Familjerådgivningen Möjligheten by Annica Andersson

Familjerådgivningen Möjligheten av

Fru Andersson Copyright Fru Anderssons Förlag 2014

Familjerådgivning Möjligheten

− Jäklar nu gick strumpan sönder på den där förbannade listen, klagade Ebba irriterat. När ska du laga den egentligen? Oliver svarade inte utan stängde bara sin bildörr. Ebba slog igen sin så hårt att bilen riste till. − Du, vi har en Volvo, inte en skrothög. Ta det lugnt när du stänger. Typiskt tjejer, muttrade han. De fortsatte bredvid varandra runt hörnet när Ebba ställde frågan − för säkerhets skull. – Du har väl telefonen? hennes misstänksamhet gick inte att ta fel på. Oliver kände efter i byxfickorna, trots vetskapen om att de var tomma. − Fan, jag tog ju med den. Jag hade den ju. Han stirrade tomt på Ebba som skakade på huvudet med trött blick. Du tog den inte? chansade han med en svag strimma av hopp. Ebba tittade oförstående på honom och visade demonstrativt upp sin egen mobil. − Jag har min. − Jag hämtar den. Utan att tveka vände han helt om. Ebba tittade på honom när han småsprang med spänstiga steg. De var utanför familjerådgivningen Möjligheten. Rykten sa att kvinnan som drev den, använde ovanliga och enklare metoder än konventionella familjerådgivningar – som de faktiskt gett två chanser men inte mer. Skulle det vara så svårt att få lite råd? Efter nio år tillsammans kände de varandra riktigt bra och för det mesta hägrade lugnet, gräl var sällsynta. Visst var de oense ibland men dispyterna eller mestadels ironiska pikar ebbade ut till

en tung tystnad. Antingen gav Ebba upp eller så smet Oliver iväg. Än så länge fanns inga barn men frågan kom ofta upp, Oliver ville gärna ha barn men Ebba var avvaktande. Än var hon inte säker på att Oliver var den man hon ville leva med resten av livet, den som skulle vara far till hennes barn. Hon tänkte på deras senaste diskussion. − Vad då säker? Menar du att du inte vet om du vill vara med mig? anklagande han henne och slukade henne med sina intensiva, stora ögon. − Jo, det klart jag vill ha dig, försvarade hon sig. Vi ska ha barn men kan vi inte vänta lite? − Vi kan inte vänta hur länge som helst, jag fyller ju fyrtiofyra. Du börjar bli gammal du också, sa Oliver nästan som ett förtäckt hot. Ebba lät sig övertalas men än så länge var inget barn på väg. När mensen kommit andades hon ut, lättnaden var ofrånkomlig, visst kom även känslan av skam men hon fick en månads andrum. Anna som just startat familjerådgivningen Möjligheten såg Oliver springa förbi på andra sidan gatan. Hon tittade på klockan. Vart skulle han? Det var ju dags. På trottoaren gick Ebba, lång och slank med det blonda håret samlat i en hästsvans, hon gick långsamt, försjunken tankar. Anna försökte skapa en första bild av henne, säkert sportade hon, jeansen satt perfekt, seglarskorna och en lätt, gul sommarjacka gjorde att Anna antog att hon seglade. Vad hände med Oliver? Ångrade han sig? Ebba, som fick en stund för sig själv, umgicks med sina tankar. Var det så illa egentligen? Oliver var ju bra på många sätt. Hon kanske borde vara nöjd som det var men ibland kändes det tomt, något saknades. Men vad? Hon skulle fylla fyrtio i december, ett halvår kvar. Tanken som alltid kom tillbaka: ”Vad är meningen med livet?”, ville inte släppa taget. I början när hon och Oliver träffades fanns inga bekymmer, allt var mysigt och roligt. Samtalen varade i timmar. Numera var det svårare att hitta intressanta samtal. Var 4

