Bollon -en kärlekshistoria

Page 1

Maria Österåker

BOLLON -EN KÄRLEKSHISTORIA


© Maria Österåker 2023 Österåker & Österåker Ab, Anixor ISBN 978-952-65211-0-7 (PDF) ISBN 978-952-65211-1-4 (EPUB) maria.osteraker@gmail.com www.mariaosteraker.fi Boken har skrivits med stöd av: Svenska kulturfonden, Nygréns stiftelse och Siri och Olof Granholms stiftelse


BOLLON -en kärlekshistoria



BOLLON

-EN KÄRLEKSHISTORIA

Maria Österåker



Förord 2020 blev ett annorlunda år för många av oss. För mig låg det annorlunda långt i att vi köpte Bollon. Bollon är en champagnefärgad, 30-år gammal husbil. Vi köpte henne av en gammal farbror och direkt jag klev in visste jag att det var henne vi väntat på. Vi är jag, min man Jenk och vår hund Gry. Våra barn är vuxna. Nåja, den yngsta är femton och bor ännu hemma, men enligt henne är Bollon så otroligt pinsam att hon vägrar kliva in i den. Bollon är därför bara vår. Kanske är den vårt sätt att hitta oss själva när medelålderskrisen drar igenom våra liv? Mitt i allt märker vi hur bra vi pratar med varandra i Bollon. Hur mörkret utanför fönstren får oss att prata, lyssna, fråga och berätta. Mitt i allt har vi något gemensamt igen, mitt i allt är det bara vi. Mitt i allt sover vi bättre, andningen blir långsammare och världen utanför försvinner. Från att ha längtat till solvarma stränder och hektisk storstadsrytm förundras jag över att vi i oktober kan köra Bollon till en enslig sjö i Kuusamo och känna att vi befinner oss på rätt plats i världen. Våra dagar blir billiga. En enslig sjö kostar inget och även den enklaste måltid smakar gott i Bollon. Min rastlösa själ lugnar ner sig när jag ser Bollon hemma på gården. Jag vet att jag med minimal planering kan åka iväg och att 50 km kan kännas som 1250 km och att en strand i Jakobstad kan kännas som en exotisk plats. Min tid i Bollon har klyschigt nog gett mig andra perspektiv på livet. Nästan än vart vi kommer är Bollon i en klass för sig. När vi parkerar bland de lyxiga husvagnarna och -bilarna spelar inga andra i vår åldersklass. Mitt i sommarvärmen, när de andra öppnar sina takluckor med eldrivna fläktar och slår på sin luftkonditionering, kan vi genom att öppna två fönster på sin höjd 1


försöka få till ett korsdrag. När de öppnar sina förråd och plockar ut såväl cyklar som grillar kan vi plocka ut ett campingbord och två stolar, vilka vi förvarar inne på toaletten i brist på annat utrymme. Jag tror att många tycker synd om oss i vår Hobby 600, som kom ut på marknaden samma år som vi träffades. Samtidigt kommer de, gubbarna. De står och tittar på Bollon och de berättar hur de minns när Bollon kom ut på marknaden. Hur modellen på den tiden var den allra vackraste husbil man kunde tänka sig. Hur modellen vann pris efter pris. Det får mig att tänka att om jag hade ägt husbilen då skulle jag ha tyckt att den var höjden av bekvämlighet. Den skulle ha varit rymlig, luftig och snygg. Vad har ändrat på trettio år som gör att den för de flesta idag inte längre duger? Har vi som biologiska varelser blivit sämre på att utstå sommarvärme? Har vi ökat enormt i omfång? Nej, det är bara mellan öronen som det sitter. Jag inser att när jag kan vara nöjd med Bollon kan jag sätta tid på att använda henne istället för att jobba för att kunna finansiera lyxhusbilen bredvid. Ja, tankarna kring livet med Bollon är många. Tack för att du vill läsa min kärlekshistoria om Bollon. Här vill jag föra fram det vackra i det billiga, begagnade och bekanta. Jag vill berätta vad som händer om du börjar gräva där du står och kanske kommer ­boken att inspirera dig till att resa mer lokalt och nationellt, med eller utan en egen ­Bollo. I boken vill jag lyfta fram både djupa tankar och reseminnen och jag vill ge en nybörjares syn på både att bo på camping (en hel värld i sig) som på att resa ”off-camp”, men framför allt kommer boken att vara en kärlekshistoria mellan en kvinna och hennes gamla, champagnefärgade husbil. Det här inte en äventyrsbok om det hippa paret som lever i sin husbil och drar ner till kontinenten. Det här är inte en komplett reseguide över våra finska pärlor. Det här är en bok om att börja förstå mer av livet och konsten att koppla av. Det här är en bok om när mindre blir mer, mer än man först hade kunnat tro. Det här är boken om att plötsligt äga en husbil. Ps. Bilderna i boken är tagna av mig eller Jenk. Ingen av oss kan egentligen ­fotografera, än mindre bildredigera. Det här är bilder tagna mitt i livet, på språng, med en vanlig telefon och med siktet inställt på nästa äventyr. 2


Min första husbilsupplevelse Att vi idag äger en husbil är ingen självklarhet. Min inställning till att äga en husbil har i många år nämligen varit väldigt negativ. Jag har beskrivit mig själv som en bekväm person som hundra gånger hellre sätter pengarna på att bo på hotell än på att skumpa omkring i en husbil. Jag skulle tidigare, under inga som helst omständigheter, ha titulerat mig ”campingmänniska”. Fast det tar emot måste jag erkänna att jag, när jag i tidningen tidigare har sett reportage om paret från Kurikka som sitter utanför sin husbil på Vasa camping och tittar på folk, har betraktat dem på ett lite nedlåtande sätt. De som bara har det mysigt med sina plastblommor, solcellslampor och markiser. För de flesta av oss kan våra bestämda åsikter härledas till något som har hänt oss tidigare i våra liv. Min camping- och husbilsaversion har sin grund i något som hände år 1987. Upp på familjens gård i Staversby rullar nämligen en gammal bankbil som min pappa Harry har köpt av banken som ligger några byar bort. Hans dröm är att bygga om den till en husbil som skall ta hans familj ända bort till Grekland. Jag vet inte om alla ens vet vad en bankbil är? När jag var liten fanns det på landsbygden en bankbil som trafikerade mellan byarna. Bilen fanns till för alla de som inte kunde eller orkade ta sig in till banken en bit bort. Bankbilen var uppdelad i två delar. Halva bilen var förardel och personalutrymme för bankgubben Kaj och andra delen bestod av en betjäningsdisk och en liten soffa där kunderna kunde sitta. Nu står banken i beråd att byta till en nyare bil och det är alltså den gamla bilen som rullar upp på vår gård. Jag är 14 år och min familj består av mina yngre bröder Johan och Dennis samt våra föräldrar Harry och Gittan. Vi kallar vår husbil för ”Husse”. Under två vintrar bygger pappa om bilen till en husbil med plats för sex personer. På kvällarna sitter han med kartboken och planerar bästa rutten för

3


4

att ta oss ner till Grekland. Till sin hjälp har han en kartbok över Europa. När jag tänker på det så här efteråt är jag mäkta imponerad av att han faktiskt tog sig an en sådan grej. Med all den tillgång vi idag har till kartor på nätet, resebloggar, hemsidor, rekommendationer och Gud vet vad är det svårt att tänka att han kunde ro iland sitt projekt med endast en kartbok till hjälp. Jag minns att pappa till och med har en linjal som han mäter upp sträckorna i boken med och räknar om i kilometer. Idag slår jag in Veikars-Thessaloniki och får på ungefär en sekund upp att sträckan mäter 3347 km och att den med bil tar 38 h om du kör allt i ett sträck och det inte finns någon trafik på vägarna. Skulle jag våga? Skulle jag våga sätta mig i en gammal bil som inte direkt nyligen rullat ut från fabriken, tro på att bromsarna håller för de österrikiska bergstopparna, ta med min man och våra tre barn (plus en pojkvän), förtränga att vi kan bli rånade eller att bilen kan gå sönder, lita på att de bokningar jag gjort på ett annat språk via telefon (utan utprintad bekräftelse) faktiskt finns när jag kommer dit, åka till länder där nästan ingen förstår engelska eller åka genom länder där vi inte ens vågar övernatta? Tänk dessutom på att vi behövde växla pengar vid precis varje nytt land vi kom till och det var inte få länder vi passerade, nio stycken om jag minns rätt. I ett land får vi inte ens ta ut några pengar i landets valuta ur landet utan vi är tvungna att gå in i en souvenirbutik vid gränsen och köpa upp alla pengar på brun, ful keramik. Jag konstaterar att min pappa antingen var väldigt modig eller en smula naiv, men allt gick bra. Bilen höll, ingen rånades, alla är sams än idag, vi fick aldrig bränslestopp och ingen blev sjuk. Det enda jag minns som var lite obehagligt var när vi åkte in i en av de forna öststaterna och gränspersonalen noga räknade hur många personer som fanns med i bilen. Det vi inte tänkte på var att min lillebror låg och sov, vilket gjorde att vi var en person mer när vi skulle ut ur landet än när vi åkte in, men det löste sig det också. Är jag tacksam över att jag fick åka till Grekland med husbil? Ja. Jag minns hur goda körsbären var utanför klostret i Bulgarien. Jag minns hur vi skrattade när min pappa rakat av sig sin mustasch och en barsk gränsbevakare i Grekland informerade honom om att han såg bättre ut i passet där mustaschen ännu prydde hans nuna. Jag minns när jag och min pojkvän Jenk förlovade oss på en sandstrand i Thessaloniki och smått nervösa gick in i husbilen för att berätta nyheten för mina föräldrar. Jag var 16 år. De blev glada (och överraskade) och vips stod vi framför en stor azaleabuske så att min pappa kunde fotografera oss.



Sedan bjöd de oss på mat på en restaurang. Tyckte jag det var en rolig resa? Nja. Jag minns mest hur tråkigt det var att köra, hur varmt det var att sova, hur ofta jag blev osams med mina föräldrar och hur irriterad jag blev på mina bröder. Jag var som sagt 16 år. Jag åkte 7000 km i en trång husbil med två yngre bröder och mina föräldrar. Jag förstod inte att jag borde njuta av utsikten eller ens orka titta ut när vi körde. Istället låg jag längst bak och läste serietidningar eller kysstes med min pojkvän. Husse hade kvar sin mikrofon från tiden som bankbil och jag minns pappas sprakande röst när han gång på gång informerade: ”Nu kör vi över Donau”. Vi suckade och tänkte att hur lång är den där förbannade Donau. För att få lite egen tid hade jag och min pojkvän Jenk med oss ett tält som vi alltid sov i när det gavs möjlighet. Jag minns hur vi i Jugoslavien mitt i natten i vild panik märkte att det gick en järnväg cirka 50 meter från tältet och jag minns den österrikiska tanten och hennes trädgård som tydligen fungerade som camping. På morgonen kom fem kattungar och hoppade på vårt tält ända tills det rasade ihop. Man kan skratta åt det idag, men då minns jag att jag var arg som en liten djävul. Jag tänkte: ”Aldrig att jag tänker ha en egen husbil”. Jag och Jenk fick tre egna barn. Även vi semestrade mycket, men vi bodde på hotell. Någon enstaka gång sov vi med barnen i tält och det var en flashback som gjorde oss säkra i vår bild av oss själva. Vi var för bekväma för husbil och campingliv. Vi ville ha hotellfrukost, bekväma sängar och mat ute på restaurang. Mina föräldrar har fortfarande husbil. Min mamma älskar husbil. Husse har fått ge vika för Bosse, som fått ge vika för mer anonyma bilar utan namn. I ett skede frågade de om vi ville köpa en husbil i bolag med dem. Vi tackade artigt nej, samtidigt som vi räknade ut hur mycket hotellövernattningar vi fick för pengarna.

6


Bollon gör entré Åren går. Jag och Jenk börjar bli medelålders, barnen blir mer och mer självgående. Vi skaffar hund. Vi märker att det kämpigaste med att åka på resa är att försöka prångla ut hunden till släkt och vänner, samtidigt som hunden har en stor förkärlek till sin matte -mig. Vi börjar i förbifarten säga att det skulle vara enkelt med en husbil. Då kan ju hunden komma med. Första fröet är sått. Med stort intresse läser jag en artikel i en damtidning om att många par får lite olika intressen när det mer självständiga livet efter barnen påbörjas. Mannen slappnar ofta av, sjunker ner i soffan och tycker det är skönt att livet börjar lugna ner sig. Kvinnan inser att det nu finns tid till att göra saker, träffa folk, röra på sig och tänka på sig själv. Det här gör att det många gånger skapas friktion i medelåldersförhållandet. Kvinnan kanske sitter med i soffan och hennes dröm om att utvecklas kan skönjas i de alltmer invecklade stickmönstren som hon bryr sin hjärna med. Mannen kommer visserligen med för att träffa vänner eller resa på en weekendresa, men nog anar kvinnan att han gärna skulle ha stannat hemma, i garaget eller i pannrummet. Jag tänker att visst kan jag känna igen oss i artikeln. Även jag och Jenk upptäcker att våra olikheter (som vi knappt visste om att vi hade) blir tydliga när vi träder in i medelåldern. Jag är rastlös. Jag vill resa, uppleva och förändras. Jenk är nöjd med att sitta hemma, gå ut med hunden eller gå till garaget för att skruva på någon bil. För Jenk räcker det med att vara med mig. För mig räcker det inte med att vara med Jenk. Jag vill dessutom uppleva nya äventyr med Jenk. Jag vill utvecklas, både själv och tillsammans. Eftersom Jenk gillar känslan av ”hemma”, börjar vi fundera på om en husbil kan vara en kompromiss. Jenk kan fortfarande erfara känslan av ”hemma”, men jag får åka ut och lufta på mig. Det andra fröet är sått. 7



Vi börjar med ett öga titta på vad det månne finns för husbilar på marknaden, men vi avfärdar dem alla. För dyr, för tråkig, för skruttig, fel modell, för långt bort eller för mycket medkörd är argument som vi svänger oss med. Vi åker inte ens och tittar. För innerst inne är vi osäkra på om en husbil är något för oss. Någon ger oss förslaget att hyra en husbil för att känna efter om det är något vi gillar. Det är ett bra förslag, men inget för oss. För att trivas i en husbil tänker vi att vi måste känna att den är vår. Våra madrasser, vår skit i hörnen, våra tallrikar och vår toalett. Det vi istället funderar mycket på är i vilken prisklass vi skall söka bil. Köper vi för billigt är risken stor att vi köper en husbil som vi inte trivs med och hur vet vi då om det är husbilslivet ­eller husbilen som vi inte trivs med? Men det känns även dumt att köpa en d­yr husbil ifall vi snabbt märker att det inte är något för oss. Ja, vi blir verkligen inte kloka på hur vi skall tänka, så vi tittar mest. Hjärtat är inte riktigt med. Plötsligt trillar det tredje fröet ner i jorden -pandemin. Livet är inte längre vad vi är vana vid. Vi känner oss osäkra på om vi vågar resa, träffa folk, bo på hotell eller äta på restaurang. Som så många andra får jag ett stort grundläggande behov av att kontrollera min vardag och av att känna mig trygg, samtidigt som jag fortfarande vill röra på mig. Vi bestämmer oss för att faktiskt köpa husbil, som så många andra visar det sig. Plötsligt försvinner annonserna i ett nafs. Alla vill ha en husbil, men det visar sig finnas en även för oss. Jag är en morgontrött person. När jag stiger upp har Jenk ofta redan suttit och jobbat i flera timmar. Så även denna morgon. ”Vi skall åka in till stan och titta på en husbil klockan 11”, meddelar han mig när jag behagar påbörja dagen. Jag blir förvånad. Jenk brukar varje kväll gå igenom de försäljningsannonser som dykt upp under dagen och kvällen innan har han inte nämnt något intressant. Men så är inte detta heller någon vanlig dag. Av någon konstig anledning får han för sig att denna dag kolla annonserna direkt från morgonen och där hittar han en nypublicerad annons om en husbil till försäljning endast 20 km från oss. Dessutom till det facila priset av 6500 €. Jenk hugger direkt och redan kl. 7 på morgonen kontaktar han försäljaren och frågar om vi kan komma och titta. Tur att det är en morgonpigg pensionär som direkt svarar: ”Tulkaa vaan!” (Kom bara på finska.) När vi svänger in på gården ser vi en champagnefärgad skapelse med en stor pilgrimsfalk på sidan. ”Den är så ful så den är riktigt fin”, hinner jag tänka innan

