Unum 2023-2

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: LÅT KROPPEN

TALA

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

ANSVARIG UTGIVARE : Peder Bergqvist.

ADRESS : Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK. TELEFON : 0248-79 71 70.

BANKGIRO : 574-3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS

E-POST: info@berget.se. WEBSIDA : www.berget.se.

PRENUMERATION OCH ANNONSBOKNING : 0248-797170, info@berget.se

TRYCKERI : Henningssons Tryckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPLAN: Fyra gånger per år.

för fyra annonser

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett” (Joh

KROPPEN, SINNENA OCH GLÄDJEN

Människans dilemma är att hon inte kan tillfredsställa sin längtan annat än med Guds hjälp. Hon kan inte fullborda sitt öde om inte hennes Skapare kommer henne till mötes.

Må vi få upp ögonen för att han verkligen kommer till oss i det allra enklaste, i materien, skapelsen, det vi kan erfara med våra kroppar. I det yttre, varseblivning och sedan vandrar vi inåt, mot vårt eget centrum, mötet med oss själva. Våra sinnen, kontakten med vår yttervärld genom det vi ser, hör, doftar, smakar och känner leder oss tillbaka till oss själva, och tillbaka till Gud. Det är en gammal andlig visdom som de första franciskanerna odlade och lärde ut.

Förundran, är nyckelordet, förundran över skapelsen, över oss själva, över våra medmänniskor, över Gud.

Genom att förundras och att kontemplera går vi ifrån det observerande tittandet “en aggressiv handling” (Ernst Jünger) till ett ”lyssnande på tingen” (Herakleitos), vi öppnar oss för att ta emot vad det än är som möter oss, utan någon ansträngning eller spändhet.

Om allt viktigt bara är frukten av den egna ansträngningen, då finns ingen tacksamhet, ingenting inspirerat, ingenting givet som en gåva.

Att tro är att förundras och kontemplera, att ge utrymme åt stillhet, tystnad, begrundan. Vår kultur håller på att gå under för att vi förlorat denna förmåga att lyssna, kontemplera, njuta vårt “otium”. Och här är kroppen och våra fem sinnen givna oss av Gud för att vi ska njuta av honom och hans verk. Då är ingenting längre dött, de döda tingen blir levande, de stumma tingen talar. Allting får ett ansikte, allting har ögon och mun, allting kommer oss till mötes som ett du.

Också glädjen har Gud lagt ner i våra kroppar, i det vi erfar med våra sinnen. Vi fylls av glädje över att vi lever, att blodet strömmar genom våra kroppar, att andningen pågår. Glädjen över smakerna när vi äter, alla dofter, syn- och hörselintryck och det som vi känner genom vår hud. Men Gud har också lagt ner en glädje i det vi kan åstadkomma med våra kroppar, som hantverk och idrott. Dessutom skänker det oss så

mycket glädje då vi får lära oss något nytt. All denna glädje, som Gud ger redan nu, är en försmak av den fullkomliga lyckan i det tillkommande livet. Gud har gett oss en medfödd längtan efter lycka för att den också ska tillfredsställas. Gud har lagt ned sig själv som alltings slutmål. Vårt mål är att njuta av Gud, med kropp och själ, redan nu och sedan fullt ut.

KROPPSSPRÅK INFÖR GUDS ANSIKTE

Pater Fredrik Heiding S.J.

Är det möjligt att erfara

Gud? Helgonen

förutsätter att en sådan

erfarenhet är inom räckhåll i bönelivet, samtidigt medvetna om att Gud är ett outsägligt mysterium. En linje i den långa kristna traditionen ser bönen som verbal kommunikation, ett hjärtats samtal, men det finns

också en tradition som bygger på bön som kroppsspråk. Ett exempel är den helige Dominikus nio sätt att be. Eftersom människosynen, kyrkans liv och även samhället i stort under de senaste århundradena har förändrats i riktning mot kroppslöshet behöver den fysiska dimensionen av bönelivet återupptäckas.

P. Fredrik Heiding S.J. och Laura Hellsten i S:t Dominicus kapell på Berget i Rättvik. Foto: Katarina Josephsson.

Bön som verbal kommunikation

Vad är bön? Ett förtroligt samtal vänner emellan, så beskriver flera andliga gestalter bönelivet. Katarina av Siena (1347–1380), Teresa av Ávila (1515–1582), Ignatius av Loyola (1491–1556) med flera utgår från en nära relation i vilken människan och Gud för en personlig dialog. Det finns också många exempel i den heliga Skrift på bön som konversation. Profeterna återger vad de har hört Gud säga och Jesus själv samtalar med Gud Fader. Villkoren i vanlig mänsklig kommunikation kan verkligen fungera som en modell för dialogen mellan Gud och människa. Många i vår tid vittnar om ett ömsesidigt utbyte i konversationen, även om det nog oftast är den bedjande människan som tilltalar Gud än att man tydligt lyckas höra Guds bönesvar.

Men tänk på att verbal konversation i mänskliga möten vanligtvis överskattas, trots att minst hälften av kommunikation människor emellan består av kroppsspråk. Det borde påverka kontakten med Gud i bönelivet vid enskild andakt eller gemensamt i kyrkan. Man kan med gester tala till och lyssna på Gud, medveten om att Guds respons skiljer sig från en vanlig människas. Naturligtvis kan man sitta stel som en glasspinne (om jag nu får raljera) och

därigenom tillbe den Helige, men vördnaden kan uttryckas tydligare genom att faktiskt buga sig, falla på knä eller till och med lägga sig raklång på golvet.

Kroppsfixering och kroppslöshet i vår samtid

Livsstilen allmänt sett i vår samtid har blivit alltmer stillasittande och i många kristna sammanhang är knappast några kroppsdelar under halsen involverade i religiös praxis. Det är därför värt att lyfta fram kroppslighetens betydelse i det andliga livet, vilket kan beskrivas som kroppsspråk inför Guds ansikte i vår tidsanda som faktiskt inte bara präglas av kroppsfixering utan även av brist på fysiska uttryckssätt i vad som kan kallas kroppslöshet. Det tyngsta argumentet för att rättfärdiga framhävandet av kroppslighet i kristen spiritualitet är inkarnationen, att Gud har blivit människa. Ordet har antagit kött, Gud har blivit kroppslig. Ett svalt intresse eller rentav ett förakt för kroppen medför på sitt sätt ett förnekande av inkarnationen.

