Unum 2022-2

U

UU U NR 2 ÅR 2022 ÅRGÅNG 39

U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: VARATS OCH MINNETS MYSTIK

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

VARATS OCH MINNETS MYSTIK

Ledare 3 F. Peder Bergqvist Minnets mystik 4-9 F. Peder Bergqvist Anafora - Att lyfta och att lyftas upp Carolina Johansson

10-14

Boktips Marie Erenius Bergqvist 15 Berget, en plats att hitta sitt kall på!

Oskar Sundin

16-17

Vänbrev 18 F. Peder Bergqvist Presentation av kommuniteten - Berit Edman Berit Edman

20-21

Vittnesbörd 22-25 Br Emmanuel OCD Varandets mystik 26-29 F. Peder Bergqvist

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

KENOSIS - GUDS EGET SÄTT ATT VARA

S

å har vi fått fira Påsk och på nytt förenat våra egna liv med Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse.

Genom detta mysterium får vi del av det liv som är oförstörbart och som förvandlar syndare till helgon. ”Det finns inget helgon utan ett förf lutet och ingen syndare utan en framtid” (S:t Augustinus). Detta hoppfulla budskap f lödar fram ur Guds eget sätt att vara, då han utblottar sig själv, tömmer sig på allt eget, för att göra rum för alla syndare.

Allt är älskat till existens, till vara.

Ur-Fadern, Sonens Fader, är inte en patriarkal lynnig gubbe som förtrycker och bestraffar utan den fullständiga intimiteten, ömsesidigheten, och relationen baserad på ursprunget, att vara den förste i allt. Han är den förste som ger rum för allt som följer efter det första. Fadern, som ursprung till allt, är självutgivande kärlek, dold i sin Sons mysterium.

Den ödmjuke Treenige Guden uppenbarar sig i den korsfästes utsträckta armar på korset som den självutbredande och självutgivande kärleken.

Faderns kenosis är ingenting annat än att han är den som ger hela sig själv, allt det han är, till Sonen för att han ska bli den han är. Utan ursprung är Fadern källan till allt, den förste och förnämste, fullhetens källa.

Sonen uttrycker helt och fullt allt det Fadern är, Sonen är Faderns eviga och fullkomliga konstverk. Fadern är ingenting i sig själv och allt i och för den Andre.

Sonen visar i sin utblottelse vem Fadern är, när han tömmer sig själv på allt för att förena sig med alla brottslingar, fördömda och återlösa alla hopplösa och förtappade. Av evighet ger Sonen sig själv till Fadern, som en frivillig gåva i Faderns fulla tjänst.

Det är denna attityd hos Sonen som vi ser i hans mänsklighet, i inkarnationen, när han ödmjukar sig och blir människa, lydig Fadern intill döden, döden på ett kors.

Andens kenosis är ett totalt självutgivande i att inte önska något för sig själv, att alltid peka på den Andre, Fadern och Sonen. Anden står utanför strålkastarljuset, och liksom gömmer sig i Fadern och Sonen.

Sådan är Guds kenotiska kärlek, en evig rörelse där Fadern hela tiden ger hela sig själv till Sonen, och Sonen ger allt tillbaka till Fadern, i den helige Andes eget självutgivande av sig själv.

Den död vi ser på korset uppenbarar vem Gud är av evighet. Gud är den som dör bort från sig själv, för att ge liv och plats åt den andre, och detta har han lagt ned i oss som ett mönster, för att människan ska finna sig själv genom att ge sig själv som en fri gåva.

Unum 3

MINNETS MYSTIK

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare S:t Franciskus av Osuna är ett av de helgon som reflekterat över minnet. Han var spansk kontemplativ franciskanbroder på 1500-talet.

M

inns alltid Gud, så uttrycker sig S:t Franciskus av Osuna (1497-1541) när han mediterar över bokstaven M (”Memoria ten de contino”), i sitt tredje andliga alfabete. Glömska är för Osuna en sorts död som berövar minnet på dess skatter. Men Gud kan inte glömma, han som i sitt eviga minne bevarar den oändliga kunskap som föds ur hans förståelse i vilken allt lever i en oändlig oförglömlighet.

S:t Bonaventura (1217-1274) skriver att det händer något med vårt mänskliga minne när vi träder in i himlen. Gud kommer då för vårt minne att vara ”evighetens oavbrutna flöde”. Då lever vi inte längre i glömskans land, det är inte längre fråga om dåtid, nutid och framtid, utan vårt minne har nått sin fulla potential. I samma anda skriver

S:t Ambrosius om att ”minnet är det enda botemedlet för utebliven lycka i det förflutna och hoppet om den lycka som skall komma”.

Minnet, en gudomlig kapacitet Alla våra inre förmågor är inplanterade i oss av naturen, och de är vägar till Gud, de är en avbild av evigheten och Gud själv. När vi förmår se detta möter vi Gud genom oss själva och i oss själva.

I en skrift från år 1259, som var tänkt att vara en vägbeskrivning i det kristna livet, skriver Bonaventura om att människans minne överskrider tid och rum: dåtid, nutid och framtid. Minnet håller nämligen kvar det som har varit genom att komma ihåg det, tar emot det som är aktuellt i nuet och föregriper det kommande. Så ”innehar minnet en likhet med evigheten, vars odelbara närvaro sträcker sig ut

Unum 4

manhang koncentrerar vi oss främst på hoppet, eftersom det renar vårt minne och riktar oss framåt. Vi är präglade av vår historia. Vi bär med oss saker i vår ryggsäck som gör det svårt för oss att komma vidare. Vi är bundna av vissa erfarenheter, vissa minnen, som gör det svårt för oss att gå in i Guds närvaro. Vi Minnet och hoppet tyngs ofta av våra minnen och vågGenom vårt dop, då den helige ar inte lita på att Gud kan ingripa i Ande ingjöts i oss, har vi fått ett vårt aktuella liv. Därför behöver vi inre organ, som består av tro, hopp hoppet, som liksom frigör minnets och kärlek, vilka också kallas ”teo- kraft i oss. logala dygder”. Det är krafter som Evigheten tränger in i tiden genom kommer från Gud och drar oss till hoppet. Hoppet befriar oss från tiGud, de är kontaktnätet med Gud. dens förbannelse och instängdhet, För att komma Gud nära har vi så att vi kan inrikta oss på Guds genom dopet, ja, redan genom vår evighet och Guds nu. Hoppet anskapade existens fått en potential ger riktningen framåt, driver oss till tro, hopp och kärlek i oss. De mot Gud och inriktar oss på evbehöver växa till för att vi verkli- igheten. Hoppet hjälper oss att få gen skall söka Gud med rätt organ. kontakt med Gud i hans existensVåra naturliga sinnen räcker inte form, evigheten, mitt i tiden, i mitt till, eftersom Gud lever i en annan liv, hoppet är ett föregripande av dimension av verkligheten. De na- ”evighetens oavbrutna flöde”. turliga organen situerar oss här i den skapade verkligheten. Men för Tankar, minne och bön att få kontakt med Gud, som lever S:ta Teresa av Jesus (1515-1582) lär i en annan dimension, behöver vi oss att tankarna inte är det viktitro, hopp och kärlek, som egentli- ga. Vi har en tendens att identifiera gen bildar en organism. Det är med bönen med tankeverksamhet. Retron, hoppet och kärleken som vi dan Mäster Eckehart sade, att en förenas med Gud och får de natur- tänkt Gud försvinner mycket fort, liga förmågorna att fullkomnas. men den äkta och sanne Guden Tron renar vårt förstånd och kärle- försvinner aldrig. Det finns nåken renar viljan. Men i detta sam- got djupare än det vi kan fånga in till alla tider. Därmed framgår genom minnets aktiviteter att själen själv är Guds ”avbild och likhet”, och så till den grad närvarande för sig själv och har Gud närvarande, att själen verkligen griper tag i honom och genom sin förmåga har kapacitet för Gud och kan vara delaktig i honom”.