9


10

den pigga pensionären dyker upp. Direkt vi stiger in i bilen känner jag att det här är vår bil. Jag nickar försynt åt Jenk, för jag vill ju inte verka för ivrig. Trots de hjärtformade kuddarna och gardinerna med egyptiska sfinxer är det mesta i bilen i originalskick; skåpluckor i körsbär, ljusgråa plyschsäten, vitt lädertak, originalradio, kasettfodral och parkettgolv. Retronörden inom mig suckar lyckligt. Säljaren visar sig vara en historia i sig. In i minsta detalj förklarar han hur allt fungerar och vilken service bilen har genomgått. Han känns som en person som a) går på sanningsserum, b) hela sitt liv har jobbat på skatteverket och c) är livrädd för att vi skall tycka att vi köper grisen i säcken. Jenk prutar ner priset till 6000 € och en handskakning (coronan till trots) signalerar att köpet är gjort. ”Vill du ha kontanter eller inbetalning till bank”, frågar vi. ”I handen”, meddelar pensionären och vi meddelar att vi bums rusar iväg till banken för att ta ut köpesumman. Det visar sig vara enklare sagt än gjort. När vi kommer till banken tar de, på grund av pandemin, endast emot med tidsbeställning och någon sådan har vi förstås inte. Dessutom stänger kontoret om fem minuter. Jag ringer telefonnumret som står på dörren och får veta att jag om jag skyndar mig, kanske, eventuellt, möjligen hinner till deras filial som ligger 20 km bort. Det är fredag. Vi börjar känna en lätt panik. Vi känner att vi har gjort ett kap och vill bara ge farbrorn pengarna och skriva under köpeavtalet innan han hinner kontaktas av fler köpare som kanske får honom att tveka, handskakningen till trots. ”Äh, vi tar ut maxbeloppet från snabbanken och åker hem och ser hur mycket ­pengar vi hittar hemma”, säger jag. Så vi åker hem och börjar gräva. Vi hittar små gömmor här och små gömmor där (av våra egna pengar och inte barnens) och jag tackar min smått dystopiska läggning som får mig att gömma undan kontanter (eftersom jag misstänker att bankväsendet kommer att gå under var och varannan vecka). Så blir det så att vi köper vår första husbil med en tjock bunt av tjugo- och femtioeurossedlar. ”Vilken tur att du prutade ner priset”, sa jag till Jenk för vårt hus är minsann länsat på varje sedel. Efter att pappren är påskrivna och nycklarna överlämnade berättar farbrorn att en annan köpare, tjugo minuter efter att vi åkt därifrån på jakt efter våra pengar, hade ringt från södra Finland och bjudit fullt pris för Bollon. Stackars pensionär, men det som är menat är menat och Bollon var menad för oss. Det är nu vår kärlekshistoria börjar.


Första vintern återställde Jenk Bollon i originalskick, även på utsidan. Pilgrimsfalken försvann, eftersom den fick oss att känna oss som ett tangoälskande par från Seinäjoki. Istället målades och tejpades bilen så att den återfick sitt ursprungliga utseende.


Vår första resa Vårt husbilsköp sker på en fredag och på lördag eftermiddag kan vi inte hålla oss längre. Vi måste ut på premiärtur! Osäkra på bilen och campinglivet som vi är bestämmer vi oss för att hålla turen kort. Vädret är inte heller det bästa och vi besluter oss för att köra ut i skärgården, närmare bestämt till Björköby. Där finns ett ställe som heter Saltkaret, med en stor parkering som man övernattar på genom att betala en avgift i en parkeringsautomat. Det klarar till och med vi av, nybörjare som vi är. Där sitter vi i vår husbil och upplever en smärre identitetskris. Är det här verkligen vår grej? Vi vill ju så gärna att det skall kännas bra, nu när vi äntligen har kommit till skott. Vi har med oss en stor påse lösgodis som vi delar på när vi bäddar ner oss längst bak i bilen för att titta på film. Med jämna mellanrum tittar vi på varandra och säger: ”Vad mysigt vi har det!” Lite så där för att övertyga oss själva om att vi har gjort rätt val. Ibland går vi ut med Gry för att riktigt känna hur det fria campinglivet känns. Det blir kväll den första dagen. Det är spännande att borsta tänderna, det är spännande att bädda ner sig, det är spännande att täcka för rutorna och det är spännande att se hur värmeanordningen fungerar. ”Varmt och skönt”, säger Jenk stolt. Till regn och blåst somnar vi den första natten i vår alldeles egna husbil. Jag vaknar mitt i natten av att jag har så varmt att jag nästan dör. Av med nattlinnet! Jenk vrider ner värmen och vi försöker somna om, men det går inte. Vinden viner, regnet piskar och jag kan knappt andas av vad varmt jag har. Det är inte lätt att köpa husbil i medelåldern. När morgonen kommer är jag så trött att jag nästan spyr. Jag har fantiserat om morgonsol, en vacker morgonpromenad och en mysig frukost, men Jenk får själv ta med Gry ut på morgonpromenad, medan jag försöker stjäla till mig någ12


ra minuters extra sömn. Så stiger vi upp, kokar lite te, äter en smörgås och åker hem. Gry skall prompt sitta i min famn och jag konstaterar att Bollons passagerarbänk inte är optimerad för att hålla en 20 kg tung hund i famnen. Mina ben domnar bort. Ja, Bollons premiärtur blev inte så rosenskimrande som vi kanske hade hoppats på, men väl så färgglad att vi var beredda att ge husbilslivet en chans. På nästa resa till Fäboda har Jenk konstruerat en liten egen frambänk till Gry och vi har lärt oss hur vårt värmesystem fungerar. Mitt humör stiger med flera grader. Vi är på gång! Saker vi så småningom lär oss att vi bör göra innan vi åker iväg: • gå ett varv runt husbilen och se efter att inga sladdar sitter i • kolla under bilen så att vi inte glömt något där • se till att kranen till gråvattnet (avloppsvattnet) är stängd • stänga alla lådor och skåpdörrar noga • kolla takluckan

13


Jag är en resenär

14

Jag har alltid älskat att resa. Jag har älskat att se nya platser och uppleva nya ­saker. Framför allt har jag älskat känslan av att vara på väg. Jag har gillat att se på mig själv som en person som inte ständigt stannar kvar, utan som ibland åker iväg. Jag vill vara en person som med jämna mellanrum utmanar vardagen med att söka något nytt, men jag är sällan en äventyrlig resenär. Jag kör inte bil genom öknen i Nevada, jag hittar inte mig själv på ett indiskt ashram och jag plockar inte apelsiner på en kibbutz. Jag är mera den som äter en god hotellfrukost, åker iväg till en sevärdhet och slappar på stranden. Genom åren har jag fritt kunnat varva en resa till Dubai med ett vandrarhem i Varberg eller en långhelg i Köpenhamn. Något jag dock sällan har gjort är att resa inom Finlands gränser. Varför skulle jag det när det finns så många andra ställen att besöka? Alltid när jag fått frågan om vad jag tycker mest om att göra har jag svarat: ”Att resa”. Dessutom har det för mig känts viktigt att få ge mina barn förmånen att lära sig hur man tar sig fram i en annan stad, i ett annat land eller på en stor flygplats. Hur skall jag annars våga släppa taget? Ibland har jag ställt dem frågan: ”Hur gör vi nu?” och så får de berätta hur vi tar oss till hotellet, hur vi vet att vi åker åt rätt håll med tunnelbanan eller hur vi hittar till vår gate på flygplatsen. Jag har älskat att visa dem en värld utanför vår egen lilla by. Jag är familjens ständiga researrangör. Jag sitter och bokar flyg, hotell och läser på om sevärdheter. Jag kollar det mest förmånliga alternativet. Jag bläddrar fram och tillbaka i kalendern. På samma gång som jag vill iväg sitter jag och oroar mig för att veckan utomlands inte kommer att bli bra. Det känns som att det hänger på mig, eftersom det är jag som har ordnat allt. Visst väljer vi hotell tillsammans och vi diskuterar resmål och planer, men jag vet att utan mig skulle ingenting bli av.


Inte för att ingen annan skulle klara av det utan för att ingen annan vill det lika starkt som jag. Till sist hinner flygskammen ifatt mig, tillsammans med en stor trötthet över att planera, boka och hålla i trådarna. Jag inser med stor sorg att min önskan att få se världen är futtig jämfört med det faktum att koalabjörnar brinner upp i Australien, att isbjörnar svälter ihjäl i Arktis och att översvämningar förstör byar i Asien. Hur skall jag kunna tycka att det är okej att flyga, för att jag kan och vill, när det förstör för så många andra? Är jag så viktig i världen? Nej. Att resa med hjälp av flyg ger mig idag mer skuldkänslor än vad det ger mig njutning och jag känner att jag har fått min del av kakan. Kanske inte så stor bit som jag hade önskat (jag drömmer fortfarande om att åka ut i världen), men dock en så stor bit att jag fått smaka. Är det någon som i framtiden skall få flyga med gott samvete är det de som ännu inte har fått denna möjlighet. Jag kan avstå från mina flygresor till förmån för de unga. Så att de, om de vill, får upptäcka världen. Men min rastlöshet finns kvar. Jag vill resa, jag vill upptäcka, jag vill ha en paus i vardagen, men kanske på ett annat sätt. Här har Bollon spelat en stor roll. Redan det faktum att Bollon står på gården ger mig ett stort lugn, för jag vet att jag med minimal insats kan åka iväg. För mig som har planerat, bokat och fungerat som reseledare är det här en stor skillnad. När vi åker iväg, vet vi måhända första stoppet eller om vi åker uppåt, neråt eller inåt i landet, men sedan kan resan vara som ett oskrivet blad. Vi ser var vi landar. Jag har märkt att min rastlösa själ lika bra lugnas av två nätter i en finsk nationalpark, som av en helg i Berlin. Jag märker att en spontanövernattning på en öde strand hundra kilometer bort, när vi i solnedgången vandrar hand i hand längs stranden, grillar korv när mörkret lagt sig och tidigt följande morgon tar en morgonlänk för att efteråt springa rakt ut i havet, kan ge mig ett lika stort lyckorus som ett morgondopp i Kroatien. Tänk om det inte är något jag missar, utan istället något jag får? Tänk om jag plötsligt förvärvat insikten om att det jag söker så långt borta redan finns nära? För ett antal år sedan tog vi med hela familjen på en weekendresa till Prag. Prag är nämligen staden där jag och Jenk tillbringade vår bröllopsresa och nu ville vi tillsammans med barnen uppleva den igen. En sen kväll råkade vi med spårvagn åka förbi en väldigt vacker domkyrka. ”Dit måste vi åka imorgon”,

15




18

sa vi alla i mun på varandra och det gjorde vi. Kyrkan vi hade sett var Chram svateho Vita och liknar inget annat vi tidigare har sett. Vi bara går omkring och gapar. Så ofattbart vacker, så enormt stor och så oerhört magisk! ”Tänk att vi inte såg denna förra gången vi var hit”, sa jag åt Jenk. ”Ja, det är konstigt”, svarar han. Länge, länge går vi omkring och tittar, både på kyrkans insida och utsida. Det är som vår kropp och vår själ aldrig tidigare har upplevt något så mäktigt. När vi tittat både länge och väl strosar vi iväg till kyrkans baksida där vi plötsligt får syn på några låga hus i olika färger. Vänta nu, de där husen har vi sett förr! Förvånat ser vi på varandra och konstaterar att visst har vi varit här tidigare. Hur är det möjligt att vi har glömt att vi redan en gång tidigare har sett denna ståtliga katedral? Hur är det möjligt att den nu återigen ger oss en känsla av att stå för något helt nytt i våra liv? Denna händelse ger mig en hel del att tänka på. Vi kommer med stor sannolikhet att glömma bort de flesta upplevelser vi är med om i våra liv, trots att vi i stunden tänker att det är något av det mest fantastiska vi sett, hört eller upplevt. Om vårt resande är en sådan färskvara är det då befogat att spendera pengar och miljö på att uppleva det om vi ändå snart glömmer bort det igen? Jag har förlikat mig vid tanken om att jag troligtvis aldrig får se Bali, Japan, Kina, Indien, Australien eller USA. Det rymdes inte med i detta liv. Det kommer dock inte att betyda att äventyren kommer att utebli, äventyren kommer bara att vara annorlunda. På så vis kan jag glädja mig över att lite, lite grann rädda världen. Detta trots att jag kör omkring i en gammal husbil som en miljöaktivist kanske skulle bespotta. På grund av pandemin har vi hittills endast kört omkring i det för mig en gång ratade hemlandet Finland. Det har gett mig en helt annan känsla för mitt eget land än vad jag tidigare har haft. Vad Finland är vackert! Mycket av det jag ser på våra resor i Finland vet jag att jag skulle hänföras över om platsen funnits i ett annat land. Nu finns platsen så mycket närmare än jag trott. Det här skriver jag inte för att romantisera fädernesland, utan för att jag faktiskt insett att en varm sandstrand vid Ule Träsk kan kännas som en strand på grekiska fastlandet och att jag när jag står högt uppe på ett finskt berg och tittar ut över ett ändlöst hav med öar ser rätt många likheter med att blicka ut över havet i Kroatien. Kanske förtränger jag skönheten utomlands, men spelar det någon roll? Jag inser att jag äntligen landat i att vara nöjd med det jag har en bilresa bort.


Att pandemin har begränsat vårt resande gör inte att jag framöver längtar långt bort. Det har istället gjort att ett annat, närbeläget land kan kännas ­exotiskt. Vad jag längtar efter att få ta husbilen över till Sverige och åka på nya, spännande, små vägar för att se vart jag kommer. Se en loppisskylt utvid vägen och svänga in. Upptäcka campingkulturen i ett annat land. Åka till västkusten och äta en räksmörgås eller köra över slätterna i Skåne. Tänk att få se en lämmel i svenska Lappland eller att få följa Göta Kanal. Det är saker jag lika mycket drömmer om som att åka till Barcelona, Paris eller Rom. Plötsligt kan jag sitta och läsa reportage om ställplatser i Bohuslän istället för att läsa om sevärdheter i Vietnam och det känns inte ens som jag tappat greppet, det känns som att jag hittat det. Åtminstone har jag hittat ett sätt att resa med förnöjsamhet och gott samvete. När Sverige är klart, då tänker vi ta Norge. Tänk att få fjällvandra, se alla fjordar och känna suget i magen när vi kör på en serpentinväg. Vi tänker bestiga berg och vi tänker simma i iskallt vatten. Vi tänker ta otaliga fotografier för att sedan konstatera att inte ett endaste ett ger rättvisa åt det vi ser framför oss. Vi tänker vandra rakt ut i ingenting och vi tänker samtala med andra husbilsresenärer om vad de har varit med om. När Norge är klart tar vi färjan från ­Helsingfors till Estland och kör längs den estniska kusten, som jag tror för många är en bortglömd pärla. Vi vandrar längs sandstränder och vi drömmer om att äga någon av de vackra trävillorna. Vi åker ut till ön Ösel och kanske går vi någon av Estlands tio bästa vandringsleder eller besöker deras nationalpark. Tänk vad mycket vi har att se och uppleva! Vilka äventyr vi kommer att vara med om! Sedan finns naturligtvis drömmen om Europa. Att åka iväg och bo månader i vår husbil, att söka värmen och att vara hemma, men ändå långt borta. Ta dagen som den kommer och kunna byta land från vecka till vecka, om vi så önskar. Jag kan redan nu med hjälp av reportage i campingtidningar börja drömma mig bort. ”Vinterhalvår i Portugal”, ”Annika bor i sin husbil”, ”Äventyrare med husbil” är några av rubrikerna som fångar min uppmärksamhet. På detta äventyr kommer dock Bollon inte längre att vara med. Någon gång måste vi skiljas åt. Vi har bestämt att vi redan nu sätter undan en slant varje år, så att vi när den dagen kommer att Bollon inte längre är med oss har pengar till att köpa en ny husbil. Även denna gång vill vi köpa en husbil utan

19


lån, för utan lån har vi ingen som tvingar oss att jobba mer än vi faktiskt vill och när vi inte jobbar kan vi resa. Men det är så med äkta kärlek, att man har svårt att föreställa sig att det är möjligt att hitta någon lika perfekt igen. Redan nu när jag ser reklam för nya husbilar och ser deras lyxiga interiörer och ­funktionella utrymmen, känner jag ingenting. Jag tänker: ”De är ju inte alls som Bollon”. Hur skall jag någon gång hitta en husbil som väcker samma positiva känslor i mig som Bollon gör? Hur kan jag hitta någon med samma doft? Jag inser att jag och Bollon verkligen har en kärlekshistoria och att jag vill älska henne ända tills det inte finns något kvar att älska. Först då kan jag gå vidare.

