SÖ CO G
Isflickan
isflickan
©SörenColbing, 2024
Omslagsformgivning:CarlÅkesson
Omslagsfoto: Theodor ochSören Colbing
Förlag: BoD– Books on Demand, Stockholm, Sverige
Tryck:BoD –Books on Demand,Noderstedt, Tyskland
isBn 978-91-8057-597-3
Sören Colbing
Inträffat är oåterkalleligt och utgår från skärningspunkten, likt origo. Detuppstår en positiv sidarespektiveennegativ. Vissahävdar attdet är ödesbestämt, andra gör gällande attdet är slumpmässigt. Ingen anar vilka konsekvenserna blir över tid.
5
Del1
Kalle Bruthus är skärgårdsentusiastoch han har sinbästa vän, Kurre, vid sinsida. Det är april1942 ochvintern har varitlång ochkall.
7
HÖGR EMAKTS JAKT
förenade ien enastående stund,ett återseende ochen nåd attstillabedja om.Kalle Bruthusuppfylls av en oerhört stark lyckokänsla,bästbeskrivetsom berusande eufori. Bästa vännen Kurre ochhan själväräntligen tillsammansigenpå skäret,deras skär.
Kurreoch Kalle Bruthushar varitkompisar sedandevar i treårsåldern. Familjernabodde grannaroch de föddes hösten 1906 medett parmånader mellan dem,varav Kurreäräldst. Nu sitter de iskjutskårenjämtevarandramed någonmeters mellanrum. Skäret är detytterstaiden härdelen av Stockholms skärgård, somKalle Bruthusanser är denvackraste av utskärgårdar. Här på denna sista utpost,detta skär somKurre ochKalle Bruthus kallar sitt,men somegentligen är ettså kallatfriskär, hardetvå vännerna byggtupp en skjutskåre. Iärlighetens namn,att det är ettfriskär innebär ipraktiken attvem somhelst harrättatt jaga här,men det är Kurreoch Kalle Bruthussom byggtskårenoch detgjordes på ettbra sätt från allraförsta början. Medbra avsesfrämst attskjutskåren består av storastenar, närmast beskrivetsom bumlingar.De tvåkompisarna är välmedvetnaomatt stenarnasstorlek och
tyngd harenavgörande betydelse eftersom mindrestenarhelt
9 1
enkelt spolasivägavstormvågor ellerförsbortavisi rörelse.
De skulle blitvungna attbörja om varje våromdebyggt för lättviktigt. Nu är detmestfråga om attbaxaett fåtal stenar på plats somrubbats ur sitt ursprungligaläge. Året de uppförde
skåren transporteradedesjälvautstenarnamed båt. Vännerna vardåi fjortonårsåldern ochsedan desshar de varitpå”sitt skytteskär” varje höst ochvår föratt jaga sjöfågel. Vårjakten har alltid varitfavoriten förbåde Kurreoch Kalle Bruthus.
Detta av fleraanledningar, varavtiden på året är avgörande. Vårjaktenpågår från ochmed första apriltilloch medtionde april ochljuset harhunnitåtervända medallt längredagar.
Tillgången på jaktbytet, sjöfåglarna, är oftastbetydligtbättre på vårenänpåhösten. Även vattentemperaturenspelarin. Det är kallare vidden härtiden,alltså ibörjan av aprilmånad,än vaddet är på hösten iseptemberoch oktober.Detta medför att fågelköttet håller sigfräscht en längretid på våreni jämförelse medhösten.
Notera: Rätt ska vara rätt.Att Kurre ochKalle Bruthus har varit härpåskäret varjeårsedan skjutskårebygget stod klart hösten 1920 stämmer inte helt. Nu är detapril 1942 ochde har inte varit på skäret sedanvårjakten 1939.