Unum 5

med våra tankar. Teresa återkommer gång på gång till vår oförmåga att hålla tankarna i styr. Det har något med Guds pedagogik eller med Guds humor att göra, för det gör oss lite ödmjuka, när det går upp för oss att vi inte kan fånga in Gud med våra tankar.

Vi skulle ju så gärna vilja kontrollera våra tankar, vilja samla oss och ha goda och fina tankar. Men rätt snart märker vi att tankarna, som Teresa säger, antingen är som nattfjärilar, som kretsar kring ljuset och flyger hit och dit, eller som vilda hästar, som drar oss någon annanstans. Vi behöver acceptera att vi inte kan kontrollera våra tankar, eftersom det är så mycket onödigt som fastnar på vår inre näthinna, som gör att våra tankar flyger och far.

Bön är inte i första hand att kunna koncentrera sin tankeverksamhet.

Teresa vill visa en annan dimension som hon kallar minne och då är det lite annorlunda än det vi menar med minne i vår tid. Minnet är något djupare, ett metafysiskt minne, en erinran om att vi är skapade till Guds avbild och hör ihop med honom. Som skapade varelser är vi skapade till Guds avbild. Någonting av den djupa insikten finns kvar i människor.

terium. Kristi kors och uppståndelse, påskens mysterium har blivit hennes innersta existens. Minnet har fyllts med ett minne av Kristusmysteriet.

Det ligger djupare än tankarna och begreppen. Det gör att den kristna människan, ibland utan att reflektera, anar att det hon lider inte bara är något likgiltigt och smärtsamt, utan det är något som förenar henne med Kristus. Det hon gläder sig över, det som fyller henne med lycka, är inte bara något som berör henne utan en försmak av den eviga lycksaligheten.

En insikt att det finns en djupdimension i hennes tillvaro. Minnet riktar henne inte bara bakåt, till det vi har varit med om, utan det riktar oss också framåt mot evigheten.

Vi kommer från Gud, vi är på väg med Gud och vi går till Gud. Han är horisonten i allt det som sker. Vår historia är frälsningshistoria. Det är som S:t Augustinus sa: ”Det finns inget helgon utan ett förflutet, ingen syndare utan en framtid ”.

Teresa vill hjälpa oss att, i bön, finna vår grund i Kristi frälsningsmysterium, och att ta till oss detta. Se att det vi tydligast erfar i bönen, är en ständig förening med Kristus.

Minnet av ett inre sällskap Teresa menar att ju längre vi kommer på vägen, desto mer blir minnet Den kristna människan, den döpta bara en enkel kärleksfull uppmärkmänniskan, är infogad i Kristi mys- samhet på Kristus, att vara i Jesu Unum 6

närvaro, i hans sällskap. Hon säger alltså att vi har ett minne av att vi har sällskap inom oss. Gud är oss närmare än vi är oss själva. Han är inte utanför oss, utan just i det som vi är, är han också med. Han lever i oss. Vi är så djupt förenade i honom att vi inte kan tänka oss själva utan honom. Jag blir vad jag är, eftersom Jesus ser på mig med sin kärlek och omtänksamhet.

Teresa betonar mycket starkt Jesu blick, detsamma ser vi i evangeliet.

Jesus ser på en människa och det förändrar henne. Bönens högsta stadium är kontemplation. När vi hör ordet kontemplation, tänker vi först att det är vi som betraktar Jesus. Men egentligen är det är han som betraktar oss. Det är det perspektivet som kan förändra allt. Bönen är i första hand hans handlande i mig, hans tilltal till mig. Det är en befriande tanke för människor.

så att hans mysterium blir konkret verklighet i vårt liv. Allt detta kan vi till sist sammanfatta i det lilla ordet: att vara hos Jesus, att bli kvar hos Jesus och se att det vi i bönen tar emot utgör vår delaktighet i hans mysterium och i hans verklighet. Jesu mysterium blir sakramentalt närvarande på våra altaren. I sitt ord och sina sakrament talar han direkt till oss.

Den helige Augustinus (354-430) säger på latin: Videntem videre (att se på den som ser på oss). Det är ett förhållningssätt som passar på hela livet, också den kristna djupmeditationen. Gud är den som hela tiden ser på oss och vi låter honom se på oss mer och mer. Vi får se på den som ser på oss. Vi får låta Jesus se på oss i tro, hopp och kärlek, låta oss betraktas. Vi får liksom dela Guds synsätt på sig själv och på hela verkligheten, dela Guds sätt att se. Vi får se på honom som han ser på sig själv.

Tänk om vi kunde se på oss själva såsom Gud ser på oss! Vilken befrielse det skulle vara att inse att vi är oändligt älskade fast vi är så inkrökta i oss själva.

Det är Du som kommer in i mitt liv.

Det är Du som ser på mig. Det är Du som talar till mig. Det är Du som visar mig Din kärlek. Gud är den handlande i bönen. Jag låter det Om vi i vår bön och meditation låter bara ske. oss betraktas av Gud, låter oss ses av Teresa vill hjälpa oss att knyta vår honom, kan tron, hoppet och kärandliga erfarenhet till minnet av leken börja aktiveras. Vi kan börja Kristi mysterier i alla dess aspek- ana att vi är oändligt älskade och att ter, att koppla det vi erfar till det Gud vill göra något oerhört vackert han vill göra för världens frälsning, av våra liv.

Unum 7

Minnet: hemkomst och närvaro Vi behöver öppna vårt hjärta och tömma det för att ge plats åt Gud. Så uttrycker sig den kontemplative spanske franciskanbrodern S:t Franciskus av Osuna, på 1500-talet. Minnet är för honom en form av inre samling, då människan kommer till sig själv, en reträtt bort från alla omsorger om det jordiska och alla tankar som distraherar oss, för att finna ro, vila och frid.

Som psalmisten säger: ”jag minns Herrens gärningar, jag minns dina forna under” (Ps 77:12).

Vi ska alltså inte lämna oss själva genom att vara frånvarande, genom tankar som distraherar oss eller oron över och omsorgen om det jordiska, som för oss bort från oss själva. Det kan vara så att Gud kommer på besök i vårt liv, men att vi då inte är hemma, vi är frånvarande. Vi ska istället vara som Abrahm som var hemma i sitt tält när änglarna kom på besök. Vi väntar i stillhet och förbereder oss för att ta emot Guds besök, han som är vårt hjärtas främste gäst. ”Se, jag står vid dörren och bultar” (Upp 3:20), han står där vid vårt hjärtats port och väntar på vårt samtycke, att vi med stor kärlek ska vilja öppna för honom. När en person inte är samlad i sitt minne, inte heller är

hemma i sig själv, då får Kristus stå kvar där utanför vår stängda dörr.

