Nyköpings högstadiums Åttologi 2018/2019 by Nyköpings kommun

Nyköpings högstadiums Åttologi 2018/2019 Tema: GRÄNSER

Thilda Malmberg

Signe Blomgren

Tony Eriksson

Johan Gustavsson

Alexander Ekblom

Anna Jidenius

Miranda Fredriksson

Hanad Zakaria Mohamad

Nelly Schmutzer

Shueb Gafow

Emil Ă&#x153;ksik Clausen

Irma Littorin

Malak Malla Ismail

Isac Boberg

Vilda Carlsson

Ebba ArpnĂ¤s

Abdas Abdi Daud

Nicole Funes

Rasmus Stridh

Filippa Paasikoski

Tobias Roslund

Talal Alhwidi

Leonora Holst

Jennifer Ek

Minja Dyrbye

Ingrid Jonsson

Yasmina Bouchta

Tova Melin Öhgren

Tuva Westberg

Elin Hänström

Hilda Bäckarslöf

Nadim Masjady

Nicole Holmberg

Emma Nikula

Nyköpings kommun 2019 Nyköpings högstadium, Anni Agélii och Jörgen Leidebrant i samarbete med kommunikationsavdelningen Omslag: Lena Appel Tryck: DanagårdLiTHO ISBN 978-91-983379-3-8

Förord Våren 2019 är här och det stundande sommarlovet gör sig påmint. För fjärde året i rad publiceras Nyköpings högstadiums Åttologi! Under det gångna läsåret har elever, lärare och skolbibliotekarier arbetat med det projekt som resulterat i den antologi du håller i din hand. Eleverna har fått fria händer att tolka årets tema ”Gränser”. Det här läsåret är det överlag många mörka texter, om bland annat övergrepp och död. Omvärlden tränger sig på med terrordåd, krig och ungdomsbrottslighet. Det innefattar allt ifrån texter där någon överträder sin egen eller någon annans personliga gräns, till texter som visar på den sköra tråden mellan liv och död. I en del berättelser vet vi inte om vi befinner oss i vår verkliga värld eller i en spökvärld. Eleverna har tagit sig an temat med stor kreativitet och flera har vågat sig på ganska avancerade berättarperspektiv. Startskottet var ett besök av författaren Åsa Anderberg Strollo. I de 16 åttondeklasserna varvade Åsa mellan att göra praktiska skrivövningar och att berätta om sitt arbete som roman- och manusförfattare. Sedan, under hösten, har eleverna arbetat med novellen som textform under sina svensklektioner. Ett gediget arbete som har innefattat högläsning, tystläsning, novellfilmer, skrivövningar och en del researcharbete. Att skriva novell ingår i den ordinarie undervisningen och efter det ordinarie inlämningstillfället till läraren erbjuds eleverna att skicka in sin novell även till Åttologin. Texternas redigeras varsamt för att nå sina fulla potential i i tryckt form. Vissa noveller är markerade med versaler i innehållsförteckningen, dessa är speciellt utvalda och har gått till omröstning på skolan. Eleverna har chans att vinna fina priser. Antalet texter har stadigt ökat från första året när Åttologin publicerades med 86 texter. I år har vi glädjande nog fått in hela 260 noveller. En lokal konstnär har formgivit omslaget och Lena Appels blomstermotiv fångar det som är kärnan i hela arbetet med novellsamlingen: skaparglädje, mångfald och styrkan av att skapa saker tillsammans. Blommornas individuella olikheter bidrar till att göra helheten så mycket mer spännande och vacker. I år har alla elever som bidragit med en text även haft möjlighet att bidra med en illustration till den egna texten. Ni hittar bilderna samlade i början och längst bak i Åttologin. För att möjliggöra hela Åttologiprojektet har vi blivit beviljade pengar från Sörmlands Sparbank och Skapande skola. Vi vill tacka alla lärare, som utöver att jobba med noveller i sina klasser, tålmodigt och generöst bjudit in oss skolbibliotekarier att delta i arbetet under lektionstid. Vidare så vill vi rikta ett stort tack till Nyköpings kommuns kommunikationsavdelning som varje år ser till att layouten ser bra. De hjälper oss även med att det, som till en början endast är elektroniska filer, mellanlandar på ett tryckeri och sedan skickas åter till oss i form av en färdig skrift.

Jörgen Leidebrant och Anni Agélii, Skolbibliotekarier och redaktörer

Innehållsförteckning GRÄNSEN MELLAN LIV OCH DÖD

GRÄNSER MELLAN VERKLIGHETER

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54. 55.

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40.

Andas inte av Daniel Lopez (8i) DEN DAGEN, DEN SORGEN – 9/11 av Nelly Schmutzer (8h) DEN OSKYLDIGA MÖRDAREN av Ella Haugness (8i) Det slutar inte alltid som man vill av Yossra Chkaili (8p) Det som förstörde mitt liv av Emma Eriksson (8n) Det svåra steget av Ida Endahl (8l) Det var på tiden av Hampus Eriksson (8p) En klump i magen av Stella Åberg (8n) Ett långsamt farväl av Linda Eriksson (8d) Ett misstag kan förändra allt av Filippa Paasikoski (8d) Foten över klippan av Beata Johansson (8a) Frihet av Victoria Andersson (8h) Fängelseflykt av Emma Nikula (8g) Förståelsen av Milla Sognefors (8p) Försvunnen av Amanda Söberg (8i) Gränser av Felix Johansson (8n) Han och jag av Saga Larsen Duàn (8k) HANDEN ÖVER HALSEN av Ingrid Jonsson (8l) Hon av Alice Weber (8p) Hoppet av Mira Alkhalil (8c) Hämnden av Ahmed Mejjad (8k) Ingen återvändo av Thilda Malmberg (8h) ISANDE SKUGGOR av Nora Lundström (8o) Jag kan inte andas av Najmo Farah (8g) JAKTEN I SKYMNINGEN av Anna Jidenius (8a) Julia av Alicia Berg (8k) Kidnappningen av Hannah Bright (8o) Lonely in the woods av Agnes Alkestig (8h) LÅG PULS av Filippa Wiltén 8k Mardrömmen av Williams Tsoi (8h) Mellan liv och död av Laila Kaid Yusuf (8j) När allt började om av Elenor Kristoffersson Gustafsson (8j) Olyckan av Filip Lidström (8i) Olyckan av Rebecca Nilsson (8h) Om du går in går du inte ut av Dikra Chkaili (8p) OVÄNTAD IMORGON av Kerles Komo (8o) POJKEN SOM DRUNKNADE I SOLEN av Hannah Svedberg Wallmo (8g) Pojken som försvann under vattnet av Johan Gustavsson (8g) På gränsen att dö av David Grevald (8f) Självmordsstupet och hålet i staketet av Gabriel Andersson (8l) Skolbranden av Emelie Lindgren (8j) Slutet av Alba Jansson (8o) THE MAN WHO CHANGED THE WORLD av Moa Gustavsson (8f) Tiden läker inte alla sår av Tindra Oknefjell (8c) Tjejen på perrongen av Kelly Stenius (8o) TRE CHANSER TILL LIVET av Anders Elfgren (8j) TRÄDET VID ÅN av Isabelle Karlsson (8p) Tåget av Elin Zidén (8d) Utfryst av Emil Andersson (8j) UTMANINGEN av Vilgot Fagerlind (8h) Varför frukta döden av Hilda Linde (8a) VATTENYTAN av Tyra Öqvist (8b) Vi ville bara till Kina av Maja Valette Heed (8m) VÄRDET AV EN LASTBIL av Irma Littorin (8g) Övervinna eller förintas av Khalid Mohamed (8d)

11.59 av Tove Björnberg (8m) 30 dagar på gatan av Tindra Wittbom (8i) Altaria av Abdirahman Ali (8d) Andra sidan berget av Eddie Wallin (8n) Bettet av Wilma Wiberg (8i) Blåmärket från helvetet av Tilda Eklund (8m) Busshållplatsen av Jemilija Bakic (8j) Choir of Calamity av Alexander Ekblom (8e) Den magiska portalen av Filip Sandström (8k) Den mystiska kvinnan av Jaspreet Kaur Kalsi (8l) Den mystiska tjejen av Wilma Claesson (8j) Devil av Edvin Stenlund Jansson (8j) Dhag dheer av Hanad Abib Abdi (8l) Dockan av Philip Zorondo (8p) Drömmar eller verklighet av Matilda Sollerborn (8o) Drömmen av Lukas Wesselman (8h) Drömmer jag? av Lukas Aleksandravicius (8j) Ella av Angelica Husu Ramirez (8j) En mardröm i december av Arvid Granström (8c) Gränsen mellan de goda och de onda av Tone Sjöberg (8j) Gränsen mellan liv och död av Felicia Johansson (8j) Gränser av Victor Råd (8b) Halvdåligt av Simon Hansen (8i) Hanter x Hanter av Malek Shalloul (8o) Inlåst på muséet av Albin Widner (8o) Livets syfte av Paeva Thep- Arsa (8o) Magiska dörren av Devran Demirel (8o) Mannen utan ansikte av Vilda Carlsson (8e) Maran i natten av My Pesonen (8g) Mardrömmar av Aliya Ferizi (8k) Mardrömmen av Hilda Glysing (8m) Mitt bisarra äventyr av Ludwig Johansson Mörka moln av Hampus Carlsroth (8o) Omöjlig kärlek av Jasmine Ben Alaya (8k) Orienteringen av Leo Sparrner (8c) Tre meter lång av Leon Lundin (8m) Trench av Ziad Bassal (8b) Vem av Emma Engstrand (8p) Verklighet? av Emil Miettinen (8j) Ögat försvinner av Mohamed Yassine Feddaoui (8p)

KÄRLEKENS- OCH VÄNSKAPENS GRÄNSER 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16.

5000 volt och en rosa himmel av Lova Pardeby (8l) Allt kan ändras över en natt av Liza Falkholt (8i) Artikeln av Elin Persson (8n) Bus eller godis av Ida Regner (8c) De blåa ögonen av Ebba Valette (8j) Den oväntade dagen av Malak Malla Ismail (8c) Den taskiga personen av Sam Zarafshan (8l) Det sista steget av Ida Löfgren (8c) Du är inte ensam av Ella Falk (8d) En sista gång av Neslihan Derya (8j) Flyktingläger av Hanad Zakaria Mohamed (8c) Gått över gränsen av Moa Rocklind (8k) Heartbreak av Ebba Arpnäs (8l) Hemligheten av Ella Banebro Dahlin (8n) Hemligheten av Eliza Seferi, (8i) Iskall av Jennifer Bergqvist Bilic (8l)

17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33.

Jag är en flicka av Zainab Sharify (8l) Killen i caféet av Sofia Lindvall (8m) Kyssen av Felicia Tärnström (8k) Kärleken av Yusra Nur (8h) Nicole av Nimo Idris (8p) Olycklig kärlek av Raaho Abdi (8i) Om du inte fanns av Nicole Funes (8d) Skilda världar av Tina Athahb (8b) Tomtgräns av Alexander Hjerp (8c) Tänker på dig… av Arman Korkut (8h) Vem är den rätta tjejen egentligen? av Layal Malkoun (8l) Vi mot alla andra av Eskil Åhlander (8l) Vi två för alltid av Samira Noueiri (8l) Vändpunkten av Johanna Eckerdal (8n) Vänner/ovänner av Filippa Tjernberg (8i) Vänskap eller kärlek av Melis Sungur (8l) Äkta vänskap av Leonora Holst (8g)

BORTOM LAGENS GRÄNS 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39.

