Unum 2021-2

U

NR 2 ÅR 2021 ÅRGÅNG 38

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: ENHET OCH MÅNGFALD

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

ENHET OCH MÅNGFALD

Ledare 3 F. Peder Bergqvist

Enhet och mångfald - några enfaldiga frågor 4-7 Sr Inger Johansson Den kontemplativa retreaten 8-10 Eva Cronsioe Klaus Hemmerle och de kristnas enhet Nausikaa Haupt

12-17

Boktips 18 Marie Erenius Bergqvist Vänbrev 19 F. Peder Bergqvist Presentation av kommuniteten på Berget Elsa Mases och Marie Erenius Bergqvist Tack alla generösa Gåvogivare - ett vittnesbörd F. Peder Bergqvist Guds enhet och mångfald F. Peder Bergqvist

20-23 24-25

26-31

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

ENHET OCH MÅNGFALD

U

nder den pandemi som just nu skakar hela världen har det varit svårt att planera verksamheten. Ändå har vi försökt att så långt som möjligt fortsätta på det spår som är upptrampat på Berget. Vi har erbjudit och fortsätter att erbjuda kurser och retreater som tidigare.

När detta skrivs så väntar vi på ett besked från myndigheterna om att vi ska få ta emot f ler gäster och volontärer. Det är något vi som medarbetare på Berget längtar efter.

När det gäller ekumeniken så har det under Bergets historia varit lite berg- och dalbana över det hela.

Det har å ena sidan bedrivits ett kontinuerligt seriöst arbete och en intensiv bön om enhet. Å andra sidan har detta ofta ifrågasatts och varit anledningen till fientliga attacker, som resulterat i ett skådespel som inte haft något att göra med enheten. När kommuniteten för ett antal år sedan samtalade med den dåvarande nuntien, ärkebiskop Henryk Józef Nowacki, så var han tydlig med att hat och förföljelse är något som följer med kallelsen till enhet. Det är som det står i Psaltaren: ”Så snart jag talar om fred är de redo till krig” (Ps 121:7). Av detta lär vi oss att kallelsen till enhet ofta går igenom motsatsen, nämligen

konf likter och splittring. Samtidigt ser vi genom Kyrkans historia att vi inte ska vara rädda för bråk och olika grupperingar. Redan från början läser vi om enhetssträvanden som ”ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas” (Apg 15:2). Så läser vi om olika grupper som i urförsamlingen var tvungna att konfronteras och utreda en avgörande fråga om enhet. I Jerusalem fanns dessutom en nära släkting till Jesus som var biskop, Jakob. Jakob var en ledande personlighet bland de första kristna. I judekristna kretsar hade han högre auktoritet än någon annan av apostlarna och det gällde även andra släktingar till Jesus, i kyrkans begynnelse. Förutom apostlarna, de äldste, församlingen, Paulus och Barnabas, Jesu släktingar, fanns det tvärsigenom dessa grupper olika tankar och åsikter om hur saker och ting skulle vara. Enheten var alltså komplicerad och mångfaldig, men hur lyckades de då? Vi förstår att de förblev i Kyrkan, i Kyrkans sakramentala liv, i gemenskap med apostlarna och sina biskopar, som ansade grenar på den sanna vinstocken. Och det verkar vara det enda viktiga: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er” (Joh 15:1-8). Genom kyrkan förblir vi i Jesus, och utan honom kan vi ingenting göra.

Unum 3

Sr Inger till höger om vänskapsikonen vid ett av FTOs (Franciskus Tredje Orden i Svenska Kyrkan) kapitel på Berget.

ENHET OCH MÅNGFALD - några enfaldiga frågor Sr Inger Johansson, Klaradals kloster.

V

ad ä r det f ör en het vi behöver och söker?

Och vad för mångfald?

I skrivande stund pågår ett samtal, delvis i offentligheten, om Linköpings pingstförsamling och Kommuniteten på BjärkaSäby. De väsent l igheter som

kan föra till lösning kommer nog fram på andra sätt, men det vi får läsa finns där ju ändå.

Och frågeställningarna kan utan svårighet överföras till många sammanhang. En tyngdpunkt i mycket av det som skrivits har varit frågan om hurdana uttryck

Unum 4

som används i gudstjänsten och vilka traditioner de kommer ur.

Om det är för mycket av det ena och för lite av det andra. Man kan tycka att sådant inte borde störa så mycket, men nog kan de f lesta av oss känna igen detta från eget liv. Där min medsyster vill sätta upp en ikon skulle jag äntligen vilja ha en tom, ren yta. Den enas längtan efter tystnad inkräktar på ut r y mmet f ör den a nd ras behov av gemenskapsbyggande småprat. A l la dessa små v a l i frågor som kanske är y tliga men har rötter som går djupare.

Val som i en gemenskap ändå måste göras i tillräck ligt stor enighet. För att v rida lite på Winnicotts term: vi behöver inte den perfekta samstämmigheten.

Vi behöver en som ä r ”good enough” för att leva och växa väl.

vad då?) och får den som inte är det räknas med som fullvärdig med lem i f lock an. Finns det utrymme att vara identiskt olik?

Att höra ihop utan att vara likadan.

Vår gemensamma identitet kan verka vara beroende av att det finns några andra som inte ryms däri, som tjänar att bilda den gräns som håller ihop oss. I själva verket borde identiteten va ra djupt förankrad i ”idem”, i det djupare egna, och skulle då inte behöva definieras av olikheten.

Viljan att dra klara gränser är lättbegriplig. Det är ju så svårt att ink ludera utan att förlora sig. I et t annat sammanhang lanserades mottot ”att älska olika”.

Kanske kunde det få appliceras på ekumeniken. Med viss tvekan, eftersom uttrycket har svagheten att vara tvetydigt, det gör stor skillnad ifall olika är objekt eller Vad är identitet? adverb. De f lesta av oss har nog Åtminstone de senaste trettio lättare att lyckas med adverbet åren har varit präglade av Svenska – v i ä l sk a r mä n n iskor ol i k a kyrkans (men även andra samfunds) mycket. I stället för att älska alla. sökande efter sin egen speciella identitet. Ett sökande med långt Hur mycket olikhet tål vi? högre grad av engagemang än Gunnel Va l lquist sk river nåsträvan efter alla kristnas enhet. gonstans, jag citerar ur minnet: Själva ordet identitet är ju också ”För varje år blir det allt svåmotsträvigt: det visar mot både den rare att döma, eftersom varje unika och det lika. Är sökandet synd med tiden kommit att bära efter identitet en strävan efter att en älskad människas ansikte”. vara identiskt lik (och i så fall lik Kan det också gälla varje knepigt Unum 5

fromhetsuttryck och beteende, kanske till och med varje heresi? Hjälp, världen är ju full av oliktänkande! Vad händer när avgränsningarna inte fungerar längre? När villoläraren blivit en älskad vän, eller kanske tvärtom?

Den sakliga motsättningen försvinner inte för att kärleken binder samman. Kärleken påverkar konf likten, i första hand dess grad av giftighet. Även om detta är stort nog och förmodligen den avgörande skillnaden, kan ännu mer förändras. En ny attityd till den andra kan också ge en chans att vidga den tankemässiga förståelsen. Mycket kan rensas undan som det ogräs av missförstånd och vantolkningar det faktiskt var. Som det överdimensionerade försvarssystem det faktiskt är.

