Unum 2023-3

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: ATT ÖVA SIN

KRISTNA TRO

ANSVARIG UTGIVARE : Peder Bergqvist.

ADRESS : Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK. TELEFON : 0248-79 71 70.

BANKGIRO : 574-3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS

E-POST: info@berget.se. WEBSIDA : www.berget.se.

PRENUMERATION OCH ANNONSBOKNING : 0248-797170, info@berget.se

TRYCKERI : Henningssons Tryckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPLAN: Fyra gånger per år.

Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in

TRO SOM PRAKTISK ÖVNING

Andliga övningar är något som många har erfarenhet av i dag. Dessa övningar är från början utformade av S:t Ignatius av Loyola (jesuitordens grundare, född 23 oktober 1491 på slottet Loyola i Azpeitia i Baskien, död 31 juli 1556 i Rom) även om de i dag kan vara utformade på lite olika sätt. På Berget erbjuder vi bland annat andliga övningar i kontemplativ form efter den modell som p. Franz Jalics SJ utarbetade. I höst kommer dessa dagar infaller 5-12 november och ledas av Sr Johanna Schulenburg CJ från Wien och p. Andreas Bergmann SJ, kyrkoherde i Uppsala. Vi har även i samarbete med jesuiterna i Sverige introduktion till andliga övningar samt möjlighet att göra 8-10 dagars andliga övningar. I samråd med ledarna kan dessa leda till att man sammanlagt kan slutföra den trettiodagarsreträtt som S:t Ignatius ursprungligen föreslog.

Det som detta nummer av Unum bland annat vill försöka visa är att detta med övningar är en del av kyrkans tradition. Vi kan se det i de bibliska heliga texterna och sedan i hur den kristna tron formas under de första århundradena och sedan rakt igenom hela historien, fram till i dag.

Att vara kristen är detsamma som

att öva sin tro, sin relation till Gud som enheten av Fadern och Sonen och den helige Ande. Det är att öva sin relation till den av Gud skapade världen, till naturen och allt det vi tar in i och genom våra fem sinnen. Det är att öva sin relation till sig själv, sina själsförmågor, att rannsaka sig själv, att se gudsavbilden som den djupaste identiteten, upptäcka hur mycket vi älskar oss själva, som en Guds gåva till oss. Det är att öva sig i relationen till våra medmänniskor, till den kultur och det samhälle vi lever i, våra tankesätt och attityder. Det är också en övning i att vara en del av Kyrkan, hennes sakrament, gemenskap, lära, hennes tro och liv. I detta finns också vår uppgift att evangelisera, som Ulf Ekman skriver om i detta nummer. Vi behöver också öva oss i att tolka och förstå receptionen av bilder, vilket tas upp i den första artikeln om Bergets korsväg. Vi löper hela tiden en risk att ta det liv som Gud har gett oss för givet, som om varje dag var en upprepning av det som hänt tidigare, att livet inte innehåller något nytt. Tron behöver levas så att den utmanar oss att hela tiden söka det vi ännu inte känner till, att varje dag återerövra förundran, tacksamhet och öppenhet för att ta emot det nya. Detta är en livslång övning som i olika traditioner uttryckts på lite olika sätt.

Ikonoklasm på Berget

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Vid ett antal tillfällen har några personer kommit till Berget och i omgångar förstört olika delar av Bergets korsväg.

En första reaktion var att försöka få tag på dem som gjort detta, en andra reaktion var en djup sorg över det som inträffat men sedan växte det fram en önskan om att söka förstå vad detta innebär. Vad betyder det för Sr Lydia Mariadotters konstverk, för Berget, för våra

gäster, för dem som utfört förstörelsen?

Med lite distans kan vi se att detta hör till det som kallas ”ikonoklasm”. På Wikipedia kan man läsa: ”Ikonoklasm, även bildstorm, innebär att uppsåtligen förstöra religiösa ikoner samt andra symboler eller monument, oftast av religiösa eller politiska motiv, och är en återkommande företeelse vid större politiska eller religiösa förändringar”.

Med stor sannolikhet har denna förstörelse att göra med en större kulturell förändring som vi just nu befinner oss i. Det kan vara en förändring mot en närmast total okunskap om den kristna tron. Dessa förstörda keramiska figurer gestaltar Jesu Kristi lidandes väg från Pilatus domstol, fram till korsfästelsen och gravläggningen. Kan det vara så att de som utförde denna vandalism inte ens kände till vad dessa figurer står för? Det kan också handla om en förändring mot en sorts kristofobi, eller till och med hat mot kristna. Ett hat som leder till en vilja att skada och håna det som kristna sätter så stort värde på. Om vi stannar upp inför detta så kan vi här se hur konstverket lever vidare i Jesu och Jesu lärjungars fortsatta lidande och korsväg. Jesus Kristus är fortfarande hånad, misshandlad, missförstådd, korsfäst. Denna insikt leder fram till att vi kan se att de som förstör konsten själva blir en del av konstverket och att de i själva verket ger konstverket en djupare och mer aktuell mening. Detta leder i sin tur vidare till en tanke om att bevara det förstörda konstverket, eftersom det kan öppna våra ögon ännu mer för hur Kristi kors och vår egen tid och människor i vår egen kultur hör samman över tid och rum.

En annan förändring, som inte undgått någon, är det som vi i dag ser kring koranbränningar men ännu tidigare i den konst som exempelvis Lars Vilks skapade och hur den togs emot. Förändringen kan beskrivas som en ökad polarisering i relation till religionens återkomst i västvärlden och konstens funktion i vårt samhälle. Lars Vilks utsattes för mängder av hot och attacker och flera av hans konstverk angreps och förstördes. I idag har det blivit tydligt hur de som angriper ett kostverk själva blir en del av konstverket, det har att göra med hur konsten tas emot, receptionen, och hur konstverket lever vidare. Det har också att göra med Berget då många, också talespersoner för olika kyrkor, genom åren yttrat många hatiska budskap mot Berget, på sociala medier och i traditionell media. Detta blir också en del av förståelsen av den förstörda korsvägen på Berget. En reception av hat riktat mot en specifik plats, för att man kanske är rädd för det katolska, uppfattar det som något främmande och farligt?

I vår egen tid och vår västerländska kultur så försvaras ofta förstörelser av bilder utifrån en vilja att befria människor från naiva och felaktiga föreställningar. Ut-

ifrån detta kan ikonoklasm i dag motiveras med att det är en nödvändig frigörelse från religiösa otidsenliga uppfattningar, så att världen blir mer upplyst och på alla sätt bättre.

I en artikel av Bruno Latour, ”What is Iconoclash? Or is there a World beyond the Image Wars?”

