Hembesöket 1/2017

K-Posti Ab | OFFENTLIGT MEDDELANDE

1 / 2017

Vasa sjukvårdsdistrikts informationstidning

Hudkontakt på prematuravdelningen 8

Dags för hemförlovning

En natt på akuten

Kati får vård utan gränser

På akuten måste samarbetet funka sömlöst. s. 10

Ledare ............................................................... 3 När sjukhusets baby blir vår baby ....................... 4 1 / 2017 TIDNINGEN HEMBESÖKET är Vasa sjukvårdsdistrikts hembesök till varje hushåll i distriktet. Vasa centralsjukhus personal räddar dagligen människoliv och utför ett värdefullt vårdarbete. Med den här tidningen vill vi låta dig få en inblick i vår verksamhet samt ge dig en möjlighet att bekanta dig med människor och patienter på sjukhuset. Vi hoppas att du kommer att trivas med oss.

Elva månader på sjukhuset ................................. 7 Till rätt ställe efter sjukhuset ..............................8 En natt på akuten ............................................. 10 När hela människan får vård ............................. 14 Energisk rollmodel uppmuntrar att söka hjälp ....17 Hälsoinfo ......................................................... 18 Har vårdat hjärtan i fyra decennier .................... 18

facebook.com/vaasacentralhospital vaasankeskussairaala.ﬁ/sv/blogg @VCS_VKS

4041 0822 Painotuote Trycksak

Nya vindar blåser bort gränser

Senast under fjolåret blev det klart för alla hur viktigt centralsjukhuset är för sjukvårdsdistriktets invånare. Lördagen den 8 oktober åkte jag och min man till torget för att delta i demonstrationen som ordnades. Med stora bokstäver skrev jag ”VCS” på ena kinden och ”12+1” på den andra. Kanske var du också där? Då vi på stadsdirektörens kommande ropade att sjukhuset inte får tas ifrån oss insåg jag verkligen hur viktigt vårt eget centralsjukhus är för vår region. Vi har glädjen att få göra en tidning där vi berättar om verksamheten vid detta sjukhus, som är så viktigt för oss alla. Sjukhusvärlden utvecklas och förändras hela tiden. Vi berättar om nya vindar som blåser bort gränser mellan såväl hemmet och sjukhuset som olika sektorer emellan. Sjukhusvistelsen är bara en del av livet: under tiden behöver inte livet stå utanför och vänta. Kontaktytan till livet konkretiseras på omslagsbilden, där den lilla för tidigt födda bebisen får känguruvård. Mammans eller pappans hud är ytan som skapar trygghet och gör sjukhuset till ett hem för bebisen. På vår prematuravdelning får föräldrarna vara hos sitt nyfödda barn dygnet runt. Patienter med vårdförhållanden till flera olika enheter eller som är frekventa besökare på sjukhuset kan nu få stöd av en case manager. Case managern ser till att man förutom de olika sjukdomarna också beaktar patientens hemförhållanden och familj. Människan är en helhet, inte bara en diagnos. Berättelsen om hur vår case manager hjälpte en ung mamma att samla ihop vårdens olika pusselbitar kan du läsa på sidan 14. Hur är det då med den omfattande jouren efter all uppståndelse? Vår redaktör spenderade en natt på akuten och skrev ett reportage om upplevelsen. Kvälls- och nattetid finns också en psykiatrisk sjukskötare på akuten som bidrar med psykiatrins kompetensområde i verksamheten. Akuten finns fortfarande här, på vårt eget sjukhus. Ett tack till senaste nummers läsare för all respons! I den här tidningen fick en responsblankett inte plats, men ni kan skicka era önskemål och tips till: kommunikation@ vshp.fi. Som i allt annat på sjukhuset är kundresponsen också mycket värdefull för utvecklingen av kommunikationen. Heli Masa Chefredaktör Skribenten jobbar som kommunikationschef på sjukhuset

Vasa sjukvårdsdistrikts informationstidning

Utgivare Vasa centralsjukhus Chefredaktör Heli Masa 06 213 1723 Redaktionschef Anna Jussila 06 213 1725 Redaktion Hanna Hattar Anna Jussila Petra Marjamäki Heli Masa Pärmbild Mikko Lehtimäki Redaktionsråd Göran Honga, Olle Gull, Auvo Rauhala, Marina Kinnunen Översättningar Heidi Nyblom Kuorikoski E-post fornamn.efternamn@vshp.ﬁ Layout/Ombrytning C2 Advertising Oy Tryckning Arkmedia Oy Upplaga 89 600 Distribution Hushållen i Vasa sjukvårdsdistrikt ISSN 2323-7058

VASA SJUKVÅRDSDISTRIKT Vasa sjukvårdsdistrikt omfattar 13 kommuner i vilka det bor cirka 170 061 personer. Vasa centralsjukhus har cirka 2 400 anställda som arbetar inom vården och i branscher som stöder vården. Vår kompetenta och engagerade personal bemöter varje patient individuellt och humant, och garanterar att du är i goda händer hos oss. MEDLEMSKOMMUNER Jakobstad • Kaskö • Korsholm • Korsnäs Kristinestad • Laihela • Larsmo • Malax Nykarleby • Närpes • Pedersöre Vasa • Vörå

4 HEMBESÖKET

HEMBESÖKET

TEXT: HANNA HATTAR FOTOS: MIKKO LEHTIMÄKI

När sjukhusets baby blir vår baby När en baby föds alldeles för tidigt hamnar familjen ofta i en oväntad kris som färgar föräldraskapet med oro och ändrar alla planer. Det prematura barnet behöver sina föräldrars närvaro och närhet, även om det måste leva de första veckorna av sitt liv på sjukhuset.

