Anna den tredje (novell) by Annica Andersson

Anna den tredje Jag hoppas att läsningen blir njutbar. Bokens berättelse innehåller tankeväckare och små frön för att ge något lite extra till läsaren och jag hoppas att boken kommer att väcka lite nya tankar om livet. Jag önskar er all lycka!

Med utmärkt högaktning

Fru Andersson Hemsida www.mojligheten.com Elektronisk post: fru.andersson@mojligheten.com Första utgåvan 2014-02-01 Utges av Fru Anderssons förlag ©

Anna den tredje Dånet från Vätterns ostyriga vågor hörs ända upp till Anna som sitter alldeles stilla på utsiktsplatsen belägen vid den höga, branta klippväggen som stupar ner mot vattnet. Bränningarnas ljud påminner om ett envist, avlägset åskmuller. Hon rätar på ryggen och sveper om sig sin röda cape. Hur länge har jag suttit här? Hon spänner de bedövade skinkorna, rumpan är som bortdomnad och behöver få nytt blod igen. Stenbänken står skyddad under körsbärsträdet som är fyllt av bär, på gränsen till mogna. Hur många kvällar och timmar hon spenderat här på sin favoritplats går inte att räkna. Blicken är riktad mot Västergötland men diset gör att kustremsan på andra sidan nästan inte syns alls. Västanvinden härjar friskt, den sliter i hennes långa, vida kjol som slår envist kring hennes ben. Hon sluter ögonen och lyfter vällustigt ansiktet rakt mot vinden och njuter av blåsten som trots sin ilska inte är kall, utan ljummen. En sorgsenhet väcks till liv i Anna, det gamla vanliga vemodet slår till igen. Bedrövelsen över all tid som passerat, de trista åren av sorg och längtan. Bortkastade år. Det kanske var meningen så. Var och en får väl sitt livsöde. Jag har i alla fall lärt mig mycket under tiden medan jag väntade på att livet skulle bli som jag ville. Jag borde lyssnat på orden -‐ det är inte målet som är viktigt utan vägen dit. Färden är livet. Blicken vandrar mot det böljande landskapet i söder, åkrar, kullar, skogar och långt borta i sydost, en liten sjö. Hon sträcker på sig och känner sig som den inkahövding hon en gång varit i, ett annat, tidigare liv. Tanken på honom gör henne alltid längre, stoltare och speciell, kanske lite för säregen. En

vän myntade en gång uttrycket, social enstöring – en perfekt beskrivning på Anna som är van vid att vara själv. Lugnet och ensamheten som hon umgåtts med så länge har till slut blivit hennes vänner. Livets erfarenheter har nyskapat henne, från en rädd hare till en klok lejonhona som har kraft och mod som få. Tryggheten har växt fram av alla de otrygga dagarna. Hon tittar på sina händer och blir sorgsen igen, de är så knotiga och rynkiga. Hon stryker handflatorna mot kjolen, drar återigen capen om sig och fäller upp luvan med antydan till ett leende. Folk tycker säkert jag är konstig som klär mig så här. Jag ser nog ut som en gammal enstöring som bor i ett kargt och eländigt område någonstans, kanske i Irland. Det skulle nog passa mig bra att bo där. Brevet som kom för nästan två veckor sen ligger i hennes ficka. Hennes inre gick i uppror när det visade sig att avsändaren var Erik. Första tanken var att hon inte orkade en gång till. Inte en chans. Brevet skulle förstöras direkt men när elden letade sig in från hörnet på papperet slog ångern till. Hon slängde brevet på marken och stampade med snabba fötter tills elden slocknat. Fickan är en aning stel eftersom brevpapperet är tjockt. Texten är inte helt lätt att läsa eftersom Eriks stressade handstil gör att delar av bokstäverna blir till krokiga streck om de nu finns med över huvudtaget. Hon kan orden utantill, den knappt läsbara handstilen är inget hinder. Hon läser, kanske för hundrade gången. ”Hej Anna! Jag hoppas du har det bra i ditt nya hus. Två år går fort, vi borde träffas oftare. Jag har tänkt på dig och jag vill träffa dig. Vi behöver prata om framtiden. Du fyller ju år så jag tänkte komma...”. Hon läser en mening i taget i det slitna, nästan sönderlästa brevet. Ögonen vandrar över de välkända raderna, ord efter ord, mening efter mening, ibland gör hon en kort paus för att njuta av minnen och för att smälta orden. När hon kommer till

den sista meningen, sitter hon där återigen med tårar som rinner över i ögonen och sakta glider ner över kinderna. De faller vidare från käken ner på brevet. Nej, det får inte bli förstört. Med hjälp av kjolfållen torkar hon snabbt och försiktigt bort dem innan brevet får återgå till sin säkra plats i kjolfickan. Hon låter drömmarna flyga bort med henne till kärlekens näste. Solen försvinner under horisonten och blåsten bedarrar till en svag, sydvästlig bris. Hon kommer tillbaka till verkligheten och inser att det är dags att gå in. Det torra gruset knastrar under fötterna och dammet ryker runt kjolkanten. Vägen och växterna längtar efter regn och de friska gröna färgerna är blekt grågröna av torkan. När hon går vilar hon ögonen på sin stolthet, det stora herrgårdsliknande huset som hon kunnat köpa tack vare sina böcker. Hon älskar sitt pampiga, blekrosa hus som välkomnar besökare med sin stora veranda inramad av sex kraftiga vita pelare. Krassen, på balkongen ovanför verandan, är blek och hängig. Jag får inte glömma att vattna den. Ögonen rör sig över den reveterade fasaden och de stora spröjsade fönstren med åtta luft i varje. Mycket tid och pengar har gått åt för att försöka återskapa husets ursprungliga utseende från 1925. Anna bestämmer sig för att ta ett dopp innan det blir för sent, stegen blir snabbare. Vätterns vatten är ofta kallt men så fort temperaturen stiger försöker hon bada så mycket som möjligt. Hon skyndar sig in och lämnar dörren öppen. Med van hand packar hon sin korg med baddräkt, handduk och tvål innan stegen styrs mot sjötrappan, en smal trappa i berget som leder ner till vattnet. Vid det sista av de trettiosex stegen finns mellan klippväggarna en liten, liten strand med den finaste sand. På en minut är baddräkten på och för säkerhets skull får tårna börja badet själva, ett viktigt test för att kontrollera att vattnet är tillräckligt varmt. Temperaturen är runt tjugo grader, hon går i och dyker sen mjukt ner i de rejäla dyningarna. Simturen följer traditionen, först rakt ut trettio

simtag, höger trettio simtag och sedan tillbaka. Hon älskar att bada i det klara, rena vattnet. Badsoffan står inbjudande vid bergsväggen, hon sätter sig för att torka och drar stolt handen över plankorna. Soffan, som hon gjort själv, är visserligen ingen vacker syn men den fungerar utmärkt att sitta på. Solen och vattnet har gjort sina jobb, ytan är alldeles slät och ljusgrå. Vinden har avtagit och luften känns kylig men under den varma, röda badsjalen är det varmt och skönt. Hon följer vågorna med blicken, de blir lugnare och lugnare och övergår efter hand till dyningar. I korgen bredvid soffan ligger brevet, det ropar på henne -‐ läs mig. läs mig. De här veckorna har hon alltid haft det nära, i kjolen, vid sängen, alltid i sin närhet. Tårarna kommer som vanligt och brevet återgår till sin plats i korgen. Hon tar ett djupt andetag, reser sig och kämpar sig med visst besvär ur den numera för trånga baddräkten. Hon sveper badsjalen hårdare om sig och går tillbaka uppför trappan. Hennes drömhus är stort med rymd överallt, stora rum och fria ytor. Hon stannar i hallen och låter blicken kontrollera. Är det rörigt? Känns den välkomnande? Synd att det inte är vinter då kunde jag haft en brasa tänd i morgon. En mörk fläck stör intrycket på den vita kakelugnen som är en av hennes ögonstenar, kaklet är dekorerat med vackra, bruna, skira blommor. Jag får inte glömma att ta bort den. Hon rättar till den broderade kudden i en av de två mörkrosa clubfåtöljerna som gäster kan sitta i en stund innan avfärd eller efter ankomst. Inspektionsrundan fortsätter till arbetsrummet med inredning i dalablå toner. Okej här också. Hon njuter varje gång hon ser den mörkblå bröstpanelen som löper runt de mellanblå väggarna, hon gjorde rätt när hon satte upp den. Baddräkten hängs på tork och schalen byts mot morgonrocken innan inspektionen fortsätter, allt ska vara perfekt i morgon. Hon går in i stora salen plockar undan dagens prylar som hon varit lat nog att inte lägga på rätt ställe, en tröja här, ett par

