Gustav Tegby
Läs mer om Gustav Tegby på rabensjogren.se
© Text: Gustav Tegby 2024, enligt avtal med Grand Agency
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
Illustrationer: Maria Fröhlich Omslag: Pernilla Qvist
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024 isbn 978-91-29-72867-5
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
DE FEM STAMMARNA
Vittror Mer kända som troll (men så säger man inte längre). Urstarka. Talar med prylar, sten och metall.
Rån Naturandar. Anses vara förtrollande vackra. Många andra väsen ser dem som flummiga. Talar med djur och växter.
Vättar Tjänsteandar, gamla tiders hustomtar. Uthålliga och effektiva. Talar med väder och vind, och med de fyra elementen.
Myling Lever i skuggorna. Motståndskraftiga och nästan odödliga. Talar med det som är dött och borttappat.
Älvor Drömvandrare och illusionister. Kan inte ljuga, men är ofta desto bättre på att aldrig säga hela sanningen. Har rykte om sig att vara charmiga eller helt odrägliga, beroende på vem du frågar.
Dorian var van vid att ställa till det, men att råka orsaka Stockholms totala undergång kändes ändå som nytt personligt rekord.
Den vidsträckta grottsalen under Stadsbiblioteket skälvde när jätten Gjalp långsamt vältrade sig fram och tillbaka. Dorian hade lyckats reta upp henne genom att störa hennes eviga sömn och invadera hennes drömmar. Nu höll hon på att vakna. Om det hände skulle hela huvudstaden rasa som ett klosstorn.
De massiva stenväggarna knakade olycksbådande. Marken darrade och Dorian darrade med den. Hundratusentals människor skulle dö eftersom han hade stulit Gjalps uråldriga hemligheter åt sin syster Nadia. Och så fort Nadia nått sitt mål och fått veta vart deras föräldrar, urväsendena, tagit vägen, hade hon smitit och lämnat Dorian med skiten.
Den slumrande jätten morrade ilsket. Hennes väldiga näve knöts hårt, som om hon försökte krossa någon.
”Så ja”, sa Dorian hjälplöst, ”ingen fara, sov vidare du bara.”
”Shit”, sa en välbekant röst bakom honom.
Dorian snurrade runt. Roja, Gabriel och Majken kikade försiktigt in mellan grottingångens sönderslagna porthalvor och betraktade förödelsen med stora ögon. Dorian visste inte om han var mer lättad över att hans vänner hade hittat honom, än skamsen över vad som hade hänt. Golvet runt omkring honom var fortfarande täckt av sönderslitna draugar efter striden tidigare, då De överblivnas armé hade övermannat Gjalps åldrade väktare.
”Ja, det här var ju inte så lyckat”, sa Majken.
”Eh, vadå, vad pratar du om?” sa Dorian innan han kunde hejda sig. Hans första instinkt när han gjort något dumt var fortfarande att låtsas som ingenting.
”Vänta bara, lilla älva!” brölade Gjalp rasande i sömnen, och ett stort klippblock lossnade från taket och slog ner bakom Dorian med ett öronbedövande dån så att hans ostyriga hår fladdrade åt alla håll.
”Jo, men du vet”, sa Majken och gjorde en vag gest mot grottan. ”Att hon snart kommer vakna och orsaka tidernas största naturkatastrof. Och när hon vaknar kommer kaoset att väcka de andra jättarna också.”
”Neeeej, kom igen, är du säker?” kved Roja. ”Hur kunde du, Dorian?”
Han ville förklara. Att han blivit tvungen att lova Nadia
en tjänst för att armén skulle släppa Gabriel, och att hon tvingat honom att vandra i Gjalps drömmar. Att han fått veta att deras väsenföräldrar och alla människobarn som bortbytingarna bytts ut mot fanns gömda bakom en port i ett berg, i något som kallades De underjordiska salarna. Men också att Gjalp gång på gång genomlevt Ragnarök i sina drömmar under tusentals år och nästan blivit galen av det. Att hon blivit rasande när Dorian vägrat stanna kvar i hennes dröm och hålla henne sällskap.
”Jätten är arg på mig”, var det enda han fick ur sig.
Roja såg trött ut.
”No shit. Som alla andra då.”
”Förlåt, det var inte meningen.”
”Det är aldrig meningen med dig”, sa hon. ”Och ändå blir det alltid så här.”
Besvikelsen i hennes röst sved. Jaha, så nu hade till och med Roja tröttnat på honom. Sedan blev Dorian arg. Hon måste väl ändå fatta att han redan hatade sig själv? Att det absolut sista han behövde var någon som gnuggade in vilken idiot han var.
Det här var fördelen med att umgås med Majken, tänkte Dorian. Mylingen verkade inte ett dugg upprörd. Hon betraktade Gjalps våldsamma rörelser med det melankoliska lugnet hos någon som redan föreställt sig det värsta och inte kunde låta bli att vara lite nöjd över att ha fått rätt.
