SKEJTTRUBBEL OCH KÄRLEKSBUBBEL
Sophia Larsson
Läs mer om Sophia Larsson på rabensjogren.se
© Sophia Larsson 2024
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
Omslagsformgivning: Karin Johansson
Omslagsfoto: Adobe Stock
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
ISBN 978-91-29-74473-6
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
_ Vad sa du? säger jag och slutar tugga.
Den mjuka hallongrottan doftar himmelskt, men något i Biggans ord får den att smaka annorlunda.
– Vi måste ut och leva, Ella! Livet är för kort för att göra ingenting, upprepar hon.
Ingenting? Vad menar hon, vi gör ju massor? Biggan är min bästa kompis, själsfrände och gamla dagmamma. Hon är 73 år och bor i lägenheten under mig. Varje dag efter skolan sitter jag vid Biggans köksbord, läser lexikon, googlar, skriver listor och bakar hallongrottor. Eller ja, Biggan bakar och jag äter. Ibland tittar vi på engelska deckare, och ibland kommer Biggan på något att göra. Det är väl ändå någonting?
– Jag har skrivit en bucketlista om …, börjar Biggan.
– Vänta nu, har du skrivit en lista? avbryter jag.
Biggan har väl aldrig skrivit en lista förut? Det är ju mitt jobb. Typ allt som hänt i mitt elvaåriga liv ligger samlat i ett gäng listor i min telefon. Jag gillar att ha koll och när saker är som de alltid varit.
– Livet är kort och det finns en massa saker jag vill hinna göra, säger Biggan och tuggar hallongrotta så att mördegssmulorna yr.
Jag googlar i hastigheten av en blixt och inser att en bucketlista består av grejer man vill uppleva innan man dör.
– Vad står på din lista då? säger jag.
Biggan och listor var trots allt två av mina favoritsaker i livet och när de kombinerades kunde jag inte bli annat än nyfiken.
– Du ska få se, säger Biggan med finurlig min.
Kapitel 1
Jag försöker komma ikapp Biggans snabba elcykel. Jag gillar inte hennes fart. Den stora påsen i cykelkorgen studsar oroväckande i guppen och när hon väjer för en liten hög med hundbajs. Det borde vara förbjudet för tanter att cykla så fort. Tänk om hon ramlar? Då kommer alla hennes bensköra ben gå sönder, och jag får köra runt henne i rullstol resten av sommaren. Huden på armarna knottrar sig bara jag snuddar vid den tanken. Min tröja svettklibbar mot kroppen när vi cyklar förbi fotbollsplanerna, över industriområdet och närmar oss skejtparken. Biggan tiger som en mussla, vart är vi på väg?!
Biggan är som sagt min bästis. Jag fattar att det låter konstigt med tanke på att hon är 73 år, men det har varit så jämt. När jag var liten var hon min dagmamma, och jag har alltid tyckt hon är bäst. Rolig, påhittig och bakar världens godaste hallongrottor. Trots att hon såklart inte är min dagmamma längre, älskar jag fortfarande att hänga hos henne och äta kakor, kolla deckare och googla fakta. Jag älskar fakta.
Vid Biggans köksbord har jag säkert bläddrat i över tretusen lexikonsidor. Focus, Nationalencyklopedin, Bra böckers lexikon, listan kan bli hur lång som helst … Men när jag gick i trean och fick mobil dog liksom lexikonbläddrandet ut. Jag blev besatt av att googla istället, jag kunde inte ens sluta när jag skulle äta eller sova. Till slut fick jag lova mamma och pappa att bara forska om en sak per dag. Biggan tyckte också det var kul att forska, men ingen i klassen var intresserad. Därför hängde jag mest med Biggan på eftermiddagarna efter skolan. Och så nu på sommarlovet förstås.
– Vad gör vi ända här borta? frågar jag och cyklar det snabbaste jag kan på min gamla lila skruttcykel. Den brännande känslan i låren gör mig tyvärr medveten om att sadeln är alldeles för låg, trots att den är på maxhöjd.
– Man lever bara en gång, Ella-Bella. Och jag gillar saker som går fort! Eller, jag tror det i alla fall, jag måste prova mig fram.
Jag sväljer hårt. Inte nog med att vi är ute på en livsfarlig cykeltur, nu har Biggan dessutom fått för sig att hon gillar fart. Det oroar mig.
– Jag kan inte sitta hemma och göra ingenting, säger hon och slänger teatraliskt ut med handen. Livet är för kort. Jag såg
ett program på tv om en dam som åkte till Indien och lärde sig dansa magdans, som 75-åring! Därför ska jag bocka av allt på bucketlistan. Idag står det skejtboard, och då SKA jag lära mig att åka rullbräda. Jag kommer inte dö nyfiken, det ska jag säga dig!
Biggan pratar på utan att lägga märke till att jag håller på att svettas ihjäl och rinna av cykeln bakom henne.