20


Semester Vad är det för dig som får en semester att kännas som en ”riktig semester”? För mig är det åtminstone följande scenario som får mig att belåtet tänka att nu är det semester. Jag sover länge och jag är uppe länge om jag så vill. Jag börjar dagen med en god frukost. Jag känner inget tvång att göra något. Jag behöver inte planera och koka mat. Det är helt okej att äta slarvigt eller att gå på restaurang. Jag ligger och läser i en solstol. Jag unnar mig något gott; choklad, ett cafébesök eller något gott att dricka. Kommer jag på något roligt så gör jag det. Jag umgås med personer som jag tycker om. Personer som inte bryr sig om hur det ser ut runtomkring mig, eftersom det är mig de vill träffa. I många år tänkte jag att det även är platsen jag åker till, som gör min semester resa så lyckad. Samt det faktum att jag åker bort, gärna långt bort. Med tiden märkte jag att platsen faktiskt inte spelar så stor roll. Jag märkte att många av de saker som finns på listan ovan riktigt bra kan göras hemma, bara jag ger mig själv tillåtelse till det. När jag är hemma tycker jag dock plötsligt att det är onödigt att gå på restaurang. Jag kan ju koka mat hemma. Jag kan visserligen lägga mig i en solstol på gräsmattan och läsa en bok, men jag känner fort en gnagande känsla av att jag borde göra något annat. Borde jag inte klippa gräset och slokar inte blommorna på trappan? Oj vad flugorna har skitit på köksfönstret! I vårt förhållande kan det dessutom bli dubbelt så svårt. Kanske har jag äntligen tillåtit mig att ligga i solstolen och äta choklad, när jag hör motorn på gräsklipparen dra igång. Jag känner lukten av målarfärg. Kläder hängs på tork och mattor tvättas på bryggan. Då är det svårt att med gott samvete bryta en till rad med choklad och svänga blad i boken. En känsla av lathet lägger sordi på semesterstämningen. Det är även lätt hänt att jag tycker det är onödigt att ta bilen in till stan för att spontanbesöka ett café eller ett museum. Till frukost äter

21


jag mest det jag alltid äter och när jag tänker på att vi kunde bjuda över några vänner tänker jag mest på vad jag skall bjuda på och om jag blir tvungen att städa. Varför gör jag så? Varför är det många gånger så svårt att sätta guldkant på vardagen? Vi sitter och sparar pengar till några enstaka semesterveckor när vi minsann skall må bra och unna oss ledig tid, god mat, roliga människomöten, upplevelser och en bakelse till eftermiddagskaffet. Åh, vad vi längtar till dessa veckor! Vi sliter i vardagens gråa töcken, med siktet inställt på den ljusa semestern. Den som skall firas med buller och bång, gärna långt bort. Jag tror att vi, om vi skulle vara bättre på att ta in saker från vår semesterlista även i vardagen, kanske inte skulle känna ett lika stort behov av att åka iväg. Kanske skulle semestern inte bli årets absoluta höjdpunkt om vi kunde känna en känsla av lyx, frihet, skratt och lathet även en torsdag i april? Än en gång, varför är vi så snåla med pengar i vardagen, men öppnar frikostigt börsen när det är semester? Varför tycker vi det är en utsvävning att gå på café och äta bakelse i hemstaden, medan vi gladeligen gör det varje dag under semestern? Varför har de flesta av oss så svårt med att under en hel vardag inte göra något viktigt alls utan bara ligga på en filt på gräsmattan, läsa och äta godis. Kanske beställa hem en pizza? Unnar sig en hotellfrukost? Redan innan vi skaffade Bollon bestämde jag mig för att omfördela mina pengar. Istället för att spara mina pengar till några få veckor om året (veckor som faktiskt brukade bli rätt dyra) blev mitt mål att sätta sprätt på pengarna under hela året. Mitt mål är enkelt. Varje vecka skall jag ha åtminstone en sak att se fram emot. Vi går ofta på restaurang. På det sättet hinner vi totalt prata och lyssna mer på varandra än under de få semesterveckorna när ”vi alla är tillsammans och ägnar tid åt varandra”. Jag har börjat stämma träff med min tonåring i stan för att gå på café eller besöka ett museum. Jag har till och med tagit med min 95-åriga morfar på museum. Det var nästan som att ha med ett museum på museet. Vi betar av vandringsstigar i närmiljön, vi ordnar en brasa i skogen och bjuder in vänner. Det enda de får är en tekopp och en smörgås. De verkar gilla det. Plötsligt skimrar inte semestern längre i pärlemor, för vardagen har blivit mycket roligare. Den rätta platsen kan finnas närmare än vi tror. Ibland övernattar vi till och med i Bollon hemma på gård, bara för att vi kan. En helt vanlig tisdagskväll, med en ask praliner och vårt favoritspel. 22




Ungefär 60 kilometer från där vi bor ligger en by som heter Monäs. Där finns en storsand, strand som kallas Storsand och den har alltid legat mig varmt om hjärtat. När monäs jag var liten kunde man sommartid hitta min pappa Harry hemma på gården med blicken mot skyn. Där stod han och tittade på molnen och plötsligt kunde han utropa: ”Idag blir det Storsand!” Då blev det bråttom att packa matsäck, simkläder och badringar. Ibland skulle till och med tältet med. På Storsand skulle det noga väljas ut den bästa sandgropen, samtidigt som något färggrant skulle hängas upp i vassen. På så vis skulle vi barn kunna hitta tillbaka till rätt sandgrop när vi badat klart. Luftmadrasser blåstes upp för mun och stickiga filtar breddes ut. Jag minns att vi nästan alltid åt ljumma smörgåsar med prickigkorv och drack utblandad apelsinsaft. Storsand är nog ett av mina bästa barndomsminnen. Idag har platsen återigen en stor betydelse. Det är nämligen stranden vi åker till med Bollon, på våren, på sommaren och på hösten. Det är den tionde maj. Det är måndag. Vi avslutar jobbdagen några timmar tidigare än vanligt och sätter oss i Bollon. Vi skall nämligen ut på säsongens ­första tur. Exalterade åker vi de kilometer som tar oss till Storsand. Där tillbringar vi två magiska dagar när vi inte ser en enda själ. Ja, det är inte riktigt sant. Vi ser en farbror med cykel. En morgon när jag står där i nattlinnet och ropar på Gry, som varit ute på morgonbestyr, stannar han till och pratar. Han berättar att han samma tid varje dag kör sin runda. Han bor en bit bort och han älskar Monäs. Nu är han pensionär, men tidigare körde han långtradare. ”Varje gång jag närmade mig Monäs var jag tvungen att köra med öppet fönster. Jag älskade hur luften förändrades när jag närmade mig hem. Luften blev klarare och doftade mer.” Jag är glad för hans skull. Han verkar ha hittat sin plats på jorden. Vad gör vi på Storsand? Vi vandrar. År efter år har jag sett filmer där karaktärerna längs någon amerikansk strand, påpyltade, tillsammans med sin hund vandrar omkring i kyla och blåst. Varje gång har jag känt en längtan. Nu tar jag på mig mössa och vantar för att göra exakt samma sak. Vi vandrar längs stranden, vi vandrar i skogen, vi vandrar över de karga fälten. Vi vandrar. När vi vandrat klart går vi in och spelar Rummikub. Vårt favoritspel som bara får spelas i Bollon. Vi kokar mat. Enkel, billig mat -allt smakar gott i Bollon. Vi läser. Så tar vi en ny runda på stranden. Även nu är vi helt ensamma. Vilken frihetskänsla! När vi kommer in kokar vi något varmt och dukar fram något gott. 25


26

Sedan bäddar vi ner soffan och ligger och ser vår favoritserie. Flera avsnitt på raken. Vi ligger nära varandra, med Gry i fotändan. Sedan börjar det bli dags för kvällsmat. En kvällspromenad förstås och nu har det börjat småregna. Det börjar bli kyligt, men inne i Bollon är det varmt. Det skymmer för att sedan bli helt mörkt. Och som det är mörkt. Inte ett endaste ljus ser vi, men i Bollon har vi både stearinljus och lampor. Vi spelar lite till. Den som förlorar vill alltid ha revansch. Vi börjar känna oss som fiskar i ett akvarium. Vi ser inte ut, men alla kan se in, så vi drar ner våra rullgardiner. Vi bäddar ut och kryper ner. Det är mysigt. Ofta tänker jag att det känns som en ombonad båthytt. Regnet smattrar på taket. Vi sänker värmen och låter det blir lagom kyligt. Så där kyligt att man sover gott när man andas kallt, men myser varmt under täcket. Vi kanske ser lite mer på vår serie. Vi pratar. Jenk somnar. Jag läser. Så somnar även jag. Man blir konstigt trött i Bollon, fast tempot är så lugnt. Följande morgon har regnvädret dragit över och temperaturen har stigit. Det är en strålande vacker vårdag. Vi bestämmer oss för att bära ner campingbordet med stolar till stranden. Där sitter vi i solen och äter frukost. Gry snusar omkring i sanden. Solen värmer och vi kan ta bort våra jackor. Vi är helt ensamma. Endast sjöfåglarnas skrän hörs. Vilken lycka! En helt vanlig onsdag. 60 kilometer hemifrån. Följande gång vi återvänder till Storsand har två månader gått. Juni har precis slagit om till juli och vi är mitt inne i en av sommarens värmeböljor. Vi anländer till stranden kring klockan 14. Det är generellt en bra tid när man söker husbilsplats. De som stannat över natten har ofta åkt vidare. De som skall tillbringa natten har ofta inte anlänt. Vi får en bra plats i skuggan under n ­ ågra tallar. Det är så varmt att tallarna med jämna mellanrum släpper sina kottar. Som små projektiler smäller de till i campingbordet av metall. Gry söker skydd under bilen. Nu är vi inte längre ensamma utan det kryllar av badsugna, soldyrkande människor. Jag känner medelåldern i mig visa sitt nylle när jag u ­ pptäcker tjusningen i att i skuggan, i min solstol, sitta och betrakta de som vandrar förbi. Där under tallarna har vi en egen liten värld. Jag förundras över den mängd saker som skall släpas med till stranden. Jag vet att jag själv har varit där. Så även min mamma och pappa. Vi flyttar ut vårt Rummikub i skuggan och spelar medan tallkottarna med jämna rum dimper ner i bordet. Luften dallrar. Tallarna doftar. Någon grillar en bit bort. Det är sorl överallt. Det känns precis som en grekisk strand. Jag har tagit med mig ett halvt franskbröd ­hemifrån, några ägg och




en ansjovisburk. Vi sitter och äter ansjovissmörgåsar. Det är nästan det bästa jag vet. Även det ett barndomsminne från otaliga 60-årskalas, begravningar och bröllop. Vi går ner till stranden för ett dopp, sätter oss en stund för att självtorka och går sedan längs stranden som är så annorlunda mot i maj. Plötsligt kommer barnen och hälsar på. Det är fördelen med att semestra nära hemmet. Om man vill kan man bjuda in gäster. Det är inte illa att kunna erbjuda en hel strand med picknick och solnedgång. Kanske det blir en tropisk natt? Parkeringen är full med husbilar, husvagnar och i skogen skymtar man tält och hängmattor. Vinden för med sig matdofter och svag musik. Att krypa ner i Bollon, öppna alla fönster och låta den varma vinden blåsa in genom bakrutorna, samtidigt som jag lyssnar till myggen som förgäves försöker komma in, gör mig lycklig. Tänk att det finns sådana här vackra platser, helt gratis. Platser dit människor kommer för att känna livet i sig. Måste man vara social? Nej, väldigt sällan. Man hälsar med en nick eller ett hej. Sedan är det bra med det. Det är kanske närheten till platsen som för de allra flesta är viktigare än närheten till andra människor. Vi sover länge på morgonen. Det är konstigt hur mycket mera sömn Bollon ger oss än vad vi får hemma. Vi tror att det är för att det inte finns något att stiga upp till -på ett bra sätt. Hemma börjar åtminstone Jenk ofta morgonen med att ligga och fundera på vad han skall göra under dagen. Då är det svårt att somna om. Känslan av att man lika bra kan stiga upp och börja dagen pockar liksom på. Den känslan har vi nu lämnat hemma. I Bollon finns det inget vi måste göra. Det finns sällan fasta planer. Inga fasta tider. Det här gör att det är enkelt att somna om. När vi vaknar tar Jenk med Gry ut på en löptur längs stranden. Jag tar min träningsmatta under armen och går längst ut på en udde. Där i sanden gör jag min morgongymnastik. Stranden är ännu rätt folktom. Tänk vad sällan man är på en strand den här tiden på dygnet. Sedan går vi till bordet under tallarna för att äta frukost. När jag var liten drack min mormor och morfar ofta ett visst sorts te ur en grön plåtburk. Samma te dricker vi i husbilen. Endast och blott i husbilen. Det är gott. En ny dag börjar. Den ser likadan ut som dagen innan, men det gör inget. Tvärtom är det skönt. Ingenting händer. Ingen kräver att något händer. Ingenting är allt. Nästa gång vi återvänder till Storsand har det hunnit bli höst. Det är slutet av oktober och vår bröllopsdag. Marken har börjat frysa till. Än en gång är vi ensamma på parkeringen och än en gång ser jag farbrorn cykla förbi på

29


sin morgontur. Denna gång sitter jag dock inne i husbilen och dricker mitt ­morgonte. Återigen erbjuder stranden känslan av att vara på Cape Cod eller var folk brukar vandra omkring med vinden i håret och hundar som älskar att hämta pinnar. Gry hämtar inga pinnar. På Storsand finns heller inga pinnar att kasta. Vi gör exakt samma sak som alltid. Vi läser. Vi ser på serier. Vi umgås. Vi spelar Rummikub. Men dagen till ära lagar vi extra god mat. Sedan en natts sömn på det och så åker vi hem. Det tar en timme och vardagen kan börja igen.

30



Att resa off-camp

32

För oss ligger det en stor tjusning i att parkera Bollon ute i naturen, vid en strand eller på en parkering avsedd för övernattning utan att för den skull vara en regelrätt camping. Vi kallar det för off-camp, men vi kunde lika bra prata om fri- eller naturparkering. På finska använder man begreppet buskparkering (puskaparkki). Vill man leva billigt så är detta sättet att tänka, eftersom du ofta kan spara in flera hundra euro på en längre resa om du väljer det här alternativet. På vår resa till Koli förra hösten såg våra övernattningar ut på följande sätt. Första natten sover vi vid Ahkiolahden kanava. Det är ett litet grönområde bredvid en sluss. Vid den övergivna slussbyggnaden parkerar vi Bollon och tillbringar en natt i stillhet och ro. I Koli tillbringar vi två nätter på parkeringen invid Koli slalomcenter. Centret har stängt för säsongen, men det går bra att använda deras grillplatser och utedass. Vackert är det väl kanske inte, men lugnt. Å andra sidan blir det i september mörkt klockan sju och då spelar det ju inte längre någon roll hur det ser ut runtomkring. Vi är ju där för att vandra och efter en lång vandring slappar vi ändå mest i husbilen. Följande dag åker vi till Paalasmaa, Finlands högst bebodda ö. Öns enda camping är stängd för säsongen och vi övernattar på en gräsplätt en bit från campingen. På morgonen har vi femtio meter till en allmän träbrygga där vi äter vår frukost. Utsikten är fantastisk och på köpet ingår två pratglada, metande pensionärer. Sista natten tillbringar vi på ett väldigt vackert berg i Viitasaari. Det är på skogsarbetarmuseets parkering, vilket känns helt okej eftersom muséet har stängt för säsongen. Utanför husbilen går vackra vandringsleder och högst upp på berget finns ett utkikstorn. Dessutom är det bara två kilometer in till centrum där vi besöker en äkta, lokal pizzeria, något som nästan är ett måste på varje resa.



