Unum 2021-1

U

NR 1 ÅR 2021 ÅRGÅNG 38

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: OFFER

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

OFFER

Ledare 3 F. Peder Bergqvist Offer som mänsklig kultur och religion F. Peder Bergqvist

4-9

Offer i förändring 10-15 F. Peder Bergqvist Min väg till Berget 16-17 Sara Hedman Presentation av kommuniteten på Berget Ingrid Eriksson

18-19

Per Mases om offer 20-23 Vill du vara med?

Magdalena Sandgren

24-25

Boktips 26 Marie Erenius Bergqvist Vänbrev 27 F. Peder Bergqvist Offret hos Sören Kierkegaard F. Peder Bergqvist

28-34

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

OFFERLAMMET PÅ BERGET

I

entrén i S:t Davidsgården finns en vac ker mosa i k av Greta Ehrnberg som heter Agnus Dei (Guds Lamm). Det är det lamm som blivit slaktat som ett offer för hela världens synd och som blivit upphöjt i himlen och som änglarna lovsjunger: Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång (Upp 5:12).

När Sigmund Freud skriver Totem and Taboo 1913 menar han att kristendomen just genom detta sätt att uttrycka sig och genom Eukaristins delande av sonens kött och blod i sig själv absorberat ett sakrament betydligt äldre än kristendomen självt.

Man måste nog ge Freud rätt i att den kristna tron fångar in något av den offerdimension som verkar ha funnits i alla tidiga kulturer och religioner. Det finns i NT ett offerspråk som direkt knyter an till det gamla förbundets offrande av djur och annat men också till de provocerande människooffer som vi kan läsa om i GT. Det gäller Guds befallning till Abraham att offra Isak, men också andra berättelser om barnoffer och framför allt lagens ord: ”Du skall inte dröja att offra av din skörd av vin och olja. Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig.

På samma sätt skall du göra med dina kor och får: sju dagar skall de vara hos modern, och på åttonde dagen skall du ge dem åt mig.” (2 Mos 22:29-30).

Det fanns en progression i hur man såg på offret som värdefullt, värdefullare och värdefullast (jmf Mik 6:6-8). Det värdefullaste offret var offret av den förstfödde, det kunde aldrig mätas med att offra ett djur eller något från växtriket. Steg för steg försvinner denna praxis från alla kulturer men själva bakgrunden lever kvar. I NT så offras det allra värdefullaste, Guds enfödde Son, på korsets offeraltare och hans blod utgjuts. Detta är det allra mest värdefulla offret eftersom den heliga Treenigheten samverkar ”en gång för alla”, alltså ett offer som över- och inbegriper alla andra offer (Rom 6:10, Heb 7:27, 9:12, 26, 10:10, 1 Pet 3:18).

Maximos Bekännaren (580-662) ref lekterar i Exposito Orationis Dominicae om hur polyteism och monoteism försonades i evangeliet. Polyteismens otyglade mångfald och monoteismens enhet utan inre överf löd behövde försonas i en Treenig Gud. Det är något av denna försoning vi kan se när offertanken så tydligt fått prägla den kristna trons allra innersta trinitariska mysterium. Det ger kristendomen en dörr som kan öppnas från alla mänskliga kulturer.

Unum 3

Carl Larssons skiss till målningen ”Midvinterblot” (1915).

OFFRET SOM MÄNSKLIG KULTUR OCH RELIGION Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

D

et ha r va r it omdebat terat hur uv ida m ä n n i sk o of fe r v a r va n l iga i det for nnordiska samhä l let. Ä r dessa människooffer återberättade av kristna med avsikt att svartmåla hedningarna? Frågan har diskuterats länge av historiker och arkeologer. I en ny avhandling har Klas Wikström af Edholm visat att människooffer utgjort en levande tradition från äldre

järnålder in i vikingatid i Norden. I ”Människooffer i myt och minne. En studie av offerpraktiker i fornnordisk religion utifrån källtexter och arkeologiskt material” visar Edholm inte bara att människooffer förekom utan att de också var relativt vanliga.

Dessa offer förekom i olika religiösa och sociala sammanhang. I samband med krig ingick offren i kulten kring krigs- och härskarguden Oden. Om man vann en

Unum 4

strid offrades krigsfångar antingen direkt eller i större ceremonier.

Andra offer var ”kalendariska” och förekom i samband med riter som midvinterblot. Avsikten var att ”återskapa eller stärka den sociala ordningen genom kulten”, vilket man också kunnat belägga i många andra kulturer.

TVÅ ÄLDRE TEORIER OM OFFER

Emile Durk heim (1858-1917 ) följer den brittiske bibelforskaren religionsantropologen William Robertson Smith (1846-1894) i hans teori om totemismen som den äldsta religionen. Totemismen är den enklaste och ursprungligaste religion de känner till och den är intimt sammanlänk ad med offerritualer och själva offertanken. För Durkheim handlar religion i första hand om den sociala sammanhållningen i en grupp. Religion är den sociala gemenskapen för sådant som hör till det heliga i tillvaron. Religion bygger på åtskillnaden mellan det heliga och det profana. Det heliga är helt kollektivt och berör hela samhället medan det profana är individuellt och inte något som delas av gruppen. Alltså är religionen för Durkheim något som fungerar för att stärka de sociala

banden och det är också det som utgör religionens kraft. Totemismen visar just på denna skillnad mellan det heliga och det profana.

Religiösa ritualer är händelser som sker i grupp, de stärker gruppens sammanhållning och solidaritet, och skiljer sig från det vanliga.

Durkheim delar upp de religiösa ritualerna i negativa ritualer som syftar till att hålla det heliga och profana åtskilt och positiva ritualer som syftar till att föra det heliga och det profana i tillfällig kontakt med varandra. För att illustrera detta hänvisar han till den australiensiska ritualen kallad Intichiuma. Varje år samlas klanen för att döda totemet och tillsammans äta upp det. Durkheim ser detta som det tydligaste uttrycket för offrets natur. Det är en gemensam måltid som också innebär kommunion mellan folket och deras gud (totemet). Genom att äta det tar de upp det heliga som är inneboende i totemet. Det allra mest centrala med offret är gemenskapens återupprättande, de samlas som grupp och kommunicerar därmed med sin gud.

Sigmund Freud (1856-1939), grundaren av psykoanalysen, rör sig i Totem and Taboo (1913) inom områdena arkeologi, antropologi och studier av religion. Han undersöker likheter mellan det mentala livet hos ”vildar” och neurotiker, eller totem och tabu.

Unum 5

Första kapitlet heter ”Incestens skräck” och där undersöks systemet med totemism bland australiensiska aboriginer. Varje klan har ett totem (ett djur, en växt eller naturkraft) och medlemmarna får inte gifta sig med dem med samma totem som de själva. Freud undersöker denna praxis som förebyggande mot incest. I det andra kapitlet, ”Tabu och emotionell ambivalens”, betraktar Freud förhållandet mellan tabuer och totemism.

Här använder Freud sina erfarenheter från arbetet med neurotiska patienter i Wien. Precis som neurotiker känner ”primitiva” människor sig ambivalenta inför sina medmänniskor men utan att medvetet erkänna detta för sig själva. De kommer inte att erkänna att, så mycket som de älskar sin mamma, finns det saker hos henne som de hatar. Så uppträder en projektion av den undertryckta delen av denna ambivalens (hatet): ”Jag ville inte att min mor skulle dö; totem ville att hon skulle dö”. I det tredje kapitlet, ”Animism, magi och tankens allmakt”, undersöker Freud animismen och den narcissistiska fasen i den tidiga libidinala utvecklingen. En tro på magi och trolldom överförs från den inre världen till den yttre världen, både hos primitiva människor och neurotiker.

Det animistiska tänkesättet styrs av ”tankarnas allmakt”, en projektion

av det inre mentala livet på den yttre världen. Denna konstruktion av verkligheten kan också urskiljas i tvångstankar, vanföreställningar och fobier. Freud argumenterar för att animismens praktik bara är en täckmantel för instinktivt förtryck.

I det sista kapitlet, ”Totemismens återkomst i barndomen”, kombinerar Freud en av Charles Darwins mer spekulativa teorier om de tidiga samhällenas organisering (en enda alfa-man omgiven av en harem av kvinnor, som liknar hur grupper av gorillor organiserar sig) med teorin om offerritualen som hämtats från William Robertson Smith. Totemismens ursprung finner därför Freud i en enstaka händelse, då en grupp förhistoriska bröder som utvisats från gruppen återvände för att döda sin far, som de båda fruktade och respekterade. Oidipuskomplexet kopplas så till det mänskliga samhällets ursprung och postulerade att all religion i själva verket var en utökad och kollektiv form av skuld och ambivalens för att hantera dödandet av fadersfiguren.