Bankrån av Abdikarim Abdulkadir Hassan (8i) Bankrån av Valdemar Österberg (8p) Branden av Alfred Österman (8c) Bråket av Linus Hjerp (8c) Brustna själar av Tilia Lindblom (8c) Déjà vu av Eric Bjurvald (8h) Den galna kvinnan av Olle Revestam (8p) Den kvällen av Sahar Enyat (8c) Den långa resan av Kevin Gejskog (8j) En ny chans av Markus Malgaya (8b) Ett nytt kapitel av William Ceder (8j) Flykten av Madeleine Frisk (8e) Föraren av Sanel Hurem (8m) Gallerian av Emil Thrygstad (8i) Giftigt recept av Sabir Hassan (8f) Gränsen av William Lindqvist (8f) Inbrott hos Jack av Duale Roble Mohamed (8b) Inbrottet av Joachim Löveneke (8i) Inbrottet på Parkgatan 13B av Klara Åberg (8o) Inbrottet på skolan av Emmy Knutsson (8n) JAG HAR BLIVIT EN MÖRDARE av Hafsa Abdirahman Kheire (8c) Lurad av Robin Eriksson (8l) Macken av Gustav Hellström (8k) Missförstånd av Ugbaad Mahamud Arab (8j) Misstaget av Freja Andersson (8c) Nikolo av Ludvig Malmqvist (8l) När polisen gick över gränsen av Talal Alhwidi (8b) Rånet av Andreas Karijord (8l) Rånet av Oskar Larsson (8o) Rånet av Lucas Söderberg (8m) Samtalet av Emil Brunberg (8h) Skåpbilen av Isac Pettersson (8b) Sover bland änglar av Isac Boberg (8a) Stadskuppen av Christofer Berggren (8c) Stockholm syndrome av Erica Koskela (8m) Straffet av Anton Bergdahl Johansson (8i) Stöten av Theo Lund-Rüdén (8h) Tjuvjakten av Tony Eriksson (8g) Uppdraget av Emelie Fornedal (8f)

MÄNNISKOR UTAN GRÄNSER 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49.

Autistpojken av Jacob Rylander (8l) Barndomen av Samuel Hagberg (8b) Black magic av Ismail Abdirahman Mohamud (8l) Boxning av Aironas Jonikas (8i) Bussfärden och efteråt av Fanny Bärg (8k) CEPHEUS av Arvid Borg (8n) De där ögonen av Yasmina Bouchta (8i) Den konstiga killen av Salmo Said Ismael (8m) Det finns en gräns mellan Sverige och Norge av Minja Dyrbye (8k) Det finns inga gränser av Ahmad Hassan (8g) Det var inte meningen av Soubaneq Anis Ahmed (8g) En sekund i taget av Alva Fälting (8k) En underlig dag i Johans liv av Erik Johansson (8l) Främlingen av Nazia Amiri (8l) Förföljd av Nathalie Forsling (8i) Gränsen av Rasmus Stridh (8b) Han av Filippa Attard Svanholm (8p) Hemsk kväll av Khadan Cali Cabdi (8i) Hon som äntligen sa ifrån av Anna Andersson (8k) Hotbreven av Miranda Fredriksson (8f) Ingen att lita på av Elsa Blom Jag kommer aldrig glömma av Emmy Flennegård (8n) Jag är 18 av Fares Ramzi (8k) Jägaren av Emil Üksik Clausen (8d) Krossad! av Ella Ek (8p) Livet är inte lätt av Nicole Holmberg Guierrez (8i) MAMMA av Freja Sundström (8m) Mannen i skåpbilen Lion Butrus (8k) Mopeden i diket av Joline Fogelberg (8i) Mördarclownen av Lexie Stenered (8m) Mördaren av Liam Krig (8k) Nya skolstarten för Love av Agnes Claesson (8k) Pappa av Fanny Arnell (8j) Pressad till gränsen av Vilgot Sarvell (8b) Rasande av Ludvig Stenquist (8d) Resan till friheten av Fadumo Sahra (8p) Ronny & Ragge av Dennis Hansson (8l) Skolans tid av Jony Tchini (8b) Skräckduon av Mohamed Hussein Ali (8l) Spelaren som gick över gränsen av Jacob Ansmark (8k) Stalkern av Abbas Abdi Daud (8h) Tjejen i spegeln av Jennifer Ek (8a) Tystnaden runt om mig av Farianni Cortéz (8i) Tågresan av Oliver Aldén (8c) Under skrivbordet av Ronia Castillo Jansson (8i) Var det mitt fel att jag föddes? av Shueb Abdullahi Hassan Gafow (8k) Var går gränsen av Leticia De Freitas Nascimento (8e) Wilkey av Bashir Mohamed 8k Är det så det ska va? av Felicia Lindblom (8k)

UT I GRÄNSLÖSHETEN 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44.

Bara i mitt Huvud av Elin Hänström (8a) BESKEDET av Lisa Hasselblad (8d) Den galna natten av Noura Naamani (8k) Den stora skoluppgiften av Hilda Bäckarslöf (8k) Drömmen av Tova Melin Öhgren (8c) En ny framtid av Max Malke (8o) Ensamheten av Gustav Bark (8c) Flickan utan namn av Hannes Wadman (8n) Flykten av Ludwig Johnsson (8k) Flykten av Elis Kvanta (8i) Flykten av Dennis Salcin (8n) Flykten av Melwin Sipöcz (8o) Flykten av Emil Urkedal (8o) Fotbollsgränsen av Alaa Abou Dawood (8a) Frihetsgränser av Tobias Roslund (8d) FRÅN EN BUNKER I KANGGYE av Sofia Fröding (8e) Gränsen av Vincent Friis (8i) Gränsen av Nadim Masjady (8d) Gränsen av Marcus Zetterblom (8j) Gränsen till Sydkorea av Rasmus Holmberg (8o) Gränslösheten av Andreas Kav (8f) Jag rymmer av Somaya Ben Alaya (8k) Krig av Lucas Lindström (8p) Krigets gräns av Sukhawat Charoenchit (8i) Krigsgränsen av Edvin Adolfsson Koskela (8h) Krossad kärlek av Tuva Westberg (8l) Krypskytten av Henrik Zetterblom (8j) Löparen i skogen av Isak Söderblom (8l) Mannen med den svarta hatten av Felicia Bärg (8j) Matchen av Nadine Chahed (8p) MIN HISTORIA av Sean Keast (8a) Min ära var lojalitet av Ameyal Wurnell (8m) Mitt liv av Nour Abdullah (8o) Mustafa och hans resa till Sverige av Faraj Ibrahim (8j) Noel av Ibrahim Baryare (8p) Novell 2K18 av Mahdi Yascad (8o) Nullius Terram av Linus Öggemar Karlsson (8i) När ingen ser av Liv Holmqvist (8d) Plötsligt händer det av Ayman Al Zuabi (8p) Pojken på andra sidan muren av Elliot Berglöf (8o) Pojkens relation på en liten post-it-lapp av Algot Sparrner (8o) Skrivandet av Signe Blomgren (8c) Teenager av Ludvig Tegerup (8a) Undergången av Erik Böös (8p)

GRÄNSEN MELLAN LIV OCH DÖD

1. Andas inte En kall höstnatt stod en tjej som hette Lonie utanför ett hus, hon var svarthårig med röda läppar, blåa ögon och brett ansikte. Hon var utanför ett hus som hon på något sätt kände igen, ett hus som inte hade några andra hus bredvid sig. Det ingav en känsla av rädsla. Men Lonie brydde sig inte så mycket, hon ville bara ha sina pengar. Det var inte konstigt att en tjej som Lonie ville ha pengar. En flicka som föddes utan föräldrar och i ett fosterhem, där hon lärde sig hur svårt livet var utan någon som kunde hjälpa dig. Gatan var det enda hon hade. Hon blev en mycket en skicklig tjuv som stal och rånade utan att lämna spår. Nu var det husets tur att behandlas på Lonies sätt men det var något som gjorde det svårt att ta sig in. I huset levde en man som gjorde uppdraget svårare och läskigare. Han såg ut att vara gammal men samtidigt hade han något som gjorde att du inte ville möta honom utanför ditt hus eller möta honom med en blick. Han var så läskig att barnen på gatan hittade på historier om att han hade mördat folk och kastat dem i en skräplastbil, för varje dag så tog han ut avlånga påsar med täcken över. Men Lonie bryr inte sig om barnsagor, hon vill bara sina pengar.

Gränsen mellan liv och död

Hon tar in sig i huset som hon hade planerat många dagar innan, går ner till källaren där hon vet att det finns en säkerhetslåda. -Kanske det finns något jag kan använda, säger Lonie hoppfullt. Då kanske hon får mer pengar. Hon närmar sig lådan och sätter sitt högra öra vid låset och börjar snurra på det, varje tick som hon hör stoppar hon och fortsätter tills lådans dörr öppnas. Lonie hinner ta ett andetag och böjer sig fram till öppningen men det tar inte mer än fem sekunder innan hon hör att en dörr öppnas och tröskeln dånar av hans hårda stampar mot trägolvet. Lonie börjar svettas, kanske hade barnsagorna skrämt henne. Hon står still och försöker höra vart hans steg tar vägen, hon kan höra att hans steg går upp för trappan och en dörr öppnas hastigt. Hon förstår inte varför han är så aggressiv i sitt eget hem. Lonie blir nyfiken, hon tar en ring och ett ihopvikt papper som hon inte öppnar. Hon hade fått instruktioner om att inte öppna något av det hon fick. Lonie tar sig fram till trapporna upp till första våningen där hon kan se vägen ut från huset, en dörr som lyser ovanligt som om solens ljus blev vit och trängde sig igenom dörrens alla hål. Men Lonies nyfikenhet vinner över hennes pengabegär så hon går över vardagsrummet och tar sig till trapporna där hon sedan går upp. Det finns två rum åt varje sida, en åt vänster och en åt höger, men Lonie sitter still en stund för att försöka höra i vilket av de två rummen han är i. Lonie hör ett svagt verktyg krocka med ett metallföremål, det fångar upp hennes uppmärksamhet. Hon svänger åt rummet till höger. Hon ser en dörr som står på glänt, hon duckar ner och närmar sig dörren och kollar igenom den smala öppningen. Lonie står helt stel och kan nästan inte andas, hon är helt blek i ansiktet, Lonie kan inte tro sina ögon. En hel familj ligger ner på golvet, hon känner lukten av döda kroppar. Lonie aktar sig för dörren och tar hårda andetag tills hon börjar darra. Hon har aldrig sett en så obehaglig bild i hela sitt liv. Lonie vill ut från huset men just när hon vänder om så hör hon steg närma sig. Hon kollar snabbt runt omkring sig för att hitta någonstans att gömma sig. En garderob står bakom henne, hon smyger snabbt men samtidigt tyst, hon hinner gömma sig i garderoben innan dörren öppnas.