För att öka föräldrarnas närvaro har man inom intensivvården av nyfödda utvecklat en ny verksamhetsmodell. I modellen står familjen i fokus. Den familjecentrerade modellen är i bruk på prematuravdelningen vid Vasa centralsjukhus. Modellen ger föräldrarna en allt viktigare roll i intensivvårdens vardag. – Hos oss kan föräldrarna vara hos sitt barn dygnet runt. Det finns bäddplatser nära patientsängarna. Föräldrarna kan själva på egen hand mata sin baby, byta blöjor och delta i läkarronden och i beslut som gäller barnet, berättar sjukskötare Milla Laiho. Ett prematurt barn signalerar hur det mår med hjälp av sin kropp, sina rörelser och sina miner. Bebisens skötare får mycket information om barnet genom att iaktta och ta hand om det. När det numera är föräldrarna som för det mesta själva tar hand om prematurerna, så har sjukskötarnas kontakt med barnen minskat. Sjukskötarnas roll har förändrats. Till en början kändes det förvirrande. – Sjukskötarna funderade på om de alls behövs. Om föräldrarna själva sköter sitt barn, till vad behövs i så fall en sjukskötare? Men det är inte det den nya verksamhetsmodellen handlar om. Vi är fortfarande ett sjukhus som ger extremt viktig vård och intensivvård. Även om föräldrarna tar hand om barnet på sjukhuset, så ligger vårdansvaret fortfarande hos den professionella personalen. Vård- och omsorgsansvar är två olika saker, säger psykolog Laila Norrlund på barnenheten vid Vasa centralsjukhus

”Sjukskötarens roll som handledare har blivit starkare nu när föräldrarna själva i allt större utsträckning sköter sitt barn”, berättar sjukskötare Heli Sulkakoski (t.v.) och Milla Laiho i fråga om den förändring den familjecentrerade modellen inneburit för sjukskötarnas yrkesroll.

HEMBESÖKET

Intensivare interaktion som mål Utgångspunkten för viljan att stärka den familVasa centralsjukhus sjukskötare Milla Laiho och jecentrerade modellen ligger i den tidiga inHeli Sulkakoski utbildade sig till mentorsjukteraktionen mellan bebisen och föräldern. skötare i Åbo. Under åren 2013–2015 förMellan barnet och föräldern uppstår ett ankrade de det de lärt sig bland personakänslomässigt band under den nyfödlen på prematuravdelningen vid Vasa das första levnadsveckor. När det är centralsjukhus. Norrlund fungerade fråga om ett prematurt barn som vissom arbetshandledare i Vasa. Mellan barnet och föräldern tas en längre tid på sjukhus, behöver uppstår ett känslomässigt den här anknytningen extra mycket – Modellen är speciell eftersom hela stöd och insatser för att kunna forpersonalen på avdelningen har tagit band under den nyföddas mas. Här har den familjecentrerade del av utbildningen. Det är säkert första levnadsveckor. modellen en viktig uppgift. Den sträockså en bidragande orsak till att movar uttryckligen efter att minimera tidellen har blivit en bestående del av vår den ett barn är åtskilt från sin förälder. verksamhet och att ingen vill återgå till det gamla systemet, säger Norrlund. – Det finns ett klart behov för modellen och Familjen redan i fokus i Vasa nyttan med den har bevisats i olika undersökningar. Prematurerna som har vårdats av sina egna förVasa centralsjukhus var bland de första sjukhusen i äldrar har fått bättre möjligheter att utvecklas och att klara Finland som utbildades till användare av den aktuella modellen sig i livet. I och med att den familjecentrerade modellen har tagits i bruk har även depression bland mödrar minskat och – Vi fick byggklossarna från Åbo, men skapade en egen modell sjukhusvistelserna blivit kortare, berättar Leena Taittonen, av dem. Den baserar sig på våra utgångspunkter, till exempel specialist i barnsjukdomar vid Vasa centralsjukhus. våra patienters (prematurernas) ålder och våra lokalresurser, förklarar sjukskötare Sulkakoski. På prematuravdelningen vid Vasa centralsjukhus växte modellen fram i rättan tid. Man hade redan tidigare önskat att Familjernas medverkan i sjukhusvardagen var ingen ny sak familjerna skulle delta i vården, och enheten hade redan haft på prematuravdelningen. Besökstiderna för föräldrar slopades detta som mål i sin verksamhet. År 2013 anmälde sig enheten redan för flera år sedan och sedan 1990-talet har vi haft familtill en utbildning som hade utvecklats vid Åbo universitetscenjerum. Vasa centralsjukhus har på många sätt varit före sin tid tralsjukhus (Åucs). Utbildningen finansierades av Barnklinikeri det familjecentrerade tänket. nas faddrar r.f. och hette Vanhemmat Vahvasti Mukaan (VVM).

Det prematura barnet njuter av livet hud mot hud i kängurupåsen. Sulkakoski och Laiho uppmuntrar föräldrarna till stark närvaro och närhet med barnet.

