Unum 2023-1

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: DEN TREFALDIGA VÄGEN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

ANSVARIG UTGIVARE : Peder Bergqvist.

ADRESS : Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK. TELEFON : 0248-79 71 70.

BANKGIRO : 574-3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS

E-POST: info@berget.se. WEBSIDA : www.berget.se.

PRENUMERATION OCH ANNONSBOKNING : 0248-797170, info@berget.se

TRYCKERI : Henningssons Tryckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPLAN: Fyra gånger per år.

Pris enstaka annons Pris för fyra annonser

Stiftelsen

Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett” (Joh

EN TREFALD ATT UPPTÄCKA

Det finns en trefald i allt! Kyrkofäderna lär oss att se Treeenigheten i skapelsen, i oss själva och i den himmelska eviga verkligheten. I skapelsen ser S:t Patrick Treenigheten i treklövern som med tiden blir en del av Kyrkans arkitektur, och som vi kan se nästan överallt i våra kyrkor. S:t Augustinus, S:t Thomas och S:t Bonaventura lär oss att Treenigheten är inpräntad i skapelsen och alla skapade varelser.

S:t Augustinus menar att vi kan förstå Treenigheten genom en likhet med oss själva. Genom att titta inåt kan vi se bilden av Gud reflekteras, vilket kan bli ett sätt att lära känna Gud. Bilden av Treenigheten inom oss, i vårt minnes tidsöverskridande, vårt intellekts förståelse och vår viljas förmåga till kärlek, visar oss vägen till Gud. Vi hittar vår väg till Gud genom att minnas, att förstå och att älska honom. Augustinus förstår att Sonen utgår från Gud som hans självförståelse. Den Helige Ande är den ömsesidiga kärleken som delas mellan Fadern och Sonen. Kärlek är förknippad med viljan eftersom kärlek är att vilja den andras bästa. I den mån vi har ett minne, intellekt och en vilja, speglar vi Treenigheten.

För S:t Thomas finns det spår av Treenigheten i alla varelser, eftersom det i varje varelse finns något som går att föra tillbaka till Treeenigheten. I den mån någon varelse existerar i sin eget varande, speglar den Fadern. På samma sätt representerar varelser Ordet, Guds bild eller självförståelse av sig själv, genom att ha en form. En björn har formen av en björn och inte en katt. Ett träd har formen av ett träd och inte av gräs. Slutligen är arternas förhållande till varandra en återspegling av den helige Ande. Inom den treenige Guden är den helige Ande Guds vilja för sin egen godhet, den gemensamma kärleken mellan Fadern och Sonen.

Utanför Gud, i hans skapelse, är de många relationerna mellan arter också en produkt av Guds vilja. På så sätt är varelsernas relationella natur en återspegling av den helige Ande. För Bonaventura reflekteras Treenigheten överallt: ”Dessa spår efter Skaparen finns i alla varelser, vare sig de är kroppsliga, andliga eller sammansatta av båda”. Dessa spår är som ledtrådar som leder oss tillbaka till vår källa. Guds fingeravtryck eller signatur finns i hela skapelsens trefaldiga struktur. Han kan vara osynlig, men Guds hantverk finns överallt, och vi kan se det, bara vi öppnar våra ögon.

Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet (Joh 14:27).

Det finns en enkelhet, lekfullhet och glädje i grunden av de bibliska texterna och den judisk-kristna tron. Ibland kan detta döljas för oss på grund av all teknik, allt komplicerat och hektiskt i denna värld, men även av att vi i kyrkan ibland blir för omständiga, invecklade

DEN TREFALDIGA VÄGEN

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Korsvägen som tidigare var den mödosamma vägen som ledde in i S:t Davidsgården. Korsvägen är också en trefaldig väg där Guds kärlek utgjuts och uppenbaras för världen.

och indirekta. Vi behöver söka Gud med enkelhet, omedelbarhet och innerlighet. Människor söker en enkel, spontan och omedelbar kontakt med Gud, ja även vi som delar kommunitetslivet på Berget söker frid och enkelhet, i det som kräver ganska mycket av oss i form av ansvar och arbetsinsatser.

Denna enkelhet som kännetecknas av en omedelbarhet i förhållandet till Gud kan man kalla kontemplation, eller ett kontemplativt förhållningssätt,

då vi samlade kommer ut ur vår egen instängdhet och kan söka och finna Gud i allt och i alla.

Vägen till Gud kan beskrivas på många sätt, eller utifrån olika utgångspunkter. En vanlig beskrivning utgår från våra relationer: till Gud, till andra och till oss själva. En annan beskrivning som är utbredd är att det handlar om att vandra en trefaldig väg: reningens väg, upplysningens väg och enhetens väg. Denna trefaldiga väg gör vår själ liksom disponerad för himlen, gör att vi kan fatta rätt beslut, följa Guds vilja.

1. Reningens väg (via purgativa)

Här arbetar vi med oss själva och det som står mellan oss och Gud, eller snarare låter vi Gud arbeta med oss, så att våra motiv, begär, vår synd renas, och vi blir redo för det himmelska livet, så att de naturliga krafterna som har styrts åt fel håll liksom styrs om till det goda, sanna, sköna, kärleksfulla. Här handlar mycket om viljan och förnuftet och hur vår vilja och vårt förnuft yttrar sig i våra liv, i samspelet med vår omgivning.

Denna väg leder till inre frid.

Det är detta som inom den kristna mystiska teologin kallas ”via purgativa”, reningens väg, som följs av upplysningen och föreningen med Gud i kärlek, som leder till friden i Gud. Reningens väg går genom smärta, ånger, och att möta sitt eget mörker, men leder fram till en inre glädje.

När själen är i oordning leder det till konflikt med Gud, sig själv, och andra människor. Utövandet av kärlek, rättvisa och olika dygder, återställer den rätta ordningen i vårt inre. Vi når balans, vår vilja blir upprätad och vi erhåller frid. Här blir våra begär tillfredsställda i relation till Guds vilja. Vi blir renade: vårt habegär, vårt maktbegär och vårt begär efter att få erkännande och ära.

Reningens väg är en process som handlar om att rensa ut synden: ”Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd” (1 Kor 5:7-8). Det är en väg där vi förvandlas, exempelvis i utövandet av kärlek i motsats till

girighet, rättvisa i motsats till illvilja, styrka till svaghet, och så vidare.