Daniel Lopez (8i)

2. Den dagen, den sorgen - 9/11 Catherine Alla stod helt snopna och såg hur allt rasade ihop, mer och mer. Stämningen var låg, alla skrek och var ledsna. Oväsen och sirener överröstade suset på gatorna. Jag kände av stämningen direkt och blev nedstämd. Allt blev tyst i sekunder och det kändes som att flera bomullstussar hade tryckts in i öronen. Tiden gick väldigt långsamt, nästan som i slowmotion. Plötsligt blev jag överfallen av massor med springande människor som var på väg från de rasande byggnaderna. Det började lukta bränsle och luften blev fylld av all svett. Hände detta verkligen? Maya Jag satt hemma och var lite nervös som alltid innan jag ska flyga iväg till ett annat land, men samtidigt över att hålla koll så att allting gick rätt till på flyget. Det är mitt jobb men jag blir alltid lite pirrig innan. Mina händer darrade av nervositeten och tänderna hackade om och om igen. Jag glömde nästan bort allting när jag såg hur soluppgångens rödorangea ljus strålade in i mitt fina, vita kök. Det blev som ett helt annat rum och allt kändes som en dröm. När jag hade ätit min frukost gick jag in till mitt nya, fräscha badrum och kollade mig i den glänsande spegeln som stod lutandes mot väggen. Mina läppar var blålila och pupillerna förminskades så man knappt kunde se dem med blotta ögat. När jag hade klätt på mig gav jag en avskedskyss till min man och satte mig i bilen och åkte mot flygplatsen. Starten på flygresan gick som vanligt mycket bra. När vi var uppe i luften gick jag ut med min vagn och sålde mat och dryck till passagerarna. Efter ett par timmars flygresa kunde jag se hur flera män ställde sig upp och pratade högljutt på främmande språk med varandra och kollade på oss andra i flyget. Därefter tog de kontroll över planet och jag tog upp min pistol som planerat. Jag knackade koden på dörren som vi hade bestämt in till cockpit. Dörren öppnades och vi kunde fortsätta som tänkt. Raschorf gav mig mikrofonen ut till högtalarna i flyget så jag fick ropa ut vad som komma skulle. Paniken spred sig och vi gick ner ytterligare i höjd och ökade farten. I radion hördes återkommande försök att hejda piloten att inte utföra dådet men Ahmal bara log och behöll tystnaden. I kabinen hördes ett sorl och alla försökte kommunicera med sina mobiler till sina familjer för att kanske säga hejdå för alltid. När vi hade Twin Tower i sikte gjorde vi oss beredda men kände oss stressade. Till slut utbrast jag högt för mig själv “Å herre gud” och allt blev tyst… Simon Jag skulle snart till jobbet för att sitta på mitt kontor nästan hela dagen och skriva på min dator, men på eftermiddagen vid klockan 15.00 skulle jag på ett möte med mina kollegor. Mina dagar brukade se ut så som idag, sitta på kontoret och sen iväg på något möte. Det brukade vara lite långtråkigt att bara sitta på en gungande stol men den coola utsikten från mitt jobb gjorde jobbdagarna lite intressantare. Jag jobbade i Twin Towers på den sextioandra våningen så utsikten gick inte att klaga på. Innan jag började jobba där var jag väldigt höjdrädd men jag höjde min toleransnivå och har nu mitt kontor på sextioandra våningen. Jag åkte till jobbet, cyklar alltid till mitt kontor eftersom min lägenhet ligger nära. Väl på plats samma morgon satt jag på mitt kontor med min första kaffekopp för dagen då några av mina kollegor kom inspringande till mitt kontor och skrek att jag skulle följa med dem och springa ut från byggnaden så fort som möjligt. I den stunden förstod jag ingenting men jag gjorde vad de sa och sprang så fort som jag kunde. Till slut fattade jag vad de menade och varför jag skulle springa ut. Det började dåna i öronen och jag kände ett skakande i marken.

Vi hade kommit ner till den fyrtiotredje våningen då en stor del av flygplanet kom fallande mot mig och jag slängde mig åt sidan för att undvika detta. Men det blev inte som jag hade tänkt… Jag landade intill ett stort eldhav och mitt högra byxben började brinna så att jag fick svåra brännskador. När jag låg där såg jag hur en av mina kollegor blev mosad av delen från flygplanet. Jag reste mig fort upp från elden och brännskadan sved och det kändes som att det brände ända in i skelettet. Hela min hud blev stel och svart samt att det blev väldigt svårt att gå och röra sig. Jag kunde knappt gå så jag drog mig mot min kollega som låg under flygdelen och skrek på henne, men hon svarade inte. Jag förstod direkt att vi behövde lämna henne och fortsätta själva eftersom hon ändå inte skulle klara sig. När jag ställde mig upp så kände jag en enorm värk i mitt högra ben som var helt svart och inte gick att röra vilket ledde till att jag fick ta mig fram genom att hoppa småsteg. Efter ungefär 20 minuters gång i trapporna slutade branden så vi tänkte att vi inte behövde stressa med tanke på mitt skadade ben och att vi inte hade något att stressa över, trodde jag och mina fem kollegor. Men när vi såg hur folk började hoppa ut genom fönster förstod vi att något var fel. Vi märkte efter ett tag att hela byggnaden rasade från toppen och neråt mot oss. Vi var tvungna att skynda oss ner, annars skulle vi bli mosade. Jag kunde inte fortsätta gå längre, mitt ben blev bara värre och smärtan spred sig ända upp mot magen. Som tur var så orkade en av mina fem kollegor bära mig på ryggen så att jag kunde vila en stund. Vi hade kommit ner till våning tjugotvå då jag kände att vi hade en chans att klara oss, men jag var lite orolig över mitt ben som bara gjorde ondare och ondare. På den tjugonde våningen orkade han inte bära mig längre så jag fick klara mig på egen hand, men det gick helt okej och jag kämpade på. Vi var nere på den femtonde våningen, sedan den nionde och till slut hade vi bara ett par få våningar kvar tills vi var nere på marken. Vi var nere på den första våningen då jag såg dörren ut. Vi fem sprang så fort vi kunde de sista meterna ut mot folkhavet lite längre ut på gatan. Det kändes bra att känna den friska luften men mitt ben hade bara blivit värre av allt springande så jag sökte upp den närmaste vakten och bad om hjälp. Han ringde fort till ambulansen som kom snabbt och hämtade upp mig. När jag låg där på båren på väg till sjukhuset tänkte jag på allt som hade hänt mig den senaste timmen och att jag höll på att dö. Synen av att se många dö där inne av olika orsaker gjorde mig ledsen och snopen men jag försökte tänka bort allt och bara leva i nuet. Ambulansen körde snabbt genom korsningarna i rusningstrafiken. Bilarna tutade på oss och sirenerna ljöd högt i New York City. Föraren stressade fram fordonet och missade helt rödljuset i en av stadens största korsningar. En långtradare kom med en otrolig fart och delade ambulansen mitt itu. Allting blev svart…

marken. Jag böjde mig ner för att hjälpa honom och ta upp den åt honom, men han visade tydligt att han inte ville att jag skulle röra den. Det var som om något hade hänt honom. När jag satt där på huk på marken så böjde han sig ner fort och greppade tag i rocken och sprang iväg fort. Han sprang så fort att hans djupt blåa hatt på huvudet blåste bort. Han struntade helt i hatten och fortsatte springa från stan. Sedan hörde jag en folkmassa längre bort som skrek, ljud av ett alldeles för nära flygplan längre bort och efter en stund en stor explosion. Jag började gå med raskare steg för att komma fram fortare dit smällen kom från, nästan joggade lite när jag såg stora rökmoln från de två Twintornen. En lukt började spridas runt mig, lukten av bränsle och brända däck stack i min näsa när jag andades in och mina kinder började plötsligt bli lite rödmosiga av den kvava, varma luften utomhus. När jag kom tillräckligt nära byggnaden tog jag upp min mobil och började filma hela explosionen. Det var en ofattbar syn när delar av flygplanet stack ut från ena Twin tower-byggnaden och brann upp. Branden spred sig i byggnaden och folk började hoppa ut eftersom de varken kunde ta någon hiss eller springa ner för trapporna. Jag såg folk dö, person efter person. Jag fick många bilder på händelsen och jag förstod nog inte riktigt var som hände. Jag lade ut allting på mina sociala medier och många hemska videor och bilder fick jag med. Några videor jag hade tagit var kanske lite för hemska och man såg lite för mycket. Men jag lade också ut flera videor som var väldigt fina och inte lika hemska, jag fick en video på sex personer. De klarade sig och var överlyckliga när de kom ut från byggnaden men när de kom ut så såg jag en man som hade ett svart ben och såg förlamad ut. Han kunde inte använda det men gick fort till en vakt och åkte sedan iväg med en ambulans. Jag hoppas innerligt att det gick bra för honom trots allt….

Nelly Schmutzer (8h)

3. DEN OSKYLDIGA MÖRDAREN

Gränsen mellan liv och död

När jag kollade ut där ljudet kom ifrån så såg jag hur ett jättestort flygplan flög in i byggnaden lite högre upp. Vi alla förstod att vi behövde ta oss ut så fort som möjligt, en brand skulle spridas fort i Twin Tower så vi sprang alla ner med hjälp av trapporna, känslan inom mig var tom och snurrig på samma stund. Flera gånger ramlade jag på grund av yrseln som hade skapats när flygplanet åkte in i den nittiofjärde våningen men jag kämpade och gav aldrig upp, det gjorde inte mina kollegor heller, de drog ner mig i trappan när jag ramlade och höll på att ge upp. När jag såg i ögonvrån hur elden började närma sig och delar av flygplanet föll ner mot oss höll jag på att ge upp och tänkte att vi aldrig skulle hinna. Men jag gav mig inte när jag blev påmind om min familj som jag inte ville lämna.

Lou’s rossliga andetag blir långsamt lugnare när hon sitter inklämd bakom soptunnorna i det smutsiga, trånga gathörnet. Händerna och axlarna skakar okontrollerat, men resten av hennes kropp är som förlamad. Tårarna rinner ner för hennes fräkniga kinder och sakta sprider sig skräcken i hennes magra kropp som ett gift. Hon kan inte tänka klart, rädslan har tagit över hennes hjärna helt och hållet. Lou kan bara tänka på en enda sak; att hon, från och med denna dag, kommer att vara en mördare för all framtid. -Lou! Lou’s mamma öppnar dörren till den minimala skrubben under trappan. Den är så liten att bara en smal säng får plats i den. Hon måste böja sig ner för att komma in genom dörröppningen. -Lou, du måste vakna nu. Du ska till jobbet, säger hon samtidigt som hon försiktigt lägger sin hand på Lous axel. Lou öppnar ögonen och kollar trött upp på sin mor som står böjd över henne.

Catherine

-Jag ska gå upp, snart.

Jag var på väg till centrum och skulle handla en klänning på stan som jag senare skulle ha på min photoshoot för att lägga ut bilder på min blogg. Min man var hemma så jag lämnade mitt hus utan att låsa och började gå mot storstan. Jag mötte en man som såg stressad ut, han såg ut som en sophög och var väldigt risig i håret. Ögonen stack ut som två bollar och hans ansiktsuttryck visades tydligt att han var chockad över något. När han sprang förbi mig med trippande steg så tappade han sin slitna och stora rock på

-Nej, du måste gå upp nu, på en gång, svarar hennes mor strängt. Lou suckar, men gör ändå som modern säger. Hon tar sig, med släpande, sömniga steg, in i det spartanska köket för att äta frukost. Det är trångt och smutsigt som i resten av det lilla huset. Golvplankorna är fulla med flisor och väggarna som förut hade en fin gammelrosa färg har nu blivit alldeles grådassiga av allt damm. Lou har länge tänkt fråga sin mamma om hon kunde få måla om väggarna eller lacka golvet. Men hon vet redan svaret

på den frågan. Hon vet redan att hennes mamma kommer skylla på att de inte har tid eller att hon faktiskt tycker att det är fint så som de har det eller något annat i samma stil. Lou har lärt sig alla hennes moders ursäkter utantill. Varje gång hennes syskon klagar på att deras kläder är för små eller varje gång resor kommer på tal hittar deras mamma alltid på en ny lögn eller en ursäkt för att dölja sanningen.

