Helenas krönika

Helenas Krönika @cyklopenserdig

@cyklopenserdig på Instagram

är bilder producerade av Hanna Björknäs. Hon är en helt vanlig kvinna som mitt i livet fick en mycket aggressiv form av bröstcancer, chockartat hamnade i klimakteriet och nu försöker hitta sig en plats i världen med döden på axeln.

Genom de tanter hon syr talar hon om med omvärlden om livet, döden, vården, kärleken och vikten av att leva här och nu. –Nuet, säger hon, är det enda vi kan vara säkra på att vi har, så ta vara på det.

När lymfterapeuterna försvinner

Två somrar efter varandra har min arm ökat i omfång, ordentligt. I år blev armen åtta centimeter större på bara två veckor och jag togs in på akuten. De letade efter blodpropp, men de hittade inget, jag skannades efter en tumör, men de hittade inget. Jag var på akuten i sju timmar och när jag sedan med oro väntade på besked, om jag fått en ny tumör, så gick onkologen på semester och meddelade mig inte svaret. I tre veckor gnagde det i magen och till slut ringde jag själv - allt var ok.

Sommaren blev en vanlig svensk sommar utan extrem värme, inte likt en försmak av jordens undergång. Det fanns en lymfterapeut i tjänst denna vecka, en sjuk sådan, den genomförkylde men genomtrevlige lymfterapeuten tittade bekymrat på min arm och på täppt norrländska utbrast han: - ”Den är ju jättehård, verkligen jättehård!” Han såg synnerligen bekymrad ut och när jag frågade om man kan få armen mjuk igen, han svarade lite tyst ”möjligtvis”, om jag får intensivbehandling med lindning under flera veckor, ”men fibrosen kommer att återkomma så småningom” lade han till.

Oron gnagde i mig, jag är kandidat för lymfkörteltransplantation på Akademiska och när jag för ett år sedan utvärderades så var jag en optimal kandidat. Tänk om hårdheten i armen skulle minska möjligheten och att de skulle säga nej nästa gång vi sågs? Jag skulle kunna ha fått en intensivbehandling i höst, om de inte ändrat omfattningen av tjänsterna. I Eskilstuna har politikerna valt att dra ned lymfödembehandlingen till 45 procent, alltså mindre än en halvtid, trots att behovet är två heltidstjänster. Lymfterapeuten hann bara linda mig två gånger, sedan blev han sjuk i feber så någon mer behandling blev det inte, nu var alla på semester. Om jag skulle få eftervård så skulle jag kanske återigen kunna bli en optimal kandidat för lymftransplantation. Målet för mig är att orka bära min kamera längre stunder och att inte bli påmind om min cancer varje dag på grund av en stickande, spänd arm - att helt enkelt få gå vidare.

Min lymfterapeut har nyligen begärt tjänstledigt, han vill satsa på lymfterapin på annan ort. Det blir dyrt för samhället när politikerna drar ned på eftervården, om min arm fortsätter på detta vis så kan jag snart inte arbeta med foto. Jag missar möjligheten att bli fri från lymfödem och fortsätter kosta vården pengar. Det måste till ett långsiktigt tänk hos våra politiker.