Här kanske invändningen kommer, att det vore fel, naivt och farligt att låta den klara tanken och läran påverk as av sådant där som kärlek. Men f inns det någon av oss, som inte på någon punkt tagit till sig en lärohållning till att börja med därför att en älskad och förtroendevärd person hade den? Men sedan - sedan måste det integreras och hålla i längden också, och frukten har väl fått avgöra om det var något vi skulle hålla fast vid eller släppa.

Vad är det för enhet vi söker?

Vad tror vi att Herren vill?

En underskattad analysfråga är ”varför inte?” Sällan hörs nuförtiden någon hävda att det är viktigt med kyrkornas synliga enhet. Varken lärosamtal eller gemensamma str ukt urer verkar stå högt på dagordningen. Tvärtom sägs från olika håll att enheten ”självklart inte” handlar om organisatorisk enhet. Den enfaldiga och viktiga frågan blir då: varför inte? Älska som Jesus älskar. Det är ju det som gäller. Kan vi verkligen göra det och samtidigt påstå att vi inte behöver umgås, inte ha särskilt mycket gemensamt, inte alls behöver förenas till en på något synligt och påtagligt sätt? Är vi tillräckligt nyfikna?

Kan vi locka fram nyfikenheten på de a nd ra oc h a l lt som ä r viktigt för dem? Glädjen över att upptäcka varför i hela världen de tänker och beter sig som de gör.

Människan har en kapacitet att sträcka sig utanför sin egen sfär.

Det var den förmågan som i den spirande förälskelsen plötsligt g jorde oss intresserade av allt möjligt underligt – bara för den där intressanta personens skull.

Borde inte kärleken Jesus talar om kunna ge mig ett öppnare sinne för de andra syskonen?

Unum 6

Vad är viktigt?

Vi bä r i v å r a t r ad it ioner på g a n sk a myc k et s om ä r ba r a delvis nödvändigt. Vad som är viktigt för mig är dessutom inte nödvändigtvis lika viktigt för den andre. Detta kan göra att en del kollisioner blir möjliga att undvika.

Vad håller de egentligen heligt?

Och varför då? Oerhört intressanta frågor, som kan hjälpa oss att komma närmare varandra.

Det finns all anledning att lära k ä nna v a ra nd ras helgon oc h föredömen. Gandhi hävdar att den som verkligen vill lära känna en annan religion i första

hand skall se på dess helgon. Älska som Jesus älskar, det är vad som gäller. Men jag kan inte börja någon annanstans än där jag är. När vi går på stranden och Herren frågar mig: ”Inger, älskar du de därborta?”, så får jag väl som Petrus formulera det på mitt sätt, i den verklighet där jag är just nu: ”Herre, du vet att jag försöker tåla dem!” Där får jag börja, med att lära mig att tåla de andra.

Ja, jag vet så litet och älskar så k lent. Men f örresten, varför slå sig till ro med det?

Kallad till ett liv i gemenskap?

På Berget lever en ekumenisk kommunitet som gärna tar emot fler medlemmar från olika kyrkotraditioner!

Vi har just nu möjlighet att ta emot två personer i vår kommunitet, det finns både boende och arbetsuppgifter som väntar.

Man kan också vara associerad till kommuniteten och bo på annan plats.

Kontakta fader Peder Bergqvist om du har frågor: peder@berget.se Unum 7

DEN KONTEMPLATIVA RETREATEN

- en “tystnadsförtöjning” i verkligheten Eva Cronsioe, präst i Svenska kyrkan.

Pater Franz Jalics SJ som skapade de ”Andliga övningarna i kontemplativ form” dog den 13 februari i år vid 93 års ålder på ett äldreboende i Budapest.

Unum 8

E

n överjordiskt vacker sommarmorgon satt jag på min böneplats invid Bysjön i Nås, och kände mig bara alldeles tom. Ordtrött och sliten efter ett år av intensivt församlingsarbete. Jag orkade knappt be, än mindre läsa Bibeln.

Det var då jag tyckte mig höra en uppmaning, som en inre men enträgen viskning: ”Jag kallar dig in i verkligheten”.

IN I VERKLIGHETEN? Jag blev f ör v ir rad, lommade upp till stugan och gick av någon anledning fram till vår lilla ”semesterbokhylla”. Mina ögon föll på en bokrygg som jag inte ens mindes att jag hade plockat med mig hemifrån stan. ”De andliga övningarna i kontemplativ form” hette den, skriven av en ungersk jesuit vid namn Franz Jalic. Jag tog några tumgrepp och fann till min överraskning att den handlade om att ordlöst lyssna sig in i – just det: Verkligheten med stort V!

inlyssnande sätt, så var det som att de andades ut. Blev befriade.

Gissa om jag kände mig träffad?

JAG BÖRJA DE IV R IGT att läsa men fann snart att Franz Jalics varnade för just det som jag stod i begrepp att göra, nämligen att sluka boken i ett stycke.

Visst, skriver han, man kan läsa boken som man läser en roman.

Men vill man verk ligen pröva den kontemplativa vägen, påstod han, då gäller det att gå långsamt fram och ta ett litet steg i taget.

Jag beslöt mig för att anta utmaningen, trots att jag av naturen är en otålig person. Överraskande nog greps jag av en stark bävan. Var det verkligen möjligt att ”varsebli Gud”? Och var det OK att så totalt släppa taget, om än bara för en stund, om alla ord och begrepp som håller tron uppe? Kontrollbehovet fick sig en rejäl törn men till sist blev det längtan efter mötet med Gud som hade den starkaste dragningskraften. Utan att riktigt veta vad som väntade gick jag in i den första övningen: att varsebli naturen, bara varsebli utan att värdera eller associera. Att helt enkelt bara låta intrycken verka på mig.

FÖRFAT TAREN BESKREV i sitt förord hur han under sin långa prästgärning mött mängder av människor som funnit kyrkans själavård och andliga övande allt för komplicerat och tillkrånglat.

Men, sk rev han, övera l lt dä r han kunnat hjälpa människor att JAG BLEV HELT omtumlad. ”varsebli Guds närvaro” på detta Erfarenheten är svår att beskriva, Unum 9

men den stärkte min längtan att följa vägen vidare. Det var verkligen som att börja vandra en helt ny väg, och ändå på ett paradoxalt sätt en trygg och välkänd väg. Jag visste att detta sätt att be bortom orden och begreppen var något jag hade längtat efter hela mitt vuxna liv.

MEN EFTER NÅGON månad blev jag villrådig. Vad var det jag var med om egentligen? I boken fanns fingerade samtal mellan retreatdeltagare och retreatledaren, men jag visste inte om jag förstod dem rätt. Kunde Gud verkligen vara så tillgänglig, så kärleksfull och generös? För det var ju så jag erfor Gud i det nya sättet att be.

Och det krockade med en del gamla gudsbilder som låg och skvalpade i själens djup.