Dominikanernas bönetradition och teologiska reflektion kan här vara till hjälp. Grundaren av Predikarorden, den helige Dominikus (ca 1170–1221), bad gärna i olika kroppspositioner och samma ordens främste teolog

Thomas av Aquino (ca 1225–1274) bidrog med en systematisk framställning av människan som själslig och kroppslig. Dominikus visar i praktiken vad Thomas förklarar teoretiskt.

I sin recension i tidskriften Pilgrim av min bok Låt kroppen tala: Dominikus nio sätt att be (Artos, 2022) instämmer Alva Dahl i min iakttagelse att införandet av kyrkbänkar efter reformationen är en bov i dramat. Stillasittandet förstärker rollen som åhörare och

åskådare och därmed främjas en intellektualiserande tendens av trons praxis. Dessutom skilde redan medeltidens stora andliga traditioner mellan det aktiva och det kontemplativa livet, där det förra dåförtiden ofta var fysiskt betungande med konsekvensen att bönen (kontemplationen) gärna fick kännetecknas av vila, innefattande fysisk återhämtning. Alva Dahl kommenterar saken träffande:

”När man arbetar med sin kropp är det på ett annat sätt naturligt att bönen sker sittande. Men i vår tid arbetar de flesta sittande i stolar. Att då sitta ännu mer när vi ska be, det är kanske inte vad våra kroppar längtar efter. Kanske borde jag ha större förståelse för dem som väljer fotbollsträning med barnen på söndagsförmiddagarna?”

När kroppsligheten i kristen spiritualitet betonas är syftet i slutändan att bli mindre självcentrerad och mer inriktad på den treenige Guden. Det gäller därför att undvika två osunda ytterligheter. Vår samtid präglas dels av kroppsfixering, ett slags besatthet av människans fysiska dimension. Det märks i ouppnåeliga skönhetsideal och överdriven motionskultur där fitness och välmående nästan blivit en religion. Att vara lagom mån om sitt yttre och motionera regelbundet är naturligtvis påbjudet. Med kroppsfixering avses här ett närmast fanatiskt intresse som kantrar i fåfänga och självupptagenhet. Få människor skäms över att de har fördomar i huvudet, men däremot för att de är överviktiga eller på annat sätt fysiskt imperfekta. Kroppsligheten är en känslig historia.

Den andra extremen är att vara kroppslös, något som kanske uttrycks bättre i engelskans disembodied, och som möjligen är ett större problem än att vara besatt av det kroppsliga. Kroppslösheten manifesteras i den redan nämnda stillasittande livsstilen. Digitaliseringen går åt samma håll, den fysiska upplevelsen går förlorad. Mycket skärmtid och ständig uppkoppling till mobilen engagerar begränsade och mestadels primitiva delar av hjärnan, men inte

speciellt många andra kroppsdelar. Idéhistoriskt måste också den franske filosofen René Descartes (1596–1650) dualistiska tendens nämnas, som har präglat människosynen i väst. I hans filosofi identifierades människan med intellektet, den medvetna världen (latin: res cogitans), som uppfattades som skild från den egna kroppen och från den övriga världen, de utsträckta tingen (res extensa). Det immateriella intellektet kopplades bort från allt utanför, i synnerhet från den fysiska världen, med följden att tingen i världen blev av människan oberoende objekt. Till och med den egna kroppen blev ett objekt som tänkandet kunde ta ställning till.

Går vi ännu längre tillbaka i historien kan vi hävda att övergången från muntlig till skriftlig kultur i och för sig medförde en ny typ av civilisation, något som Joel Halldorf förtjänstfullt redogör för i sitt senaste verk, Bokens folk (Fri Tanke 2023). Även om Halldorf där uttrycker en preferens för skriftlig kultur inleder han framställningen med att peka på den muntliga kulturens fördelar som bland annat inbegriper ett mer direkt och konkret tilltal. Till detta kan läggas att människans hela väsen som själs-kroppslig varelse mer kommer till sin rätt i en muntlig kultur.

Till sist finns ett annat och kanske enklare skäl till att den fysiska dimensionen hamnat i skymundan i kristna sammanhang. Kroppen ställer helt enkelt till besvär i form av sjukdomar, krämpor och besvär.

Dominikus nio sätt att be

De modo orandi (”Om sättet att be”) heter en liten skrift med färglagda illustrationer från andra halvan av 1200-talet. Den beskriver hur den helige Dominikus bad i konventets kapell liksom utomhus när han vandrade. Han står ödmjukt böjd framför altaret (det första sättet att be); han ligger raklång med ansiktet mot marken (2:a); han tuktar sin kropp med ett pinoredskap (3:e); han gör upprepade knäböjningar med blicken fäst på krucifixet (4:e); han lyfter upp händerna på olika sätt (5:e); han står med armarna utsträckta i form av ett kors (6:e); han sträcker sig i hela sin längd mot himlen likt en pil som en väl spänd båge skjuter upp i skyn (7:e); han gör korstecken, diskuterar och gestikulerar i samband med att han läser andliga texter (8:e); han vandrar omkring under det att han kontemplerar (9:e). I texten, Dominikus nio sätt att be, av den anonyme författaren kan man till exempel läsa om det femte sättet:

De Modo Orandi, c. 1260/88, Vatican City, Biblioteca Apostolica

Vaticana, Codex Rossianus 3.

Ibland ställde sig den helige fader

Dominikus rak framför altaret, när han befann sig i ett konvent.

Han stod på tå, med stadiga fötter, utan att stödja sig på eller hålla sig i något, ibland med uträckta

händer, likt en öppen bok. Han uppträdde som om han stod inför

Gud, läsande något med största

vördnad och andakt. Han tycktes

då med munnen begrunda Guds

ord och liksom berätta något

underbart för sig själv. […] Ibland

knäppte han händerna och höll

dem hårt knutna framför sig och

behärskade sig. Ibland lyfte han

händerna till axlarna, som prästen brukar göra när han firar mässan, eller som om han ville spetsa öronen för att bättre uppfatta vad någon säger.