Freud menar att religion är en form av kollektiv neuros. Personer med starka religiösa överjag tenderar att lättare få ångest om de bryter mot den internaliserade moralen i överjaget. Religion är en slags regression tillbaka till en tid i barndomen då personen erfor

Unum 6

faderns kärlek och beskydd. Genom att projicera fram existensen av en gudomlig fader som kan tillbes och respekteras så kan ångesten dämpas.

Den rituella måltiden i totemismen är också i grunden sammanlänkad med offret. Offer är ritualer som rör dödande, förbud och att äta tillsammans är en manifestation av en infantil omedveten mänsklig önskan.

Freud hävdar att den offrandes offer representerar fadern (och guden) och därigenom kan de tidiga bindningarna till fadern frigöras i den totemiska offermåltiden. Den bakomliggande drivkraften är enligt Freud en oidipal skuld orsakad av fadersmordet och önskan att överta faderns roll.

I den totemiska religionen är alltså offret ingenting annat än ett surrogat för fadern. Därför menar Freud att offret är det första faderssurrogatet och Gud det andra i vilket fadern återfått en mänsklig form. Han målar upp en mänsklig historisk-symbolisk bakgrund utifrån en arketypisk mänsklig familj där sönerna gaddat sig samman för att döda fadern vilket med tiden lett till en längtan tillbaka till fadern. Alla söner ville egentligen bli som fadern och inkorporerade därför delar av deras fader som surrogat i offret. Deras fadershat mildrades med tiden och förvandlades istället till en längtan efter honom vilket ledde till en utveckling från

själva offret till en Gud som ett mer tillfredsställande surrogat för fadern. Upphöjandet av fadern som en gång blivit mördad till en Gud som klanen hävdade härstamning från var ett mycket seriösare försök till gottgörelse än med ett totem.

Detta är för Freud inte begränsat till religiösa sammanhang för genom introduktionen av fader-gudar förvandlades ett faderlöst samhälle gradvis till att organiseras på ett patriarkalt sätt. Känslan av skuld ledde stegvis till att sönerna flyttade initiativet till att offra från sig själva till Gud. Det blev nu Gud och inte människor som krävde offret vilket enligt Freud innebar det mest extrema förnekandet av det brott som begåtts i begynnelsen av samhället och av skuldkänslan. Detta fångas upp i kristendomens uppfattning om offer och manifesteras i Eukaristin, enligt Freud.

NYARE TEORI OM OFFER

René Girard skrev i Violence and the Sacred (1972) att, trots ”samtida kritik” av Totem och Taboo, ligger konceptet med det kol lektiva mordet nä ra hans egen teori.

René Gira rd v isa r på vå ldets betydelse i mänsklig kultur och hur Bibeln avslöjar dessa djupa rötter.

Teorin om mimetiskt begär vill

Unum 7

förklara mänskligt beteende och kultur och begreppet mimesis används eftersom det innehåller en aspekt av konflikt. Girard pekar på en mänsklig önskan att imitera andra människor.

Människan vet egentligen inte vad hon önskar och vänder sig därför till andra genom att imitera deras önskan. Vi lånar våra önskningar från andra, vi önskar vad andra önskar genom att efterlikna deras önskningar. Vår önskan efter ett visst objekt framkallas av en annan persons önskan efter samma objekt. Så uppstår en snöbollseffekt eftersom det snart kommer att finnas en tredje, en fjärde och en femte som önskar samma sak. Objektet glöms bort och den mimetiska konflikten förvandlas till en allmän motsättning. Nu imiterar man inte längre varandras önskningar, utan varandras motsättning. Det som började med en önskan att dela samma objekt, fortsätter med en vilja att utplåna samma fiende.

Psykologiska och sociala rivaliteter och spänningar byggs upp när vi önskar samma sak som andra, vilket så småningom leder till mekanismen att utse syndabockar. Syndabocken dödas vilket leder till avspänning och fred i gemenskapen. Mänskliga gemenskaper, samhällen, förenar sig och stärks genom dödandet av den kollektivt utsedda syndabocken. Detta leder i sin tur till att syndabocken

efter hand blir upphöjd till Gud.

Sy ndabocksmekanismen är ursprunget till den arkaiska religionen.

Girard följer Durkheims insikt att begynnelsen av all kultur är arkaisk religion och följaktligen finner vi här ursprunget till alla politiska eller kulturella institutioner. Offerkulturen är grundläggande för samhället.

Offret etablerar kultur, mening och språk. Girard menar att Bibeln avslöjar polyteismens och mytologins offermekanism men djupare sett grunden för all mänsklig kultur.

Myterna döljer det verkliga våldet.

Evangelierna utgår från samma övergripande berättelse som myterna.

Dödandet av den kollektivt utsedda syndabocken firas genom det rituella offret i Eukaristin. Evangeliernas struktur liknar i mångt och mycket mytens struktur. En gudomlig person skuldbeläggs, dödas och uppstår igen. Gudens uppståndelse bringar välsignelse till gemenskapen, fred och harmoni. I evangelierna finner vi denna mytiska syndabockssituation där alla står emot en enda, även lärjungarna överger Jesus. Ensam och övergiven torteras och dödas han. Men korsets dårskap är en ny kunskap där omsorgen om offren står i centrum, de sista blir de första i en ny mänsklig gemenskap. Det finns alltså en likhet mellan evangelierna och myterna men

Unum 8

också en avgörande skillnad eftersom myten bygger på lögnen om offrets skuld medan evangelierna bekräftar offrets oskuld. Evangelierna avslöjar den mordiska brutala grunden för social ordning, genom berättelsen om Kristi kors. Gud tar offrens sida, ja, Gud gör sig själv till offret, det oskyldiga offret. Jesu lärjungar överger efter uppståndelsen den mimetiska lusten hos kollektivet för att istället imitera Kristus.

Det mimetisk a of frandet och våldet övervinns genom att skapa en motkultur som uppenbaras i berättelsen om Jesus. Kristi mimesis genom lidande kärlek ersätter begärets mimesis. Kristi sonande offer kan förvandla mänskligt liv, ge människor en ny motivation att offra sig själva till Gud och till andra. Kristendomen har så förvandlat mänsklig kultur till den grad att vi även i vår tids sekulära kulturer kan återupptäcka omsorgen om offren, om de minsta…

Jesus som syndabock för att skapa fred enligt den mimetiska lusten.

Men Jesus har inte kommit för att skapa en sådan fred utan tvärtom genom att ta syndabockens sida, att stå på alla utsattas och offers sida.

Alla beskrivningar av Satan, som frestaren, anklagaren, en mördare från begynnelsen och så vidare, visar att Satan är regissören bakom Kristi död på korset. Kristi passion omstörtar den gamla ordningen för mänsklig kultur genom att avslöja denna världens härskare.

Jesus annonsera r inte Satans omedelbara slut utan snarare slutet på hans falska transcendens, hans makt att återupprätta ordning genom falska anklagelser, slutet f ör s y nd ab o c k smek a n ismen.

Det är den helige Ande som, enligt Girard, över vinner det mimetiska vå ldet. Han är Hjälparen, Försvararen, mot Satan som är Förstöraren, Anklagaren.

Mekanismen som gör att ett ensamt K r i s t e n d o m e n s f ö d e l s e ä r offer offras av kollektivet är Satans Försvararens, den helige Andes, verk, ja Satan själv. Satan är en parasit seger över Anklagaren, Satan. Det på Guds varande genom att imitera är inte Gud som väljer ut mänskliga allt Gud gör men också en parasit offer utan människan som gör på offret, som genom Satan blir Gud till offer. Gud står alltid på betraktad som ond. Satan är kraften offrets sida och det är Gud själv bakom detta sätt att bygga samhällen som alltid är mänsklighetens offer. och gemenskaper. Satan är därför också kraften bakom utväljandet av Unum 9

OFFER I FÖRÄNDRING Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

En sen förändring av offret är nationalstatens krav på människoffer i krig.