HEMBESÖKET

– En undersökning som föregick utbildningen på Åucs visade att utgångspunkten var bättre i Vasa än på många andra sjukhus som skulle genomgå samma utbildning. Vi var vana vid att ställa familjen i fokus, men genom utbildningen fick vi de verktyg vi behövde för att systematiskt kunna göra det, förklarar Norrlund. Utbildningen i den familjecentrerade verksamhetsmodellen har medfört en ny typ av mod och självkänsla i sjukskötarnas arbete. •

Prematurerna som har vårdats av sina egna föräldrar har fått bättre möjligheter att utvecklas och att klara sig i livet.

Den egna förälderns närhet minskar den nyföddas stress och förkortar tiden som vistas på sjukhuset.

Elva månader på sjukhuset Familjen Tarasenko från Laihela vet hurdant sjukhuslivet är vid en prematur bebis sida. Familjens dotter Anna-Maria föddes i graviditetsvecka 27. Hon vägde 390 gram och var 27 centimeter lång. Dottern vårdades 11 månader på sjukhus innan hon fick komma hem Liudmyla och Oleksandr Tarasenkos dotter föddes i december 2014 som extremt prematur. Barnet växte för långsamt i livmodern och undersökningarna vid ÅUCS slutade med kejsarsnitt. Efter förlossningen mådde barnet bra några dagar innan lungorna började blöda och tillståndet blev kritiskt. Anna-Maria klarade sig som genom ett under. Efter blödningen hamnade Anna-Maria i respirator. Hon vårdades 4,5 månader på prematuravdelningen vid ÅUCS. Under den här tiden var mamma Liudmyla hela tiden på sjukhuset hos sin dotter. Pappan besökte Åbo varje vecka vid sidan om sina studier. När Anna-Maria var 4,5 månader gammal flyttades hon till Vasa centralsjukhus. Att flytta en prematur som är i respirator från ett sjukhus till ett annat var ingen lätt sak. – Jag var väldigt nervös inför flytten, men allt gick bra. Först kändes det väldigt annorlunda i Vasa, men vi blev snabbt vana.

TEXT: HANNA HATTAR FOTO: MIKKO LEHTIMÄKI

Vi är tacksamma över att vi fick vara hos vårt barn på sjukhuset så mycket vi ville. Personalen var vänlig och hjälpte oss alltid när vi bad om hjälp, berättar Liudmyla. Mamman kom till sin dotter varje dag klockan åtta. Under dagen tog hon hand om sitt barn och höll henne så mycket som möjligt i famnen sittandes bredvid respiratorn. Mammans famn lugnade barnet och barnet fick känna närhet. På natten sov föräldrarna hemma i Laihela, dit det var kort väg efter tiden i Åbo. Anna-Maria var mer än sex månader i intensivvård på prematuravdelningen i Vasa. När hon var 11 månader fick hon komma ur respiratorn. Föräldrarnas förväntningar uppfylldes. Efter att barnet kom ur maskinen utvecklades hon snabbt och kunde åka hem från sjukhuset strax innan sin ett års födelsedag. Efter ett händelserikt år fick familjen återvända hem med sin dotter i december 2015. Liudmyla och Oleksandr Tarasenko är tacksamma över att de fick vara hos sitt barn på prematuravdelningen vid Vasa centralsjukhus utan tidsbegränsningar. Något annat alternativ hade de inte ens kunnat föreställa sig.

8 HEMBESÖKET

TEXT: HELI MASA FOTO: MIKKO LEHTIMÄKI

Till rätt ställe efter sjukhuset Den bästa stunden på sjukhuset är oftast när man får åka hem. Patienterna som hemförlovas har olika slags behov och alla är inte ens på väg hem. En del får fortsatt vård någon annanstans. För andra är hemmet lika med ett stödboende. Vid hemförlovningen behövs ibland ett extra par händer. På Vasa centralsjukhus hjälper hemförlovningsskötarna till.

kunna bedöma vart personen kan flyttas efter sjukhusvistelsen. Därför är det viktigt att hemförlovningsskötarna har tillgång till olika datasystem. – I stadens patientdatasystem ser vi hurdant personens hälsotillstånd var innan denne hamnade på sjukhuset. På avdelningen är man kanske osäker om en patient kan hemförlovas om patienten inte kan gå. Om patienten har bott hemma och fått omvårdnadstjänster i hemmet, så vet vi att patienten kan återvända hem, berättar Karhu.

Maria Karhu och Kirsi Salmensuo jobbar för Vasa stad men fungerar som hemförlovningsskötare på Vasa centralsjukhus. Hemförlovningsskötaren hjälper avdelningarna då patienten ska lämna centralsjukhuset men behöver fortsatt vård, rehabilitering eller hjälp med att klara sig i hemmet. Bara de patienter som behöver sjukhusvård flyttas till stadssjukhuset för fortsatt vård. Övriga patienter hemförlovas. – I centralsjukhusets egna patientdatasystem ser vi vem som behöver vår hjälp. Ibland ringer avdelningarna oss också direkt, berättar Salmensuo om hemförlovningsskötarens arbetsdag. I patientens uppgifter framgår det varför denne har kommit till sjukhuset och vilken situationen är nu. Hemförlovningsskötarna behöver emellertid mer information för att

Carola Wisur-Hokkanen fungerar som Vasa centralsjukhus kontaktperson för hemförlovningsskötarna som är anställda av Vasa stad.