(i Religion and Art från 2002), beskriver han hur djupa rötter detta att förstöra konstverk har. Sigmund Freud menade att man redan kan se detta hos Akhenaton

(egyptisk farao under den 18:e dynastin år 1351–1334 f.Kr). Han skapade en sorts motreligion som i hat mot polyteistisk religion förstörde och förbjöd det andra vördade som heligt. I detta sammanhang kan vi också se det bibliska bildförbudet: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden” (2 Mos 20:4). Direkt efter att Gud gett Mose stentavlorna läser vi om hur folket gjorde ett konstverk i form av en guldkalv. ”Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det” (2 Mos 32:19-20).

Latour menar att Gud i bildförbudet ger människan en omöjligt uppgift eftersom det alltid finns en önskan att se Gud utan bilder men att det för människan aldrig varit möjligt att möta Gud utan någon form av förmedling. Förstör man bilder uppstår ständigt nya bilder, ofta med anknytning till just det som man har försökt att utplåna. Och han frågar: varför orsaker bilder ett sådant hat, och varför kommer de alltid tillbaka igen, hur mycket man än försöker att göra sig av med dem? Och varför slår hammaren som förstör ett konstverk nästan alltid tillbaka mot den som håller den i sin hand? Om bilder är så farliga, hur kan det komma sig att det finns så många av dem? Och samtidigt, om de är ofarliga, varför triggar de i sådana fall igång så många känslor?

Från Akhenaton och till vår egen tid har tempel, kloster, kyrkor, moskeer, ikoner, statyer och bilder förstörts. Man har upptäckt att de som reagerar allra starkast på sådant ofta själva eller ens förfäder har haft del i förstörandet av det andra ansett vara heligt. Jag behöver själv reflektera över vad det är som gör att jag reagerar som jag gör vid en ”ikonoklasm”, har jag själv haft del i något liknande?

Sr Lydia Mariadotter skapade Bergets korsväg med sina händer, sedan slog några personer sönder detta med sina händer. Innebär det att korsvägen är begränsat till det som dessa människor gjort med sina händer? Är resultatet av något vi gör med våra händer inte mer än vår egen insats? Om så är fallet blir människan fångad mellan hybris och förtvivlan, i mötet med vad hon själv kan åstadkomma.

Ett annat sätt att förstå detta är att verket, som man säger om vissa ikoner, inte är gjort av människohand. Det handlar här inte om en ekofakt, alltså ett föremål som har ett naturligt ursprung, och därför inte är gjort av människohand. Här syftar det istället på konst som en konstnär skapat, men som är i händerna på en transcendent oskapad gudomlighet som skapat konstnären från ingenting och skapar sanning och helighet genom dennes konst. Så har vi i kristen tradition exempelvis sett på Veronicas svetteduk, kung Agbars Mandylion och svepeduken i Turin. Dessa är inte gjorda av människohand (acheiropoieton), utan bevarat avtrycket av Kristus själv, genom deras direkta fysiska kontakt med hans kropp.

När det gäller Bergets numera delvis förstörda korsväg kan vi tydligt se att varken konstnärinnan, Sr Lydia Mariadotter, eller de som förstörde konstverket hade allting i sina händer. Konstnären, konstverket, i det här fallet korsvägen, förstörarna och de som ser detta i dag, är i händerna på något större. Det är just detta som korsvägen handlar om, Kristi lidandes mysterium, som alltid är större och som alltid kan ge mening och sammanhang åt människors tro och tvivel, lidande, ondska, livet och döden, uppståndelsen och den eviga glädjen. Korset som med våld har bortförts från Berget blir en ännu tydligare påminnelse om att korset blottlägger sanningen om allt: om oss själva och Gud, om ont och gott, jord och himmel, demoner och änglar. Men korset visar också hur långt Gud i sin godhet är beredd att gå för var och en av oss, att han älskar människan som sitt eget kött och blod, ända därhän att han låter sig överges och dö som en syndare ”i vårt ställe”. Korset och hela korsvägen, särskilt när den blivit förstörd, är ett hoppets och glädjens tecken, grunden för hoppet om allas frälsning.

EVANGELISATIONENS CENTRALA PLATS I KYRKAN OCH DET KRISTNA LIVET

Föredrag om evangelisation på Berget, Rättvik 27 maj 2023 av Ulf Ekman. Ulf har lång erfarenhet av evangelisation och engagerar sig i att fler skall lära känna Jesus och hans kyrka och vill uppmuntra alla att frimodigt dela med sig av tron.

Det finns i dag ett stort intresse för och behovet av evangelisation i alla kyrkor och samfund. I detta föredrag försöker jag belysa evangelisation mer ur ett katolskt perspektiv men ämnet är ju allmängiltigt, för alla kristna. Bak-

grunden till detta föredrag är ett evangelisationsinitiativ av biskop Anders, något som nu engagerar mig. Det går ut på att inspirera och uppliva lokala församlingar till att evangelisera mera. Till detta initiativ har jag skrivit en bok som heter ”Vänner emellan” där jag mer i de-

talj utvecklar detta med vänskapsevangelisation. Under det senaste året har jag besökt ett tiotal katolska församlingar och talat om detta och det har varit mycket givande.

Jag tänkte närma mig detta ämne från ett fågelperspektiv, dels med några historiska axplock, dels genom några av katolska kyrkans dokument, samt peka på en del moderna företeelser inom katolska kyrkan där man är aktiv med evangelisation.

Ibland har jag märkt hur förvånade kristna vänner från andra samfund blir när man säger att katolska kyrkan är aktivt evangeliserande. Det är ju någonting, menar man, som är mer betecknade för frikyrkorna.

Den katolska kyrkan är en sakramental kyrka. Den är liturgisk och den har en lärotradition och apostolisk succession som går tillbaka till apostlarna och Jesus själv. Den är också konciliär vilket innebär att om man vill veta vad kyrkan tror och står i olika frågor, så får man gå till de normerande konciliedokumenten och besluten, till påvliga encyklikor och till den katolska kyrkans katekes. Där finner man var Kyrkan egentligen tror och lär. Det är alltså inte i första hand en enskild biskop, en enskild teolog eller en speciell rörelse inom kyrkan som är normerande. Det är

i kyrkans dokument man finner uttryck för en kraftfull vilja till evangelisation. Ur några av dessa skall jag plocka några citat.

Katolska Kyrkan har en lång tradition av hängiven, effektiv och kraftfull evangelisation och mission som har genomförts på många olika sätt, och vars nödvändighet har präglat kyrkan i århundraden. Inte minst genom en förkunnelse om omvändelsens nödvändighet.

Denna förkunnelse utgår utifrån Jesu ord i Mark 1:15 ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Omvändelsen till och tron på Jesus Kristus går som en röd tråd genom hela katolska kyrkans historia.

Evangelisation som Evangeliets proklamation till en icke-troende omvärld, tar sin början i Jesu utsändande av apostlarna i evangelierna, genom aposteln Paulus missionsverksamhet och sedan vidare genom de apostoliska fäderna. Det går vidare genom kyrkofäder som Augustinus, tiggarpredikanter som Franciskus och Dominikus, jesuiter som Ignatius Loyola och Francis Xavier, och genom tusentals andra, kända och okända katoliker som vigt sina liv till att just vinna själar för Gud genom att evangelisera, vittna om det nya livet i Kristus.