och en höll på med sitt. Spänningens härlighet var bortbytt mot vardagens ensidighet. Oftast pratade de under tiden de gjorde något annat, till exempel när de ordnade med middagen eller promenerade, samtalet flöt bäst då. Att inte sitta mitt emot varandra kanske gjorde att orden blev lättare att hitta, sida vid sida stegade fram och fick mer utrymme för reflektion under samtalet. Egentligen borde de oftare sitta mittemot varandra, öga mot öga och verkligen prata. En kram och en puss blev det ganska ofta men kyssar var mer sällsynta. Att kyssas kändes konstigt, fel på något vis. Ebba kände sig generad och höll sig undan. Hemma var sysslorna fördelade enligt den tradition de skapat. Sexlivet gick på sparlåga eftersom tröttheten tog överhand när arbetsdagarna var över och natten närmade sig. Ibland bestämde de sig för att försöka sig på att älska men istället avverkade de ett snabbt övergående samlag som inte varade mer än några minuter. Förspelsleken som varit så härlig de första åren var ett fint minne, inte mer. Energin och intresset räckte inte till. Ebba visste att de inte var ensamma, kanske var det dagens snabba tempo som letade sig in i sängkammaren. Ebba vandrade fram och tillbaka mellan platsen där bilen stått och Möjligheten. Efter drygt fem minuter kom Oliver tillbaka. Ingen sa något. Erfarenheten av varandra var stor och lång. De trivdes med tystnaden och den var ett säkert läge, likaså kallprat om ingenting. En diskret mässingsskylt på husgaveln visade vägen in på gården. Oliver ringde på dörrklockan fem minuter efter utsatt tid och en äldre kvinna med uppsatt, brunt hår, klädd i en röd, enkel klänning öppnade dörren. − Hej! Hjärtligt välkomna! Kom in, sa hon med ett leende och hennes mörkgröna ögon glittrande varmt. Det är jag som är Anna. Leendet verkade äkta och hjärtligt. En ny upplevelse. Varje gång det mött familjerådgivare, var deras mottagande helt annat, mer allvarligt men i och för sig med ganska vänliga ansikten. Att mötas av ett soligt leende och välkomnande ord gav hopp. Ebba log och även Oliver verkade positivt överraskad.

− Var så god och sitt. Pinnstolarna är inte så bekväma men ta gärna en dyna så sitter ni skönare. Hon nickade mot tjocka dynor på ett bord i hörnet. Är det för ljust? Solen sken in genom fönstrets vita tunna gardiner och eftersom väggar, tak och golv var vita flödade rummet i ljus men den mossfärgade mattan och en diskret, mörkgrön duk på bordet gjorde att ljuset mildrades. − Det är okej, sa Oliver. Ebba tog en tjock dyna innan de trevande satte sig på var sin sida av det runda bordet. Anna studerade dem och log. − Bra att ni sätter er mitt emot varandra för då kan ni ha ögonkontakt, det är så mycket lättare då. Vad roligt att ni kommit hit, hon slog ihop sina lätt knotiga händer. Får jag fråga hur ni hittade mig? sa hon inbjudande och verkade vara tryggheten själv. − Jag såg en annons i tidningen, förklarade Ebba. Det stod att du jobbade efter principen att det skulle vara enkelt och att det var viktigt att använda sunt bondförnuft. Det kändes bra. − Ville ni gå hit båda två eller var det bara en av er? − Vi vill båda två, sa Ebba snabbt. Anna tittade frågande på Oliver som nickade medhållande. − Det är rätt, vi är överens, höll Oliver med. − Vad bra att ni är omsams, då blir allt mycket lättare. Oliver lutade sig tillbaka på sin stol, Ebba gjorde detsamma. − Vi börjar med att ni får berätta lite. Hon tittade på först den ene sen den andre. Vem vill börja? Oliver visade med handen åt Ebba. − Okej, då vill jag att du berättar vad som är bra med Oliver. Ebba blev överraskad men sträckte sen på ryggen och accepterade. − Vad som är bra? Blicken vandrade ut genom fönstret innan hon vände blicken till Anna igen. Han är snygg. Ett leende smög sig fram. Så är han händig. Anna flyttade blomvasen åt sidan för att se Ebba ordentligt. − Han är duktig på sitt jobb, han har humor, har lätt att prata med folk, han håller sig i form, Ebba verkade vara nöjd så.