Summa summarum en fem nätters resa där vi sparar in cirka 120 € på övernattningen jämfört med om vi ställt bilen på en betald camping. Dessutom har vi fått se helt andra grejer än vad en camping hade erbjudit. Visst finns det campingplatser med det lilla extra, men vi är sällan intresserade av karaokekvällar, hoppslott eller socialt umgänge. Det enda jag saknar när jag är off-camp är en riktig, äkta, finsk bastu. Vi delar in husbilssäsongen så att vi nästan alltid kör off-camp på våren och hösten, medan sommaren består av regelrätt campingvistelse. Varför det? Jo, på våren och hösten är det speciellt under vardagsnätter få personer i rörelse och då får vi lätt sova ostörda på en parkering eller på en strand. På sommaren är det mer folk i farten och det kan ibland kännas lite otryggt att befinna sig ensam på en gudsförgäten plats och höra en personbil närma sig. Det har aldrig hänt oss något, ofta är det uttråkade ungdomar som är ute och kör, men å­ tminstone jag slappnar aldrig av före de har åkt igen. Kanske har jag sett för många skräckfilmer? På våren och hösten har även de riktiga campingplatserna stängt för säsongen och vi känner att vi inte dissar dem. Som i exemplet Paalasmaa ovan tycker vi inte att det skulle kännas riktigt schysst att parkera en bit från en camping ifall den är öppen. En annan anledning till varför vi föredrar våren och hösten för våra off-campäventyr är att det är lättare att förvara maten om det är kallare ute. På våren och hösten hänger vi många nätter helt enkelt ut maten i den kyliga luften. Nyare husbilar har ofta solpaneler som alstrar el till kylskåp och lampor och då är det ju betydligt enklare med off-camp, men som sagt den lyxen har inte vi utan får planera för att långt klara oss utan större mängder el. På hösten och våren blir det mörkt rätt tidigt och då tycker vi att det inte spelar så stor roll var vi är, eftersom vi ändå kurar i Bollon med våra böcker och våra spel. Vill du se på serier eller läsa tidningen är det förstås en nackdel om det inte finns tillgång till bra nät, men konstigt nog finns det bra uppkoppling nästan än var du befinner dig. Annars får du väl bara ligga och mysa. Det är inte dumt det heller.

Men hur håller vi oss rena?

34

Inga problem. Det är en del av tjusningen. För det första tycker jag att kör man off-camp så hör det till att inte ha så höga krav. Med punkttvätt av kroppen



och rena underkläder klarar man sig flera dagar. I de flesta husbilar finns en handdusch, så även i Bollon och det finns möjlighet att duscha hela kroppen om man vill. Men det går lika bra att en kylig höstkväll, i mörkret utanför husbilen, ta med sitt handfat med ljummet vatten och tvätta de kroppsdelar som behöver tvättas. Hårtvätt funkar också fint. Det är även enkelt och billigt att köpa en utedusch avsedd för vandring. Föreställ dig känslan när du värmer vatten på gasspisen, fyller på din duschbehållare, hänger upp den i ett träd och spritt språngande naken ute i den tysta, mörka, finska naturen tar en välbehövlig dusch. Den känslan skulle många utländska turister betala skjortan för och vi får göra det helt gratis! Vill du höja ribban en aning kör du ett dopp i en vacker, avlägsen sjö eller älv. På sommaren är detta inget problem, men i maj, september eller oktober är det en annan femma. Då ackompanjeras doppet ofta av chockade skrik och hysteriskt fnitter. Efteråt kan höras en och annan välmående suck. För att klara av detta brukar vi först gå ner till stranden och placera ut våra handdukar och sandaler, sedan en snabb löptur så vi får upp värmen ordentligt och sedan rakt ner i plurret. Snabbt som tusan gnider vi kroppen ren, handduken kring kroppen, sandalerna på fötterna och så springer vi in i Bollons värme där vi klär på oss i lugn och ro. Ofta tvingas vi att efteråt hämta våra löpkläder och skor från stranden, eftersom vi i vårt våta och kalla tillstånd helt enkelt glömt att ta dem med oss tillbaka.

Hur förvarar vi våra livsmedel?

36

En fördel med en riktig camping är att det finns tillgång till el. Under en längre tids off-camp behöver vi på ett helt annat sätt tänka till kring vår elanvändning. Visst kan vi låta vårt kylskåp gå på gas, men Bollon är inte en husbil med m ­ ycket förvaringsutrymme om vi säger så. Därför har vi inte möjlighet att ha m ­ ed en extra gasflaska och utan gas vill vi verkligen inte bli. Då kan vi inte värma upp Bollon eller koka mat, så under längre resor bortom civilisationen brukar vi försöka spara på gasen. Många nyare husbilar har som sagt solpaneler och a­ ndra finesser som gör att tillgången till el är enklare, men när man kör retro så är det andra regler som gäller. Bollon har ett extra bilbatteri som laddas när vi kör. Detta batteri gör så att lamporna i husbilen fungerar, pumpen till vattensystemet hålls igång och det går även att ladda telefonen. Vad behöver man annat el


till? Ja, det är ju kylskåpet, men under våra off-camp säsonger brukar det funka rätt bra ändå. Vi har nämligen lärt oss några knep. Hemma fryser vi alltid vatten i gamla läskflaskor. När vi startar resan fyller vi vårt kylskåp med dem och de avger kyla väldigt länge. Samtidigt har vi med fräscht dricksvatten under resans gång. I Bollon använder vi nämligen vattnet som kommer ur kran endast till matlagning och tvätt av händer och kropp. Detta på grund av både gamla rör och en gammal vattencistern, plus att vi är inte så mycket för det där med att tillsätta kemikalier. Ett annat knep för att få in kyla i kylskåpet är att sätta in en platt fryspatron i kylskåpets botten och ställa känsliga livsmedel direkt på den. Se bara till att matvarorna inte förfars genom att frysa. Ett tredje knep är att hemifrån ta med en frysväska fullproppad med frusen mat och fryspatroner (gärna frusna vattenflaskor så gör de större nytta). När denna väska endast snabbt öppnas någon gång per dag håller den kyla väldigt länge och du kan enkelt ställa ut den över kalla nätter. Är frysväskan ihopvikbar tar den väldigt lite utrymme när den inte längre behövs. Vi har även med några större powerbanks och med dem laddar vi snabbt både telefoner och datorer under resans gång. Ett annat alternativ är ju att med några dagars mellanrum ta in på en camping eller en strömförsedd ställplats, ifall det alternativet finns, och passa på att ladda batterierna och kyla ner kylskåpet. Samtidigt kan du njuta av en riktig dusch.

Blir det inte bökigt med toalettbesöken? Nja, kissar björnen i skogen? Ligger vår off-camp plats väldigt avsides har vi ofta en toalett full av blåbärsris och myggor. Då gäller det bara att ta med sig toapapper och en liten spade. Kanske du undrar varför spaden skall med? Jo, för att en av grundreglerna när man idkar naturcamping är att aldrig lämna några spår av sig. Vi tänker ofta att toapapper lätt bryts ner i naturen, men så är det inte. Det kan ta flera år innan det försvinner och under den tiden ser det rätt skräpigt ut. Täcker du toapappret med jord förmultnar det dock väldigt snabbt. Gör du nummer två ute i naturen skall du även gräva ner ditt resultat. Det blir alla mycket gladare över. Är vi off-camp på ett mera civiliserat ställe finns det förvånansvärt ofta toalett. Om vi till exempel övernattar på parkeringen till en nationalpark är utedassen ofta i väldigt bra skick. På många allmänna badstränder finns det även toalett och så har ju faktiskt så gott som alla husbilar en liten

37


toalett, så även Bollon. Alla toaletter skall dock tömmas och det hör inte till våra favoritsysslor. Därför använder vi andra toamöjligheter när så ges.

Hur hittar vi lämpliga platser?

38

Att söka en bra off-camp plats kan ibland nästan kännas som en skattjakt. Många vandringsleder har en parkering där du kan övernatta, förutsatt att parkeringen är så stor att du inte står i vägen för andra bilar. Nationalparkerna i Finland har på sina allmänna parkeringsplatser dessutom ofta några enstaka husbilsoch husvagnsplatser utmarkerade. En del nationalparker har dock infört en begränsning att du endast får övernatta en natt per ställe. I de nationalparker som har störst tryck (t.ex. Pieni Karhunkierros och Koli) brukar det även finnas direkta förbud mot att övernatta. I nationalparkerna hittar du vanligtvis schyssta toaletter och eldstäder. På dessa platser är du sällan ensam, men fördelen är att du har vandringen direkt utanför dörren om vi säger så. Behöver du bara övernatta snabbt för en natt, du anländer sent och åker tidigt, så kan du i ett samhälle till exempel söka upp parkeringen till en ungdomsförening eller idrottsplats. Är du utanför säsong så kanske varken badstranden, båthamnen eller muséet har så stor ruljans och du kan ställa dig där med gott samvete. Skriv in ”Google Maps puskaparkit” på din telefon så öppnar sig en off-camp inställning över din normala kartfunktion och du ser platser som andra har satt in och övernattat på. De som sätter in sina förslag skriver även ofta några rader om hurudan övernattningsplatsen är. Vid Bötombergen i Österbotten finns en sevärdhet som heter Varggrottan. Grottan sägs vara den äldsta kända boplatsen i hela Nordeuropa. Öppnar du Google Maps Puskaparkit ser du att i närheten av grottan finns en grön prick. När du trycker på den öppnar sig följande text: ”Varggrottan. Kör förbi flera skyltar tills vägen slutar i en rundel. Väl framme finns tillgång till grilltak och utedass. Väldigt lugnt och tyst. Funkar bra även med husvagn.” Det finns även en app som du kan ladda ner till din telefon för att få tips om bra ställen för off-camp. Appen heter ­Park4night och är gratis att ladda ner. Här hittar vi till exempel Grönvik simstrand som ligger rätt nära där vi bor. Den har presenterats med texten: ”Tyst plats nära väg. Rent utedass, lekplats, sandstrand, soptunnor, grillplats och möjlighet att fiska. Gratis.” Fördelen med appen är att andra kan gå in och ge sina e­ rfarenheter



av platsen och Grönvik simstrand har fått 4,55 stjärnor av 5. Recensionerna har skrivits på både engelska, tyska och franska och alla gillar stranden. Ett säkert kort med andra ord. På appen har de som anmält platsen även många gånger satt in bilder och det är ett spännande och billigt nöje att en helg åka ut med husbilen för att söka fram dessa skatter, både i närmiljö som längre bort.

Vad säger reglerna?

40

Eftersom vår off-camp säsong ofta är före eller efter högsäsong, plus att vi ibland åker iväg mitt i veckan, har vi aldrig känt att vi stört någon genom att övernatta på de platser vi valt, men det finns naturligtvis saker man bör känna till när man väljer övernattningsplats. Trafiklagen från 2020 säger att det inte krävs markägarens tillstånd för övernattning i husbil i några få nätter, förutsatt att man inte orsakar markägaren skada eller besvär, men det är skillnad på att övernatta och att campa. Till det sistnämnda hör att ta ut sitt bord, sina stolar och fälla ut sin markis, helt enkelt att liksom ta platsen i besittning. Där är l­agstiftningen mer luddig, så mitt tips för att flyga under radarn är att du gör dig så osynlig som möjligt. Parkera din bil, håll dina grejer inne i bilen och gör inget väsen av dig. Då går det vanligtvis bra. Det är inte tillåtet att köra ut i terrängen utan markägarens lov, men kör du till exempel längs en skogsväg får du ställa bilen i direkt anknytning till vägen. Se dock till att du inte lämnar hjulspår efter dig eller stör framkomsten för andra fordon eller annan aktivitet. Du får inte göra upp öppen eld eller använda engångsgrill. En grill på ben går bra, förutsatt att det inte råder brandfara. Ställ inte upp husbilen för nära bebyggelse och lämna inte efter dig något skräp. Kommer du till en parkering, t.ex. vid ett köpcenter, en båthamn eller en idrottsplan kan du tänka på att om parkeringen är begränsad till säg 4 timmar har du inte rätt att övernatta, fast det är utanför egentliga öppethållningstider. Inte heller om övernattning förbjuds med hjälp av en skylt. Finns det bara en parkeringsskylt utan vidare restriktioner är det oftast lugnt, men du måste naturligtvis använda sunt bondförnuft. Parkera inte till exempel utanför en hälsocentral om det finns aktivitet på platsen följande morgon. Har du en så stor bil att den inte ryms in på ett sådant sätt som det är avsett att parkera på platsen bör du även söka dig vidare till ett annat ställe. Grundregeln


är 1) Var aldrig i vägen för någon, 2) Stör aldrig någon och 3) Skräpa aldrig ner. Det du även behöver tänka på ifall du ställer dig tillsammans med andra husbilar på en parkering eller liknande är att det på en vanlig camping alltid krävs att det är minst 4 meter mellan bilarna och att detta också bör följas när vi övernattar off-camp. Regeln finns nämligen till med tanke på brandrisken.

Andra alternativ Det finns även alternativ för dig som tycker det känns lite otryggt eller okontrollerat att bo ute i skogen eller på en strand, men som inte vill betala för campingens bastu, dusch, karaokebar eller grilltak. I Finland har vi något som kallas för reseparkeringar ”Matkaparkki” (i Sverige ”Ställplats”) och som kan ses som ett mellanting mellan off-camp och camping. Det här fungerar på så vis att du via till exempel appen ”Matkaparkki” eller matkaparkki.com hittar en reseparkering i närheten av där du vill övernatta. Du läser en beskrivning av platsen, kollar in vad platsen kostar och bokar via telefonen. Du får en bokningsbekräftelse till telefonen och nu är det bara att köra enligt anvisningarna i appen och parkera på platsen du bokat. På detta vis behöver du inte oroa dig över att du råkar stå på fel ställe eller att platsen är full när du kommer dit. Platserna kostar för det mesta kring 10 €, men en del av platserna är faktiskt gratis. På platsen finns det ofta tillgång till el, toalett och dylikt. I Finland ­erbjuder många servicestationer övernattningsplatser för husbilar. Till exempel flera ABC-stationer i Finland erbjuder övernattning på deras parkering mot en billig peng. Du anmäler dig och betalar i kassan och får en lapp att fästa i vindrutan. Mot en liten tilläggsbetalning får du dessutom tillgång till el, du kan fylla på dricksvatten, tömma din septiktank eller duscha.

