kunnat ta del av varje information eller bedömning som de förmedlade tillbaka till Stockholm. Våra bedömningar hade då kunnat bli ett vapen att vända mot de krafter som vi ju i stället ville stödja. I detta avseende kan detta offentligörande nu ses som inte bara ett bidrag till en central historieskrivning om utvecklingen i vår del av världen, utan också som ett inlägg i diskussionen om diplomatins nödvändighet och villkor. Den som nu läser dessa dokument – och långt fler finns nu tillgängliga på nätet än de som publiceras i denna skrift – fångas snabbt av dramatiken i händelseutvecklingen. Det ankommer på var och en att dra sina slutsatser av det omfattande materialet, men mitt tydliga helhetsintryck är att det speglar svensk utrikesförvaltning när den ger sitt starkaste bidrag till frihet och fred. Det utesluter inte enskilda missbedömningar och felgrepp. För oss som sitter med facit är det lätt att efterrationalisera och döma. För dem som var med och själva var aktörer var utmaningarna andra och svårare. Det var en svår balansakt som måste utföras, där stödet för de demokratiska krafterna och för frigörelsen inte fick svikta, samtidigt som processen måste länkas in i fredliga banor och konfrontation ersättas med samverkan. Idag talar resultaten för sig själv. Men den rösten saknades för tjugo år sedan. För många var drömmen om ett fritt Baltikum närmast ouppnåelig, för andra enbart orealistisk. Men det fanns trots allt tillräckligt många som trodde sig kunna nå det ouppnåeliga och realisera det orealistiska. De gjorde det rätta då. Och de har fått rätt idag.
Carl Bildt
4
e t t imperium imploder ar