Den härsjöfågeljakten överglänser överlägsetalltdetidigare varit medom! Vädret är inte barabra,det är enastående! Soligtoch varmt.Vindstilla, inteenkrusningpåvattnet. Dessutom är detoerhört många sjöfåglar iluften, varavde flesta är alfåglareller ejdrar. Jägarna omgesavenstark ljudkuliss framförallt tackvarealfåglarnas vackra sång. Flockefter flock, med dels alfåglar ochdelsejdrar, kommer inflygande över jaktkamraternas tjugovettarsom ligger cirka femton meter utanför skäretssödra udde ochdetvå skyttarna sitter ungefär
åtta meter från strandlinjen.I ochför sigett näranog idealiskt
10
skjutavstånd, mentillhelhetensextraordinära fågeljakt hör attvarje skottdeskjuter med sina dubbelpipiga hagelgevär tycksträffa! Kalle Bruthus sneglar på sinkompisoch kaninte låta bli attle. Kurre märkeratt hans kamrat tittar på honom ochler tillbaka.Kurre skjuter tvåskott ität följd ochtre alfåglarstörtar mothavetsyta ochliggerdärefter stilla,döda. Ytterligareenmärkligoch fantastiskt brasak:Alla skottär dödande! Inga skadeskjutna fåglar attbehöva offra extraskott på, inget utdraget lidande, ingen dödskamp.
Kurre flinar motKalle Bruthusoch säger samtidigt somhan laddaromsitthagelvapenmed tvånya patroner: –Att jag är en enormtskickligskytt,det kanjag medfog påstå är allmänt erkänt.Men attdumin käreKalle Bruthusärså pass skicklig somduvisar idag är faktiskt en stor överraskning!
–Jaså,det säger du din skämtare,svararKalle Bruthus och flinar tillbaka motsin jaktkompis.
Pangpang, fler fullträffar, fler döda fåglar på den stilla, blankavattenytan.
KalleBruthusnynnar:
–Lugn vilar sjön när detinteblåser, tralala la la la.
Kurresäger med glimten iögat:
–Finns detmöjlighet attfå höraden medmelodi?
–Haha, svarar KalleBruthus ochska just till atttänkaut ettbra hämnd-svarnär Kurreplötsligt frågar:
–Vet du, somärsåduktig,vilketdet första skottetär?
–Vad menar du, detallraförstaskottet någonsin?Hur sjuttonska jag, eller ensnågon nu levande person,veta det?!
–Dukan ju alltiddra till med en vild gissning, föreslår Kurre.
–Vadå vild gissning, somtillexempel Napoleon?
–Det är tyvärr felgissat av digKalle.Det rättasvaretär… Skott-Ettsåklart!
–Fyfaanvakorkat, intealls lattjo om du nu inbillar dig det, sa Kalleoch fnös.
11
Fler fågelflockar. Flerskott.Mer jaktbyte.
–Jahaja, sa Kalle, får jagfråga dig en sak?
–Visst,fråga på du,saKurrestorsint.
–Vilken är denförsta klockan?
Kurrefunderade.
–Kan jag få en ledtråd?saKurre efterenstund ochnågra skottsenare.
–Absolut skadufådet.Ordet urgammal är det. En ledtråd alltså.
–Vad lekandelättoch enkelt detblevnudå! sa Kurreoch efter en konstpaus svaradehan:
–Ur-Ett!
Kalle lernär hansäger:
–Eneloge till dig förett hyfsat brasvar, men tyvärr är det ettfelaktigt svar! Rätt svar är …Solur-Ett!
–Usch, nu koncentrerar vi osspåsjälvajaktenoch försöker vara tysta, men Kurre kantrots allt inte låta bliatt skratta.
HandunkarKalle iryggenoch säger: –Din slugarackare!
Euforin består ochalltpågår ytterligareenstund:Det fantastiska vädret, sjöfåglarnas flykt, ljudkulissenmed alfågelsång,de välriktadehagelsvärmarna,känslanavgottkamratskap.Och allt sker dessutompåden vackrasteavplatser!Men allting har ettslut ochdet börjar blidags attbärga bytet. Kalle Bruthus ska just resa sigupp ochkamratligterbjuda sigatt ro ut med ekan ochbärga fåglarna, menögonblicket innan säger Kurre: –Jag rorut. Sittduhär ochlapa soloch bättra på din solbränna.
Sagt ochgjort,Kurre resersig.Med sinhagelbössa ihöger hand går hansakta mot skärets norraudde.Kalle Bruthussitterkvariskjutskåren.Solenvärmer skönt, hansluter ögonen ochkänner hurtrött hanisjälvaverketär.