Resultatet har ibland varit stora och landsvida väckelser, andliga besökelser, så väl som enskilda individers starka omvändelser, som har satt spår och också förändrat historiens gång, till exempel John Henry Newman i 1800-talets England. Ett annat, tidigare exempel, är franciskanen Antonio av Padua, som efter att ha tragglat med teologin i predikstolen släppte sina anteckningar och började predika kerygmatiskt och spontant med resultatet att tusentals människor väcktes. Ännu ett exempel är jesuiten Francis Xaviers förkunnelse i södra Indien som hade stor framgång. Han nådde också Japan och de andliga frön som då såddes, trots förföljelser, fanns kvar och befruktades flera århundraden senare genom Maximilian Kolbes ankomst till Japan.

Ett markant exempel är den omfattande våg av omvändelser som ägde rum i Mexiko bland aztekerna med början år 1531 som resulterade i att cirka 8 miljoner indianer blev döpta till Kristus under 7 år. Allt detta skedde efter att Jungfru Maria hade uppenbarat sig som indianernas vän och moder för aztekindianen Juan Diego, på det lilla berget Tepeyac utanför Mexiko City. Vår fru av Guadeloupe, som hon blev kallad, blev på ett speciellt sätt Evangelisationens moder, förebedjare och beskyddare.

Naturligtvis har det funnits tider då Kyrkan som kristen kulturbärare varit så dominerande i kulturen att evangelisation i mer modern betydelse, nämligen upplivandet av den personliga tron och efterföljelsen av Jesus, inte varit det man mest betonade. Det har också funnits tider av djupa andliga kriser inom kyrkan som nästan förlamat den, men trots det, har det ur dessa kriser kommit förvånansvärt kraftfulla evangeliserande initiativ. Jag tänker på den förnyelserörelse som tog fart genom Filippo Neri i 1500-talets Rom och Jesuiternas stora missionsarbete.

Betänk också hur Katolska kyrkan lyfte sig igen efter den hänsynslösa förödelse som rådde under och efter franska revolutionen, då dominikaner, karmeliter och andra ordnar nästan blev utraderade, ändå reste sig igen och predikade sig igenom Frankrike, med tusentals omvändelser som resultat.

Ett annat exempel, mer modernt är Polen, som under kommunistiskt välde ändå hade en levande och fruktbärande evangelisation som man aldrig lyckades kväsa. Stalin lär ha sagt ”att göra Polen socialistiskt är som att försöka rida på en ko.” Man ramlar alltså av. När kommunismen så ramlade av 1989, var det inte minst genom det starka katolska bidraget och offentliga

stödet från påve Johannes Paulus II till den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet, med dess motstånd emot regimen. Detta bidrog till den stora förändring som skedde i landet och den frihet som kom.

Detta gav kyrkan mer handlingsfrihet igen. Idag, trots olika inre problem, finns stora och starka evangelisationsrörelser på katolsk mark i Polen.

Mission och evangelisation har också, inte minst efter andra Vatikankonciliet 1962-65, mer medvetet blivit en lekmannaidentitet i Katolska kyrkan, genom förståelsen av kyrkans konstanta sändning.

I Guds väsen - i Treenighetens utgivande liv och därigenom i Guds frälsningshandlande - ligger själva sändningen som något identitetsskapande för hela kyrkan. Vi uppfattar det som dess egentliga väsen, inte bara som en aktivitet bland många andra.

Andra Vatikankonciliets deklaration om kyrkans missionsverksamhet Ad gentes Divinitus säger: ”Kyrkan som är stadd på pilgrimsvandring är till sin själva natur missionerande. Ty det är från Sonens och den helige Andes sändning som hon leder sitt ursprung, i enlighet med Faderns rådslut.”

Med andra ord, evangelisationen utgår ifrån Guds hjärta och är där-

med helt central, nödvändig och en oavvislig del av Kyrkans väsen.

Deklarationen om religionsfriheten Dignitatis humanae betonar två grundläggande principer. Den första är principen om människans värdighet, vilket innebär förmågan och rätten till frihet under ansvar, och speciellt samvetsfrihet. Den andra är regeringars och samhällets ansvar att beskydda medborgarnas rätt till religionsfrihet. Religions och samvetsfriheten ses som en grundläggande rätt och frihet för att Evangelisationen skall kunna utföra sin uppgift, att förmedla Evangeliet om Kristus till alla folk. Man betonar nödvändigheten att den kristna trons sanningar måste tas emot genom fritt val, fritt från otillbörlig påverkan.

I modern tid har andra Vatikankonciliet, under dess fyra sessioner från 1962-65, på flera olika sätt lyft fram evangelisation/mission som något helt väsentligt. Det finns en klar relation mellan evangelisation, ekumenik och religionsdialog. Samtidigt finns det en spänning i att frälsningen finns unikt i Jesus Kristus. På grund av hans natur, som Gud och människa och hans unika återlösningsgärning på korset så kan inte frälsningen förverkligas utan honom. Samtidigt förkastar inte kyrkan sådant som är sant i andra religioner. Man er-

känner också det faktum att Anden också verkar utanför kyrkans synliga strukturer.

Deklarationen om de icke-kristna religionerna Nostra aetate, paragraf 2 säger: ”Den katolska kyrkan förkastar ingenting av allt det som i dessa religioner är sant och heligt. Med uppriktig aktning betraktar hon dessa sätt att handla och leva, dessa anvisningar och läror, somäven om de i mycket avviker från det hon själv fasthåller och framlägger - likväl inte så sällan återger en stråle av den Sanning som upplyser alla människor.

Deklarationen om de icke-kristna religionerna Nostra aetate, paragraf 2 säger vidare: ”Kyrkan förkunnar dock och måste oupphörligt förkunna Kristus som är ”vägen, sanningen och livet, Joh. 14:6. I honom finner människorna det religiösa livets fullhet och i honom har Gud försonat allt med sig. Kyrkan uppmanar därför sina barn att med klokhet och kärlek samtala och samarbeta med anhängare till andra religioner och därvid vittna om kristen tro och kristet liv och så erkänna, bevara och främja de andliga och sedliga skatter, liksom de sociala och kulturella värden som finns hos dessa religioner.”

Påve Paulus VI, den andra påven under konciliet, upplevde behovet att ytterligare betona evangelisationens betydelse i modern tid och utkom

Där säger han bland annat i inledningen att det är helt på sin plats att studera behovet av att förändra metoderna att evangelisera då olika tider har olika behov men själva budskapet, Evangeliet, består och är det läkemedel människor i alla tider behöver (paragraf 3).

”Troheten till ett budskap vars tjänare vi är och till folken som vi måste delge och överföra det levande och intakt är evangelisationens centrala axel ” (paragraf 4).