Utsuddade sektorsgränser för klientens bästa Tidigare gick hemförlovningen inte lika smidigt till. Carola Wisur-Hokkanen, som jobbar som sakkunnig i vårdarbete på centralsjukhuset, fungerar som hemförlovningsskötarnas kontaktperson på centralsjukhuset och känner till bakgrunden: – Det här är uttryckligen den typen av social- och hälsovårdssamarbete man har pratat om i 20 år. Innan hemförlovningsskötarna kom med i bilden var processen långsammare och uppgifterna långt ifrån à jour. Det hann hända ett och annat med patientens tillstånd under tiden läkarremissen färdades till den plats patienten skulle få fort-

HEMBESÖKET

satt vård. Nu är hemförlovningsskötaren fysiskt närvarande och ser hur patienten mår med egna ögon. Skötaren kan bedöma vilket det rätta stället är efter centralsjukhuset, berättar Wisur-Hokkanen. På Vasa centralsjukhus inleddes verksamheten med hemförlovningsskötare år 2012. Under årens lopp har samarbetet och förståelsen mellan organisationerna ökat. Hemförlovningsskötarna jobbar också regelbundet som sjukskötare på stadssjukhuset. Något egentligt vårdarbete hör inte till hemförlovningsskötarens uppgifter, så Salmensuo och Karhu njuter också av arbetsperioderna vid stadssjukhuset.

Hemförlovningsskötaren hjälper avdelningarna då patienten ska lämna centralsjukhuset men behöver fortsatt vård, rehabilitering eller hjälp med att klara sig i hemmet. Givande möten i hektiskt arbete Efter en utredning om bakgrundsuppgifterna beger sig hemförlovningsskötarna till avdelningen för att träffa patienten. Ofta ringer de också till de anhöriga. – Läkaren bedömer behovet av fortsatt vård och vi utreder var vården kan ordnas, sammanfattar Karhu. Arbetet är utmanande och jäktigt, men serviceanda och en genuin vilja att hjälpa genomströmmar allt hemförlovningsskötarna gör. – Vi strävar efter att fixa allt så långt som möjligt. Mest givande är arbetet när patienten får den hjälp och det stöd som behövs och kan hemförlovas nöjd och belåten, berättar Salmensuo. År 2016 flyttades 1 605 patienter med hemförlovningsskötarnas hjälp. Under den hektiska arbetsdagen möter hemförlovningsskötarna ofta äldre människor som gärna delar med sig av sin livshistoria. – Det bästa med det här arbetet är nog alla härliga gummor och gubbar som vi får träffa på avdelningarna, säger Karhu med ett leende. •

På centralsjukhuset finns alltid två hemförlovningsskötare samtidigt. Hemförlovningsskötarna Maria Karhu (t.v.) och Tarja Salonen frågar hur patienten som ska hemförlovas mår.

Kirsi Salmensuo samtalar med andra sakkunniga på jouravdelningen. Hemförlovningsskötaren måste kunna bedöma, förhandla och samordna, så att patienten kan fortsätta till rätt plats i rätt tid.

10 HEMBESÖKET

TEXT: ANNA JUSSILA FOTOS: MIKKO LEHTIMÄKI

En natt på akuten

På akuten är vårdpersonalen van vid att anpassa arbetstakten enligt hur hektiskt läget är. Då det verkligen gäller funkar samarbetet sömlöst och fikapauserna får vänta. I stället njuter man för fulla muggar av de lugna stunderna kryddat med en gnutta varm humor.

På väggen i personalens fikarum hänger en bild på några superhjältar: ”Känslan när du jobbar med dina bästa kollegor och du vet att i dag klarar ni av vad som helst.” Stämningen är lugn även om köerna till röntgen har varit ovanligt långa under kvällsskiftet: ”Det hala föret är kanske orsaken till alla fallolyckor”, gissar man i fikarummet. Nattarbetarna är precis på väg in fulladdade av energi i den mörka, regniga kvällen. Det kommer ett meddelande om en timmes avbrott i patientjournalsystemet. Sådana systemavbrott förekommer då och då och läkarna ger vant muntliga anvisningar till patienterna och patienternas uppgifter antecknas noggrant till pappers

En äldre patient klagar sakta under täcket när man i rask takt för patienten vidare med bår från intensivövervakningen där patienter som behöver regelbunden övervakning vårdas. Just nu ligger 27 patienter inne för vård, främst i övervakningssalen. Sjukskötaren Rita, som jobbar i mottagningsluckan, tar emot en man med panikstörning och hänvisar honom att vänta på sin tur i korridoren, där ett tiotal patienter redan sitter. ”Jag skulle så gärna bli kvar och ta hand om barnpatienterna som jag har tagit emot”, erkänner Rita när hon går iväg för att hämta sårvårdsmaterial åt en annan patient som har skadat sin hand föregående dag.

I natt jobbar Rita vid akutens anmälningsdisk. Där tar hon emot patienter och svarar i telefon.

HEMBESÖKET

Det är rusning i övervakningssalen: alla 20 platser är upptagna och man har mer än gott om patienter. Här blandas alla möjliga krämpor från neurologiska störningar till bröstsmärtor och diarré. Janina har tillsammans med sin son Rasmus anlänt till chockrummet. Rasmus har svårt att andas, men pulsen är trots det jämn. Mamman tröstar sin son medan man tar blodprov: ”Du blir snart bra igen.”