41


salamajärvi Det är början på juni och Bollon har precis tagit oss till vårt livs första natio& kalajärvi nalpark, Salamajärvi. Det är tokvarmt för säsongen och kvällsvandringen kring

42

Koiransalmi är magisk. Hjortronen blommar, svanarna betraktar oss misstänksamt och en ljum kvällsbris får myggen att hållas borta. Jag som älskar känslan av trä mot mina fötter tar av mig skorna och vandrar barfota på träspångarna som inringar skogstjärnen. Tre varv är vi tvungna att gå vandringsleden, eftersom det är så vackert att vi inte kan få nog. Vi kunde inte ha fått en bättre start på sommaren med Bollon. Vi övernattar i nationalparken och ser förundrat på alla vandrare som traskar förbi en bit från bilen. Det är en helt ny värld som öppnar sig för oss. Dofterna väller in. Doften av varm tall, doften av en lägereld, doften av gas från spisen, doften av mat som mättar och så Bollons alldeles egna solvarma, hemtrevliga doft som framträder efter en dag med sol mot hennes plåttak. På vägen hem tänker vi att vi skall försöka oss på en annan typ av upplevelse, nämligen att bo på camping. Så vi svänger in till Kalajärvi camping och blir förstummade. Vi anländer vid 15-tiden och får veta att campingen egentligen är full, men att de skall försöka trycka in oss. Jag tar Gry för att gå en sväng, medan Jenk sköter bestyret vid receptionen och parkeringen. När jag vandrar tillbaka tror jag först att Bollon har fått motorstopp mitt på parkeringen, men det är tydligen här vi skall stå. För oss fanns inte riktigt plats i härbärget. Runtomkring har pensionärer satt upp sina solstolar och njuter i solen. Vår elkabel, som tydligen visar sig vara icke-godkänd för campingplatser, är för kort för att räcka till närmaste lediga elstolpe och vi som inte vill besvära tänker att det säkert går bra ändå. Det är ju sista natten, kylskåpet är nästan tomt och B ­ ollon har ändå ingen luftkonditionering. Överallt är det människor. Barn som cyklar omkring, pappor som grillar korv, mammor som går med tvättfat fulla med disk och hundar som skäller. Tonåringar springer iväg till stranden och gubbar cyklar omkring och bara betraktar. Det låter som ett helvete, men även detta har sin tjusning. Det känns precis som i södern! Myllret, sorlet, dofterna, värmen, den proppfulla stranden, musiken från restaurangen, glasskioskerna och alla brunbrända kroppar. Vi bara går omkring och tittar. Jag tänker att vi aldrig kommer att kunna sova i det här ljudet och i den här värmen. Det vi då inte förstår är att Kalajärvi är en SFC camping och där är det så gott som alltid ordning och reda, med tystnad klockan 23. Redan halv elva på kvällen märker vi att atmosfären



ändrar. Ljudnivån sänker sig, nu springer man inte längre, nu går man, iklädd sin morgonrock, till servicehuset för ett sista toalettbesök inför natten. Mammor släpar på sina trötta barn med tandborstar i bjärta färger i händerna. En gubbe iklädd reflexväst cyklar omkring och ser lite barsk ut. Var och en söker sig in till sitt. Endast någon farbror med hund är ute på kvällens sista pissrunda. Det är tyst hela natten och vi som på grund av värmen sover med alla fönster öppna sover som stockar. Vi vaknar inte före campingen börjar röra på sig kring klockan åtta när toalettbestyr kallar och morgonpromenader behöver väcka stela ben. Vi går ner till en brygga och gör vår morgonträning i solen, som är obarmhärtigt varm redan från morgonen. Sedan slänger vi oss direkt i det varma vattnet. Vi låter solen torka våra kroppar medan vi går till bilen där vi sedan dukar fram vår pissljumma frukost vid ett bord i närheten. Eftersom detta är en av våra första resor med Bollon har vi ännu inte hunnit investera i eget campingbord eller egna stolar. Å andra sidan skulle de inte ha rum på den minimala plätt som vi tilldelats och att slå oss ner bland alla pratglada, finska pensionärer känner vi ingen längtan efter såhär direkt på morgonen. Precis som på hotell är det ofta utcheckning klockan 12 så vi packar ihop och styr resan hemåt. På en kort resa har vi fått två diametralt olika husbilsupplevelser, båda med sin charm. Vilken typ av övernattning som vinner beror bara på vad vi söker och på vilket humör vi är.

44


Att bo på camping Fördelen med att bo på en camping är att du har service nära till hands, vilket gör att utrustningen och bekvämlighetsnivån på din husbil inte spelar lika stor roll. På en camping finns det tillgång till el, duschar, toaletter, kok- och diskmöjligheter. På många ställen kan du även tvätta dina kläder. I receptionen finns det ofta extra kablar att låna eller fulla gasflaskor att byta till om du märker att gasen tagit slut. De flesta campingmänniskor hjälper gärna till om problem uppstår. Det finns sällskap om du är pratsjuk och är du den som tycker om att sitta och ”titta på folk” är en camping den perfekta platsen för dig. ”Hur backar hen egentligen? Men oj så mycket utrustning det där paret har med sig! Vad tror du hen jobbar med? Skulle du vilja ha en sådan där husbil? Det där doftar gott! Undrar vad de äter? Nej, nu är det tredje gången på en timme som hen besöker toaletten!” På många ställen finns det pingisbord, piltavlor, roddbåtar och minigolfbanor ifall det behövs omväxling i allt läsande och filmtittande. Många c­ ampingplatser hyr även ut SUP-brädor, kanoter och cyklar. En stor fördel med en campingplats är att den känns väldigt säker. Det finns alltid människor runtomkring och många campingplatser har bevakning på nätterna. Det som jag dock gillar allra mest med att bo på camping är att vi ofta har tillgång till en bastu.

Den finska bastun Om du åker in i finskaste Finland tycker jag det är ett måste att ta in på en camping och uppleva den finska, vedeldade bastun. Det är som om hela dagens byggs upp kring när bastun är varm, vem som får gå först och vad dagens samtalsämne skall vara. På en camping vi besökte i Insjöfinland ringde man i en

45



stor klocka när bastun var varm. Det kändes nästan som en religiös upplevelse. Plötsligt var det som ett lämmeltåg av badrocksklädda kvinnor som ringlade iväg till bastun. Efter en stund ringlade samma tåg tillbaka med rosiga kinder och turban på huvudet. Nu var det männens tur. Bastuordningen varierar från camping till camping. Ibland går alla i bastun samtidigt, men med olika bastubyggnader för herrar och damer. Ibland går damerna först och ibland går herrarna först. Vem som är först i tur kan variera från dag till dag så det gäller att hålla koll. Ibland går alla tillsammans, dock med badkläder på. I och med pandemi började många campingplatser ha en bastulista på väggen. Där kan du genom att skriva ditt namn vid önskat klockslag i en timmes tid boka bastun helt gratis. Här gäller det att vara snabb för bastulistan blir snabbt full. På nästan alla campingplatser finns de även en bastu som du mot betalning kan boka privat. Då bestämmer du själv vad du pratar om, ifall du vill prata överhuvudtaget eller hur varmt du vill ha det i bastun. Något som även hör till den finska bastukulturen är ett dopp i sjön. Jag som är uppvuxen längs kusten är van vid att det mest är barn och deras småfrusna föräldrar som tar sig ett dopp. Övriga vuxna kanske kommer sig i plurret någon enstaka gång per sommar. Men det är tydligen inte bara bastukulturen som är stark i Insjöfinland utan även badkulturen. Alla guppar omkring. Gamla tanter blandas med tonåringar. Äldre män tar några simtag bland barn med simringar. Män simmar tillsammans och kvinnor simmar långt ut för att ensamma njuta av lugnet vattnet ger. Jag som älskar att simma i levande vatten känner mig lycklig när jag varm efter ett bastubad får simma ut i en mörk och stilla sjö.

Alla tycker olika Det finns väldigt många olika typer av campingplatser och i början kanske det är bra att testa lite olika för att se vad man tycker om och inte tycker om. På en del campingplatser står husbilar och -vagnar i raka rader på en stor asfalterad plan. Andra campingplatser har sina platser mer inbyggda i naturen. En del campingplatser satsar mycket på aktiviteter för de boende, medan det på andra platser kanske bara finns ett servicehus. En del campingplatser ligger mitt ute i ingenting, medan andra har nära till en stad eller till någon sevärdhet. På de senare campingplatserna kan du med fördel lämna platsen över dagen för att åka

47


48

iväg på upptåg. Då kan du på en del campingplatser i receptionen låna en skylt med texten ”reserverad” som du ställer på din plats, men naturligtvis kan du även ha med en egen skylt som du placerar ut på din plats medan du är borta. Det brukar även funka att lämna kvar utemöblerna som ett tecken på att här är det redan någon som bor. Vi har en tidning där alla Finlands campingplatser är uppräknade. Där kan vi även läsa lite information om varje plats. Viktiga saker som om det finns bastu, vad en övernattning kostar och hur länge receptionen har öppet. Sådana här tidningar brukar finnas i affärens tidningshylla, men är du medlem i SFC (se nedan) får du tidningen gratis hem i postlådan. Mycket information och andra gästers recensioner hittar du naturligtvis även på nätet. I Bollon har vi en karta där vi för hand skriver in saker vi vill uppleva igen. ”Vacker rastplats”, ”Fin vandring”, ”Lakritsfabrik”, ”Mysig camping” och ”Bra övernattning” är alla saker man kan hitta på vår karta. På det här sättet fantiserar vi om att det för varje år blir lättare för oss att plocka russinen ur kakan. Vi vet vad vi vill ha och var vi hittar det, samtidigt som det naturligtvis fortfarande kommer att vara spännande att söka nya platser att skriva in på kartan. Ja, det finns platser att längta till och platser att undvika. Det gäller även campingplatser. Jag söker upp ett inlägg på Instagram som jag minns att jag skrev i samband med att vi övernattade på den plats som hittills har varit vårt bottennapp i campingträsket. ”Grilltaket har brunnit ner och campingen ligger några hundra meter från en nattetid livligt trafikerad väg. Det är dålig täckning på telefonen. Känslan kan beskrivas som dystopisk.” Det som däremot för oss kännetecknar den perfekta campingen är följande. Vi kommer till en lugn och tyst campingplats, där det finns mycket natur som avskiljer platserna från varandra. Platsen är solig, men det finns vackra träd att parkera under, vilket gör att vi får skön skugga över bilen. I receptionen säger man: ”Parkera var ni vill”. Det är alltså ingen liten gubbe på cykel som kör före och visar var vi skall stå. Det finns en fin badstrand perfekt för både kvälls- och morgondopp. En vedeldad bastu är grädden på moset. Dessutom finns det ett litet samhälle i närheten av campingen. Dit går vi på kvällspromenad. ”Men åh vad idylliskt det låter”, kanske du nu tänker samtidigt som du undrar över om man måste boka en sådan pärla? I Finland har det hittills varit rätt ovanligt att man bokar en campingplats och många campingplatser tar ännu inte emot reserveringar. Det är först till


kvarn som gäller. Det här gör att den bästa tidpunkten att komma till en camping, ifall man vill vara säker på att få en plats, är lite före kl. 15. På de flesta campingplatser är det nämligen utcheckning senast kl. 12 och incheckning från kl. 15. Vi har aldrig varit med om att vi tvingats svänga för att det skulle vara för fullt, men det har varit nära. Vet man med sig att man kommer att anlända sent, men likväl vill säkerställa sig om att det finns en plats att ställa husbilen på, finns det faktiskt en finsk hemsida som bra kan användas. Hemsidan heter ”Best Camping” och fungerar på samma sätt som om du skulle boka ett hotell. Nackdelen är att det i dagsläget endast finns med ett fåtal av våra finländska campingplatser, men tjänsten är ny och platserna ökar hela tiden. Nackdelen med att boka på förhand är dock att du inte kan svänga om ifall du märker att campingen inte verkar vara i din smak. Å andra sidan kanske det inte spelar så stor roll ifall du anländer sent och åker vidare tidigt följande morgon. Mitt tips till dig som campingresenär är att inte bara besöka de nyrenoverade campingplatserna, med många stjärnor och snygg reception. Det finns många pärlor som gömmer sig bland sneda elstolpar, 70-talsreceptioner och duschar som för tankarna till barndomen och mormors källare. Det kan bli en upplevelse i sig.

49


lakari camping

50

Det är en varm julidag och vi har bestämt oss för att åka iväg på en kortare tur över helgen. Vi kör 160 kilometer söderut tills vi kommer till Virdois. Här, vid Lakari Camping, upplever vi en av våra mest avslappnade campingvistelser i Bollons historia. Jag måste erkänna att jag har blivit tipsad om denna camping av en vän, annars har jag kanske tvingat Jenk att vända vid första anblicken. Å andra sidan om jag kisar på receptionen genom halvslutna ögon kan jag inbilla mig att jag har anlänt till Bulgarien. Det är något med färgen på receptionens träfasad och skylten med stora bokstäver skrivna i en omodern font. Vi stiger ur och tänker att platsen är mycket mindre än vi hade trott, men att den får duga. Vi kan ju alltid åka vidare nästa dag om det visar sig vara ett bottennapp. Jenk går in i receptionen, medan jag och Gry står utanför och väntar. Efter en stund blir vi nyfikna på hur det ser ut inne i huset och följer efter. På de flesta campingplatser är hundar mer än välkomna, men Gry hinner inte mer än sticka in sitt huvud innan tanten i receptionen slår henne i huvudet med en ihoprullad broschyr. ”Ut med hunden! Vi förvarar livsmedel här!”, säger tanten upprört. Jag suckar och tittar på frysdisken med glass och godispåsarna som hänger på väggen. Jag känner hur jag inte alls tycker om den här tanten, den här platsen och den här dagen. Som tur är blir det bättre, för när Jenk kommer ut berättar han att campingen är mycket, mycket större än vi tror. Så vi hoppar in i Bollon och åker iväg. När vi kört en bit öppnar sig en stor kuperad gräsmatta med några stora björkar, som vi snabbt kör in under för att få lite skugga. Vi lyfter ut vårt campingbord och startar helgens första parti av Rummikub. Sedan går vi för att utforska området. Det är som en flashback tillbaka till 70-talet och jag tänker att jag verkligen är medelålders när jag tycker att det är mysigt istället för primitivt. Under ett öppet utetak hittar vi en gammal diskho i rostfritt stål och några kokplattor. Dessutom hittar jag några stora, brummande kylskåp som står tomma i sommarvärmen. Här drar jag direkt ur elkontakten till alla utom ett. Det är mitt sätt att rädda världen en smula. Vi vandrar vidare till toaletten, som är liten, mörk, men ren. Den får grönt ljus. Utanpå det lilla trähuset som inrymmer duschen har duschskylten för länge sedan bleknat i solen. Duschen är ful som stryk, med en röd plastmatta, gula skivor på väggarna och en vit dusch som visserligen ger varmt och skönt vatten, men med ett tryck som är på gränsen till svagt.


Det är konstigt, istället för att jag tycker att allt bara är sorgligt och obekvämt, blir jag riktigt varm om hjärtat. Det känns liksom så äkta. När jag en stund senare går med disken i ett grönt tvättfat (som vi hittat i Jenks morfars hus) och med Gry bredvid mig känns allt bara så lätt. Solen strålar, marken är sandig och torr, mitt hår hänger i en lös fläta och jag har på mig ett par badtofflor, jeansshorts och överdelen till en randig bikini. Jag känner mig som min mamma, på något av de foton jag har sett från när jag var liten på 70-talet. Under dagen och kvällen fylls campingen med människor som kanske precis som vi söker mer lugn än bekvämlighet. Campingen är stor och vi betraktar varandra på avstånd. Där har vi medelåldersparet som tydligen älskar sol, för under hela deras vistelse ser vi inte att de har några andra kläder på sig än en svart bikini och ett par röda badbyxor i tangamodell (!). De reser omkring i sin röda paketbil och sitter hela kvällen och spelar kort och lyssnar på finsk radio på svag volym. En bit därifrån har två motorcyklister spänt upp sitt tält. Dem ser vi inte av på hela kvällen. En familj slår upp ett tält en bit därifrån. De passar samtidigt på att ladda sin elbil i elstolpen, trots att det inte är tillåtet. Men det här är en plats där var och en sköter sitt och ingen bryr sig. Tystnaden bryts av en stor amerikansk van med husvagn, som brummar ner till stranden. Vi förundras över hur de lyckas svänga sitt ekipage och på så sätt säkra campingens allra vackraste plats. Den varma dagen har övergått till en varm kväll och med jämna mellanrum vandrar vi ner till den lilla stranden för att bada i den varma sjön. När vi kommer upp väntar en gammal man på stranden. Vi ser att han är sjuk. Han är blek, insjunken och mager. Han har hört att vi talar svenska och vill bara komma och prata några ord. Som ung hade han bott en tid i Sverige, men inte sedan dess aktivt fått använda sitt inlärda språk. Han berättar att han bor i ett tält in mot skogsdungen och att han och hans fru återvänder till denna plats, år efter år. Nu har mannen med husvagnen vaknat till och han frågar varifrån vi är. När vi säger Vasa, tror han inte sina öron. Han har en kusin som bor i Vasa! Vilket sammanträffande! Det är så det är på en camping, man hälsar, ibland pratar man några ord, men det blir sällan mer än så. Det passar oss fint. Länge sitter vi ute i den varma kvällen. Jag ligger och läser en bok i min solstol som jag prompt skall ha med, under björken som susar och med insekterna som surrar kring mig. Trots den varma kvällen har jag dragit en filt över mig.