12
–Omtänksamt av min käreKurre, mumlar KalleBruthus försig själv.
När han vrider på huvudetser hanKurre när hansakta går överskärets högsta platåoch några sekunder senare försvinner hanner bakom berghällen. Kalle Bruthusgör det bekvämtför sigiskårengenomatt läggautett par välinsuttna dynor och ovanpå dem sinegen storaskjutrockavtjocktvadmalstyg. Kurrehar lämnat kvar sinskjutrock ochKalle Bruthustar sig friheten attanvändaden somtäcke.
Det är fortfarandevindstilla ochdet är inteheller någon ström ivattnet. Härute kringdeyttersta skären brukardet alltidströmma ochdessutom växlariktning då ochdå. Den ena minuten kandet vara nordlig strömför attnågon minutsenare plötsligt blisydlig. Menidagärdet intemycketsom är siglikt ochdet är ettströmlöst stillastående vatten somomger skäret. Kalle Bruthusfunderarpådet härmed strömoch vind.Lite märkligt attnär detärfråga om ström,alltsånär mananger strömmen somnordlig, då avsesvilkenriktning strömmen är på vägåt. Alltsåär nordligström på vägåtnorr. Tvärtom när det gäller vind.När mananger vinden somnordlig,jadå kommer vinden från norr ochärpåväg mot söder. Dettahar förmodligenenlogisk förklaring, men hantänkerinteförsöka komma på vadlogiken gårutpå. Inte häroch nu,inteidag, kanskeimorgon.
Kurreborde vara här nu.Det är intelångtatt ro från platsen där deras eka liggeruppdragenpåenberghäll ochnogaförtöjd vid en stor sten. En braoch tryggplats,inteminst förden säkra förtöjningens skull.Att ha tillgång till båt är centralt livsviktigt fördem.Omekan sliter sigoch kommer på driftuppstår det medens en katastrofalsituation.
Tiden gåroch Kalle Bruthushinner bli ordentligtorolig ochtänker obehagliga tankar somatt Kurreråkat halkapå desåphala strandnäraklippornaoch fallit så otäckt atthan
13
slagitihuvudet ochtuppatav. OchkanskeärKurre …Nu! Ja,nuäntligen komhan roende runt skäretsöstra udde! Kurre ror medsolsruntskäretoch detärförväntat,resonerar Kalle Bruthus medsig själv. Ingenvindsynspåhavetsyta,inteens en krusning, men trots allt finnsdet litevindenbit uppiluften ochden ytterstsvaga vinden förmed sigendoftavpiprök. Greve Gilbert Hamiltons Blandning.Svårt,för attintesäga omöjligt, atttamiste.Och detfrämstför attdet är Kurres favorit.
Nå, nu fick KalleBruthusförklaringen till varför Kurrehar tagitlång tid på sig. En pipa rökigodan ro,det är hanväl värd attunna sig. Det är inte någon brådska. De döda sjöfåglarna kommersom sagt ingenstans när det vare sigblåser eller strömmar ochKurre ochhan självhar inte bråttom. Ta det lugnt, koppla av.Kalle Bruthus serhur Kurrebörjarbacka mot den fågel somska bärgas först.
Kurre säger högt ochtydligt närhan lyfter in den första sjöfågeln somärenpräktig ejderhane,ensåkalladguding: –En.
Fågeln försvinnerner iekan, troligen placerar Kurreden på akterdurken.
–Två.
Kurreror, bärgaroch räknar vidaremed högoch tydlig röst.
Kalle Bruthus njuteravaprilsolens värme. Han komatt tänka på hurdet varför femårsedan när hankom till sitt arbeteefter vårjakten iskärgården ochkollegorna kändeinteigen honom! Ochdet berodde på denrejäla solbrännan han fick härute under vårjakten då det varovanligtmycketsol,men även en heldel vind. Tillskillnad från nu meddet kavlugnt stillahavet.
Han tittar ochlyssnar närKurre bärgar,men efterenstund gör Kalle Bruthuspånyttdet bekvämt försig iskjutskåren.
Dynorna isolerar mot det kallabergetoch hans skjutrockgör sitt till förhöja komforten.