DE T VA R DÅ JAG FA N N höstprogrammet för Berget och Meditationsgården. Kontemplativ retreat! Jag förstod att den var upplagd enligt just den bok jag läste. Det var åter igen samma bävan. Skulle jag våga mig vidare på den kontemplativa vägen? Och skulle jag klara att sitta i meditativ bön så många timmar per dag och inte få distrahera mig ens med bibelläsning och tideböner?

att våga. Det blev en hel vecka under den österrikiske jesuiten Bernhard Bürglers tr ygga och milt humoristiska ledning. Inget gravallvar, alltså. Men djupt seriöst. Ett livgivande möte med Verkligheten själv, så som vi möter den när vi ber med namnet Jesus Kristus – Kristus på inandingen och Jesus på utandningen. För, som Bernhard Bürgler sa, i den bibliska världen är namnet och själva personen ett och detsamma.

Och namnet Jesus betyder ordagrant ”Gud räddar”.

UNDER DEN retreatveckan lades grunden för den dagliga praktik som ännu bär mig efter nästan tio år, som en omistlig utgångspunkt för mötet med både Ordet och orden. Och jag har återvänt till Berget och de kontemplativa retreaterna för ”påfyllning” nästan varje år sedan dess under lika trygg och kunnig ledning av syster Johanna Schulenburg, också hon verksam vid jesuiternas retreatcentrum i Wien.

TACK VARE DE kontemplativa retreaterna på Berget har jag funnit det som Tomas Sjödin beskriver så vackert i sin senaste bok ”Ljudet av tystnad”, nämligen en ”tystnadsförtöjning”!

JAG BES TÄ M DE M IG f ör Unum 10

Välkommen till höstens kontemplativa retreat!

1 november kl. 18 till 7 november kl. 14 Retreaten syftar till en djupare förståelse av livet i tystnad inför Gud. Som deltagare förs du in i den kontemplativa bönen med början i naturen. Sedan följer steg för steg hur man förhåller sig till andningen, kroppen och hur den kortaste formen av Jesusbönen får bli den centrala delen av den kontemplativa bönen. Det är en rak väg mot målet, att stå inför Guds ansikte, och den kräver en helhjärtad längtan att låta sig föras fram på denna väg. Dagarna blir totalt avskalade från allt som stör denna process. Det innebär utöver tystnad, att man inte läser något, inte deltar i tideböner, inte lyssnar på musik. “Gud agerar inne i människan, inne i varje individs innersta. I detta upplysta rum är vi helt oss själva. Just där etableras vårt sanna jag och vi inser att vårt liv framspringer ur Guds hemliga källor.” (Alfred Delp SJ).

Retreaten syftar till en djupare förståelse av livet i tystnad inför Gud, i Jesusbönens anda.

Viktigt! Som deltagare förväntas du vara i mental jämvikt.

Innehåll: • Meditation i grupp., cirka 5 timmar per dag • Enskild vägledning • Delaktighet i den heliga mässan • Tystnad • Praktiskt arbete • Utomhusvistelse Den kontemplativa retreaten leds av: • Pater ANDREAS BERGMANN är katolsk präst och tillhör jesuitorden.

Han har studerat i Mainz och Freiburg och är kyrkoherde i St Lars/ Uppsala. Han är väl förtrogen med den Kontemplativa retreaten sedan studietiden och gör varje år sedan 2001 en egen kontemplativ retreat.

• Syster JOHANNA SCHULENBURG. Hon bor i Wien och tillhör Congregatio Jesu, är teolog, och ger kontinuerligt retreater och andlig vägledning. Hon är medarbetare på avdelningen för spiritualitet och retreat vid Kardinal König Haus i Wien, och medgrundare till initiativet ”Contemplation in action”, www.contemplation-in-action.org Pris: kursavgift 1 250:- och helpension 6 420:Anmälan via hemsidan www.berget.se eller via info@berget.se Unum 11

Biskop Klaus Hemmerle tillsammans med Chiara Lubichs, focolarerörelsens grundarinna.

Klaus Hemmerle och de kristnas enhet Översättning och sammanfattning: Nausikaa Haupt

Referens: https://www.focolare.se/index.php/sv/component/content/article/8-nyheter/82-att-aelska-sin-naestas-kyrka-som-sin-egen?Itemid=181 Unum 12

K

laus Hemmerle (19291994) var katolsk biskop i Aachen. Han initierade focolarerörelsens ekumeniska biskopsmöten och beskrivs som en ”ekumenisk person i hela sin existens”. Följande artikel, ursprungligen skriven av Vivian de Marco, och publicerad i den italienska tidskriften Nuova Umanità, 2012/6, nr 204, redogör för några av de grundläggande dragen i hans ekumenik. Alla citat är från Hemmerle om inte annat anges.

En speciell ekumenisk stil ”Den som under lång tid lever enhetens spiritualitet kan inte nöja sig med att säga: ’Vad passar mig av det som den andra säger? Vad passar mig inte? På vilka punkter stämmer det med min åsikt? På vilka stämmer det inte?’ Jag försöker istället göra mig till ett med den andre, jag försöker att tänka genom att utgå från den andre, inte genom att förneka det som jag med fasthet bekänner på Kristi grund, men så att jag inför den andre frågar mig: Vilket ljus vill han eller hon ge mig?’

Jag ser alltså på mig själv genom att utgå från den andre. Jag gör mig till ett med den andre och försöker omtolka min sanning genom den andres ljus.”

Före all ekumenisk teologi, före alla ekumeniska samtal måste livet finnas, det ekumeniska livet, som utgår från den gemensamma grund som är Guds Ord, det gemensamma

livet med Kristus. För Hemmerle är ekumeniken i första hand inte något teologiskt, utan något mycket djupare som tar hela sinnets och själens krafter i anspråk och som berikar till ett djupt och äkta andligt liv.

Att utgå från lyssnandet Hemmerle utgår från en öppenhet inför den andre, och inför det som han eller hon säger och vittnar om.

Det handlar om att låta den andre visa sig och fritt uttrycka allt som finns i honom eller henne. Hemmerles hållning karaktäriseras av en stor förmåga till lyssnande. Ett uppmärksamt lyssnande som föds ur kärleken till den andre och ur att se den andre som en partner som kan berika ens egen troserfarenhet. Men ännu mer föds det ur respekten för Anden som blåser vart den vill och visar sina gåvor genom den andre. För Hemmerle innebär ”att gå till grunden med sakerna och varat” att utgå från den treenige Guden som ger sig själv i Kristus. Hans ekumeniska strävan föds inte så mycket ur ett pastoralt behov, utan ur mottagandet av den treenige Guden som visar sig som ett enhetens och gemenskapens mysterium. ”Vi kan inte säga till den andre att han har fel och att vi har rätt, utan vi måste hela den andres sår i oss själva.

Detta är grunden…”

Unum 13

Att utgå från den andre Hemmerle utgår från den andres tro, dennes teologiska arv, språk och kategorier. Hemmerle gör dem till sina, går in i den andres horisont så att denna blir hans egen utgångspunkt, som tas emot och delas och blir utgångspunkt för dialogen.