”

Vi önskar att bekräfta återigen att arbetet att evangelisera alla folk fortgår och är kyrkans grundläggande, essentiella, mission” (paragraf 14).

I paragraf 22 i Evangelii Nuntiandi säger påven: ”Det finns ingen sann evangelisation om inte Jesus av Nasarets namn, Jesu undervisning, Jesu liv, Jesu löften, Jesu kungarike och Jesu mysterium inte blir proklamerat.”

I paragraf 26 säger Paulus VI vidare: ”Att evangelisera är först av allt att vittna, på ett enkelt och direkt sätt, om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus, i den helige Ande och att bära vittnesbörd att Gud i sin Son har älskat världen.”

Till sist, i paragraf 27 säger han: ”Evangelisation kommer också alltid att innehålla, som dess grund, centrum, höjdpunkt och dynamik, en

1975 med den berömda apostoliska förmaningen Evangelii Nuntiandi.

klar proklamation att i Jesus Kristus, Guds son som blev människa, som dog och uppstod ifrån de döda, är frälsning erbjuden åt alla människor, som en gåva av Guds nåd och barmhärtighet.”

Betoningen av att i trohet proklamera de glada nyheterna om Jesus Kristus till alla människor i alla tider, också vår tid, är väldigt tydlig. Paulus VI såg relativiseringen som det stora problemet i att nå dagens människor. Kyrkan har i modern tid förlorat något av sin röst och når inte på samma sätt ut med sitt budskap, säger han. Religion har gått ifrån institution och kultur till privat, subjektiv andlighet. Den omkringliggande världen upptar människors sinne på ett sätt som gör att man är främmande för ett övernaturligt perspektiv och därmed för ett kommande liv efter döden. Ett liv som varje människa borde förbereda sig för genom att få det rätt ställt med Gud. Det privatreligiösa livet gör att man fjärmas ifrån det gemensamma andliga livet i kyrkan. Man fjärmas också genom inomvärldsliga, vetenskapliga och rationalistiska teorier och tankebanor, så att världen avsakraliseras. Man vänder sig bort ifrån en objektivt grundad auktoritet som grund och förutsättning för det andliga livet och vänder sig istället till subjektiva erfarenheter

som motiverande och normerande för tron. I sista hand leder detta, på olika sätt, till det egna jagets totala företräde framför Gud.

Trots otaliga diskussioner om missionens vara eller icke-vara efter andra Vatikankonciliet, så har 1900-talet upplevt en klar expansion av den kristna tron, inte minst på katolsk mark. Till exempel fanns det år 1900 cirka 2 miljoner katoliker i Afrika medan det i slutet av 1900-talet fanns över 100 miljoner katoliker där!

Det är utifrån dessa många diskussioner om missionens vara eller icke-vara som kom efter konciliet, som påven Johannes Paulus II skrev ett antal encyklikor för att nyansera och bringa reda i de olika tolkningar och praxis som hade uppkommit.

I en av encyklikorna, Redemptoris missio, med undertexten ”Om missionens ständiga aktualitet”, behandlas mer i detalj kyrkans syn på mission/evangelisation och Johannes Paulus II bygger vidare på sin företrädare Paulus VIs Evangelii

Nuntiandi.

I Redemptoris Missio utrycker påven sig så här: ”Jag inbjuder kyrkan till att förnya sin överlåtelse till mission. Missionsaktivitet förnyar kyrkan, åter-vitaliserar tron och den kristna identiteten och ger ny frisk entusiasm

och nya initiativ. Tron stärks när den förmedlas till andra.”

Evangelisation, rätt förstådd, kan liknas vid den nödvändiga utandning som måste komma efter den inandning som tillbedjan och kontemplation utgör, om inte Kristi kropp skall förgiftas, och förtvina.

Johannes Paulus II fastslår också: ”Ingen som tror på Kristus, ingen institution i Kyrkan kan undvika denna förnämsta uppgift: Att proklamera Kristus till alla folk.”

I modern tid har, inte minst genom den polske påven, uttrycket ”den nya evangelisationen” vuxit fram som ett medvetande i hela katolska kyrkan om åter-evangeliseringens betydelse. Något som också är aktuellt i det numera så sekulariserade Europa.

Johannes Paulus II säger vidare i sin encyklika Redemptoris missio: ”Och slutmålet för missionen är inte något annat än att låta människor få tillträde till den gemenskap som råder mellan Fadern och Sonen i den kärlekens Ande som förenar dem.”

Kyrkan och den kristna tron, det låter självklart att säga men behöver ändå betonas, handlar om Jesus Kristus. Jesus Kristus är kyrkans upphovsman, han är dess innehåll och essens och han är dess absoluta slutmål. Kyrkan både handlar om

Jesus och förmedlar Jesus till alla som vill ta emot honom.

Jesus Kristus är också den som sänder ut kyrkan att förkunna evangeliet och att vittna om Honom. Han är också den som är själva innehållet i det Evangelium, de glada nyheter som han ber oss att föra vidare till alla människor. Han är, som Uppenbarelseboken säger: Alfa och Omega - början och slutet - på allting. Han som är den andra personen i Gudomen, han som är sann Gud och sann människa och vår Frälsare.

Just därför att Jesus Kristus är så central i vår tro måste vi bli mer bekväma med att tala om honom. Man blir bekväm att tala om någon, som man lärt sig umgås med och lärt känna personligen. Det är den som man älskar, som man gärna vill berätta om för andra.

I Jesus Kristus visar Gud vem han egentligen är och hur mycket han verkligen älskar varenda en av oss människor. Han vill umgås med var och en av oss personligen. Han vill både förlåta och rädda oss ifrån allt som vill bryta ner och förstöra oss, djupast synden och dess konsekvenser. På grundval av sin försonande korsdöd vill och kan han förlåta, befria och förvandla oss och ge oss del av hans eget liv, det eviga livet. Han kan leda oss vidare och hjälpa oss i vardagen, för att vi skall bli det vi

djupast sett är ämnade att vara, mer och mer lika Jesus själv.

Jesu lärjungar, var vanliga enkla människor som Jesus kallade till sig, som började vandra med honom och lärde känna honom mer och mer och som fick uppgiften att berätta om honom för andra. Så detta är vår uppgift: att lära känna Jesus och att göra honom känd. Det är detta som är Evangelisationens kärna.

Detta kan ske på många olika sätt, och det sker både i handling och i ord.

Därför sa Jesus till sina lärjungar redan när han kallade dem till sig: ”Följ mig så skall jag göra er till människofiskare ” (Matt 4:19). Varje kristen, har som Jesu Kristi lärjunge och som en lem i hans kropp, Kyrkan, faktisktgenom dopets nåd och konfirmationens nådegåvor – fått både möjlighet och förmåga att med sitt vittnesbörd introducera Jesus till dem som finns runt omkring oss i vår närmiljö. Här hjälper oss alltid den Helige Ande.