Gränsen mellan liv och död

När hon med släpande steg tar sig mot garderoben i hallen för att ta på sig sina arbetskläder, går hon förbi en spegel. Hon stannar och stirrar in i de trötta, gröna ögonen. Ringarna under ögonen är bevis på alla kalla, sömnlösa nätter som hon har varit tvungen att genomgå under vinterhalvåret, då det är alldeles för kallt för att man ska kunna sova. Hon märker att hennes fräknar har börjat synas på hennes kinder och näsa igen och hon ler för sig själv. De brukar alltid börja synas när våren går över till tidig sommar. Hennes fräkniga ansikte är inramat av lockigt, rött hår som går ända ner till midjan. Arbetskläderna som hon sedan tar på sig är mörka, enkla och gjort av ett grovt tyg. De sitter löst på hennes smala kropp. Hon ser sig i spegeln igen och suckar för sig själv innan hon går ut genom ytterdörren. Det är en varm dag. Luften är kvav av de stora molnen som ligger som ett täcke över London. Ljudet av människorna som trängs på trottoaren dränks av den bullriga trafiken. Då och då hörs plingandet av arga cyklister som vill komma fram i trängseln. Lou styr stegen mot tunnelbanestationen. Hon går så fort hon kan för att inte stoppa upp strömmen av människor. Hon trycker sin axelbandsväska hårt mot kroppen och försöker göra sig så osynlig som möjligt. Hon vill inte dra uppmärksamhet till sig. Lou’s mamma har ofta varnat henne för ficktjuvar som smyger runt på gatorna. Hon brukar säga att tjuvarna kan känna svaghet och rädsla på mils avstånd och att måltavlorna för deras brott oftast är flickor i Lous ålder. Hennes mammas berättelser har skrämt upp henne så pass mycket att hon inte vågar gå utanför huset utan en burk med pepparsprej i handväskan. Men det är inte bara hennes mammas berättelser som har skrämt upp henne. Hon ser ofta unga kvinnor med blåmärken och öppna rivsår på både armar och ben som går runt i hennes hemkvarter. Och vissa nätter vaknar Lou av gälla skrik från kvinnor i grannhusen. Hon skyndar sig ner för den breda trappan, ner till plattformen där hon ställer sig och väntar på tåget. Hon tittar sig omkring och hon hittar snabbt en ledig bänk där hon sätter sig. Ett meddelande om att tåget är försenat dånar ut i högtalarna. Lou tittar sig omkring igen. Det är ovanligt tomt på folk för att vara en måndagsmorgon i centrala London. Det är endast hon, en äldre dam med en kvällstidning, en kvinna som säljer smågodis och en man i kostym som står på plattformen. Det är nästintill tyst. Man hör bara det svaga prasslet från damens tidning när hon vänder blad och meddelandena från högtalarna. Luften där nere är mycket svalare än den heta luften som trycker uppe vid gatorna. När Lou är helt säker på att ingen tittar knäpper hon upp en knapp i skjortan och drar upp sina tajta byxor till knäna. Hon andas sakta ut och njuter av den svala luften som kyler ner hennes svettiga hud. Hon blundar och försöker slappna av för bara en liten stund. Lou rycker till och öppnar ögonen. Några få sekunder vet hon inte vart hon är. Efter att hon har tittat sig sömndrucket omkring kommer hon på att hon fortfarande sitter på plattformen och väntar på tunnelbanan. Men det är något annorlunda. Nya ljud från nya människor. Ljuden kommer från andra sidan av plattformen. Lou tittar dit och får syn på en grupp av män i medelåldern som står tätt i en klunga. De har alla på sig t-shirts från något fotbollslag som Lou inte känner till och några av dem håller i tomma ölburkar. Någon säger ett skämt och alla skrattar högt, en av dem vinglar till och ramlar ner på marken och männen skrattar ännu mer. Plötsligt får en av männen ögonkontakt med Lou. Hon ser ända från sin plats på andra sidan plattformen att hans ögon är blanka och ofokuserade av all alkohol. Hon tittar snabbt ner i marken och det går en rysning genom hela hennes kropp. Hon inser skräckslaget att hennes

skjorta fortfarande är uppknäppt och hon försöker knäppa knappen med fumliga händer, men hon vet att det redan är försent. De har redan sett henne. Hon hör klumpiga fötter som sakta närmar sig. Hon hör en avlägsen, sluddrig röst som ropar på henne. Hon sträcker sig ner för att ta upp sin väska, men hon hittar den inte. Hon sträcker sig längre in under bänken men hon känner den fortfarande inte. Paniken ökar i takt med att de klumpiga fötterna kommer ännu närmare. Till slut, efter att hon har varit tvungen att ställa sig på alla fyra och sträcka sig så långt hon kunde under bänken, får hon tag på väskan. Lou ställer sig hastigt upp och tar ett steg i riktning mot trappan, längre kommer hon inte. Männen har hunnit ta sig över hela perrongen till henne och nu har en av dem tagit tag i hennes arm. Han drar henne tätt intill sig och andas ansträngt i hennes ansikte. Stanken av den billiga ölen fyller hennes näsborrar. Mannen skrattar högt när hon försöker dra sig ur hans hårda grepp. -Vart tänkte du ta vägen? viskar han i Lous öra med sin sluddriga röst. De andra männen börjar dra i hennes skjorta. Deras stora, kalla händer tar sig in innanför skjortan och tar på hennes bara hud. De känner på hennes bröst. De smeker hennes rygg. Lou skriker rakt ut. Det är ett hest och panikslaget skrik. Hon vet inte vad hon ska göra för att få dem att sluta. Hon bara slår vilt med armarna och sprattlar med benen. Hennes förtvivlade försök att göra sig fri misslyckas och alla männen håller bara hårdare om hennes späda kropp. Mannen som tog tag i hennes arm har nu börjat försöka dra av hennes byxor. Hans stora händer gör flera försök att öppna den lilla gylfen på Lous tajta byxor. Medan han lägger all sin koncentration på byxorna, märker han inte att han har släppt Lous högra arm. Hon ser sin chans och med sina sista krafter slår hon till mannen hårt i ansiktet med knytnäven. Mannen vacklar bakåt med handen för ansiktet. De andra männen släpper Lou i ren förvåning och hon reser sig upp och springer så fort hon kan åt andra hållet. Hon hinner ungefär fem meter innan mannen har kommit ikapp henne och återigen har tagit tag i hennes ena arm, men hårdare den här gången. Hoppet som hade tänts i henne släcks omedelbart igen. Precis innan mannen får tag på hennes andra arm, stoppar Lou ner handen i hennes väska och får upp pepparsprejen. Hon vänder sig mot mannen, som skakar av raseri och vrede, och sprejar honom i ansiktet. Han stapplar snabbt bakåt med handen mot ansiktet. Han skriker och svär av den svidande smärtan. Han märker inte att han kommer närmare kanten på plattformen och ramlar till slut baklänges ner på spåret. Just då hör Lou tåget. Det kommer in på perrongen med hög fart och det saktar inte ner. Lou står blickstilla. Hon inser att hon inte kommer hinna hjälpa mannen upp. Hon tittar på honom och det sista hon ser är hans blodsprängda ögon som stirrar rakt på henne. Sedan ser hon bara blodet. Blodet som forsar i strida strömmar från mannens kropp. Hon har det på händerna, på armarna och över hela benen. Lou står där med mannens blod droppande från kläderna några sekunder innan hon förstår att det var hon som gjorde det. Det var hennes fel. När den tanken till slut har landat i hennes huvud går den inte att få bort. Hon vänder sig om mot trappan och går några steg innan hon börjar springa. Hon vet inte vart hon ska eller vad hon ska göra. Hon måste bara ta sig därifrån.

Ella Haugness (8i)

4. Det slutar inte 5. Det som alltid som man vill förstörde mitt liv En vecka tidigare Dagen har kommit och jag och Lina ska åka ikväll, vi ska träffas hos henne och därifrån ska vi ta bussen till flygplatsen. Vårt flyg åker klockan 21:00 och stannar i Canberra klockan 7:00 på morgonen. Idag är det dåligt väder, det regnar och det är kallt. Lina ska komma hemm till mig… Oj, Jag introducerade inte mig själv, jag heter Katerina och är 16 år. Jag har kort brunt hår och bor i Turkiet med min pappa, hans fru och min halvbror. Jag går på en privat skola där jag träffade min bästa vän Lina, hon är så rolig och jag skulle vilja se ut som henne. Lina har ljusbruna ögon, långt mörkt brun krulligt hår och inga finnar (jag vet inte hur är det möjligt). Lina ska komma på eftermiddagen för att plugga.

Jag har inte varit ute på ett år nu och jag tänker aldrig mer gå ut igen, inte så länge jag ser ut så här. Jag ligger i sängen och kollar upp mot lysrören i taket, de vita väggarna gör att rummet ser kalt och uttryckslöst ut. På högra sidan om sängen står apparater som mäter andning och hjärtslag och på andra sidan sängen på ett litet nattygsbord står ett glas vatten och en förpackning med värktabletter. Det är ett väldigt opersonligt rum men på senaste året har det blivit min vardag. Slangarna som går in i min näsa var från början obehagliga men nu märker jag inte av dem, eller jo egentligen gör jag nog det men bara när jag tittar mig själv i spegeln. Då ser jag slangarna från näsan, påsarna under ögonen och värst av allt, det skalliga huvudet utan ett enda hårstrå. För ett år sedan beundrade jag min spegelbild. Då var jag vacker med blont långt hår, älskvärd med flest följare på Instagram och killar som praktiskt taget bönföll om att få mitt nummer, Den jävla cancern som förstörde mitt perfekta liv.

Lina hade kommit, vi skulle plugga tillsammans men det gick inte som vi hade planerat. Vi kollade bara på serier på Netflix och packade våra väskor för imorgon. Imorgon skulle jag och Lina åka till Australien, Canberra för att träffa herr Berda. Han var en professionell detektiv men nu pensionerad och skrev kriminalromaner om sin fantastiska detektivs äventyr.

Nu har det redan gått ett år sedan jag fick reda på att jag fått cancer, ett år sedan jag satt i mammas knä och grät i timmar. Och snart får jag åka hem och så småningom börja i skolan igen. Men jag vill inte lämna sjukhuset, det låter kanske hemskt men den här platsen har blivit min trygga stad där ingen ser mig som annorlunda.

Jag vet att ni undrar hur mina föräldrar kunde låta mig resa till Australien till en man som de inte känner. Men de vet inte att jag ska åka till honom. Jag vet att jag inte ska gå utan att berätta för mina föräldrar men jag vill träffa honom så mycket, dessutom har mina föräldrar aldrig brytt sig över vad jag gör, de bryr sig bara om min halvbror, han är allt för dem. Dagen har kommit, i kväll ska vi åka. Jag har längtat så mycket till den här dagen. Jag ska till skolan nu och sen till Lina och från hennes hus ska vi åka bussen till flygplatsen. Vi ska sitta på flyget i arton timmar men det är det värt.

Det är nu en sen måndag eftermiddag och jag är som vanligt uttråkad, jag har precis kollat klart på båda säsongerna av Stranger Things för femte gången den här månaden. Jag bestämmer mig för att gå en promenad runt i sjukhuset, jag har egentligen inte tillåtelse att lämna mitt rum utan att först be om tillåtelse. Men det bryr jag mig inte om, det går bara inte att sitta still på rummet hela dagarna. Jag går längs de långa korridorerna men stannar till när jag kommer till avdelningen för små barn, där jag alltid hamnar, den är så annorlunda jämfört med min avdelning. Väggarna är dekorerade med massa olika figurer och...