Jag ska återkomma till en tolkning och återge erfarenheter av bön med just händerna, men först en bakgrund. Originaltexten är skriven på latin och det gjordes också mycket tidigt en spansk översättning som finns bevarad hos dominikansystrarna i Madrid. Texten och illustrationerna har tills helt nyligen varit svårtillgängliga för en svensk läsekrets. Både den

engelska och den moderna spanska översättningen är svåra att få tag på, de tycks inte ens finnas till salu längre förutom enstaka häften som man kan stöta på. Dominikanerna själva gör inte heller något större väsen av saken. Syster Veronicas lättillgängliga presentation i En bok om Dominikus från 2022 utgör ett sent undantag.

Först översatte jag hela texten från den högmedeltida spanska versionen till svenska, bara för att sedan bli milt övertalad av både nestorn på området, den brittiske dominikanbrodern Simon Tugwell, och dominikanbroder Anders

Piltz, att det egentligen bara finns en originaltext, den i latinsk språkdräkt. Jag är därför Piltz ett tack skyldig att han översatte från latin och att den svenska texten kunde inkluderas i boken Låt

kroppen tala.

Mitt bidrag i sammanhanget är att kreativt ange hur dessa böneformer kan tillämpas med vår tids förutsättningar, ett slags modern version av dessa minst 800 år gamla böneställningar – några böneställningar går tillbaka till gammaltestamentlig tid. Återupptäckten av fysiskt orienterad bön behöver också förankras i en robust teologi; Gud måste vara i centrum för att undvika kroppsfixering och därmed indirekt själv-

upptagenhet. Jag försöker också bidra med en idéhistorisk orientering som förklarar hur dualismen mellan kropp och själ har tilltagit sedan 1500-talet. ”Nu förstår jag varför vi har blivit huvudfotingar”, sade en svenskkyrklig kursdeltagare efter att jag hade redogjort för ämnet.

Kroppen kan verkligen vara en mötesplats mellan människan och Gud treenig, men att lära känna Jesus Kristus genom vår kropp, genom kroppsbaserad bön, kan kräva både tid, övning och samtal med andra som gör liknande försök. Ungefär som man lär sig ett främmande språk eller att spela ett musikinstrument så finns det även här olika steg. Ett steg kan vara att utföra bönesätten rutinmässigt utan särskilt mycket eftertanke. Ett annat steg kan vara att notera vilka tankar och känslor kroppspositionen väcker, vilket är mer avancerat. Ett tredje kan vara att vara inriktad på Gud i en tvåvägskommunikation, något som för många innebär ett stort steg. I samband med korta reträtter och föredrag med praktisk tillämpning har deltagare övat sig i att lyssna såväl till den egna kroppen som till Guds tilltal. Flera vittnar om att den fysiska bönemetoden är oväntat kraftfull och landar mycket djupt, men den är också lekfull och befriande.

Upp med händerna

Den fornkyrklige teologen

Origenes av Alexandria (cirka 185–254) hade en särskild preferens för händernas kroppsspråk i bön. I sin bok Om bönen från omkring år 230 efter Kristus skriver han:

Antalet kroppsställningar är oräkneligt, men att lyfta händerna och ögonen mot himlen är säkert att föredra framför alla andra, så att vi med kroppen ger uttryck åt själens hållning under bönen. Jag menar att man bör göra så när det inte finns några hinder för det.

Att medvetet använda sina händer i bön kan vara ett enkelt sätt att förnimma Guds närvaro.

Händernas språk väcker olika associationer. Bön med knäppta händerna kan väcka känslan av att vi människor inte klarar oss

själva, att vi behöver hjälp, någon att hålla i. Att knäppa händerna kan i bönen bli en påminnelse om att vi är beroende av Gud och av varandra. Vi stannar kvar i den känsla som bönen (Gud)

förmedlar och uttrycker den sedan verbalt på något sätt till Gud. Våra formuleringar får komma utan vare sig prestationskrav eller en vilja att styra intrycken. Det gäller att hitta ett slags balans mellan kroppsspråket och förnuftets

försök att klä upplevelsen i ord och bild. Risken är annars att vi i våra försök att hitta rätt ord så att säga hamnar i huvudet. Möjligen blir det mest autentiskt när vi lyssnar uppmärksamt och sedan talar utan att tänka på vad vi ska säga, att fånga in upplevelsen utan hämningar.

En näraliggande position är att föra samman handflatorna i brösthöjd eller framför ansiktet. Min erfarenhet är att bön med sammanförda handflator bidrar till samling, lugn och koncentration. Med ett stilla sus framträder enkelheten. Allting är inte så otroligt komplicerat som vi ofta upplever det i livet. Benediktinmunken Anselm Grün (f. 1945) har en fin beskrivning av den flödande energin som präglar denna böneställning och talar om en upplevelse av ”den gudomliga kärlekens kretslopp”.

En variant på detta bönesätt är att stå med uträckta händer som om vi höll i en öppen bok framför oss. Först kan det kännas konstigt att stå så, vi liksom stirrar på handflatorna och känner oss kanske rentav litet dumma. Så småningom kan dock detta ändras. Vi upplever att vi känner oss tilltalade. Den öppna boken talar till den bedjande personen. Någon vittnade på följande sätt om detta: ”När jag har bett med händerna som en öppen bok, nära hjärtat, har det

i form av ett kors. Foto: Katarina Josephsson.

väckt en känsla av att vara samlad och öppen, mottagande, på samma gång. Att ha hjärtat öppet mot Kristus, så som Han har sitt hjärta öppet för mig. Det har på något sätt stärkt närheten till Honom.”

Ytterligare ett sätt att be med händerna är att hålla fram dem som en skål, med kupade händer som en tiggare. En dominikansyster berättar att systrarna i ett kloster i Frankrike gärna ber med öppna händer intill varandra på det sätt som den som tar emot allmosor gör. Det hade hjälpt en syster att inse sitt beroende av Gud och att vara beredd att ta emot en gåva. Sådana positioner gör starkt intryck. Den som börjar dagen i

denna böneställning kan komma till insikt om att vi står med två tomma händer och att all kreativitet är beroende av de resurser Gud skänker oss. Initialt kan vi just uppleva att vi inte har något alls att erbjuda världen, inget att ge. Ett stort behov och en känsla av att verkligen vilja ta emot med två tomma händer kan då infinna sig.