FÖRSTA TESTAMENTET

Det finns en ambivalent inställning till offer i Gamla testamentet. Dels har vi en stark tradition som är nära förknippad med prästerna och tempelkulten. Dels har vi andra traditioner som ifrågasätter offrandet och istället lyfter fram betydelsen av hjärtats omvändelse och konkreta moraliska handlingar. Helt klart är i varje fall att dessa båda traditioner finns tillsammans och samverkar i det vi brukar kalla GT (ett bättre begrepp kunde vara FT: Första Testamentet).

BARNOFFER I GT

Jon D. Levenson (1949-), jude, expert på judisk litteratur, bibeltexter och kommentarer, skriver i sin bok Den älskade sonens död och uppståndelse om barnoffer som de framträder i biblisk och utombiblisk litteratur inom judendom och kristendom. Han konstaterar att tanken att offra den förstfödde sonen till Gud, trots den skräck som en sådan handling framkallar, inte bara var en barbarisk handling som är antitetisk mot det forntida Israels sociala och religiösa etos. I själva verket

Unum 10

argumenterar han för motsatsen, att förstfödde och kan, kanske av skäl den faktiska praktiken med barnoffer som är okända för människor, kräva ägde rum tidigt i Israels historia. att det han har gett återlämnas. LyckLevenson presenterar många bevis ligtvis för alla som skapats av Gud, för att inte bara barnoffren utfördes lämnar detta ideal öppet om Gud faki det forna Nära Östern, utan också tiskt, i något speciellt fall eller vid en att Gud befaller det, förtjänar det viss tidpunkt, kommer att ställa detta och besvarar det. Exempelvis avslöjar krav. Det var ett ideal, en lagstiftfeniciska arkeologiska bevis begrav- ning men inte en bindande kod, som ningsurnor som innehåller barn, i vis- tillät en rad olika implementeringar. sa fall två barn i olika åldrar i samma Att erbjuda ett djur, till exempel ett urna (vilket väcker tvivel om att de får, kan tjäna som en ersättning för dog av naturliga orsaker). Det finns en fars förstfödda barn. Levenson naturligtvis i berättelsen om Abra- är dock snabb med att tillägga att ham och Isak i Första Moseboken denna ersättning i form av ett djur 22. Det finns i berättelsen om Jeftas inte strängt sett är en ersättning för löfte att offra sin dotter och Meshas barnet, i jämförelse med ett barnoffer offer av sin son. Mest uttryckligt är djurersättningen faktiskt värdelös. tillkännager en vers i 2 Mosebok 22 Att ersätta ett barn med ett djur var ett direkt kommando, ”Du ska ge uppenbarligen inte ett påbud; det mig den förstfödde bland dina söner.” var tillåtet med vetskapen att Guds anspråk på barnet kvarstod.

Till och med i motståndet mot barnoffer hos Jeremiah och Hesekiel, före- Senare i Israels historia blev påbudet slår Levenson, att traditionen fanns, att offra den förstfödde en order för för säkerligen skulle dessa profeter inlösen av barnet. Det fanns flera inte argumentera mot en obefintlig rituella metoder som kunde leda till praxis. Sammantaget antyder dessa inlösen av de förstfödda. Levenexempel att barnoffer uppstod, men son analyserar breda textbevis och hur kan det förstås? Varför skulle en identifierar fem: den årliga påskfifar ge upp sin förstfödda, älskade, randet som återskapar händelserna i son? Levensons svar är att peka på att Egypten där hela det judiska folket det handlar om ett ”teologiskt ideal”, som förstfödd av Gud, Israels förstett som förstår att alla förstfödda födda söner, skonades, leviternas (djur, frukter, människor) tillhör tempeltjänst inför Gud, pengagåvor Gud. Gud har ett rättsligt krav på den istället för denna tjänst, nazirernas institution och omskärelsen. Allt Unum 11

detta tjänar som bevis för Levensons påstående att de teologiska principerna som ligger bakom den förstfödda inte försvann, även om praktiken gjorde det. Grundinställningen att allt liv härstammar från Gud och att ”det första ifråga tillhör Gud” är ett grundläggande faktum inom Israels religion som varken kan ignoreras eller utrotas.

Ett perspektiv som Levenson har är att livskällan kan kräva liv i gengäld, att det som människor tar emot är obetydligt eftersom Gud förser med allt gott och därmed tillhör allt Gud. Dessutom förstår denna tradition att det som människor ger till Gud som offer, i slutändan kan återlämnas, återuppstå. Något större kan följa. ”Generationer” kommer att få skörda en belöning efter ett fåtal offer.

EFTER TEMPLET

Moshe Halbertal (1958-) är en israelisk filosof, professor och författare, en känd expert på Maimonides och medförfattare till den israeliska arméns etiska kod. Han beskriver i sin bok On Sacrifice begreppet offer och dess förståelse först i religiös och sedan i sekulär mening. Först kommer den religiösa innebörden av att ”offra till” och sedan den mer sekulära förståelsen av att ”offra för”.

Avsikten med den religiösa formen av offer, oftast från en människa till en gud, är att etablera någon form av solidaritets- eller kärleksband.

Risken för ett avvisande är ständigt närvarande vilket enligt Halbertal leder till ett ritualiserande av själva offerhandlingen. Rädslan för att bli avvisad tar sig uttryck i att man skapar ritualer för att försäkra sig om en lycklig utgång. Här finns berättelsen om hur Gud av visar Kains offer som utgångspunkt.

Orsaken till Kains våld mot Abel ligger i avvisandet av hans offer vilket utesluter honom från det mest meningsfulla bandet och det ”tvingar” Kain att hävda sin närvaro genom en våldshandling. Detta mord var inte enbart motiverat av avundsjuka utan främst av att ha blivit utesluten från möjlighet att ge, att offra, vilket är en djupare källa till våld än att inte få det man har lust till.

Förstörelsen av Jerusalems tempel år 70 satte stopp för de judiska offerriterna vilket ledde till nya sätt att hantera den i offertanken inneboende rädslan för avvisande; välgörenhet, bön och lidande. Martyrskapet fick också en renässans när djuroffren upphörde. Det ledde till en övergång från att ”offra till” till att ”offra för” eftersom det nu handlade om att offra något av sig själv och inte om att överföra

Unum 12

en gåva till någon. Martyrskapet f lyttar fokus från gudomligheten, till vilken offret ges, i riktning mot vad man ska ge avkall på. Senare, under upplysningstiden, f lyttades fokus mer till det man var skyldig att offra till staten. Halbertal är mycket kritisk till den moderna statens krav på offer av sina medborgare. Staten kan lätt förvandlas till en avgud. Det finns enligt Habertal inget större altare till Molok än den centraliserade staten. Den moderna statens uttalade hunger efter mänskliga offer är omättlig.

Offer hör till vad det är att vara människa och det finns inget slut på offermekanismerna i vår tid, utan vi ser snarare dess omvandling i statens tjänst.

Förutsättningen för ett moraliskt liv och att offra sig för någon eller något är självtranscendens, förmågan att frigöra sig från egenintresse.

Denna självtranscendens har dock kopplingar till våld, framför allt i k rigssammanhang, genom en omkastning av påståenden. Det är inte egenintressen som undergräver krigets moral utan tvärtom: förvandlingen av självuppoffring till rättfärdigande för omoral. Det är ett kännetecken för det som är gott att det förtjänar offer och då måste även motsatsen vara sann, alltså att offer automatiskt gör någonting gott. Det leder till ett

moraliskt självbedrägeri som i vissa fall leder till värre brott än om de sker av egenintresse. Halbertal återberättar Heinrich Himmlers tal till sina SS-officerer: ”Vi inser att det vi förväntar oss av er är övermänskligt, nämligen att vara övermänskligt omänskliga”. Himmler beskriver sina officerer som osjälviska varelser eftersom att de utför det ultimata offret. De hade tagit oskyldigas liv men SS-of icererna betalade det högsta priset genom att offra sina samveten för ett högre syfte: övervinnandet av deras mänsklighet.

Människans förmåga till självtranscendens är avgörande för det moraliska livet, människans kapacitet att ge upp och offra egenintresset för någon annans skull eller för ett ideal, är en konstituerande dimension av det moraliska livet i sig självt. Samtidigt visar självtranscendensen sin korrupta kraft just här. Det finns en farlig förbindelse mellan själv-offer och våld då det goda sägs förtjäna offer och då måste också motsatsen vara sann; nämligen att offer gör något gott.