Det handlar inte om en effektiv kommunikationsstrategi, utan om att vara kärlek för den andre, ett val som föds utifrån Treenighetens mysterium där varje person finns till för den andre. Även i motsättningar tar han den andres frågor, tvivel och kritik på allvar, rannsakar sig själv, och ger först därefter sitt bidrag. Man kan säga att han ”gör sig epoché” (en grekisk term som här betyder ungefär ”upphävande av dömande”) från fördomarna, dvs. motargumenten läggs åt sidan för att ta emot den andre. Hemmerle tar fram den ekumeniska betydelsen av Chiara Lubichs fras: ”Vi måste hela den andres sår i oss själva”:

ekumeniken och teologiska dialogens ekumenik på två olika plan, men hos Hemmerle är de ett. Livets ekumenik blir grunden för hans teologi och i hans teologiska bidrag finns den andliga ekumeniken, som blivit liv, dvs. inte en konfrontation mellan olika positioner, utan en erfarenhet av ömsesidighet, i vars ljus de teologiska begreppen kan läggas fram av kärlek och tas emot av kärlek. För Hemmerle är kärleken till medmänniskan ett conditio sine qua non, ett oeftergivligt villkor, för att kunna bidra med en tanke som utgår från den andres horisont och känslighet. Relationen mellan livets dialog och teologisk tanke uttrycks bland annat i dialogens fyra punkter som Hemmerle ställt upp: 1) den ömsesidiga kärleken 2) den övergivne Jesus 3) det goda minnet och tacksamheten för de nådegåvor man fått 4) gemensam bön. Det goda minnet är ”en tacksam tanke till den ”Vi kan inte säga till den andre att egna historien och till den andres han har fel och att vi har rätt, utan vi historia”. måste hela den andres sår i oss själva. I ljuset av Ordet Detta är grunden. Vi ska inte säga: ja, Chiara Lubich def inierar Klaus du har rätt, utan vi måste känna varje Hemmerle som ”förälskad i Guds erfarenhet som sårar den andre som ord”. I en ekumenisk kontext innevår egen, ta den inom oss och återställa bär detta alltid att utgå från den balansen med kärlek.” heliga skriften, att återupptäcka skriften med hjälp av den andres Att utgå från livet Vanligtvis befinner sig den andliga bidrag och som en gåva till den andre. Guds ord är en oersättlig Unum 14

grund för dialogen. Detta innebär att grunda sina egna uttalanden i skriften, med noggrann hänvisning till texten, och att utgå från Guds ord som en outtömlig gruva. Denna hållning tillåter Hemmerle att hålla olika tolkningar, som är i dialog med varandra, för ”med - möjliga” – de representerar fullheten genom att göra enheten synlig, och de gör enheten synlig genom att visa fullheten.

För Hemmerle är ekumeniken trohet mot Ordet och mot Guds plan för kyrkan. Hans levnadstecknare Hagemann skriver: Skriften allena, Ordet allena, Nåden allena, Gud allena. Länge ekade dessa ord i katolikers öron som typiska protestantiska slogan, som skilde den protestantiska teologin från den katolska. Hemmerle ansåg dessa ord som en grund som berikade hans katolska väsen: ”Så har mina evangeliska bröder med sin passion att leva Ordet, på ett nytt sätt återgett mig mitt katolska väsen.”

gen genom att vara tom och ta emot när hon står kvar under korset: ”Hon står där under korset utan att kunna göra annat. Det är det djupaste, mest absoluta och extremt maktlösa varat, att kunna förlora och stå kvar.

Att ömsesidigt leva detta ”stabats” verklighet, stå kvar under den andres och sitt eget kors: det är något särskilt dyrbart, som från hennes sår för oss mot enheten.”

I den andra och sista delen av biskop Hemmerles text fortsätter vi att ta del av hans syn på ekumeniken. I denna del behandlar han korsets och den ömsesidiga kärlekens betydelse för ekumeniken.

I den övergivne Jesu mysterium Den övergivne Jesu mysterium är grundläggande för ekumeniken.

I svårigheterna som samarbetet kyrkorna emellan medför, i kyrkans inre splittring, i splittringen mellan kyrkorna, finner vi Hans ansikte. ”I det absoluta mörkret och i den extrema hårdheten, när vi inte förstår varandra och inte lyckas samarbeta, I ljuset av Maria just där kommer vi in i ett radikalt I ett ekumeniskt perspektiv, de- förhållande till varandra, och kan se finierar Hemmerle Maria som en Gud i den andre”. ”tom passform”, som tar emot Guds Utöver de mänskliga misstagen, Ord. Maria är helt iklädd Ordet. upptäcker kristna från olika kyrHemmerle visar hur man kan åter- kor i korset ” den största kärlekens upptäcka Maria genom att utgå från väg som tar upp det negativa för att påskmysteriet, genom att utgå från förvandla det genom att gå igenom sola gratia, nåden allena. Maria är den egna maktlöshetens nollpunkt”. modellen för den ekumeniska dialoUnum 15

I separationen mellan kyrkorna bör vi lyssna till den övergivnes rop: ”Det är ett enormt ansvar för oss. Att vi är delade i olika kyrkor är en synd.

Men om tyngden, skulden och synden har förvandlats av Gud så är splittringen i kyrkan bara ett rop för att vi ska kunna leva i ömsesidighet på ett djupt och radikalt sätt, grundläggande och gudomligt, det faktum att Fadern och Sonen är ett. […] Vi lyckas inte hålla upp det tunga korset med våra egna krafter, men vi måste ha modet att låta det bäras upp av honom själv som är upphängd på korset, av honom i oss. Ett radikalt ja till varandra med ärlighet i mötena och uppoffringarna, så att det blir han som gör jobbet, bit för bit. Vi kan inte spara oss om inte Fadern och Sonen sparade sig.”

närvarande och verkar i varje person som har en annan bekännelse än jag, och i den gemenskap som han eller hon tillhör. Jag beundrar Jesus som är närvarande i var och en. Jag beundrar Jesus som finns mitt i deras gemenskap.

I bävan för och i beundran av honom kan vi stödja och närma oss varandra och fortsätta framåt tills han är närvarande mitt ibland oss i sin fullhet. […] Om jag inte är beredd att ta emot Gud där han är närvarande, om jag inte älskar Gud i de splittrade brödernas kyrka och vill undvika smärtans, konfrontationens, kärlekens och ovisshetens väg, så säger jag inte ett äkta ja till Gud. Det är nödvändigt att göra detta val. Att välja Gud innebär att välja min nästa och Jesus mitt ibland de splittrade bröderna i andra kyrkor. Att I ljuset av korset föreslår Hemmerle göra detta val i en extrem uppriktighet en ekumenisk stil som öppnar nya i tron på honom och i troheten till min kyrka: detta är vägen. […] Bara så vägar för våra möten: kan den Uppståndne vara närvarande ”Vi får inte ta vägar förbi honom eller mitt ibland oss och säga till oss och till undvika honom, utan vi ska gå igenom kyrkan: ’Se, jag gör allting nytt’”. honom och hans kors. Detta är kyrkans uppgift, det är mitt hopp för kyrkan. Ekumenik innebär att tro på Kristus Så kan kyrkan, i de svåra situatio- som verkar genom nåden bortom nerna och i övergivenheten, bli en del skillnaderna. Den övergivne Jesus är av honom. [...] Frågor, svårigheter, vägen till enheten, eftersom ”påsken mänsklighetens behov: allt detta måste kommer från lång fredagen. Jesus går leva i kyrkorna och lidas i honom. […] igenom övergivenheten och döden för I honom finns porten för att närma att uppstå och vara mitt ibland oss. sig varandra, porten som återställer Den kortaste vägen till Jesu närvaro förbindelsen mellan oss när vi inte mitt ibland kyrkorna kommer inte från förstår varandra och stannar upp inför att undvika det som skiljer oss åt, eller förvirringen. Jag tror att Kristus är från att på ett forcerat sätt sammanfoga Unum 16

