Att våga

Ett år. Ett år, utan att oroa mig för hur det skulle gå, bestämde jag för att ge mig själv. Ha! Det funkar inte alls. Jag oroar mig som en nervsvag sjömanshustru. Mest hela tiden oroar jag mig. Jag är väl helt enkelt “the worrying kind” som the Ark sjungande uttrycker det.

Men samtidigt känner jag mig väldigt trygg. Sedan jag sade upp mig har jag fått en mängd nya möjligheter och erbjudande. Saker jag inte alls hade kunnat föreställa mig. Inga stora saker, men små, roliga och annorlunda saker. Alltid när jag misströstat har det dykt upp något kul.

För tre år sedan satt jag på jobbet och trodde att jag aldrig skulle komma mig därifrån.

Därifrån kom jag mig och fick dessutom ett jobb jag inte trodde fanns. Jag har startat företag.

Jag har förverkligat drömmar. Jag har sagt upp mig. Jag har utmanat mig själv.

Allt detta har gjort att jag nog innerst inne har blivit väldigt trygg och ganska nyfiken. Om allt detta har kunnat hända på tre år, vad allt månne kommer då att hända under de närmaste tio åren?

Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig. De blir bättre.