sockar där. Tapeten i salen är vit, dekorerad med blomrankor i många färger, en tapet som hon fick vänta i många år på att kunna sätta upp. Den krävde nämligen ett stort rum för att komma till sin rätt. Matsalsbordet är perfekt, hon fäller ner locket på pianot och kontrollerar sofforna, som trots att de ger en gammaldags känsla, är bekväma. Handarbetskorgen som står vid den ena fåtöljen får en lätt knuff så den kanar in till väggen. Den är fylld av hennes påbörjade handarbeten, en bonad med texten ”Måttlig fägnad, lagom krus, gives uti detta hus” och ett sticke som skall bli ett par varma yllesockar att ha i vinter när golven är kalla. En av de guldfärgade luckorna på den vita kakelugnen står öppen. Hon noterar den men fortsätter in i det generösa köket som är hennes favoritrum. Att få ett kök med järnspis och en gammal ugn under en murad kåpa var också en dröm som gått i uppfyllelse men det bästa av allt är kanske de två rejäla arbetsbänkarna med var sin diskho. Hennes kök är som skapat för bak och matlagning. Hon tar förklädet som hänger på en smideskrok och knyter det runt midjan, hennes förnöjsamma blick följer pärlsponten på väggarna som är målad i en ljus grå nyans som gör köket intryck ljust och rent. De gamla skåpsluckorna går ton i ton med väggarna. Hon tar sig an plåten med nybakade bullar som svalnat under bakduken med det broderade, gula veteaxet. Doften av nybakt finns fortfarande kvar. När bullarna är inlagda i frysen klipper hon bort vissna blad på de rosa pelargonierna, kamomillen och pepparmyntan i fönstret som alla är planterade i bruna lerkrukor på slitna, gamla, små blommiga tefat. Efter husköpet som innebar ett hem fyllt av alldeles för många rum unnande hon sig att ta ett av dem för att göra en riktigt stor garderob. Varje gång hon är där njuter hon av det stora utrymmet och av att kunna få en tydlig överblick över sina kläder som alla numera blir använda, inget plagg glöms bort eftersom de syns på ett helt annat sätt än om de hängt i trånga garderober. Väggarna är fyllda av plagg och accessoarer, så

länge kläderna inte är trasiga får de hänga kvar. Här är ett eldorado för den som ska gå på maskerad. Mer än en gång hade det hänt att flickorna i granngårdarna lånat kläder till fester med utklädda gäster. Klädsamlingen av skor, hattar, klänningar, kjolar, blusar och tröjor har representanter från många decennier. Anna ställer sig mitt i rummet framför den stora spegeln och låter morgonrocken falla till golvet. Kvinnan i spegeln är inte ung längre, femtioett i morgon. Det är tur att det finns kläder. En gång var jag fin även när jag var naken. Med en suck nyper hon i sin slappa mage. Det kunde vara värre, jag är åtminstone inte tjock. Hon ser uppgiven ut när hon sätter i gång att prova men det dröjer inte länge innan glädjen och spänningen har tagit överhand. I morgon skall hon se riktigt bra ut. Klänningar, kjolar och byxor provas, förkastas eller läggs i högen möjliga. Valet faller slutligen på en enkel, vit klänning i bomull, vita skor och en vit sommarhatt med vita blommor på brättet. Kvinnan i spegeln ser bra ut. Ja. Det är helt okej. Hon svänger runt och följer sin siluett i spegeln. Klockan är mycket men hon sätter sig en stund på altanen utanför salen för att njuta en stund av kvällen. Nu är det stilla, blåsten glömd och hon njuter av stillheten ett tag innan hon till slut går upp till sovrummet, sätter ett band i sitt långa bruna hår och går till sängs i hopp om att kunna somna. Badet har gjort sitt och det dröjer inte länge innan hon somnar men natten blir orolig. Hon vaknar många gånger, drömmer besynnerliga drömmar och när klockan är fyra känns det som hon inte ska kunna somna igen. Just det, krassen. Hon tar vattenkaraffen på nattduksbordet och letar sig ut till balkongen med sina sömngrusfyllda ögon. Väl tillbaka i sängen somnar hon om och nästa gång hon vaknar är klockan sju. Hon ler och sträcker på sig, det är äntligen dags, efter alla år av väntan. Hon är så lycklig så det nästan gör ont.

Anna lämnade sitt Västergötland för tre år sen. Ett uppbrott som krävdes för att komma vidare. Här, på andra sidan sjön fanns ingen som kände henne, ingen visste var hon kom ifrån och ingen hade heller aldrig fått veta något om hennes historia. Den var hennes liv och den var inte till för att berättas för vem som helst. I sina böcker blottade hon sitt liv på olika sätt och hon tyckte om leken med verklighet och fantasi, ingen visste vilka delar som var sanna och vilka som var påhittade. Mycket hade hänt i livet och kanske var det egentligen inte så märkvärdigt i andras ögon men själv kände hon att hennes livsresa hade varit lång, spännande och brokig. Många misstag och många felsteg låg henne till last men under vägen lyckades hon i all fall göra livet till det bättre för åtminstone några av sina medmänniskor och på en del sätt även för sig själv. Trots att livet inte riktigt ville gå hennes väg gav hon aldrig upp, steg för steg tog hon sig vidare mot sina mål. Erik träffade hon som nyanställd på det kommunala fastighetsbolaget. Han föreläste på konferensen för alla medarbetare och Anna föll pladask för hans stora charm. En charmör av stora mått som charmade, inte bara Anna, utan de flesta. Trots att det fanns massor av trevliga människor på konferensen ägnade han, till Annas förvåning, just henne störst uppmärksamhet och han var vänligheten själv. Mötet med Erik förändrade så småningom hennes liv som rördes om på flera sätt. Romantiska träffar ett par gånger i månaden berikade livet liksom deras långa, angenäma telefonsamtal. En ny värld öppnades, hon var någon, hon var intressant – det var en ny välbehövlig insikt. Uppmärksamheten skapade en härlig men ovan känsla och styrka. Efter ungefär ett år av vänskap träffade Erik sin blivande fru och deras vägar skildes åt ett år. Mötet med honom var mer än en tillfällighet, det visste Anna. De höll kontakt på olika sätt, mejl, telefon och ibland ett diskret möte. Nio år efter deras första möte hörde hon uttrycket själsfränder och dess innebörd, det förklarade en hel del. Naturligtvis. De var menade för varandra och inget verkade kunna hålla dem isär eftersom de levt tillsammans i tidigare liv. Själar som föds

samtidigt letar efter varandra i liv efter liv för att kunna bli till ett igen. Om de inte hittar varandra skaffar de sig erfarenheter med andra som blir till läxor och nya kunskaper men det finns alltid en längtan efter själsfränden även om man inte medvetet känner igen den personen, vet vem hon eller han är. Längtan ligger inbakad i själen och när själsfränder återses är det svårt att gå vidare utan varandra. Annas besvikelse över att Erik inte kunde eller ville inse att de hörde ihop, var stor. Kanske var han inte mogen nog att förstå. Hans relationer blev svåra och olyckliga som fick till följd en resignation, han accepterade sitt liv trots att han längtade efter något annat. Istället för att kämpa med sina relationer var det lättare att göra karriär, samla på pengar och kompisar. Det ytliga livet blev som han planerade, välbärgat, fyllt av yrkeskunskaper och bekantskaper. Har han äntligen lärt sig älska nu? Kan det verkligen vara så? Förväntansfull stiger hon upp, gör sina morgonbestyr och ser till att allt är klart inför besöket. I sitt stökande stannar hon till framför tavlan i mottagningsrummet med tidningsartikeln ”Den mystiska Anna den tredje”. Hon ler för sig själv då hon tänker på den nyfikne journalisten, så många frågor han hade haft men han insåg inte hur ytliga och informationsinsamlande de var, så typiskt journalister. Han var inte intresserad människan Anna utan bara av orden som kunde fylla hans artikel. Anteckningsblocket var fyllt av en massa ord efter intervjun men den verkliga sanningen om den mystiska kvinnan på berget nystades aldrig fram. Artikeln sa egentligen ingenting. Hon fnyser till åt all ytlighet. Journalister är proffs på ytlighet men det är de inte alls ensamma om. Så lever de flesta. Hon släpper tanken, det är ingen idé att engagera sig, det är hennes trista erfarenhet. Människor vill vara i fred och leva sitt liv som det är, oavsett om de är lyckliga och tillfreds eller inte.