Petri kommer för att hjälpa lilla Rasmus som har svårt att andas: ”I akuta fall väntar vi inte på läkaren, utan på några minuter samlar vi ihop en grupp sjukskötare som börjar hjälpa patienten.” Om en stund kommer laboratoriesvaren: pojkens syre- och koldioxidhalt verkar vara okej. Mamman och sonen hänvisas en trappa upp till observationsavdelningen.

I personalens fikarum är Rita harmsen över att hon inte har kontanter på sig: sötsuget måste stillas med te den här gången. ”Verkligheten är underbarare än dikten”, konstaterar hon om vardagen på akuten och berättar hur en patient en gång sprang naken i korridoren med vakterna efter sig och hur man hittade sedlar värda mer än 10 000 euro i en annan patients slitna handväska. I dag är stämningen emellertid inte så upprymd: En äldre man som stoppat näsblodet med en näsduk håller om sin näsa och går stödd av en kvinna i den tomma korridoren i väntan på att få vård. Polisen har man inte heller behövt tillkalla i natt.

Alla 20 patientplatser i övervakningssalen är upptagna och flera patienter måste vänta på att få komma till de egentliga vårdavdelningarna. Rita samtalar med de andra sjukskötarna om en patient som återvänt från en resa till Indien: ”Det är nog inte fråga om malaria.”

”Fast det ser lugnt ut på akuten i övrigt, så finns det alltid något att göra här”, konstaterar sjukskötarna Anna och Pia i övervakningssalen.

Branschbytaren Kirsi, som tidigare jobbade med försäkringar, tar en paus i fikarummet: ”Numera skulle jag inte kunna tänka mig att jobba någon annanstans än här.” Kirsi ansvarar för gipsning och har under det senaste dygnet tagit emot en patient med ett sår som har spridit sig under en utlandsresa. ”Ibland undrar jag vad som händer med patienterna efter att jag gjort min andel. Som tur får man då och då höra av läkarna hur patienterna har det.”

12 HEMBESÖKET

Klockan har knappt hunnit slå fyra när Petri får ett samtal om en avliden på jouravdelningen. ”Jag kommer och hjälper till med en gång”, svarar han och skyndar snabbt iväg för att hjälpa till med städningen..

Ambulansen anländer och en rullstolsburen man med bröstsmärtor förs in i övervakningssalen. ”Snart ska vi ta blodprov och hjärtfilm”, säger Anna vänligt till mannen. I övervakningssalen verkar de andra patienterna sova lugnt. ”Godmorgon!” hälsar en äldre kvinna hurtigt från rullstolen när hon flyttas till övervakningssalen, ”nu gungar inte världen så mycket längre.” Kvinnan får hjälp med att lägga sig på en säng och läkaren blir kvar hos henne för att fortsätta ett mer ingående samtal om hur patienten, som ramlat på toaletten, mår.

Förstavårdarna skriver in en patient som förts till akuten med ambulans.

Skiftet är slut och sängen kallar nattens f litiga arbetare. Nya utmaningar står och väntar på nästa skiftes arbetare som börjar strömma in. ”Vaktbyte”, hojtar någon i gänget som anlänt till morgonskiftet. Bilden på superhjältarna verkar stämma ganska bra överens med treskiftsarbetarnas vardag. •

Koordinerande sjukskötare Arja ser till att sjukhusets personal är på rätt plats då det behövs.

Kl. 4.30: anstaltsvårdare Katri, som jobbat morgon, kväll och natt, beger sig raskt iväg för att städa förlossningssalen för fjärde gången denna natt.

HEMBESÖKET

RING RÅDGIVNINGSTELEFONEN

Akutpatienter på akuten I NATT

innan du kommer till akuten Ring vår rådgivningstelefon om du är osäker på om det är fråga om en situation som kräver akutvård. Vi bedömer ditt behov av vård och ger dig vårdanvisningar och råd och hänvisar dig vid behov att uppsöka akuten.

UNDER ETT ÅR

Obs! Tjänstetid (till kl. 15) betjänas du av din egen hälsovårdscentral.

Akutens rådgivningstelefon måndag–torsdag kl. 15 – 08, fredag kl. 14 – 08 och veckoslutet dygnet runt:

st.

55 000

st.

 06 213 1001 Psykiatrins dejourerande sjukskötare nås vardagar kl. 16 – 07 och veckoslut dygnet runt på telefonnummer:

 040 516 2174

”Vår styrka är tid för patienten”

nligt psykiatrins dejourerande sjukskötare Mirjam och Tiina har det varit lättare att få hjälp för psykiska problem efter att psykiatrins dejourerande sjukskötare flyttade till akuten år 2014. – Tröskeln att komma till mottagningen har blivit lägre nu när vi fysiskt befinner oss på samma ställe som resten av akuten. Man kan alltid också ringa först och diskutera vårdbehovet, uppmuntrar sjukskötarna. Det är ofta anhöriga eller närstående till en person som blivit sjuk som kontaktar psykiatrins dejourerande sjukskötares rådgivning. Folk vill gärna veta hur det lönar sig att handskas med dylika situationer. – I icke-brådskande situationer hänvisar vi till den egna hälsovårdsstationen, centret för mental- och beroendevård Horisonten eller ungdomsstationen Klaara, men i akuta fall råder vi att ringa 112. Då kommer vårdpersonalen till patienten för att bedöma situationen på plats, berättar Mirjam.