det som skiljer oss åt, inte heller från att ge efter för formella kompromisser, eller från en utjämning, utan från att säga ja till den Korsfäste. […] Det som skiljer oss åt blir en nyckel till enheten, det som gör oss illa blir porten till glädjen, det som inte är paradis blir den stängda port genom vilken han går, och kommer mitt ibland oss”.

I ljuset av den ömsesidiga kärleken ”Med grunden i kärlekens ömsesidighet har vi en speciell tillgång till sanningen. Detta ersätter inte det teologiska arbetet men gör det möjligt. Annars begränsar jag mig till att ställa en utsaga mot en annan utsaga, istället för att förstå varför den andre tänker som han eller hon gör. Jag bör tänka det som jag tänker med stor trohet (till min kyrka), men jag måste förklara mitt ställningstagande för den andre med kärlek, och förstå motiven bakom varför han eller hon är annorlunda än jag. På så sätt öppnar sig nya vägar för att kommunicera och ge sanningen vidare i ömsesidigheten, och att mogna tillsammans i kunskapen om hela sanningen”.

På det ekumeniska området ” är vi på rätt väg om vi skapar ett tomrum inom oss för att göra oss till ett med Jesus och med de andra i den ömsesidiga kärleken. Detta är det första och det är fundamentalt”. Ur den ömsesidiga kärleken föds en teologi som

har två särskilda kännetecken: den gör den andres perspektiv till sitt eget och betraktar det som sin egen utgångspunkt och tolkningsnyckel, men samtidigt kännetecknas den av kärleken till sanningen och av en kristallklar trohet till den egna kyrkans teologi.

Ekumenik innebär trohet till den egna kyrkan genom att möta svårigheter med kärlek, ända tills enheten är säkrad. ”Jag lämnar dig inte förrän jag har förstått Andens gåvor i dig, du är ju kristen och troende som jag. Jag frågar ut dig länge och väl, tills jag upptäcker Anden i dig. Jag nöjer mig inte med kompromissen: ’Du är ju inte så dum, och inte jag heller, så låt oss mötas halvvägs!’. Inte heller säger jag ’Jag tar en bit av ditt och en bit av mitt för att tillverka något som vi båda är nöjda med utan att ändra på grunderna’. Istället frågar jag mig: ’Var är Anden i dig?’. Genom att insistera på denna fråga varken tvingar eller begränsar jag dig, utan jag låter dig vara fri så att du kan ge mig Andens gåvor i dig. Jag är beredd att låta mig frågas ut av dig ända till det yttersta, så att även jag, genom att lita på Anden, kan erbjuda och ge mina gåvor till dig såsom Guds gåvor. Att ge varandra gåvorna i ömsesidighet, upptäcka Andens gåvor i den andre, i ömsesidigheten: detta är vägen för den ende Anden.”

Unum 17

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Den helige Josefs år, texter i urval Theofanes krönika 2021 2021 Veritas Artos Vi befinner oss mitt i den helige Josefs år och denna bok är en I denna bok stiftar vi nära uppdatering av detta helgons bekantskap med Bysans under betydelse i allas våra liv, men också 700-talet. Theofanes själv är en som skyddspatron för hela kyrkan. mycket from man, som trots Såsom den helige Josef skyddade att han ingått äktenskap strävar Marias son, skyddar han därmed efter, samt lyckas, att gå i kloster och bli munk. Han tillhörde sin kyrkan.

Författarna bakom texterna är dels tids överklass och genom hans Påve Franciskus och den helige krönika får läsaren ta del av en Johannes Paulus II, men också en andlig historielektion, lite slarvigt av våra stiftspräster; fader Björn uttryckt. Vi ges möjlighet till insikt Göransson och Kardinal Arbore- om hur människor i alla tider blivit satta i omöjliga situationer och lius står bakom volymens förord. med Guds hjälp tvingats ta itu med verkligheten sådan den är.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Kontakt: bokladan@berget.se Unum 18

N

är detta skrivs så är det en väldig aktivitet på Berget.

Det är lastbilar, grävmaskiner och olika hantverkare som jobbar intensivt med att göra klart utbyggnaden och förändringen av S:t Dominicus kapell.

En positiv bieffekt av denna satsning är kontakten med de lokala f öretagen som sät ter en ”rät tvikskänsla” över hela processen och resultatet.

Det återstår fortfarande en hel del att göra inomhus, att få till golv, väggar, el, belysning, innan vi kan sätta igång med att måla och ordna de sista detaljerna. Förhoppningsvis kan en del av detta arbete utföras under Vänföreningens arbetsdagar.

Vi ska försöka ta tillvara en del av det gamla timret som tagits från det ursprungliga huset, och tillverka ett lite större kors. Mitt i detta kors tänker vi att det nya tabernaklet kommer att placeras.

Vi är djupt tacksamma över alla gåvor som kommit in till detta projekt. Som det ser ut i dagsläget verkar hela projektet i princip vara f inansierat.

Under de senaste veckorna har det också av verkats en hel del skog på vår mark. Detta innebär att vi nu kan se Siljan från lite olika håll men även Rättviks kyrka och andra sidan av Rättvik. Vi hoppas att försäljningen av timret kommer att ge ett gott tillskott till Bergets ekonomi. f. Peder Bergqvist, föreståndare

Unum 19

Presentation av medlemmarna i Kommuniteten Den Heliga Treenigheten

Elsa Mases

Medlem av kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget.

N

är jag var barn cyklade min far f lera somrar med mig i barnsadel från vårt hem i Sundbyberg till Sollentuna, där en arbetskamrat hade sommarstuga. Där f ick jag leka med en grannf lickan som var 9 år äldre än jag. Hon hette Grethel. Aldrig kunde jag gissa att vi 25 år senare skulle förenas på S:t Davidsgården i Rättvik och leva nära varandra i många år.

Min morfar var kyrkoherde i Sundbyberg. Min farfar var stins i Laholm. Han hyrde ut övervåningen i sin bostad till Missionsförbundet och Fosterlandsstiftelsen. Hemma hade vi aftonbön i familjen varje kväll. Kyrkan i vårt bostadsområde var stängd från 1940 eftersom bristen på ved gjorde att det inta gick att hålla den varm.

Som 4-åring f ick jag därför börja i Filadelf ia söndagsskola och där blev jag kvar i 9 år.

