Ville trampar för ett utbildningsvänligt regeringsprogram

Utanför Ständerhuset i Helsingfors har lärarfacken OAJ och FSL parkerat sin cykel. Varje morgon inför dagens regeringsförhandlingar bjuds det på kaffe, xylitolpastiller och en påminnelse om vad partierna lovade inför riksdagsvalet.

Ville Arponen, klasslärare vid Storängens skola och aktiv i Esbo-Grankulla lärarförening, finns på plats utanför Ständerhuset för att över en kaffekopp diskutera utbildningspolitik.

– Det har varit en skön morgon Vi har träffat beslutsfattare och har haft en möjlighet att påminna om vad som är viktigt för oss lärare och utbildningen i Finland, säger Arponen.

Vad har du påmint om?

– Till exempel att utbildningsfinansieringen måste upp till en nordisk nivå. Vi ligger efter alla andra nordiska länder, vilket också FSL:s fullmäktige påpekade för några veckor sedan. Men vi har också talat om en lärardimensionering, att det finns tillräckligt med vuxna i klassrummen.

– Huvudbudskapet är att man har lovat att inte skära i utbildningen, vi påminner om att de ska hålla sitt löfte, säger Jaakko Salo, utbildningspolitisk chef vid OAJ. Kaffe, varsågod!

Sakta med säkert anländer regeringsförhandlarna till Ständerhuset. Alla ger sig inte tid att stanna för en kopp kaffe. påminner Jaakko Salo.

– Nu ska vi börja jobba, säger Peter Östman (KD) och tackar nej.

Sebastian Tynkkynen (Sannf) är varken intresserad av kaffe eller xylitolpastiller. Partikamraten och riksdagsledamoten Juha Mäenpää tar dock gärna en kopp kaffe. Han har ett förflutet som speciallärare inom yrkesutbildningen och deklarerar att det är ett bra förslag att göra utbildningen tvåårig. Också Janne Sankelo, riksdagsledamot för Samlingspartiet och tidigare rektor, ger sig tid att växla några ord vid kaffeståndet. Du tänker väl på utbildningen?

– Natt och dag, försäkrar Sankelo.

Ville Arponen sticker en broschyr med FSL:s valteser i handen på Anita Westerholm, ordförande för Svenska Kvinnoförbundet och också Anna-Maja Henrikssons medarbetare.

– Vi i SFP har talat för utbildningen och att man inte ska skära där, säger Westerholm.

Och det håller?

– Jag utgår från att vi håller fast vid vad vi lovat, säger hon.

Det är också Ville Arponens utgångspunkt.

– Jag litar på att man håller sina löften. Det är vad man har lovat sina väljare, säger han.

– Nog får vi jobba hårt för att påminna om utbildningens betydelse och om hur svår sits den befinner sig i. Det är utmanande i ett läge då man förhandlar om väldigt stora nedskärningar, säger Jaakko Salo. text och foto: mattias fagerholm

Försiktigt positiva signaler Utbildningsfrågorna är kanske inte de svåraste i de pågående regeringsförhandlingarna. Invandringspolitiken är säkert en större stötesten, för att inte tala om de nedskärningar som Samlingspartiet med sonderaren Petteri Orpo i spetsen har aviserat.

– De allra flesta verkar tycka att utbildningen är viktig. Signalerna är positiva, men det återstår att se hur regeringsprogrammet ser ut, säger Arponen.

Vilka förhoppningar har du själv?

– Jag hoppas på en satsning på utbildningen. Det värsta som kan ske är en nedskärning, det är det sista vi behöver nu.

En av de mest akuta frågorna är en reform av trestegsstödet, och enligt den modell som OAJ har utarbetat skulle det krävas 200 miljoner i tilläggsfinansiering.

– Trestegsstödet haltar. Det räcker inte till idag vilket betyder att eleverna inte får det stöd de behöver, säger Ville Arponen.

– Trestegsstödet har varit så mycket på agendan så jag tror nog att man gör något åt det under följande regeringsperiod, säger Jaakko Salo.

I de högre klasserna står klassföreståndaren för trygghet och kontinuitet under de åren då undervisningen är ämnesbaserad. Klassföreståndaruppdraget är brett, det är knappt med tid och det upplevs som betungande vartefter åläggande efter åläggande läggs på uppdraget. Frånvarotrappor är i sig en god tanke. Men att klassföreståndaren ska följa upp varje enskild elevs frånvaro och agera enligt föreskrifter tar enormt mycket tid. Tid som egentligen inte finns.

Då problem i samhället identifieras så blir det ofta skolans jobb att fixa dem. Den trenden måste vi omedelbart svänga. Att bygga en fungerande verksamhetskultur som vilar på delaktighet och öppenhet är väsentligt för varje skola. En stor utmaning just nu är antalet aktörer som profilerat sig på skoltrivsel eller välmåendefrågor och ser skolan som sin arena för business. Rektorn måste stå dörrvakt och värna om begrepp som lärande, trygghet och välmående utgående från skolans ramar.

Tidsbristen blir akut då det mångprofessionella förebyggande samarbetet haltar och antalet individuella möten kring elevers skolfrånvaro ökar lavinartat. Och ansvaret förblir skolans.

Tidsbristen för klassföreståndare i allt större basgrupper uppstår då skolfrånvaron inte enbart ska följas upp, det ska också hållas kontakt med vårdnadshavare, det ska ageras kring frånvaron genom att sammankalla till möten på olika nivåer och i olika omfattning beroende på var i frånvarotrappan eleven befinner sig. Tid behöver också ges åt klassföreståndaren att kunna stöda, handleda i skolgång och se varje växande elev.

Tidsbristen blir akut då det mångprofessionella förebyggande samarbetet haltar och antalet individuella möten kring elevers skolfrånvaro ökar lavinartat. Och ansvaret förblir skolans.

Intentionen i det förebyggande arbetet i skolan kring välmående är att involvera vårdnadshavare i välmåendefrågor. Varje förälder har en central roll som stöd i barns skolgång. Föräldrar är också viktiga i arbetet kring skolfrånvaro. En fungerande relation som bygger på tillit och respekt mellan hem och skola är därför guld. Den relationen bygger på en öppen verksamhetskultur där alla vet hur man i skolan dagligen jobbar kring skolfrånvaro och hur man kan samarbeta.

Nästa läsår finns klara nationella föreskrifter kring hur vi i skolan ska följa upp och agera kring skolfrånvaro. Men det räcker inte. Att bygga en verksamhetskultur som ökar skoltrivseln är av största vikt för en välmående skola. Till det behövs tid, tillit och tydliga rutiner. Ja, och ett jättestarkt skol-tillsammans.