Vi kan också ta med oss problem och konflikter in i bönestunden och bearbeta dessa konkret, ja, fysiskt överlämna allt sådant till Gud. I samband med kvällsbönen

brukar jag tacka Gud för dagen som har varit men också överlåta svårigheterna och konflikterna åt honom. Spänningar, problematiska

Laura Hellsten illustrerar S:t Dominikus sjätte bönesätt med armarna utsträckta

relationer och konflikter är ju en del av livet. Jag brukar hålla fram händerna med öppna handflator som om jag höll i en bricka och på det viset lämna över jobbiga relationer och konflikter till Gud.

I stället för att älta och försöka lösa problemen själv överlåter jag dem rent konkret åt Gud, vilket är avlastande, befriande och otroligt skönt.

Att ta några danssteg

Dominikus har i det nionde bönesättet börjat röra på sig genom att vandra omkring och kontemplera. Därifrån till att i bön dansa kan uppfattas som ett stort steg såväl kulturellt som religiöst i alla fall på våra breddgrader. Dans uppfattas som något helt annat som främst hör till den sekulära världen. Man får associationer till standardfrasen and now for something completely different i det brittiska humorprogrammet ”Not the Nine O’Clock News” (sändes i Sverige som ”Inte Aktuellt”).

Men bland andra Laura Hellsten vid Åbo Akademi har visat att en sådan uppdelning mellan religiöst och världsligt kom först någon gång under upplysningstiden, medan det sakrala och profana var mer sammanflätat i forna tider.

Det förekommer liturgisk dans inne i kyrkorummet i olika kristna samfund, i Sverige kanske främst i vad som kallas ”helig dans” i svenskkyrkliga sammanhang. Men också i katolska församlingar under offertoriet i mässan, särskilt bland orientaler och katoliker från länder som Burundi, Uganda och Eritrea. Dans under gudstjänsten inne i kyrkorummet är en känslig historia, och behöver helst födas fram organiskt och vara en integrerad del av både liturgin och lokala sedvänjor kulturellt.

Såväl under en reträtt för katolska diakoner som en dag med svenskkyrkliga präster och diakoner visade det sig vara fruktbart att åtminstone ta några små danssteg i bönen. Flera deltagare märkte hur en rörlighet kom in i bilden. Något hände. Bibliska hänvisningar saknas inte. Till exempel säger Jesus i Bergspredikan: ”Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen” (Luk 6:22–23).

Utblick

Till sist vill jag ställa dig, som vill prova på att be som Dominikus

gjorde, en fråga: ”Var i kroppen sitter tron?” Tänk inte efter alltför mycket utan lyssna bara efter det som instinktivt kommer till dig. För någon är svaret kanske hjärtat alternativt själen. För andra i händerna, i öronen som lyssnar, i ögonen som ser, i fötterna som går eller dansar. Kanske tänker någon av er att tron sitter i hela kroppen. Man ska givetvis inte behöva välja mellan uteslutande alternativ eftersom tron för många av oss sitter såväl i förnuftet som i känslorna, i tankarna som i kroppens olika delar. Det kan vara värt att göra detta tankeexperiment, förlåt kroppsexperiment. Tron sitter väl i hela människan och i hela kyrkans gemenskap?

Denna artikel kommer med viss anpassning att publiceras i tidskriften Signum.

Litteratur

Sveriges Radio P1, Gudstjänsten, ”Kroppsspråk inför Guds ansikte”, 21 maj 2023. Samtalsgudstjänst med Laura Hellsten och Fredrik Heiding i S:t Dominicus kapell, Berget. Möjlighet att lyssna till programmet i efterhand:

https://sverigesradio.se/avsnitt/ kroppsprak-infor-guds-ansikte

Fredrik Heiding, Låt kroppen tala. Dominikus nio sätt att be, Artos, Skellefteå, 2022.

Alva Dahl, ”Kroppen talar med Gud”, Pilgrim, nr 1/2023, s. 58–59.

Laura Hellsten, ”När kroppen ber”, Signum, nr 5/2022, s. 54–56.

Laura Hellsten, Through the Bone and Marrow. Re-examining Theological Encounters with Dance in Medieval Europe, Studia Traditionis Theologiae, Brepols, Turnhout, 2021.

Syster Veronica, En bok om Dominikus, Artos, Skellefteå, 2022.

Välkomna till arbetsdagar och årsmöteshelg.

Arbetsdagar 22-26 maj

26 maj kl. 19.00 : årsmöte för S:t Sigfrids Boklåda.

27 maj kl. 10-12: seminarium för Bergets huvudmän, styrelse och kommunitet.

27 maj kl. 12.00: årsmöte för Stiftelsen Berget .

27 maj kl. 14.30: årsmötesföredrag då Ulf Ekman talar om evangelisation.

Vi ser just nu ett stort behov av volontärer över sommaren.

Tag kontakt med Ingrid Eriksson om du har möjlighet att hjälpa till : ingrid@berget.se.

Vi börjar nu ta itu med de förslag som vår energikonsult kommit med. Det första steget är att vi nu byter ut de ursprungliga glasfönstrena runt S:t Davidsgårdens innergård. Det kommer att kosta runt 400 000:- och vi vädjar därför om stöd för denna satsning.

Vi lever i ett ekonomiskt dilemma då vi lider oerhört mycket av de höga elpriserna. För att få ned kostnaderna för el måste vi göra stora investeringar som kortsiktigt påverkar likviditeten. Detta innebär att vi hela tiden ligger på gränsen till vad vi klarar av. Ska vi klara nästa månad, och en månad till? Hur ska det lösa sig?

Med Guds och våra vänners hjälp!

f. Peder Bergqvist, föreståndare

HJÄLP!

Just nu är vi i extra stort behov av gåvor.

Dels på grund av de höga elpriserna och dels för de investeringar vi måste göra för att få ned elkostnaderna.

Gåvor tas tacksamt emot till vårt:

Bankgiro: 574-3323

Swish-nr: 1233372075

RECENSION AV TVSERIEN THE CHOSEN

Välproducerad TV-serieteologi för nybörjare

Hermann Dill, postulant i kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget.

The Chosen TV-serie, Säsong 3.

Bibeln som TV-serie?

Är det möjligt?

Så klart det är.

Alla som förkovrat sig i bibelstudier vet att det är allt annat än enkelt. Det krävs enormt mycket kunskap och tid för att ens kunna ana en slags sammanhållande grund som man kan

bygga en övergripande förståelse genom.