2. Upplysningens väg (via illuminativa)

Här lär vi oss att iaktta själens rörelser: vi lär oss att blicka inåt och känna igen vad som sker inom oss, var vi befinner oss idag, vad är det som ger ett gensvar i vårt hjärta, det är kanske inte samma sak som i går. Vilka bibeltexter berör mig, vilka böner, vart är jag på väg just nu?

På upplysningens väg betonar Bonaventura vikten av att imitera Jesus Kristus, det vi kallar imitatio Christi . Men också att imitera helgonen, som S:t Franciskus av Assisi eller något annat helgon. Det är viktigt att finna sitt eget skyddshelgon, eller snarare låta sig finnas av det. Vi har alla både en skyddsängel och ett skyddshelgon.

Att imitera betyder att vi kan följa i de spår som redan är upptrampade, vi kan lära oss av andra, imitera, de är som modeller, mönster och förebedjare för oss.

Inte minst är det viktigt att vara med Jesus, att gå in i någon händelse som skildras i

evangelierna, föreställa sig att vi umgås med Jesus på berget, stranden, i Betania, i Getsemane, i mötet med de sjuka, och så vidare.

Målet under upplysningens väg är att tillägna sig dygder: som måttlighet, mod, klokhet, rättfärdighet/rättvisa. Målet är att utveckla vårt känsloliv och uppträdande så att det blir allt mänskligare, mer kristuslikt.

Under reningens och upplysningens väg omvänder vi oss, förändrar vårt liv, eller snarare låter Gud få förvandla vårt liv. Det kan också beskrivas som askes, att vi övar oss i att leva mer och mer efter Guds vilja.

3. Enhetens väg (via unitiva)

Den tredje vägen är fullkomningens, föreningens eller enhetens väg, som just syftar till själens förening med Gud i kärlek, att bli mer och mer lik Gud: ”Och Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika” (1 Mos 1:26).

Till skillnad från reningens och upplysningens väg kan denna väg mer beskrivas som en mystik väg, som handlar om sådant som skådande, kontemplation.

Även om de två andra vägarna handlar om omvändelse innebär denna väg den mest radikala omvändelsen, på de två första vägarna bemödar vi oss om att ändra oss, övervinna oss själva, arbeta med vår karaktär, men här på föreningens väg sker något radikalt annorlunda. Gud tar över initiativet och människan måste släppa taget och överlåta sig åt honom.

I vår bön vänder vi vår uppmärksamhet helt och fullt till Gud. Det är han som handlar, människan blir ett verktyg i Guds händer: ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20).

Ibland verkar det som att ingenting händer, ibland kanske vi till och med går bakåt, men det kan också vara så att Gud kontinuerligt håller på att förvandla oss, men att vi ännu inte märker det, vi märker inte att Gud tagit över initiativet i vårt liv. Det är en process, en livslång process, en livsvandring, där ”det gäller att anstränga sig för att inte längre anstränga sig” (Franz Jalics). Att inrikta vårt liv mot Gud och förtrösta på att han ger oss allt det vi behöver. Att ge Gud förtroende,

lita på honom och släppa taget om att förändra sig själv och istället inrikta sig helt mot Gud. Det innebär att vi inriktar oss mot vårt centrum, som är hela tillvarons centrum, och utifrån detta centrum utgår en kraft som skänker oss allt.

S:t Bonaventura insisterade på att själen fortskrider längs de tre vägarna samtidigt. Människan engagerar sig i rening, upplysning och föreningen med Gud samtidigt i processen att bli mer sig själv i harmoni och samstämmighet med Guds vilja, med Gud själv. När människan vandrar längs med den trefaldiga vägen återställs de ”andliga” sinnena. Våra inre sinnen vaknar så att vi kan se, höra, lukta, smaka och röra vid Gud, erfara Guds närvaro, förundras och glädjas åt livet, verkligheten, naturen, skapelsen, oss själva, andra människor och Gud själv.

Det är den trefaldiga väg som leder människan till inre glädje, frid, kärlek och sanning.

Det-här-heten

Något som vi lätt missuppfattar när vi hanterar historien och det som varit långt före oss är att vi tror att det personliga var frånvarande, att alla var lik-

som uppslukade i olika sociala organismer, i familjen, klanen och mindre framträdande som unika. Men är det gäller frågan om människans handlande, det etiska, så har man istället uppmärksammat alltings särprägel, som måste anpassas personligt till varje konkret kulturell historisk situation, inte för att lyda mänskliga lagar och regler utan just för att endast lyda Gud, som har givit allt sitt individuella särmärke. Evangelierna visar detta, exempelvis i hur Jesus uppmärksammar sina lärjungar, hur Petrus och Johannes uppmärksammas av Jesus med sina särmärken.

Redan franciskanen Scotus lyfte fram detta på slutet av 1200-talet med begreppet Haeccéitas , haecceitet (SAOB), om någots individuella särmärke, dess egenart. Scotus argumenterar för att principen för individuation måste vara inneboende, unik och rätt för varje individ, och något som inte kan reproduceras, klonas, kopieras, den odelade individualiteten av varje person, det som skiljer ett ting från alla andra ting, den positiva dimensionen av varje konkret och skapad varelse som identifierar det och gör det värdigt uppmärksamhet. Sören

Kierkegaard säger, långt senare, att personen är viktigare än det allmänna. Den enskilde

är förmer än det allmänna liksom ojämna talet enligt Pythagoras sats är fullkomligare än det jämna talet, eftersom det ojämna talet inte kan upplösas i jämna hälfter. Hos det udda talet finns alltid något som blir över, som skiljer de båda hälfterna åt.

Vi kan också se här en anknytning till det S:t Bonaventura kallar Guds signatur. Om Gud, när han skapade världen, har undertecknat den som en mänsklig konstnär undertecknar ett konstverk, då bör mänsklighetens studie av världen involvera, vid någon tidpunkt, upptäckten av den gudomliga signaturen. Alla varelser speglar Gud åtminstone som spår. Högre upp i hierarkin återspeglar vissa varelser Gud som bilder. Och när bilden är fylld av nådens verklighet blir den en likhet.

I öst och väst

Det är frestande att göra det kristna livet till en andlig prestation, att klättra högre och högre, på väg upp till Gud. Som om vi skulle kunna slutföra ett steg och lämna det bakom oss eller beundra människor

som står över oss eller slå ner på människor som är under oss

Men det är mer korrekt att beskriva det trefaldiga sättet som tre dimensioner eller zoner av vår andliga väg som praktiserande troende. Dessa vägar har ett latinskt namn från västkyrkan, och ett grekiskt namn från östkyrkan.

