inez lockar med barnen till sin värld, dit de därefter börjar återvända varje natt. Det är en vacker värld, fylld av godhet och spännande äventyr. Men Inez har också ett budskap till barnen – de måste hjälpa sina föräldrar, annars kommer det att gå riktigt illa för hela familjen.
