En dag när Lotta på Bråkmakargatan nyss hade fyllt fem år vaknade hon på morgonen och var arg redan från början. Hon hade drömt nånting som hon inte tyckte om, och Lotta trodde, att det man drömde var sant, lilla dumma Lotta. Därför blev hon arg.
”Dom har slagit min Bamse”, skrek Lotta, när mamma kom för att se varför Lotta satt i sängen och tjöt klockan åtta om morgonen.
”Vem har slagit din Bamse?” frågade mamma.
”Jonas och Mia-Maria”, skrek Lotta.
”Snälla Lotta det har du bara drömt”, sa mamma. ”Jonas och Mia-Maria har gått till skolan, inte har dom haft tid att klå din Bamse.”
”Dom gjorde det ändå, fastän dom inte hade tid”, skrek Lotta och klappade den stackars Bamsen.
Lottas Bamse var en tjock liten gris, som mamma hade sytt av skärt tyg och gett Lotta, när hon fyllde tre år. Då var Bamsen ren och skär och fin, nu var han smutsig och såg verkligen ut som en riktig liten gris, men Lotta trodde att han var en björn och därför fick han heta Bamsen, fastän Jonas sa:
”Haha, det är ingen björn, det är en gris.”
”Dumma dej”, sa Lotta, ”det är visst en björn!”
”Tror du, ja”, sa Jonas. ”Men jag skulle vilja veta, om du tror att det är en isbjörn eller en vanlig björn?”
”Jag tror att det är en grisbjörn”, sa Lotta, ”tänk det, du!”
Och sin grisbjörn tyckte Lotta om. Han fick sova i hennes säng om nätterna och hon pratade mycket med honom, när inte Jonas och Mia-Maria hörde det. Men nu låg Bamsen där på kudden och var ledsen för att Jonas och Mia-Maria hade slagit honom, trodde Lotta. Hon grät och klappade Bamsen och sa:
”Stackars Bamsen, jag ska spöa Jonas och Mia-Maria, det ska jag!”
Jonas och Mia-Maria och Lotta och mamma och pappa bodde i ett gult hus vid Bråkmakargatan. Varje morgon gick Jonas och Mia-Maria till skolan och pappa till kontoret. Det var bara mamma och Lotta, som blev kvar hemma.
”Vilken tur för mej att jag har min lilla Lotta”, brukade mamma säga.
”Annars fick jag gå här ensam om dagarna.”
”Ja, vilken tur för dej att du har mej”, brukade Lotta säga då. ”Annars vore det synd om dej.”
Men det sa hon inte nu, inte den här morgonen, när hon var så arg. Då sa hon ingenting utan satt där bara och plutade med munnen och såg vresig ut. När hon sen skulle klä sig, kom mamma med den vita jumpern som mormor hade stickat åt Lotta.
”Inte den”, sa Lotta. ”Den killar och sticks.”
”Det gör den visst inte”, sa mamma. ”Känn här så len och mjuk den är.”
”Nej, för den killar och sticks”, sa Lotta utan att känna efter. ”Jag vill ha min samvetsklänning.”
Hon hade en ljusblå sammetsklänning som var hennes finaste. ’Samvetsklänningen’ kallade Lotta den. Och nu ville hon ha den, fastän det bara var torsdag, en alldeles vanlig torsdag.
”Om söndag får du ha sammetsklänningen”, sa mamma. ”I dag blir det den här jumpern.”
”Då går jag hellre naken”, sa Lotta.
”Gör det då”, sa mamma och gick ner i köket.
Lotta satt kvar uppe i barnkammaren, arg och naken, ja, inte alldeles naken förstås. En liten tröja och ett par byxor hade hon på sig och strumpor och skor.
”Men annars precis naken”, sa Lotta till Bamsen – han var ju den ende hon hade att tala med.
”Lotta, du ska väl komma och dricka din choklad”, ropade mamma nere i trappan.
”Trodde du, ja”, mumlade Lotta där hon satt.
”Svara då, Lotta”, ropade mamma. ”Ska du ha choklad eller ska du inte?”
Nu blev Lotta ganska belåten. Där kunde mamma stå och undra och undra, ifall Lotta ville ha choklad. Lotta tänkte inte svara, och det kändes skönt inne i Lotta att inte svara alls, när mamma ropade.
Men hon var hungrig och ville bra gärna ha sin choklad, så att när hon hade väntat en liten lagom stund, tog hon Bamsen med sig och gick nerför trappan. Mycket långsamt gick hon, och hon stannade lite på varje trappsteg. Mamma skulle inte vara för säker, kanske hon tänkte dricka choklad och kanske inte.
”Jag får se, hur jag gör”, sa Lotta till Bamsen. Och så klev hon in i köket.
”Jaså, där har vi Lotta”, sa mamma.
Lotta stod stilla vid dörren och plutade med munnen, så att mamma skulle förstå, att hon minsann inte hade slutat vara arg.
Mamma och Lotta brukade äta frukost tillsammans i köket. Det var alltid så trevligt där. Det var det nu också. Solen sken in genom fönstret, och på bordet stod Lottas egen blå kopp full med choklad och med en ostsmörgås bredvid.
Annars om dagarna brukade Lotta prata hela tiden, men i dag sa hon ingenting. Och mamma satt där och drack kaffe och läste tidningen och sa ingenting hon heller.
Till sist sa Lotta:
”Jag kan väl dricka lite choklad då, om det nu ska vara så nödvändigt.”
”Nej, det är inte alls nödvändigt”, sa mamma. ”Och förresten måste du klä på dej först.”