Den första av den trefaldiga vägen är Via Purgativ a eller Katharsis . Detta är dimensionen av självundersökning, där vi avslöjar vår tendens att vända oss bort från Gud, vår egen synd.

Nästa är Via Illuminativa eller Fotosis , dimensionen av upplysning, som kommer när vi tar emot ljuset från Guds sanning, Guds karaktär, Guds energi och kärlek.

Man kan säga att om Katharsis är som att ta bort moln så att solen kan skina igenom, då är fotosis som att exponera hela oss själva för Guds ljus, så att vi kan växa och blomstra, som ett träd, nynna med i fotosyntesen. I fotosis har våra hjärtan och energier upplysts och värmts upp av Guds ljus.

Den tredje dimensionen är Via Unitiva eller Theosis , där vår vilja blir alltmer förenad med Guds vilja, våra ord och hand -

lingar, alltmer i linje med Guds ord och handlingar som uppenbaras i Jesus. I den här dimensionen dras vi in i Gud och Gud fyller oss.

När vi praktiserar via unitiva utplånas inte vår individuella unikhet av vår förening med Gud, utan den förstärks och helgas när vi lär oss att arbeta mer och mer på Guds våglängd, anpassar oss mer och mer till Guds frekvens. Våra liv blir harmonierade med Gud och allt annat som lever, som små mikrokosmos i det stora makrokosmos.

Olika aspekter

Bonaventura har flera ingångar i den skrift som han kallar ”Den trefaldiga vägen eller uppflammad kärlek.” Typiskt honom att ge många olika typer av ingångar till ett ämne. Vi kan öva oss i olika former av bön: att meditera (exempelvis genom att vara med Jesus i en båt på en stormig sjö), att be (att lovsjunga och tacka honom och utgjuta vårt hjärta inför honom) och att kontemplera (att bara vara i Guds närvaro, i tystnad, stillhet, inre samling) utifrån alla tre vägar.

Genom bön erhåller vi andlig visdom och så får vi smaka

frukterna: den stilla friden, den praktfulla sanningen och sötman av kärleken.

En annan ingång är att vi kan använda den trefaldiga vägen i hur vi läser bibeltexter. När det gäller reningens väg så går vi in i bibeltexterna för att se människan, och människans handlande, vad hon gör eller skall göra och varför.

På upplysningens väg byter vi fokus och ser på Gud och Guds handlande, i det som vi läser i bibeltexten. Hur mycket Gud har gjort för människan och överlåtit åt människan i skapelsen, hur mycket Gud har förlåtit människan i reparationsarbetet, i återupprättandet av människan och hur mycket Gud har lovat människan när det gäller hennes förhärligande.

Och sedan på enhetens och föreningens väg ser vi både människan och Gud och hur de samverkar med varandra, i förbundet mellan Gud och människa.

visar riktningen i vårt hjärtas hållning i själens förening med Gud, hur vi uttrycker intimiteten i kärleken gentemot Gud. Skriften är skriven till en präst, vid mitten av 1200-talet, som en kort vägledning på mystikens väg. I den intima relationen mellan vår själ och honom, uppmanar Bonaventura oss att alltid säga till Herren: ”Det är Dig jag söker, i Dig jag hoppas, det är Dig jag längtar efter, till Dig lyfter jag mig, det är Dig jag tar emot, det är Dig jag upphöjer och Dig jag ytterst håller mig fast vid ”.

En ingång som Bonaventura tränger in i är hur de mänskliga perspektiven förändras när man går den trefaldiga vägen och hur vårt hjärta steg för steg vidgas mot kärleken. Om vi ska vandra en andlig väg måste vi liksom töja ut vårt hjärta, det måste bli större och större. Vi ska sträcka ut vårt hjärta inåt, utåt, uppåt och så vidare.

Detta är titeln till Bonaventuras skrifter De Triplica Via alias Incendium Amoris vilken

På reningens väg är det en inre riktning mot samvetet, det Bonaventura kallar samvetets sting: att väcka vårt samvete, att anklaga oss själva för att vi exempelvis underlåtit att ge Gud all vår tid, elaka tankar, ord, handlingar och att visa

”Den trefaldiga vägen eller uppflammad kärlek”

ånger över vår synd för att ta emot den inre glädjen.

På upplysningens väg sträcker vi oss upp mot Gud för att ta emot det Bonaventura kallar insiktens stråle, med tacksamhet över att han verkligen har beskyddat oss från att begå många svåra synder, han har efterskänkt vår skuld, och vi ger honom vår tacksamhet. Vi liksom breddar hjärtat för att ta emot alla de gåvor Gud vill ge oss, och låter dessa gåvor få utrymme, få räckvidd inom oss. Guds gåvor till oss är oändligt mångfaldiga och underbara och så överflödande att vi aldrig kan ta emot allt det Gud ger och vill ge: i naturen, genom nåden, att få vara Guds barn, vara hans vän, hans dotter och hans brud.

På föreningens och enhetens väg gäller det att som Bonaventura uttrycker det att ta emot visdomens lilla flamma: att vi vänder vårt hjärta bort från kärleken till allt skapat, till att

älska Gud med hela vårt hjärta. Att vi prioriterar relationen med den älskade som är Gud

själv, själens älskade, Brudgummen. Och vi får här insikten att det är genom kärleken som vi får allt det vi saknar, vi

får allt gott vi behöver i överflöd och framför allt att Brudgummens åtråvärda närvaro uppnås endast genom kärleken. Så matar vi liksom denna visdomens kärleksflamma och vi upplyfter våra hjärtan till Gud, till det ofattbara, mot den som vi längtar efter och vill älska helt och fullt. Han som inte kan fattas med tanken men vidröras med kärleken och så vidgas vårt hjärta och brinner med Guds kärleks eld.

I bönen

Det typiskt franciskanska, som går tillbaka på S:t Franciskus av Assisi, är att allt måste göras helhjärtat, ivrigt, med hela sinnes- och känslolivet involverat, med hela vår vilja. Att i vår bön:

1. Djupt beklaga det vi brustit i. Känna sorg över skadan, skam över att du låtit dig förslavas och att du känner fruktan för faran, att du kan vara på väg åt fel håll, och straffas av evig död, det vi brukar kalla helvetet.