− Är det något han kan bli bättre på? Anna lockade fram mer information. − Ska vi inte berätta hur vi har det? Ebba kunde inte låta bli att försöka få över samtalet på rätt spår direkt. Hur ska vi annars få hjälp? − Jag har en plan, lugnade Anna, du behöver inte vara orolig. − Ja, lugna ner dig Ebba, det är hon som är expert, inte du, sa Oliver och verkade känna sig bekvämare. − Vi gör på mitt sätt så tar vi din variant om min inte funkar. Är det okej? Anna la sin hand på Ebbas och log vänligt. − Det är det väl. Visst. Ebba ångrade sitt tilltag och bannade sig själv över sin otålighet. Vad var det du frågade? − Är det något han kan bli bättre på? Ebba funderade igen, hon ville inte göra bort sig mer. Långsamt och något mer ödmjukt uttalade hon orden. − Att lyssna. Att bli bättre på att komma ihåg. Sen skulle jag gärna vilja att han visar att han tycker om mig lite oftare. Förresten. Det får jag inte glömma, att fälla ner wc-locket och göra rent i tvättstället när han rakat sig. Ebbas kinder fick en rödare nyans. Nej, det kanske var för små saker, ursäktade hon sig. Anna gjorde små korta noteringar och vände sig sen till Oliver. − Det är bra. Då går frågorna till dig. Vad är bra med Ebba? − Ja, jag säger väl det samma, hon är snygg. Sen är hon rolig att prata med, när hon är på gott humör vill säga. Hon är imponerande för hon är så nyfiken och lär sig mycket om sånt som jag inte känner till. Ibland är det intressant att höra vad hon snappat upp. Också Oliver behövde fundera ett ögonblick. Hon är envis och ger sig inte, det är bra, jag ger upp mycket fortare, så gör hon goda bullar. Annas penna rör sig snabbt över anteckningsblocket innan hon lyfte blicken igen. − Det var fina ord. Kan hon bli bättre på något? − Jag tycker hon är ganska bra som hon är, förutom tjatandet och surheten. Det är jobbigt.

− Bara ganska bra? undrade Anna och la huvudet på sned och log. Ögonen kisade i ljuset. Oliver skrattade till. − Hon är bra. Inte ganska bra. Han skruvade på sig. Jag är inte van att ge beröm. Handen masserade pannan och dess djupa veck, innan han verkade ha samlat mod. Jag får väl erkänna – jag känner mig löjlig när jag ska ge beröm. Anna var en imponerande god lyssnare, hon verkade vara helt fokuserad på uppgiften, varje ord verkade vara viktigt. − Vad tror du det beror på? styrde hon vidare. Kommer det från när du var liten kanske? − Jag vet inte. Det är säkert ovana bara. Han tänkte efter. Anna och Ebba väntade. − Det kanske ligger något i det du säger. När jag tänker efter fick jag inte beröm av mina föräldrar. Kan det bero på det? Ah, jag tycker det är svårt, Oliver reste sig. Jag behöver röra på mig. Han gick sakta fram och tillbaka. − Egentligen är det inte svårt att ge beröm, sa Anna och log mot honom. Han stannade upp och såg tveksamt på henne. − Jag tror vi alla glömmer bort hur viktigt det är att berömma varandra. Vill du ha ett tips? – Visst. – Så här kan du göra: När en positiv tanke kommer, uttala den, säg den. Om du tänker att hon är söt, säg det. Om du tycker att hon är bra på att baka bullar, säg det. Du kanske tycker det är jobbigt eller känner dig löjlig men du ska veta att den som får ditt beröm blir gladare och lyckligare. Det bästa är att du också blir gladare av att ge beröm, alla blir gladare av att glädja andra. Vi är skapta så. Dessutom är chansen stor att den surhet du upplever kommer mer sällan och tjatet blir säkert mindre. Visst sa du så? Sur och tjatig? Oliver nickade och lyssnade uppmärksamt, till och med intresserat. − Jag tror det är viktigt att du tränar på att ge beröm, fortsatte Anna. Vi behöver det, alla behöver det. Du, Ebba och jag med.

Tänk bara på att beröm ska vara ärligt. Vi ska inte ge beröm bara för att skaffa oss poäng. Anna vände sig mot Ebba. − Hur är det med dig, kan du ge beröm? − Ja, det kan jag och det har jag faktiskt gjort i många år men jag har tröttnat. Varför ska jag berömma när jag aldrig får någon uppskattning tillbaka? muttrade Ebba och såg moloken ut. Oliver drog sin hand genom håret och såg obekväm ut. − Det stämmer nog. Jag har fått beröm av henne men jag har varit kass på att ge själv, så är det. Jag ska försöka träna på det men jag kan inget garantera. − Det låter jättebra. Gör det, log Anna. Har ni med en inspelning? Vi lyssnar på den direkt så vi får något att jobba med. Oliver tog fram telefonen och startade inspelningen. ”Ebba hörs säga lugnt och tyst. − Vad ska vi prata om? Oliver kontrar kort med en något vass ton. − Inte vet jag, det är ju du som tycker vi pratar för lite. Vad vill du prata om? Nu har du ju chansen. Ebba föreslår försiktigt. − Vi kan prata om att du inte lyssnar. Oliver låter lätt irriterad. − Du tycker vi ska prata om mina fel? Vad menar du med det? Jag lyssnar jämt. Ebba kontrar envist. − Nej, det gör du inte. Bad jag dig inte igår till exempel att du skulle spika upp det där listen som är kvar? Oliver rättar henne. − Nej, det gjorde du inte, inte i går men du bad mig för ett tag sen. Ebba kontrar igen. − Jag bad dig igår och förra veckan och typ en gång i veckan i månader. Oliver väser surt. − Det har du inte gjort, men jag kan väl spika upp den där jävla listen då.

