Att våga

Jag har en man som jag älskar väldigt mycket.

Ja, jag vill vara med honom jämnt. Av ett helt liv vet jag inte om jag bara vill vara med honom de stunder jag inte jobbar. Jag vill också kunna titta på honom på arbetstid.

Jag har också tre barn. Älskade även de. Barn som växer så det knakar och jag hinner inte med.

Kanske mera för min egen skull än för barnens vill jag finnas där.

-”Mamma, måste du åka tillbaka till jobbet?”

-”Ja, mamma jobbar så att vi får pengar och kan köpa mat.”

-”Mamma, vi kan ta pengar ur min spargris bara du är hemma med oss.”

Jag har inte varit en frånvarande mamma. Nej, jag har inte jobbat mer än andra mammor. På kvällarna har jag prioriterat familjen mer än mig själv. Ändå har det inte känts tillräckligt.

Jag vill inte ses som en kvinna som förespråkar att vår plats är i hemmet eller hårt kramandes sina barn. Men den platsen är rätt för mig. Åtminstone för en stund. Och jag tror vi måste våga känna efter.