2. I denna din mänskliga belägenhet faller du ner inför Gud med hela din varelse och bönfaller om hans nåd. Att du ber med en stark önskan, genom

den helige Ande med hjälp av sakramenten, ivrigt söker den hjälp som vi får från helgonen, änglarna, kyrkans förbön, ja, Gud ger oss överflödande och mångfaldig hjälp.

3. Tillbedjan. Vi böjer oss inför Gud för att uttrycka vördnad och tillbedjan och beundrar Guds oändlighet som vi ser i relation till vår egen litenhet. Vi öppnar upp vårt hjärta för att återge kärlek och tacksamhet genom att beakta Guds generositet och vår egen ovärdighet. Så lyfter vi hjärtat högt upp för att liksom lyssna till det ömsesidiga samtalet mellan brudgummen och bruden. Vi erfar hur kärleken förvandlar oss, gör oss brinnande och förenar oss med Gud. I oss själva erfar vi att människan är den älskade som älskar Gud tillbaka som gensvar.

Kropp och själ måste vandra tillsammans som en helhet, Vi behöver visa vördnad genom att buga, knäfalla och prostrera. Vi visar Gud vår kärlek genom våra kroppar.

Korstecknet: när vi går in i och ut ur en kyrka, när vi sjunger lovsångerna i laudes, vesper och completorium, när vi tar emot kommunionen, och så vidare.

Vi bugar oss inför altaret, innan vi läser bibeltexterna, och efteråt: vi bugar oss inför altaret, som liksom korset är en av de främsta kristna symbolerna för Kristi kärlek.

Vi knäfaller i varje kyrka och kapell där Kristus är närvarande i sakramentet, vilket vi ser när evighetslampan lyser vid tabernaklet.

Prostrationen är svårare att utföra: att ligga helt nedtryckt till marken: vid ordenslöften, vigningar, eller som egna övningar när man är ensam i kyrkan, eller hemma. Att helt lägga sig ner, nedtryckt mot marken, inför Gud. Det yttersta tecknet på underkastelse, vördnad och ödmjukhet.

I kontemplationen

Reningen: Gråt, längta, kom nära Kristus, sök skydd i honom. I glädje och vila är vi skyddade av Guds vingar mot allt ont.

Upplysningen. Se varför Kristus lider och formas efter honom, se hur mycket han lider och omfamna honom/korset med glöd.

Föreningen. Var vaken, vaksam, öppna sinnen eftersom

Brudgummen står för dörren. Väx i tillit, eftersom han är trofast. Hungra efter honom, eftersom han är god. Låt dig bli hänryckt, upplyft, eftersom han är upphöjd. Fröjda dig, gläd dig i honom eftersom han är underbar och skönheten själv. Låt dig berusas av glädje, eftersom hans kärlek är så fullständig och rik. Låt närheten och initmiteten med honom svetsa dig fast vid honom, eftersom hans kärlek är stark. Ingenting kan längre skilja dig från Guds kärlek i Kristus (Rom 8:35).

I den inre bönen

Så har vårt hjärta längs med den trefaldiga vägen utvidgats, tänjts ut i kärleken, genom kärleken, till kärleken. I den intima relationen mellan vår själ och honom låt oss alltid säga till Herren: ”Det är Dig jag söker, i Dig jag hoppas, det är Dig jag längtar efter, till Dig lyfter jag mig, det är Dig jag tar emot, det är Dig jag upphöjer och Dig jag ytterst håller mig fast vid ”.

Kärleken är vägen och målet Den fullkomliga kärleken vill dö för nästans frälsning. Vi kan inte älska vår nästa fullkomligt innan vi når en fullkomlig kärlek till Gud. Det är på grund av

Gud vi älskar vår nästa: endast på grund av honom som vi finner nästan älskvärd.

S:t Bonaventura beskriver sex steg i att växa i kärlek till Gud, att älska honom av hela vårt hjärta:

1. Känslighet, som lär oss smaka att Gud är god.

2. Iver att helt tillhöra den Älskade.

3. Övermättnad; ingen tillfredsställelse finns i något annat än den hon älskar.

4. Berusning: söker inte längre tröst utan älskar och söker korset. Som en berusad tar av sig alla kläder ogenerat så agerar själen här.

5. Trygghet: ingenting kan skilja henne från Gud, står ut med allt, all rädsla är borta.

6. Frid som inte kan störas av något: tystnad, ro, stillhet.

Så leder den trefaldiga vägen till: den stilla friden, den illuminerande sanningen, den söta välsmakande kärleken, fördrivandet av synden, efterliknandet av Kristus och föreningen med Brudgummen.

Vi tackar Gud för julfirande, nyårshelgen och firandet av Trettondedag jul och för hela år 2022.

Pandemin tonade ut och sedan kom kriget, de skenande elpriserna och inflationen. Sammantaget har det rått en osäkerhet som nog inte bara är ekonomisk och som påverkat människors beslut att boka tid för en kurs eller retreat på Berget.

Att det ändå har fungerat så bra som det har gjort kan vi bara tacka Gud för samt alla generösa vänner till Berget.

Några tråkiga saker har inträffat och däribland att våra koi-karpar har dött, korsvägen har vandaliserats, diskmaskin, fönster och bergvärmepump har gått sönder... I det stora hela är det ändå småsaker.

Vi har fått fortsatt hjälp av Lena

Eckerdal på kansliet och sedan också Tomas Norgaard. Fortfarande är den långsiktiga kanslilösningen inte ordnad, men det har gått över förväntan.

Vi har haft många anmälningar till kurser och retreater under våren.

I maj kommer den årliga arbetsveckan då vi också har årsmöteshelg enligt följande:

22-26 maj: arbetsdagar.

26 maj kl. 19.00: årsmöte för S:t Sigfrids Boklåda.

27 maj kl. 10-12: seminarium för Bergets huvudmän, styrelse och kommunitet.

27 maj kl. 12.00: årsmöte för Stiftelsen Berget .

27 maj kl. 14.30: årsmötesföredrag (inte klart ännu med föredragshållare: har någon ett tips?).

För övrigt så finns det ständigt behov av volontärer och vi vill uppmuntra fler att avskilja en helg eller en vecka för att hjälpa till i det som behövs. Vi behöver kontinuerligt hjälp med olika saker.