Ett rasslande ljud av en stol som flyttas och efter ett tag hörs spikslagen hamra. Oliver verkar sätta sig. − Så, är du nöjd? Ebba svarar tyst. − Ja, jag är nöjd. Oliver uppfordrande. − Var det något mer? Ebba frågande. − Har inte du något vi behöver prata om? Oliver buttert. − Vi kan ju prata om att du surar. Det är så förbannat tröttsamt att du går omkring och surar i veckor. Varför gör du det? Ebba trevande. − Det är nog för att du inte bryr dig om mig, inte lyssnar på mig. Oliver kontrar. − Är vi tillbaka där igen nu? Är det bara mig det är fel på? Ebba låter trött. − Nej, men du frågade ju. Oliver verkar också tröttna. − Jag orkar inte lyssna på allt som jag gör fel och sånt jag inte gör. Jag vill ha lugn och ro. Jag orkar inte höra på allt tjat och alla sura påhopp. Skulle du lyssna på mig om jag höll på så? Ebba försöker argumentera vidare. − Jag vet inte, vi är ju inte där. Jag tjatar ju inte för tjatandets skull utan för att vi ska få det bättre. Oliver. − Nu börjar fotbollen, jag kan inte prata mer. Ett skrap av en stol som flyttas. Ebba försöker igen. − Men vi är ju inte klara. Oliver avslutar. − Jo, vi är klara. Ebba avslutar också. − Ja, vi har ju en inspelning i alla fall.

Oliver håller med. − Ja, det var väl därför vi pratade?” − Tack, en perfekt inspelning. Anna log vände sig mot en skamsen Ebba. Den är jättebra att utgå från. Du ville prata om att Oliver inte lyssnade. Nu ska du formulera om det och använda en mer formell struktur, Non Violent Communication kallas det som vi ska testa. Först ska du säga vad som verkligen har hänt. Vad hände när han inte lyssnade? Ta ett exempel och beskriv vad ni båda har sett och hört. Prova nu. Vad ni båda sett och hört. Ebba funderade en god stund. − Listen som ligger på hatthyllan behöver sättas upp. Jag bad dig göra det igår. − Bra. Vad händer inom dig då? Anna tittade på Oliver. − Inget alls, han satt tillbakalutad. − Toppen. Då fortsätter vi. Sen ska du berätta vad du känner och vilka behov du har kring detta. Ebba funderade igen. − Vad jag känner? Jag blir arg och sur när jag behöver be dig flera gånger att sätta upp den. Ebba tar en paus igen. Behov? Jag behöver veta att du lyssnar och svarar eller agerar på det jag säger. Anna tittade på Oliver som rätat på ryggen men han verkade fortfarande lugn och lyssnade uppmärksamt. − Sedan ska du berätta vad du önskar om detta på ett positivt sätt. Dags för en ny fundering för Ebba. − Jag önskar att listen kommer upp. Vi kanske kan göra det tillsammans nu med en gång så är det klart. − Jättebra. Ta nu allt på en gång och vänd dig till Oliver. − Igår bad jag dig att skruva upp listen som ligger på hatthyllan. Jag blir arg och sur när jag får be dig många gånger. Jag behöver veta att du lyssnar och agerar på det jag säger. Jag önskar att listen kommer upp. Vi kanske kan göra det tillsammans nu med en gång så är det klart.

