EMILS NYA TID

Det kunde ha blivit en karriär som elithandbollsspelare. Eller pokerproffs. I stället valde Emil Westerlind att satsa på en bana som entreprenör.

Men vem är han egentligen? Mannen bakom flera bolag, fastighetsförvärv och företagsutveckling. Det mesta i Härnösand. – Jag har börjat tänka alltmer på att hitta en bättre balans mellan jobbet och fritiden, säger Emil. Och att inte ha handen i alltför många syltburkar.

HAN HAR REFLEKTERAT EN HEL DEL över tillvaron de senaste åren. Om några år fyller han fyrtio. – Det har inte med någon livskris att göra, men jag kan nog inte se mig själv göra det jag gör idag om tio år till, i alla fall inte det här tempot. Om några år fyller han fyrtio.

Även om jobbet i mångt och mycket är lustfyllt och inspirerande, är det också förknippat med många stora beslut, att ha kontroll på mycket samtidigt och sällan kunna koppla bort det som rör bolagen helt.

– Det har varit några intensiva år med uppdelning av fastighetsbolaget, pandemi, krisberedskap, alla bolag med sina olika utmaningar. Ibland känts som att det varit på gränsen till för mycket.

Ett tydligt tecken på att tempot stundom kan vara för högt, är den återkommande magkatarren i början av resor och semesterperioder.

– Det slår nästan aldrig fel; de första dagarna ligger jag i fosterställning och ibland så mycket att jag kräks innan det lättnar. Det är ju en signal att det inte är klockrent.

Nu vill han göra någonting åt det.

– Jag vill på sikt få till en vardag där jag har mer tid för familjen, vännerna och mina fritidsintressen.

Som att resa, träna, läsa, jaga. Utan att behöva utsätta sig själv för ständig stress före och efter för att kunna göra det.

– Jag har ju många intressen, kanske hinna med att jaga några fler tillfällen per år, ta sig ut i naturen mer med familjen.

Golf har han alltid försökt prioritera högt.

– Vi spelade jättemycket golf under min uppväxt och för oss i familjen har den varit något att samlas kring. Förhoppningsvis får jag med min egen familj på samma sätt, alla i familjen spelar men är kanske inte lika intresserad som mig… än.

Det som betyder mer än allting annat för honom är familjen.

– Utan den, och om det inte skulle fungera hemma, skulle jag inte fungera.

Upprustningen av klassiska Tobaks, omflyttningen av butiker i centrum och förvandlingen av gallerian är tre exempel på hur Emil och familjeföretaget Westerlind åstadkommit någonting nytt, fräscht och framtidsoptimistiskt i Härnösand.

– Visst har det i perioder varit många sömnlösa nätter när vi stått inför stora investeringar och viktiga beslut, erkänner Emil.

– Även om det alltid är en fråga om att ta risker när det kommer till investeringar så skulle jag inte kalla det chansningar, man gör en riskanalys och ställer risken mot potentiellt utfall och sen en gnutta mod på det. Av alla affärer och investeringar vi gjort så är det ju minst lika många som vi tittat på som aldrig blivit av, säger han.

Bedöma risker och möjligheter och väga dem mot varandra.

– Det kan jag till viss del tacka pokern för. Spelteori och sannolikhetslära är inslag som finns i både poker och företagande.

Dessutom har han haft mycket nytta av samtalen vid matbordet i hemmet från det att han var ung pojke – och att ha behövt argumentera väl och lägga fram avgörande fakta på bordet, när han i början av sin företagarresa var tvungen att övertala pappa Håkan om olika satsningar.

– Det pratades nästan bara handboll och företagande när vi åt middag under min uppväxt. Morsan höll på att bli tokig på oss.

– Man kan väl säga att genom åren och i alla bolag och projekt vi haft ihop, har jag varit gasen och pappa bromsen. Herregud, vilka diskussioner vi haft och hur oense vi bitvis har varit om olika saker! Men det har varit jäkligt nyttigt och lärorikt.