Tag kontakt med Ingrid och kom

överens: ingrid@berget.se

f. Peder Bergqvist, föreståndare

S:T SIGFRIDS

BOKLÅDETIPS

John Cullberg

Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker

Artos 2023

Initiativet till denna bok togs av stiftelsen Sverige och kristen tro och Lennart Sjöström har fungerat som redaktör. Volymen är gedigen både till omfång och innehåll, många kända röster berättar om denne västeråsbiskop. Ett både rörande och underhållande avsnitt står hans son Johan för, där han berättar om båda sina föräldrar.

Vi på Berget har en vacker byst föreställande biskopinnan Eva Cullberg i Rättviksrummet och John Cullberg deltog vid invigningen av S:t Davids kapell. Mot slutet av denna bok berättas också om just biskop Cullberg och S:t Davidsgården.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

Mäster Eckhart

Medeltida mystik predikningar II

Översättning Bertil Brisman

Artos 2018

Boken är förstås inte ny, utan en språklig bearbetning som nu finns i nyutgåva. Vi har länge vant oss vid att det bara finns en samling med Mäster Eckeharts predikningar, men nu finns det alltså åter två volymer av denne medeltida mystikers nedtecknade predikningar.

Öppettider:

tisdag, fredag, lördag kl. 14-16

onsdag och söndag till kl. 14-15

Kontakt: bokladan@berget.se

Vägen till Berget, del 1

Sommaren 2009 besökte jag Berget för första gången. Några månader tidigare hade jag gått igenom en uppskakande separation. Kvinnan - vars kärlek jag tagit för given i ett decennium - hade fått nog. Det spelade ingen roll hur mycket det bönades, gapades eller lovades. Dörren small igen en ljummen söndagkväll.

Den kommande tiden blev en dimmig mix av naivt hopp, ömkande självbedrägeri och en långsam färd mot en smärtsam

insikt; kärleken till mannen hon hade älskat - och lovat evig trohet - var släckt och skulle aldrig tändas igen.

Tiden - och jag - kröp fram. Mörka dagar och ljusa nätter. Panik och sammanbrott var mina påträngande grannar. Endast stora doser terapi och fysisk träning höll igång andning och förstånd.

Ett steg i taget. Minimala förväntningar. Rom byggdes inte på en dag.

Hermann Dill, postulant i Kommuniteten den heliga Treenigheten på Berget.

Vägen upp till Berget, processionen från Rättviks kyrka upp till S:t Davidsgården den 18 november 1962.

Oroliga vänner undrade vad jag hade för semesterplaner. Kanske hänga med till en mysig liten by i Katalonien tillsammans med några småbarnsfamiljer? Eller en resa med singelgrabbarna till Grekland där hedonistiska övningar utlovades?

Tack, men nej tack. Något annat behövdes. Men vad? Famlande försökte jag formulera meningar av flyktiga tankar; en vacker plats, ett meningsfyllt sammanhang, stillhet, möjligheter till eftertanke, nya perspektiv…

En av grabbarna som skulle till Grekland föreslog - med viss sarkasm - att gå i kloster kanske vore något? Jag skrattade syrligt och svarade att det måste bli riktigt kallt i helvetet innan det händer.

Några timmar senare började det snurra nya frågor i de vanligtvis monotona tankekedjorna. Kloster? Vad gör man där? Finns de kvar? Brände inte 68-vänstern upp dem under ett febrigt vansinnesrus?

Nyfiken och en smula upprymd lämnade jag ensamhetens palats - min säng - slog på datorn och sökte efter kloster i Sverige. Bland de första träffarna var Berget i Rättvik. Ljuv nostalgi från barndomens Dalarna skölj -

de över mig; skidresor till Sälen, midsommarfirande i Långlet, besök hos gudfar i Mora, fina Nina i Furudal. En oskuldens tid. Klick.

Lusläste Bergets hemsida och förstod snabbt att de inte bedrev någon renodlad klosterverksamhet, men att det fanns stora likheter, att de tog emot volontärer och att alla var välkomna. Spännande.

Snabbt författades ett mejl - till den anvisade kontaktpersonen Ingrid - med en kort personlig presentation, några önskemål och en orolig fråga; var även personer utan tro välkomna? Svaret kom fort; självklart är du välkommen, när vill du komma, hur länge vill du stanna?

Några veckor senare satt jag på tåget till Rättvik. Stolt över att ha vågat öppna en dörr mot något nytt. Nervös över hur det skulle fungera att leva i tre veckor omgiven av människor som dedikerat lever sin tro.

Mina personliga erfarenheter av kristendomen och kyrkan vid den tiden var få och färgade av fördomar. Miljön och kulturen som hade fostrat mig var inte bara sekulär, den var direkt fientligt inställd till religioner i allmänhet och kristendomen i synnerhet.

Tåget anlände. Siljan glittrande tillsammans med glassätande

bekymmerslösa människor på perrongen. En äldre kvinnamed sprudlande utstrålningkom fram och presenterade sig som Ingrid, hälsade hjärtligt välkommen och undrade om resan gått bra?

Under bilresan från stationen blåste mycket oro bort tack vare Ingrids varma entusiasm, nyfikna frågor och smittande gapskratt. Men jag undrade hur tusan hon kunde identifiera mig så enkelt i folkvimlet på perrongen. Försökte få en syl i vädret och flika in en fråga om det - vilket inte var enkelt - eftersom Ingrid öste på med färgstarka anekdoter om tidigare volontärer.

Eureka ! Volontärer som kommit till Berget utan tro - med ett svart moln hängande över sig - var inga nyheter. Ingrids rutinerade öga känner förmodligen igen den typen av Homo sapiens på flera mils avstånd. Samtidigt vände hon sin blick mot migtrots hög hastighet och massor av mötande trafik - och sa att du ska nog se att det här kommer gå bra.

Vi anlände till en byggnad som förde tankarna till den gamla

TV-serien Månbas Alpha. Efter ha blivit inkvarterad i ett enkelt rum informerades jag om att de kommande tre dagarna skulle spenderas i fullständig tystnad. Inget arbete. Inget umgänge.

Inga telefonsamtal. Ingen TV, radio eller dator. Ingenting. Vad i helskotta är det här?

De första 24 timmarna var plågsamma. Tiden gick lika trögt som den gjorde när jag var barn och hade tråkigt. De gemensamma måltiderna i tystnad påminde om modern performancekonst. Rastlösheten omintetgjorde alla försök till att slå sig ner med en bok eller njuta av naturen. Att sova var omöjligt.

Sedan hände något. Tankar, andning och puls sansade sig. Tystnaden blev en vän. När det blev läggdags föll jag in i en djup rogivande sömn. Nästkommande dag var alla sinnen fint kalibrerade och all störande distorsion borta.