14
–Ingenting förprinsessan på ärtenmen detfår duga åt mig, mumlar Kalle Bruthus.
Hanlägger sigpådet provisoriska underlagetoch Kurres rejäla rock fårännuengångdugasom täcke.Kalle Bruthus
sträckerutsig isin fulla längd ochmyser försig självnär han hörkamratenfortsätta medatt räknabärgade fåglar.
–Trettiotvå. Trettiotre.
Så många middagar. Sjöfågel iugn, tvåeller kanske till ochmed trefåglarpåengång. Brynadem förstistekpanna på spisen ochdärefterin medlångpanna iugnen. Skeda sky. Salta ochpeppra. Servera med tillbehören potatis, såsoch lingonsylt. Ochdet skavaraplockadeoch sveddafåglar! De jägaresom flår sitt byte förstår han sigintepå. Detmesta av smaken går ju förlorad närman tarbortskinnet. Kalle Bruthus fantiserar om allt gottfågelkött medtillbehöroch detfår det attvattnas imunnen på honom. Nu närdet är krigstider, och därmedkristider, är detextra välkommet med färskt kött.Det är mycketsom är ransoneratoch det gäller bland annatkött. Folk äter ekorrar, kajor, kråkor ellervad de kankomma över. Han hadehört ryktenområttorpåmiddagsbordet.”Sveriges beredskap är god”, hade PerAlbin Hanssonsagt baradagar innan krigetbrötut. Inte tillräckligt god, tänker Kalle Bruthus.
–Min kärevän ochjag är lyckligt lottade, mumlar hanför sigsjälv samtidigt somhan hör Kurreropa: –Femtioåtta.Femtionio.Sextio.
–Där låg fåglarna tätt, konstaterar KalleBruthusbelåtet försig själv.
Han komatt tänka på hurdet kundevaranär hanvar helt liten ochdet vartuffatider. Han kommer inte ihåg detsjälv men hanlär ha sagt ”Litemen gott.Gottmen lite.”Ibland är detöverflöd.Vid andra tillfällen är detbrist på brafödaoch närmast nöd. Det gårinteatt ta någontingför givet.Vem är hanatt troannat?
15
Kalle Bruthus ligger ochdåsar isolskenet. Han resonerari tysthet med sigsjälv om han egentligen behöverhaKurres skjutrock översig närdet är så härvarmtoch sköntiluften?
Bättreatt ha rocken undersig,dåisolerar detännubättre mot det kallaberget.Vilket angeläget spörsmål, hanler åt sig själv.Finns det verkligen ingenting viktigareatt ta beslut om, utföra, åtgärda? Då ochdåhörsKurresröst,klar ochtydlig.
Det senasteutropet är: –Sjuttiosju.
Därefterärdet tyst.Och detförblirtyst.
–Men detärjustrålande.Sjuttiosjufåglar! Nytt rekord och det medråge. Kommer vi självaatt få plats iekan tro? Jodå, det kommer attgåbra,mumlar Kalle Bruthusoch lägger sig på vänstersida ochdrarupp Kurresrocköversitthuvud.
Alfåglarnas sång hörs fortfarande mennupåbetydligtstörre avståndoch därmedärljudkulissenmer dämpad.
16
»När jag tittar ut mot de till synes oändliga havsisvidderna hajar jag till! Serjag verkligen rätt, är det en lång skugga ute på isen? En skugga av vad? Det finns ju ingenting där! Solen går åter imoln, magin är bruten ...«
ISFLICKAN är den första romanen ienserie av episk karaktär.Berättelsen börjar iStockholmsskärgårdi april1942. Andra världskriget pågår och Östersjön är täckt av is efter en lång och mycket kallvinter.På detallra yttersta skäret är vännerna Kurreoch Kalle Bruthus återförenade efter treår. Nära till skratt och medvapeni handblir återseendets glädje stor.Men den starka känslan av lycka är övergående.Först ett krypande obehag somförbyts till skräck. Detenda som går att sägamed säkerhet är att ingenting kommer att bli siglikt.
Verkliga händelser,iakttagelser och upplevelser ligger till grund för romanen ISFLICKAN. Iövrigt är berättelsen baserad på fiktion.