Han kallar på oss som Brudgummen i Höga Visan: ”Öppna för mig, min syster, min älskade, min duva, min fulländade! Mitt hår är fuktigt av dagg, mina lockar våta av nattens droppar” (HV 5:2). Han vill inte bara att vi öppnar dörren utan att vi gör det just för honom.

Så väntar vår Herre tålmodigt vid vårt hjärtas dörr och hoppas att vi ska öppna våra hjärtan för honom.

Osuna skriver att det dessutom kan vara så att när Herren ser att vi inte är hemma, så går han vidare, när vi är frånvarande, distraherade av våra bekymmer och tankar. Det är liksom för oss som det var för aposteln Tomas för vilken Herren inte visade sig för, förrän han var hemma tillsammans med apostlarna och samlad i sitt minne, sin erinran. Det gäller att vara på rätt plats och att inte som de okloka jungfrurna vara frånvarande när Brudgummen kommer (Matt 25:112).

Det är lätt att komma ihåg det som är synligt, för det synliga liksom etsar sig fast i vårt minne. Men Gud är osynlig, ingen har någonsin sett honom och han kan inte föreställas och därmed svår att bevara i minnet. Därför behöver vi

Unum 8

se det osynliga i det synliga, som Paulus också uttrycker det. Det man kan veta om Gud kan vi se; ”Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga” (Rom 1:20). Och genom tron kan vi se det osynliga och förstå ”att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt” (Heb 11:1-3).

Alltså kan vi se den osynlige i allt.

På ett andligt sätt kan förstå att den vederkvickelse vattnet ger oss, är givet av Gud snarare än av vattnet. Det är Gud som värmer oss mer än kläderna vi bär. Han ger oss njutningen av alla dofter mer än det som avsöndras från blommorna, han mättar oss mer än maten vi äter, och så vidare. När vi lever i denna insikt bevarar vi för alltid minnet av Gud, eftersom han samarbetar i allt som vi kan erfara.

Gud när oss mer än brödet vi äter, styrker oss mer än vinet vi dricker, ger oss större sötma än vad honungen ger, för utan honom vore honungen inte söt, men han är söt förutan honungen.

är en sorts död från de yttre sinnena. Genom att ständigt erinra sig Gud i allt blir minnet stärkt i honom och upprest från de döda, på ett sätt som levandegör hans inre och hans hjärta och ögon.

Även om det kan vara svårt att behålla minnet av Gud ska vi ständigt söka honom. Som S:t Augustinus säger: ”Vi ska söka ansiktet, det är Herrens närvaro, vilket, då vi finner det genom tro, vi måste fortsätta att söka efter det i detta livet, så att vi i livet efter detta alltid må ha det närvarande.” Detta minne av Gud måste vara nära vårt hjärta, vår intimaste vän, dyrbarare för oss än våra föräldrar och syskon.

Gud är närmare oss själva än vi själva är och därför kan vi alltid minnas Gud, vi kan alltid erinra oss honom i vårt inre, och träda in i hans hus, som är vårt allra innersta.

Och eftersom han är allra längst inne i oss, behöver vi inte öppna för honom: vi behöver endast ge vårt samtycke till hans närvaro.

Osuna skriver också om minnet av Gud som en andlig uppståndelse, som gör minnet mer levande. Det

Unum 9

Anafora - att lyfta och att lyftas upp Carolina Johansson, journalist, författare.

D

et första som mötte mig var en doft, lite söt, jag inbillar mig att det kan ha varit apelsinträden som blommade, men det kan ha varit något annat med.

Det var en sen natt och jag satt i en buss med en grupp förväntansfulla medresenärer från Sverige. Vi hade landat i Kairo mitt i natten och chauffören hade tråcklat oss igenom den kaosartade trafiken runt

flygplatsen och ut på den motorväg som går under namnet The Desert Highway och som kopplar samman Kairo och Alexandria. Ungefär halvvägs mellan städerna svänger bussen av, en port öppnas i en mur, och vi lämnar motorvägens larm och färdas för en kort stund på en grusväg genom frukträdslundar och olivträd. Framme.

Det har gått nästan 20 år sedan

Unum 10

den där första resan till Anafora, och den har följts av många fler under årens lopp. Anafora har förändrats över åren, jag likaså, men det är fortfarande en konstant i mitt liv. Inte bara som en plats att besöka, utan också som en uppmaning och påminnelse om att söka leva mer Anaforiskt i den vardag som är min.

ljus stöps, tvålar tillverkas, oliver och hibiskus plockas, örter torkas till teer, djur tas om hand, mattor vävs, frön blir till grönsaker, ikoner målas och så vidare.

Fröet till Anafora föddes i slutet av 1990-talet ur vänskapen mellan Katja och Abouna Thomas, biskop för stiftet Quosia i den koptiska kyrkan i Egypten. Katja var vid den tiden journalist och verksam i Kairo. Det började med samtal kring en delad längtan efter enkelhet, skönhet och fridfullhet.

Det skulle vara ”vackert, enkelt, fridfullt, stor himmel, mycket natur och fritt från kommers, öppet för alla oavsett ekonomi. Inga förbud, inga påbud, inga pekpinnar, en plats där allt vilar på respekt för varandras livsval och viljan att se det goda hos varandra.”

”Ofta säger vi att Anafora är mer ett sätt att vara än en plats, att det är ett försök att leva kärleksbudskapet. Gud som verb. Anafora är en process, en levande dialog med livet, platsen och alla som vill växa i sina drömmar.” Så beskriver Katja Bexar Anafora, samtidigt som hon medger det näst intill omöjliga i att definiera Anafora endast på ett sätt.

Var och en som besöker Anafora, oavsett hur länge personen stannar, inbjuds att skapa sitt eget Anafora, Ordet Anafora ger ytterligare och att bli skapad av Anafora. ledtrådar. Namnet bär platsens syfte och vision. På grekiska betyder Anafora att bli upplyft, Vad är då Anafora? att lyftas upp, att bli erbjuden.

Man skulle kunna kalla platsen (Samma ord används i den östliga för en oas. Anafora ligger onek- kyrkans liturgi där anaforan ligen som en blomstrande plats i motsvarar den eukaristiska bönen.) öknen. Här bor och lever cirka 70 Men för att kunna lyfta upp måste personer permanent, varav cirka 15 vi också kunna böja oss ned. Som vigda diakonsystrar, men många Biskop Thomas säger: ”När vi böjer fler besöker platsen för retreater, knä för att lyfta upp varandra, då folkbildning eller konferenser. får vi visionen om Anafora att bli Andra kommer som volontärer. verklighet, en hand som sträcks ned Det sjuder av verksamhet överallt, Unum 11

snarare delade man sin längtan, och bjöd in andra att ta del av den. Det visade sig rätt snart att många tycktes dela samma längtan efter en plats som tar den på allvar.