Nu är jag hos Lina och om typ en timme ska vi till busstationen, bussen kommer om en halvtimme så vi måste gå för att hinna till bussen. Ni kanske undrar om jag skulle sakna min pappa, det skulle jag göra, han har alltid sagt att jag ska följa mina drömmar. Detta är vad jag ska göra, följa mina drömmar. Nu tar vi flyget till Camberra, det känns bra men jag är ledsen för att jag ska lämna min pappa. Han är den enda som förstår mig men när han träffade den där kvinnan blev han förändrad. Jag kan inte tro att jag ska träffa herr Berda, mina drömmar blir sanna, nu går vi in i planet, våra platser är i mitten bredvid ett fönster. Nu åker flyget, jag är lite hungrig Jag tror att jag ska beställa något, jag tror att jag ska beställa en sallad eller nån smörgås. Till slut beställer jag en pizza. Nu har det gått några timmar sedan vi gick på, planet skakar och flygvärdinnor är så nervösa och säger till oss att sänka huvudet och sätta på säkerhetsvästarna. Jag är väldigt rädd, vi måste evakueras från planet, planet ska krascha.

Två dagar sedan

Gränsen mellan liv och död

“Aj!” hör jag någon säga. Oj, jag hade varit så inne i mig själv att jag inte märkt att jag gått in i någon, framför mig står en kille, killen ser ut att vara kanske sexton och därmed jämnårig med mig. Han har mörkt kort hår, runda glasögon och en vit läkarrock på sig. På rocken sitter en namnbricka med namnet: Robin. Han är inte någon kille jag vanligtvis skulle tycka var snygg men jag måste medge att han är ganska söt. “Ä ursäkta, jag såg dig inte”, svarar jag killen med en ostadig röst. “Ingen fara, se dig bara för i fortsättningen, man vet aldrig vilka typer som kan vandra omkring i korridorerna,” säger han med en glimt i ögat. Jag ger honom mitt vänligaste ”fejkleende” och säger sedan: “Kan du vara snälla att inte berätta för någon att du såg mig, jag får egentligen inte var här. Han ger mig en lugnande blick.

Den här eftermiddagen skulle mitt öde avgöras. Skulle jag dö, eller leva ett lyckligt liv i trygghet. Jag var inte säker på vad jag såg, men det kändes som om jag kände den där mannen. Hans röst lät så bekant. Doktorn sa att det var min far men jag kom inte ihåg honom. Jag vet inte hur jag hamnade här, Jag kommer inte ihåg något längre. Läkaren säger att minnet kommer tillbaka långsamt.

Youssra Chkaili (8p)

“Du har mitt ord, jag är bara praktikant här, så jag har ändå inget att säga till om.” Jag tackar honom och vänder mig för att gå när jag hör en massa höga flämtningar. En kall kåre går längs min ryggrad och jag ser Robin springa i väg mot hållet de häftiga andetagen kommer ifrån. Av ren instinkt följer jag efter. Vi kommer fram till ett rum med en vidöppen dörr, där inne på en säng ligger en liten flicka med blont lockigt hår. “Jag... kan... inte...andas”, får flickan fram mellan flämtningarna.

Robin springer fram till en av maskinerna i rummet, han börjar trycka på en massa knappar, han ser väldigt stressad ut och verkar inte få igång den. Till en början står jag bara fastfrusen och vet inte vad jag ska göra men jag går till slut fram till flickan. Hennes blåa ögon sluts sakta och jag får totalt panik, men helt plötsligt får jag en ”flashback” till en av idrottslektionerna i nionde klass när Selma, idrottsläraren gick igenom hjärt- och lungräddning. Jag sätter händerna mot hennes bröst och börjar pumpa och pumpa… inget händer! Efter en stund hör jag ljuden från kängor studsande mot betonggolvet i korridoren och efter bara några sekunder är rummet fullt av läkare och sjuksköterskor. Jag hamnar i bakgrunden och blir tillsagd att lämna rummet.

Gränsen mellan liv och död

Jag slår mig ner på golvet i korridoren utanför, lutar huvudet mot väggen och stirrar tomt framför mig. Vad hände nyss? Min hjärna går på högvarv. Robin kommer ut och sätter sig på golvet bredvid mig utan ett ord. Där blir vi kvar i flera timmar, vi börjar prata och slutar inte förrän en läkare kommer ut från rummet. Han kollar ner på oss och efter en utdragen minut säger han att flickan inte klarade det. Jag känner hur min ögon börjar vattnas, jag kände inte den här flickan men ändå värker det i hjärtat och jag får en klump i halsen. Jag reser mig upp, måste ta mig härifrån. Jag börjar gå men stannar framför dörren till flickans rum och min blick faller till golvet, där ligger något som nästan smälter in mot betonggolvet, ett brev. Jag tar upp brevet och ska precis börja läsa när jag ser överskriften. Jag vänder på klacken och min första tanke är att ta mig ut, ut genom glasdörrarna och känna den friska luften mot mitt ansikte. Det är precis vad jag gör och känslan av ren luft som jag har saknat så under det senaste året är fantastisk. Jag tar upp brevet och börjar läsa: “Tack Jag hör när läkarna pratar med mina föräldrar när dom tror att jag sover, jag kan känna varje andetag bli tyngre, jag vet att jag kommer dö. Men det betyder inte att jag inte är tacksam för allt och jag hoppas att ni inte blir allt för ledsna för att jag försvinner. För varför ska man gråta för en “liten” sak när det finns hundra saker att le för?” /er flicka Som på beställning känner jag mina kinder bli våta. Jag andas häftigt och försöker få kontroll på mina känslor, det här var inte vad jag förväntat mig. Jag får en underlig känsla i magen och börjar helt plötsligt tänka på min egen situation. Jag känner en oväntad tacksamhet för att jag i stort sett är frisk eller åtminstone kommer bli frisk, det är då hoppet kommer in och fyller mitt värkande hjärta. Nästa morgon vaknar jag av solen som skiner i mitt ansikte, jag går upp och in på toaletten. När jag kollar mig i spegeln den morgonen ser jag inte längre slangarna genom min näsa, påsarna under ögonen eller det skalliga huvudet. Jag ser tjejen som har viljestyrkan att krossa cancern och tjejen som har en framtid utanför sjukhuset.

Emma Eriksson (8n)

6. Det svåra steget Nu är det över, jag är äntligen fri tänkte hon och tog ett steg över kanten... Jag är på väg till skolan som vilken vanlig dag som helst. Jag känner hur tårarna börjar rinna nerför kinderna och klumpen i magen växa ju närmare jag kommer skolan. Jag ställer mig utanför porten till skolan och känner hur ångesten bara svämmar över mig. Jag börjar överväga om jag ska gå hem men jag biter ihop och går genom skolporten. Genom korridoren på väg till mitt skåp ser jag honom, Max. Jag är helt borta i mina tankar men plötsligt känner jag hur Markus, Gabriel och David spottar på mig. De tar tag i mig och trycker upp mig mot skåpen, slänger mig på golvet och häller soptunnan över mig. Jag ligger kvar ett tag på golvet och ser hur folk sneglar på mig. Som de alltid brukar göra. Jag tar mig upp från golvet, tar tag i mina saker och springer gråtande hem. När jag kommer hem sätter jag mig framför mitt sminkbord. Jag sliter gråtandes ut mitt smink och börjar sminka mig tungt, svart och sotigt runt ögonen. Jag sätter på mig ett svart läppstift och tar på mig ett vitt linne, svart kjol och svarta nätstrumpbyxor. Jag tänker jag vill bara vara normal. Nästa dag har jag på mig det i skolan; jag ser hur folk tittar, visslar och viskar, speciellt killar. Jag ser att Max sneglar på mig också och jag känner hur det börjar pirra i magen men den känslan försvinner snabbt när jag ser Markus, Gabriel och David gå mot mig. Jag springer snabbt in på toaletten och gråter. Jag undrar varför de håller på mot just mig hela tiden. Istället för att gå hem som jag egentligen vill så väljer jag ändå att bita ihop och skyndar mig till idrotten. Efter idrotten så kommer Markus, Gabriel, David och några fler in i tjejernas omklädningsrum. Jag försöker springa iväg men de har omringat mig. Markus sliter ner mig på golvet, drar sönder mitt linne och David drar med mig i mitt hår in till duscharna medan Markus och Gabriel skriker åt mig att jag är ful, värdelös och att jag lika gärna skulle kunna ta livet av mig. Även då är det ingen som vill hjälpa mig utan de bara står och tittar på medan jag ligger i den rinnande duschen tills jag blir helt blöt och jag har slutat skrika. Då väljer killarna att gå därifrån. Jag ligger kvar i duschen och gråter. Jag undrar om de har rätt, att det är mig det är fel på. När duschen slutat rinna tar jag mig upp från golvet och jag springer. Jag vet inte vart jag ska men jag bara springer ut till ingenstans. Efter ett tag hör jag en röst som ropar på mig, är det någon som följt efter mig från skolan? Men jag har inte tid att tänka på det eftersom jag hör att rösten komma närmare. Jag fortsätter springa tills jag ser en hög klippa och tänker kanske är bäst för alla om jag inte finns kvar, som killarna sagt till mig. Jag skyndar upp för klippan medan jag hör rösten komma närmare och närmare. Nu är det över, jag är äntligen fri tänkte jag och tar ett steg över kanten. Men någon tar tag i min arm och drar upp mig. Jag bara sitter där på klippan och gråter. Personen tar mig närmare sig och säger att allt kommer att bli okej medan han håller om mig. Jag sneglar upp på honom och ser att det är Max. Det enda jag kan komma på att säga är tack. Bara TACK.

Ida Endahl (8l)

Mitt namn är Erik, jag är 110 år gammal och jag har varit jagad av döden hela livet. Man kan säga att döden väntar vid varje hörn. Jag ska ta och berätta lite om mitt gamla hem. Mitt hem ligger längst ner i Småland i en liten by vid en flod. De flesta husen är röda med vita husknutar men det finns några som sticker ut. Byn försörjer sig mest på fiske och lantbruk. Det har många fina badplatser, fin natur och mycket djur omkring byn. Det finns inte värst mycket teknik här omkring, vi föredrar att göra våra saker för hand. Byn består av ungefär femtio hus, var och en med en handgjord skorsten och vi har också en stor kyrka från 1300-talet. Den är gigantisk, den har också en stor kyrkogård som är helig för oss. Det var allt jag hade om byn, låt oss fortsätta. Jag var gift för många, många år sedan med en kvinna från min hemby. Vi hade två barn, en pojke och en flicka. Barnen var alltid ute och lekte med varandra och de andra barnen i byn. Det var ingen som var utanför, alla lekte med varandra. Jag och min fru gjorde allt tillsammans, vi bråkade aldrig. Vi levde ett perfekt liv tills hon gick bort. Barnen var då tio år gamla och det kändes som om hela mitt liv hade gått i bitar. Varför hon dog har jag ingen aning om men hela byn sörjde i tre månader. Ingen var glad eller kunde vara det under de tre månaderna men efter det blev jag inkallad i armén för att det tydligen var oroliga tider. När jag var i armén var jag med under många strider och det var nära att jag dog många gånger men jag klarade mig lindrigt jämfört med andra personer. Jag tycker ej att min tjänstgöring i armen var värst trevlig eftersom att det inte var någon trevlig miljö. Nästan alla mina vänner hade gått bort, några under kriget och de flesta av ålder, men jag har några få kvar som fortfarande lever. Men vi har ej träffats på många år eftersom jag är gammal och sitter mest i mitt hem och väntar på döden. Om man frågar mig så måste man ha en mening i livet för annars blir det rätt tråkigt. Alla måste hitta sin mening i livet, många har redan hittat sin mening men många, många andra letar fortfarande. Man kommer förmodligen aldrig vara helt glad om man inte hittat sin mening. Ja, jag letar fortfarande, inte så kul kanske men kanske så hittar jag den någon dag.