Själv-offret möjliggör våld eftersom det tillåter att rollerna byter plats mellan angripare och offer. Felriktad självtranscendens stimulerar en moralisk handling på felaktigt sätt och möjliggör därigenom att brott rättfärdigas. Halbertal ser

Unum 13

den moderna statens historia som platsen där denna vilseledande själv-transcendens visar sig. Staten blir en avgud som erbjuder en vilseledande känsla av möjlighet till befrielse från den instängdhet invånarna känner i sig själva, själviskhetens bur. Därför gäller det att både förstå självuppoffringens avgörande betydelse för att kunna göra något gott och samtidigt inta en kritisk hållning. Varje gång något eller någon lockar mig till ett själv-offer, måste jag fråga vilka krafter som ligger bakom.

Jag måste ifrågasätta mina egna motiv, och om det möjligtvis kan vara fråga om ett självbedrägeri.

Finns det något som exempelvis skulle kunna få mig att offra hela mitt liv för min nation, i ett krig?

sig själv. Medelvägen är då en självuppoffring i form av att ge av sig själv, att ge något som är viktigt för mig själv till den andre i någon form av ömsesidighet.

Medelvägen kan här förstås ungefär som Aristoteles doktrin om medelvägen, alltså att det är den förnämsta eller allra eminentaste vägen mellan två ytterligheter.

Paulio Diego Bubbio (1974-, italiensk filosof) menar i linje med detta i Sacrifice in the Post-Kantian Tradition att ett verkligt offer kräver att något som tillhör subjektet ges upp, men att begränsa sig själv skulle inte vara tillräckligt och ett självförintande skulle vara för mycket. Givandet av sig själv beskriver därför bäst det sanna själv-offret. Ett autentiskt kenotiskt offer innebär inte en upplösning av självet utan snaraKENOTISKT OFFER re en omförhandling av ens egen Det har blivit vanligt att beskriva identitet som ett resultat av ens offret av sig själv som ett kenotiskt tillbakadragande för att den anoffer. Det kommer från Paulus dres perspektiv ska få plats. ord om att Kristus ”utblottade sig själv” (Fil 2:7). Det kan då vara Terry Eagleton (1943, brittisk en hjälp att se att det finns olika filosof och författare) utforskar grader av självuppoffring. Den i Radical Sacrifice den mänskliga svagaste graden kan beskrivas impulsen att vilja offra sig själv som en lätt begränsning av ens och säger att det inte går att eget liv. Jag begränsar mig genom tänka sig att de olika former av att äta lite mindre sötsaker. Den politiskt liv som vi kan se runt starkaste graden är eleminering omkring oss skulle kunnat uppav självet, en sorts utplåning av komma utan några uppoffringar.

Vi måste avvisa de dödsbringande Unum 14

ideologier som använder offret för att förtrycka andra men utan att överge insikten om att kärlekens innersta struktur är offer. Offer och självförnekelse är inte mål i sig själva men däremot att glömma sig själv i kärlek till den andre. Enligt Eagleton rör den mest övertygande versionen av offer självets blomstring och inte dess utplåning. Den innebär en formidabel förlösning av energi, en förvandling av det mänskliga subjektet och en turbulent övergång från död till nytt liv. Själva offerritualen betyder att förlora något, att tömmas på något, men i åkallan av en mer fruktbar form av liv. Som att föda barn då smärtan är själva preludiet till glädjen.

G a br iel M a rcel (1 8 8 9 -19 7 3, fransk-judisk filosof som blev katolik i 40-årsålder, förgrundsfigur för existentialismen och personalismen, nära Sören Kierkegaard) menar i The Mystery of Being att självuppoffringen har en potential att bygga upp snarare än att undergräva personen. Men självuppoffringen måste vara interrelationell, ömsesidig, bygga på kärlek och

längtan och en försäkran om ett liv efter döden. Subjektets sanna själv-offer kan inte ske enbart för den andres skull utan att det måste vara grundat i och riktas till det band som finns mellan ett subjekt och den andre. Kärlekens band till den andre är mer fundamentalt för ens eget varande än jakten på ens eget blomstrande. Enligt detta sätt att se på själv-offret kan man endast offra sig själv utifrån vissheten att ett sådant offer är det mest sanningsenliga uttrycket av sig själv och därför också leder till ens egen fullbordan. Marcel betonar väldigt starkt vikten av ömsesidigheten mellan subjekten. Är det detta band vi ser mellan Gud och människa i Kristi offer, att det verkligen är ömsesidigt, eftersom det är det sanna offret? Även om det är Guds initiativ, så innebär inkarnationen en ömsesidighet mellan Gud och människa, ett kärlekens band, som går genom döden till livet. Även Sören Kierkegaard är inne på detta kenotiska offfer, vilket man kan läsa om i den sista artikeln i detta nummer.

www.berget.se Unum 15

Min väg till Berget

Sara Hedman, vän till Berget.

F

örsta gången jag hörde talas om S:t Davidsgården var på gymnasiet. En klasskamrat berättade att man höll på att bygga en gård i Rättvik där man skulle vistas i tystnad. Detta lät väldigt märkligt i mina öron. Skulle någon människa vilja vara där?

ade bland annat så kallade världsliga nöjen. Den frikyrkliga syndakatalogen fördömde allt som lockade mig och jag lämnade församligen och blev ”avfälling”.

Jag började studera i Uppsala och deltog i nöjeslivet men framför allt engagerade jag mig politiskt. Det fanns flera Uppväxt i frikyrklig miljö var jag inte studenter från frikyrkliga miljöer som hemmastadd i Svenska kyrkan och kände ett starkt engagemang för tredhade ingen aning om vilka verksamhe- je världen. Förtrycket i Sydafrika, de ter som fanns i kyrkliga sammanhang. svartas situation i USA och VietnamSom trettonåring döptes jag i en sjö i kriget engagerade. min hemby. Mina föräldrar var visser- Så småningom träffade jag min man, ligen mycket aktiva med att evangeli- gifte mig och fick två barn. Jag utbilsera i närbelägna byar men närmaste dade mig till bibliotekarie och livet såg pingstförsamling fanns många mil ljust ut. Men, men, det hände som jag bort. Det fanns ingen församling där aldrig hade trott eller velat skulle hänjag kunde växa i min tro och träffa da: Min man ville skiljas. Det blev en kristna ungdomar. sorglig tid. Barnen och jag flyttade till I tonåren fanns det mycket som lock- Västerås och jag jobbade kvar i Hallstahammar.

Unum 16

Gud sökte mig på olika sätt men jag slog bort tankar och känslor.

En dag kom min dotter med en idé: Hon ville konfirmera sig. En vän till henne hade berättat om hur roligt det var i konfirmandgruppen och vilken bra präst som ledde det hela. Till en början sa jag nej men min envisa dotter fick sin vilja igenom. På så sätt kom jag i kontakt med Svenska kyrkan i Västerås och blev positivt överraskad. Jag skjutsade dottern till konfirmandträffar och onsdagsmässor som jag deltog i för jag måste ju köra hem henne efteråt. Under tiden blev jag sökt av Gud, framförallt genom ett bibelord som upprepades ofta i en bok av John Irving: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh 11:25-26).

Så till slut gav jag upp. Jag beslöt att pröva trons väg. Jag blev konfirmerad i domkyrkan i början av 90-talet. Bland vännerna i kyrkan fick jag en nära vän som hjälpte mig att förstå skillnaden mellan min barndoms tro och luthersk tro. Man kunde vara kristen även om man hade målade naglar eller gick på bio. Denna vän inspirerade mig till åka på retreat till S:t Davidsgården och det har jag aldrig ångrat.

Sedan dess har jag i många år deltagit i retreater och kurser på Berget. Efter några år började jag delta i arbetsdagar och blev bekant med kristna från olika delar av Sverige och även andra länder.

Arbetsuppgifterna var skiftande men efter en tid blev jag medlem av trädgårdsgruppen. En uppgift som inte är så fysiskt betungande som att gräva i jorden innebär att klistra adresslappar på kuvert och stoppa Bergets program i kuverten. Då har man också trevligt sällskap av några medhjälpare för att inte tala om den utsökt goda maten som brukar serveras.

Centrum på Berget är dock gudstjänsten och tidebönerna samt den kärleksfulla atmosfären.

Av familjeskäl bor jag sedan sex år tillbaka i Rättvik. Och Berget intar nu en ännu större och viktigare plats i mitt liv. Den är såväl fysiskt som andligt nära.

Jag är även engagerad i Rättviks församling. Man kan säga att min andliga växt har rötter både på Berget och i Rättviks kyrka.