Jag skulle kunna säga att jag hamnade på Anafora av en slump, men jag vill tro att Gud hade ett finger med i spelet. Lite som att när vi väl accepterar Guds närvaro i våra liv, och uttrycker en längtan att fördjupa den närvaron, så visar sig en väg. Jag hade Carolina fick vara med och bidra till målandet träffat Biskop Thomas av den nya kyrkan. Stor upplevelse! i Sverige på retreater i för att lyfta upp varje människa, början av 2000-talet. Han besökte hela personen.” ofta Sverige då och jag minns en Något sattes i rullning där runt retreat på Berget då vi färglade millenniumskiftet och när visionen kors. Jag minns hur hans lugn, väl formulerats kom många till hans blick, hans ljus, hans närvaro, hjälp. Pengar samlades in. Land gav mig mod att på retreatens sista införskaffades. Husgrunder blev dag brista ut i orden: ”Du är den hus. Nyfikenhet väcktes. Många vackraste människan jag någonsin ville vara med. Om Anafora sett, jag vill bli som du, hur gör föddes ur en längtan är likväl det man?” omvända sant. Längtan föddes också ur platsen. Det var inte så att man satte sig ned med det stora planeringsblocket och gjorde upp en detaljerad verkställande plan,

Det är en konstig sak att säga, och jag vet inte riktigt varifrån orden kom. Men de gjorde det.

Hur gör man? Hur lever man som troende? Hur går det till? Dessa

Unum 12

frågor upptog en stor del av mig på den tiden.

Kanske ville jag ha instruktioner. Det stora pl a ner i ng s-bloc k et.

Idag kan jag se att Gud är den enda som vet hur man gör, och att växa i tro handlar om att växa i tillit till och vila i Guds plan med våra liv. Detta vet visa vägledare. De pekar inte med hela handen: ”Gör så här”. I stället visar de på en väg, ett förhållningssätt, en livsstil, som syftar till att skapa f ör utsättningarna för att kunna höra och lyssna in Guds kallelse.Biskop Thomas svarade: ”Come visit us at Anafora.”

Den första resan till Anafora har följts av flera. Om jag skulle försöka mig på att definiera ’mitt’ Anafora så landar jag i en plats där man övar sig i att leva som funnen. Det talas ofta och mycket i vår tid om andligt sökande. I en sekulär tid ter det sig naturligare för många att ta till sig att de är andligt sökande än att aktivt söka leva i ett kristet livsmönster. Men man kan också ställa sig frågan: Hur lever man som funnen? Vad gör jag nu?

Från en av kyrkorna på Anafora. Det är väldigt fint med ögat i taket, om man går på morgonmässan är det ofta mörkt när den startar, men sedan flödar ljuset in genom ögat.

En del av den kristna klosterrörelsen på 300-talet uppstod i Egyptens öknar. Ordet kloster är kanske lite missvisande, den tidiga rörelsen ut i öknen formaliserades långt senare, men i fokus var en längtan efter en alternativ tillvaro. Det finns många berättelser om män och kvinnor som drevs ut i öken av längtan

Unum 13

efter ett sannare, enklare liv och om hur de samlade andra kring sig. Anafora ligger också i närheten av Wadi Natroun, eller Sketis, en dalgång i norra Egypten som på 300-talet var en av klosterrörelsens mest centrala platser. En del av dem är fortsatt verksamma idag, som till exempel Makarios klostret.

Några människor ger sig ut i öknen. Öppnar upp. Bjuder in. Underverk sker.

Anafora idag är annorlunda från det Anafora som jag först besökte. Många människor har satt sin prägel på platsen, den har växt, mer land har köpts in, och idag vilar Anafora omgivet av Anamnesia och Anastasia. Till Anamnesia välkomnas människor som kommer över dagen, familjer på dagstur från Kairo, med plats

för lek, men även dagkonferenser.

Anastasia är ett folkbildningscenter med studier och undervisning som växt fram med stöd av den svenska folkhögskoletanken. Men grunden och visionen är densamma.

”Som människor har vi ansvaret för att runt oss skapa en atmosfär där det blir möjligt för andra att växa både andligt och som personer. Där vi reflekterar och återkopplar till oss själva i en anda av jämlikhet, acceptans och respekt utan förutfattade meningar eller snabba omdömen. Genom den erfarenheten inser vi steg för steg att andlighetens fulländade uttrycksform är att vara människa, Guds avbild, och att se skönheten i andra människor genom Jesu ögon” (Biskop Thomas).

Vill du veta mer om Anafora?

Anaforas Vänner i Sverige är en vänförening som syftar till att stödja Anafora och sprida det Anaforiska budskapet. Föreningen stöttar Anafora med insamlingar, bön, och kan hjälpa till med att förmedla kontakt till Anafora för de som vill besöka eller vara volontärer på plats. Föreningen skickar också ut ett nyhetsbrev med information om vad som sker på Anafora. Vill du ha nyhetsbrevet, eller veta mer, maila: anaforasverige@gmail.com.

Unum 14

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Herre, lär oss bedja Arkimandrit Eusebios Vittis Heliga Berget Athos 2021

väjer inte för några svårigheter, utan presenterar rakt och tydligt vilka faror som finns och vilken väg man ska gå.

Fader Eusebios var känd som en mycket god och engagerad själavårdare och det lyser verkligen igenom i hans skrift.

Marias garderob Under 1970-talet levde en greki- AnthonyDeStefano (översättning sk-ortodox pästmunk i Rättvik, av Sara Fredestad) delvis på Berget, men allt mer i Catholica 2022 ett eremitage i Backa. Under tiden i Sverige skrev han denna bok, Detta är en barnbok, som genom som publicerades och såldes slut bilder och verser berättar om de olika på förlag. Själv återvände han till Mariauppenbarelserna världen runt.

Grekland och det Heliga Berget Så vad har då en garderob med dessa Athos, hans eremitage i Backa uppenbarelser att göra? Jo, när Maria brann ner och hans bok, som sagt, levde på jorden och blev mor till Guds såldes slut. För några år sedan åter- son, var hon en fattig och enkel flicuppbyggdes eremitaget och nu har ka med enkla kläder i sin garderob. alltså Gregoriouklostret på Heliga Nu, efter att hennes son upptagit Berget Athos publicerat en nyutgå- henne till himlen har hon en “himmelsk” garderob, vilket avspeglas i det va av fader Eusebios bok. faktum att varje gång Maria uppenDenna bok är en synnerligen barar sig för oss människor bär hon handfast och personlig vägledning olika kläder. Genom denna bok får i hur snårigt det kristna livet oftast du bekanta dig med dessa olika upär, men hur viktigt det då är att penbarelser och följa Maria i hennes verkligen följa Jesus. Vägledaren tjänande av sin son.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

Öppettider: tisdag, fredag, lördag kl. 14-16 onsdag och söndag till kl. 14-15 Kontakt: bokladan@berget.se Unum 15

Berget, en plats att hitta sitt kall på!

Oskar Sundin, volontär på Berget

Oskar på väg vidare efter ett år på Berget.

Unum 16

N

är detta skrivs så har det gått lite drygt ett år sedan jag blev katolik och sju månader sedan jag kom till Berget. Sommaren 2021 hade jag aldrig hört talas om Berget och några veckor senare så satte jag mig på tåget från Uppsala till Rättvik. Jag kom hit på grund av en präst i Uppsala som trodde att jag skulle må bra av att vara här.

Han kunde nog inte ana hur rätt han skulle komma att ha.

Efter den första provveckan så var jag inte övertygad. Men Gud hade en annan plan.

Det skulle jag säga är det optimal receptet för att ta reda på vad Gud vill med mig och mitt liv.

Jag kom hit för att jag lyssnade till vad Gud ville. Jag överlämnade min vilja i Guds hand.