1989, fyra år efter det att Emil fötts, sålde Håkan Westerlind sitt första hus. Då hade byggföretaget avvecklats, som startades av Emils farfar och där Håkan, hans bröder och några av deras lagkamrater i Brännans IF jobbade.

Håkan var nu säljare för Team Boro, sålde hus, hade kontor på Nordingråvallen och när det var dags för första VAB:en – vård av sjukt barn – fick Emil följa med till kontoret för att vara med pappa.

– Pappa fick vara med om företagsbyten och övertagande av konkursbon. Det kretsade alltid kring hus. Sen var det ju handboll på fritiden. Han både spelade och var sedan tränare och satt i styrelsen.

Det påminner mycket om hur det kommit att bli för Emil.

– Mina tankar rörde sig ganska tidigt kring att bli säljare, tjäna pengar och att bli handbollsproffs, säger han.

Emil Westerlind

NAMN Emil Westerlind

ÅLDER 37

BOR På Sälsten i Härnösand

FAMILJ Frun Maja, döttrarna

Tilde och Agnes

YRKE Entreprenör och sökare.

FRITIDSINTRESSEN Handboll, resor, träning, mat, golf, jakt och att läsa

FAVORITPLATS Sälsten, så klart

DET HÄR ÄR DET BÄSTA MED

HÄRNÖSAND Närheten och att jag har familjen och vännerna här. Och Minikrogen, ha ha

”MINA TANKAR RÖRDE SIG GANSKA TIDIGT KRING ATT BLI SÄLJARE, TJÄNA PENGAR OCH BLI HANDBOLLSPROFFS.”

Något som är svårt att tro idag, är att den 195 långe Emil var 38 centimeter kortare när han gick ut högstadiet.

157 centimeter är ingen idealisk längd för en handbollsspelare, även om det finns åtskilliga som bevisat att det går att komma långt trots det.

– Jag föll nog bort från flera uttagningar och läger på regional– och landslagsnivå för att jag var så liten. Sedan, i gymnasiet, sköt jag fart rejält och det hjälpte ju till på handbollsplanen, säger han.

Emils tog en allt större roll i Brännan och det saknades inte anbud från klubbar på elitnivå.

– Jag fick några erbjudanden från Alingsås och klubbar i Göteborgsområdet, men det fanns inte riktigt den ekonomin i handbollen för att motivera en flytt. Jag var nog också lite för lat och hemmakär och hade vid den här tiden också börjat med annat – säljjobb och poker och träffat flickvännen Maja, numera hans fru – som gjorde att jag valde att stanna i Brännan.

– Även om det var på tal att flytta under ett par år, så har vi alltid trivts bra i Härnösand.

Man kan stanna till vid många hållplatser i Emil Westerlinds yrkesliv fram till nu. Eller så kan man beskriva färden utan att vara extremt utförlig och ändå få en skaplig uppfattning av den, och det är så det får bli.

– Jag läste samhällskunskap och ekonomi på gymnasiet, siktade på att bli civilekonom eller mäklare men i den här vevan blev nätpokern stor. Jag och några kompisar blev helt bitna av den.

– Därför blev det så att jag tog anställning på ett säljbolag i Härnösand, sålde telefonabonnemang, försäkringar och annat på dagarna och spelade nätpoker på kvällarna och nätterna.

Den tiden i livet som Emil befann sig i då, var behovet av sömn och återhämtning inte någonting som prioriterades.

– Vi var ett gäng kompisar som var seriösa och målmedvetna pokerspelare. Vi var pålästa, lade upp strategier och tjänade bra med pengar.

– Poker är ju ett skicklighetsspel med inslag av tur. Vi såg till att bli så skickliga som vi kunde bli helt enkelt. Jag hade väl nätpokern som ett lukrativt deltidsjobb i ett par år, kan man säga.

”NÄR VI HADE PLANER PÅ ETT HOTELL I CENTRUM, SLUTADE DET MED ATT FASTIGHETSBOLAGET DIÖS

S Lde Hela Fastigheten Och Sina Vriga

FASTIGHETER I HÄRNÖSAND TILL OSS.”