Erik beräknade komma klockan elva och en kvart innan sitter Anna ute på verandan och strålar som gudinna i sina ljusa kläder. Ringen på fingret känns ovan men hon vill bära den dagen till ära, ringen som hon fick av honom för åtta år sen. Ringens alla hjärtan glittrar vackert i solstrålarna. Brevet vid hennes sida pockar återigen på hennes uppmärksamhet, hon läser brevets avslutning en sista gång, ”Får jag komma och hälsa på? Jag ska börja leva ett nytt liv nu och jag har stora förhoppningar för framtiden. Puss och kram! Erik”. En stor Volvo visar sig över backkrönet och stannar på grusplanen utanför tomten. Hon reser sig och söker med blicken när han stiger ur, lång, reslig och vithårig precis som förr. Hon tvingar sig själv att stå kvar, allt jagande genom åren räcker och blir över. Nu får han komma hela vägen själv. Han vinkar glatt åt henne och inom ett par minuter är hon i hans famn. Han kysser henne och lyfter henne med starka armar. -‐ Vad söt du är! Och vad fint du har det! Vilket ställe! Han släpper ner henne igen och kysser hennes leende mun ännu en gång. -‐ Tack, du ser rätt bra ut själv också, säger hon och stryker handen över hans kind. Hennes ögon tåras igen. Han är här nu, äntligen här nu. Hela hennes kropp värker av lycka som glittrande visar sig i de strålande ögonen och leendet vill inte försvinna. Med armarna om varandra går de in och hon visar honom runt i huset. Erik ser sig imponerad omkring, han noterar glatt att renoveringen är välgjord. De viker inte från varandras sida, behovet av beröring är för stort, avståndet mellan dem är oftast bara centimeter. Anna har dukat fram för lunch och bjuder på en ost-‐ och broccolipaj med grönsaker från trädgården som tillbehör. Han äter glupskt med själ och hjärta. -‐ Var du så hungrig? undrar Anna och studerar lystenheten med ett leende.

Hon är inte van vid att ha en man vid bordet. Jag har glömt hur mycket de äter. Han kommer inte att bli mätt. Jag gjorde för lite mat. -‐ Vill du ha kaffe? erbjuder Anna och hoppas på att toscakakan hon bakat ska bidra till att han blir mätt. Hennes blick är varm när Erik är klar och lutar sig tillbaka. Han nickar belåtet, reser sig, går fram och ställer sig bakom Anna. Hans hand smeker ömt hennes nacke och en lätt kyss får henne att rysa av välbehag. Hans ena hand glider ner över hennes högra bröst. -‐ Du har möjligen inte en av dina chokladbiskvier att bjuda på, eller kanske två? Han stönar lätt av behag med näsan mot hennes nacke. De skulle sitta perfekt till kaffet. -‐ Det klart att du får chokladbiskvier! Jag har bakat en toscakaka men jag har biskvier i frysen. Vill du ha det istället? Hon ser på upp på honom. -‐ Nej, jag vill ha båda, ler han när hon reser sig upp. -‐ Vi tar kaffet vid körsbärsträdet, du kan ta med dynor och en filt för det verkar bli mer moln nu. Gå ut du så kommer jag med brickan, ler hon och glädjen får henne att tindra. Han har kommit. Han är här. -‐ Jag väntar på dig. Vi går tillsammans. Det var så länge sen jag såg dig så jag vill njuta av dig hela tiden. Han följer henne tätt bakom och smeker henne hela tiden på olika sätt. Hon fnissar lyckligt. Kroppen är i uppror av alla känslor som väcks, som om någon kopplat in fyrahundra hundra volt istället för tvåhundratjugo i hennes uttag. Kaoset inombords visar hon inte. Utåt sett kan ingen ana vad som pågår inne i hennes kropp. Erik bär brickan och dynorna, Anna behöver bara bära den lätta filten. Hennes ögon tåras. Jag får hjälp. Jag behöver inte göra allt själv. Hon sväljer, blinkar och lyckas stoppa tårarna innan de kommer. De sitter under körsbärsträdet och berättar för varandra om vad som hänt sedan de sågs senast. Det finns mycket att berätta men Anna inser att historien inte betyder så mycket, det är nuet som viktigt. Hon flyttar sig närmare honom, han

lägger armen om henne och hennes huvud hittar sitt hem vid hans axel. Hon är i hamn. Hon är lycklig. -‐ Du skrev i brevet att du vill prata. Vad vill du prata om? säger Anna från hans axel, hennes nyfikenhet tar överhand. Hon vill inte vänta längre. Erik slingar sig sakta ur deras omfamning, reser sig och går långsamt fram och tillbaka innan han stannar framför henne. Han är nervös, så gullig han är, en stor stark karl som är ängslig. Hennes kärlek verkar få hjärtat att växa. Hans bleka ögon är fyllda av stundens allvar. Hon tycker synd om honom men förstår att detta är något han behöver göra helt själv. När Erik ska svara hejdas han innan första stavelsen. Ett vrål från en bilmotor överraskar dem. Motorljudet försvinner i ett moln av torrt damm borta på grusplanen. De stirrar bort mot röken och en lång, slank, vacker kvinna klädd i svart, elegant byxdress kommer med raska steg fram ur dammröken. Hennes fokus är helt riktat på Erik. Hon dundrar emot dem som en argsint puma som ser sin unge attackerad. Ögonen blixtrar av ilska. -‐ Vad i helvete gör du här! Hon fortsätter sin hårda framfart, stannar framför Erik och sätter händerna i midjan. Nå? -‐ Jag får be dig att lämna min tomt, försöker Anna helt oförstående. Vad är detta för en människa? Kvinnan är svartsjuk, det kan ingen missa. Vem är hon? Anna tittar förvånat på Erik som står blek och förstenad bredvid henne. -‐ Du kan dra åt helvete. Hon pekar på Anna. Du har förstört mitt liv så det räcker! Du ska bara hålla käft, detta angår inte dig. Hon vänder blicken tillbaka till Erik. -‐ Nå, förklara dig, fräser hon så det stänker salivdroppar omkring henne. Hade vi inte bestämt att du skulle hålla dig borta från henne? Vad i helvete sysslar du med? Hennes mörka ögon flammar oroväckande när hon slår hårt på Eriks bröst med sina handflator. Erik svarar inte utan tar hennes arm i ett fast grepp och för henne tillbaka mot bilen, hon försöker vrida sig ur hans grepp utan att lyckas. Anna står som förstenad och kan inte höra vad

de pratar om. Kvinnan ger honom en örfil men står kvar när Erik slokörad kommer tillbaka till Anna. -‐ Jag måste åka. Jag visste inte att Sofie skulle komma så här utan förvarning. Bedrövelsen hänger som ett mörkt, slimmig töcken omkring honom. -‐ Vem är Sofie? Varför skickar du inte iväg henne? Anna är blek, magen vänder sig fram och tillbaka. Något är fel, väldigt fel. Erik tittar på henne med ögon fulla av skuld. -‐ Jag kom för att berätta att jag ska gifta mig. Med Sofie. Han vänder blicken mot marken. Jag hann ju knappt komma hit förrän hon dök upp. Jag skulle berätta, försvarar han sig. Det var inte meningen du skulle få reda på det så här, hans ögon är bleka och överkroppen ihopsjunken. Anna stirrar på honom. Verkligheten träffar henne som en boxares knytnäve. Där står den jäveln och skrapar med foten. Ilskan slår till hos Anna, med full kraft. -‐ Du ska gifta dig. Fy fan, väser hon hatiskt. Vem i helvete trodde han att han var? Trodde han att man kan behandla människor hur som helst? Hon försöker samla sig och sina tankar genom att vända blicken ut över Vättern och andas djupt. -‐ Nu har du fått reda på det i alla fall, hör hon Erik säga. Jag hade velat säga det på mitt sätt men nu är det som det är. Jag ville att du skulle vara den första att veta. Han stryker med handen över hennes kind. Anna slår bort handen med all sin kraft. -‐ Hur är du funtad egentligen? Hatet gör hennes röst mörk och otäck. Här skickar du brev om vår framtid. Sen kommer hit och kramar och kysser mig som en nyförälskad och så har du kommit för att berätta att du ska gifta dig! Är du inte riktigt klok? Varför sa du inget? Varför kysste du mig? Och du tog mig på bröstet, besvikelsens ilska i hennes röst går inte att ta miste på. Erik är tyst. Han står där, tyst och stilla med sitt stenansikte. Anna försöker lugna ner sig. Ilska bryter all kommunikation, det sitter i hennes ryggmärg. -‐ Du får berätta hur du tänker när du gör så här? Om du ska gifta dig tycker du då att det är okej att du kommer hit och

