Vid skolan verksamma lärare 1987
Stående från vänster: Gert Möllborn, Per-Olof Lindqvist, Olle Jönsson, Arne Frennesson, Carl-Gustav Olsson, Arnold Kroon, Åke Wihlborg, Bengt Werner, Uno Alm, Bengt Olsson, Alvin Jeppsson, Per Eliasson. Sittande från vänster: Rune Aronsson, Olle Lidholm, Bengt Lundin, Birgitta Olsson, Elisabeth Wramsmo, Ulla Björk, Kalman Papp, Ros-Marie Hansson och Christer Randau. På bilden saknas Lena Carlsson, Börje Gustavsson, Alvin Jeppsson, Åke Jonsson, Irene Jönsson, Anders Olsson, Ingegärd Strid och Elsie Weberyd. Samtliga lärare arbetade deltid utom rektor Randau
kan påtala raden av rena sakfel men knappast den – om av överraskning inför en annorlunda skola eller av annan orsak – allmänt negativa attityden förenklar knappast problematiken. Och nog borde det kännas litet grann i samvetet att ena året ge ärliga lovord för att sedan i ansvarig högställning visa ett helt annat ansikte! Efter att maktlös ha varit tvungen bevittna de försåtliga – mot någon inställsamma konstgrepp som förekommer i skolbyråkratin, även på lägre nivå – är i varje fall jag en övertygad anhängare av decentraliserat och därmed förhoppningsvis resultatinriktat bestämmande på skolområdet. – Kanske skulle Osbygymnasiets elever då rentav – utan kommunens uppoffrande insats som nu – få det studiebidrag som alla andra gymnasieelever i landet kvitterar ut tack vare SÖ:s välsignelse!
Det borde vara lätt att inse att Osby kommun måste ha ett gymnasium – både med tanke på de ungdomar som av skoltrötthet efter 9:an inte skulle gå vidare om de dessutom måste resa till Älmhult och med tanke på företagens rekrytering av arbetskraft som ofta inte vill flytta till ort utan gymnasium. För övrigt har det visat sig att också ungdomarna efter studier utanför hemorten blir mer svårrekryterade för företagen där. Säkert skulle Älmhult, om rollerna varit omvända, kämpat lika mycket som Osby för eget gymnasium. Det är därför att hoppas att politikerna i Älmhult skall komma till insikt om det ofruktbara i hittillsvarande kompakta ”njetinställning”, som dessutom blockerar övrigt angeläget samarbete grannkommunerna emellan. Det borde kunna etableras ett fruktbärande sam-
arbete, som inte på minsta sätt äventyrar Haganässkolans i Älmhult nuvarande omfång utan tvärtom blir till nytta också för denna och hela regionens ungdomar. Lennart Ivarsson PS Det skulle smärta mig mycket om detta bidrag till minnesskriften, som Stig Johnsson och jag nu lägger sista hand vid, skulle anses så odiplomatiskt att det skadar skolan, vars ansvariga – styrelse och vd – ej ser detta före tryckningen. DS
OSBY SAMSKOLA - EKBACKESKOLAN 100 ÅR • 2007
21