Under tiden sålde pappa Håkan för Skidstahus.

– När pappa behövde någon som utförde några administrativa sysslor fick jag frågan och tänkte, ”okey, det kan jag väl göra”.

Då, några år in på 2000–talet, hade Emil som sagt träffat Maja. Hon jobbar idag som miljökonsult på Tyréns.

– Jag var morgontrött som fan – vilket kanske berodde på pokerspelandet om nätterna… – vilket arbetskamraterna häcklade mig för (skratt).

Men han tog för sig och det dröjde inte länge förrän en lite småkaxig Emil hade bokat sitt första kundmöte med en potentiell huskund.

– Där kom jag i en stylad Golf, med portfölj och i en alldeles för stor kostym. Jag skrattar åt det när jag tänker på det. Men efter två månader hade jag i alla fall sålt mitt första hus och sedan rullade det på.

Och Emil jobbade alltså tillsammans med sin pappa.

– Det såg ingen av oss komma. Ja, pappa kanske, men definitivt inte jag.

– Vi var ju olika på så många sätt. Men kanske var det just det som fick det att bli så bra. Våra olikheter blev en bra helhet.

Nu hände det mycket.

Emil startade eget försäljningsbolag, sålde hus och köpte entreprenad av pappas bolag.

– Vilket efter ett tag kändes idiotiskt. Jag återgick till familjeföretaget och det var väl där någonstans som vi började forma någon slags strategi att återinvestera eventuella överskott i andra fastigheter och bolag.

Westerlinds hade tre–fyra hyresfastigheter men nu skulle beståndet komma att växa.

– Kontoret hade vi hemma i mamma och pappas lägenhet. Vi var fem–sex personer som satt där och sedan hade vi en fastighetsskötare ”på fältet”.

Tobias Wikström var en av dem som kom med då och fortfarande finns i bolaget.

Planer tog form, Emil fick ständigt nya idéer – som han måste driva igenom hos Håkan för att kunna göra någonting av dem – och pokerspelet lades helt åt sidan.

– Handbollen fortsatte jag med, men det var inte längre tal om att bli handbollsspelare i eliten utan företagandet var nummer ett och handbollen en kul grej på fritiden.

Ett av de första köpen för Westerlinds, med Emil som pådrivare, var Norrfällsvikens Hotell & Restaurang.

– Familjen hade haft sommarbostad i Norrfällsviken länge, vi spelade golf och kände att hotellet och restaurangen behövde en uppryckning. När det blev till salu köpte vi det. Risken var stor att det hade stått tomt annars.

– Däremot hade vi inte föreställt oss hur mycket jobb vi skulle behöva lägga ned själva…

Detta var första investeringen i det som senare blivit separata bolag; drift av First Hotell Kramm i Kramfors, festivaler och stadsfester.

När det kommer till nöjessidan är det främst Emils bror Oskar som är operativt ansvarig. Emil har haft – och har – sitt största fokus på fastighetsbenet som idag finns etablerade i Härnösand, Örnsköldsvik och Umeå.

Det så kallade handelsvarvet i Härnösand har de senaste åtta–nio åren stärkts och Westerlinds har varit den drivande kraften i detta.

– Vi har gjort mycket men alltid genom att ha kommunen med på banan och vi har också verkat för att få till ett starkare samarbete mellan oss och butikerna i stan.

Butiker har flyttat till nya lokaler, nya restauranger har etablerats – APA och Engströms är två exempel – och Westerlinds fastighetsbestånd har ökat i etapper via uppköp.

– När vi hade planer på ett hotell i centrum, slutade det med att fastighetsbolaget Diös sålde hela fastigheten och sina övriga fastighe- ter i Härnösand till oss, säger Emil.

Processen från första kontakt till påskrivna avtal tog ett år och var klar 2015.

Klassiska Tobaks – som länge stod som en tyst koloss och påminde om en tid som flytt – har formats till en livfull plats för många intressanta företag och verksamheter, Prismagallerian har blivit GRAF–gallerian och det händer alltid någonting i stan och kring Westerlinds.