NÅGRA PERSONLIGA DATA:

Större delen av min ungdom växte jag upp i Grangärde. Gymnasiet fanns i Ludvika och universitet i Uppsala.

Utbildade mig till bibliotekarie i Borås och verkade sedan i Hallstahammar.

Mina intressen är böcker och friluftsliv och sist men inte minst en levande andefylld kyrka.

Det blev en krokig väg genom livet men jag kom fram till slut.

Unum 17

Presentation av medlemmarna i Kommuniteten Den Heliga Treenigheten

Ingrid Eriksson

Medlem av kommuniteten Den Heliga Treenigheten på Berget.

N

yårsretreaten är avslutad och jag har precis satt på mig ryggsäcken för att ta min vanliga promenad till tåget. Vid avskedet i hallen berättar Grethel att det snart skulle komma en medarbetare som skall stanna ett helt år på Berget som husmor. Sedan fortsätter hon: Och när skall du komma och stanna ett år? Du kan väl vara tjänstledig en period.

Året var 1984 och på den tiden var det ovanligt att någon stannade över ett år som medarbetare på Berget I backspegeln ser och vet jag att det hos mig alltid funnits en diffus längtan efter ett helt liv i bön och arbete där allt hänger samman i en helhet.

Som barn gick jag i söndagsskolan.

Varje söndag fick vi tidningen ”Sveriges barn” som jag i princip aldrig läste men en berättelse ”Sr Britt i GamJag hade vid det laget varit på många la stan” gjorde djupt intryck på mig. retreater och dessutom arbetat som Berättelsen slutade med orden: syster volontär sommaren innan. I en av- Britt är diakonissa, kanske du en gång görande period i mitt liv började jag blir det… meditera och fann genom den kristna djupmeditationen vägen till den inre Och så blev det. bönen.

Unum 18

Jag diakonissvigdes (som det hette på den tiden) 1970 i Härnösands domkyrka. Tjänstgjorde som diakon i Norsjö och Skellefteå, även ett år i Malmberget. Församlingsarbetet passade mig utmärkt med dess mångfald av uppgifter och möten med människor i olika livssituationer. Men längtan efter något mer … ett helt liv i gemenskap där bön, liv och arbete smälte samman fanns kvar.

Grethels fråga blev startskottet för ett helt liv på Berget. Sedan hösten 1984 har jag levt på Berget, först som volontär sedan som medlem i kommuniteten.

Gud kallade mig uppenbarligen hit inte genom någon himlastormande upplevelse utan ledde och alltmer förde mig in i ett liv i bön och arbete, en gemenskap och vänskap.

Här fick och får jag ställa mig till förfogande som den jag är och med det jag har i ett sammanhang som har till uppgift att ta emot gäster till kurser och retreater. Ännu viktigare och meningsfullare är att få vara med och vårda en miljö med ett gemensamt regelbundet böneliv dit alla är välkomna.

Alla dagar är verkligen inte en dans på rosor utan perioder av svett och tårar ingår självklart i ett liv där människor möts.

Sr Sofie OP skriver i ”Vilket himla liv – Om kloster och kommuniteter”: Att leva i gemenskap är ingen bisyssla, utan ett vittnesbörd i sig, en verklighet som visar vad evangeliet ger när det tas på allvar, när det inkarneras. Gud är familj och det är bara i en familj som man kan leva med honom och förkunna honom för andra. I relationer. Inget vittnesbörd är så starkt som en enad gemenskap.

Kommuniteten på Berget är kallad att trots sina brister och ofullkomligheter vara kärnan i gemenskapen.

Min uppgift är huvudsakligen att bland annat planera kursverksamheten på Meditationsgården, finnas till för gäster och kursledare och frivilliga medarbetare. Husfolket hjälps åt med allt som behöver göras på en gård, skottar snö, vattnar blommor matar katter och fiskar.

Planerar, rensar avlopp kokar soppa allt i en salig blandning Det dagliga gudstjänstlivet med mässan i centrum är gåvan, grundbulten i gemenskapslivet. Där får allt falla på plats komma till ro.

Tillsammans får vi växa och mogna som de vi är inneslutna i Guds barmhärtighet.

Intresserad av att leva kommunitetsliv?

Kontakta: peder@berget.se

Unum 19

PER MASES OM OFFER

Utdrag från några av Per Mases bibelmeditationer.

Sista gången Per Mases var på Berget, november 2010, svårt präglad av sin sjukdom och sedan gick han in genom dödens port på julaftonskvällen samma år.

MEDITATION 10

Kristus och hans offer och vårt När vi bär ett lidande som drab- lidande blir på ett hemlighetsfullt bat oss och håller ut i kärlekens sätt till gagn för helheten (Kol inriktning - då är vi förenade med 1:24).

Unum 20

När vårt lidande är förenat med seger, mot uppståndelse och liv.

Kristi offer blir det välsignat.

Korset och uppståndelsen kan inte Det som sedan sker är så fruktans- skiljas från varandra. På korset rovärt, att vi vill vända bort ansiktet. par Jesus med hög röst: “Min Gud, Råheten och ondskan hos hatiska min Gud varför har du övergivit människor. Otåligheten hos solda- mig?” - orden som inleder den 22:a terna när Herren inte kan gå fort psalmen i Psaltaren. Hans ord blir nog. inte förstådda av dem som står i Framme vid Golgata spikas Her- närheten (Mark 15:34,35). Men ren fast på korset. Hittills har han lärjungarna kom att förstå varför kunnat röra sig, uppbjuda alla sina han använder den psalmens ord. krafter. Nu kan han inte längre det. De förstod att psalmen förklarade Nu kan han inte göra annat än att vad som skedde på korset och vad hänga stilla och härda ut. Ibland ta som alltid sker i den heliga Mässan: spjärn mot spikarna i fötterna för att Kristi offer blir vägen till livet. att res upp kroppen och få rum för Kristus dör på korset för att världen andningen. Smärtan i de genom- skall leva. borrade lemmarna, i huvudet och i alla de djupa såren blir allt värre.

Alltmer plågsam blir törsten, allt tyngre hjärtats ångest och beklämning. Han kan inte hjälpa sig själv, inte röra sig, inte göra något annat än att hörda ut och känna döden nalkas.

När Jesus instiftade den heliga Eukarstin sa han: “Detta är min kropp, detta är mitt blod...”

Orden brukade utsägas när man gav en gåva som ett offer i templet. Jesus använder de orden för att uttrycka att han är det verkliga och definitiva offret. Det är som om Detta är det offer som Herren Jesus säger: Mitt lidande och min frambär för mig, för oss och för död är den definitiva kärlekshandhela världen. Ett offer av fullkomlig lingen som förhärligar Gud, ljuset kärlek. Hans liv är en klar ström av och räddningen för världen kärlek, som övervinner det onda Eukaristin inbjuder oss att få del av med det goda, och som mynnar ut det liv som Jesus vinner åt oss och i evigt liv. Genom dopet och tron att låta samma kärlekens ström drioch i nattvarden är vi i denna kär- va oss. Varje Eukaristi skriver Jesus leks ström. Genom vårt ja blir den på nytt kärlekens lag i våra hjärtan en källa och en kärlekens ström i (jfr Joh 13:34; 15:9,10; Jes 31:31ff). oss. Vi förs av den in mot kärlekens Unum 21

Eukaristin och offret på korset hör ihop - men korset kan inte skiljas från uppståndelsen. I Eukaristin visar Jesus att döden förvandlas till liv, att kärleken är starkare än döden. Därför är också uppståndelsens liv närvarande, redan i döden.

Livet från Gud, källan, kan aldrig dö. Vi tar emot uppståndelsens liv.

Av kärlek har Gud slutit ett evigt förbund med oss.

Vägen till livets seger går genom lidande och offer. Det finns ingen seger utan kamp. Skådeplatsen för kampen är vår själs innersta.

MEDITATION 17

Förstörelsen av den mänskliga förhållandena är så djup och ödesVi har del i det liv som aldrig kan död. diger att Guds kärleks hela makt måste gå in på ett radikalt sätt.

Gud går själv in i världens lidande.

MEDITATION 11 Det eviga livets källa är öppen för oss.

Först ger vi oss själva, frambär oss själva (Rom 12:1), säger vårt ja sedan är vi beredda att ta emot de heliga gåvorna. Allt är nåd - livet, kärleken, Gud - vi kan bara få det som gåvor. Och samtidigt: genom att ge oss själva, blir vårt hjärta öppet för att ta emot!