Unga vuxna är en patientgrupp som ökar, men de är bättre på att söka hjälp nu än förut. – En ung människas liv kan vara stressigt när ansvaret och trycket att bli självständig ökar. Speciellt panikstörningar är relativt vanliga bland ungdomar. När livserfarenheten ökar lär man sig oftast också att hantera problem till exempel tack vare bättre självkännedom.

Enligt sjukskötarna som jobbat nio år inom psykiatrin är deras viktigaste styrkor konsten att kunna läsa av olika situationer och rutinen att arbeta med människor. Till exempel psykotiska symtom framträder ofta först efter att man diskuterat en lång stund med patienten. Därför är det viktigt att först bygga upp tillit och öppna kommunikationen med den man hjälper. Efter det fortsätter vi tillsammans till läkarens mottagning. – Ofta lättar det redan med att bli hörd och att få prata på mottagningen. Därför är vi här: vi har tid för patienten.

Klockan visar 21.30 och det nya skiftet för psykiatrins dejourerande sjukskötare ska precis börja. Det ser lugnt ut, säger Mirjam till Tiina som kommer till nattskiftet. På rutan ser sjukskötarna akutpatienterna som är i behov av vård enligt hur brådskande fall det är fråga om.

HEMBESÖKET

När hela människan får vård TEXT FOT : HELI M OS: MIK ASA KO L EHT IM

ÄKI

När livet förändras på grund av sjukdom kan följderna vara upprepade besök vid olika enheter inom hälso- och sjukvården. Genom fungerande samarbete mellan olika professionella kan ett stödjande nätverk skapas som en del av vården – och för att kunna ge hela människan vård.

HEMBESÖKET

Kati Murtonen, som bor i Solf med sin familj, jobbade som närvårdare i januari 2015. Vid ett arbetsolycksfall skadade Murtonen sin vänstra arm och sedan dess har många olika enheter i sjukhusvärlden blivit bekanta ställen för henne. – Efter olycksfallet gick jag länge hos företagshälsovården, och man försökte rehabilitera min arm. Jag fick alla möjliga diagnoser och behandlingar. Det var ganska jobbigt, berättar Murtonen. I juni 2015 fick hon diagnosen CRPS som är ett komplext smärtsyndrom. Syndromet hade sannolikt utlösts när Murtonen skadade sig vid olycksfallet. Symtomen har senare spridit sig till hela vänster sida av kroppen. Murtonen är ung och man ser inte på henne att hon lider av en ovanlig och smärtsam sjukdom. Smärtan är trots det extremt kraftig och påverkar Murtonens hela liv. – Ibland har jag lust att sätta upp en skylt med texten ”rör mig inte” på rullstolen. Folk förstår inte att lilla minsta beröring orsakar plågsam smärta.

Patienten är en helhet som inte kan placeras i olika fack.

Från del till helhet Efter diagnosen började Murtonen besöka smärtpolikliniken och gå i ergo- och fysioterapi. Ett samarbete med centralsjukhusets rehabiliteringshandledare inleddes och det har hjälpt Murtonen. Men det var inte sista kapitlet i patientjournalen. – Jag har också diagnostiserats med flera andra sjukdomar och en av dem är immunbrist. Det upptäcktes efter att jag hade haft upprepade lunginflammationer. Jag har alltid haft lätt för att bli sjuk, berättar Murtonen. Kvalitetschef Mari Plukka har i sitt arbete med att utveckla patientsäkerheten vid Vasa centralsjukhus märkt att patientens helhetssituation inte tas i beaktande. – Inom specialsjukvården behandlas klienten i flera olika boxar. Man borde förstå att patienten är en helhet som inte kan placeras i olika fack enligt olika specialiteter, förklarar Plukka. Till Murtonens helhet hör förutom sjukdomarna framför allt hennes familj. För att livet med smärtorna ska kunna fungera i hemmet, måste familjen också tas i beaktande. Problemet som Plukka beskriver – att vårda i separata boxar – är orsaken till att Vasa centralsjukhus har tagit i bruk en case manager-funktion. Case managern koordinerar vårdhelheten Verksamhetsmodellen som samordnar vården av patienten har många olika benämningar. Vid Vasa centralsjukhus heter den case manager. Verksamheten startade genom ett grundligt patientsäkerhetsarbete. – Hos oss har vi undersökt allvarliga patientsäkerhetshändelser sedan år 2011. Vi upptäckte att patienterna emellanåt hade ett vårdförhållande med flera olika ställen och att informationsutbytet mellan dessa inte fungerade, berättar Plukka. – Man måste höra patientens hela historia från början till slut för att få reda på alla orsaker som lett till att patienten har uppsökt vård. Det kan ligga annat bakom än bara en sjukdom eller ett symtom och allt påverkar tillfrisknandet och möjligheten att klara sig i hemmet, tillägger Plukka. Carola Wisur-Hokkanen, som jobbar som sakkunnig i vårdarbete på Vasa centralsjukhus, är också med och utvecklar verksamheten:

Case managern ser till att alla professionella som ansvarar för vården har ett nära samarbete. Plukka och Murtonen var det första ”arbetsparet” inom verksamhetsmodellen på Vasa centralsjukhus.

