Att våga

På en konferens i Örebro kring kvinnligt företagande påstod en av föreläsarna att de flesta företagare sett döden i vitögat. -”Typisk svensk dramatik”, tänkte jag. Det kan väl ändå inte stämma att de flesta startar företag först efter att de varit med om en dramatisk händelse i livet.

Men när jag tänkte efter kom jag på flera sådana fall bland personer jag mött. Personer som varit med om olyckor och svåra sjukdomar, för att sedan när de tillfrisknat, bestämt sig för att satsa på det de egentligen vill med sina liv. Visst är det konstigt om det är så, att det behövs så dramatiska tankeställare för att få oss att förändra våra liv? Jag vill verkligen ha modet att göra vad jag tycker om, trots att sju års olycka lyckligtvis hittills har uteblivit ur mitt liv.

På samma vis har jag en nära vän som trivs väldigt bra på sitt jobb, men hon är väldigt trött. Hon är så trött att hon har svårt att sova om nätterna. Visst är det konstigt? Hon är så trött att kroppen inte riktigt uppför sig som den brukar.

Min vän är inte ensam. Vi är många som mår bättre av att byta riktning, att ta paus och att kanske ta en smula mera ansvar för våra egna liv.