Varje människa, oberoende av vilka vi är, vilken bakgrund vi har och vilka omständigheter vi befinner oss i, har ett djupt behov av Gud eftersom vi alla är skapade av Gud. Vi har både en inneboende längtan efter Gud, men på grund av synden också ett inneboende motstånd emot Gud. Vi är både öppna och slutna.

Vi söker efter Gud men flyr också samtidigt från Honom. Vi har ofta fel bild av Gud och förstår inte hans kärleksfulla omsorg om oss och vi letar ofta efter honom på fel ställen. Vi går lätt vilse. Men alla människor, idag som i alla tider, är i behov av sanning, kärlek, identitet, mening med livet och av djup och äkta gemenskap med Gud och med andra människor.

Allt detta vill Jesus ge till varje människa. han vill att vi ska få möta honom, lära känna honom, vandra med honom och samarbeta med honom. Detta skapar en djup och varaktig mening med livet. Detta är vad livet djupast sett handlar om.

Just därför behöver vi hjälp för att kunna hitta honom. Det är detta som kyrkans stora evangelisationsuppgift. Så har det varit i kyrkans hela historia.

Det är just här som vi som kristna kan bli lite nervösa. Hur vittnar man egentligen i en värld som kanske, åtminstone på ytan, inte räknar med Guds existens eller tänker på att söka hans hjälp? Hur skall det gå till i vår egen vardag? Många av oss tycker oss inte alls ha förmågan att tala med icke-troende om Gud och om behovet av frälsning/räddning. Räddning ifrån vad? kanske någon undrar. Det låter som något från en annan värld.

Då kan det kännas lite skrämmande, som att kliva ut på djupt vatten. Vad skall jag egentligen säga? Tänk om de säger emot mig och jag inte har något att komma med! Tänk om jag inte kan förklara för dem vad min tro egentligen handlar om? De ställer så perifera och negativa frågor. Tänk om jag gör bort mig helt! Och förresten, detta är väl egentligen något som prästen ska göra? Det är väl hans uppgift, inte min?

Men - uppdraget att på olika sätt berätta om Jesus, att ge vittnesbörd om honom med våra liv och våra ord - det gäller varje kristen, det gäller både präst och lekman. Men vi utför detta gemensamma uppdrag på olika sätt.

Det är här som vänskapen kommer in som ett betydelsefullt sätt att bära fram sitt vittnesbörd, eftersom vänner är några man faktiskt litar på. Till våra vänner kan vi ställa de frågor vi inte ställer till andra. Människor är inte medel utan de är vårt mål. Närheten i vänskapen visar vilka vi faktiskt är, och den håller för vardagslivets olika prövningar.

Vi som lekmän har i vår kallelse genom dopet fått ett starkt mandat att göra just detta. Vi får och vi ska vittna om Jesus Kristus. Så nu gäller frågan hur detta ska gå till och om vi är villiga att gå denna väg med Jesus. Han som säger ” följ mig så skall

jag göra er till människofiskare ” säger också ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla all de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slu t” (Matt 28:18-20).

Detta säger Jesus till hela Kyrkan, till oss alla. Vi har alla en del i detta och lekmännen har ett starkt mandat att nå långt ut i världen på ett unikt sätt.

Så till slut ett citat av p. Wilfrid

Stinissen, som säger så här i sin andaktsbok ”Idag är Guds dag” för den 29 juni, med just ämnet ”Kärlek - att leda andra till Fadern”:

”Ett av kännetecknen på Jesu kärlek är att han vill uppenbara sin Fader för oss, föra oss till honom, få oss att älska honom. När Jesus predikar, botar sjuka, förlåter synder och till sist ger sitt liv för oss, är det för att visa något av Faderns kärlek och för att återställa det brustna förhållandet mellan oss och Fadern. Jesus banar väg för oss så att vi åter får tillträde till Fadern.” - ”Jesus har bara en lidelse: att samla alla förlorade, kringspridda barn och föra dem tillbaka till Fadern. Om inte denna lidelse finns med i vår kärlek är den inte verkligt kristen. En kristen vet sig genom Jesu kärlek ha fått återvända till Fadern och vill därför att alla skall få göra detta.”

S:T SIGFRIDS

BOKLÅDETIPS

Frälsningens skönhet

En ordenssyster

Gaudete 2023

Denna bok är ytligt sett skriven anonymt, eftersom läsaren inte får veta namnet på författarinnan.

Samtidigt, bara genom ordet “ordenssyster” får läsaren åtskilligt med information, för vem av oss lever dagligen inför Jesu kors och frälsningsverk om inte en person som bejakat kallelsen att leva avskilt och för Jesus i en klosterorden. Boken har vuxit fram under lång tid, genom författarens ständigt återkommande bön och bibelmeditation och innehåller ett antal perspektiv på frälsningen, perspektiv som läsaren genast inser är nya och lite ovana och just därför så givande.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

En värdig död

Anna Minara Ciarda Red.

Veritas 2023

Denna volym är en sorts antologi, där flera röster samlats, röster som alla talar om dödens vikt och värdighet ur ett katolskt perspektiv. Givetvis är några av rösterna representanter för Katolska Kyrkan, men de övriga, jurist, läkare, ger sin bild ur sin professions perspektiv och därmed en bred, syn på vad en värdig död är.

Öppettider:

tisdag, fredag, lördag kl. 14-16

onsdag och söndag till kl. 14-15

Kontakt: bokladan@berget.se

Vi gläds över en fin sommar med alla kurser, retreater, gäster, volontärer, arbetsdagar och årsmöten som genomförts.

En stor glädje är det också att vi fått våra nya stora glasfönster på S:t Davidsgårdens innergård. Det var ett komplicerat arbete som Envikens glas genomförde på bästa sätt och med ett mycket lyckat resultat. Nu är träramarna laserade och fönstrena smälter fint in i gårdens arkitektur.

Höstens arbetsdagar har nyligen genomförts med många fina arbetsinsatser, god gemenskap och ett rikt böneliv. För första gången i Bergets historia blev det också en surströmmingsskiva i S:t Davidsgårdens matsal, kanske kan det bli en ny hösttradition?

Nu ligger en stor fråga på styrelsens bord som gäller en solcellspark med batteripack för att kunna ladda och förmedla el. För att denna stora satsning ska kunna förverkligas startar vi nu en insamling med mål att få in 500.000:-.

En stor förändring inträffade i styrelsen vid årsmötet då Janeric Jonsgården slutade som ordförande efter många år. Det har varit fantastiskt att ha honom som ordförande, genom hans lugn, andlighet och stora kompetens. Till ny ordförande valdes Philip Widell och vi önskar honom allt gott i detta viktiga uppdrag.

Berit Edman har just lämnat den bofasta kommuniteten men kommer att fortsätta vara associerad till kommuniteten och nära vän till Berget. Detta innebär att vi i dagsläget är i ännu större behov av fler kommunitetsmedlemmar och volontärer som hjälper till i vår verksamhet.