Att leva i en gemenskap där Mässan och tidebönerna är det centrala ger en struktur och kraft. Jag är en del av den världsvida Kyrkan. Varje dag ber vi med varandra både vi som är här på Berget men även alla i hela världen. Från Seattle i väst till Tokyo i öst, alla ber med psaltarens psalmer.

Det är den konstanta bönen och Inte ens en månad senare var jag på gästerna som är Berget. tåget igen. Inte för att vara här en Jag uppmanar alla som vill och kan vecka utan på obestämd tid. att komma till Berget. Att vara voJag kastades direkt in i bönen, arbe- lontär kan vara den smartaste intet och tystnaden. Det liv som man vesteringen jag har gjort i mitt liv lever på Berget känns inte normalt hittills. för en som är född på det sena 90talet. Jag var van med ett liv där allt Allt här är upplagt för att bli bra. är individualistiskt, livet går i 110 Du har bara två saker att fokusera kilometer i timmen och har kon- på, nämligen Ora Et Labora (bön och arbete). Du ger din tid och ditt stant ljud runt om kring sig. arbete till Berget men i gengäld så Här är det tvärt om. Här lever man får du be och fira Mässa på arbeti en gemenskap med kommunite- stid samt boende och logi, samt en ten och de andra volontärerna. Vi blandad och familjär gemenskap. har för det mesta gott om tid för alla våra arbetsuppgifter och vi le- Det skulle jag säga är en bra deal. ver största tiden i tystnad och bön.

www.berget.se Unum 17

V

i gläds åt att pandemin inte längre hindrar Bergets verk samhet. Samtid ig t lever i en större osäkerhet än på länge vad beträffar sådant som energi, livsmedel och vad som ska hända långsiktigt med vårt land och vår värld. Bergets ekonomi drabbas hårt av höjda el- och livsmedelspriser men också av att alla företag lägger på lite extra på de fakturor vi ska betala. Kostnaderna för att komma som gäst till Berget ligger kvar på samma nivå som tidigare samtidigt som antalet gäster inte har återhämtat sig efter pandemin.

Vi vädjar till alla Bergets vänner om hjälp i denna krissituation.

Det f inns oändligt många sätt att hjälpa Berget på: genom bön, ekonomisk hjälp, ideella praktiska insatser, hjälp att hitta kreativa lösningar på komplexa problem vad beträffar Bergets fastigheter, ekonomi, skog, administration, och så vidare.

Nu behöver vi också konkret hjälp med vårt kansli, eftersom Br. Emmanuel kommer att lämna Berget efter sommaren. Vi behöver någon som kan svara i telefon, svara på mejl, betala räkningar och sköta många andra olika administrativa uppgifter. Här finns en möjlighet att komma som volontär och få gå in i arbetsuppgifter som passar dig som är adminnistrativt lagd, eller finner glädje i dylika uppgifter. Det finns också möjlighet att bli medlem i vår ekumeniska kommunitet, utifrån att just ha ett sådant administrativt huvudansvar på Berget.

Vi kan inte blunda för dessa stora frågor även om vi har väldigt begränsade möjligheter att göra något åt det. I varje fall har vi genom vår fantastiske revisor, Björn Edström, fått möjlighet att göra en stor genomgång av våra fastigheter, för att skapa kostnadseffektiva lösningar. Detta är fantastiskt och den ideella väg som är Bergets väg, att samarbeta med f. Peder Bergqvist, föreståndare och få hjälp av våra vänner.

Unum 18

Vi söker volontär till vårt kansli Du kommer att svara i telefon, registrera kurs- och retreatdeltagare och sköta andra administrativa uppgifter.

För mer information: ingrid@berget.se peder@berget.se Vi söker också volontärer till andra uppgifter, som: • vaktmästeri • kök • lättare skogsarbete

Kallad till ett liv i gemenskap?

På Berget lever en ekumenisk kommunitet som gärna tar emot fler medlemmar från olika kyrkotraditioner!

Vi har just nu möjlighet att ta emot två personer i vår kommunitet, det finns både boende och arbetsuppgifter som väntar.

Man kan också vara associerad till kommuniteten och bo på annan plats.

Kontakta fader Peder Bergqvist om du har frågor: peder@berget.se Unum 19

n av Berit Edman Presentatio medlemmarna i Medlem av kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget.

I

Västerås är jag född och uppvuxen. Vi var en stor familj, mamma f ick tio barn, varav två dog när de var små. Lyckligtvis hade jag några bröder som försvarade mig när jag kom i knipa. Jag var den enda som inte konf irmerade mig när jag gick i skolan.

Varför? Det minns jag inte.

mina egna två barn och min son hade f lyttat hemifrån då gick min man och jag skilda vägar.

I den processen blev jag starkt troende, där både Jungfru Maria och Gud talade till mig.

Jag bad rosenkransen som jag aldrig tidigare hade hört eller läst, ett mysterium. Min syster Eva och jag blev troende samNär jag blev äldre och hade fått tidigt och vi gick till GideonsUnum 20

bergskyrkan i Västerås, och där konf irmerades jag på Påsknattens mässa den 6 april 1996. De hade också kristen djupmeditation i kyrkan som både min syster och jag var med på. Prästen i församlingen tyckte att jag skulle gå på meditationsledarutbildningen på Berget, och det var min första kontakt med Berget, det var 1997-98 då Per Mases ledde utbildningen.

svarade alltid ”vänta på mig”, hon hade barn och var gift. Jag förstod det inte då, men nu gör jag det. Det tog sex år innan jag f lyttade upp på Berget det var februari 2011.

Här är Eva med mig varje dag, jag känner det. Efter cirka ett år gick jag med i ”kommuniteten den heliga Treenigheten på Berget”.

Den första tiden jobbade jag i köket därefter hjälpte jag till i trädgården, blev sedan husmor ett tag. Nu är jag ansvarig för trädgården och är också värdinna på S.t Davidsgården och är sakristan. Våra tideböner är en viktig del av allt vi jobbar med, det gör så att vi får sätta oss ner inför Herren och be och Meditationen blev en viktig del tacka honom för allt, allt det vi i mitt liv, och då blev jag ny- gör i hans namn. Att leva och f iken på den kristna mystiken, bo här i en stor familj, som vi som jag själv är en del av. Min är, kan vara svårt ibland, men syster Eva och jag hade långa man lär sig mycket om sig själv samtal om kvällarna både om och andra och det är nåd och oss själva och Gud, vi lärde oss åter nåd. mycket vilka vi var och om vår En textrad från psaltaren som tro. får mig att tänka på mitt liv och Jag var egenföretagare, sydde båtkapell, dynor och mycket annat. När jag blev trött och stressad, då åkte jag upp till Berget och det blev minst 3-4 gånger per år. Berget blev mitt andliga hem. Det som också räddade mig var den kristna djupmeditationen (bönen).

År 2005 dog min syster i can- meditation är: ”Ett enda ber jag cer, och det blev väldigt tomt Herren om detta begär jag: att efter henne. få vara i Herrens hus varje dag Ungefär två år innan Eva dog i mitt liv, för att se Herrens sa jag ofta att jag gärna ville ljuvlighet, och söka svar i hans f lytta upp till Berget, men hon tempel” (Ps. 27:4).

