INGELIN
ANGERBORN LINA BLIXTLäs mer om Ingelin Angerborn
och Lina Blixt på
rabensjogren.se
ingelin.se
© Text: Ingelin Angerborn 2024
© Illustration: Lina Blixt 2024
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
Grafisk formgivning: Rebecka Neumann
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN 978-91-29-74588-7
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
– Det ska väl bli spännande att sova över hos Nina och Klas, sa pappa och lät så där överdrivet positiv som han alltid gör när han vet att det är något jag inte riktigt vill.
– Ja, du får ju se deras nya hus först av alla, sa mamma. Jag är grymt avundsjuk på dig. Jag tittade ut genom bilfönstret. Solen sken på husen och trädgårdarna som sakta gled förbi där utanför. Det såg egentligen fint ut, men klumpen i magen fanns där ändå.
– Om du är så avundsjuk kan du väl stanna, sa jag. Man måste faktiskt inte gå på fest. Dessutom är det
pappas kompis som fyller år.
Mamma vände sig om och la en hand på mitt knä.
– Det är bara en natt, hjärtat, sa hon. Vi kommer i morgon kväll. Och du älskar ju moster Nina!
Jag suckade tyst. Mamma hade helt rätt i det där med Nina, jag gillar henne verkligen. Jag tycker bara inte om att sova borta. Särskilt inte på ställen där jag aldrig har varit förut. Och särskilt inte själv. Jag vet inte riktigt varför, det känns bara så jobbigt på något sätt. Som om det kommer att hända en massa hemska saker. Typ allt från att det börjar brinna till att jag blir uppäten av ett dreglande monster eller något. Alltså, jag fattar ju att det inte finns monster och sånt, men det är ändå så det känns.
– Det kommer att gå jättebra! sa pappa och gav mig en uppmuntrande blick i backspegeln. Det kommer inte att hända nåt! Jag lovar!
– Sånt kan man faktiskt inte lova, muttrade jag.
Och det var kanske just det som var det värsta. Att ingen kunde lova att inget skulle hända. Inte ens mamma och pappa. Det kunde de så klart inte göra hemma heller, men där kändes allt mycket tryggare.
– Där är det! ropade mamma plötsligt och pekade på ett gult litet hus en bit längre fram. Jag ser Nina i trädgården.
Nina hade tydligen sett oss också, för hon kom springande över tomten med armarna viftande ovanför huvudet. På hennes läppar syntes ett stort leende.
– Gud, vad kul att se er! hojtade hon så fort vi klev ur bilen.
– Ja, äntligen! sa mamma. Jag tror att det är tre månader sen sist. Det är ju inte klokt!
Nina skakade på huvudet, sedan slog hon armarna om mig.
– Och Josefin! sa hon. Vad roligt att du ska vara här hos oss!
Jag sa ingenting, men kände återigen av klumpen i min mage.
– Vad fint det ser ut! sa mamma och kastade en drömmande blick mot det gula huset. Rena idyllen!
– Ja, det är fint, sa Klas, som också hade kommit fram till bilen nu. Men det är mycket jobb också. Det är ju ett gammalt hus. Nästan hundra år!
Nina såg bedjande på mamma och pappa.
– Alltså, jag vet att ni är sena, sa hon. Men en liten snabbtitt hinner ni väl med?
Pappa tittade på klockan.
– Nä, vi måste tyvärr åka, sa han. Vi stod i kön vid det där vägarbetet i över en timme.
– Ja, så himla typiskt, suckade mamma. Och jag som är så nyfiken. Men vi får titta i morgon i stället.
Nina höll min väska medan jag sa hejdå till mamma och pappa. Sedan gav hon väskan till Klas, la armen om mina axlar och log sitt stora leende.
– Kom, sa hon. Nu ska du få se vårt nya hus!
– Gamla, sa Klas. Vårt gamla hus.
Jag skrattade. Ninas arm var varm och
trygg och klumpen i magen kändes med ens mycket mindre. Det var till och med nästan roligt att vara där.
– Och så ska du få träffa Torsten, fortsatte Nina.
Jag tittade förvånat på henne. Hade de bjudit hem någon annan nu när jag skulle vara där?
– Vem är Torsten? frågade jag. Nina log hemlighetsfullt.
– Det ska du snart få se, sa hon. Men jag tror att du kommer att gilla honom. Nina hade alldeles rätt. Jag älskade Torsten från första sekunden. Hans klarblå fjädrar och de pigga små pepparkornsögonen.
– Åh, vad söt han är! sa jag. När köpte ni honom?
– Det gjorde vi inte, sa Nina. Jag fick honom av min kompis Leyla för en månad sen ungefär. Hon har haft honom i flera år, men så blev hon tyvärr allergisk och kunde inte ha honom kvar.
– Stackars henne, sa jag. Men tur för er! Och mig!
I vanliga fall brukar jag tycka lite synd om djur i bur, men Torstens bur var väldigt stor. Och med sina tinnar och torn såg den mer ut som ett slott än en bur.
– Fick du buren också? frågade jag.
– Ja, sa Nina. Torsten var Leylas lilla prins, så han var ju tvungen att ha ett slott att bo i.
Jag tittade på Torsten igen. Han såg verkligen ut som en liten prins där han satt på sin pinne. Det var
typ bara kronan som fattades.
– Hej Torsten! sa jag. Vad fin du är!
Torsten la huvudet lite på sned och plirade mot mig med sina pepparkornsögon.
– Hej sötnos! sa han. Vad heter du?
Jag stirrade på Nina och Klas.
– Men lägg av! sa jag. Ni skojar! Kan han prata?
– Ja, det kan han faktiskt, sa Nina. Leyla säger till och med att han är ovanligt duktig på att prata.
Vi har inte hunnit lära honom nåt nytt än, men han kan ganska många fraser som Leyla har lärt honom.
Natti natti, Tackar tackar, Puss på dig, Vill du bada? och lite annat smått och gott.
– Puss på dig! sa Torsten och plirade mot mig igen.
Jag skrattade högt. Jag hade visserligen hört talas om pratande undulater, men jag hade aldrig träffat någon förut. Och jag hade aldrig trott att jag skulle få träffa någon heller.
– Visst är han gullig? sa Nina.
– Jaa! sa jag. Supergullig!
Klas skakade på huvudet.
– Jag tycker att han är lite läskig, sa han.
– Vadå läskig? sa Nina.
– Jamen, det där med att han kan tala, sa Klas. Det är obehagligt på nåt sätt. Onaturligt. Jag menar, tänk om en hund började prata helt plötsligt. Eller en ko …
Jag skrattade igen och Nina himlade med ögonen.
– Du är ju knäpp! sa hon. Torsten är en undulat och undulater härmar ljud.
– Jag vet, sa Klas. Men ändå … han låter ju nästan som en människa …
Josefin ska sova över hos sin moster och morbror. Hon tycker egentligen inte om att sova borta, men Nina och Klas är världens snällaste. Dessutom har de precis fått hand om Torsten – en alldeles klarblå undulat med svarta små pepparkornsögon. Josefin älskar honom från första sekunden. Och när hon upptäcker att han kan prata också, glömmer hon nästan helt bort att oroa sig.
Men lugnet varar inte länge … För vad är det med dörren till vinden som nästan alltid står på glänt? Varför ser Josefins spegelbild i fönsterglaset så konstig ut? Och vad är det egentligen för egendomliga saker Torsten säger?
En krypande Ingelin Angerbornrysare i kort format med fantastiska illustrationer av Lina Blixt.
Av författaren till Rum 213.