Att fördjupa sig i enskilda skrifter kräver ofta gedigna språkkunskaper i hebreiska, grekiska eller aramiska, kombinerat med stora historiska kunskaper om tiden då skriften utspelar sig (och när det skrevs). Därtill kan vi lägga en stor dos matematik, filosofi och psykologi också (i många fall hjälper inte ens det; mysteriet blir oftast bara större ju mer vi förkovrar oss).

Oftast ger vi upp och lutar oss istället mot präster, teologer eller kunniga personer i vår omgivning.

om allt), läser tidningen Dagen , Kyrkans Tidning , Sändaren etc, och de senaste veckorna har jag även börjat följa en TV-serie som heter The Chosen .

MED RISK för att jag kanske sårar någon, så måste det ändå sägas: nästan all modern kultur som producerats i den kristna bubblan (av kristna för kristna) har i bästa fall framstått som medelmåttig om man jämfört den med samtida kultur som producerats utanför den kristna bubblan.

PERSONLIGEN har jag inte gett upp mina egna bibelstudier ännu, men tillfällena då jag sitter ensam på kammaren och läser Bibeln är få. Istället förkovrar jag mig regelbundet genom ett flertal poddar (Signumpodden , The Bible for Normal People , Sökarna , Bart Ehrmans Misquoting Jesus , för att nämna några), ser på dokumentärer, diskussioner och predikningar från alla världens hörn via YouTube (diakonen Calvin Robertson är en stor profil på YouTube som det alltid är intressant att lyssna till, även om man inte håller med honom

Så när jag hörde talas om The Chosen och de synnerligen positiva omdömen serien fått i både kristen och sekulär media, blev jag både nyfiken och misstänksam.

DET TOG INTE många minuters tittande innan jag glatt överraskad kunde konstatera att The Chosen är bra på riktigt. Skådespelare, manus, produktion, dekor, ja hela rasket andas toppklass. Kanske den enklaste sammanfattningen är: den här TV-serien kan människor långt utanför den kristna bubblan ha stor behållning av.

HANDLINGEN är både en smula komplicerad och helt självklar, serien handlar om livet på Jesu tid och Jesus själv är givetvis en av huvudkaraktärerna i serien, men det som gör den riktigt sevärd är att man får bekanta sig rejält med alla personerna som mötte Jesus, och se hur det påverkade dem i både stort och smått.

Till sist: En riktigt fin bonus till alla som vill se den här serien

är att den finns tillgänglig helt gratis på sidan:

https://watch.angelstudios.com/

Så när det kommer några regniga dagar i sommar behöver du inte misströsta, den bästa kristna

TV-serien någonsin väntar på dig.

DET ÄR UPPENBART att kreatörerna bakom serien har full koll på skrifterna, för de är väldigt noga med att inte ta sig några stora dramaturgiska friheter där skrifterna är tydliga och uppenbara, och där det finns utrymme för tolkningar - alternativt ingen information alls - har de utgått ifrån allmänna historiska kunskaper om tiden, människorna och livet.

Det är också uppenbart att kreatörerna bakom serien verkligen vet hur man berättar en genomtänkt historia med mängder av subtila nyanser. Stora dramatiska scener och mäktiga ljud- och ljuseffekter förekommer, men aldrig i onödan. De litar på att historien och karaktärerna är starka nog i sig själva. Och. Det har det gjort helt rätt i.

Intresserad av att leva kommunitetsliv?

Kontakta: peder@berget.se

Berget behöver volontärer!

Om du har möjlighet att hjälpa till, hör av dig till

Ingrid: ingrid@berget.se

Minnesord över Ulf Callert

Jan-eric Jonsgården, ordförande för Stiftelsen Berget.

Kyrkoherde emeritus Ulf

Callert avled den 22 februari 2023 i Falun i en ålder av 91 år. Hans uppväxt skedde i Saltsjöbaden, vilket gjorde det naturligt för honom att inledningsvis efter gjord prästvigning verka som präst i Stockholms stift. Sina gedigna

teologiska kunskaper inhämtade han genom studier vid Uppsala universitet. Den teologiska fakulteten i Uppsala dominerades då i mitten av 1950-talet av docenter och professorer med högkyrklig inriktning, vilket allt verkade inspirerande på Ulf, och som kom att sätta prägel på hans fortsatta tjänst som präst i Svenska kyrkan.

I Uppsala träffade han också Ulla, som blev hans fru. Tillsammans fick dom sedan barnen Lars, Anders och Margareta.

Efter tjänstgöring i Stockholms stift bytte han i mitten på 1960-talet stift till Västerås stift där han till att börja med blev ungdomspräst vid Stiftsgården i Rättvik. Redan på den tiden hade stiftsgården ett omfattande ungdomsarbete. Det var populärt för ungdomar att komma på läger eller bara vara på stiftsgården under ett par eller flera veckor. Detta var en tjänst som passade Ulf och han blev kompis med många ungdomar som under årens lopp kom till stiftsgården och som senare blev hans vänner för livet. Den dagliga verksamheten på gården omgärdades av bön, gärna i tidebönens form.

Under sommarmånaderna på Stiftsgården fanns under 1960talet alltid en grupp bröder från första orden i Society of Saint Francis (S.S.F) som deltog aktivt i ungdomsarbetet. S.S.F. är en franciskansk orden inom den Anglikanska kyrkan. Den består av tre grenar = första, andra (clarissorna) och den tredje orden. Medlemmarna i första och andra orden bär ordensdräkt, vilket inte är fallet för medlemmarna i den tredje orden.

Sommaren 1971 hade S.S.F för avsikt att avsluta sitt samarbete med Stiftsgården. Ordens dåvarande novisrådgivare för första ordensbröderna, brother Giles, erbjöd då Ulf och ett par andra entusiaster möjligheten att ansluta sig till tredje orden av S.S.F. i England. Detta erbjudande mottogs med glädje och i oktober 1974 kunde Ulf och Ulla som första medlemmar i orden avlägga sina livstidslöften i det som kom att kallas Franciskus Tredje orden inom Svenska kyrkan (F.T.O).

Ulf inträdde redan från början som kaplan i den svenska grenen av orden. Eftersom denna gren är en del av ett anglikanskt ordenssammanhang var den första uppgiften att inom de ramar som S.S.F. tillät försvenska ordenslivet efter ordningen inom Svenska kyrkan. Här var bidraget från Ulf av betydande värde. Han kom sedan under många år att vara kaplan för orden, vilket var till båtnad för dess stabilitet och fortsatta tillväxt.

