Att våga

En dag fick jag höra några vänner prata om den nya bokstavsdiagnosen L.A.T. Ha, ha vad roligt!

Föga anade jag att diagnosen skulle bli ett hinder jag mentalt måste ta mig över för att kunna säga upp mig.

Det hade ju börjat kännas lite trögt på mitt jobb och jag tolkade det som att det var dags att söka nya utmaningar -”Jobba mindre och leva mer” som jag så fint uttryckte det. Men tänk om det bara var en omskrivning av att jag var just L.A.T? Tänk om jag efter några månader skulle känna precis likadant även i min nya situation? Var det något fel på mig som aldrig kunde vara nöjd?

Tänk om det här är den nya stressen? Att aldrig vara nöjd? Att alltid misstänka att det finns en lyckligare tillvaro? Ett roligare jobb? Ett latare liv? Stressen över att jaga det jag ännu inte har, men kanske kunde få.

Så hur vet jag när jag skall låta mina drömmar förbli drömmar eller när jag skall sträva efter att förverkliga dem? Skall drömmar förbli härliga, stressfria och onåbara drömmar? Eller finns drömmar för att få mig att sträva framåt, upptäcka nya saker och växa som människa?