När tystnaden bröts och jag gick in i den vanliga volontärslunken på Berget - med arbete, umgänge och bön - kände jag ett härligt lugn. Livet var enkelt och det var enkelt att bara vara jag.

Det blev tre veckor som överträffade alla förväntningar.

Stillheten, ödmjukheten och andligheten - som präglade Berget - fungerade som ett djupverkande balsam för både själ och kropp. Det som var brutet började läka.

Trots denna mirakelkur reflekterade jag aldrig över de bakomliggande orsakerna. Jag var oförmögen att se något som helst samband mellan den levande spiritualiteten på Berget och det kärleksfulla hopp som börjat bubbla.

När det var dags att resa hem - i bilen på väg ner till stationen - hörde sig Ingrid för om det fanns intresse av att komma tillbaka och om min relation till kristendomen hade förändrats.

Svarade svävande att man aldrig kan veta hur framtiden gestaltar sig och ett par andra varianter av artigt snömos.

Ingrid - och hennes rutinerade öga - fattade vinken så klart. Inga sura miner. Lycka till. Hör av dig om något förändras. Berget finns alltid kvar. Stor kram.

Ett kort tag efter hemkomsten stod det helt klart att jag var redo för en comeback . Men inte till Berget utan till en uppgraderad variant av det liv jag var bekant med. Jag kände mig starkare än någonsin tidigare och såg inga gränser. Världen skulle bli min lekplats. Med nyvunnen spänst i steget - och en enkel biljett - slängde jag mig iväg.

Efter en del kringflackande slogs pålarna ned i Phuket. Där var förutsättningarna perfekta för att förverkliga drömmen om att bli en fulländad osårbar modern människa.

Fåfänga ideal uppnåddes. Köttsligt begär tillfredsställdes. Moral ignorerades. Girighet bejakades. Jag trodde jag höll på att knäcka koden för evig och fullständig lycka.

Åren gick. Livet var rosa och jag ville bara ha mer och mer och mer. När min pappa hastigt blev mycket sjuk och låg för döden blev jag självklart ledsen, men mest av allt blev jag arg eftersom det störde min självförhärligande jakt efter mer njutning och bekräftelse.

Efter en kort resa hem till verkligheten i Sverige - för att ta ett sista farväl av pappa - undvek jag alla former av sorgearbete och reflektion.

Fler år gick och farten bara ökade. När jag själv blev allvarligt sjuk - en helt logisk konsekvens av min vandel - ignorerade jag alla anvisningar från läkare och experter. Lite rysk roulette piggar bara upp tillvaron när man lever i en förförisk illusion av odödlighet.

Mot all logik tillfrisknade jag. Så det blev ingen sista dans med djävulen. Det blev många fler.

Men till slut brast det. Jag började gråta - i situationer och på platser som var helt omöjliga att förklara - och tappade aptiten på precis allt. Flera gånger vaknade jag upp i en hög av sönderslagna möbler, trasiga kläder, krossat glas, blod och avföring, utan att ha något som helst minne vad som hänt de senaste dygnen.

Körde motorcykel om nätterna med lyset släckt och slutna ögon.

Slutade svara när någon försökte kontakta mig.

Tankarna vandrade i tusen

riktningar och alla beprövade metoder som brukade hjälpa mig att komma till ro - om än

tillfälligt - hade slutat fungera.

Det innersta lagret av min mask höll på att smälta bort och jag hatade intensivt vad jag såg i badrumsspegeln.

Tårarna föll oftare och rikligare. Alltmer naken och ensam. Rädd både för livet och döden. De desperata - och tysta - skriken efter undsättning ekade tomt. Hopplös och hjälplös föll jag till slut på knä och bad om nåd, trots att jag var övertygad om att det inte fanns någon nåd. Allt som väntade var den fullständiga kraschen in i den stora meningslösheten. Då blänkte det till. Jag kände ett litet frö i mig. Häpenhet. Chock. Kollaps. Uppvaknandet var omtumlande och smärtsamt. De djupt ingraverade instinkterna av gudsförnekelse mobiliserades snabbt och gick till massiv attack. Vad än det där fröet var skulle det förgöras.

En utdragen process inleddes där både frågorna och svaren låg långt bortom mitt förstånd. Alla försök till förklaringar och rationaliseringar föll platt.

Till slut förstod jag att jag måste hem till Sverige igen men det var inte med någon övertygelse väskorna packades. Det fanns ingen tydlig plan eller utstakat

mål. Bara en förnimmelse av något slags väg framåt.

Efter ha landat i Sverige - både fysiskt och psykiskt - skyndade jag försiktigt och vandrade på redan upptrampade stigar. På ytan såg det ut som om livet gick i rätt riktning - bra jobb, bra bostad, hälsosamma rutiner, försiktigt andligt utforskande, regelbunden terapi, nya bekanta - men det var en korrupt harmoni som drev mig mot ett gigantiskt återfall. Den insikten tvingade mig att verkligen försöka lyssna till det som viskats - i den mest svåråtkomliga delen av mitt undermedvetna - i nästan två års tid; En törst efter ett liv i sann kärlek, med mening och ro, tillsammans med ... Jag vågade inte säga Gud ännu, inte ens tyst för mig själv. Men jag visste.

Men hur skulle det gå till rent praktiskt? Småborgerligt församlingsliv på halvtid? Skulle aldrig funka. Enbart ett inre sökande på kammaren? Inte en chans.

För att massera upp min andliga kramp krävdes vägledning, struktur, handling och tålamod.

Strax därpå började Berget dyka upp i tankarna. Fast den här gången tog det betydligt längre tid innan det skrevs ett mejl till Ingrid. Insatserna var för höga, tvivlen för många, rädslan för stor.

Nu handlade det inte om ett spännande avbrott från en gråsvart vardag utan om att finna en plats som gav mig en möjlighet att vattna det lilla fröet.

Fortsättningar följer.

Berget behöver

Om du har möjlighet att hjälpa till, hör av dig till Ingrid: ingrid@berget.se

Kontakta: peder@berget.se

Joseph Alois

Ratzingers (1927-2022)

professorsavhandling som publicerades 1959

avhandlar S:t Bonaventuras

historieteologi.

Historieteologi är ett försök att se de stora dragen i Guds

handlande i människans historia. Kyrkofäderna hyste tanken på ett jordiskt tusenårsrike före den yttersta domen (kiliasm).