Unum 21

Vittnesbörd

Broder Emmanuel OCD, medlem i den ekumeniska kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget

V

i brukar säga att tron är en gåva. Precis när jag fick den gåvan vet jag inte. Kanske har jag alltid haft den, kanske är det så för alla människor: att frön till tron får vi vid födseln. Som barn döptes jag i Svenska kyrkan, jag har ett vagt minne av att mamma lärde min syster och mig att be Fader vår, men ingen av våra föräldrar var troende och vi gick därför heller aldrig i kyrkan. Det fanns på inget sätt någon religionsfientlighet hemma, men Gud talades det aldrig om, precis som det, mig veterligen, var för alla andra i vår bekantskapskrets. Gud fanns inte, så

varför tala om det som inte finns?

Ändå kan jag inte minns en tid då jag inte trott på Gud. Som barn tänkte jag ofta på Honom. Familjen hade båt och så fort vi lade till vid någon ö brukade jag gå i väg för mig själv, sätta mig på klipporna och stirra ut mot horisonten.

För mig är och förblir horisonten det i skapelsen som bäst återspeglar något av Guds väsen: mötespunkten mellan himmel och jord, alltid längre, djupare och vidare än vad ögat och vår sinnesförmåga kan gripa. Storslagen och vacker, och inför vilken tystnad och bävan är det enda vi kan uppbåda.

Unum 22

Jag var som sagt troende, men den Gud jag kontemplerade ute på klipporna var väldigt mycket min egen uppfinning. Jag tänkte Honom som det ständigt större, som ett mysterium, men också någon väldigt fjärran. Om kvällarna liggandes i sängen kunde jag föreställa mig hur jag sträckte mig efter Honom. Ständigt sträckte mig, men aldrig riktigt nådde fram. När det blev dags för konfirmationsundervisning hoppades jag på en samtalspartner kring den Gud jag så ofta funderade över, men blev väldigt besviken på både undervisningen och prästen (jag gjorde det nog inte så lätt för honom…). Kan inte heller minnas att söndagsgudstjänsterna gjorde något vidare intryck på mig. Ändå skedde det senare någonting omvälvande under det avslutande konfirmationslägret på Åhs Stiftsgård. Jag mötte Jesus för första gången. Gud fick ett ansikte och ett namn.

Så Gud hade blivit en person, kommit nära, någon som jag inte bara stirrade efter i horisonten, utan även samtalade med, ja, bad till. Dock fattades det någonting, och jag visste det: den kristna gemenskapen. Men just detta var problemet. När jag mötte troende kunde jag ofta tycka att där fanns en ytlighet och glättighet, en slags

påklistrad fasad. (Jo, jag har alltid haft lätt för att döma.) När jag pluggade religionsvetenskap i Göteborg bodde jag på det kristna studentboendet, Guldhedens studiehem, men var aldrig lockad att följa med ner till Saronkyrkan som de flesta av korridorskamraterna gick till. Sedan när jag flyttade till Lund bodde jag en termin på Laurentii (som någon berättade för mig var ”högkyrklig”), men gick aldrig till några av gudstjänsterna. Ändå satt jag varje dag en stund uppe i Domkyrkans dopkapell. Varje dag under tre terminer, men aldrig att jag besökte någon gudstjänst.

Jag har nog alltid haft något rastlöst över mig. Från det att jag flyttade hemifrån stannade jag sällan mer än ett och ett halvt år på samma plats. Det fanns alltid någonting nytt att upptäcka och, precis som andra som bär på denna rastlöshet, inbillade jag mig att detta med att ständigt vara i rörelse också innebar att jag hade en riktning i livet.

2002 bodde jag i Stockholm och levde på ett sätt som jag inom mig visste inte skulle hålla så många år till. För mig var det egentligen ok, för jag hade heller aldrig sett mig som en person som någon gång verkligen skulle slå sig till ro och stadga sig. Samtidigt så fanns där en gudslängtan som jag under de

Unum 23

flyktiga åren lyckat stoppa undan någonstans, och en önskan att fördjupa relationen med Honom. Även om det nu i efterhand är en smula patetiskt så ”valde jag livet.”

Jag gjorde en deal med Gud. Jag lovade att testa vart min tro på Honom faktiskt kunde leda mig.

Vad jag visste var att om jag verkligen ville lära känna Gud så måste jag också ta steget att lära känna kristna (detta som stod mig så emot), och jag visste att det aldrig skulle kunna ske om jag inte först bröt upp från livet i Stockholm.

Hade ingen dator, men det fanns en på biblioteket i Mörby centrum.

Misstänker att jag googlade på ”kristna kommuniteter”, eller något liknande och hittade Bergets hemsida. Visste med en gång när jag såg den att det var hit jag skulle åka. Att det var där någonting nytt skulle få ta sin början. (Det var Bergets gamla hemsida med en ganska tafflig film med fontänen på innergården som gick på repeat.) Ändå dröjde det några månader innan jag vågade skriva till Ingrid Eriksson och fråga om jag kunde komma på en provvecka. Och efter hennes vänliga svar så dröjde det ytterligare några månader innan jag vågade svara henne att jag verkligen skulle komma.

Mina vänner i Stockholm trodde naturligtvis att jag skulle gå med i en sekt. Minns att jag en fredagskväll stod på tunnelbanetåget med några som frågade ut mig vart jag egentligen skulle flytta. Svarade att det enda jag egentligen visste var att det hette Berget och låg någonstans i skogarna utanför Rättvik. När tåget stannade till vid Rådmansgatan kände jag hur någon knackade mig på axeln. Då jag vände mig om lutade en främmande man sig mot mig och sade, ”Kunde inte undgå att höra vad ni talade om. Berget har jag varit på många gånger, det är en helt fantastisk plats.” Jag stirrade på hans ryggtavla när han gick av och tänkte för mig själv att antagligen skulle detta nya steg i livet på något vis ordna sig.

När det blev dags för min provvecka hämtade Ingrid mig vid Rättviks station och körde upp mig till S:t Davidsgården. På väg över innergården såg jag att det satt två personer i matsalen och Ingrid ville att jag skulle hälsa på dem. Efteråt skulle jag komma att lära känna Margareta Andersson och Per Mases, men detta var alltså mitt första möte med dem. När Per såg mig sken han upp som en sol, reste sig från sin plats, omfamnade mig, och sade ett enda ord: ”Äntligen!”

En man jag aldrig någonsin tidiga-

Unum 24

re träffat eller haft någon kontakt med välkomnade mig på det sättet.

Och jag kan inte låta bli att tänka att det är så vår himmelske Fader kommer att välkomna var och en av oss när vi dör. Med ett stort leende, med en omfamning och ett: ”Äntligen!”

Det blev två år som volontär på Berget. Två år där mina fördomar om ytliga och glättiga kristna kom på skam. Två år där jag verkligen såg hur tron kan inkarneras, både i människor och i en gemenskap.