Sedermera kom Ulf med familj att lämna Stiftsgården då han blev kyrkoherde i Stora Kopparbergs församling i Falun där han verkade som herde under åren 1977 – 1996. Här fick Ulf utlopp för sina teologiska kunskaper i

kombination med en sällsynt god social förmåga. Man hade alltid roligt i hans sällskap. Han hade en underfundig humor och berättade gärna komiska anekdoter. Kännetecknande för Ulf var också hans ungdomlighet som han behöll till långt sent i livet.

Helt lämnade dock inte Ulf Rättvik. Istället kom han att engagera sig i Stiftelsen Berget, som präst, retreatledare och som huvudman inom den Vänförening som finns kring stiftelsen.

Ulf var hela tiden trogen Svenska kyrkan och respekterad, även av dem som inte alltid delade alla hans åsikter. Samtidigt var han mycket ekumeniskt lagd med många kontakter inom såväl Anglikanska som Katolska kyrkan.

Hans sista år förmörkades av sjukdom men också av en besvikelse över hur den Svenska kyrkan utvecklats. Den hade blivit något annat än den kyrka som han en gång hade prästvigds vid.

Från Ulf Callerts begravning i Stora Kopparbergs kyrka den 31 mars 2023.

Rosenkransens Jesuscentrum

Karl-Henrik Wallerstein, retreatledare på Berget och kyrkoherde i Göteryds pastorat.

Introduktion i Rosenkransen

Var hälsad Maria full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, Jesus. Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Ame n.

Om rosenkransen kan man påstå att så som vi idag möter den är den en skapelse av dominikanerna under medeltiden som en folklig motsvarighet till klosterlivets och prästernas tidegärd. Rosenkransen bygger på ett upprepande av den korta bönen Hell dig Maria (se ovan). Man ber samma bön 50 gånger medan man mediterar över olika händelser i Jesus och Marias

liv. Syftet med rosenkransen har alltid varit att hjälpa vanliga kristna till ett rikt böneliv som inte förutsätter dyra böcker eller läskunnighet. Rosenkransbönen består av dekader, grupper om tio hell dig Maria som inleds med Fader vår och som avslutas med Ära vare Fadern, Sonen och den helige Ande. Medan man ber bönerna föreställer man sig scener ur Jesu och Marias

liv: fem glädjefulla mysterier kring

Jesu födelse, fem smärtfyllda mysterier om hans lidande och död, fem mysterier om ljuset kring

Jesus, samt fem ärofulla mysterier om hans uppståndelse och hur han tar upp sin mor Maria till himlen där hon kröns till drottning.

Bild på Göteryds madonna. Skulpör: Sven-Ingvar Johansson.

Vårt land har verkligen präglats av rosenkransen. I till exempel

Strängnäs fanns Jungfru Mariae

Psaltares Brödraskap. År 1534 trycktes i Mariestad boken Om betydelsen och nyttan av den heliga jungfru Marie psaltare av Alanus de Rupe. Boken är en introduktion i att be rosenkransen på svenska. Alanus betonar starkt rosenkransens meditativa karaktär. Bildlikt talat kan man kalla rosenkransen för en lång kedja som förbinder himlen med jorden. I en särskild bok för barn förklarade Alanus att varje gång man bad Hell dig Maria blev bönen som en ros och till slut hade Maria en hel krans av rosor – våra böner – på sitt huvud. Denna förtjusande barnsliga bild anammades av de troende och sedan dess talade man om rosenkransen. Samma århundrade blev det populärt att bilda rosenkransbrödraskap. I Sverige hade man ett centrum i Sigtuna och det fanns vid tiden för reformationen inte mindre än 3000 rosenkranssällskap i Sverige. Kyrkan var alltså inte alls så förfallen som många vill påstå! För många kan den kännas som en främmande fågel i den svenska kyrkoprovinsen att be rosenkransen. Men jag hoppas att vi kan inkorporera rosenkransen i ditt andliga liv. Den har djupa svenska rötter i vår katolska medeltid!

Den fullständiga rosenkransen består av glädjens (måndagar & lördagar), smärtans (tisdagar & fredagar) ljusets (torsdag), samt härlighetens mysterier (onsdagar & söndagar). Sammanfattningsvis kan man under en vecka meditera över följande mysterier i Jesu liv en eller två gånger när man ber rosenkransen:

- I glädjens mysterier mediterar vi över att Jesus bebådas av ängeln Gabriel, Maria besöker Elisabeth, Jesus föds i Betlehem, Jesus frambärs i templet, Jesus blir återfunnen i templet.

- I ljusets mysterier mediterar vi över Jesu dop, hur Jesus förvandlar vatten till vin, Jesus förkunnar evangeliet om Guds rike och omvändelsen, Jesus förklaras på berget Tabor och Jesus instiftar Eukaristin.

- I smärtans mysterier mediterar vi över Jesu lidande i Getsemane, hur Jesus gisslas, Jesus kröns med törnekrona, Jesus bär sitt kors, Jesus korsfästes och dör.

- I härlighetens mysterier mediterar vi över Jesu uppståndelse från de döda, Jesu himmelsfärd, den helige Andes utgjutande på pingstdagen samt Marias upptagning i himmelen med kropp och själv och Marias kröning i himlen som himlarnas drottning.

Låt oss, innan vi fortsätter, stanna upp och fråga oss, vad säger Luther om Maria och rosenkransen?

Frågan är naturlig för en lutheran men inte för en katolik. Man blir förvånad över att Luther till exempel trodde att Maria var Gudaföderska. Det är värt att uppmärksamma att katolska kyrkans katekes på frågan om man får tillbe Maria tydligt säger nej! Man ber alltså inte till Maria när man ber rosenkransen. Man ber om hennes förbön och hjälp att förstå Jesus bättre. Det finns en skiljelinje mellan protestantisk och katolsk teologi som blir tydlig i mötet med rosenkransen och det är synen på viljan. Viljan är ”friskare” i katolsk

teologi än i protestantisk, eftersom viljan i protestantisk teologi är trälbunden. Människosynen präglas då av en mörkare grundsyn där synden gör människan är inkrökt i sig själv (incurvatus in se).