Påve Benedikt XVI och S:t Bonaventura

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Klemens av Alexandria menade att också den hedniska kulturen varit en förberedelse för evangeliet. Eusebios av Caesarea fascinerades av att inkarnationen varit inledningen till den romerska freden genom kejsar Augustus. Och den helige Augustinus tecknar i ”Guds stad” de två principer, som löper parallellt och tvinnas in i varandra, tvärs igenom kyrka

och stat. Guds stad och djävulens, kärlekens och avundens civilisation. Guds stad upprättas här i tiden men hör egentligen till den kommande eonen och blir uppenbar först efter tidens slut. Under medeltiden formulerade cisterciensabboten Joachim av Fiore tanken om tiden som tredelad: Faderns epok i Gamla testamentet, Sonens i Nya och en tredje tid, Andens, som skulle snart bryta in med fred och samförstånd.

S:t Bonaventura är till viss del påverkad av Joachim av Fiore och betonar den historiska karaktären av Skriften. Kyrkans liv är som ”ett frö som växer med tiden” och Ratzinger skriver i sin avhandling: ”Från en objektiv synvinkel är Skriften förvisso fullständig, men dess mening återfinns i en kontinuerlig utveckling som slingrar sig igenom historien och som ännu inte har tagit slut”. Idag kan vi förklara många saker som fäderna ännu inte kunde uttrycka eftersom det som för dem fortfarande var i framtidens dunkel för oss representerar ett förflutet som redan är tillgängligt. Från Skriften utvecklas därför ständigt ny kunskap. I den händer fortfarande något. Detta fenomen, den här

historien kommer att fortsätta så länge det finns en historia. I den Heliga Skrift upptäcks nya betydelser, de mångfacetterade teorierna, som är som droppar i det oändliga havet. Den heliga Skrift innehåller framtiden som bara kan tolkas om man känner till det förflutna. Dessa mångfacetterade teorier med obegränsade betydelser är som fröna inneslutna i frukten. Vem kan förstå dem alla eftersom ett enda frö ger upphov till skogar som i sin tur ger oändliga frön?

Så är det för det meningsbärande fröet i den Heliga Skrift som ”med tiden är involverade sig i en konstant tillväxtprocess”. Ändå är mycket fortfarande oklart. ”Detta representerar för teologen, tolkaren av Skriften, en viktig medvetenhet: det visar honom att han i sin tolkning inte kan frigöra sig från historien, varken det förflutna eller framtidens. På detta sätt blir tolkningen av Skriften en historieteologi, en belysning av det förflutna som profetia om framtiden”.

FÖR BONAVENTURA utgår hela tillvaron från Gud för att så småningom återvända till sin ursprungspunkt, en återkomst, ett återställande och att ledas

tillbaka till ursprunget. Ratzinger ser detta som ett uttryck för Bonaventuras anti-aristotelism vilket visar sig i hans historiska teologi och har att göra med hans syn på tiden. S:t Bonaventura har en annorlunda historiesyn än S:t Thomas och menar att världen är ordnad efter en egressus och en regressus i vars mitt Kristus står. Tiden är framför allt skapelsens tid som ordnar allt skapat utifrån att allt utgår från och återvänder till Gud och därför handlar om en frälsande tid eller frälsningshistoria. Historien består av två korresponderande rörelser, egressus och regressus , och Kristus är vändpunkten i dessa rörelser och ett centrum som både delar upp och förenar. Bonaventura ser Aristoteles tidskoncept som en oändlig linje utan inre ordning vilket han kontrasterar med en form av cirkulär rörelse som en bild av den kristna tidsförståelsen. Tidens cirkel utgår från Gud, genom Kristus, till Gud, där den enskilda individens cirkulära rörelse från Gud till Gud överförs till ett cirkulärt koncept för hela världshistorien. I den historiska cirkulära rörelsen är Kristus själva centrat just i sin korsfästelse. Korset definierar det absoluta mittpunkten i

cirkeln genom de vertikala och horisontella linjerna som möts i mitten. Mittpunkten, för varje människa och för hela mänsklighetens historia, det som förlorats blir återfunnet genom korset. I sin studie av Bonaventuras historieteologi upptäcker Ratzinger också att Bonaventura presenterar Kristi död och uppståndelse som det fullständiga historiska uttrycket för den inneboende och ursprungliga likheten mellan Gud och människan. Kristus antar helhjärtat, som mellanrörelsen, på korset, ända till slutet, mänsklig likhet med den gudomliga likheten, sann mänsklighet förenad med hans mänsklighet. Kristi kors är den centrala manifestationen av hur människan är Guds uttryckta likhet på ett helt historiskt sätt. Kristus är den förlorade mittpunkten som återfinns genom mötet mellan korsets horisontella och vertikala linjer och så har Kristus löst världshistoriens geometriska problem.

I VÅR TID har teologer försökt klargöra sambanden mellan Guds ingripande i historien och de mänskliga strävandena. Andra vatikankonciliet var det första koncilium som behandlade denna fråga utförligt. I sex-

tiotalets framgångsanda ställs det mänskliga framsteget i dess förhållande till Gudsriket: de båda sammanfaller inte men kan inte heller skiljas åt. All mänsklig strävan måste till slut renas i Påskens mysterium och i den kommande världen skall alla mänskliga värden, främst kärleken och dess verk, återfinnas i oförvanskad form, vilket ger det mänskliga arbetet dess djupaste motivation.

NÄR BENEDIKT XVI den 3 mars 2010 höll en allmän audiens uttryckte han sin kärlek till det franciskanska och sin vördnad för kyrkoläraren S:t Bonaventura:

”När jag tar upp detta ämne känner jag en viss nostalgi, för jag tänker tillbaka på min forskning som ung om denna författare som var mig särskilt kär. Min kunskap om honom hade stor inverkan på min formering. För några månader sedan gjorde jag med stor glädje en pilgrimsfärd till platsen för hans födelse, Bagnoregio, en italiensk stad i Lazio som vördar hans minne.

S:t Bonaventura levde på 1200-talet, en epok där den kristna tron på djupet hade genomsyrat Europas kultur och samhälle samt inspirerade oförgängliga verk inom

litteraturens områden, den visuella konsten, filosofi och teologi. Bland de stora kristna gestalterna som bidragit till sammansättningen av denna harmoni mellan tro och kultur utmärker sig Bonaventura, en handlingens och kontemplationens man, med djup fromhet och klokt styre.