kysser mig? Hur kunde du göra så? Hon skakar på huvudet men det gör henne yr, marken snurrar och hon sjunker avsvimmad ner på gräset. När hon vaknar är hon ensam. Hon reser sig sakta upp och sätter sig på bänken under körsbärsträdet igen. Allt gick så fort, för en stund sen var hon världens lyckligaste, hennes livs längsta längtan var över, hon hade fått den hon ville ha mest av allt. Poff – så var lyckan borta. Var det bara en dröm? Nej, kaffekopparna och de smälta chokladbiskvierna står kvar på bordet. Det kommer aldrig att bli vi, jag vill verkligen inte ha honom längre. Det är över. Så är det, hon låter tårarna strömma tills de tar slut sen sitter hon kvar och tittar länge bort mot Västergötland. Jag kanske ska ta och flytta hem igen, ge upp och acceptera livet som det är. Det finns inte mycket kvar att göra. Ambulanssirener skär igenom tystnaden, de hörs långt borta men kommer närmare. Nej, inte en bilolycka igen. Hon reser sig för att gå in, hungrig, stel och trött, så trött. Sirenerna kommer närmare. Hon stannar framför verandan och ser förvånad hur ambulansen dundrar in på tomten och stannar tvärt framför henne. Anna går fram till sjukvårdarna som undrar var den skadade finns. -‐ Här finns ingen skadad? Det måste vara ett missförstånd. Vårdaren läser på sin lapp, jo adressen stämmer. -‐ Det ska finnas en man som har ramlat ner för ett stup, sjukvårdaren tittar på Anna som bleknar, vänder sig om och springer bort till badtrappan. Där nere ligger Erik, livlös. Männen är henne hack i häl och gör en snabb bedömning av läget, rusar tillbaka till bilen men kommer snabbt tillbaka och sätter igång arbetet med att hämta upp Erik. Anna sitter på en sliten soffa på sjukhuset i Motala, väntrummet känns kallt och opersonligt. En sköterska kommer med kaffe och en smörgås som Anna äter utan att egentligen känna vad den smakar, egentligen vill hon inte ha den. Man

skulle ju kunna tro att sjukvården serverar nyttig mat men transfetterna lyser om brödet men hon struntar i det idag. Stackars de som ligger här. Det går en timme, det går två, innan en lång läkare i Annas ålder visar sig och slår sig ner i en av fåtöljerna hos henne. -‐ Är Erik din man? frågar han deltagande och lutar sig fram. Hon nickar och låter missförståndet vara. Han är ju min man även om han aldrig förstått det själv. Hon höjer hakan en aning. -‐ Han har fått rejäl hjärnskakning och det högra benet är brutet på två ställen, ett komplicerat brott men han kommer att bli bra igen. Anna lyssnar och tankarna cirkulerar utan ordning, hon kan inte samla dem. De är som tusen fiskar i ett alldeles för litet akvarium. -‐ Du ser trött ut. Han lägger lätt sina fingrar på hennes knä. Det händer inte mycket mer här idag. Åk hem du och kom tillbaka i morgon igen. Hans ögon söker hennes men hon lyfter inte blicken. -‐ Jag hör av mig om han vaknar innan du kommer tillbaka. Han reser sig men släpper inte uppmärksamheten på Anna. -‐ Erik har tur som är omhändertagen av en så vacker kvinna, fortsätter han och ler. Du är grann, ovanligt grann. Anna vänder matt upp blicken och ser in i läkarens ögon för första gången. Han ser snäll ut. Hon studerar honom. Hans hår är ganska långt, något ovårdat med allt slarvigt bakåtkammat. Snäll men råbarkad. Hans högerhand gnider det kortklippta helskägget. Är han trovärdig eller inte? Jag skiter i vilket. Varför bry sig? Tankarna och allt som har hänt gör att hon inte riktigt är närvarande. Hon tar ett djupt andetag. Skärp till dig! Erik har förstört ditt liv för sista gången. Släpp det! Hon tittar på läkaren igen, något lugnare och fastnar i hans ögon. Vilka ögon, fantastiska. Hon blundar några sekunder och öppnar ögonen igen. Han verkar se rakt in i min själ. Fisk. Det måste han vara. -‐ Är du okej? Du verkar vara så lång bort i tanken. Tänker du på Erik? -‐ Ja, ljuger hon och känner att kinderna hettar. Hon stödjer armbågarna på sina lår och masserar ansiktet.

-‐ Du behöver någon som håller dig sällskap? Har du någon hemma? Omtänksamheten lurar inte Anna. -‐ Jag har varit själv i femton år, jag klarar mig, förklarar hon kort och lutar sig stelt tillbaka. Han tittar på henne med outgrundlig djup, blick. -‐ Det låter inte bra. Jag åker förbi dig på hemvägen och kollar hur du mår. Jag bor inte så långt från dig, han ler vänligt trots Annas kyla. -‐ Hur vet du var jag bor? svarar hon misstänksamt. -‐ Ambulansrapporten, log han, inget annat. Är det okej att jag stannar till hos dig sen? Det känns inte bra att du är själv. Jag passerar nog ditt vid sextiden. -‐ Visst, gör det du, det kanske är bra, ger hon håglöst upp. Anna har ingen lust att prata mer. Hon vill åka hem. -‐ Polisen har varit här, informerar han. De har redan börjat titta på vad som hände, kanske bäst att du är förberedd på det. Anna ser på honom. -‐ Det är ingen idé de pratar med mig. Jag hade svimmat när det hände så jag har ingen aning hur det gick till, de får väl prata med Sofie. Hon reser sig. -‐ Sofie? Vem är det? Han är också på väg att resa sig upp men stannar i rörelsen. -‐ Hans blivande fru, Anna ser på honom när han ställer sig upp och vänder sig sedan för att gå mot utgången. -‐ Vänta här nu, stoppar läkaren och tar hennes arm. Du är ju hans fru, ska han ha två? Nu fattar jag ingenting. Anna skrattar och skrattet växer utan kontroll. Hon kan inte hindra det utan låter allt komma ut. Skrattet lever sitt eget liv. Hon känner läkarens armar om sig, han vaggar henne stilla tills anfallet gått över. -‐ Tack, säger Anna tyst och drar sig tillbaka. Hon försöker le men lyckas inte prestera något naturligt leende. Att andas djupt är hennes bästa knep, hon tar tre riktigt djupa och långa andetag. Det hjälper. Läkaren verkar vara van vid hysteriska kvinnor och väntar snällt på att lugnet ska infinna

sig. Efter några minuter är hon tillbaka igen, lugnare och mer stabil. -‐ Här är mitt telefonnummer, hon letar i väskan och fiskar fram sitt visitkort. Han läser på kortet och tittar förvånat på henne. -‐ Är du Anna den tredje? -‐ Ja. Hon försöker stänga väskan men tappar den i golvet för händerna gör inte riktigt som hon vill. Läkaren ser besvärat på när hon kryper omkring på golvet och samlar ihop allt innehåll som ligger utspritt. -‐ Det är fantastiskt att få träffa dig, säger han till hennes rygg. Jag har läst alla dina böcker. Med ett fast tag i fåtöljens armstöd, reser hon sig upp och stänger väskan ordentligt innan hon vänder sin uppmärksamhet mot honom igen. -‐ Så bra. Har du lärt dig något när du läste dem? Hon ångrade direkt sin ovänliga ton. Varför gör jag så här? Jag, otrevlig? -‐ Hur då menar du? Han verkar inte bry sig om hennes hårdhet och letar med blicken över golvytan. -‐ Det var inget, tar tillbaka det. Hon håller upp handen och sänker huvudet som ursäkt. Jag är inte mig själv idag. Det är så många som läser mina böcker och säger att de är bra men de förstår inte vilka möjliga tankeväckare som gömmer sig i texterna, de lär sig inget av dem, bara läser orden och går vidare som förut. Jag hamnade i de tankarna. Mina böcker är till för att göra skillnad, inte bara flyktigt läsas. De som verkligen behöver läsa dem väljer andra mindre ofarliga böcker. Du får ursäkta mig, nu ska jag åka hem. Han nickar mot soffan. -‐ Det var något som for in under soffan också, han ställer sig på knä, kikar in under soffan och fiskar fram guldringen som hon fått av Erik med de åtta små, gnistrande hjärtana. -‐ Är det din? Han reser sig och räcker fram ringen mot henne. Den glittrar vackert, hon tittar på den men svarar inte utan går mot dörren. -‐ Är det inte din ring? Han går efter henne och håller upp den.

-‐ Jo, den är min men jag vill inte ha den. Ta den du, ge den till din fru, den är säkert dyr. Anna fortsätter mot dörrarna. -‐ Vänta. Det är lönlöst. Anna är borta. När hon kommer hem skriker hela kroppen efter vila. Sömnen är orolig med underliga drömmar, någon smeker försiktigt hennes arm och långt borta lockar en mörk röst som hon känner igen men inte kan placera – Anna, Anna. Hon slår upp ögonen. Eriks läkare står bredvid sängen. -‐ Hej, hälsar han mjukt och tryggt. -‐ Hej, hon sätter sig yrvaket upp, tittar förvirrat och oförstående på honom. Vad gör han här? Vad vill han? Åh, gud, Erik är sämre. -‐ Du kan vara lugn, ler tankeläsaren. Erik mår bra, det är inte därför jag är här. Jag lovade ju att titta in och se att du var okej. Dörren stod på glänt och ingen svarade när jag knackade så jag tog mig friheten att gå in. Pallen som står bredvid sängen tar han i ett bestämt grepp och flyttar den närmare. -‐ Jag heter Magnus Lind förresten, jag glömde presentera mig förut, säger han och sätter sig innan han sträcker fram handen. -‐ Anna, hälsar hon. Hur länge har du varit här? Han tittar på henne med outgrundlig fiskblick. -‐ Kom, säger han, tar hennes hand och hjälper henne upp. Jag har ordnat med middag, inget särskilt men så vi blir mätta. Är det okej? Han stannar och väntar på hennes svar när de är på väg mot salen. -‐ Har jag något val? ler hon skämtsamt. Du verkar ju redan ha ordnat med allt. Ja, det är okej, jag är hungrig. Att ha en man i huset igen känns konstigt men trots att hon inte vet något om honom känns det bra. Tryggt och lugnt. Hon accepterar helt enkelt bara det som händer. Köksbordet är vackert dukat och mitt på bordet står en gul ros. Anna läser på kortet ”Till Anna den tredje, min favoritförfattare! Magnus”.