En liten förändring i vårens program är att vi planerar att ha lite färre kurser och retreater och prövar att inte lägga verksamheter parallellt med varandra.

Med önskan om Guds frid, välsignelse och allt gott!

f. Peder Bergqvist, föreståndare

LANDET OVANFÖR

Kontemplationen över Guds Vara och godhet, enhet och mångfald, Treenigheten

Föreningen av Gud och människa i Jesus Kristus

Det allra heligaste i templet Middagsljuset Kapitel 5-6

DEN INRE VÄRLDENS LAND

Mötet med sig själv

De naturliga själsförmågorna och nådens liv

Det heliga i templet

Gryningsljuset

Kapitel 3-4

KARTA ÖVER S:T BONAVENTURAS VÄGBESKRIVNING FÖR RESAN IN I GUDS VÄRLD

Övningar i kristen

LANDET BORTOM

Det mysteriösa

Döendet bort från allt

Tystnaden

Föreningen med Gud genom att vara antänd av Kristi extatiska kärleks eld Kapitel 7

tradition

Fader Peder Bergqvist, föreståndare för Stiftelsen Berget.

BÖNENS OCH LÄNGTANS LAND

Att läsa med rätt attityd. Prologen

Ivår tid har man återupptäckt hur de antika filosofiska

skolorna förenade det teoretiska och praktiska genom att de förmedlade andliga praktiker. Det handlade om att lära ut konsten att leva ett autentiskt liv, att öva sig i att leva och dö. Filosofi var något som var levt och praktiserat, en övning

Kartan till vänster är ett försök att illustrera hur S:t Bonaventura såg på det kristna livet som en resa i S:t Franciskus efterföljd. Varje etapp fordrade övningar som ledde fram till att man kunde gå vidare mot nya mål, tills man får erfara den mystika föreningen med Gud, bortom och i allt.

i livskonsten, och detta krävde en inre förvandling, en personlig askes, att man ändrade sina attityder och omvände sig till ett nytt sätta att leva, en ny livsinriktning. Den filosofiska akten sker inte i första hand på den kognitiva nivån utan handlar om självet och varat. Det är en omvändelse som vänder upp och ner

S:t Franciskus av Assisis stigmatisering på berget La Verna den 17/9 år 1224.

Fadern Sonen

Osynligt

Synligt

på livet från ett oäkta liv, förmörkat av bekymmer till ett autentiskt liv, som ger självkännedom, frid och frihet. En viktig andlig övning var att lära sig dö, se varje dag som den sista och du kommer att ta emot varje oväntad timme med tacksamhet. Övningen i att dö ger en särskild frihet åt människan att ta emot allt som kommer mot henne. Det hjälper oss också att vara närvarande i det aktuella så att vi lever som om varje ögonblick samtidigt var det första och det sista.

Man kan beskriva de filosofiska skolorna som platser och gemenskaper där man praktiserade andliga övningar. När många i dag har stött på S:t Ignatius av Loyolas andliga övningar kan det vara svårt att se hur detta hör samman med de antika filosofiska skolorna. Det var exercitier eftersom de var praktiska övningar som krävde att man levde det man lärde och de var andliga eftersom de involverade hela ens sätt att vara och involverade varje aspekt av livet. Genom dessa övningar lyfte den enskilde personen sig själv till den objektiva Andens liv, blir förvandlad i perspektivet av det Hela.

Denna helhetssyn på livet fanns exempelvis hos stoikerna för vilka det vara samma Logos som skapar världen, upplyser människans förnuft

och uttrycker sig själv i mänskliga samtal, samtidigt som detta Logos förblir helt identiskt med sig själv i alla delar av verkligheten. Det är samma kraft och samma verklighet i fysiken, i etiken och i logiken. Detta var något som fördes vidare av de tidiga kristna tänkarna, som beskrev Gud som det gemensamma objektet i fysiken, etiken och logiken. Augustinus skriver i Guds stad att de som ser Platon som den främste filosofen finner Gud vara: ”Varandets orsak (fysik), tänkandets grund (logik) och sättet att leva (etik)” (Augustinus, De civitate Dei, VIII, 4). Vidare korresponderar denna ordning med personerna i Treenigheten. Fadern är varandets princip (fysiken), Sonen är intellekt (logiken) och den helige Ande är kärlek (etiken). Den systematiska enheten inom filosofin reflekterar de gudomliga personernas ömsesidiga inre liv.

Man kan säga att filosofin redan från början absorberades av kristendomen och tog till sig de olika sätten att praktisera andliga övningar, vilket vi exempelvis ser hos Klemens av Alexandria, Origenes, Augustinus och i de monastiska rörelserna.

I den tidiga Kyrkan, särskilt i de monastiska rörelserna, presenterades kristendomen som en filosofi, ett sätt att leva i överensstämmelse med det gudomliga Logos. Detta

förändrades stegvis genom att man med tiden skiljde filosofi och teologi åt, men ändå levde detta kvar, bland annat inom den kristna mystiken. Här fortsatte man att se på det kristna livet som andliga övningar, texterna var avsedda att tränas genom att öva sig i olika aspekter av det kristna livet.

Man har upptäckt att Ignatius av Loyolas andliga övningar hade mycket gemensamt med den antika filosofins moraliska övningar, och vidare att det var filosofin i sig själv som man under antiken såg som en andlig övning. Övningarna var inte endast moraliska utan omfattade hela livet, en metamorfos av varandet, ett sätt att vara som omfattade allt. Den kristna spiritualiteten hade redan från början varit en arvtagare av den antika filosofin och dess andliga övningar. Exercitier korresponderar till det grekiska ordet askesis som för de antika filosoferna helt enkelt betydde andliga övningar.

Redan tidigt kom kristendomen att beskrivas som en filosofi, men inte som en filosofi bland många andra utan som själva filosofin. Man betraktade bidragen från grekiska tänkare som att de hade delar av Logos medan de kristna hade Logos själv, den inkarnerade Jesus Kristus. Om filosofi var att leva enligt förnuftets lag så var kristna filosofer, eftersom de levde enligt

det gudomliga Logos lag. Klemens av Alexandria länkar samman filosofi och paideia genom att beskriva hur den kristna tron som den sanna filosofin undervisar oss om att vi ska likna Gud och bejaka den gudomliga planen som den vägledande principen i all undervisning. Också Origenes såg den kristna tron som den sanna filosofin och detta influerade bland annat de kappadokiska fäderna och Johannes Chrysostomos. De talade om ”vår filosofi” eller om ”filosofin enligt Kristus”. Redan Filon av Alexandria hade liksom Flavius

Josephus beskrivit judendomen som den traditionella filosofin ( patrios philosophia). Den monastiska rörelsen som växte fram var också en form av filosofi och beskrevs så av kyrkofäder från 300-talet som Gregorios av Nazianzos, Gregorios av Nyssa, Johannes Chrysostomos och Evagrius Ponticus, vidare under 400-talet och ända fram till medeltiden kunde det monastiska livet beskrivas som en filosofi. Bernard av Clairvaux (1091-1153) brukade initiera sina lärjungar i den himmelska filosofins discipliner och Johannes av Salisbury (cirka 1115-1180) menade att det var munkarna som filosoferade på det mest korrekta och autentiska sättet.