Han kallades Giovanni di Fidanza. han berättar själv om en episod som inträffade när han fortfarande var en pojke och präglade hans liv djupt. Han blev allvarligt sjuk och till och med hans far, som var läkare, gav upp allt hopp om att rädda honom från döden, så hans mor hade tillgripit förbön av S:t Franciskus av Assisi, som nyligen hade helgonförklarats, och Giovanni återhämtade sig.

Den fattige mannen från Assisi blev ännu mer bekant för honom flera år senare när han var i Paris, dit han hade rest för att studera. Han lyckades väl och vid den tidpunkten, som för så många unga män förr och även idag, ställde Giovanni sig själv en avgörande fråga: ”Vad ska jag göra med mitt liv?”. Fascinerad av vittnesbördet om glöd och evangelisk radikalism

från franciskanbröderna som hade anlänt till Paris 1219, knackade Giovanni på dörren till ett franciskankonvent och bad om att bli insläppt i den stora familjen av S:t

Franciskus lärjungar. Många år senare förklarade han skälen till sitt beslut: han erkände Kristi agerande i S:t Franciskus och i den rörelse han hade grundat. Så skrev han i ett brev riktat till en annan broder: ”Jag bekänner inför Gud att anledningen till att jag älskade den välsignade Franciskus liv mest är att det liknade kyrkans födelse och tidiga utveckling. Kyrkan började med enkla fiskare och berikades därefter av mycket framstående och visa lärare; den heliga Franciskus rörelse byggde inte på människors klokhet utan på Kristus” (Epistula de tribus quaestionibus ad magistrum innominatum).

Omkring år 1243 var Giovanni klädd i franciskansk dräkt och tog namnet ”Bonaventura”. Han skickades omedelbart bort för att studera vid Teologiska fakulteten i Paris där han tog en rad mycket krävande kurser. Han erhöll de olika kvalifikationer som krävdes för en akademisk karriär [...] Han var i kontakt med lärare och elever från hela Europa som möttes i Paris och han utvecklade sitt eget personliga tänkande och en andlig känslighet av stort värde som han under de följande åren kunde ingjuta i sina verk och i sina predikningar, på så sätt blev han en av de viktigaste teologerna i kyrkans historia. [...]

Under dessa år i Paris, rasade en

våldsam strid mot de tiggarbröder som följde S:t Franciskus och S:t Dominicus. Deras rätt att undervisa vid universitetet ifrågasattes och tvivel sattes till och med på äktheten av deras gudsvigda liv. De förändringar som mendikantordnarna införde i sättet att förstå det religiösa livet var så helt nya att inte alla lyckades förstå dem. [...] Stormen blåste över, åtminstone för ett tag, och genom påven Alexander IVs personliga ingripande år 1257 erkändes Bonaventura officiellt som doktor och mästare vid universitetet i Paris. Han var dock tvungen att avsäga sig detta prestigefyllda ämbete eftersom han samma år valdes till generalminister av franciskanordens generalkapitel. Han utövade detta ämbete i 17 år med visdom och hängivenhet, besökte provinserna och skrev till sina bröder, och ibland ingrep han med viss stränghet för att eliminera missbruk. När Bonaventura började denna tjänst hade mindrebrödernas orden upplevt en extraordinär expansion, de var mer än 30 000 bröder utspridda i Europa och med missionärer i Nordafrika, Mellanöstern, och även i Peking. Det var nödvändigt att konsolidera denna expansion och särskilt att ge den enhet av handling och ande i full trohet mot Franciskus karisma. Det uppstod olika sätt att tolka S:t

Franciskus budskap och det var på väg att leda till en inre splittring. För att undvika denna fara accepterade och ratificerade generalkapitlet i Narbonne år 1260 en text som Bonaventura föreslog där reglerna för brödernas dagliga liv reglerades, samlades in och blev enhetliga. Bonaventura förutsåg dock att oavsett den visdom och måttlighet som inspirerade dessa åtgärder skulle det inte räcka till för att garantera att de var ett hjärta och en själ. Det var nödvändigt att de skulle dela samma ideal och samma motiv.

Av denna anledning ville Bonaventura presentera Franciskus autentiska karisma, hans liv och hans undervisning för alla bröder. Sålunda samlade han nitiskt dokument om Franciskus och lyssnade uppmärksamt på minnen från dem som faktiskt hade känt Franciskus. Detta inspirerade till en historiskt välgrundad biografi om helgonet av Assisi, med titeln ”Legenda Maior”. Den omarbetades och kortades ner till en ”Legenda minor”. Till skillnad från den italienska termen betyder det latinska ordet inte en produkt av fantasin utan tvärtom betyder ”Legenda” en auktoritativ text, ”att läsas” officiellt. Vid generalkapitlet för de mindre bröderna, i Pisa 1263, erkändes S:t Bonaventuras biografi som det mest

trogna porträttet av deras grundare och så blev det S:t Franciskus officiella biografi.

S:t Bonaventura tecknar bilden av S:t Franciskus som en ”alter Christus”, en man som passionerat sökte Kristus. I den kärlek som fick Franciskus att efterlikna Kristus, var han helt och hållet anpassad till honom. Bonaventura påpekade detta levande ideal för alla Franciskus efterföljare. Detta ideal, som gäller för varje kristen, igår, idag och i all evighet, föreslogs också som ett program för kyrkan i det tredje årtusendet av min föregångare, vördnadsvärde Johannes Paulus II. Detta program, skrev han i sitt brev ”Novo Millennio Ineunte”, är centrerat ”i Kristus själv, som ska bli känd, älskad och imiterad, så att vi i honom kan leva Treenighetens liv och med honom förvandla historien till dess uppfyllelse i det himmelska Jerusalem”. En anonym påvlig notarie komponerade ett lovord till Bonaventura som ger oss ett avgörande porträtt av denne store helige och utmärkte teolog. ”En god, vänlig, hängiven och medkännande man, full av dygd, älskad av både Gud och människor... Gud hade faktiskt skänkt honom sådan nåd att alla som såg honom genomsyrades av en kärlek som deras hjärtan inte kunde dölja” (Påve Benedikt XVI).

STIFTELSEN BERGET

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK

0248-79 71 70

E-POST: info@berget.se

WEBBSIDA: www.berget.se

Nästa nummer är temat:

BERGETS VISION

UUUUU

är en tidskrift som utges fyra gånger per år

Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening

får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323

Swish: 123 337 20 75