Ge allt och motta allt. Kristi offer en gång för alla. Vi kan inte tillfoga något. Men vi kan inte ta emot det, om vi inte ger oss själva.

Här är centrum i gemenskapen omkring Kristus - Mässan. Enheten med Herren. En gemenskap som når in i evigheten...

En helt annan bild har målats upp av framstegsoptimismen.

Det gångna århundradet kännetecknades av orealistiska framtidsdrömmar. I stället för det jordiska paradis som hägrade, blev resultatet förödelse. När det tillitsfulla samspelet med Skaparens avsikt går förlorad förstörs samspelet med jorden.

Människans inre oförsoning får frukter både i den yttre miljön, i kulturen, i vetenskapen och konsten. Syndens frukt är lidanden genom årtusenden. Vem kan göra en uppskattning av eländet bland de slavar som byggde pyramiderna eller räkna offren för nazismens eller kommunismens ateistiska paradisdrömmar?

Och hemligheten är: att tro på Guds kärlek till oss, ta emot den, förbli i den - ta emot för att kunna ge, ge för att kunna vara öppen, Det kan aldrig byggas ett paradis på jorden. Men i arbetet tillsammottagande.

Unum 22

mans med timmermannen från Nasaret och den korsfäste och uppståndne Herren förvandlas och förädlas tillvaron genom den helige Ande. Den jordiska verkligheten lyfts upp på ett högre plan.

Hela Jesus liv har räddningens och förnyelsens kraft. Den når oss genom Kärlekens offer på korset – men Guds kraft verkar i hela hans liv. Hans fattigdom, hans lydnad, hans hunger och törst, hans tårar när människoliv förstörs, hans lidande med människor och hans bön – allt har en befriande och läkande kraft. Också gemenskapen i honom har denna kraft.

gav oss sitt exempel att följa: ”Jag har gett er ett exempel för att ni skall göra som jag har gjort med er.

Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så” (Joh 13:15-17). Men han gav oss mer: Han låter oss delta i hans liv, som lemmar i hans kropp.

Den heliga Mässam är fortsättningen av det som Jesus har gjort för oss ”en gång för alla” (Hebr 10:10). ”Jag ber er att betänka att Jesus Kristus, vår Herre, är ert verkliga huvud och att ni är en av hans lemmar. Han är för er det som huvudet är för sina lemmar; allt som tillhör honom tillhör också er - hans ande, hjärta och alla tillgångar. Ni skall använda er av detta som av ting som tillhör er, för att tjäna, lovprisa, älska och förhärliga Gud. Ni tillhör honom, liksom lemmarna tillhör sitt huvud. Och han önskar brinnande att använda sig av allt som finns i er, till sin Faders tjänst och ära – liksom av ting som tillhör honom. ”Ty för mig är livet Kristus” (Fil 1:21). (Jean Eudes: Tractatas de admirabili corde Jesu).

Allt som Jesus gjort, sagt och lidit har syftet att den skadade människan och mänskligheten skall helas och upprättas. Han är huvudet för en ny mänsklighet: ”Han finns före allting och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom, och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt Därför ber vi: i himlen” (Kol 1:17-20).

Herre ge mig din ande, ditt hjärta – Kristus levde och kämpade för så att du blir närvarande genom mig oss – och hans seger är vår. Han i allt vad jag är och gör.

Unum 23

Vill du vara med?

Magdalena Sandgren, ordförande i Mymensinghföreningen

U

tanför står klungor av palmträd och vinden kastar ibland mangofrukter på plåttaket med hårda smällar. Små båtar, kryllande av människor, tuffar förbi på den heliga f loden och sången från minareterna fyller rymden fem gånger om dagen.

Västvärlden med allt sitt larm är långt borta; detta är den överbefolkade fattiga muslimska världen, full av sitt eget larm. Två världar, långt borta och ändå nära: två hus bredvid varandra, men med annorlunda liv; man hör skratt och gräl, bland sång och den svårtydda tystnad som kan vara fridfull eller hotande.

Men det som jag älskar mest är natten och alla dess ljud. Den svenska natten har en egen atmosfär (i synnerhet vinternatten), men den orientaliska natten är mustigare, full av liv. Mörkret är perforerat av ljus, små lampor, gatlyktor; Mymensingh blir halvt stad, halvt by. Man hör avlägsna ljud av människor, som om vi alla bodde i ett stort rum, och i trädgården syrsornas intensiva konsert. När månen är full går trummorna på andra sidan f loden. Hade någon kunnat tro att Bangladesh kunde vara så rakt igenom romantiskt?

Schakalerna skrattar sina vansinnesskratt vid f lodbanken och alla hundar börjar yla. Där ligger man och svettas i det pulserande

Unum 24

mörkret, utsträckt på sin bädd som på botten av ett skepp. Natten lever och vi rör oss – längre ut, djupare in mot de glimmande ljusen.” Broder Johannes, opublicerade texter.

DET ÄR SÅ JAG MINNS Bangladesh. Ett myl lrande liv med många f ina möte med den vanliga bengalen, men också med människor vars rötter f inns ute bland byarnas olika stamtillhörigheter. Det har nu gått över trettio år sedan Taizébröderna kom till staden Mymensingh och började bygga upp ett relationsnätverk med förtroende och tillit som gemensamt kitt. Kommuniteten bestod av fyra-fem bröder från Nederländerna, Sverige och Schweiz. De båda bröderna från Nederländerna hade varit i Asien i många år och kunde introducera broder Johannes, bördig från Grännatrakten, i det nya landets seder och språk. Det viktigaste är dock inte bröderna, utan att leva för Gud var de än befinner sig. Det gäller naturligtvis även oss. Under de trettio år bröderna har funnits där har olika verksamheter kommit och gått. Det har varit ateljéer med trähantverk, ett Handikappcentrum byggdes upp och f inns fortfarande med mattknytningsverkstad samt uppsökande hälsovård.

Den klassiska bilden av en missionsstation som nog många av oss bär på är en institution med skola och sjukhus. Riktigt så är det inte i Mymensingh. Bröderna bor förvisso någonstans och gör någonting - men den stora insatsen är den mellanmänskliga, det relationella som byggs upp genom år av kontakt. För att nå dit krävs en rad praktiska handlingar, konkret hjälp och långsiktigt tänkande. Men all utveckling kostar pengar och det är därför som vi 2008 bildade en förening för att kunna samla in och skicka ekonomiska bidrag till den verksamhet som Taizébröderna i Mymensingh driver. I början trodde åtminstone jag att vi bara skulle få in ett par tusenlappar om året.

Där högg jag i sten. Vi har kunna skicka omkring 100 000 kr varje år!

Vill du vara med? Föreningen heter Mymensinghföreningen och medlemsavgiften är 150 kr /per vuxen, 300 kr /familj och 150 kr / förening. Vi strävar efter att hålla nere våra administrativa kostnader så vi skickar helst brev via mejl till våra medlemmar. Varje år skriver broder Johannes ett par rundbrev till föreningens medlemmar. De brukar ge en bred bild av hur det är i Bangladesh och hur verksamheten fortlöper.

Unum 25

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Konsten att leva i kärlek Chiara Lubich Veritas 2020

Och där var många andra kvinnor…

Sr. Sofie Hamring O.P. Vi är alltid tacksamma när goda böcker kommer tillbaka i Artos 2020 nyutgåva. Det är nu flera år sedan Chiara Lubich, Focolarerörelsens Också denna bok kommer ut i grundarinna, dog, men genom sina rättan tid. I jämlikhetsdebatten, skrifter lever hon, som så många som i alla debatter, händer det lätt andra andliga förgrundsgestalter, att man halkar ner i ett åsiktsdike vidare. Denna bok kommer ut vid och fastnar där. “På Medeltiden rätt tidpunkt, vi behöver verkligen var alla kvinnor förtryckta” till vända våra blickar från pandemier exempel. Då är det uppfriskande och rädslor och istället lära oss och initierande att läsa denna sann kärlek. Hennes attityd till bok, som vidgar perspektivet, och syn på det slitna ordet kärlek och ingjuter nya insikter. Läsaren är dessutom så befriande enkel utmanas att tänka vidare, att och handfast. Inga luftslott och finna ytterligare perspektiv på teorier, utan påtagligt handlande i människans livsvillkor under vardagen, välbehövligt i denna tid. århundradena.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Kontakt: bokladan@berget.se Unum 26

D

et känns välsignat att vi kunnat renovera meditationshallen och dess entre. Det f inns hela tiden projekt som behöver göras men allt kan inte göras direkt utan det får ske ett steg i taget. Vi har ett stort problem när det gäller svårigheten att få upp värmen i S:t Davids kapell vilket vi hoppas kunna lösa men det kommer att ta tid.

hjälpa till med detta så finns här ganska mycket att göra under våren.