Typ två eller tre dagar senare. Jag tror jag har hittat mitt syfte, att föra kunskap från den gamla tiden till de som vill veta. Några timmar senare gick Erik och la sig och sov, han kunde äntligen somna in.

Hampus Eriksson (8p)

8. EN KLUMP I MAGEN

Vad var det som fick mig att hamna här? Hur blev det så här? Det sticker i händerna och mitt hjärta slår så hårt att det känns som att det ska hoppa ur kroppen vilken sekund som helst. Det enda som hörs är bilarna som kör förbi i hög hastighet och vinden som viner i mina öron. När som helst nu, när som helst... Jag heter Damon. Jag är 14 år och bor i stockholmsförorten Kista. Området jag vuxit upp i, med sin kriminalitet, är på många sätt inte ett idealiskt ställe att växa upp på, men jag var som liten ändå ett lyckligt barn, så som jag kan minnas det. Men när jag var sju år hände det värsta som kan hända ett barn. Lyckan jag hade känt som litet barn förbyttes och mitt liv och min vardag bestod plötsligt av ständig ångest och rädsla. Under årens lopp har allt trappats upp och blivit värre och värre. Hatet och hoten har blivit allt mer brutala. Det går liksom inte att helt beskriva vad som händer i kroppen när man blir utsatt för det

Det är söndag och som alltid har jag söndagsångest. Egentligen har jag alltid ångest, varje kväll, men söndagar är värst för då har jag fem dagar i skolan, det vill säga fem dagar av ett rent helvete framför mig. Jag gillar egentligen skolan för jag gillar att lära mig nya saker. Men det är det där med raster och kompisar, det är inte min grej. När jag ska gå och lägga mig sätter jag som alltid telefonen på ljudlöst, sätter på “stör ej”-funktionen och flygplansläge. Jag vill inte riskera att vakna mitt i natten av ett inkommande samtal som består av hot eller ett nedtryckande, trakasserande Ask-meddelande. Jag vaknar av mitt jobbiga, högljudda alarm. Klockan är 07:00. Jag vill inte vakna. Jag orkar inte. Jag vill inte ta på mig kläderna, men minst av allt vill jag gå till skolan. Men jag måste, jag kan inte sjukanmäla mig som jag så ofta gör. Jag går upp, duschar av mig, tar på mig mina svarta jeans och en t-shirt. Sedan går jag ner till köket. Jag äter alltid själv, det spelar ingen roll vilket mål på dagen det är. Mina föräldrar är nästan aldrig hemma. De jobbar hela tiden. Mina två syskon har båda flyttat hemifrån, dessutom vill de bara festa nätterna långa. Jag tar bara ett glas mjölk för jag är inte så hungrig just idag. Sedan är det dags att borsta tänderna. Jag borstar tänderna länge för jag vill kunna skylla på att jag försov mig. Jag fastnar med blicken på mig själv i spegeln. Vem är det egentligen som stirrar tillbaka på mig? Hålögd och glåmig. Mörka ringar under ögonen. Har jag ens sovit? Nu kan jag inte dra ut på det längre. Jag måste gå till skolan. Jag vill verkligen inte. Jag bor ganska nära skolan, så egentligen tar det bara fem minuter för mig att komma dit, men jag tar alltid en omväg. När jag kommit till skolan blir jag väldigt glad, eftersom det inte är en enda människa i korridoren. Egentligen är inte det så konstigt, då alla lektioner redan har börjat. När jag är på väg till mitt skåp hör jag pratet från klassrummen. Vid skåpet ser jag att det hänger ett blött papper och en lapp. På lappen har någon ritat mig, självklart jättefult. Jag är van vid sådana bemötanden, så jag tar bara bort det och slänger det i papperskorgen. Lite snabbt rafsar jag åt mig min mapp till matematiken, det är den lektionen vi har på måndagsmorgnar. Jag går till klassrummet och knackar på lite försiktigt.

Gränsen mellan liv och död

7. Det var på tiden

jag varit med om. Det önskar man inte sin värsta fiende. Den fruktansvärda känslan av att inte vara värd någonting. Att inte vara en del av en helhet. Jag har redan hunnit tänka så mycket på döden att jag ibland undrar om det inte vore enklare om jag bara försvann. Idag går jag i åttan och jag vet inte längre vem jag är. Jag är en helt vanlig kille med normallångt, lockigt, brunt hår. Jag har gröna ögon, nästan så gröna så att de lyser. Detta är jag. Utseendemässigt. Men vem är jag egentligen? Vem är Damon på insidan?

Som tur är har jag en jättebra mattelärare, så han blir inte sur på mig utan låter mig bara smyga in och gå längst bak till min plats. När jag går förbi alla bänkar sträcker vissa ut benen så att jag ska snubbla, andra skrattar och överallt viskas det och alla ger mig en blick som säger: “Gå härifrån, du är inte välkommen”. Jag sätter mig direkt och börjar jobba. Jag sitter själv, lärarna tycker det är bättre så. Kanske har de rätt. Kanske är det enklast så. Mattelektionen går på två sekunder, känns det som i alla fall. Det är rast, jag vill verkligen inte gå ut i korridoren, så jag dröjer mig kvar i klassrummet så att alla i klassen ska hinna gå ifrån skåpen, tills jag kommer. Men det hjälper inte, för vid mitt skåp står tre andra killar. De heter Gabriel, William och Linus. De tre har alltid haft som sitt främsta uppdrag att förminska mig och få mig att känna mig värdelös. Jag vänder om så snabbt jag ser att de står där, men då springer de bara ikapp mig. De skriker på mig och hotar med att slå ihjäl mig om jag inte betalar 3500 kronor innan fredag. Jag har inte lånat några pengar, jag menar varför skulle någon vilja låna ut pengar till mig liksom? Jag biter ihop även fast att klumpen i magen bara förflyttar sig längre upp till bröstet. När som helst kommer tårarna, jag bara vet det. William drar mig så hårt i armen så det känns som att den ska gå av. Men det är inte den fysiska värken som är det värsta, det har det aldrig varit. Det som gör mest ont är förnedringen när slagen och sparkarna kommer. De tar mig till toan och jag vet precis vad de tänker göra. Linus låser dörren och Gabriel och William trycker ner mitt huvud i toalet-

ten. Spolknappen sätts på och vattnet bara sprutar rakt i ansiktet. Jag vet inte hur många gånger de trycker på spolknappen. Jag får kallsup efter kallsup. Det gör ont från näsan, ner i svalget och hela bröstet känns som att det ska spricka. Jag tappar andan och det känns för en sekund som att jag ska dö. I för sig kanske det vore bäst så jag slipper allt detta. Till slut släpper de mig och springer därifrån. Jag sitter kvar inne på toaletten jättelänge. Jag kan inte gå på lektionen när jag precis blivit förödmjukad på det här sättet. Jag väljer att gå hem eftersom jag verkligen inte klarar av att vara kvar här.

Gränsen mellan liv och död

När jag går hem bestämmer jag mig för att vara hemma imorgon, alltså tisdag. Jag kan gå till skolan på onsdag igen. Tisdag känns bra, jag är ju bara hemma. Jag gör skolarbetet hemma istället för i skolan och så har jag gjort tidigare också. Här är jag trygg, om så bara för ett tag. Onsdagen kommer. Jag vaknar med en klump i magen, som alltid, men idag känns den större än vanligt. Om någon trycker på mina ömma punkter kommer min bägare att rinna över. I skolan är det som alltid några som är på mig. Idag är den inte bara småsaker som det kan vara ibland, idag är det stora saker som får mig att må riktigt dåligt. Folk låser in mig i skåpen, puttar in mig i andra och sparkar på mig. Det eskalerar under dagen och för varje sak som händer känner jag hur paniken bara stiger och stiger. Det finns en gräns för hur mycket en person kan ta, eller hur? Och just idag når jag min gräns, när ett tjugotal elever samlas runt mig på skolgården. Alla sparkar, spottar och slår på mig. Vem sparkar på någon som redan ligger ner? Jo, alla idioter på min skola, det är i alla fall så jag känner. Lärarna brukar inte se vad som händer mig under rasterna men just detta ser de, då folksamlingen är enorm. Alla springer därifrån när lärarna kommer, inklusive jag. För efter detta är jag säker, jag vill inte leva längre. Jag flyr från skolan, jag flyr från mitt liv. Jag har nog aldrig sprungit så snabbt som jag gör just nu. Med hjärtat i halsen och pulsen så hög som att den skulle kunnat gå i 200 fortsatte jag att springa. Blodsmak i munnen, tryck över bröstet och som i dimma. Jag springer raka vägen till närmsta bro tänker jag. Närmsta bro ligger bara två kilometer bort. Dit springer jag. Det fortaste jag kan, för nu vet jag. Eller visste jag redan förut? Vad var det som fick mig att hamna här? Hur blev det så här? Det sticker i händerna och mitt hjärta slår så hårt att det känns som att det ska hoppa ur kroppen vilken sekund som helst. Det enda som hörs är bilarna som kör förbi i hög hastighet och vinden som viner i mina öron. När som helst nu, när som helst... Jag hoppar så fort jag får chansen. Jag klättrar upp och sätter mig på broräcket. Jag tvekar, ska jag verkligen göra detta? Om jag gör det slipper jag helvetet och det är ju det jag vill. Jag tar mina sista andetag tänker jag, sedan hoppar jag. Precis innan jag ska göra det tar någon tag i min arm och drar mig bakåt så att jag landar på ryggen. Det gör så ont och jag får en så hård smäll att jag tappar luften. Svimmade jag? Ja jag tror det, tänker jag för mig själv när jag till slut öppnar mina ögon. Ovanför mig står en tjej lutad över mitt ansikte. Jag vet vem det är. Det är en tjej som heter Karmen som jag vet också blivit utsatt för mobbning tidigare. Karmen är bara några år äldre än jag. Hon kastar sig över mig och kramar mig. Hon gråter och sen säger hon till mig att hon vet hur det känns och att hon vill hjälpa mig. Jag reser mig långsamt upp och jag är lite avvaktande. Tänk om hon är här för att slå mig, tänk om William har skickat henne. Men jag väljer att lita på henne för hon ser snäll ut. När man dessutom är i en situation som jag är i, tar man tag i den första hand som sträcks ut, så desperat är man. Hon kramar mig igen och för första gången på länge känner jag en varm känsla i magen. Det är fantastiskt och jag visste inte att jag kunde känna så här. Hon tar tag i min hand och vi springer tillsammans, fort. Jag vet inte först vart hon ska ta mig men sedan börjar jag känna igen vägen, vi ska till tågstationen. Väl inne på stationen går vi snabbt upp på perrongen och in i tåget som står där. Vi gömmer oss på toaletten för vi har inte köpt några biljetter. Jag vet inte vart vi ska och vart tåget ska ta oss. Helt ärligt vet jag inte om Karmen vet det heller. Jag vet inte vad som kommer hända nu. Det enda jag är helt säker på är att jag aldrig i hela mitt liv kommer att återvända till Kista och definitivt inte till skolan där.