Hon sjunker ner på en stol och följer honom när han ordnar vid köksbänken. Hon är fortfarande trött. Trött på livet, trött på karlar, trött på människor. -‐ Varför kom du hit? Det känns konstigt, vi känner inte varandra och så lagar du mat i mitt kök. Varför är du här? suckar hon trött men innerst inne är hon glad av sällskapet. Han vänder sig mot henne. -‐ Någon bör se till dig. Jag är övertygad om att du klarar dig själv, det är inte det. Han sätter upp händerna som om han inget vapen har. Man behöver en medmänniska när man har hamnat i en sån situation som du gjort här. Kanske var det att överdriva att fixa middag men jag är praktisk och antog att vi båda var hungriga. Så nu är jag här och bjuder på svampomelett med kantareller. Han dukar fram två kalla öl, en enkel sallad med tomater, valnötter och gurka. -‐ Det får bli öl för det finns inget vin som passar till omelett. Dricker du öl? han tittar på Anna. -‐ Jag dricker det mesta, öl blir bra, bara den är kall. Hon känner på den immiga, kalla flaskan och nickar godkännande. De äter under tystnad. Åh, underbart med mat. -‐ Du har det fint här, bryter han tystnaden och tar en klunk av sin öl. När jag såg dig på sjukhuset föreställde jag mig inte att du bodde i en herrgård. Det gillar jag. Människor som överraskar. Annas ser på honom. Han är precis som andra män, det vet jag men vad vill han? Vad har han för baktanke? Något är det? Jag har varit med förr. Du lurar inte mig. Anna tar det sista av salladen. -‐ Blir det inget kvar till mig? surar han men ler finurligt. -‐ Ville du ha mer? Anna tittar frågande på honom och hejdar sig. -‐ Det är bra för mig, ta den du. Jag tar den sista omeletten. Formen skrapas noggrant av hans vana händer tills den är helt tom.

-‐ Jag har aldrig hört talas om läkare som hälsar på anhöriga. Det stör mig lite att jag inte fattar det här riktigt. Gör du ofta så här? Han tittar på henne och ler. -‐ Nej, det är faktiskt första gången. Jag lovade titta till dig och se att du var okej. Nu gör jag det. Han lutar sig ram över bordskanten. Är det så konstigt? Ögonbrynen högs några millimeter Anna är tyst och skakar sakta på huvudet. Det är något mer. Det måste vara något mer. Att karlar aldrig kan säga vad de tänker. -‐ Jag har faktiskt också några frågor. Du, Sofie och Erik, jag har inte förstått hela situationen. Är han din man? Skulle han gifta sig med Sofie? Innebär det då att ni ska skiljas? Anna tittar ner på sin servett och viker ihop den. -‐ Han är inte min man. -‐ Men du var med honom på sjukhuset? Du sa han var din man, förebrår han förvånat. -‐ Han var bara här på besök. Hon flyttar ut sin stol, vänder den en aning åt sidan och lutar sig tillbaka. -‐ Ursäkta att jag är frågvis men jag är helt förvillad av alla motsägelser. Snälla berätta så slipper jag sitta här som ett frågetecken, bad han med huvudet på sned. -‐ Vi har varit tillsammans men det var länge sen. Han kom hit igår och på grund av ett brev som han skickat inför besöket trodde jag att han skulle komma tillbaka till mig, att vi skulle bli ett par igen. Jag har varit en idiot som har väntat på honom i alldeles för många år. När han väl kom uppträdde han precis som jag hoppades på, han kunde inte låta bli mig, vi kysstes och kramades. Anna tystnar. Så lättlurad jag var. Det visade sig att han kommit för att berätta att han skulle gifta sig med henne. Sofie kom hit och avbröt oss. Det slutade med att han tvingades berätta om giftermålet. Sen blev det kaos. Nu vill jag inte prata mer om det. Jag har redan sagt mer än jag ville. Hon stängde envist läpparna och en tår letade sig fram ur ögonvrån. Med rynkad panna och medlidsamma ögon lägger han sin öppna hand på bordet i en erbjudande gest. Anna placerar sin

mindre hand i hans stora och tårarna tar extra fart i sitt flöde. De sitter så tills tårarna tar slut. Magnus växlar samtalsämne och återgäldar med att berätta om sitt eget liv, också en sorglig historia. Två äktenskap som båda slutat med att hans hustrur gick bort. -‐ Att få ha en egen kvinna hela livet verkar omöjligt. Framtiden är så oviss, jag orkar inte mista en till men jag vill ju inte vara själv. Jag unnar ingen i hela världen att vara med om det jag varit, först är man lycklig, livet är perfekt och så försvinner allt. Två gånger är mer än nog. Du har ju åtminstone Erik kvar i livet. -‐ Det kan hända men många gånger tror jag det är lika illa eller värre. Han fanns där men valde att dela sitt liv med andra, inte med mig, kanske är det bättre de försvinner helt. -‐ Jag vet inte, där har jag aldrig varit. Mina kvinnor är döda och det knäckte mig i alla fall. Anna lägger sin hand på bordet och erbjuder honom i sin tur tröst. Han lägger sin hand över den, båda tar ett djupt andetag som av en reflex. Hans ögon blänker mer än förut men det stannar vid en blank glans. Han är stark, riktigt stark. Roligt att se att män också kan bli starka av livskriser, Erik lyckas ju alltid stänga av och fly bort, in i grottan och skiter i att utvecklas alls trots att hans relationer är eländiga. Magnus verkar reagera på ett helt annat sätt, det är bra. -‐ Hur länge har du varit själv? frågar hon, vänligare än förut, när de är klara med avdukning och disk. -‐ Nio år till hösten. Diskbänken glänser och är tömd på all disk när han vänder sig mot henne. -‐ Nej. Jag får tacka för mig. Det var jättetrevligt att prata med dig en stund och skönt att se att du är okej.

Anna funderar och inser att hon vill göra något för att vara snäll. Han behöver nog det. Hon tittar ut genom fönstret och noterar att det är västlig vind. Vattnet är säkert varmt. -‐ Vill du ta ett kvällsdopp innan du åker? -‐ Jag har inga badbyxor. Han slår ut med armarna i en uppgiven gest. -‐ Jag har badkläder för gäster, vänta så hämtar jag. Hon försvinner till garderoben, packar ner badkläder och tar den större baddräkten istället för den som är för trång. De extra kilona är hon inte stolt över. Trappan ner till badplatsen är en aning hal av kvällens dagg, de går försiktigt. Vattnet är kyligare än väntat vilket får till följd att det blir en del hisnande skratt innan båda har doppat sig. Magnus är en van simmare och hans kropp glider elegant genom vattnet. Anna tycker om att se färdigheter och uppskattar synen av folk som kan, någon som har kunskaper hon själv inte har. Hon följer hans simteknik med blicken. Hennes korta simrunda verkar inte vara något för honom, han simmar betydligt längre men vänder snart tillbaka. -‐ Vad skönt att få simma av sig, det behövde jag. Härligt, frustar han skrattande när de står på stranden och drar på sig badrockarna. Anna åker till Erik nästa dag igen. Han berättar vad som hände. Sofie kom tillbaka, de bråkade och hennes hysteriska svartsjuka gjorde att de inte kunde prata och hon ville absolut inte lyssna. Efter en stunds oroligt och häftigt argumenterande knuffade hon till honom, det är allt han minns. Erik ser på henne och tar hennes hand men hon drar den tillbaka. -‐ Jag har väl inte varit så juste mot dig men jag lovar att jag ska göra allt för att få till detta, försöker han. -‐ Få till vad? -‐ Oss naturligtvis, du har ju alltid sagt att vi hör ihop. Du har nog rätt, jag inser det nu, hans ögon är bedjande och handen lockande.