HEMBESÖKET

– Syftet är att stödja människan, så att man klarar sig hemma. Case managern samlar representanter från olika yrkesgrupper runt samma bord för att tillsammans diskutera vårdhelheten. Case managern försöker dra ihop påsen, så att patientens pusselbitar inte ligger utspridda, beskriver Wisur-Hokkanen. Tre viktiga saker i skick Då Murtonens pusselbitar efter sommaren 2016 verkade ligga väldigt utspridda, föreslog rehabiliteringshandledaren att de skulle testa den nya verksamhetsmodellen. – Jag sa såklart ja. Samarbetet med rehabiliteringshandledaren hade gått så smidigt och hon höll i alla trådar, minns Murtonen. Rehabiliteringshandledaren tog kontakt med Plukka och berättade att hon kände en person som skulle passa som klient för case managern. Plukka och Murtonen träffades och funderade på vilka tre saker man skulle börja jobba med. – Du berättade för mig att du hade familj och att du var orolig över hur allt det här hade påverkat dem, säger Plukka om samarbetets första fas. Att familjen mår bra är mycket viktigt för Murtonen: – Min dotter är 9 år och min son fyller 14 i sommar. Min dotter är känslig och reagerar lätt på olika saker. Om jag får ett ordentligt smärtanfall, kan hon ha mardrömmar i en vecka efteråt. Plukka började lägga pusslet och tog kontakt med en specialsjukskötare i psykiatri som inledde hembesök hos familjen Murtonen. – Vi ville att hela familjen skulle tas i beaktande. Ett minus inom hälso- och sjukvården är ofta att vårdförhållandet bara sträcker sig till den som är sjuk, även om hela familjen berörs. Den andra punkten på listan gällde stöd och assistentens antal timmar. Efter att man fått alla stöd i skick har Murtonen nu en assistent fem dagar i veckan, sju timmar var dag.

Smärtan, som hade klivit in i Murtonens liv som en objuden gäst, var den tredje saken. Murtonen upplevde att medicineringen äntligen hade börjat fungera och hon hoppades att man inte skulle gå och ändra på den alldeles för lättvindigt. Då kom man överens om att det bara är smärtpoliklinikens läkare som får ändra på medicineringen. Murtonen har fått lära sig smärthantering genom avslappnings- och andningsövningar. – Utöver att ge vård är hälso- och sjukvårdens uppgift också att ge de byggklossar som behövs för att hela familjen ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt i hemmet, konstaterar Plukka. Tjänst med låg tröskel I början av februari 2017 började en case manager, kliniska specialistsjukskötaren Sigbritt Jakobsson, jobba heltid på Vasa centralsjukhus. – Om en klient inom hälso- och sjukvården eller den som vårdar klienten upplever att pusselbitarna ligger utspridda och det behövs hjälp för att samordna helheten, så kan man ta kontakt med Jakobsson. Det behövs ingen remiss och det finns inga villkor, berättar Wisur-Hokkanen. Med hjälp av tjänsten samlar man i hop ett multidisciplinärt stödnätverk för klienten. I detta stödnätverk förblir människan hel.

Case managern erbjuder stöd för att kunden ska klara sig hemma.

Familjen Murtonens egnahemshus har genomgått flera ändringar, så att det ska gå att bo hemma.

HEMBESÖKET

Energisk rollmodell uppmuntrar att söka hjälp Stina Österbro levde i ﬂera år som närstående till en drogmissbrukare. Erfarenheten gjorde henne till en ny människa och nu vill hon erbjuda sitt stöd som erfarenhetsexpert till andra som kämpar i motsvarande situation. Man måste våga be om hjälp och man måste komma ihåg att hålla fast vid sina rättigheter, påminner Stina. Omväxlande livssituationer har format Stina till en stark människa med en gnista att hjälpa andra. Det har gått ett år sedan hon blev färdig med utbildningen för erfarenhetsexperter inom den psykiatriska klinikgruppen vid Vasa centralsjukhus. Stina var den enda inom utbildningen som hade erfarenhet av både ett personligt funktionshinder och att vara närstående till en drogmissbrukare. – Efter att ha levt som närstående till en missbrukare har jag fått se hur livet kan vara när det är som värst. En missbrukare kan bli en helt annan person, minns Stina. Efter skilsmässan säger sig Stina ha fått ett nytt liv. I stället för att peka finger vill hon bygga upp ett förtroende med dem som behöver hjälp och inge dem mod att söka hjälp. Det skulle också krävas en viss förändring i de rådande attityderna ute i samhället.

TEXT: ANNA JUSSILA FOTO: MIKKO LEHTIMÄKI

– Man ska inte behöva skämmas eller försöka ändra på sig själv oavsett vilket problem man dras med. Det är inget fel med att själv ha eller att en anhörig har en sjukdom eller oöverkomliga svårigheter i livet. Du har alltid rätt att få hjälp, uppmuntrar Stina. Mångsidig fritid ger styrka Stina har aldrig kunnat gå själv på grund av en skada hon haft sedan födseln: sin första rullstol fick hon redan som sexåring. Det har ändå inte hindrat henne från en aktiv och energisk fritid. – När favoritdansbandet är i staden, är inte jag den som sitter hemma. Jag älskar också att röra mig ute i naturen. En gång gjorde min assistent och jag en veckoslutsvandringstur i Hangöskogarna, berättar Stina. Det frivilliga arbetet ligger henne också varmt om hjärtat, det bevisar ett aktivt deltagande i olika ungdoms-, cp- och anhörigföreningars verksamhet. Vasa centralsjukhus är naturligtvis också ett känt ställe för henne sedan barndomen. I framtiden skulle Stina gärna träffa klienter som behöver kamratstöd till exempel vid servicepunkten på centralsjukhuset eller i små grupper. – Jag har haft tur som alltid har fått hjälp när jag har behövt det. Jag önskar att jag också lyckas knyta ett starkt band till dem som behöver min hjälp. •