Min fritid ägnade jag mig åt att spela f löjt och orgel, sköta om vår hund och katt och drömma om att bli veterinär.

Under ett KGF-läger i gymnasiet i Sigtuna f ick jag en övertygelse om att jag skulle arbeta i Kyrkan.

Efter studenten 1955 sökte jag till Samariterhemmet i Uppsala. Där fanns redan 3 elever som läste teologi. Vi siktade alla på tjänsten som församlingspedagog.

1955 omorganiserades teologiutbildningen vilket innebar att de studenter som redan läst ett år måste börja om på vissa kurser.

Så kom jag att sitta bredvid Per på en del föreläsningar och lära känna honom. På Luciadagen 1956 förlovade vi oss. Därefter for vi hem till våra resp. föräldrar och träffades igen efter jul på retreat på Stiftsgården i Rättvik.

Unum 20

Jag f lyttade hem från Uppsala och övergick till att studera historia och statskunskap i Stockholm. Far inpräntade i Per att man ”skall först ha slottet sedan prinsessan” så det dröjde ända till Per prästvigds och placerats i Ludvika som vi kunde gifta oss.

I juli 1959 satt jag med far och mor i vår trädgård och planerade bröllopet i Seglora kyrka på Skansen,där far vissa uppgifter.

Plötsligt föll far ihop och avled.

Pers far var kyrkoherde i Aspeboda och nu erbjöd sig Pers föräldrar att ta hand om vårt bröllop. I början av augusti brann kyrkan i Aspeboda ner. Det blev till slut min bror Sven som ordnade vårt brölllop i Heliga Trefaldighets Kyrka i Uppsala.

Därifrån for vi på bröllopsresa till Stiftsgården i Rättvik.

När jag så småningom installerat mig i ”slottet” i Ludvika fyllde jag mina dagar med miniorer, juniorer, ungdomsförening, föräldramöten och med att följa Per och spela på hans andakter i byar, på sjukhem och ålderdomshem. Emellanåt vikarierade jag i realskolan eller på gymnasiet När S:t Davidsgården hade byggts behövdes det en präst till på Stiftsgården och Per anställ-

des 1963. Jag f ick arbete i reception, telefonväxel och värdskap. Så småningom bildades kansliet för Stiftsgården och Berget.

I och med att vår son föddes 1969 måste jag ha en mer bestämd arbetstid.

Från 1991 lämnade jag Stiftsgården och arbetade kontorstid på Berget. Vi köpte en gård i byn Blecket, där jag på fritiden kunde ha grisar, höns, gäss och bin, katt och hund och en potatisåker för Berget. Det var en underbar tid.

Pers sista halvår präglades av hans sjukdom. Det var en hemsk men också en underbar tid. Per bodde hemma. Vi hade f lyttat till ett mindre hus och vi f ick vara varandra nära och hade möjlighet att samtala om allt. Hans sista tid präglades av frid. Han avled den 10 januari 2010.

Jag f lyttade till en lägenhet i Rättvik och försöker komma till Berget ett par gånger i veckan och dagligen be för gäster och medarbetare.

Berget har varit och är fortfarande en stor del i mitt liv, där jag i gudstjänstlivet, i den dagliga mässan, f inner stillhet, tillbedjan, vänskap och glädje i Kyrkans gemenskap.

Unum 21

Presentation av medlemmarna i Kommuniteten Den Heliga Treenigheten

Marie Erenius Bergqvist Medlem av kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget.

H

ur förbereds en vanlig lärare och trebarnsmor för kommunitetsliv? I mitt fall handlar det mycket om att jag i 14-årsåldern började på en internatskola. Min familj tillhörde ett samfund som driver en skola i Roslagen, där det f inns ett internat och från årskurs åtta bodde jag där under terminerna.

I en sådan boendeform måste man hela tiden ta olika hänsyn till det gemensamma, men samtidigt sköta sig själv. Precis som i en kommunitet.

Eftersom skolan drevs på kristen grund förekom regelbundet olika gudstjänster, bibelstudier, andakter, körövningar. Att åka bort för lite förströelse fanns inte på kartan, allt vi behövde fanns här, på den plats där vi bodde, studerade och tillbad. Precis som i en kommunitet.

I slutet av 70-talet, något år innan jag gick ut gymnasiet, följde jag med min närmaste väninna och hennes familj till Rättvik, en sommarvecka. Dalarna var dittills bara ett geograf iskt namn för mig och jag insåg att siljansbygden har en särpräglad kultur och skönhet.

Unum 22

Vid den här tiden var Börje Ring i full färd med Kristna visringen, som denna sommar samlades vid Stiftsgården i Rättvik. Tänk, jag satt på golvet i Rättviks kyrkas mittgång, en sen kväll, när Fjedur hade konsert. Det var fullpackat! En annan kväll var det livat värre, också i Rättviks kyrka, för då framfördes Godspell, rockoperan om Jesu liv och lidande, där de deltagande är sminkade som clowner.

Men så en eftermiddag var, de som kände sig intresserade välkomna att besöka ett ställe uppe i skogen. Min väninna tyckte att vi skulle haka på, så det gjorde vi. Jag kunde aldrig glömma S:t Davidsgården efter det första mötet; innergården, tystnaden, de små enkla cellerna, kapellet, glaskrusif ixet.

Hit måste jag igen, så var det bara. Den tunnhårige dalmasen med glasögon, som berättade så vackert om livet på gården vågade jag inte avbryta, men den lilla vresiga, lockhåriga damen som fanns i bakgrunden f ick ta emot en hel massa frågor av den oerhört intresserade tonåringen.

emot oss, men det dröjde ett tag tills jag insåg att den lilla vresiga damen var Gretel. Hon som var den första att bo permanent här på Berget. Hon som strax efter att jag varit där tog initiativ till huset Lovsången, där hon först själv bodde, men var tydlig med att småningom skulle bli föreståndarbostad. Så blev det också. Det var i Lovsången f. Peder och jag f lyttade in 2010, precis som Gretel hade förutsett.

I år fyller jag 60 och har börjat ana att allt i livet hör ihop, på något vis. Att ett liv i gemenskap måste innehålla allt i alla och att hur olika vi än är och på hur olika vägar livet än fört oss samman, så har just dessa olikheter betydelse. Dels för oss själva, så att vi verkligen är de vi är med våra olika erfarenheter, men också i gemenskapen.

Min nästan livslånga längtan till S:t Davidsgården är viktig för dem jag lever med, inte bara för mig själv. Dessutom är mina kommunitetsyskons livsvägar viktiga för mig. Absolut inte lätthanterliga, men viktiga.

Syntesen av allas gemenskapslängtan, till Gud och med varEfteråt, har jag förstås insett andra, blir ett sammanhållande att det var Per Mases som tog kitt, som håller ihop helt vanliga människor i en kommunitet.

Unum 23

Tack alla generösa Gåvogivare!

- ett vittnesbörd f. Peder Bergvist, föreståndare

N

är vi i Unum 2020-3 informerade om att Berget var i behov av två bilar så ledde det till att två av Bergets vänner inom några månader skänkte just två bilar! Vilket bönesvar!

det extra mycket. Utan dessa gåvor skulle vi inte överleva och som bonus uppmuntrar det oss att med nya krafter gå vidare.