Som et t bönesva r ha r v i fåt t erbjudande om att få två bilar av vänner till Berget, det är vi mycket tackamma för.

En förhoppning är att det kommer att vara möjligt för våra vänner att komma på sommarens arbetsdagar. I år inträffar dessa viktiga dagar mellan 17-21 maj.

Arbetet fortsätter så sakteliga Om du har möjlighet och vill med att renovera och bygga ut dela arbete, gemenskap och bön S:t Dominicus kapell. Vi har några dagar så anmäl dig till fått bort kakelugnen i köket och info@berget.se. ska fortsätta med att riva olika saker som en murstock, väggar, Med önsk a n om et t for tsat t golv och delar av ett innertak. välsignat år.

Om någon har möjlighet och vill f. Peder Bergqvist, föreståndare Unum 27

Caravaggio: Isaks offer (målat cirka 1603).

Kierkegaard om offret i ”Fruktan och bävan” Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

K

ierkegaard skrev ”Fruktan och bävan” sommaren 1843. Bokens titel är lånad från aposteln Pau lus: ”a rbeta med fruktan och bävan på er frälsning” (Fil 2:12) men i Kierkegaards dagbok kan vi se att det ändå är kärleken som är primus motor i Kierkegaards tro.

Kierkegaard använder pseodonymen Johannes de Silentio, vilken förstår den tragiske hjälten och resignationens rörelse men ryggar tillbaka inför Abrahams tro, den tro som kräver allt tillbaka inger ”fruktan och bävan.” Pseodonymen Johannes de Silentio kan förstås som en karaktär som saknar tro, det gäller alltså inte

Unum 28

Kierkegaard själv. Tvärtom så berättar Kierkegaard i sin epilog om hur priserna på kryddor i Holland gick ner och några köpmän sänkte ett par laster i havet för att skruva upp priset. Kierkegaard verkar vilja påpeka att priset för vilket tron säljs är för lågt och att han ser ”Fruktan och bävan” som ett sätt att försöka skriva upp priset. Men ingen kan förstå den person som går trons väg. ”En tragisk hjälte kan en människa bli av egen kraft, men hon kan icke bli en trons riddare.

När en människa beträder den tragiske hjältens i viss bemärkelse tunga väg, då kunna många råda honom; den, som går trons smala väg kan ingen råda, ingen förstå. Tron är ett under, och dock är ingen människa utesluten därifrån. Ty det, vari allt mänskligt liv förenas, är lidelse, och tron är lidelse”.

Det är Abrahams lydnad som står i centrum för Kierkegaards intresse. Då Abraham fick order att utvandra, hans löfte och slutligen hans prövning, då Gud bjöd honom att offra Isak, hans enda pant på löftets uppfyllelse. Kierkegaard tolkar inte detta utifrån de historiska förhållandena utan utifrån det som står om Abraham i Nya Testamentet: ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han

kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött” (Gal 3:6-9, Rom 4:18-19). ”I tro lydde Abraham när han blev kallad. … I tro slog han sig ner i det utlovade landet … I tro fick han kraft att avla en son, fast han, liksom Sara, var överårig. Han litade på den som hade gett löftet. I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda.

Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka” (Heb 11: 8, 9, 11, 17-19).

Kierkegaard tar detta trosperspektiv på Abraham och skärper till det. Han berättar först historien om Abraham och Isak på berget Moria och beskriver Abraham som en svag människa vars tro är anfäktad. Så konfronteras Abraham med den allmänmänskliga uppfattningen, etiken, som säger att Abraham som vill offra sin son är en mördare. Han kan inte

Unum 29

förklara denna handling för någon eftersom den är så absurd, inte ens för Isak: ”Då reste Abraham upp gossen och gick med honom vid sin hand, och hans ord var fulla av tröst och förmaning. Men Isak kunde inte förstå honom. Han steg upp till Moria berg, men Isak förstod honom inte.

Då vände han sig ett ögonblick bort från honom, men då Isak nästa gång såg Abrahams ansikte, då var det förändrat, hans blick var vild, hans gestalt ingav fruktan. Han grep Isak för bröstet, kastade honom till marken och sade: ”Dumma pojke, tror du att jag är din fader? Jag är en avgudamakare. Tror du att det är Guds befallning? Nej, det är min egen vilja.” Då darrade Isak och ropade i sin ångest: ”Gud i himmelen, förbarma dig över mig, Abrahams Gud, förbarma dig över mig, jag har ingen fader på jorden, så var du min fader!” Men Abraham sade tyst för sig själv: ”Herre i himmelen, jag tackar dig, det är dock bättre att han tror jag är en omänniska än att han skulle förlora tron på dig” (Prolog I).

dotter Ifigenia, hade han blivit en tragisk hjälte. Men Abraham är trons fader därför att han, samtidigt som han förbereder sig för att slakta Isak, ändå vet att han håller kvar honom vid livet. ”Det är stort att fatta det eviga, men det är större att hålla fast det timliga, efter att ha uppgivit det”.

Genom denna paradoxala tro företar Abraham en dubbel rörelse: i samma andedrag uppger han allt och kräver allt, oändlighetens dubbelrörelse. Kierkegaard talar om en ”teleologisk suspension av det etiska”, att det som i allmän mening är etiskt suspenderas på ett personligt plan. En kritik av Kants kategoriska imperativ, där endast det som är rätt för alla är rätt för var och en och därmed en allmän plikt: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”, du skall alltså endast handla efter de ”regler” som du kan vilja att alla skulle följa i alla lägen, en form av universell lag.

Det finns många olika perspektiv Om Abraham ödmjukt hade böjt på offer och en enkel uppdelning sig under Guds vilja och sagt skulle kunna vara mellan för det farväl till Isak och hoppet om första historiska modeller där man efterkommande, hade han endast förk larar offrandets bakgrund varit en resignationens riddare. och förutsättning för mänskligt Om han hade offrat Isak för en socialt liv och för det andra etiska stor sak, som Agamemnon sin modeller som ger olika riktlinjer Unum 30

för hur människan bör handla.

En annan uppdelning finns mellan teorier som utgår från hur människan utvecklat offertanken och de teorier som utgår från att offret i första han är ett gudomligt initiativ. När Sören Kierkegaard sommaren 1843, i ”Fruktan och bävan”, skriver om offret så vänder han sig bort, både från historiska och etiska modeller. ”Abrahams förhållande till Isak är etiskt uttryckt helt enkelt detta, att fadern skall älska sonen högre än sig själv”. Men han skriver att det f inns ett högre uttryck för det etiska än det som som etiskt berättigar honom ”att suspendera (upphäva) den etiska förpliktelsen mot sonen, utan att därför förflytta sig utanför det etiskas teleologi (ändamålsbestämd)” […] ”Abraham överskred genom sin gärning helt det etiska och hade ett högre telos utanför, och i förhållande till detta suspenderade han det etiska”. Den enskilde är förmer än det allmänna liksom ojämna talet enligt Pythagoras sats är fullkomligare än det jämna talet, som inte kan upplösas i jämna hälfter. Hos det udda talet finns alltid något som blir över, som skiljer de båda hälfterna åt. Det etiska måste anpassas till varje konkret kulturell historisk situation: ”Abraham

representerar tron … vars liv inte blott är det mest paradoxala, som låter sig tänkas, utan så paradoxalt, att det inte alls låter sig tänkas. Han handlar i kraft av det absurda: ty det absurda ligger just i att han som enskild är förmer än det allmänna. […] I kraft av det absurda får han Isak tillbaka”.