Stella Åberg (8n)

9. ETT LÅNGSAMT FARVÄL Luften var kylig. Molnen hade lagt sig som ett tjockt täcke över himlen, regnet låg otåligt längs med molnens kant. Stämningen var lika kall och grå som höstluften utanför fönstret. Gåshuden hade trängt sig från smalbenen upp till axlarna. Känslan som låg oroligt i magen var främmande. Sånt som nu hänt mig händer bara andra. Det är det man ser på TV varje dag, det är det man läser i tidningen varje dag och det är det man får höra från andra varje dag. Jag var inte redo att säga farväl, det kanske jag aldrig skulle bli. Jag sträckte mig efter mobilen, den lyste upp mitt ansikte i det mörka rummet. Högst upp på skärmen fanns samma oöppnade sms som jag hade fått dagen Sonja hade gått bort. Allt kändes så tomt, inga känslor berörde mig. Jag minns dagen, men själva händelsen var fortfarande blek. Vi var ute i skogen en sen eftermiddag, det var svampsäsong och hon ville vara den första att plocka alla svampar före grannskapet. För att vara så effektiva som möjligt delade vi upp oss, jag gick åt höger och Sonja åt vänster där stigen delade sig. Så långt ögat kunde nå syntes bara svamp, träd, blåbärsris och stenar täckta av mossa. Många som varit i den skogen skulle nog beskriva den som kuslig, mörk och otäck. Men min känsla var något helt annat. Barren från granarna kittlade mot min kind. Trots dess dystra uttryck var allting så upplyst och fridfullt på sitt sätt. Men även lyckliga kunde drabbas av sorg. Min svampkorg blev bara halvfull när jag plötsligt hörde skrik, och självklart hade jag hört den rösten tidigare. Det var inte skriket man ibland kunde höra när Sonja sett en spindel, utan hennes röst verkade nu utmattad och livlös. Jag öppnade munnen i ett försök att ropa på henne men stängde den lika snabbt. Borta vid de nedsågade tallarna mötte min blick en annans, inte Sonjas blick utan… Pappa kom in i rummet, mina ögon stirrade fortfarande tomt ut genom fönstret. Han tittade dystert på mig och suckade, sedan plockade han famnen full av disk och gick ut. Både han och jag visste att det inte var någon idé att prata om det som hänt. Mina ord räckte inte till, mina minnen räckte inte till. Bland det sista jag minns från händelsen var de iskalla, gråa ögonen jag hade tittat in i. Den blicken tillhörde en man, vars flin log hånfullt mot mig. I ena handen höll han något som liknande en trasa. Den andra handen var så hårt knutet runt ett föremål att det var svårt att se vad det var. Men det blev tydligare när han drog upp handen och riktade saken mot mig, Sonjas pärlhalsband. -Det är dags. Pappas röst ekade i rummet. Jag sneglade ner på min svarta klänning och sedan upp på pappas mörka kostym. Resan till begravningen var långvarig och tyst. Vid ankomsten förblev allt stilla. Regnet hade ännu inte börjat falla, men molnen var gråare än någonsin. Alla grät under tiden prästen talade, förutom jag och Sonjas närmaste. Vi visste hur hon ville ha sin begravning, och det var långt ifrån så här. Det var kommunen som hade ordnat allting för att visa sitt stöd, men det blev fel på så många sätt. Vid slutet samlades allihopa utanför kyrkan för att ta ett sista farväl. Svårt är bara förnamnet på hur det kändes. Men jag visste att livet skulle flyta på, även om jag inte kände hennes närvaro vid min sida, kände jag den i varje kliv jag tog då och här och nu.

Linda Eriksson (8d)

“Hej!” Jag blir alldeles varm och glad när jag hör hennes röst. Jag kan se hennes fina ögon och hennes väldigt vackra leende framför mig. Jag blir helt till mig av hennes energi som sprudlar runt henne. “Hej!” svarar jag varmt “Hur är det med dig då?” “Jo tack, det är bra”. Jag kan inte låta bli att le, hennes glädje smittar av sig på alla runt omkring henne. Vi pratade i telefon om allt och alla så som vi alltid brukade göra. Med Beata kan jag prata om allt. Verkligen allt. Om vardagsgrejerna på jobbet, klaga över hur stökig min nya lägenhet är, om allt bra och dåligt som händer i mitt liv. Beata frågar om jag inte skulle kunna sova hos henne i natt. Hon säger att hon har en konstig känsla av att någon kollar på henne och det känns som att något kommer att hända. “Kan inte du snälla komma hit?” frågar hon så snällt och gulligt hon kan så att jag inte ska kunna säga nej. Det gör ont i mig, hon lät verkligen ledsen och besviken över att jag inte kunde. Men jag jobbar faktiskt natt. ”Nej inte ikväll, men jag lovar jag kommer så fort jag har slutat imorgon så det blir ganska tidigt.” När vi har lagt på kommer ensamheten igen, det känns som att det är någonting som saknas. Så brukar det vara när jag inte är med Beata. “Beata min fina, fina tjej” viskar jag ut i ensamheten. Jag ligger på rygg i min säng, helt klarvaken och stirrar upp i taket. Tänker på David, min älskade pojkvän. Hans trygga famn, hans fina skratt och sättet han ser på mig… Jag saknar honom verkligen. Plötsligt sätter jag mig upp. Käpprak i ryggen med hörseln på spänn. Jag hörde ett ljud. Det lät som att någon försiktigt stängde igen ytterdörren, det var det där vanliga klicket som hördes när låset gick igen som fick mig att reagera. Jag fortsätter lyssna men inget mer hörs. Precis när jag börjar slappna av och tänker att jag har inbillat mig så hör jag något mer. ... Beata?... Med skräcken ilande genom hela ryggraden ligger jag helt blixtstilla. Det låter som att någon viskar mitt namn, nästan helt ljudlöst men jag hör det fortfarande. Det är som att det kommer utifrån, från mitt öppna fönster men nej, det kommer inifrån lägenheten. Hela natten ligger jag nerkrupen under mitt täcke så att bara mina ögon syns. Jag försökte gömma mig och jag har blicken fäst mot dörren som leder in till mitt rum. Jag vågar inte röra mig, jag vågar inte gå för att kolla vem eller vad det var som hade låtit. Tänk om det faktiskt var någon inne i lägenheten! Till slut kommer ändå morgonen, det börjar ljusna utanför fönstrena och jag börjar inse att allt måste ha varit min egen fantasi. Jag har ju ändå inte hört något ljud sedan viskningen igår kväll. “Var inte löjlig, det är ingen där” viskar jag lågt för mig själv, men jag hör på tonen av min röst att jag bara försöker övertala mig själv att bli mindre rädd. Försiktigt drar jag undan täcket och slänger ut benen över sängkanten. Med alla mina muskler på helspänn så lyssnar jag ut över hallen men inte ett ljud hörs. Jag samlar allt mitt mod och reser mig upp. Jag smyger fram på tå till dörren ut mot vardagsrummet och kikar försiktigt ut. Ingen är där. Ändå försvinner inte känslan av att vara iakttagen och jag känner en rysning längst ryggraden. Jag går ut i köket och öppnar kylskåpet. Efter en blick in kylskåpet inser jag att det inte finns något som jag är sugen på. När jag nu vänder mig om så står det någon där, en man framför mig. Hur kom han dit helt utan att jag märkte det? Mina ögon spärras upp och innan jag hinner skrika så slår han en hand för min mun, så det enda som kommer ut en kvävd flämtning. Den hotfulla mannen har på sig en svart rånarluva som gör att bara ögonen syns, en mörkblå luvtröja och svarta mjukisbyxor. Det finns inget på honom som ger en hint om vem han är. Panikslaget kollar jag runt och letar efter en flyktväg, men jag inser snabbt att det inte finns något att göra.

Utan att säga ett enda ord trycker han in avtryckaren och kulan träffar mitt i prick. Sedan försvinner han snabbt ut genom dörren och jag hör honom gå in i hissen. Bara någon sekund senare hör jag någon springa upp för trappan och börjar banka på min dörr och skriker högt, Jag kan inte höra vad det är för ord, det enda jag kan höra är Davids röst. Jag hör en nyckel tryckas in i låset och dörren flyger upp. David kom inrusande, sätter sig framför mig och tar tag i mina händer. Han skriker på mig. Varför? Mina tankar blir allt mer suddiga. Jag känner hur mina händer blir blöta, jag inser att han gråter. “Gråt inte” försöker jag få ur mig men min röst är så låg och skrovlig så han uppfattar inte det. Med all min sista kraft lyckas jag få ut mina sista ord, även om de inte blir starkare än en svag viskning. Det går inte att ta miste om kärleken i mina ord när jag säger: “David, jag älskar dig”. Jag hör skottet när jag var på väg upp i trapphuset. Skräcken griper tag i mig och jag rusar fram till din ytterdörr. “Beata, Beata!” skriker jag samtidigt som jag bankar på dörren. Jag tar fram extranyckeln som jag har fått av henne i min bakficka. Jag låser upp och rusar in i lägenheten. Först tror jag att den är tom men sedan så ser jag dig där. Inga tvivel om saken, du är döende och bortom all räddning. Jag kastar mig fram och lägger dina händer i mina. “Beata!” skriker jag och tårarna forsar ner för mina kinder. Jag ser dina ögon fladdra till och jag ser din mun forma orden “David, jag älskar dig”. Sen är du död. “Beata, kom tillbaka” viskar jag in i dina händer som ett hopplöst försök att få dig att stanna hos mig. Du sitter där i soffan, orörlig och vacker som vanligt. Om det inte vore för det blodiga såret i din panna hade man kunnat tro att du sov. Men du kommer aldrig att vakna igen. Vi vet fortfarande inte vem det var som dödade dig, varför vet vi inte heller. Jag fattar inte. Varför skulle man någonsin vilja döda en sån underbar människa som dig? Beata, min älskade flickvän, jag kommer aldrig kunna älska någon så som jag älskar dig. Du tog mitt hjärta med dig i graven och jag kommer aldrig kunna bli hel igen. Har du försökt leva utan hjärta någon gång? Jag kan tala om för dig att det är svårt, nästan omöjligt.

Gränsen mellan liv och död

10. Ett misstag kan förändra allt

Han släpar ut mig till vardagsrummet och slänger ner mig i soffan. Något i hans hotfulla blick får mig att inse att det är bäst att jag bara fortsätter att vara tyst. Jag ser hur inkräktaren stoppar in sin hand i sin ficka och tar ut något. Han lyfter sin skakiga hand med en pistol mot mig. Nu är allt slut tänker jag, nu är det över.

Skuldkänslorna blir bara värre och värre. Känslorna som säger att det var jag som dödade dig. Om jag bara hade kommit till dig den kvällen så kanske inte det här hade hänt. Jag kanske hade kunnat rädda dig. Om inte så hade jag ju ändå varit med dig. Jag hade ju förmodligen också blivit dödad, då hade jag dött vid din sida och ett bättre sätt att dö kan jag inte tänka mig. Jag hade varit där och gett dig i alla fall lite trygghet, jag hade gjort allt jag kunde. Jag vet att du aldrig skulle klandra mig men jag kommer aldrig att kunna förlåta mig själv. Ett misstag. Hur kan ett misstag förändra allt? Hade jag varit där hos dig den natten kanske inget av det här hade hänt. Det räckte med det enda ögonblicket när pistolskottet avlossades för hela min värld att bli upp och ner. Nu sitter jag här vid din grav. Jag behöver prata med dig och jag skulle göra allt för att få ha dig i min famn igen. Allt jag kan göra är att ge dig rosorna som jag har med mig men det ändrar inget. Beata, det är dig jag älskar och det är dig jag vill vara med. Pillren läkarna hade gett mig skulle räcka i ett halvår, enligt läkarna var de tillräckligt starka för att bota någon som är djupt deprimerad av att ha förlorat någon man älskar, tillräckligt för att bota någon som är villig att ta sitt liv. Men de vet inte hur det är att förlora någon som betyder allt, hela sin värld? För hon var hela min värld, nej, hon är hela min värld. Snart Beata, snart är jag hos dig igen.