− Visst, vi gör det direkt när vi kommer hem, accepterade Oliver medgörligt och log en aning stelt. Anna nickade och klappade dem båda på deras händer. − Nu går vi till dig Oliver. Det blir samma övning. Du tycker att Ebba surar. Först ska du säga vad som verkligen har hänt, vad ni båda har sett och hört. − I går var du sur och på dåligt humör. − Och så fortsätter du med vad du känner och vilka behov du har kring det, lotsade Anna. − Jag blir förbannad då. Jag behöver lugn och ro när jag är hemma. − Vad önskar du om detta och önska på ett positivt sätt, uppmuntrar Anna. − Jag önskar att du är gladare. Han funderade en stund och ett ljus tändes i ögonen. Blir du gladare om jag blir bättre på att lyssna? sa han och såg gladare ut än tidigare. Anna nickade. − Bra. Ta det i en följd nu utan att jag avbryter och se Ebba i ögonen, Anna log uppmuntrande. − Du är ofta på dåligt humör och är sur. Då blir jag irriterad. Jag behöver ha lugn och ro. Jag vill att du ska vara gladare. Jag lovar att försöka bli lyssna mer och hoppas att det gör att du blir på bättre humör. Oliver och Ebba log mot varandra och i deras ögon fanns ett hopp som inte funnits där när de kom. − Många gånger tror vi att problem måste analyseras och diskuteras men oftast, eller i princip jämt faktiskt, är det bästa att byta spår, att börja agera på ett nytt sätt. Agera med omtanke och vänlighet. − Är det så enkelt? Att agera annorlunda? Ebba tittade på Anna med tveksamma ögon. − Ja, om båda parter är hyfsat oskadda och på ungefär samma nivå är det ofta så enkelt. Vi väljer hur vi agerar, ska jag ge en kram eller ska jag sätta på tv:n? Ska jag göra något snällt eller strunta i det? Allt vi gör får en effekt, allt.

– Vad menar du med ”på samma nivå”? undrade Oliver – Alla människor är olika och har utvecklats olika, vi har olika gener, olika föräldrar, olika erfarenheter och olika kunskaper. En del funderar mycket på livet, andra inte alls. Om man är för olika är det svårare att ha en relation som är berikande för båda. − Och vad menar du med ”om båda är oskadda”? undrade Ebba. − Alla blir sårade ibland. Om vi är unga blir såren djupare och om vi inte tar fram dem i ljuset kan vi leva livet med såren öppna och det gör att vi trasslar till livet för oss. Det är viktigt att fundera över sig själv och sitt agerande, att försöka bli medveten om vad vi bär på så vi kan gå vidare utan ryggsäckar. Det viktigaste är att inte fastna i grubblerier och negativa tankar om det som varit. Vi kan påverka nuet, varje ögonblick. Det vi gör just nu, är livet. Inte det vi redan har gjort men vi lever av effekterna av hur vi agerat tidigare, gjorde vi fel är det hög tid att börja göra rätt. Tänk på i morgon till exempel, då har ni nya förutsättningar efter mötet här. Visst är det spännande? sa Anna och log varmt mot dem. Ebba såg på Oliver som också log och la sin öppna hand på bordet, en inbjudan till Ebba som lät sin hand omslutas av hans. − Ni är ett fint par och ni kommer att få det bra, det är jag övertygad om. Oliver, tänk på att om Ebba är glad har du lyckats, det är ju viktigt för en man eller hur, att lyckas. Ofta är det mannens agerande som styr hur bra relationen blir. Det handlar om manligt och kvinnligt, aktivt och passivt, agera och reagera men det får vi ta en annan gång. Jag vill att ni lovar att en gång om dagen agera på ett nytt sätt, Oliver du lyssnar och agerar mer omtänksamt och Ebba du reagerar positivt så Oliver får lön för mödan. Minst en gång om dagen. Har vi en deal? Hon såg växelvis på dem. − Jag ska försöka, sa Oliver, det kan jag lova. − Jag lovar att jag ska vara gladare och ge bra respons. − Bra, då hör ni av er om två veckor och berättar hur det går, skicka var sitt mejl till mig så går vi vidare därifrån. Kanske vill ni 13

komma tillbaka eller så hittar ni det nya spåret och förresten, krama varandra minst tre gånger om dagen i minst sex sekunder. Inte fem utan sex för då händer saker. De skickade var sitt mejl, listen var uppspikad och Ebba var på bättre humör. De kom inte tillbaka men skickade ett vykort från Italien tre månader senare: Vi har det bättre nu, vi pratar och kramas helt enligt dina recept J. Vi ska ha barn. Tack för alla tips!