Anna är tyst. Jag orkar inte tjafsa mer. Jag litar inte på ett skit på vad du säger. Mes. Lögnare. Hennes ögon är kalla och stela. -‐ Vad du ser arg ut. Jag är ju här nu, försöker han. Jag kan väl erkänna att jag har varit dålig på att ordna så att vi kan ses men jag värdesatte ju mitt jobb så mycket, det vet du, jag kan ju inte hinna med allt. Anna ser trött på honom men låter honom fortsätta utan att kommentera. Prata på du men tro inte jag är intresserad eller vill lyssna på dig. Ord, ord och ord -‐ utan handling. Jag hatar tomma ord. Gör något istället för att bortförklara allt. Hur många gånger har jag inte sagt det till dig? Det är ingen idé, det är som att försöka fånga en blöt fisk som bara slipprar iväg och gömmer sig. -‐ Säg nåt, ber han och ögonen är oroväckande känsliga. Anna är tyst. -‐ Jag har sagt allt jag vill säga och jag har gjort det hundratals gånger, varför ska jag säga igen? Erik suckar och försöker igen. -‐ Jag var väl rädd att bli övergiven. Vad skulle hänt om vi varit ihop? Skulle du verkligen ha stannat? Du som tycker jag borde förändra mig i än det ena än det andra. Jag vet inte om jag har lust att förändra mig. Jag har nog med livet som det är. -‐ Och de här tankarna har kommit just nu? Igår skulle du ju gifta dig med Sofie. -‐ Var inte orättvis nu, Sofie var inte rätt, jag förstår det nu. Anna, bönar han. -‐ Du säger att du inte vill ändra dig, varför skulle det fungera mellan oss nu i så fall? Du säger att du vill fortsätta agera som du gör nu, fine, det är ditt problem men tro inte livet blir bättre. Det kommer att fortsätta precis som det är nu. Har du det bra nu? Har du det? blänger hon på honom. Han skakar på huvudet och stenansiktet växer fram som vanligt. -‐ Inte. Och varför gör du inget åt det? Jag skulle förstå dig om du tyckte livet var bra men att fortsätta år efter år med ett liv där du inte är lycklig, varför gör du det? Så många gånger jag har hört dig klaga på dina relationer och att du inte får göra det

du vill. Hur någon kan göra de valen du gör fattar jag inte men var och en väljer sitt liv. Annas röst är iskall av besvikelsens kyla för att inte tala om bitterheten som hänger tungt i varje stavelse. Hon vill inte vara bitter men det går inte att hejda, hennes inre är i uppror. Tankarna är tysta men kroppens alla celler verkar stå i stram givakt. -‐ Du har sagt att du älskar mig. Många gånger, påminner han mjukt med sin underbara röst och försöker fånga hennes blick. När hon möter blicken inser hon att han ser rädd ut. -‐ Det gör jag men det kommer vi inte långt med, eller hur? Vi blir inte lyckliga av att jag älskar men inte du. Du verkar sitta fast i gammal skit och du kommer vara där du är nu och det är ju inte med mig eller hur? Hennes smärta styr ordvalen, hon tycker inte om sig själv men hon struntar i det. Hon har rätt att tala ur hjärtat och tar sig den rätten utan att be om lov. -‐ Jag kan ändra mig, försöker Erik igen. Du vill ju hjälpa mig, du har sagt det massor av gånger. Lär mig. Hjälp mig. Du är ju så klok och kan sånt här. Hon rycker på axlarna. -‐ För sent. Det är för sent. Du gick för långt. Hon ser ner på hans fotvårdstörstande fötter med tjocka, gulaktiga, långa naglar. -‐ Låt inte så hård! hans röst blir hes och bryts i bitar. -‐ Jag låter hur hård jag vill. Det är du som drivit det hit. Du valde bort mig, gång på gång men nu behöver du inte välja bort mig mer. Jag väljer bort dig. Hör du det? Jag väljer bort dig. Det är över, för alltid. -‐ Jag vet att du tycker att jag inte har brytt mig om dig tillräckligt, jag vet att jobbet och kompisarna har gått före. Jag var väl lat, det var lättare att göra det jag visste att jag klarade av. Relationer är svårt, jag är inte bra på sånt men jag vill vara med dig nu, bara med dig. Han sträcker sin hand för att nå hennes kind. Anna lutar sig bakåt så han inte når fram. -‐ Anna, vad är det? Kom! bönar Erik med handen redo att strykas mot hennes lena kind.

Anna skakar envist på huvudet. -‐ Jag är värd en bättre man än du. En som verkligen uppskattar och respekterar mig annars är jag faktiskt hellre själv. Hon funderar en stund och masserar sin panna. Jag har velat ha dig, trånat efter dig, tänkt på dig, längtat efter dig, drömt om dig i alla dessa år. Kroppen orkade inte med, jag blev sjuk. Det känns så bittert att ha kastat bort alla dessa tusentals hemska timmar, så mycket glädje och skratt jag har missat. Du drev vår relation till graven utan att ge den en chans. Jag kommer inte fram till annat än att din rädsla, ditt kontrollbehov, din feghet och du får ursäkta mig, din mesighet, drev bort min passion. Jag kommer alltid att älska dig men det får bli som en avlägsen släkting från och med nu. -‐ Du ska inte döma mig, varnar han och blicken är bister. Du har inte rätt att döma mig. -‐ Jag gör vad jag vill. Nu går jag. Ha ett bra liv. Tre dagar senare bestämmer sig Magnus för att göra ett försök att få kontakt med Erik som verkar ensam och alldeles för tystlåten. Känslan i rummet är tung och det gör att idén att ta ett samtal verkar vara helt rätt. Rummet har två sängar med den andra bädden står tom i det vita, ljusa sjukrummet. -‐ Är allt bra? Nej, det var en dum fråga, ångrar sig Magnus. Hur mår du? Allvaret hänger som tunga mörka, blöta draperier runt Erik. Sängen knackar till när han vänder sig om och ett par små, gråbleka ögon, liggande djupt in under ögonbrynen, vänds mot Magnus. Ögonen verkar gömma sig så långt in som går, kanske till skydd. Eriks ansikte är blekt. -‐ Det är okej, muttrar han och drar sig upp till sittande, viker ihop tidningen han läst och puffar till kuddarna innan han lutar sig tillbaka med ryggen mot gaveln. Jag längtar tillbaka till jobbet, det är mycket som blir liggande om jag skulle fastna här. -‐ Vad jobbar du med? Magnus sätter sig ner på besöksstolen. -‐ Ekonomikonsult. Jag jobbar som kontorschef nu, har ungefär hundra medarbetare under mig. Det är jättekul. Jag stortrivs.

-‐ Hur är det med Sofie? Har hon hört av sig? Magnus studerar alla reaktioner. Erik skakar på huvudet och ansiktsuttrycket är som en mask, inget går att utläsa. -‐ Jag vill inte ha med henne att göra mer. Hon visade sig vara en helt annan än jag trodde. Det retar mig att jag inte såg det tidigare. Har polisen pratat med henne? -‐ Det tror jag. Inte så kul att vara misstänkt för dråpförsök, hon sitter säkert illa till. Vad var det som hände egentligen? Erik ser ner på sitt gipsade ben och masserar låret med några kraftiga tag. -‐ Hon var svartsjuk på Anna. Jag förklarade säkert tusen gånger att Anna var historia men hon litade tydligen inte på mig. Erik plockar med sin tidning. -‐ Berätta vad som hände, uppmanar Magnus och lutar sig tillbaka för att höra Eriks version. -‐ Nej, det gör jag inte. Jag är trött. Du får gå, Erik vänder blicken mot fönstret med sjukhusrandiga bomullsgardiner. -‐ Berätta, du behöver få ut det. Erik ger honom en snabb blick. -‐ Vad vet du om det? Är du psykolog? I så fall har jag missat det, ironiserar han. -‐ Det vet du att jag inte är men jag är inte dum. Jag ser att du döljer något och det är aldrig bra. Vi karlar är alldeles för dåliga på att säga vad vi tänker och känner. Berätta nu. -‐ Nej, det är inte din sak. Du får ursäkta. -‐ Okej, då gissar jag. Nu ska vi se. Du får säga till om jag är på fel spår, han gnider skägget igen och vänder blicken upp åt höger. Erik lägger sig igen och vänder Magnus ryggen. -‐ Du älskar Anna och åkte till henne för att fria men då kom ditt ex Sofie och gav sig på dig. Anna är den du har velat ha länge och nu skulle du äntligen slå till för du visste att hon väntade på dig. Har jag rätt? Erik suckar och sätter sig upp igen. -‐ Okej. Jag berättar men jag tar det kort. Magnus ler belåtet och sätter sig tillrätta.