Kierkegaard ser framför allt offret som en kallelse till att leva ett överlåtet kristet liv. Han utvecklar en trons och kärlekens psykologi, han utforskar normerna som ska vägleda den hängivne kristnes handlande och försöker svara på frågan hur den enskilde troende kan bli frälst från synden. Kierkegaard avfärdar Kants och Hegels betoning av förnuftets överhöghet och betonar istället att det är tron och inte förnuftet som ska vägleda oss i livet. Han delar Nietzsches misstro gentemot förnuftet men där Nietzsche hänvisar normernas källa till den mänskliga viljan så är det för Kierkegaard Gud, och människans tro. Gud är källan till kärlekens och offrandets lag. ”Fruktan och bävan” handlar om Abraham som Gud mot sitt ord tycks vilja beröva allt, men som mot allt förnuft bevarar sin tro på Guds löfte. Ämnet för ”Fruktan och bävan” är tron. Här kritiserar

Unum 31

Kierkegaard det han ser som något fatalt fel i Hegels filosofi (även om han i grunden värderade Hegel högt och var mycket påverkad av honom). Han uppfattade det som att Hegel ville nå bortom tron, till en säkrare kunskap, att med hjälp av begreppen begripa trons innehåll. Kierkegaard protesterar mot detta och hävdar trons paradoxala karaktär. Tron ska varken förstås genom filosofiska begrepp eller genom sociala mekanismer i en viss kultur utan som direkt och omedelbar, som människans relation till Gud. Abrahams villighet att offra sin son är ett uttryck för hans personliga, omedelbara och absoluta gudsrelation. Offret är en direkt symbol för Abrahams tro som inte behöver medlas genom någon etik eller några begrepp.

Det verkar som att Kierkegaard menar att Abrahams beteende inte behöver rättfärdigas i den sociopolitiska verkligheten. Många menar att Kierkegaard, på samma sätt som Nietzsche, öppnar upp för en mycket farlig moral, en moral som inte behöver något yttre socialt och politiskt godkännande. Men Kierkegaard är mycket medveten om detta vilket vi bland annat kan se genom att Johannes de Silentios fascination över Abraham men också att han blir skrämd av Abraham. Tron är

inte nödvändigtvis dårskap, men möjligheten finns alltid. Därför skulle vi kunna tolka Abrahams offer som en direkt symbol för tron och som en modell, inte för moraliskt handlande utan, för religiöst handlande. Så skulle offer kunna ses som något som reglerar ens personliga relation med Gud, inte ens moraliska handlande.

Det fascinerande och samtidigt problematiska med ”Fruktan och bävan” är att det finns så många lager av betydelser i texten. Detta anger Kierkegaard genom sitt inledande motto från en episod ur ”Roms historia". Livius berättar här om hur kung Tarquinius sänder ett hemligt meddelande till sin son som mottagaren men inte budbärarna förstod. Kierkegaard antyder här att det finns ett hemligt budskap dolt i texten. Texten är en kallelse till att leva ett överlåtet kristet liv, den utvecklar trons och kärlekens psykologi, den utforskar normerna som ska vägleda den hängivne kristnes handlande, den försöker svara på frågan hur den enskilde troende kan bli frälst från synden. När det gäller normerna så finns ett svar i Abrahams paradoxala attityd av att han verkligen är beredd att offra Isak samtidigt som han tror att han skall få honom tillbaka.

Unum 32

Abrahams villighet att offra Isak kan betyda att ingenting i denna värld har ett värde bara för att man värdesätter det, medan hans tro på att få Isak tillbaka kan betyda att allt ändå har sitt värde och att deras värde finns i dem själva och i Gud. Värdet hos en annan människa finns där oavsett vår attityd. När sedan Kierkegaard tar upp syndens problematik så kan den också ses utifrån trons dubbelrörelse hos Abraham: att offra sig själv genom att erkänna sin synd och sin dödliga situation som människa och samtidigt tro att vi kan komma levande ur denna situation genom Guds förlåtelse. Kierkegaard fokuserar på en andra gradens etik som handlar om människans plikter gentemot Gud. Här kan vi enligt Kierkegaard endast vägledas genom exempel och förebilder. Abraham är genom sin villighet att offra Isak ett perfekt exempel på en tro som står mitt i det tragiska dilemmat där etiska plikter och plikter gentemot Gud står i opposition till varandra. Abraham är bortom etiken och kan därför inte förklara skälen bakom sina handlingar men hans beteende kan tjäna som en modell för vårt eget andliga levnadssätt. Abraham är därför utifrån Kierkegaard inte ett exempel för etiskt handlande utan

för tron. På slutet av ”Fruktan och bävan” introducerar Kierkegaard jungfru Maria och menar att vi ofta utelämnar det centrala, hennes nöd, ångesten och paradoxen.

Ingen kunde förstå henne, ”vilken kvinna blev väl så kränkt som Maria, visar inte hon att det är sant, att den Gud välsignar, förbannar han i samma andedrag?” Maria behöver ingen världslig beundran för hon var ingen hjältinna. Men hon blev större än hjältarna, inte genom att vara befriade från nöden och kvalen och paradoxen, utan hon blev det genom dem, liksom Abraham. De är modeller för den kristne, inte genom en uppsättning dogmatiska sanningar, utan genom ett sätt att leva.

För Kierkegaard fanns det en plikt att älska och han försvarar denna plikt även om han erkänner att denna plikt är motsägelsefull.

Kant menade däremot att kärlek aldrig kan vara en plikt eftersom det just skulle vara en motsägelse.

Kant anser att kärlek är en känsla som därför inte kan befallas medan Kierkegaards kärlek är en annan form av kärlek, den kärlek till ens nästa som krävs av en kristen.

Kristen kärlek är en befalld kärlek eftersom den kärlek till nästan som krävs av en kristen är onaturlig för människor och därför

Unum 33

måste göras till en plikt. Kärlek definieras vidare av Kierkegaard i ”Kärlekens gärningar” (1847) som en själv-offrande kärlek som offrar allt för att göra rum för Gud. Den offrande kärleken är villig att offra allt eftersom den inte söker sitt eget, vilket den vänskapliga och den erotiska kärleken gör.

För Kierkegaard innebär denna offrande kärlek att den ges utan tanke på belöning, den måste handla om något som är viktigt för subjektet och den är inte kommunicerbar, den är obegriplig för andra. Det gäller att bli fri från alla själv-älskande önskningar, här är även Abrahams tro att han skall få tillbaka Isak ett hinder.

Det är inte ett offer för sin egen skull utan för det goda att främja förlåtelse och försoning och att bygga upp kärleken i andra. Att se den andre som en genuint annan och inte en spegelbild av mig själv.

Jag kan kräva detta offer av mig själv men inte av den andre eftersom det måste vara en fri och frivillig handling, annars är det inte ett äkta offer. För Kierkegaard är det inte människor som är källan till den moraliska lagen, som Kant menar, utan Gud. Förlåtelse, försoning och äkta offer är inte möjligt utan den kristna villigheten att lyda Guds befallningar. Därför är det tron och inte förnuftet som ska vägleda oss i livet. Normernas källa är för Kierkegaard Gud och människans tro. Gud är källan till kärlekens och offrandets lag. Det offer Kierkegaard lyfter fram kan också beskrivas som kenotiskt då det handlar om att liksom Kristus i hans utblottelse, själv ta ett steg tillbaka för att göra rum för den andre. Och detta kenotiska offer måste uttryckas konkret i en specifik historisk situation och vara närvarande i och ha relevans för det dagliga livet.

Intresserad av att leva kommunitetsliv?

- på Berget lever en ekumenisk kommunitet som gärna tar emot fler medlemmar från olika kyrkotraditioner!

- man kan också vara associerad till kommuniteten och bo på annan plats. (peder@berget.se) Unum 34

Påminnelse om avgiften för 2021!

Vänföreningen S:t David är Bergets stödförening.

Medlemmarna stöder Berget med förböner, gåvor och arbetsinsatser.

Vänföreningens medlemmar får regelbundet vänbrev från Berget samt tidskriften UNUM som utkommer fyra gånger per år.

Två gånger om året finns möjlighet att vara med på arbetsoch gemenskapsdagar och varje år möts vi till årsmöte då huvudmän och styrelse utses.

Arbetsdagarna är i år mellan 17-21 maj. Årsmötet kommer att vara lördagen den 22 maj kl. 11.30.

Medlemsavgiften är 300 kr per år.

Medlemsavgiften är ett sätt att stödja vår verksamhet som drabbats hårt av många avbokningar och färre gäster under den rådande pandemin.

Vill du bli medlem, använd vårt Bankgiro eller Swish-nummer och ange ”Vänföreningen”.

Frid och allt gott önskar vännerna på Berget!

BG: 574-3323 Swish: 123 337 20 75

Unum 35

Alldeles före jul så genomfördes en renovering av meditationshallen.

Entren och meditationshallen fick nytt golv och ny färg på väggarna.

Här ser vi rättviksmålaren målaren Kent-Göran Nygårds som här på bilden just påbörjat detta arbete.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: POST-CORONA?

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323