Och Gabriel, vad tänkte han? Gabriel, som gjort slut innan de ens hunnit bli ihop, efter att ha blivit kidnappad av armén. Roja var i alla fall tydlig, hennes glädje eller missnöje strålade ut från henne i varje liten rörelse, medan Gabriels känslor nästan alltid var noggrant gömda under hans smärtsamt perfekta yttre. Det var ju för att få honom fri som Dorian hade ställt till med allt det här. Men det skulle Gabriel aldrig få veta, eftersom Dorian lovat Nadia att hålla tyst om det. Och som älva var han magiskt bunden att hålla alla sina löften.
”Var är din syster?” sa Gabriel och såg sig oroligt om, som om Nadia var ett ännu läskigare hot än Gjalp.
”Hon drog”, sa Dorian. ”Jag antar att hon tänker hitta våra väsenföräldrar. Gjalp berättade att de har gömt sig tillsammans med alla barn de bytt ut oss mot, så att det ska finnas människor kvar efter världens undergång.”
”Den verkar komma ganska snart tack vare dig”, sa Roja. ”Kan du inte drömvandra Gjalp glad igen? Du vet, styra hennes tankar mot nåt trevligare än … dig?”
Dorian skakade på huvudet. Gjalp var alldeles för mäktig för att en enda älva skulle kunna påverka henne.
”Hon lugnar säkert ner sig snart”, sa Gabriel.
”Knappast”, sa Majken. ”Jättar är väldigt långsinta. De har haft tusentals år på sig att ligga där och tycka synd om sig själva.”
Dorian kände kallsvetten bryta fram.
”Men det kommer nog ta ett litet tag innan hon vaknar helt”, fortsatte Majken. ”Vi har flera timmar på oss innan Stockholm kollapsar. Om man ska se det positivt.”
”Hurra”, sa Dorian hest.
”Förresten, vart tog Fenrisulven vägen?” sa Gabriel och plockade upp den magiska lina som hållit monstret fjättrat, men nu låg slak och övergiven på golvet.
”Jag vet inte”, sa Dorian, ”men jag tror kanske att Nadia tog henne med sig.”
Roja slog uppgivet ut med händerna.
”Så klart hon gjorde. Vem vill inte ha en människoätande magisk jättevarg lös i stan liksom.”
De lämnade Gjalp och satte av uppför de långa slingrande trapporna. Dorian var så blåslagen och utmattad att det kändes som om han skulle ramla ihop för varje nytt steg. Roja, med en tänd fackla i handen, gick först med långa nervösa kliv. Gång på gång höll hon på att springa ifrån de andra och lämna dem ensamma i det kompakta mörkret som tryckte sig på från alla håll. Gång på gång stannade hon till och väntade otåligt in dem, varpå hon genast började gå lika fort igen.
Dorian tänkte på senast de gått här tillsammans, när han av misstag råkat ta Gabriels hand i mörkret, i tron att det var Rojas. Genast blev hans handflator svettiga. Kroppen värkte av längtan efter att få känna råets mjuka, svala hud mot sin.
Men det var ingenting han vågade be om. Så Dorian slöt ögonen och fortsatte kämpa sig uppåt, ett trappsteg i taget, fast musklerna brände som eld.
När de till slut kom tillbaka upp till Stadsbibliotekets stora sal kunde han knappt stå på benen längre. Medan han hämtade andan kände Dorian Gjalps rörelser under fötterna. Än så länge var de nätt och jämnt märkbara så här långt ovanför grottan. Men sakta och obönhörligt blev de starkare. Han hörde föremålen i byggnaden viska oroligt åt varandra. Anade hur själva naturen höll andan inför den kommande katastrofen.
Roja knuffade upp dörrarna till huvudentrén och vännerna slank ut. Det var midsommardagens morgon och gatorna var nästan tomma. Ett par taxibilar rullade förbi, en barnfamilj stod och väntade vid ett övergångsställe. Föräldrarna såg undrande på varandra när ett diskret skalv från underjorden fick marken att gunga lätt och fåglarna i alléns trädtoppar att sjunga sina oroligaste sånger. Men sedan var ögonblicket över, trafikljuset slog om till grön gubbe och familjen skyndade vidare, vart de nu skulle.
”Vi måste försöka utrymma stan på nåt sätt”, sa Dorian.
”Det blir nog svårt att förklara att alla måste fly för att en sovande förbannad jätte från forntiden håller på att vakna”, sa Gabriel.
”Vi kanske kan terrorhota hela Stockholm?” sa Dorian
förhoppningsfullt, fast han anade att den planen hade sina nackdelar. ”Säga att vi har en bomb.”
”Hjälps inte”, sa Majken. ”Som sagt, vaknar en jätte så kommer de snart att vakna allihop. Och då finns det ingenstans att fly.”
Dorian ville vända tillbaka ner i mörkret och aldrig komma ut igen.
”Det är inte ditt fel”, sa Majken och klappade honom stelt på armen.
Hon funderade ett ögonblick på saken.
”I alla fall inte bara ditt fel.”