-‐ Nej, jag älskar inte Anna, markerar han. Vad är älska förresten? Är det inte bara en utopi? Man kanske är kär eller kåt men älskar, nej. Magnus kommenterar inte utan väntar med uppmanande ögon. -‐ Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, säger han fundersamt och slår lätt med tidningen mot filten. Anna var nog ett av mina större misstag. Han stirrar blint på sitt ben och minuterna går, han verkar leta bland orden för att hitta rätt formulering. Nej. Jag vill inte prata om det. Det är jäkla soppa. Fan vet hur jag ska lösa detta? muttrar han. Varför är det så förbannat svårt med relationer? Han lägger tidningen på nattduksbordet. -‐ Du är säkert inte ensam om att tycka så men många säger att kvinnor är Guds gåva till oss män? Det ligger något i det. Vad tror du? -‐ Det är de säkert men han tar jävligt bra betalt. Måste man offra allt för att de ska vara glada och nöjda. Man får inte jobba, inte ha kompisar, inte ha sex, inte äta det man vill, inte göra det man vill, inte ha de kläder man vill. Man blir ju helt omyndigförklarad om man inte passar sig. -‐ Herregud, vad gör du med dina kvinnor? Jag känner inte igen något av det. -‐ Jag gör? Erik kastar en blängande blick mot Magnus. -‐ Ja, du gör. Vet du inte att kvinnor reagerar på det vi gör. Behandlar vi dem illa kan de bli riktigt jäkliga men om vi ser till att möta deras behov kan de bli hur välvilliga som helst. Så om du fått kvinnor som är kalla är det något du gör fel, såvida de inte bär med sig en massa skräp från barndomen. -‐ Ja, du är väl perfekt, antar jag fnyser Erik buttert. Har du inget annat att göra än att sitta här? Du är lyckligt gift eller? -‐ Jag har slutat för idag och tittade faktiskt in till dig trots att jag är ledig. Attackerar du mig? Är det så här du hanterar kvinnor också? -‐ Gå härifrån. Jag ska sova. Han lutar sig fram, kastar en av kuddarna i golvet och ålar sig ner i liggande ställning igen med ryggen åt Magnus som reser sig och flyttar stolen till andra sidan sängen.

-‐ Tro inte du blir av med mig så lätt. Jag försöker faktiskt hjälpa dig. Inser du inte att du gör en del misstag. Hade du skött allt perfekt skulle du inte ligga här. Eller har jag fel? -‐ Jag gör som jag vill och du har all frihet att göra som du vill. Gå härifrån. Han försöker vända sig om utan att lyckas för Magnus håller ner hans gipsade ben. -‐ Sätt dig upp nu. Ska det vara så förbannat farligt att prata? Vågar du inte stå för vad du gör? Sätt dig upp, beordrade han med myndig stämma. -‐ Dra du åt helvete, muttrar Erik surt. -‐ Okej, jag sitter här tills du ändrat dig eller så ber jag vår samtalsterapeut, Eva, ta hand om dig. Välj. Han tar tidningen för att bläddra i den. Erik är tyst och ser ut att ge sig. Magnus lägger tillbaka tidningen och ger honom ett handtag för att sätta sig upp igen. -‐ Vill du berätta eller ska jag ställa frågor? Magnus sätter sig. -‐ Jag orkar inte tänka nu. Du får fråga så vi blir klara nån gång. Din envise jävel, ett svagt leende skymtar förbi trots det som sker. -‐ I så fall frågar jag så att du får tänka till. Förhoppningsvis får du några insikter på vägen. -‐ Det känns inte bra det här. Erik drar på sig bomullsfilten. -‐ Ska vi börja? Magnus lutar sig tillbaka. -‐ Ska du inte skriva upp vad jag säger? -‐ Jag gör det här för dig, inte för mig. Berätta om Anna, uppmanar Magnus. Erik suckar och är tyst en lång stund. -‐ Vi möttes för många år sen, genom jobbet och träffades ett tag, jag var gift då. Att träffa Anna var kul och vi hade alltid trevligt men redan då var det fruktansvärt stressigt på jobbet. Så småningom kände jag mig pressad för hon jagade mig och hela tiden pratade hon om vår framtid. Till slut höll jag mig borta. Hon hade inget val utan drog sig tillbaka men efter ett år hörde hon av sig igen. Sen dess har vi träffats kanske några gånger om året. Sen gifte jag mig med Helena. Han funderar och tar av filten igen. Jag och Anna träffades inte på kanske ett år men det dröjde inte länge så var allt igång igen. Det var hon

som ville det. Erik tystnade. Jag ville i och för sig det också, log han generat. Vi hade det inte så bra jag och min fru. En sköterska kommer in för att ta pulsen och tempen på Erik, värdena visar sig vara bra och sköterskan skyndar vidare till nästa patient. -‐ Det var inte lätt att glömma Anna, jag försökte faktiskt men hon kom ju alltid tillbaka. Vi verkar inte kvitt varandra. Vem kan säga nej när en sån kvinna hör av sig? Jag trivs med henne och hur jag än klantar mig är hon ändå kvar. Det är skönt att veta. Jag mår bra av att ha kontakt med henne och det är roligt att träffa henne. Om jag fick styra skulle vi säkert kunna sätta stopp för den här segdragna historien men hon är inte lika ståndaktig. Jag skildes förra året och träffade Sofie. Ja, sen vet du resten. -‐ Men efter att du skilde dig varför gick du inte till Anna? Ni kunde ju inte glömma varandra. Erik funderar en stund igen. -‐ Det var så mycket med skilsmässan, jag var tvungen att se till att behålla mina kompisar. De är viktiga för mig och jag för att inte tappa dem som jag gjorde vid första skilsmässan behövde jag lägga mycket tid på dem. Det är viktigt med ett stort socialt nätverk, jag orkade inte bygga upp ett nytt dessutom tog huset på Gotland mycket tid för jag var mitt inne i en storrenovering. -‐ Och du hade bestämt dig för att gifta dig med Sofie trots att du hade chans att få Anna? Det verkar som du inte riktigt har koll på läget. -‐ Ah, jag tänkte, va fan, varför vänta? Vi hade samma intressen och så var hon ung, rolig och snygg så jag slog till. -‐ Vad tänkte du om Anna när du tog det beslutet? -‐ Det klart jag tänkte på henne men det kändes som en för stor utmaning att ta henne. Jag stängde av, en av mina största färdigheter, ler han generat. Det kanske inte är perfekt men det fungerar i alla fall för mig. Livet blir inte som man hoppas, det har jag lärt mig. Varenda jävla plan jag haft har gått i stöpet. Någon däruppe gillar inte mig. Nej, det är dags att gå vidare. -‐ Hur tänker du om Anna nu då, efter det som hänt? Erik suckade igen.

-‐ Jag orkar inte tänka på det nu. -‐ Du orkar. Skärp till dig. Sätt igång, Magnus var omedgörlig. -‐ Jag vet faktiskt inte vad jag känner för henne. När jag träffar henne är det som någon kopplar på ström i kroppen på mig, det är svårt att förklara. Efter våra möten har jag svårt att minnas allt som hänt eftersom kroppen har gått på högvarv. Att hålla om henne, kyssa henne och ha sex med henne är ljuvligt men jag kan aldrig stanna mer än ett dygn. Jag klarar inte mer, det blir liksom kaos i kroppen. -‐ Jag fattar inte. Ljuvligt säger du men du åker därifrån? Det naturliga vore väl att du stannar för alltid. Vilken karl vill inte njuta av ljuvlighet? Vad är det för fel på dig? Vad är du rädd för? -‐ Vårt förhållande är omöjligt och jag begriper faktiskt inte varför. Det är som en smitta, jag tänker på henne varje dag, flera gånger om dagen och så har det varit ända sen vid träffades första gången. Periodvis har det gått att komma ifrån tankarna men de kommer alltid tillbaka och hon med, skrattade han till, stelt och konstlat. -‐ Varför envisas hon med att komma tillbaka till dig? Vet du det? -‐ Hon älskar mig påstår hon, muttrar han och kliar sitt huvud. Men älska, vad är det? Jag älskar inte henne. Han tystnar och försvinner bort och verkar tänka högt. Hon har sagt att jag gör det men det kan ju inte hon veta. Jag blir så arg när hon säger att hon vet en massa saker om hur jag är. Hon dömer mig för det ena efter det andra. Jag är kall, okänslig, en lögnare, feg, jag kommer inte ihåg allt jag är enligt henne. Hon är så snabb med att tolka och klandra mig, jag hatar när hon gör så. Hon ger en massa råd. Det står mig upp i halsen. -‐ Snabb? Om det här har pågått i så många år kan jag förstå henne. Sen kan du ju veta att om någon ger råd och feedback är det för att de bryr sig, att de vill ha en bra relation med dig och att de vill göra den ännu bättre. Om du inte älskar henne varför bryter du inte med henne, typ gör slut en gång för alla? Erik har det inte lätt där han sitter, han kommer ingenstans utan måste vara kvar.