Detta medförde ett specifikt sätt att vara, en andlig attityd, utvecklades som inte funnits lika tydligt i kyrkans begynnelse. Samtidigt kan

vi se rötterna till hur bland annat medvetenheten om vaksamhet hade sina rötter i evangelierna. Jesus säger: ”Håll er vakna” (Matt 24:42), vilket betyder ungefär ”vakna upp till livet”, ”se verkligheten sådan den är”, ”låt inte dina sinnen bli fördunklade, var klarsynt.” Vakenheten handlar därför om visdom och insikt, självkännedom, att stegvis förstå mer av det liv vi fått, gåvan som från början är obegriplig. Vi ser detta återkomma ofta i Jesu undervisning, exempelvis i liknelsen om de tio unga flickorna, förståndiga och oförståndiga, som avslutas med orden: ”Håll er därför vakna” (Matt 25:1-13). Det krävs vakenhet inför Människosonens ankomst: ”Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer” (Matt 24:42). ”Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne” (Mark 13:33). ”Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen” (Luk 12:40). Och som Jesus säger ”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen” (Luk 21:34-36).

Denna vaksamhet betonades och fördjupades tidigt i Kyrkan, vikten av att se på sig själv och sitt eget liv, att korrigera sig själv, att träna sig i att se hur man hela tiden levde i Guds närvaro och med glädje samtycka till Guds vilja, man skulle bevara friden i sinnet och vara eftertänksam. S:t Basilios av Caesarea, under påverkan av platonska och stoiska traditioner, betonade vaksamheten, samvetsrannsakan och självkännedom. Han menade att vi kan öva oss i självkännedom. Om vi ser oss själva som rika och förnäma ska vi erinra oss att vi bara är stoft och tänka på var de rika som gått före oss nu är. Om vi är fattiga och lider av vanära ska vi lära känna de rikedomar och den prakt som kosmos skänker oss: vår kropp, jorden, skyn, stjärnorna och vi ska sedan påminnas om vår gudomliga kallelse. S:t Athanasios beskriver S:t Antonius omvändelse som att han då började bli uppmärksam på sig själv. S:t Dorotheos av Gaza etablerade en nära länk mellan vaksamhet och medvetenheten om den nära förestående döden. Detta som vi bland annat läser i den heliga Skriften: ”Lär oss betänka hur få våra dagar är, så att vi får hjärtats

vishet” (Ps. 90:12). Att betrakta varje dag som både första och den sista, med öppenhet och förundran inför det nya som kommer till oss och

en ständig förberedelse på att denna dag kan vara den sista i mitt jordiska liv. Det gällde att vara vaksam över tankarna och handlingarna och alltid erinra sig Guds närvaro, alltid och överallt minnas Gud.

”Tänk er en trogen och klok tjänare” (Matt 24:42-51), säger Jesus, och vi förstår att det måste vara en person som arbetar med sig själv, sina förhållningssätt till tankar, känslor, handlingar. Och tvärtom kan vi tänka oss att en dålig tjänare är en person som inte är beredd att ta tag i sitt leva, arbeta med sig själv, lära känna sig själv, göra sig uppmärksam på Guds närvaro. Så utvecklas i den kristna traditioner andliga praktiker, övningar för att hjälpa människor till denna vaksamhet och medvetenhet om sig själva.

Praktiken av samvetsrannsakan verkar för första gången förekomma i den kristna traditionen hos Origenes. Själen måste rannsaka sina känslor och handlingar och se om det haft det goda som sitt mål. S:t Johannes Chrysostomos och Dorotheos av Gaza understryker vidare att vi behöver rannsaka oss varje dag, jämföra med hur det var förra veckan, förra året, men också varje kväll rannsaka hur dagen har varit och sedan var sjätte timme hur vi spenderat dessa timmar och på vilket sätt vi har syndat. Athanasios skriver att S:t Antonios rekommenderade

sina lärjungar att skriva ner anteckningar om sina handlingar och själens rörelser, som hjälpmedel i självkännedomsprocessen. Det som utvecklades på detta sätt kan tyckas vara långt ifrån det spontana kristna liv som beskrivs i evangelierna men som vi sett kan vi återupptäcka detta i hur Jesus formerar sina lärjungar som en sorts startskott på hela denna tradition av andliga övningar, att tron handlar om att öva sin tro.

Även om kristna författare lånade det mesta från grekiska filosofer så brukade de ange skriftställen som stöd för sina tankar. Basilios av Caesarea såg en länk mellan vaksamheten och femte Mosebok, Athanasios länkade samman vaksamheten med vikten av att bevara sitt hjärta (Ords 4:23), samvetsrannsakan rättfärdigades ofta utifrån Paulus ord om att vi ska rannsaka oss själva […] pröva oss själva (2 Kor 13:5), meditationen över döden uppmuntrades utifrån Paulus ord om att han lider döden dag efter dag (1 Kor 15:31). Dessutom så var träningen i att dö ett deltagande i Kristi död. Sammantaget så introducerades specifika filosofiska andliga tekniker i den kristna spiritualiteten, övningar och språkdräkt lånades från grekisk filosofi och så fördes andliga övningar vidare genom

kristendomen in i medeltiden och ända fram till vår egen tid.

Förnyelsen av våra tankar

Det var något som saknades hos aposteln Petrus i hans sätt att tänka: ”dina tankar är inte Guds utan människors” (Matt 16:21-27). Petrus och Paulus och alla vi måste förvandlas genom förnyelsen av våra tankar, ”så att vi kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” (Rom 12:1-2). Tankarna är i behov av förnyelse, så att vi inte anpassar oss efter denna världen utan söker efter vad Gud vill med oss, vad han förväntar sig av oss, vad som behagar honom, vi behöver helt enkelt tänka Guds tankar.