Två år där jag sakta började inse hur vi faktiskt kan leva både i kärlek och förlåtelse, försonad och försonande. Och vad det innebär att ”Leva Kyrkan”. Våren 2005 blev jag upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap. På den tiden var den katolska närvaron på Berget ganska blygsam (två katolska Mässor i månaden, oftare när det för ovanlighetens skull var en katolsk präst som ledde en retreat.) Jag var nybliven katolik och bestämde mig för att ”leva ett liturgiskt år” i en helt katolsk miljö, och blev volontär hos dominikansystrarna i Rögle kloster.

andlig vägledning och personliga reträtter. I klostret i Norraby trädde jag också in hösten 2007. Efter postulanttid, novitiat och de första löftena blev det studier i Belgien och Italien. Återvände därefter till Norraby och levde ett stilla liv som karmelitbroder och sedermera präst. Det gick några år och det gavs en möjlighet att leva en tid som karmelitbroder på Berget.

Kanske är det lite löjligt, men på något vis känns det som om cirkeln på något vis nu är sluten. Berget var min första kristna miljö. Det var här jag började be med andra människor. Det var här jag började ana hur ett autentiskt kristet liv, i all sin bräcklighet, kunde se ut.

En gång bodde jag i Stockholm och gjorde en deal med Gud. Jag lovade att skjuta upp att köra mitt liv i botten. Jag lovade att testa vart min tro på Honom kunde leda mig.

Och den förde mig till Berget, till Karmel, och till Berget igen. Säkert kommer den föra mig till andra platser. Den dealen har jag inte ångrat. Och naturligtvis vet jag… det är inte ”min tro på Honom” som har lett till någonting av detFlytten ner till Skåne innebar även ta, utan det är Hans trofasthet mot att jag kom närmare karmelitbrö- mig. derna i Norraby, dit jag redan första året på Berget börjat resa för Unum 25

Varandets mystik Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Målning föreställande Bonaventuras begravning vid konciliet i Lyon 1274.

S

:t Bonaventuras skrev en vägbeskrivning för människans väg in i Guds eget liv (Itinerarium Mentis in Deum) i början av år 1259, två år efter det att han valts till ny generalminister för franciskanorden.

Det är en period som kommer direkt efter hans tid vid universitet i Paris och som innebar uppdraget att tjäna franciskanorden och Kyrkan i trohet mot Franciskus av Assisis intention.

Bonaventuras bakgrund Bonaventura föddes i det lilla samhället Bagnoregio i centrala Italien år 1217. Den snabbt framväxande franciskanska rörelsen grundade ett konvent i Bagnoregio och när Franciskus av Assisi en gång besökte Bagnoregio erfor Bonaventura att han som liten

pojke blev botad från en svår sjukdom. Bonaventura var 11 år när Franciskus dog år 1226. 1234 började han studera vid universitetet i Paris med bland andra franciskanerna Alexander av Hales och John av Rochelle som lärare och själv trädde han in i franciskanorden år 1243. Februari 1257 blev Bonaventura hastigt kallad från sin framgångsrika bana som professor i Paris för att ersätta Johannes av Parma som generalminister för franciskanorden.

Bonaventura konfronterades med för honom helt nya utmaningar.

Han hade själv trätt in i orden i Paris 1243 mest på grund av vördnad för sin lärare Alexander av Hales. Han hade levt lite vid sidan av orden som teolog i Paris och upptäckte nu att han behövde komma närmare ordens själ och

Unum 26

grundaren, Franciskus av Assisi.

Det som Franciskus på ett ytterst enkelt sätt hade erfarit blev Bonaventuras uppgift att tänka och ref lektera över. När han år 1259 drog sig undan för en 40-dagarsreträtt vid berget La Verna var det för att som Franciskus efterträdare nu själv dras djupare in i helgonets mystika stigmataerfarenhet. Itinerarium Mentis in Deum blev ett direkt resultat av denna reträtt och en ny intellektuell inriktning i hans skrivande.

Bonaventura beskriver i prologen till Itinerarium hur han sökte den frid som utmärkte Franciskus och att han också fann det han sökte, i Franciskus som Guds exempel. ”Så kan Gud, mer med exempel än med ord, genom Franciskus inbjuda alla verkligt andliga män till en sådan överresa och själens överskridande” (VII-3). År 1273 utnämndes Bonaventura till kardinalsbiskop av påven Gregorius X, med huvuduppdraget att förbereda det andra konciliet i Lyon, bland annat för att leda dialogen och återföreningen med de grekiskortodoxa. Den 15 juli år 1274, mitt under unionskonciliet, dog Bonaventura helt plötsligt.

Han helgonförklarades år 1482 och deklarerades som kyrkolärare år 1588.

Metafysik Vi ska nu närma oss varandets mystik, det som brukar kallas analogia entis, varats analogi. Tänkandet om Varat börjar med Parmenides (cirka 510-460 f.Kr.): ”Endast det Varande är, det Icke-varande är icke”. Han utgår från Varat självt, ett Vara som är ett och odelbart, oföränderligt och bortom tiden. Han blir, via Platon, banbrytare för huvudlinjen i västerländsk metafysik och ännu hos Heidegger är det möjligt att känna igen Varats filosofi hos Parmenides. Begreppet metafysik uppstod mycket senare då man skulle sortera och kategorisera Aristoteles texter och metafysik kom att stå för det som kommer efter fysiken.

Samtidigt fick metafysiken omfatta allt som inte kunde rymmas i logiken, etiken och fysiken. Aristoteles skriver i de inledande raderna till den fjärde boken av hans så kallade metafysiska texter: ”Det finns ett vetande som betraktar det varande som varande, och dess egenskaper som det besitter i enlighet med sig självt. Detta skiljer sig från de andra vetenskaperna, eftersom ingen behandlar det varande som varande, utan de skär bort någon del och betraktar dess egenskaper, som exempelvis de matematiska vetenskaperna.” För Aristoteles var detta vetande om Varat ”den första filosofin”.

Unum 27

Vetandet om varande som varande är något mycket mer universellt än andra vetenskaper och har alltid haft en aspekt av omvändelse. Att meditera över Varat är alltid en omvändelse av människans eget perspektiv, utifrån frågan om mening eller brist på mening i vår erfarenhet av varande. Så har detta tänkande ända sedan Parmenides, genom Platon, varit förknippat med en förvandling där själen vänder sig bort från skuggorna till själva verkligheten. Denna form av tänkande är inte teoretisk eller doktrinär utan mer en vishetspraktik för att frigöra människan. Det är en omvändelse, en total förvandling av ens attityder och beteenden. Detta ligger mycket nära Bonaventura i Itinerarium där han ser Varat just som det universella, ja mer än universellt (Gud), det första, som en omvändelse, som vishet, och som han själv beskriver det: ”Förunderligt är intellektets blindhet som inte uppmärksammar det första den ser och utan vilket det inte förstår någonting. Ögat fokuserar på olika färgers växlingar och ser inte själva ljuset genom vilket det ser allt, och om det ser ljuset vänder det sig inte till det.

På samma sätt är det när vår själs öga fokuserar på specifikt och universellt varande, men inte vänder sig till själva Varat, vilket finns bortom varje kategori, trots att varat i sig självt borde vara det första som kommer springande

till vår själ, eftersom allt annat ger sig till känna med hjälp av det ” (V-4).

Varats analogi Själva ordet ”analogi ” bet yder jämförelse, likhet eller proportionalitet och är något som både Platon och Aristoteles ref lekterar över och som sedan tas upp under skolastiken av bland andra Thomas och Bonaventura. Analogt språkbruk är en lingvistisk teori som menar att de många olika tingen i världen ändå har vissa egenskaper gemensamma. Inom teologin innebär det en föreställning om att själva varandet i den skapade världen erbjuder en analogi genom vilken vi, fast på ett mycket begränsat sätt, kan förstå Gud. Bonaventura formulerar en radikal ”Varandets analogi”: ”Allt skapat i den förnimbara världen leder den kontemplerande och visa själen in till den evige Guden.