Visserligen är uttrycket ”inkrökt i sig själv” hämtat från kyrkofadern

Augustinus men det jag vill komma

åt är att i katolsk teologi utgår man ifrån att det är möjligt att nå säker kunskap om Gud genom förnuftet.

Därmed blir meditationen en hjälp att genom förnuftet tränga djupare in i mysterierna och steg för steg uppleva hur nåden genom förnuftet i meditationens form fullkomnar den mänskliga

naturen. Människan samverkar alltså med Gud genom förnuftet där viljan blir viktig och just därför blir repetitiv bön en fruktsam väg till helighet. Ett exempel från mitt eget bristfälliga böneliv kan tjäna som exempel på det ovan skrivna. Vi är med i en pilgrimsförening som regelbundet ber rosenkransen. Frukten av vandringen och bönen består i att jag minns Jesus bättre. Jag blir alltså uppfylld av Jesus genom rosenkransen.

Bekämpa heresier

En del protestanter anser det heretiskt att be rosenkransen. Då kan det vara värt att betona att en bakgrund till uppkomsten av rosenkransen var just bekämpandet av olika heresier. Enligt en tradition inom dominikanorden befann sig den helige Dominicus i södra Frankrike för att omvända albigenserna och föra dem tillbaka till den sanna tron. Fader Peder på Berget berättade för mig att Dominicus genom bön och kärlek till människorna sökte älska dem tillbaka till Gud. I en uppenbarelse gav Jungfru Maria honom en rosenkrans för att med denna omvända kättarna. Påven Pius V instiftade festdagen ”Vår Fru av Rosenkransen” efter segern i slaget vid Lepanto den 7 oktober 1571. Vår Fru av Rosenkransen

blev efter detta slag en av Jungfru Marias titlar. Påven Pius V var också han dominikan. Liksom slaget vid Poitiers (oktober 732) och sedan slaget vid Wien (september 1683), var slaget vid Lepanto grundläggande för att stoppa muslimernas frammarsch i Europa. Och alla tre segrarna tillskrevs, förutom kämparnas tapperhet, också ett gudomligt ingripande.

Att säga Ja till Jesus

Maria svarade ängeln Gabriel och utgör därmed ett exempel på trons lydnad (Rom 1:5). Hon var säker på att ingenting är omöjligt för Gud (Luk 1:37-38). Marias ja, är ditt och mitt ja, kyrkans ja och hon blir Guds moder och därmed kyrkans moder för oss alla. Vidare står det att ”Liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek” (Ef 1:4). Maria har uppfyllt detta bibelord av Paulus.

Vi kan se rosenkransen som en länk i våra händer. Den ena änden är här hos oss. Den andra änden är i den heliga Jungfruns händer. Kyrkan har alltid sagt: bed rosenkransen. Gång på gång har Maria påmint om rosenkransen och bett oss använda den. På samma sätt som Mose hade sin stav i öknen och det var tecknet på att Gud var med honom är rosenkransen ett

tecken för oss på att Gud är med oss, eftersom den är en metod att lära känna Jesus bättre. Med den kan vi fördriva det onda. När David skulle möta Goliat tog han sin stav i handen och valde ut fem släta stenar ur bäcken. Därefter gick han fram mot filistéerna. Vi har alla en Goliat att bekämpa. David tog fem stenar. Vi har de fem dekaderna i rosenkransen! Maria är, som det står i Lukas, full av nåd. Genom en enastående nåd blev Maria bevarad fri från varje fläck från arvsynden. Denna befrielse kommer helt och hållet från Jesus Kristus. Maria är på så sätt odelad – hon är helt och fullt hängiven till Guds vilja. Det är hennes tro som låter henne bli Frälsarens moder. Maria är saligare på grund av att hon sade ja till Kristus

än för att hon lät Kristi kropp bli till inom sig. Då tiden är inne bebådas Maria av den helige Ande. Hon är född in i det judiska folket, med alla löften om Messias som nu uppfylls dessa löften och kyrkan föds. Kyrkan är i sig inympad i Israel men kyrkan är på samma sätt född av Fadern eftersom Jesus Kristus är kyrkans huvud och vi är kroppen och Maria är kyrkans moder och på samma gång drottning. Allt detta

visar att Gud är med oss! Kyrkan

är Kristi kropp. Kyrkan är också Kristi brud. Enheten mellan Jesus Kristus och kyrkan innebär också att det föreligger en skillnad mellan

dem, den skillnad som utgörs av ett förhållande mellan personer. Därför har vi temat Kristus som kyrkans brudgum. Kyrkan är den fläckfria bruden till det fläckfria lammet som Kristus älskade. Vidare finns det ett mysterium i att Gud i sitt treeniga väsen alltid befinner sig i en ständig kärleksrelation. Men Guds folk, Israel, varur Jesus framgick, och sedan kyrkan, alltid befinner sig i striden. Gud är ovanför alla stridigheter men genom sitt folk, Jesus och kyrkan kämpar Gud, inkarnerad i sitt folk, i Jesus Kristus och i kyrkan. När vi kallar Maria för Guds moder och himmelens drottning så blir det på samma gång en påminnelse om gemenskapen mellan det jordiska och det himmelska. Gemenskapen mellan de himmelska och den jordiska kyrkan möter vi i Fader vår. Guds vilja måste ske här på jorden och därför är Maria så viktig. Hon är den som visar på hur Guds vilja sker på jorden så som den redan sker i himmelen.

Enheten upphör inte mellan dem som vandrar på jorden och de som avsomnat i frid i Jesu namn. I kyrkans tro förstärks i stället utbytet av det andliga goda. Just därför är de som är i himlen närmare förenade med

Kristus och det stärker hela kyrkan i hennes strävan mot helighet. Vi är ju Guds familj. Vi alla som är

Guds barn, i himlen och på jorden bildar en enda familj. När vi står i

kärlekens gemenskap med varandra och tillsammans lovprisar den Treenige. Genom sin fullkomliga hängivenhet åt Faderns vilja, sin sons frälsningsverk och varje rörelse från Anden är Maria för kyrkan trons och kärlekens förebild. Hon är kyrkans allra främsta och helt unika medlem. Hon är mönstret för kyrkan, men också en moder för oss när det gäller nåden och frälsningen eftersom hon i lydnad, tro, hopp och brinnande kärlek samverkar med Gud. Ett samtycke i bebådelsen, vid korset, ja i hela hennes liv. Hon är alltid nära vår Frälsare.