Som det står i Bergets vision: Hur ser den fortsatta vägen ut? Det är inte våra begränsningar som skulle Vi är enormt tacksamma för all kunna omöjliggöra kallelsen – men den generositet som visas gent- däremot en bristande tillit till Hoemot Berget. När vi går igenom nom som kallar. Att ha fått följa denna tid av pandemi så betyder utvecklingen på Berget har varit Unum 24

oerhört inspirerande. Alla dess helhjärtade och oegennyttiga insatser, där kärlekens och trons motivationskraft blir så tydlig.

Till saken hör dock att jag hade tänkt att sälja den, dels för att finansiera mitt nya bilköp, dels behövde jag pengarna. Det ordnar sig, tänkte Tro väcker tro, kärlek väcker generös jag och erbjöd er bilen. Under den genkärlek – det blir en positiv spiral, här tiden blev jag sedan sjuk, med en vänskapens dynamik, som gör det försämrad ekonomi som följd. Så omöjliga möjligt! Utan den dynami- jag hamnade i kris med mig själv, ska jag ge bort bilen eller inte? Jag ken skulle Berget inte finnas! hade ju sagt att ni skulle få den, SÅ ETT VITTNESBÖRD från men å andra sidan, vad håller jag på med...? Nåväl, som du förstår så en av våra generösa vänner: landade jag i att det var rätt att ge Hej Peder! bort den. Och då blev det roligt igen, Jag hoppas ni är nöjda med bilen och göra den fin så ni skulle bli glada för gåvan! får mycket glädje av den.

Nu vill jag berätta för dig om min resa till att ge bort den till er. Jag behövde en bättre bil att ha hundarna i och min mina bilmeckare hade en trevlig Golf variant, som jag fick låna ibland. Jag gillade verkligen den bilen så jag frågade om han ville sälja den till mig? Han var dock inte intresserad. Jag ville verkligen köpa en ny bil av en pålitlig person, så jag bad till Gud att om det var meningen, så skulle jag få köpa den.

Jag släppte det hela, inget hände... tills en dag han frågade om jag ville köpa bilen! Jag kände mig bönhörd, blev mycket glad och nöjd med bilen.

Så jag tänkte, vad ska jag nu ge tillbaka till Gud? Så damp Unum ner i brevlådan och aha, tänkte jag här har vi det, de behöver en bil och jag har plötsligt två stycken.

Jag berättade lite för broder Emmanuel också när han var här, som du kanske har hört. Vi hade ett trevligt samtal och han for iväg med saaben.

Sen, efter det kände jag mig euforiskt lycklig och fri! Jag hade, med Guds hjälp övervunnit något i mig själv.

Min rädsla för förlust, särskilt när det gäller pengar, och mina tvivel av och på att Gud verkligen finns där, också för mig. Att jag är omhändertagen. Så min rädsla och mina tvivel försvann. Jag har fortfarande en mager ekonomi, men jag klarar mig och framför allt, jag oroar mig inte.

Du får gärna berätta den här historien för de övriga medlemmarna på Berget, om du vill.

En riktigt fin påsk önskar jag er alla på Berget!

Unum 25

Guds enhet och mångfald f. Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

G

ud är den personlige Guden, han är nära, han skänker sig själv, han är relation. Samtidigt är han bortom tid och rum, obunden, han är

en, han är allsmäktig, han är den som ”är”, han är själva Varat, den som existerar och ger existens åt allt. Dessa två sidor bildar en enhet: själva Varat är en person och personen förstås

Unum 26

som själva Varat. Den som inte går att nå är nära. Endast en är den Ende Guden som f inns till för alla människor och för vilken alla människor f inns till.

Kyrkan uttrycker också dessa två sidor hos Gud som enhet och mångfald, som att Gud är en och samtidigt Treenig. I GT betonas framför allt Guds enhet och hans Varande och i NT den gudomlige Faderns utsträckning i och genom Sonen och Anden, Guds mångfald och Trefaldighet. Och att dessa sidor i Gud är förenade med varandra genom att Gud är gemenskap, han förenar och försonar enhet och mångfald, alltså är Gud ytterst ovanför och bortom enhet och mångfald.

Universalism

Det betyder också att den kristna tron är unik i sin universalitet; alltså att den kristna tron kan gå in i dialog med alla människor. Den kristna tron kan samtala med polyteism och monoteism, med ateism och sekulära f ilosof ier: den kristna tron har öppningar åt alla håll.

är lika nära den polyteistiska hinduismen som den monoteistiska Islam, men också alldeles nära dem som förnekar en gudstro. I själva verket uppfattades de första kristna i romarriket som ateister. Vi måste hålla dialogen öppen, just utifrån den unika bas som f inns i Guds enhet och mångfald; att han är en och tre, på en och samma gång. S:t Maximos Bekännaren (580-662) ref lekterar i Exposito Orationis Dominicae om hur polyteism och monoteism försonades i evangeliet. Polyteismens otyglade mångfald och monoteismens enhet utan inre överf löd behövde försonas i en Treenig Gud. Det ger kristendomen en dörr som kan öppnas från alla mänskliga kulturer och allt mänskligt tänkande.

Guds enhet

Gud presenterar sig utan ett namn men som den varande: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem” (2 Mos 3:14). Basilius den store säger: ”Jag vet att Gud är. Men vad hans väsen är anser jag vara bortom min Det är viktigt att vi inte låser in förståelse. Så hur är jag frälst? kristendomen på en religions- Genom tro. Och tron är nöjd karta, som monoteistisk kontra med kunskapen att Gud är (och polyteism. Nej: den kristna tron inte vad han är)… MedvetenUnum 27

heten om Guds ogripbarhet är Guds mångfald verkligen kunskap om hans vä- Tillsammans med Enheten sen.” i Guds Varande f inns också S:t Bonaventura skriver i sin Mång falden i Guds Trefaldigskrift Itinerarium mentis in het. Det rena Varandet är också Deum om hur Gud som enhet det som ingenting godare kan är det sanna oförstörbara va- tänkas och det är också självutrandet och den absoluta när- bredande. Eftersom det är det varon: ”Den som vill kontemp- högsta goda f inns det en förlera Guds osynlighet i enheten längning och ett utbredande. av hans essens ska först fästa Detta beskrivs hos kyrkofäderblicken vid varandet självt.” na som Faderns ”genererande” Men människan är blind, för och ”utandning” i och genom hon uppmärksammar inte det Sonen och Anden. första hon ser och utan vilket I det goda f inns också den höghon inte förstår någonting. Vi sta kommunicerbarheten där ser inte varandet trots att det Fadern, Sonen och den helige borde vara det första som kom- Ande kommunicerar med varmer springande till vår själ, andra. Där f inns också den det genom vilket allt annat är högsta anpassningsbarheten, känt. Poängen är inte att vi ska och den högsta ömsesidiga inse något särskilt när vi vänder timiteten och ”det högsta geblicken till Varandet, till den nomträngandet i varandra” (S:t rena närvaron, utan snarare att Bonaventura). vi inte ska förvänta oss att se någonting alls. Istället förfogar Detta innebär inte att vi kan vi över något genom vilket vi förstå Gud, för vi kan inte fatkan lyftas upp till förundran, ta det ofattbara. Istället ska vi vi själva har ju blivit delaktiga ledas till hänförd förundran. av Guds varande. Vi som inte Vem skulle inte resa sig i förfanns, existerar nu, och det är undran vid åsynen av så stora det absolut största miraklet i mirakel, som det rena Varantillvaron, det som sker varje det, Närvaron, Mångfalden, gång ett liv blir till i en moders Skaparförmågan, den högsta Kommunikationen, Intimiteinre. ten? ”När du jämför dessa med varandra har du det du behöver Unum 28

för att lyftas upp i den högsta förundran” (S:t Bonaventura).