I centrum för allt finns 37–årige Emil Westerlind, tvåbarnspappan med en jäkla näsa för siffror och affärer, med engagemang i en skrälldus bolag på olika orter och med ett stort hjärta för Härnösand.

– Vi vill förstås tjäna pengar och att våra bolag ska gå bra, men för Westerlinds framför allt är det också en fråga om att bidra till någonting bättre, att verka för en fin framtid för Härnösand och de städer vi verkar i, säger han.

– Allt vi gjort och de affärer vi genomfört har vi skett efter noggranna beräkningar och bedömningar. Men det är också en fråga om mod, tajming och en stark vilja med många visionära samtal för att ta sånt i mål.

– Sedan har vi fantastiska medarbetare, som både är engagerade och lojala.

Han är också tränare för en av döttrarnas handbollslag tillsammans med tidigare tränaren och grannen Andreas Jansson och har tillsammans med kollegan Tobias Wikström och Benjamin Dahlin dragit i gång handbollsfritids.

– Jag har fått ställa om i hjärnan från det att jag var aktiv inom seniorhandbollen för Brännan. Då var det prestation och vinna som var målen, nu är det att s e alla barn, försöka få dem att utvecklas och att ge dem trygghet och glädje.

– Det är jätteroligt och desto mer energi man stoppar in desto mer får man tillbaka av barnen, Jag mår bra av det.

Kontrasten mellan företagsledaren och förhandlaren Emil Westerlind och ungdomsledaren Emil Westerlind är skarp. Men ändå inte.

– Det är klart att jag är målinriktad, viljestark och har höga krav på mig själv och andra i jobbet på ett sätt som jag inte är som handbollsledare för barn.

– Men jag hoppas att folk uppfattar mig som glad och snäll, lite tankspridd och kreativ. I grunden är jag nog likadan var jag är befinner mig.

Emil har många vänskapsrelationer och är mån om att vårda dem.

– Jag har vänner som jag har lärt känna i olika skeden av livet.

– Dels har jag dem som varit med på hela resan, från barndomen till nu.

Många med kopplingar till handbollen.

– Det är en ynnest att ha sådana vänner. För dem är jag samma kille som jag alltid varit, den där handbollsspelaren eller fjanten, och vi har för jäkla kul när vi umgås. Alltid.

Dels finns det vänskaper som växt genom barnen.

– Det är kompisar med barn i ungefär samma ålder som våra barn, som träffas regelbundet. Det blir ju lätt så; funkar det mellan barnen så är det ju enklare att få till umgänge med föräldrarna.

– Sedan finns också de vänner jag träffat tack vare jobbet.

– Genom åren har jag skapat många nya kontakter där och bland dem finns också sådana som utvecklats till vänskapsrelationer.

För dem som belastar sig själv hårt och ofta springer fort, brukar det talas om värdet av att hitta en ventil.

Någonting som rensar bruset ur hjärnan.

– Min egen träning är min ventil. När jag går på gymmet kan jag lyfta bort jobbtankarna.

– Det är ofta som jag har haft ”fullt i skallen”, inte vetat hur jag ska göra med olika saker, och sedan gått till gymmet, bara stängt av allt annat, kommit hem, somnat och dagen efter vetat vilka beslut jag ska ta, vilken väg vi ska gå. Handbollen har också haft den inverkan på honom.

Nu är det länge sedan som Emil drömde om att spela handboll på den allra högsta nivån.

Faktiskt också år sedan han spelade sin sista match.

Senaste, kanske det är bäst att säga.

– Brännan är inne i en period där det är lite jobbigt. Jag har sagt att o m det behövs, kanske jag kan spela någon match.

– Om det kniper, alltså.

Han säger det med ett leende som avslöjar att han inte ser på saken som någonting avlägset utan rätt tilltalande.

Säkerligen har han också gjort en genomtänkt analys av hur han skulle klara sig på planen, o m det skulle bli aktuellt.

Det är ju sådan han är.