51




Kanske är de dagens sol som gör mig lite frusen eller så är det kvällsdoppet som har lämnat kvar fukt i min fläta. Än hur fina kvällar vi upplever längtar jag i Bollon alltid till när jag får bädda ut sängen och krypa ner. Det är lika mysigt varje gång. Eftersom campingen är lugn sover vi med öppna fönster. Det är en skön känsla att somna till myggornas surr, men samtidigt veta att våra fönstergaller håller dem på utsidan. Vi bestämmer att vi vill stanna ett dygn till på denna camping, som få verkar veta om att den finns. Så gör vi ibland. Istället för att vara på resande fot åker vi till en plats och bestämmer oss för att inte röra på oss. Det ger ett annat lugn. Även följande dag är varm, men vi har sett en skranglig skylt som talar om för oss att det en bit in i skogen finns en naturstig. Rustade med flera vattenflaskor vandrar vi iväg i värmen. Inte hade vi väl trott att vi skulle möta raviner, sjöar och varma klippor under vår vandring. Inte heller hade vi trott att vi skulle möta en orm och en farbror som berättade att man för några år sedan såg en björn på platsen vi vandrar på. Livet är ett äventyr. Så går vi hem till Bollon, kokar lite mat, tar diskfatet under armen och går till uteköket för att diska. Vi badar, läser och tar ett nytt parti Rummikub. Följande dag åker vi hem. Vi antecknar på vår karta att hit vill i åka igen.

54


SFC - SF Caravan Campingplatserna i Finland hör vanligtvis till två kategorier, campingplatser som tillhör SFC och övriga campingplatser. En SFC-camping sköts vanligtvis av medlemmarna i en lokal SFC-förening. Talkoarbetet omvandlar de ofta till rabatt på campingens långtidsplatser. Många f­ öreningar sätter ett stort värde i att ha en omskött campingplats och att välja en SFC-camping är ofta ett säkert kort. Här hittar du visserligen farbrorn som cyklar före din husbil och visar var du kan ställa bilen, mäter så att du inte står för nära grannen och kontrollerar att din elsladd är av bra kvalitet, men farbrorn cyklar även omkring och ser till att det är tyst efter ­klockan 23. Det är så gott som alltid tyst och välstädat på en SFC-camping. Vem som helst får bo på en SFC-camping, oberoende av om de är medlemmar eller inte, men priset för en övernattning är mycket lägre för m ­ edlemmar. Du blir medlem i SFC genom att lämna in en ansökan via deras hemsida. När du ansöker om ett medlemskap meddelar du vilken lokal förening du vill tillhöra. Vilken du väljer spelar egentligen ingen roll och du behöver inte vara rädd att kallas in på talkoarbete. Det är helt frivilligt. Som medlem bor du alltid billigare på en SFC-camping, men även på campingplatser som inte hör till SFC får du vanligtvis rabatt. Du behöver inte bo på många campingplatser per år för att kortet skall löna sig att skaffa. Kortet förnyas årligen. Dessutom får du som medlem varje år en tidning över Finlands alla campingplatser, några nummer av föreningens medlemstidning och olika rabatter och förmåner på allt från besiktning till båtbiljetter. Söker du dig utanför Finland är ”Camping Key Europe” kortet du behöver. Det kostar inte mycket, laddas ner till din telefon och gäller i fler än tjugo ­europeiska länder. Kortet ger dig rabatter och innehåller även en olycksfallsoch ansvarsförsäkring för alla i din familj. Bra att ha, skit att vara utan, som vi brukar säga.

55


Att anlända till en camping: • Ställ bilen utanför området på en angiven plats • Gå in och titta om du gillar området och ungefär var du vill placera bilen. • Gå in och betala i receptionen. Visa upp ditt campingkort om du har ett sådant. Du behöver inte genast veta hur länge du vill stanna, utan du kan förlänga din vistelse dag för dag. • Precis som på ett hotell får du vid receptionen en lapp att fylla i. Här skall du ange uppgifter om namn, adress, nationalitet och dylikt, både gällande dig och dina medresenärer. •På en del campingplatser får du en lapp att hänga i vindrutan. • Kör bilen till angiven plats och parkera så att det är minst 4 meter från din bil till nästa. Har du och grannen till exempel ut varsin markis, gäller 4metersregeln från markis till markis. Detta på grund av brandrisk. • Se efter var du har närmaste elstolpe och kontrollera så att din elsladd når ända fram. • Se efter hur de andra bilarna är placerade. Det hör till vett och etikett att undvika att parkera dörr mot dörr om det enkelt går att undvika. På så vis får alla en egen liten gårdsplan. • Kontrollera att elstolpen faktiskt fungerar genom att se ifall det kommer in el i husbilen. • Kolla direkt ifall du behöver boka eventuell bastu och få det fixat • Fäll ut solstolen och njut Ps. Kom ihåg att på en campingplats hälsar man på alla man möter. Man behöver inte stanna och prata, men sök ögonkontakt och säg hej. Annars kommer du att klassas som en kuf.

Sladd och uttag

56

På en camping kom det fram att vår elsladd tydligen inte var godkänd för campingliv. Den var för klen. Som tur var fanns det tillåtna elsladdar att låna i receptionen och problemet blev egentligen aldrig ett problem, men det är ju bra


att känna till på förhand vad som krävs. Köp en typgodkänd (SFS-EN 60 309-2) sladd på 25 meter. Den bör vara minst 2,5 mm² grov. Din sladd får aldrig skarvas. Enda undantaget är ifall det visar sig att din elsladd har en annan kontakt än vad elstolpen har, då kan du använda en kort adaptersladd. Din sladd får inte heller vara upprullad på en sladdvinda utan måste ”ligga lös” på marken.

El -fast pris eller pris enligt mätare Något som i början kan förvirra en nybliven husbilsägare är att det i campingtidningarna ofta står två pris på el. Många campingplatser har ett fast pris för förbrukningsel, d.v.s. den el som du använder till husbilens innebelysning, kylskåp, vattenpump och dylikt. Har du en luftkonditionering som drar el kan det hända att du tvingas betala ett högre pris, eftersom dessa anläggningar har en rätt stor elförbrukning. Elpriset kan dock även stå som ”el med mätare” och anges i cent/kWh. Det här betyder att om du har en elmätare i din husbil, så kan du meddela i reception hur mycket el som har förbrukats under din vistelse och betala enligt detta. Det här blir ofta någon enstaka euro billigare, men det börjar bli rätt ovanligt att campingplatsen har detta system för de som endast övernattar några enstaka nätter. Det har aldrig varit någon som kollat om det vi säger faktiskt stämmer gällande elförbrukningen, utan det är bara att meddela när du åker iväg och betala bort. Men som sagt, det vanligaste är att man betalar ett fast pris direkt när man anländer. Det är ju inget som säger att du måste köpa el, men för många är det en av anledningarna till varför de står på en campingplats.

Nivåklossar Många har dem. Vi har hittills klarat oss utan. Jag pratar om nivåklossar. Vi vet att vi någon gång kommer att ångra att vi inte har köpt denna tilläggsutrustning till husbilen, men än så länge är vi envisa och ser det mest som ett onödigt köp. Vi har nämligen gått runt och tittat, både på campingar och andra ställplatser och vi ser nästan aldrig någon som har kört upp sin bil på klossar. Tanken ­bakom dessa klossar är att du kan parkera på ojämnare underlag och ändå få

57


bilen i planläge. Kanske är det vi som inte är så noga? Vi sover bra fast benen är lite lägre än huvudet. När jag i en campingtidning läser att man i husbilen kan ha med små vattenpass för att kontrollera att bilen står rakt då bara fnyser jag, men vill du vara förberedd så finns det nivåklossar i plast att köpa i de flesta butiker som erbjuder campingtillbehör. De är inte ens så värst dyra, men i vårt tycke otroligt fula. Dessutom tar de förstås utrymme. De fungerar så att du placerar en kloss under det hjul som lutar och sedan kör du upp på klossen i olika steg, beroende på hur ojämn terrängen är. Jag skulle rekommendera att du inte automatiskt ser nivåklossar som standardutrustning utan ser först ifall du tycker att du klarar dig bra utan. Kanske den dagen kommer när du (som säkert även vi) kommer att ångra dig, men den dagen den sorgen.

Att lämna en camping: • Gå alltid ett varv runt bilen för att kolla att elsladden inte sitter i, badbyxorna inte hänger på antennen eller att du inte har glömt några skor under husbilen. • Kör vid behov fram till servicehusets galler i marken och töm ditt gråvatten från disk- och handtvätt. Se till att stänga kranen igen. • Fyll på vattentank och vattenflaskor • Töm vid behov kassetten till din toalett i ett separat utrymme som antingen finns i servicehuset eller i ett separat hus i närheten. • Släng ditt skräp vid skräpstationen. • Parkera på angiven plats vid receptionen. Har du fått ett kort till vindrutan lämnar du in det. Är allt betalat och klart kan du bara sticka in huvudet och säga: ”Tack och hej!”

58




Bollon och Gry Campingmänniskor är ett hundälskande folk. Åtminstone brukar det till Grys stora förtjusning vimla av hundar på campingplatserna. Ibland förundras vi över hur många hundar som väller ut ur bilarna när dörren öppnas. Hur har de plats? Å andra sidan kanske de inte är så bortskämda som vår hund, som sover i fotändan och till och med har en egen liten passagerarbänk hon kan ligga på medan vi kör. Väl parkerad på en camping sitter hon på förarsätet och betraktar. Ibland knyter vi fast hennes koppel i dörren och så ligger hon stilla och ser på alla som passerar. Det går även att för en billig peng köpa en metallögla med ett fäste som för hand skruvas ner i marken. På så vis kan hunden enkelt i sitt koppel ligga utomhus. Vi har tur. Gry är en tyst hund som nästan aldrig skäller och det är nog en förutsättning när man bor på camping. En hund som gärna gör stort väsen av sig blir sällan populär på en campingplats om vi säger så. Ja, som husbilshund är Gry både lätt och svår att handskas med. Hon är en hund som gör det praktiska livet lätt för sin matte och husse. Hon skäller inte, hon är väldigt ren av sig, hon är inte kräsen med maten, hon fäller inte hår och hon sover länge på morgonen. Det som däremot gör Gry till en besvärlig campinghund är att hon inte vill lämnas ensam. Det går bra hemma, det går bra i bilen utanför affären, men i husbilen är det stopp. Vi tror det beror på att vår hund vet att när vi är på semester är chansen stor att det kommer att hända något jätteroligt. Hon lider helt enkelt av FOMO (Fear of missing out) och visst funkar hennes taktik, för vi kan ju inte ha en gråtande hund på en campingplats. Så hon badar bastu, hon åker SUP, hon badar bland tjocka tanter och hon sitter utanför utedasset och väntar på matte. 61


Att Gry tränger sig med precis överallt är faktiskt ett problem. Vi skulle så gärna ta med oss våra cyklar bak på Bollon för att snabbt och smidigt utforska nya platser, men vad gör vi med Gry då? Sommartid kan vi inte ha henne att springa tiotals kilometer, eftersom det blir för varmt för henne och hon är för stor för att sitta i en cykelkorg. Så vi får bara hoppas att vi är pigga och hurtiga pensionärer som på ålderns höst klarar av att cykla när Gry av naturliga skäl inte längre finns bland oss. Eftersom Bollon inte har någon luftkonditionering är ett annat bekymmer att vi varma sommardagar ständigt måste tänka på att Gry inte får för varmt. Det här försöker vi lösa med en kylmadrass eller med våta handdukar som Gry antingen ligger på eller har över kroppen när vi kör. Plus att vi med jämna mellanrum stannar för att bada. När vi väl är framme söker vi oss alltid till skuggan där hon sedan ligger och dåsar under bilen. Med en hund i husbilen blir det många kilometer till fots. Det här passar oss bra, eftersom vi gärna rör på oss under våra resor. Den friska luften och den förbrukade energin gör att såväl vi som Gry sover som stockar när dagen tar slut. Har du en hund som är van vid att äta torrfoder krävs det inte så mycket mer än att slänga in en påse med torrfoder när du åker hemifrån. Vår Gry är dock van att äta ”blötmat”, vilket gör det lite krångligare, men inte så värst. Det finns olika matkonserver även för hundar som vi bunkrar upp med i husbilen. De gånger vi tagit med henne utomlands är checklistan dock lite längre. Vi bör vi se till att hon är chippad (check!), har ett eget pass (check!), har alla vaccinationer i skick (check!) och beroende på vart vi åker måste vi kanske se till att vi har varit via en veterinär. När vi åker till exempel till Sverige måste hon på förhand, enligt vissa bestämda intervaller, få tabletter mot bandmask. Skulle vi stanna länge i Sverige, behöver vi även uppsöka en svensk veterinär för samma behandling. Så beroende på vart och hur vi reser är det en del att hålla reda på, men krångligt är det inte. Klart Gry skall vara med! Hon är ju en stor anledning till att det blev en husbil från första början.

62



KUUSAMO

64

Det är början på oktober. Vi har länge tänkt komma oss iväg på en ruskaresa upp till Kuusamo, men september har varit en hektiskt månad full av jobb. Nu har träden för länge sedan tappat sina löv och när vi tittar på väderlekskartan lovar de regn fem dagar i sträck. Men vi har längtat hela hösten så vi sänder iväg en önskan om regnfria vandringar och sköna stunder, startar motorn och styr kosan norrut. Första kvällen hinner det bli mörkt innan vi hittar en plats att övernatta på, vi är sååå nära att krocka med en ren och det regnar småspik. Vi har ännu inte hunnit landa i ledigheten och stressen nafsar oss i bakhasorna. Vi bäddar ner oss bak i Bollon, sätter på en svag värme i bilen och lyssnar på regnets smatter på vindrutan. Gry hoppar upp i sängens fotända och värmer våra fötter. Följande morgon har regnet slutat och vi tittar ut. Omgivningen utanför sporthallen i Taivalkoski bjuder inte på några spännande vyer och dessutom börjar samhället så småningom vakna upp. Därför startar vi upp Bollon och kör några kilometer tills vi kommer till en strid och vacker fors. Där parkerar vi Bollon, tar ut Gry på en långpromenad längs älven och när vi kommer in värmer vi vårt tevatten och äter våra smörgåsar till forsens brus. Så kör vi vidare till Juuma för att vandra den berömda ”Lilla Björnrundan” på sina 12 kilometer. Vi vandrar över hängbroar, vi vandrar bredvid vattenfall och skogssjöar. ”Tänk att Finland är så vackert”, utbrister Jenk och visst är det vackert. Den fuktiga, dimmiga luften gör att allt känns melankoliskt och det passar mig fint. Jag älskar hösten när allting dör och jag älskar låtar i moll. Väl tillbaka på parkeringen börjar dagsljuset avta och trots att vi ser skylten som förbjuder övernattning på parkeringen bestämmer vi oss för att stanna kvar. Det är sent på säsongen, parkeringen är långt ifrån full, alla närbelägna campingplatser är stängda för året och vi skall åka iväg följande morgon. Det visar sig att vi inte är de enda rebellerna i Juuma. När mörkret sänker sig visar det sig att flera har tänkt som vi. Som små öar i mörkret l­yser de övernattande fordonen upp. Bredvid vår husbil har två kvinnor bestämt sig för att övernatta i sin personbil. De har fällt ner baksätet och bäddat. Nu sitter de uppkrupna i bagageutrymmet med bakluckan öppen. Inne i bilen har de hängt batteridrivna ljusslingor och utanför bilen brinner en marschall. När man öppnar dörren hörs det i mörkret ett stilla sorl av röster. Vi är många som njuter av friheten, mörkret och stillheten. Nu följer flera dagar av vandring på dagarna och husbilsmys på kvällarna. Först


åker vi till Ruka skidcenter där vi startar vandringen ”Valtavaaran huiputus”. Det är en vandring på sex kilometer, men med brant stigning. Väl uppe på toppen känns det som att vara på ett kalfjäll. Utsikten lär vara vacker, men denna dag ligger dimman tät. Jag älskar det. Det är som att vandra i ingenting. Det känns som att det inte existerar någon värld utanför. Det känns som jag kunde springa rakt ut i evigheten. Från Ruka kör vi neråt till Hossa nationalpark, där vi stannar två dagar. Först vandrar vi ”Julman ölkky” med sin berömda hängbro. Så här sent på säsongen är vi kanske tio bilar på parkeringen och de enda gångerna vi ser andra personer är när vi kommer till en rastplats. Trots att det är förbjudet låter vi Gry springa lös, hon vandrar bara längs stigen och jag förstår inte hur hon skulle kunna störa någon annan, varken djur eller människa. När vi kommer till en rastplats frågar vi om det är okej att hon är lös. Det tycker alla. Gry älskar rastplatser. Jag tror att det är för att det alltid luktar korv. Följande dag tar vi oss an ”Kokalmuksen kierros” på 14 kilometer. Här behöver vi faktiskt koppla Gry för vi märker att hon vädrar ovanligt mycket i luften. Kanske är det några renar i närheten? Under hela vår resa har vi nämligen med jämna mellanrum sett renar i dikeskanten och varje gång har vi vevat ner rutan för att Gry skall få titta och lukta. Hon skakar i kroppen av hur spännande det är. När det gäller vädret har någon hört vår önskan, för regnet håller sig undan medan vi vandrar, men inom en kvart efter att vi avslutat dagens vandring hör vi regndroppar på husbilens tak. Varje dag. Vädergudarna är med oss. I Hossa nationalpark har vi en av våra bästa off-camp upplevelser hittills. Vi hittar en liten parkering bredvid en sjö mitt ute i skogen. Där tillbringar vi natten. Ute är det becksvart och inte en själ syns till. När vi går ut i lingonriset för att kissa lyser vi först med ficklamporna för att se att det inte blänker till i några djurögon.

