”EN SKOLA FÖR ALLA”
Lasse Holmqvist elev 1943-47
Sven-Eric Nilsson elev 1938-42
Ernst-Hugo Järegårdh elev 1942-45
Lasse Holmqvist, TV-producent, elev 1943–47: Lasse Holmqvist beskriver sina studieår på Osby Samskola som en mycket ljus och positiv period i sitt liv. En tid som betydde nästan allt för hans livsinställning senare i livet. – Det var där som jag för första gången i mitt liv träffade på estetiska intressen. Där fanns bl a en duktig svensklärare, Bengt Siwerz, som öppnade litteraturhistoriens värld för mej. Detta har varit mitt huvudintresse sedan dess. – Denne lärare var också sportintresserad. Han hade därför referensramar som passade mej precis. Jag var en fullständig idrottsnarkoman och spenderade nästan lika mycket tid på idrottsplanen som på skolarbetet. Skolan uppmuntrade idrotten och vi hade alltid ett bra friidrottslag. Själv var jag höjdhoppare tills jag blev för tung och övergick till kulstötning. Det passade mej bättre. Vi spelade också fotboll och jag minns att vi blev tvåa i Skåne i vår grupp. Lasse Holmqvist gick på Osby Samskola mellan 1943 och 1947, åren då Sveriges gränser ut till världen var stängda på grund av andra världskriget. – Skolan öppnade världen för mej i stället. Hälften av eleverna bodde på internat, själv hade jag mitt hem i Osby, så vi hade en rolig blandning av lokala ungdomar och ungdomar från olika delar av landet av vilka många hade pappor som var diplomater på olika platser ute i världen. – Jag tycker det är synd att man lagt ner många internatskolor. Jag tycker den sortens skolor saknas i Sverige. Alla ska ju stöpas i samma form i dag,säger Lasse Holmqvist.
Sven-Eric Nilsson, generaldirektör, f d statsråd och ambassdör, elev 1938–42: Andra världskrigets utbrott och Osby Samskola hör på något sätt ihop för mig. Malmöföräldrar sände sina barn till göingebygden med tanken att skolan där i alla fall var en bit från Malmö med dess närhet till kriget och det ockuperade Danmark. Till Ebbarp i Osby kom judiska flyktingar som där bildade något av en koloni. Två av dessa – en tysk och en österrikisk jude – blev f ö mina bästa vänner på skolan. Verkligheten trängde sig också på genom beredskapen. Värnpliktiga förlades i skolan och i gymnastiksalen. Det var spännande och skrämmande. – En hågkomst från modernare tid, närmare bestämt från mitten av 60talet, har jag från Borgen i Osby. Jag hade på våren utnämnts till statsråd och satt i lugn och ro på Borgen och åt middag. Under denna kommer rektor Gösta Lundin in tillsammans med medlemmar ur den statliga utredningen om internatskolorna i Sverige. De slog sig ner i min närhet, och jag hörde hur utredarna satte åt ”Lukas” – hur gick det egentligen för osbyeleverna då de kom ut i livet? Några minuter senare stötte jag samman med Gösta Lundin vid serveringsbordet. Sedan vi hälsat lät han mig vittna om mina erfarenheter av Osby samskola inför de utsända utredarna... – Även sedan dess har jag haft anledning knyta an till skolan flera gånger. Som statsråd deltog jag i beslutet om gymnasiesatsningen i Älmhult. Jag var också med om att ta emot uppvaktningar om skolan när kampen Osby–Älmhult pågick. Sist men inte minst har
Osby samskola tack vare mina rötter i Osby varit lite av en familjeskola för mig. Min morfar Sven Bengtsson, som tidigare haft en privatskola anordnad i sitt hem för sina egna och andra famijers barn, tillhörde skolans första styrelse liksom hans svåger Adolf Kristensson och en eller ett par av dennes svågrar Eliasson.
14
OSBY SAMSKOLA - EKBACKESKOLAN 100 ÅR • 2007
Ernst-Hugo Järegårdh, skådespelare, elev 1942–45: – Mest minns jag alla de originella människor man träffade på skolan från de idrottsgalna till de enbart bisarra. Dels fanns det vi svåra element utifrån, dels fanns det de rara, hederliga gossarna från bygden. Eftersom skolans regler inte tillät att man träffade flickor hur som helst så gjorde jag en pjäs, ”Varulven”, där jag i stället mördade dem på löpande band... Och så kommer jag förstås ihåg Filosofen där man skulle stämma träff — om det nu kom någon. Ett annat nöje av mer bestående karaktär var kvällspromenaden ned till stationen och aftonens stående attraktion – beskådandet av snälltåget som dånade förbi 20.15. Givetvis glömmer jag heller aldrig rektorn och lärarna. Ett oförglömligt minne för mig var också fredsdagen 1945 när rektor Ernestam med hela skolan uppställd hissade flaggan på skolgården.