Maria – de kristnas hjälp – Sveriges hjälp

Här är vi nu i Sverige med vår rosenkransbön och Paulus påminner oss om att vi skall arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning. Vi behöver offra oss för Kristi skull för att Sverige skall bli kristet igen. Det är när vi säger vårt odelade Ja till Jesus som vi släpper in Frälsaren och städar rent bland syndens smuts. Vi har en hög och stor kallelse eftersom vi är med i Guds familj där Jesus är Herre och hans moder vår förebild i hur vi skall tro. I många medeltida kyrkor finner man vackra målningar som föreställer rosenkransens fem dekader. I min kyrka i Pjätteryd har vi också en Madonna. År 1489 kom biskop Henrik från Linköping hit

med sitt ekipage. Han stannade i grannförsamlingen Göteryd och gav en högtidlig avlat. Den som ”kromar sig framför Maria” får 40 dagars avlat. Det skulle ske i samband med Corpus Christi högtiden. Detta är en del av svensk historia. Men offrandet behövs idag.

När man i mina hemtrakter på 1400 talet gav sig ut i strid bar man Maria som bild på baneret. I strid är man beredd att offra sig. Den blå färgen från Maria lyste i solen. Kanske är det blå i vår svenska flagga Marias färg. En del menar att den 15 augusti var vår nationaldag under katolsk tid. Denna dag har Stella namnsdag. Namnet påminner om Stella –ett namn på Maria som anspelar på hennes titel, som drottning i Himmelen. Denna dag kallades tidigare för Vårfrudagen. Denna dag firas i katolska kyrkan till minne av Jungfru Marias himmelsfärd.

Jag har själv haft förmånen att få besöka platserna Lourdes och Fatima och kan intyga att det är heliga platser. I Fatima är bruket av rosenkransen mycket viktigt. De tre små herdebarnen brukade

avbryta sina lekar när de hörde Angelusklockan nerifrån byn. Då stannade de upp och bad. Men de hade bråttom att börja leka igen, så ofta blev det en slarvig och halverad rosenkransbön. Kanske bara Hell dig Maria … bed för oss syndare …

När de mötte Guds Moder första gången den 13 maj frågade Jacinta om hon skulle komma till himlen. Jo, det skulle hon. Men Francisco då? undrade flickan. Då log Maria och sa: Ja, det skall han men först måste han be många rosenkransar … Lille Francisco glömde aldrig Marias förebråelse. Han inte bara bad rosenkransbönen, han gjorde många uppoffringar och han dog bara elva år gammal i sann helighet. Det var den 13 juli som Jungfru Maria gav barnen den lilla bönen som vi nu ofta ber mellan dekaderna: ”O min Jesus, förlåt oss våra synder, bevara oss för helvetets eld, led alla själar till himmelen, särskilt dem som behöver din barmhärtighet allra mest.”

Ljuset från bönen

Den 16 oktober 2002 firade påven Johannes Paulus II 24-årsdagen av sin tid som påve. Han utropade ett helt år vigt åt rosenkransbönen samtidigt som han undertecknade ett apostoliskt brev om rosenkransbönen under den allmänna audiensen på Petersplatsen. Där lägger han till de fem ljusa mysterierierna. Dessa mysterier handlar om händelser i Jesu offentliga liv och samtidig vetter mysterierna till de stora utmaningar som kyrkan intill denna dag står inför. Jesu dop i

Jordan utmanar den alltmer svaga dopseden, bröllopet i Kana utmanar synen på äktenskapet, förkunnelsen av Guds rike och inbjudan till omvändelse utmanar likgiltigheten inom västerlandet, Jesu förvandling på berget utmanar teologiskt synen på vem Jesus verkligen är, och slutligen instiftandet av Eukaristin synen om realpresens.

Kyrkans uppståndelsekraft kommer från altaret och sprider sig utöver bygden. Kyrkan är gemenskapen som låter dig ta del av uppståndelsekraft. Vill du ha den kraften? Då är det nödvändigt att vi bygger ett altare. Nu frågar den enfaldige? Varför behöver vi ett altare? För att bevisa att någon offrat sig för dig och för att vi kan ta emot denna offergåva genom sakramentet. Det var en väldig kommers och köpslående när Jesus hängde på korset. Alla våra synder, ja världens samtliga synder köptes av Jesus och vi fick gratis ta emot nåden. Alla böter blev betalda för tid och evighet. Skulden från Adam och Eva betalades. Altaret är mittpunkten i kyrkan, Edens lustgård, Korset och porten till himmelen eftersom vi här firar mysteriernas

mysterium; Eukaristin, här får vi del av uppståndelsekraften. Kyrkan behöver under sin jordiska tillvaro platser där gemenskapen

kan samlas, våra synliga kyrkor, våra heliga platser där vi kan möta

Gud. Altaret är den heliga platsen där vi bokstavligen får lägga ned våra bördor och få vila för vi får bokstavligen får del av himmelsk uppståndelsekraft.

Vi ser idag kraften i det ideella, från såväl daglediga som yrkesarbetare, som vill skapa en bättre kyrka och en mer levande landsbygd. En ideell är på många sätt en lärjunge eftersom varken pengar eller status utan bara Jesus har fångat blicken. Lärjungarna gick med Jesus till Jerusalem för att fira påsk. Först åt de påskalammet enligt judisk lag och därefter instiftade Jesus Eukaristin. Han tog brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt sina lärjungar och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er: Gör detta till minne av mig” (Luk 22: 19). Detta mysterium lär oss att vi verkligen möter Jesus i Mässan. Jag tror att mötet med Jesus i Mässan och mötet med Jesus i rosenkransen utgör en och samma bön. Där är vi i Jungfru Marias sällskap i meditation över viktiga händelser i evangeliet, där Jesus Kristus står i centrum. Jag tror att denna bön kan visa vägen till större enhet. Maria är vägen till enhet mellan oss kristna för att hon är som Moder den som håller ihop familjen.

STIFTELSEN BERGET

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK

0248-79 71 70

E-POST: info@berget.se

WEBBSIDA: www.berget.se

Nästa nummer är temat:

BERGETS VISION

är en tidskrift som utges fyra gånger per år

Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening

får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323

Swish: 123 337 20 75

S:t Dominicus kapells exteriör efter utbyggnaden.