65




Bollon som terapi Vad gör vi i husbilen när mörkret faller på? Vad pratar vi om i stearinljusets sken? Rätt mycket har det visat sig. När vi med dagen stillar oss blir samtalen andra än hemma. Mörkret gör att samtalen djupnar. När tristessen ibland försynt knackar en på axeln, måste man bjuda till. Inget distraherar, det är bara vi. Vi har tillbringat hela dagen tillsammans, vi har upplevt exakt samma saker, vi har direkt sagt det vi vill ha sagt. Så vad talar vi då om mörka, långa, höstkvällar? Vi frågar varandra saker vi inte frågat varandra på många år. Vad vill du? Hur tänker du? Vad drömmer du om? Vad vill du förändra? Om du var ett djur, vilket djur skulle du vara då? Varför? Vad är det bästa med denna dag? Vad uppskattade du mest? Vad vill du skall hända imorgon? Bollon har fått oss att öppna upp på ett helt annat sätt, eller kanske det är fel uttryckt. Bollon har gett oss tiden och stillheten att öppna upp på ett helt annat sätt. Att bo tillsammans i en husbil under längre resor är att ta tempen på sitt förhållande. Trivs vi tillsammans? Har vi något att tala om? Bryr vi oss om varandra? Samtidigt ger en husbil i sig många par ett nytt gemensamt intresse, något som förenar. Vill ni gärna börja prata mer med varandra, men tycker det känns ovant att plötsligt börja fråga varandra en massa saker finns det ett bra hjälpmedel att använda.

36 frågor

68

Det finns ett frågebatteri med 36 frågor som sägs få två främlingar att bli kära i varandra om de sätter sig ner och ostört delar med sig av svaren på dessa frågor. Nu skall vi väl inte hoppas att det i ert förhållande har gått så långt att ni betraktar varandra som främlingar, men även i en lång relation kan det vara spännande att upptäcka nya sidor av varandra (och kanske falla för varandra


en gång till). Det sägs att valet av dessa frågor är baserat på vetenskap, men det vete tusan om det stämmer. 1. Om du fick äta middag med vem som helst i världen – vem skulle du välja? 2. Skulle du vilja vara känd? På vilket sätt? 3. Innan du ringer ett telefonsamtal – övar du på vad du ska säga? Varför? 4. Hur ser en perfekt dag ut för dig? 5. När sjöng du senast för dig själv? Och för någon annan? 6. Om du fick leva tills du var 90 år och fick välja att antingen ha fysiken eller psyket hos en 30-åring under dina sista 60 år i livet, vad skulle du välja? 7. Har du en hemlig känsla över hur du kommer att dö? 8. Säg tre saker som du och din partner har gemensamt. 9. Vad är du mest tacksam över i livet? 10. Om du fick ändra något under din uppväxt – vad skulle det vara? 11. Ta fyra minuter och berätta din livshistoria så detaljerat som möjligt. 12. Om du vaknade imorgon och hade fått en förmåga eller kvalitet – vad skulle det vara? 13. Om en kristallkula kunde spå sanningen om dig själv, ditt liv, din framtid eller något annat – vad skulle du vilja veta? 14. Är det något du har drömt om att göra under en längre tid? Varför har du inte gjort det? 15. Vad är det största du har uppnått i livet? 16. Vad värdesätter du mest i en vänskap? 17. Vad är ditt finaste minne? 18. Vad är ditt mest hemska minne? 19. Om du visste att du inom ett år skulle dö plötsligt – skulle du ändra något i ditt liv nu? Varför? 20. Vad betyder vänskap för dig? 21. Vilka roller spelar kärlek och uppskattning i ditt liv? 22. Turas om att säga positiva drag hos din partner. Välj fem saker var. 23. Hur nära och varm är din familj? Känner du att din barndom var lyckligare än andras? 24. Hur är din relation till din mamma? 25. Gör tre stycken ”vi”-skildringar. Till exempel: ”Vi är bägge i det här rum-

69


met och känner oss…” 26. Avsluta den här meningen: ”Jag önskar att jag hade någon som kunde dela…” 27. Om du skulle bli nära vän med din partner, berätta vad som är viktigast för henne eller honom att veta. 28. Berätta för din partner vad tycker om hos dom. Var väldigt ärlig och säg sådant som du kanske inte skulle säga till någon som du just träffat. 29. Dela med dig av ett pinsamt ögonblick från ditt liv. 30. När grät du senast framför någon annan? Och när grät du i ensamhet? 31. Säg något som du redan nu gillar hos din partner. 32. Vad – om något – är för allvarligt att skämta om? 33. Om du skulle dö ikväll utan någon chans att kommunicera med någon annan, vad skulle du mest ångra att du inte sa till någon? Varför har du inte sagt det redan? 34. Ditt hus börjar brinna. Efter att du har räddat de du älskar och eventuella husdjur så har du tid att rädda en enda sak att ta med. Vad skulle det bli och varför? 35. Av alla människor i din familj, vems död skulle vara mest jobbig? Varför? 36. Dela med dig av ett personligt problem och fråga din partner om råd för att hantera det. Be även din partner att analysera hur du verkar känna kring problemet du har valt.

70

Andra saker som ni kan ägna er åt i mörkret och stillheten är att tillsammans försöka er på att meditera. Ställ timern på tio minuter och slut ögonen. Stilla era tankar. Tycker ni att det är svårt att sluta ögonen, kan ni se in i stearinljusets låga, medan lugnet lägrar era kroppar. Det finns även en mängd olika meditationsappar eller -musik som ni kan ta hjälp av via nätet eller så får det bara vara tyst. Att meditera är tyvärr inget vi tar oss tid till i vardagen och sällan i Bollon heller, men på hösten i mörkret och stillheten går det lättare att göra ett försök. Vill ni steppa upp meditationen en aning, samtidigt som ni stärker ert förhållande kan ni pröva på ”eye gazing”. Det går ut på att ni sätter er mittemot varandra och ser varandra i ögonen. Länge. Ja, det känns länge, men vanligtvis räcker det med några minuter. Det låter så lätt, men för många av oss är det så svårt. Många upplever det som ett stort kliv utanför sin bekvämlighetszon. Jag



tänker att det är både intressant och sorgligt att märka hur svårt det kan vara att se den person som ändå står mig allra närmast en längre tid i ögonen. En utmaning i Bollon är att ljudnivån när vi kör är lite högre än i nyare bilar. Visserligen kan vi bra prata i normal ton, men att lyssna på radio eller på musik är uteslutet, speciellt varma sommardagar när vår obefintliga luftkonditionering gör att vi behöver skruva fläkten på max samtidigt som vi öppnar rutorna en aning. Det här gör att vi även nu är förpassade till varandras sällskap om vi vill ha underhållning under resan. Det här är inga problem när vi åker genom bebyggda områden. Då kan vi alltid kommentera färgen på hus, en gubbe som är ute med sin rollator eller roliga namn på företag, men i Finland finns det rätt mycket skog, skog och åter skog. Då kan samtalsämnena börja tryta. Kanske köper du en frågesportsbok och ni tävlar i allmänbildning eller så försöker du luska ut nya spännande sidor hos din medresenär. Du kan till exempel be personen fylla i fortsättningen på följande meningar och sedan fortsätter ni av bara farten att hitta på nya meningar att fylla i: • • • • • • • • • • • • • • •

72

Min barndoms favoritlek var ............................. Den bästa film jag såg när jag var liten var ......................... Om det inte vore för sent, så skulle jag .............................. Om jag inte vore för snål skulle jag köpa ............................. Mitt favoritinstrument är ................................................ Jag gör det inte så ofta, men jag tycker om att ............................. Om min barndom hade varit perfekt hade jag blivit .............................. Min favoritklädsel är ........................................ Jag känner mig skyldig för att jag .......................................... En anledning till varför jag blir ledsen ibland är ................................. Den största glädjen i mitt liv är ............................... Pengar är detsamma som ............................. Jag hade haft mera pengar om .......................... För att få mer pengar skulle jag behöva ............................... Jag tycker att jag har vackra ...............................


En lektion i minimalism Minimalism = En strävan efter att endast omge sig med saker som fyller en funktion. Minimalismen förespråkar ett enkelt liv och att endast äga vad du behöver i vardagen. Ett minimalistiskt tankesätt gör att du väljer att leva ett mer fokuserat liv. Bollon har fått mig att inse, att jag egentligen mår rätt bra av att omge mig med få saker. Det ger mig ro att låta var sak ha sin självklara funktion och plats. Det är annars lätt hänt när man köper husbil att man samtidigt går loss på inredningsprylar och husgeråd. Visst behöver vi matchande tallrikar, nya glas, en extra stekspade, servetter så vi kan duka fint eller tandborstglas med en husbil på? I varje campingtidning finns det annonser över en mängd olika saker som man lätt känner är speciellt anpassade för husbilslivet, trots att de är helt vanliga saker som vi ofta har extra av hemma. Vi gick in för en helt annan taktik. Vi utgick från att inga av våra saker får synas i Bollon. Ingenting får synligt hänga på väggarnas krokar, inga förvaringssystem skall hängas upp på väggarna och ingenting får ligga på bänkar och bord. Bollon är en minimalistisk plats, där allt skall ha sin givna plats och där allt måste rymmas in i de rätt få skåp som faktiskt finns. För att detta skall vara möjligt gäller det att hejda sin iver över att ta in en massa grejer i husbilen. Vi har köpt ytterst få nya saker till Bollon. Istället gick vi genom våra köksskåp hemma och plockade med oss några tallrikar, några glas och några bestick. En pannlapp, en stekpanna och två kastruller. Det som vi inte hade hemma, köpte vi på loppis. För oss är det viktigt att insidan av vår husbil skall vara så miljövänlig som möjligt, eftersom Bollon med sin gamla bränslemotor naturligtvis inte vinner några miljöpris jämfört med dagens bränslesnåla eller eldrivna bilar. Ta som regel att aldrig ha några extra saker i din husbil. Allt som finns skall användas. Se även till att tycka om alla saker som du tar in. I din husbil skall det inte finnas något som du stör dig på. Vi har inga speciella ”husbilskläder”, som alltid finns i husbilen, utan har istället en packningslista som vi enkelt följer när vi skall ut på resa. Det här gör att jag kan packa ner allt jag behöver i klädväg på 10 minuter och sedan in med väskan i mitt klädskåp. Klart för avfärd! Direkt vi kommer hem igen töms klädskåpet och så börjar vi om igen. På så vis för-

73


74

hindrar vi att det finns saker som aldrig används och som bara tar plats. Vi förhindrar även att vi behöver en extra uppsättning av ett klädesplagg -ett hemma och ett i husbilen. Det som är konstigt är att varje gång jag varit ut på resa med Bollon och kommer hem igen så börjar jag plocka och sortera grejer hemma. Det är som jag skulle ha svårt för att se den mängd av saker som ett vanligt hem rymmer. Det är en glädje att i Bollon inse hur lite man egentligen behöver för att klara sig och må bra. Det får mig att tänka på en finsk dokumentär som på svenska heter ”Alla mina grejer” och som baserar sig på en utmaning Petri Luukkainen gav sig själv. Han låste in allt han ägde i ett förvaringsutrymme, för att sedan under ett års tid få hämta ut en sak per dag. På så vis ville Luukkainen upptäcka hur många saker han behövde för att dels klara av sitt liv och dels känna sig lycklig. Under den här perioden fick han inte köpa någonting annat än mat. När året var slut märkte Luukkainen att han i runda slängar behövde 200 saker. Hundra saker för att få ett bekvämt liv och därtill hundra saker som skänker honom lycka. Det här tycker jag är en intressant siffra att fundera över när jag samtidigt går omkring hemma i mitt hus och räknar hur många saker jag egentligen äger. Gör få saker att jag känner sig fri eller fattig? För några år sedan skulle vi renovera vårt kök och vi plockar ner allt vi har i köksskåpen i lådor som vi sedan för ut i förrådet. När köket är klart märker jag att det är mycket av det som finns i lådorna som jag inte vill ha in igen. Helt enkelt för att det är så otroligt skönt med få saker i skåpen. Behöver jag en ugnsform, behöver jag inte först välja vilken jag skall ta, eftersom det liksom bara finns en att välja. I Bollon vet jag inte ens om det ryms 200 saker. När jag mentalt går igenom våra skåp i Bollon finns det två skåp för sängkläder, ett skåp för nöjen (böcker, spel och dator), ett skåp för tallrikar och glas, ett skåp för kastruller och kärl, ett litet skåp för diverse (ljus, tändstickor, ficklampa) och ett skåp för kläder och skor. Resten av skåpen (tre stycken) har vi mat i. Det är allt. Om man jämför med de flesta husbilar har Bollon väldigt lite förvaringsutrymme. En del platser är även lite krångliga att använda regelbundet (t.ex. förvaringsutrymmet under sofforna). I början funderade vi mycket på hur vi skulle öka vår möjlighet till förvaring. Plötsligt insåg vi att vi istället kunde minska vårt behov av saker och så var den saken löst. Det enda vi i princip har köpt till Bollon är ett ihopfällbart campingbord och två hopvikbara campingstolar. Det


här är något som det verkligen lönar sig att satsa på, eftersom frukost ute i det fria är gudomligt. Vårt bord och våra stolar väger dessutom väldigt lite och det är en enkel match att bära ner dem till en strand ifall vi vill inta vår frukost där istället.