Det handlar om förhållningssätt till tankar, känslor, handlingar, man kan kalla det andliga övningar, övningar i hur vi ska leva och dö. Vi behöver arbeta med oss själva och öva oss så att vi, när vi drabbas av lidanden och svårigheter, kommer ihåg vad som är det viktiga, att det då finns där närmast vårt eget hjärta. Jesus förvarnar sina lärjungar om det lidande som väntar dem, och det säger han också som en förberedelse, att vi ska så att säga ha en beredskap för lidandet. När vi övar förhållningssätt till våra tankar är det en beredskap för det

som kommer att hända i våra liv. Ökenfäderna lär oss att vi ska se tankarna som något främmande. Alltså ställa varje tanke till svars: ”Var kommer du ifrån”. ”Vill du mig något gott, eller något ont?” När det gäller våra tankar behöver vi först, som den helige Francisco de Osuna (1497-1541) säger, skydda vårt eget hjärta. Oordnade tankar leder till det som är absolut farligast för oss: att vi förtvivlar, förlorar hoppet, modet, misströstar om Guds barmhärtighet. Destruktiva tankar, deprimerande tankar om oss själva, kommer inte från Gud. Vi måste genast ta avstånd från dylika tankar, de bara förstör. Ökenfäderna

såg tankar som röster inom oss, som kommer med förslag, som människan måste ta ställning till, se konsekvenserna av. Problemet med vår kultur är att vi urskiljningslöst bara följer begären och bejakar dem. För det andra behöver vi, enligt Osuna, öva oss i att vara närvarande i oss själva, i det vi är och gör, så att vi är hemma när Gud knackar på vårt hjärtas dörr. Den tredje övningen är att inte söka efter förändringar utan stå stadigt, att vara som ett träd, som söker sina rötter långt ner till källorna. Det fjärde är att öva sig i att alltid vara uppmärksam på Guds närvaro, att se honom i allt, och blanda in honom i allt. Den femte övningen

går ut på att öva sig att inte vara för hård mot sig själv, att visa sig själv kärlek, uppmuntran och tröst. Den sista övningen är att inte låta någonting ta ifrån oss den glädje som Gud ger oss. Vi behöver därför rannsaka oss själva och se vad det är som tar bort glädjen. För mågna är det sådant som vrede, elakhet som aposteln Paulus talar om (Ef 4:31), eller distraktioner av olika slag, som oro och bekymmer för det jordiska. Glädjen hjälper oss också att kasta ut all fruktan, för kärleken fördriver all rädsla. Så låt allt missmod och all dysterhet fara och ha din glädje i Herren.

Kristen tro är mycket mer praktisk än vad som oftast framgår när man kommer i kontakt med kristen tro i dag. Vi har tappat bort denna praktiska aspekt av tron som handlar om att öva oss i sätt att tänka, känna och handla som ska prägla hela vårt liv och ge oss verktyg och förhållningssätt som vi framför allt behöver när vi drabbas av svårigheter, lidanden och död.

I denna situation är det en oerhört stor välsignelse att S:t Ignatius av Loyolas andliga övningar nu finns tillgängliga i Sverige. Man kan träna de andliga övningarna på Berget eller på något kloster eller annan retreatgård eller kanske i ens egen församling. Dessa övningar

utgår från Katolska kyrkan men har spridit sig till Anglikanska kyrkan, Svenska kyrkan och olika frikyrkosamfund i Sverige. De andliga övningarna i denna form är precis det som tagits upp i denna artikel, praktiska sätt att träna sin tro som inkluderar hela livet, det handlar om detta att öva sig i att leva och att dö.

Min önskan är att dessa andliga övningar också ska utvecklas utifrån andra traditioner, exempelvis den franciskanska mystiken. Det är uppenbart att S:t Bonaventura (12211274) som ledare för franciskanerna hade detta synsätt och ville ge övningar till sina medbröder för att hjälpa dem att leva som den helige Franciskus av Assisi. Bonaventura skriver i sitt Itinerarium mentis in Deum om sådana övningar i relation till naturen, oss själva, Gud och det som är bortom människan. Huvudpoängen är just det som betonas i den kristna askesen att vi behöver träna oss, vi behöver göra olika övningar om och om igen, så att tron kan förkroppsligas i våra liv. Det är en form av inkarnationsprocess som måste ta sin tid i våra liv. Det krävs ett helhjärtat engagemang och en uthållighet i att öva den attityd till tankar, känslor och handlingar som vi ser hos Jesus, jungfru Maria och alla helgon.

TACK JAN-ERIC!

Per Englund, styrelseledamot i Stiftelsen Berget och associerad till Kommuniteten den heliga Treenigheten på Berget.

Jan-erics lugna och trygga ansikte är välkänt på Berget.

Blicken vittnar om en bestämd vilja och bekräftas av juristen bakom. Redan år 1967 kunde man möta den då unge mannen bland volontärerna på stiftsgården i Rättvik. Stiftsgårdens och S:t Davidsgårdens kapellgolv och bänkar har han sedan dess flera gånger årligen nött genom retreater och möten, böner och samtal. Tidegärdens regelbundna bönerytm mötte han där och den tilltalade honom mycket. Även retreatens tystnad var prioriterad för den reflekterande juristen. Regelbundenheten i mässan kunde han även praktisera i sin hemförsamling i Knivsta där han bor sedan många år.

Genom relationerna med Stiftsgården och Berget djupnade tro och kallelse till engagemang i ledningen. Hans erfarenheter av tro och liv såg Sune Garmo som en tillgång i styrelsens arbete. Vid en retreat på Berget 1997 kallades han till ledamot i styrelsen och blev år 2005 ordförande i Stiftelsen Berget. Personligt intresse för ekonomi har också varit en tillgång. Han var en period kassör på stiftsgården. I styrelsens förvaltarskap av Berget såg han en viktig uppgift. Det som betytt så mycket för honom ger han nu vidare till nya generationer.

Han vill stiga åt sidan och ge plats för andra. Berget har resurser att utvecklas. I det arbetet har han varit en viktig spelare, delvis också en lagledare.

TACK för dina 26 år, ett kvarts sekel.

Nu är äntligen de nya stora glasfönstrena på plats, efter 60 år var det dags att byta ut dem.

STIFTELSEN BERGET

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK

0248-79 71 70

E-POST: info@berget.se

WEBBSIDA: www.berget.se

Nästa nummer är temat:

BERGETS VISION

är en tidskrift som utges fyra gånger per år

Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323

Swish: 123 337 20 75

VI SÖKER VOLONTÄR TILL VÅRT KANSLI

Du kommer att svara i telefon, registrera kurs- och retreatdeltagare och sköta andra administrativa uppgifter.

För mer information: ingrid@berget.se peder@berget.se

Vi söker också volontärer till andra uppgifter, som: • vaktmästeri

• kök

• lättare skogsarbete

Vi söker volontär till vårt kansli

Du kommer att svara i telefon, registrera kurs- och retreatdeltagare och sköta andra administrativa uppgifter.

För mer information: ingrid@berget.se peder@berget.se

Vi söker också volontärer till andra uppgifter, som:

• vaktmästeri

• kök

• lättare skogsarbete

Alldeles före jul så genomfördes en renovering av meditationshallen. Entren och meditationshallen fick nytt golv och ny färg på väggarna. Här ser vi rättviksmålaren målaren Kent-Göran Nygårds som här på bilden just påbörjat detta arbete.

STIFTELSEN BERGET

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK

0248-79 71 70

E-POST: info@berget.se

WEBBSIDA: www.berget.se

är en tidskrift som utges

fyra gånger per år

Prenumerationsavgift

150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening

får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Nästa nummer är temat:

POST-CORONA?

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323