Till sist leder alltså denna kontemplation över Guds enhet och mångfald fram till sann självkännedom. När vi vänder om från oss själva till Gud, rör oss mot den andre, bort från oss själva, blir vi mer oss själva. Människan är ämnad för den andre och ytterst ämnad för Gud, den ytterst Andre. Ju mindre vi är instängda i oss själva, desto friare blir vi och mer människa. Människan måste lyfta blicken, se det som är ovanför henne: Sursum Corda. Endast i Guds enhet och mångfald f inner mitt hjärta ro.

Mönstret för ekumeniken

na oss själva i honom, eftersom han redan tagit allt mänskligt till sitt hjärta.

Den fullkomliga enheten är inte för denna världen. Det är en eskatologisk verklighet och hör himlen till. Här på jorden kommer det alltid att f innas ett visst mått av splittring. Men detta får inte hindra oss från att sträva efter större enhet.

Men vilken enhet skall vi då eftersträva? En avart av ekumeniken är uppfattningen att i enheten förblir alla kristna kyrkor som de är nu. Kyrkorna betraktas som olika grenar på samma träd som alla är lika värdefulla. I verkligheten är vi redan nu ett, säger man då, för den yttre organisationen berör inte kristenhetens sanna väsen. Det enda som fortfarande fattas är att vi alla har ett gemensamt nattvardsbord och på så sätt ger uttryck för att vi i grunden redan är ett. Denna syn på enheten är en karikatyr av enheten.

Här f inns också riktningen för det vi kallar ekumenik men som vi har så många olika uppfattningar om. Gud är själv ursprunget, mönstret, förebilden och förkroppsligandet av ekumeniken, som enhet och mångfald. Gud är En och Tre, En i Hur kan vi då föreställa oss en tre och Tre i en. framtida enhet? Vi kan tänka Det kan till synes öppna upp oss en gemenskap av systerkyrför vilken typ av ekumenik som kor. Begreppet ”systerkyrkor” helst, men det är snarare en är inte nytt. Det går tillbaka tillrättavisning av alla mänskli- till fornkyrkan och används av ga enhetsprojekt. Det är vi som Andra Vatikankonciliet för att måste anpassa oss till Gud, f in- beteckna olika lokala kyrkors Unum 29

inbördes förhållande. Påven Paulus VI talade om systerkyrkor när han i ett budskap till patriark Athenagoras beskrev förhållandet mellan Katolska och Ortodoxa kyrkan. Vi kan förstå enheten i dag som en ”enhet i försonad olikhet”, eller ”enhet i mångfald”. ”Försonad olikhet” betyder att det mellan systerkyrkor, som nått fram till en fundamental enhet, fortfarande kan f innas betydande men inte oförenliga olikheter.

Man skulle då kunna tänka sig att Katolska kyrkan skulle leva i fullständig enhet med en annan kyrka som har gifta präster, en annan liturgi, en annan form av mariafromhet. Men då måste vi kunna erkänna varandras prästämbete. Utan prästämbete ingen eukaristi, och utan eukaristi ingen enhet.

Till enheten i tron hör också att man erkänner biskopen av Rom som innehavaren av ett enhetens ämbete som bär ansvar för Vi tror gärna att enhet och hela kyrkan. Men detta utesluolikhet är varandras motsatser. ter inte en hög grad av självI själva verket är enheten just ständighet hos de olika systergrunden och villkoret för olik- kyrkorna. Andra Vatikankonheten. Vi ser det i våra mänsk- ciliet rekommenderar enträget liga relationer. En ytlig, själv- en stor respekt för varje kyrkas isk kärlek respekterar inte den egenart. älskades rätt att vara en egen person, att vara olik. Den ytli- Kyrkan en ikon av ga kärleken säger ” jag, jag” och Treenigheten tvingar den andre att bli en del Kyrkan är kallad att bli en av det egna jaget. Djup, äkta ikon av den heliga Treenighekärlek däremot accepterar och ten. Och i Treenigheten f inns, respekterar den andre och låter mitt i en absolut enhet, en stor honom vara den han är. Han olikhet. Fader, Sonen och Anär han och jag är jag. I en djup den är distinkta Personer, helt kärlek säger man ”du, du”. Där olika varandra, men de är inte f inns ingen sammanblandning. åtskilda. Så kan varje kyrka ha Det är alltså inte förvånande sin egenart, och samtidigt vara att en stor enhet möjliggör en helt förenad med alla andra. stor olikhet.

Låt oss göra Jesu bön om enhet till vår egen. Låt oss inte tro att

Unum 30

enheten bland oss kristna är en utopi, att det är orealistiskt att be om enhet. Det är otänkbart att Fadern inte skulle bönhöra en sådan bön när hans enfödde Son själv har bett: ”Fader, jag ber att de alla skall bli ett” ( Joh 17:20-23).

Om vi blir ett kommer Guds rike att vara lite mer synligt på denna jord. Då kommer det att bli lättare för världen att tro på att vi alla är Kristi lärjungar.

Endast i Guds enhet och mångfald och olikhet kan mitt och Kyrkans hjärta f inna ro.

Påminnelse om avgiften för 2021!

Vänföreningen S:t David är Bergets stödförening.

Medlemmarna stöder Berget med förböner, gåvor och arbetsinsatser.

Vänföreningens medlemmar får regelbundet vänbrev från Berget samt tidskriften UNUM som utkommer fyra gånger per år.

Två gånger om året finns möjlighet att vara med på arbetsoch gemenskapsdagar och varje år möts vi till årsmöte då huvudmän och styrelse utses.

Höstens arbetsdagar är i år mellan 23-27 augusti Årsmötet kommer att vara lördagen den 28 augusti kl. 11.30.

Medlemsavgiften är 300 kr per år.

Medlemsavgiften är ett sätt att stödja vår verksamhet som drabbats hårt av många avbokningar och färre gäster under den rådande pandemin.

Vill du bli medlem, använd vårt Bankgiro eller Swish-nummer och ange ”Vänföreningen”.

Frid och allt gott önskar vännerna på Berget!

BG: 574-3323 Swish: 123 337 20 75 Unum 31

Äntligen blev det möjligt att sätta upp Bergets första växthus! Det har länge varit Berit Edmans längtan och här ser vi hur hon tillsammans med Per Nyström intensivt arbetar för att skruva ihop växthuset.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: POST-CORONA?

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323