Bollon som stressterapi På väg upp till Koli nationalpark passerar vi en regntung förmiddag ett litet samhälle som dagen till ära har en ”Romumarkkinat”. Namnet skrotmarknad till trots verkar marknaden vara full av diverse små stånd och vi bestämmer oss för att kurva in på parkeringen. Det här är tydligen helgens händelse i samhället för det känns som att alla är där; pensionärer, småbarnsföräldrar, ensamma män i jaktkläder, äldre kvinnor i par ... Vid ett stånd står en äldre kvinna och säljer hemstickade vantar. Jag brukar inte dröja mig kvar vid dessa stånd eftersom vantproduktionen i vår släkt är rätt hög om vi säger så, men det är ett par vantar som jag inte kan slita blicken från. Redan när jag var liten fanns det en godissort med snygg, rödgul design, men med tvivelaktig smak. Än idag kan man hitta detta godis, som alla kallar för rävgodis, på butikshyllorna. Vantarna som ligger framför mig på bordet har med all sannolikhet stickats med detta godis som inspiration. Jenk ser hur jag står och beundrar vantarna och köper mig ett par. Det blir ett fint minne från resan. Plötsligt blir jag så sticksugen! I nästa samhälle svänger vi in efter garn och stickor. Här skall stickas rävvantar åt dottern! Smittad av min plötsliga iver kommer Jenk på att även han vill lära sig sticka. Kanske kan vi ge dottern en vante var? Hur häftigt skulle inte det vara? Så vi köper två förpackningar stickor och delar på garnet. Hela resan sitter vi och stickar. Jag försöker lära ut och Jenk repar mest upp. Några veckor senare får dottern sina vantar. Båda är stickade av mamma, men roligt hade vi. Jenks motto i livet har länge varit ”Att vara lat är ingen fröjd”. Det sammantaget med det faktum att han är egen företagare och har sitt kontor hemma gör att han sällan är ledig med gott samvete. Är det inte jobbet som pockar på hans uppmärksamhet så är det något ute på gården som skall fixas. Även jag jobbar hemifrån och trots att jag verkligen inte kan dela Jenks motto i livet håller jag med om att det ibland är svårt att lata sig med gott samvete. Borde man inte klippa gräset, dammsuga, jobba lite, göra storkok eller svara på några mejl. På

75



helgerna tycker jag att Jenk borde sova ut, men det kan han omöjligen göra för när han vaknar till på morgonen, börjar han direkt tänka ut vad som finns att ta i händerna och då kan han ju lika gärna stiga upp och börja på. Det här gör att jag ibland kan märka att han är lite sliten. Stegen blir lite tröttare och humöret lite ojämnare. Då är det dags att ta en tur med Bollon! Jag har nämligen märkt att Bollon är en stressreducerande åtgärd som minsann kunde ordineras av en läkare. Jenk sover aldrig så mycket som när vi är ute med husbilen och jag tror att anledningen till det här är att det inte finns något att stiga upp till. Ja, det låter ju minsann dystopiskt, men det är sant. I Bollon är det en fröjd att vara lat. Det finns inget som pockar på ens uppmärksamhet och det finns inget program som inte kan vänta en timme till. Vaknar du upp på morgonen, finns det inget som säger att du inte lika bra kan somna om. Eftersom vi båda har jobb som rätt enkelt kan skötas oberoende av plats och tid har vi ibland lekt med tanken att vi skulle jobba med Bollon som bas, men hittills har vi båda bestämt sagt nej. Bollon är en fredad plats. Visst kan vi om det kniper sitta på ett möte online, svara på några mejl eller ta ett jobbsamtal, men det är allt. Datorn är med ifall det dyker upp en nödsituation, men det enda den använts till hittills är att visa favoritserien på Netflix. Fundera både en och två gånger innan du börjar använda din husbil som arbetsplats. Jag tror att det är svårt att gå tillbaka när man en gång har öppnat upp för tanken att det bra går att jobba några timmar per dag, även när man egentligen är ledig. Visst kan man åka iväg betydligt längre om man samtidigt kan sköta sitt jobb. Vi ser dock hellre till att jobba undan innan vi åker och på så vis kunna ägna oss helt åt att koppla av.

77



Doften av gasspis Efter att vi köpte Bollon har en av mina favoritdofter blivit när en tändsticka möter gasen i vår spis. För mig är det doften av frihet, enkelhet och mättnad. Den enklaste maträtt blir god när vi äter den i Bollon. Så är det bara. Kanske är det för att vi ofta är hungriga efter dagens vandring och intag av friska luft eller så kanske det beror på att den intas på en för oss väldigt kär plats. Vi har försökt dra nytta av detta enkla faktum att ”allt är gott i Bollon” och inte krångla till det utan äta väldigt enkel mat. Dels för att inte behöva ta med oss en mängd olika ingredienser, men även för att kunna hålla det rätt billigt. Att det skall vara billigt att leva campingliv är ju inget självändamål i sig, men för oss har det blivit en grej. Jag tänker ofta att ju billigare jag kan leva gott, desto mindre mängd timmar behöver jag jobba för det goda livet. Det här resulterar i att jag har mera tid att tillbringa i Bollon eller på resande fot. Så vi äter ofta billigt. Billigt står för oss ofta för vegetariskt eller veganskt och det finns också en annan fördel med att låta maten komma från växtriket (förutom att det är bra för miljön och djuren förstås); vi har inte lika stort behov av kylutrymme och råvarorna har ofta en längre hållbarhetstid. Risken för att bli allvarligt magsjuk ser vi även som betydligt mindre. Hemma i vardagen köper jag ofta vegetarisk mat till rabatterat pris. Maten fryser jag in och det sista jag gör innan vi rullar iväg från gården är att jag hämtar maten från frysen. Nu har maten flera fördelar. Dels kyler den ner vårt kylskåp väldigt effektivt och dels håller den nu i flera dagar. Den första dagen vi åker iväg är vi ofta ganska tomma i huvudet. Kanske har vi jobbat ända tills vi åker eller så har vi funderat igenom så att allt löper bra på hemmaplan när vi är borta. Det här gör att vi inte orkar ta en sväng via någon affär för att handla och då är det skönt att ha med några inledande maträtter. När den här maten är slut sticker vi oss ofta in till någon lokal affär för att

79


80

köpa dagens maträtt eller fylla på förråden. Samtidigt passar vi på att köpa bröd. Alltid när vi är ute med Bollon måste vi köpa ”lokalt bröd”, det vill säga bröd som vi inte hittar hemma utan som den lokala butiken tar in från det lokala bageriet. Något som vi även har i Bollon, men aldrig hemma, är kaffepaus. På eftermiddagen blir det ofta en bulle i Bollon. På en campingplast i Multia, blev jag plötsligt så sugen på bulle, men skåpet var tomt. Jenk som sällan är svårövertalad att glädja sin hustru, erbjöd sig att låna campingens enda cykel och cykla några kilometer till affären. Efter en stund kom han tillbaka med två bullar och en limonadflaska från ett lokalt litet bryggeri. Vilken lyx! Den tomma flaskan står ännu här hemma, på en hylla i köket, som ett minne om en varm sommardag när livet var perfekt. Sommardagen som var så varm att det på kvällen blev åska. Hur åskan kom inrullande över vattnet när vi var ute med roddbåten och hur vi skrattandes försökte ro tillbaka så snabbt vi bara kunde. Sommardagen som övergick i kväll och campingen som ställde till med karaoke. Hur vi fnittrande stod utanför den lilla serveringen och lyssnade på de självutnämnda artisterna som i tur och ordning äntrade scenen. Den fina damen som en stund tidigare ur den lilla husvagnen nere vid stranden hade kommit uppklädd till tänderna, hennes man som gjorde så gott han kunde och byns egna original. Vi fascinerades, vi sprang efter skämskudden och vi var tvungna att spela in bevis till barnen. Vi vandrade iväg till en närbelägen begravningsplats där vi gick omkring i nattens ljusa timmar. Jag älskar begravningsplatser och på varje purfinsk plats vi besöker är jag tvungen att söka tills jag hittar en pursvensk grav. Den varma sommarnatten när campingens tallar doftade och solen aldrig gick ner helt och hållet. Vi har även ett lager med konservburkar i ett av skåpen. Det här gör att vi aldrig behöver stressa med att se till att vi hittar en butik eller att vi måste åka hem för att maten tar slut. När den enklaste soppa avnjutes med glädje, går de enkelt att stanna någon dag till. Knäckebröd ersätter det mjuka brödet och en påse torkad frukt blir något sött till efterrätt. Havremjölk ersätter mjölk och på så vis kan du enkelt steka plättar, trots att kylskåpet inte längre håller kylan. En burk med pastasås, en glasburk med gröna oliver och en påse röda linser klarar vi oss på länge. Soppan med bönor och gnocchi åt vi första gången på en parkeringsplats utanför kyrkan i Muuruvesi. Det är en av de mäktigaste byakyrkorna jag har sett och är väl värd ett besök.


Ett tips som jag tidigare delade med mig av är att frysa in vatten i tomma flaskor och använda som kylpatroner. På så vis håller du kylskåpet eller frysväskan kall samtidigt som du har nytta av vattnet. På samma sätt kan du göra med ärtsoppa. Nästa gång du kokar ärtsoppa hemma så kokar du lite extra som du fryser in. När du tar med ärtsoppan på resa, fungerar den som kylpatron och när den efter någon dag har tinat äter du upp den. Billigare mat än så här hittar du knappt och med ett gott bröd, en skvätt varm punsch och lite grovkornig senap blir det lätt en delikatess. Dessutom är soppan mättande, det finns en orsak till varför man brukar säga att ärtsoppa är mat för en soldat. Vi väljer att göra ärtsoppan helt vegetarisk eftersom det passar bra in med vår livsfilosofi. Kylande och värmande ärtsoppa 1 påse ekologiska torkade ärter1,5 liter vatten salt efter behag 1 tärnad morot 2 tärnade gula lökar 3 kryddpepparkorn 1 lagerblad 1 tsk mejram 1 tsk timjan Lägg ärtorna i blöt kvällen innan. Häll av vattnet och koka upp ärterna i nytt vatten. Tillsätt allt. Koka soppan på svag värme, under lock i 1,5-3 timmar. Om så önskas servera soppan med en skvätt varm punsch och en söt, grovkornig senap.

81


Mättande soppa med bönor och gnocchi 1 burk vita bönor 1 burk körsbärstomater 1 förpackning gnocchi 1 purjolök Salt, peppar, lite grönsaksbuljong Torkad oregano Vill man lyxa till det kan man köpa en liten bit bondost, skära i bitar och låta värmas upp i soppan.


Över natten gröt 2 delar vatten 1,5 del havregryn Lite chiafrön Lite naturell yoghurt En mosad banan Frusna bär, t.ex. hallon och blåbär Kardemumma Blanda ihop allt på kvällen. Låt stå över natten.


Poddklubben

84

För några år sedan kände jag ett stort behov av att träffa lite nya människor, så jag skrev ett inlägg på FB om att jag ville starta en poddklubb. Tanken bakom en poddklubb är att en grupp personer lyssnar till samma poddavsnitt, träffas och diskuterar poddens innehåll samt ett på förhand ställda frågor. Det blev som det brukar. Flera var intresserade i början, de till och med kom på en första träff, men så kom livet emellan och många fick det aldrig att passa in. Men det lämnade fyra personer, tre plus jag, som hade så otroligt roligt. Fyra personer som är väldigt olika med tanke på yrken, personligheter och vissa värderingar. Det har blivit intressanta diskussioner kring allt från om prostitution är okej, om kroppen kan läka sig själv, om man är telefonberoende till om man tror det finns risk att man skulle fastna i en sekt. Jag känner alla, men de andra kände inte varandra från tidigare. Det oaktat vet vi nu många saker som jag tror att få vet om oss. Saker som sällan kommer på tal i vanliga samtal och saker som aldrig får chansen att växa till sig i den vanliga vardagen. Jag tror att vi alla fyra håller med om att vi står varandra väldigt nära, trots att vi på många sätt inte vet så mycket om varandra. Vi vet liksom allt och inget på samma gång. Vad är väl därför bättre än att ta ut poddklubben på en resa med Bollon? Det här är första gången som jag kör Bollon alldeles själv och jag har valt ett ställe där jag vet att det är både lätt att svänga och parkera. Vi åker till Kauhaneva-­ Pohjankangas nationalpark. Det är en varm vårdag i maj och Bollon har nyligen fått komma ur sitt vinteridé. Jag står för resan, Ann-Helen står för lunchen, den ena Pia står för middagen och den andra Pia står för frukosten. Vi hivar in vandringskläder, tält och sovsäckar innan vi bänkar oss och startar motorn. Det känns både som skolutfärd och pensionärsträff på en och samma gång. För mig är det en dröm som går i uppfyllelse. Jag har alltid önskat ingå i en



grupp med människor som reser tillsammans, skrattar och föder djupa samtal. Jag har sett framför mig hur jag sitter kring en lägereld och sänker rösten i förtrolighet. Hur jag vandrar långsamt och pausar länge. Det blir precis så. Med oss på resan har vi inte en podd, utan vi har bestämt att denna resa skall ägnas åt de 36 frågorna som presenterades tidigare. Vi är redo att lära känna varandra ännu mer. När vi kommer fram till nationalparken lyser solen mellan tallarna och marken är ännu fuktig efter snön som smultit. Vårfåglarnas stämmor hörs över myrarna och fågelskådarna vandrar omkring med sina kikare, skärmmössor och gummistövlar. Vid badbryggan doppar vi handen och Pia tvingar oss att avge löften om att när kvällen kommer skall vi bada näck i det iskalla vattnet. När kvällen väl kommer har hälften av oss fegat ur, men två kommer upp med blåa, leende läppar och en kropp som inte kan stå still av kyla. Kvällarna och nätterna är ännu mörka i maj och vi söker oss till lägerelden för att grilla korv. Sedan går vi till Bollon för att fortsätta samtalet och få upp värmen inför natten. Det är verkligen inte med avund i rösten jag säger godnatt till de två av oss som dragit en nitlott att övernatta i tält. Eftersom vi tänker att sömnen i tältet säkert inte blir djup, ställer vi klockan på tidig väckning och går ut på myren för att se när solen stiger. Det är dimmigt och nattens fukt dröjer sig kvar som pärlor i tallarnas otaliga spindelnät. Fåglar skriker och fåglar sjunger, ingen av oss vill förstöra magin genom att prata. Redan på förhand har vi bestämt att det här är en tyst vandring, vi bara tar in naturen och varandras sällskap. Väl tillbaka i husbilen höjer vi värmen, tänder gasspisen och kokar morgonkaffe och te. Vi dukar fram frukost och pratar om allt som blev opratat. Sedan spelar vi Rummikub. Bollon öppnar upp upplevelser även tillsammans med andra. Vi väntar till exempel ivrigt på att några av våra vänner skall få sitt hemmabygge klart så att vi kan göra små utfärder tillsammans. Vi har även möjlighet att bjuda in vänner till smultronställen som vi själva har upptäckt. Platser som de kanske annars aldrig skulle veta om. Övernattar vi i en nationalpark eller vid en vacker strand blir det en fin upplevelse att bjuda dit vänner över dagen. Vi kan bjuda på mat och eftermiddagskaffe. När de sedan lämnar oss för kvällen går vi in och njuter av tvåsamheten igen. 86


Avslutning Hur avslutar man en bok om något som man vill aldrig skall ta slut? Det är februari. Solen skiner över snötäckta vidder och temperaturmätaren visar på - 9 grader. Bollon sover sin djupa vintersömn, nedbäddad under en täckande presenning och med däcken placerade på tjocka plankor. Bollon är vårvindar friska, sommar och sol, mörka, ljumma augustikvällar och höststormar som river i karossen. Bollon är inte snö och kyla. Bollon är inte slirande vinterdäck, ett värmesystem som brassar, kyliga sängkläder som fukten liksom aldrig går ur, våta skor som aldrig torkar och vägsalt som äter sig in i plåtsjälen. Finns det en njutning i något som aldrig tar slut? Jag vet inte, men vi behöver vintern för att längta. Och som vi längtar. Vi planerar aldrig, för vi vet att livet ibland kommer emellan, men vi längtar och drömmer. Jag drömmer fortfarande om små pittoreska städer i Sverige, om ödsliga vildmarksvägar och om äventyr i Estland. Jag drömmer om känslan av att bara åka iväg, samtidigt som jag vet att vardagen utan oss rullar på där hemma. Tänk att få åka iväg på obestämd tid, när ingen sitter och väntar och inget tvingar oss tillbaka före vi känner oss redo att komma hem. Jag drömmer om att titta på Jenk och känna att nu är det vi. Nu tar vi dagen precis som den kommer i vetskapen om att den kommer att bli bra. Jag är förundrad. Jag är förundrad över den jag blev, med tanke på den jag var. Tänk att jag är en person som känner mig lycklig i en trettio år gammal husbil. Det hade jag aldrig kunnat tro den där sommaren i Grekland. För några dagar sedan hittade jag en gammal låda på vinden. Den innehöll gamla kärleksbrev och dagböcker. I ett litet häfte hade jag dag för dag antecknat vad som händer på vår resa ner till Grekland. Mot slutet har jag skrivit ”Jag vill bara hem. Jag är så trött på det här.” Även nu slår det mig att jag har glömt bort det mesta även av denna resa. Det är som att läsa om en annan persons liv och äventyr. Jag kommer även att glömma det här, men än lever minnena och glädjen i mig. Jag hoppas att du känt dem mellan mina rader.

87



Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.