– Nä, men du kommer bryta alla ben i kroppen och kanske dö, flåsar jag fram. Skejtboard, är du inte riktigt klok!?
När vi låser cyklarna vid den stora betonggrå skejtparken är jag fortfarande andfådd. Nyss var vi i Biggans kök och smulade i oss hallongrottor. Nu är vi här. Det är ovant och lite obehagligt.
– Får jag se din lista? säger jag när andningen är normal igen.
Biggan gräver i sin leopardmönstrade kaftan och kastar åt mig en skrynklig lista.
Snabbt ögnar jag igenom de första fem punkterna och flämtar till när jag ser vad hon skrivit. Jag skriver in dem på min telefon. Det är tråkigt att inse, men jag tror Biggan har tappat det lite. Innan vi pratar mer om det här måste jag samla mig. Och hålla koll på Biggan som med stor möda försöker låsa fast cykeln vid en lyktstolpe.
Jag vet inte mycket om skejt, men jag föreställer mig att alla som hänger i skejtparken är coola och modiga. Den intillliggande träddungen kastar skuggor över några bänkar som ser väldigt inbjudande ut. En envis svettdroppe rinner längs med pannan och benen känns som kokt spaghetti.
Biggan däremot kvittrar vidare medan hon krånglar ut den splitternya skejtboarden från påsen i cykelkorgen. Jag passar på att se mig omkring ordentligt. Arenan är större än vad jag trodde. Överallt i den grå betongen är det gupp, platåer, räcken, ramper och backar. Jag kisar mot en plåtskylt: Välkommen till skejtarenan. Här finns 1 600 kvadratmeter skejtyta med en stor och liten bowl, rails, streetyta och en parkdel med snakerun.
Öh, vad betyder det ens? Det här är inga engelskaglosor vi har haft än i alla fall. Ett kvitto och en prasslig gammal USsnaxpåse blåser förbi och jag känner hur det vattnas i munnen. De varma chipsen är godast av allt man kan köpa i simhallens café, en perfekt blandning av salt och krisp. Jag plockar upp påsen och lägger den i papperskorgen bredvid oss. Jag kan inte låta bli att titta på kvittot, och ser till min förskräckelse att simhallschipsen är svindyra.
Biggan ser ut att jonglera med alla saker som legat gömda i cykelkorgen. Hon tappar skejtboarden på marken, och med
en darrig rörelse rättar hon till hjälmen och knäpper den under hakan.
– Du har inte funderat på att ha fler skydd? frågar jag. De där som är yngre och har starkare skelett verkar ha knäskydd, armbågsskydd och handledsskydd.
– Det kunde vara bra, medger hon. Det får bli nästa gång.
Hon tar skejtboarden under armen och tittar bort mot en grupp killar och tjejer i min ålder. Några har stora tröjor och byxor, höga strumpor, mössor eller hjälmar med häftiga mönster. Riktiga skejtare. De verkar vänta på något.
– Det är ingen som åker, säger jag. Varför står alla bara?
– De kanske har samling, säger Biggan och fingrar på den sandpappriga ytan på skejtboardens ovansida.
– Jag tror inte samling är särskilt vanligt när man skejtar, det hade man väl mer i förskolan? säger jag utan att veta ett dugg om saken.
Jag har inte hunnit forska om skejt ännu. För mig är det rena grekiskan, och eftersom Google är min bästa vän och dagens forskningsämne inte utsetts ännu, öppnar jag en ny flik och börjar söka. Men jag hinner inte läsa någonting förrän Biggan harklar sig och sätter kurs rakt mot skejtarna. Även om jag älskar Biggan av hela mitt hjärta, så känns det plötsligt som att jag vill dö.
Lista pa
anledningar
att älska Biggan:
1. Hon har levt jättelänge och har en massa roliga historier att berätta!
2. Jordens bästa hallongrottebagare. Jag har ätit minst tusen stycken.
3. Hon har ärvt världens största samling med uppslagsverk.
4. Hon är alltid pensionärsledig och vill umgås med mig.
5. Köper världens bästa presenter. Förra året fick jag en fingerträningsbok, Hur man skriver snabbare på mobilen. (På tre veckor blev jag en hel sekund snabbare på att skriva sjuordsmeningar.) .
Saker jag aldrig hade gjort om det inte vore för Biggan:
1. Vågat mig iväg till skejtparken.
2. Pratat med världens snyggaste kille.
3. Låtsas kunna lösa detektivfall.
Om inte Ellas tantbästis Biggan envisats med att vilja lära sig skejta hade hon och Ella aldrig cyklat till rampen. Och då hade Ella aldrig lovat skejtgänget ens till?) att lösa mysteriet med den sabbade skejtparken.
För vem är det som har limmat sand i bowlen, snurrat en kedja runt railsen och sprejat läskiga saker på rampen?
Dessvärre har Ella ingen som helst erfarenhet av brottsutredningar, och inte blir det lättare när en av de misstänkta är den snyggaste kille hon någonsin sett. Hur ska detta sluta?