-‐ Jag vill inte att hon försvinner, muttrar han tyst. -‐ Nu är du jävligt självisk. Så hon ska sitta där och vänta på dig år efter år trots att du aldrig kommer. Tycker du det är juste? Erik svarar inte utan stirrar bara ut i tomma intet. -‐ Jag tror faktiskt hon har rätt, konstaterar Magnus. Hela du skriker ”Jag älskar henne” förstår du inte det själv? Erik stirrar på honom och hans mask av sten skiftar färg från grå till vit. -‐ Ska man inte vara lycklig när man är kär? frågar han med ett ynkligt, ironiskt tonfall. Ska man inte vara glad och må bra? -‐ Om du älskar henne men stänger av, då blir du inte glad och du mår inte bra. Att stänga av allt är ingen bra grej, inte bra alls. Vi har känslor och tro inte att vi kan stoppa undan dem. De finns där och bråkar tills vi accepterar och känner dem. Jag är säker på att din kärlek till henne borde fått utlopp redan när ni träffades första gången, om du valt henne skulle ditt liv ha varit helt annorlunda nu. Att bo in i herrgård vid Vätterns strand med en fantastisk kvinna skulle i alla fall locka mig. -‐ Jaså, är det därför du sitter här för att du vill ha Anna? Att jag inte fattade det, utbrister han och slår sin hand på pannan. Idiot, bannar han sig själv. -‐ Var inte löjlig. Ge dig inte på mig, du har nog med dig själv, markerar Magnus. Tystnaden i rummet ger båda en stunds paus, tankarna arbetar i deras hjärnor tills Erik röst höjs. -‐ Fan, fan. Han hamrar med knytnäven i madrassen. Jag har faktiskt frågat mig hundratals gånger varför hon alltid funnits där. Trots allt dumt jag gjort, har hon alltid tagit mig tillbaka och förlåtit i alla mina misstag. Hur illa jag än behandlade henne kom hon tillbaka. Han funderar och hamrandet övergår till ett plockande med hålen i bomullsfilten. Egentligen var det var väl samma med mig. Han verkar ha glömt att Magnus sitter där. Hon attackerade mig rätt hårt ibland. Jag struntade i det också när hon dök upp igen. Skulle det betyda att jag älskar henne eller är kär i henne? Blekt tittar han upp på Magnus och kommer tillbaka till rummet igen.

-‐ Du älskar henne säkert, det kan inte vara på något annat sätt för då skulle ni skilts åt för länge sen. Vad bra att vi pratade, nu har du fått både insikter och känslor på en gång. Det var säkert på tiden. Vi har faktiskt relationer för att lära oss om livet, att bli bättre människor. Undviker vi dem förblir vid dumskallar. Vad är bättre än att ha en kvinna som älskar en, som man kan testa på och få feedback från? Ingen känner ju en bättre än hon och om vi vågar visa våra fel och brister brukar de bli ännu kärare i oss. De gillar inte stålmän, någon gång ibland vill de ha ynkliga män som de kan ta hand om. Vi karlar inser inte alltid det. Nej, nu ska jag åka hem. Vill du ha något till natten säger du bara till syster Lena. Erik är riktigt blek. Sorgen och bedrövelsen kommer tillbaka i rummet. -‐ Är du okej? frågar Magnus med ett stänk av medlidande. -‐ Det är för jävligt. Hon har sagt upp bekantskapen. Jag borde pratat med dig för länge sen. -‐ Det är inte säkert det är kört. Ring henne vet jag, det kan inte bli värre än ett nej. -‐ Jo, det kan det bli, Erik är butter och vis av sin erfarenhet. Magnus reser sig och tar Eriks hand. -‐ Tack för samtalet, jag hoppas verkligen att det går bra för dig i fortsättningen. Inte med jobbet utan med kärleken. Nästa morgon slår Erik Annas nummer, signal efter signal går fram. Inget svar. Han ringer flera gånger under dagen, inget svar. Innan han somnar för natten kommer ett sms. Han tänder lampan och ser att det är från Anna. Efter några sekunders tvekan läser han ”Ring mig aldrig mer, kontakta mig aldrig mer”. Telefonen åker i väggen med en smäll. Strax därefter meddelar Magnus telefon att han också fått ett sms. Han sitter hemma i sin soffa och läser. Numret som visas finns inte i hans telefonbok. ”Anna den tredje här. Vi hade så trevligt sist och jag undrar om du vill komma hit på fredag kl. 18 på middag och om vinden är den rätta, ta ett nytt kvällsbad?

/Kram Anna”. Ett leende sprids på hans läppar. ”Jag kommer gärna, kram Magnus”. Kvällen med Magnus blev en härlig nystart för dem. Med tiden kom Magnus mod tillbaka och han vågade satsa på kärleken igen. Genom att ha läst alla hennes böcker kände han henne ganska väl redan från början och Annas misstro mot män försvann redan efter några veckor. Anna blev lycklig, varsamt behandlad och fick lyxen av gemenskap igen. På en semester på Gotland tre år senare träffar Magnus på Erik vid cafeterian på golfbanan. De hälsar glatt på varandra och slår sig ned på altanen med var sin kopp kaffe och chokladbiskvi. -‐ Hur har det gått med kärleken? undrar Magnus, efter de inledande hälsningsfraserna och läppjar på sitt kaffe. -‐ Ah, jag fick inte till det. Det är bara att inse att det inte är något för mig. -‐ Lägg av, kärleken är till för alla. Den är ju det bästa vi har. -‐ Du säger det. Erik tar en stor tugga av sin chokladbiskvi och tittar konstigt på halvan som är kvar i handen. Ja du, den här väcker minnen, konstaterar han. -‐ Jaså, vad då? Magnus smakar på sin också. Den var god, de måste baka dem själva. -‐ Anna bjöd på chokladbiskvier den där dagen. Jag hann inte smaka på dem, han ser sorgsen ut. Fan, jag saknar henne så in i helvete. Jag har ringt och mejlat henne, hon svarar bara på mejl. Små korta, korrekta, kyliga men ändå vänliga svar. Det är svårt att hantera att hon stänger mig ute. Jag ångrar mig, jag borde varit mer rädd om henne. Magnus lyssnar och dricker sitt kaffe utan att kommentera. Han avvaktar till rätt läge kommer. -‐ Du är tyst, har du inget att säga. Typ vad var det jag sa, eller nåt annat dräpande. Han får inget svar så han fortsätter med en suck. Jag bor med Birgit nu. Det har blivit som med de andra. Vi tar inte i varandra, ligger inte med varandra och har

egentligen inget att tala om längre men det får vara så, jag är ju inte ensam i alla fall. Vi reser en hel del, det är kul. Magnus tar mer kaffe från en liten blommig kaffekanna som de fått till bordet. -‐ Ja, livet blir inte som man tänker sig, klagar Erik. -‐ Det är precis vad det blir. Det blir precis som vi tänker. Han fyller på Eriks kopp också. -‐ Nu har du fel. Inget har gått min väg förutom jobbet då förstås. -‐ Nu ska vi se, har livet inte gått som du tänkte? Kan det vara så att du, när det gällde Anna, tänkte ”hon är säkert som alla andra och tröttnar”. Tänkte du så? -‐ Det kan väl hända men jag fick ju rätt eller hur? -‐ Det fick du, livet blev som du tänkte. Det är ju det jag säger. Om du hade haft andra tankar, att hon var speciell, någon att älska, någon att skapa ett härligt liv med. Vad tror du hade hänt då? Erik stirrar på Magnus med stora ögon och munnen öppen. Han landar tyst, tar den sista biten av kakan och verkar vara i sina tankar. -‐ Vet du vad du vill egentligen? Magnus förebreder sig på att avsluta samtalet genom att ställa i ordning porslinet på bordet. -‐ Jag ska berätta något för dig som jag aldrig sagt till någon, mer än till Anna förstås. Hon är den enda jag har vågat öppna mig för. Jag ville ha närhet, kärlek, gemenskap och bra sex. Jag ville ha kvar mitt hus här och resa till de platser just jag vill. -‐ Och du har bara sagt det till Anna som du aldrig levt med. Smart. Hur skulle de andra som du var med, kunna veta? Skulle de gissa? -‐ Nu har vi bara pratat om mig, hur har du det då? Erik inser att han inte varit sällskaplig. -‐ Jag lever tillsammans med Anna, han sätter händerna på armstöden, vi har en fantastisk relation och pratar om allt, har underbart sex och varje dag är ett äventyr. Vi har det så bra så det är ett himmelrike faktiskt, på alla sätt. Du missade en fantastisk kvinna kan jag säga. Tråkigt för dig men bra för mig. Jag måste gå nu, hon väntar på mig där hemma. Jag hoppas

verkligen att du får det bra nu. Var smart nu, tänk på vad jag sagt och gör något åt det. Magnus reser sig och går iväg. Erik sitter kvar som i chock och stirrar på folket som tränar på övningsgreenen. Tårar väller fram, tårar som fått stanna inne alldeles för länge. Han känner sig ensam, helt fruktansvärt ensam i sin eländiga relation.