Allt skapat är skuggor, resonanser, avbilder, spår, liknelser och skådespel av den första, allra mäktigaste, visaste och godaste begynnelsen, ljuset och fullheten av den konstfärdighet som verkställer, skapar mönster och samordnar. Allt skapat är givna till oss som tecken från himlen för att vi ska upptäcka Gud. Jag menar att dessa är mönster eller snarare mönsterbildade, lagda framför våra ännu

Unum 28

otränade men mottagliga sinnen, för att de genom de förnimbara ting som de ser ska föras över till fattbara ting som de inte ser, liksom via tecken till det som är betecknat” (II-11).

Under Fjärde Laterankonciliet år 121 5 prok lameras: "olik het förblir oändligt mycket större än likhet”, men trots detta försvarar Kyrkan analogin och analogins språk. Den sant gudomlige är den Gud som har visat sig som Logos och som i egenskap av Logos har handlat och fortsätter att handla i kärlek till oss. Varandets analogi relaterat till Logos, den ordningsprincip genom vilken Gud skapade allt som är. Varats analogi är så att säga meningsfull både före och efter inkarnationen, eftersom allting har blivit till och hålls samman genom detta Logos (Joh 1:1-3, Kol 1:17).

Bonaventura är mer radikal än konciliet och omfamnar hela tillvaron som om allt skapat är oändligt mycket mer likt Gud än olikt honom. Han skiljer sig från Thomas genom att han vill avslöja banden av släktskap och beroende som förenar och håller ihop det skapade med Skaparen, för att det skapade inte ska uppfattas som ett mål i sig självt. Ett av problemen med att betona olikheten mer än likheten och skilja Gud och skapelse åt för mycket är just att det

uppstår en klyfta mellan det skapade, liksom människans historia, och Gud. Bonaventuras analogia entis framstår som en del av den fortgående receptionen, fast kritisk eller ifrågasättande, av koncilieformuleringen.

Det femte kapitlet i Itinerarium fokuserar på Varat som Guds första namn. ”Det första sättet fäster främst blicken på själva Varat och säger att ” han som är”, är Guds första namn” (V-2). Bonaventuras Itinerarium leder fram till en del av resan då vi måste ” fästa blicken vid Varat självt, och se att själva Varat är så säkert att det i sig själv inte kan tänkas utan att finnas. För rent vara i sig självt existerar inte förutom i full f lykt från icke-vara, precis som ingenting existerar i full flykt från vara” (V3). För Bonaventura handlar detta inte om att bevisa Guds existens utan han uppmuntrar sina läsare att förundras (V-7). Människan förfogar över något genom vilket hon kan lyftas till förundran över Varat just eftersom hon själv har del i detta Vara. Här är förundran den omvändelse som förvandlar människan och översköljer henne med ett större ljus. Gud behöver inte bevisas eftersom han redan är närvarande i skapelsen som Guds första bok, kunskapen om Guds existens är redan närvarande alltid och överallt.

Unum 29

Det kreativa Varat Bonaventura valde den grekiska kappadokiska treenighetsmodellen på grund av hur den verkade i frälsningshistorien samt att den var den modell som var mest kompatibel med Franciskus. Detta baseras på det godas självutbredande. ”Det högsta goda är alltså det mest självutbredande” (VI-2).

Bonaventura utvecklar sin trinitetsteologi med hjälp av Dionysios Aeropagita och Richard av S:t Victor. Det goda är alltså självutbredande men det goda är också, som Richard av S:t Victor menar, kärleken som genom sin natur vill dela med sig av sig själv till andra.

Kärlekens fullkomning kräver en älskande, en älskad och frukten av deras delade kärlek uttryckt i en tredje person, vilket Bonaventura målande beskriver: ”Därför måste det i det högsta goda för evigt finnas en förlängning som är aktuell och konsubstantiell, en hypostas lika nobel som den som förlänger både genom genererande och utandning.

Det må således härröra från en evig princip med evigt delat ursprung, så att den är en älskad och en medälskad, den ene född och den andre utandad, det vill säga Fadern och Sonen och den Helige Ande. Annars hade det högsta goda inte funnits, för då skulle det inte vara det högsta självutbredandet” (VI-2).

Bonaventura länkar samman Treenigheten och skapelsen. Världen strömmar ut från Treenighetens kreativitet och ref lekterar Treenigheten som spår, bilder och likheter.

Alla ting kommer ur Guds kreativa Vara och fullheten av denna kreativa föreställning finns i Sonen som det eviga konstverket.

Fadern har frambringat ett fullkomligt konstverk i sin Son, den eviga konsten, som en mönsterbild för allt annat.

En intressant detalj är att Bonaventura uttrycker Treenighetens kreativitet som en feminin skaparkraft.

Hela skapelsen ref lekterar det gudomliga livets skönhet och är menat och älskat av Gud. Det betyder också att Guds kreativa Ord är skapelsens centrum och intimt närvarande för allt skapat.

Basen för all kunskap genereras evigt ur kärleksrelationen mellan Fadern och Sonen och därför fyller kunskapen endast funktionen av att fördjupa kärleken vilket är grunden för vishet. Den högsta visdomen är själva erfarenheten av kärlek. Gud är självutbredande kärlek dold i den korsfäste Kristus. Gud är dold i världen och världen är grundad på en gemenskap av kärlek. Bonaventura uttrycker detta vackert poetiskt,

Unum 30

då han beskriver Treenigheten som en älskad och en medälskad, den ene född den andre utandad, och detta ”är ingenting annat än en kärna eller en prick i den eviga godhetens oändlighet” (VI-2).

Sammanfattningsvis kan man säga att Bonaventuras teologiska metafysik är ett trinitariskt drama där Fadern skapar ex amore i

Sonen som mittpunkt och där allt skapat återförs till sitt ursprung.

Tillvarons mittpunkt är inte längre varande utan kärlek. Det är en kärlekens metafysik där Gud är det rena varandet, men ett varande som är kärlek, som är relation och personlig, med ett öppet slut, öppet för det kreativa Varats fortsatta självutbredning.

Påminnelse om avgiften för 2022!

Vänföreningen S:t David är Bergets stödförening.

Medlemmarna stöder Berget med förböner, gåvor och arbetsinsatser.

Vänföreningens medlemmar får regelbundet vänbrev från Berget samt tidskriften UNUM som utkommer fyra gånger per år.

Två gånger om året finns möjlighet att vara med på arbetsoch gemenskapsdagar och varje år möts vi till årsmöte då huvudmän och styrelse utses.

Medlemsavgiften 300 kr per år.

Medlemsavgiften är ett sätt att stödja vår verksamhet som drabbats hårt av många avbokningar och färre gäster under den rådande pandemin.

Vill du bli medlem, använd vårt Bankgiro eller Swish-nummer och ange ”Vänföreningen”.

BG: 574-3323 Swish: 123 337 20 75 Unum 31

Palmsöndagens procession, från S:t Davidsgården till S:t Dominicus kapell.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: MYSTIK PÅ BERGET

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323 Swish: 123 337 20 75