Vad är en erfarenhetsaktör? En erfarenhetsaktör har egen erfarenhet av en psykisk eller fysisk sjukdom. Erfarenhetsaktören har också fått utbildning för sin uppgift. I Vasaregionen finns en mångsidig skara erfarenhetsexperter inom olika områden som väntar på att du ska ta kontakt med dem! LÄS MER: www.vaasankeskussairaala.ﬁ/sv/erfarenhetsaktorer Stina Österbro från Korsnäs är alltid i farten på fritiden och tackar aldrig nej till ett kafébesök. Resor ligger henne också varmt om hjärtat. Norden har hon redan rest runt i och nästa resa går till en varmare destination. – Min dröm är att få besöka Florida eller Sydtyskland. Jag skulle kunna vara på resande fot hela tiden, jag älskar att resa!

HEMBESÖKET T E X T: H A N

HA TT

Osteoporos är en sjukdom, där skelettstyrkan försvagas. Skelettet som blivit skört är känsligt för frakturer och tål mycket dåligt även mindre fallolyckor. Sjukdomen är vanligare bland kvinnor, som ofta får sjukdomen i yngre ålder än män. Den största riskfaktorn är åldern. Benägenheten att få osteoporos börjar efter klimakteriet hos kvinnor och först i 70–75-årsåldern för män. Andra betydande riskfaktorer är arvsmassa, rökning, undervikt, vissa sjukdomar och medicinering, för lite motion samt otillräckligt intag av kalcium och D-vitamin.

Tillräckligt med kalcium och D-vitamin

Frakturer förebyggs genom vård Inom osteoporosvården försöker man genom förebyggande medel förhindra att frakturer ska uppstå. Inom vården betonas främst medicinfria vårdformer. Genom den medicinska vården vill man förbättra styrkan i skelettet bland annat genom att öka benmassan och -kvaliteten. Den här vårdformen riktar sig till patienter som löper stor risk för osteoporos och äldre människor som lättare får benbrott. Osteoporos förebyggs, diagnostiseras och behandlas främst inom primärvården. Därifrån får man vid behov remiss till specialsjukvård. De svåraste fallen och av andra orsaker speciella fall behandlas inom specialsjukvården. Vid Vasa centralsjukhus behandlas osteoporospatienter på endokrinologiska polikliniken och osteoporosfrakturer på kirurgiska kliniken. Källa: Vasa centralsjukhus överläkare i endokrinologi Otto Knutar.

Osteoporos kan förebyggas med relativt enkla metoder genom vilka man strävar efter att hindra frakturer från att uppstå: • Kontrollera att du får tillräckligt med kalcium och D-vitamin. -

Kalcium är skelettets viktigaste byggämne. Mjölkprodukter är goda kalciumkällor.

Det rekommenderade dygnsintaget av D-vitamin är i Norden 10 µg för vuxna (3–74 år) och 20 µg för vuxna över 75 år.

Föredra motion som innehåller hopp och stötar!

• Motionera tillräckligt. Föredra gärna motion som innehåller hopp och stötar. • Sluta röka. • Förebygg fallolyckor: Bedöm riskfaktorerna och skaﬀa dig hjälpmedel. Kontrollera även din synförmåga.

Gun-Britt Herlins karriär tog fart år 1974 då hon som nybliven hjälpskötare fick ett vikariat på intensiven. Efter avslutade sjuksköterskestudier och specialisering jobbade hon på hjärtavdelningen E4 och sedan år 1985 har hon haft tjänsten som hjärtskötare. När Gun-Britt nu går i pension i slutet av året 2016 har hon jobbat i nästan 40 år med hjärtpatienter på Vasa centralsjukhus.

TO: PETRA MAR H FO JAM

ÄK

Har vårdat hjärtan i fyra decennier

T EX

– Egentligen kan man säga att hela den tid jag varit här har jag jobbat med hjärtpatienter. Det har varit ett otroligt givande arbete, just känslan att man vet att man kan hjälpa någon till ett bättre liv med de här åtgärderna och den här vården, säger Gun-Britt.

LÄS HELA ARTIKELN: www.vaasankeskussairaala.fi/sv/hjartskotarenherlin

Den 6.12.2016 beviljades Herlin en medalj av I klass med guldkors av Finlands Vita Ros’ orden. Hembesöket gratulerar hjärtskötare Herlin för utmärkelsen och önskar henne glada pensionsdagar!

TOCKPHOTO

Fyrtio procent av kvinnor över 50 år får frakturer i handleden, överarmen, ryggkotor eller lårbenet vid mogen ålder. För männen är siﬀran lägre. Orsaken är osteoporos eller benskörhet som är ett stort hälsoproblem bland finländare. Uppskattningsvis 400 000 finländare besväras av osteoporos, och varje år utsätts de för 35 000 osteoporosfrakturer. En femtedel av dessa är höftfrakturer.

Hälsoinfo

IS TO: FO

Nästan varannan äldre kvinna besväras av osteoporos