Filippa Paasikoski (8d)

11. Foten över klippan

Gränsen mellan liv och död

Nu står jag här på toppen av klippan och håller hennes hand och ber henne att inte hoppa. Vi kan lösa det här tillsammans det är inte värt att dö. Jag finns här för dig, snälla hoppa inte. Det var första dagen i andra ring. Jag hade längtat att börja igen. Sommarlovet var så tråkigt, samma sak om och om igen. Det fanns inget nytt att göra. Innan sommarlovet hade jag ingen, inte ens en vän men det ändrades under detta år. Det var första dagen, alla samlades i klassrummet och lärarna välkomnade en ny elev. Välkomnade är kanske inte rätt ord han sa bara “Välkommen”. Han frågade inte ens vad hon hette, om hon ville presentera sig, om hon ville veta något särskilt eller hur hon skulle hitta i den här stora skolan. Han bara bad henne att sätta sig bredvid Amanda som då var jag. “Varför mig?” tänkte jag men sen så kollade jag mig runt och såg att alla sitter bredvid någon förutom jag. Jag såg hur hon gick mot mig, hon verkade så bekant som om jag har sett henne förut. Hon var ganska lång. Hon hade på sig ett par tajta svarta byxor och en jättefin röd topp. Och när hon gick mot mig så svingades hennes lång bruna hästsvans. När hon kollade på mig så fångades min blick i hennes, hon hade stora blåa ögon med väldigt långa fransar. Hennes ögonbryn var perfekta “Hur kan hon ha så perfekta?”. Jag känner hur hon kollade på mig, satte sig bredvid mig. Hon hade en väldigt svag parfym men man känner ändå att hon hade på sig parfym. Jag kollade lite försiktigt åt hennes håll. “Hon är fin” tänkte jag. Jag tänkte hur jag är klädd, hur jag har mitt hår, hur jag ser ut och hur mitt smink är. Till skillnad från henne som såg så perfekt ut medan jag satt här med ett par slitna jeans, en pösig tröja. Sminket lägger jag aldrig mycket tid på, hade smetat på lite mascara snabbt och försökt att fylla i mina ögonbrun så att det inte ska se fult ut bara. Mitt hår var en enda röra, jag hade inte ens borstat det den morgonen. Efter skolan så drog jag direkt hem men tanken på den nya tjejen kunde jag inte släppa. Hon kändes så bekant men var, var hade jag sett henne? Jag kunde verkligen inte komma på det. Lite senare på kvällen gick jag iväg på en promenad, har alltid gillat att gå. Jag gick mot skogen där har jag varit sen jag var liten, många tycker att den skogen är läskig, att den är för stor, för mörk och för läskig. Jag brukar gå dit när jag inte har något att göra när jag behöver tänka. Ingen visste om platsen förutom jag och min förra kompis Erika, när jag vara åtta så hittade jag en klippa där man ser ut över hela vår stad. Jag älskar att stå här vid vintertid då ser man alla ljus över staden. Jag brukade var här med Erika sen vi var små när vi bodde grannar. Vi var bästa vänner, vi gjorde allt tillsammans lekte, cyklade, skrattade och vi brukade låtsas att vi var magiska prinsessor i ett fantastiskt sagoland. När vi blev äldre så pluggade vi alltid till prov och hon gjorde alltid på något vis att det blev roligt. Men en dag så var hennes mamma med om en bilolycka och dog, hon blev helt förkrossad, helt förstörd. Hon blev som en annan person. Hon slutade skratta när jag berättade skämt, såna skämt som man alltid skrattar åt även fast de inte ens är roliga. Hon slutade le hon slutade vara lycklig helt enkelt, bara på en minut förändrades allt. Hon blev deprimerad och började må sämre och sämre det slutade med att hennes pappa kom in i badrummet en dag och hittade henne död. Erika hade tagit en överdos av alla mediciner som stod i badrumsskåpet. Jag blev förstörd när jag fick höra det, jag grät i flera veckor varje dag, jag kunde inte fatta det. Jag började skylla det på mig, att jag borde ha varit där mer för henne, fast att jag var där varje dag, oavsett om det var dag eller natt fanns jag där för henne. Jag var tvungen att gå i terapi och prata med en psykolog för att må bättre. Jag började drömma mardrömmar varje natt och vaknade upp alldeles kallsvettig, skrikande och dränkt i mina tårar. Det har snart gått tre år men saknar henne mer än någonting. Det var en väldigt tuff tid, det brukar var så svårt att komma upp hit i skogen för det fick mig bara att tänka på henne. Men idag är det mycket lättare, nu påminner det om henne och jag brukade sitta

och prata med henne. Jag satte mig på en sten vid klippan och kollade ut över staden det var ovanligt tyst. Plötsligt hörde jag nåt konstigt ljud bakom busken, det lät som någon klev på grenar. Hur kunde det göra det? Det var ju bara jag som visste om den här platsen. Jag ställde mig snabbt upp och började gå bort mot busken och plötsligt så såg jag vem de var, det var den nya tjejen. Men varför hade hon följt efter mig, vad ville hon mig egentligen? Jag frågade henne varför hon hade följt efter mig. Hon svarade bara att hon hade sett mig och sen blivit nyfiken och bara följt efter mig. De var då jag kom på det! Det är du som har flyttat in in det nya huset i vårt kvarter. Jag råkade skrika det rakt ut jag mindes nu vart jag hade sett henne, hon var framför mig i matkön för några veckor sedan men hon såg så annorlunda ut då, hon hade ett par svarta mjukisbyxor då och en stor röd hoodie och utsläppt hår. Hon svarade bara: “Förlåt har sett dig gå upp i skogen så många gånger och alltid undrat vart du tog vägen så jag bestämde mig att följa efter och se. Förlåt det var inte meningen att skrämma dig”. “Det är okej” sa jag bara men plötsligt började hon att presentera sig. Hon hette Elsa och hade bott i en storstad innan hon flyttade. Hon hade en mamma och en pappa, hennes mamma var advokat och hennes pappa jobbade i fängelset. Hon var väldigt trevlig, vi satt där säkert i över en timme och bara pratade, hon ville veta allt om mig och det var faktiskt väldigt trevligt att bara prata.

Sex månader efter Nu var det vår igen. Kan nog inte säga att våren är den mest omtyckta årstiden men vi fick ju åtminstone lov vilket jag aldrig önskade att vi hade fått. När lovet kom var allt först bra tills en dag när jag var på väg till Elsas hus. Vi skulle sova över hos henne, men när jag komm in så stod hon där i sin mammas armar och grät. Nej, båda grät, hennes mamma såg att jag kom in och torkar snabbt bort tårarna från kinderna. Jag såg att det kom fler tårar rinnandes sekunderna efter det. Hon lämnade mig och Elsa ifred i köket. Jag var rädd att fråga vad som hade hänt men gjorde det så småningom. Elsa berättade att hennes pappa hade blivit påhoppad och skjuten när han skulle förflytta en fånge till andra sidan av fängelset. Fången hade slagit till Elsas pappa och sen riktat sig mot hans pistol och skjutit honom rätt i magen. Sedan hade han gått bort på sjukhuset. Jag började gråta när hon berättade. När hon var klar började Elsa gråta ännu mer hon föll ner på sina knän. Jag sprang direkt till henne och satte mig ner och kramade om henne hårt. Det var som om min allra värsta mardröm spelades upp om igen. Jag satt och kramade om Elsa, hon hade slutat gråta för stunden men jag kände hur hon snart skulle börja igen. Det gick några dagar och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vad kunde jag göra för att få henne att må bättre? Jag var så rädd, hur kunde det hända igen. Jag var så rädd att Elsa skulle skada sig själv eller göra något dumt. När vi gick till skolan tillsammans pratade hon inte längre och i skolan var hon tystare än någonsin hon började ofta gråta och få panikattacker och sedan skrika av smärta. Jag kunde inte se på när det hände så jag brukade gå in på toan och gråta för jag var så ledsen. Men även när jag satt på toan så kunde jag höra henne skrika. Jag kunde höra hennes smärta skära sig in i mig. Det hade varit en lång dag, mycket prov och väldigt mycket med Elsa. Hon hade tagit med en kniv från slöjden och gått in på toan och börja skära sig i sin arm. Malin i vår klass hade sett hur det rann blod utifrån hennes bås där hon satt hon hade slagit upp dörren och ropade på hjälp när hon såg Elsa. Jag skulle precis gå in på toan och borsta mina tänder när jag kollade ut från mitt badrumsfönster. Där gick Elsa, jag undrade vart hon var på väg helt ensam, det såg ut som om hon var på väg upp i skogen. Jag slängde iväg min tandborste som jag hade tagit och sprang snabbt ner för trappen och slängde på mig en jacka medan jag försökte få ner mina fötter i mina stora kängor. Jag öppnade dörren och började springa upp mot skogen. Hon verkade ha började springa för det tog ett tag innan jag såg henne. Hon stod en bit ut på klippans kant och kollade ut. Jag gömde mig i en buske, sam-

-Sluta! Jag måste göra det jag klarar inte mer. Jag försökte att stoppa henne men hon blev mer och mer aggressiv hon slog till mig i ansiktet med andra handen. Jag skrek att hon inte skulle hoppa brydde mig inte om att hon precis hade slagit mig. Bönade bara att hon inte skulle hoppa. Jag sa: -Snälla Elsa Vi kan lösa det här tillsammans det är inte värt att dö jag finns här för dig snälla hoppa inte. Hon vägrade att lyssna, hon började gå längre ifrån kanten på klippan. Hon började dra mer och mer jag visste inte vad jag skulle göra jag började skrika på hjälp men man hörde knappt att jag sa hjälp eftersom jag grät så mycket att jag knappt kunde prata. Det var då jag fick idén jag ville verkligen inte göra det som jag gjorde med det var för hennes bästa. Jag tog tag längst ner på hennes arm där hon hade skurit sig idag och tryckte till hårt hon skrek. Det var då jag drog in henne med all kraft jag hade och puttade ner henne på rygg och satte mig på henne. Hon kämpade emot i början men efter ett tag slutade hon, hon bara grät. Plötsligt kom min mamma fram från buskarna hon hade visst blivit orolig vart jag skulle ta vägen när jag gick ut. Hade inte en hört när hon frågade. Hon hade gått ut och upp mot skogen för hon visste att jag gillade att vara där, och det var då hon hade hört en massa skrik. Hon ringde både Elsas mamma och en ambulans på en gång. När Elsas mamma hade kommit satt redan Elsa i ambulansen med en filt omkring sig. När Elsa såg hennes mamma komma såg jag hennes stora leende. Det leende som hon alltid ska ha det var då jag visste att allt kommer bli bra. På en sekund förändrades mitt liv för alltid.

Beata Johansson (8a)

12. Frihet Jag går ut. Det är grått och kallt ute. Det kommer en svag vindpust som har lukt av bensin och bränsle. Jag vet inte vilken månad, dag eller tid det är. Man jag har räknat ut att jag har varit här över sju månader. När vi kom hit fick vi ta av oss våra kläder och slänga dem i en brinnande eld och sedan sätta på oss en slags randig pyjamas. Jag har inte träffat min mamma eller pappa på hela denna tid. De blev bortförda av nazisterna och jag vet inte om de lever eller inte. Min lillebror Milton och jag har fått jobba varje dag sedan vi kom hit. Honom träffar jag typ varannan dag eftersom att han bor i lägerhus nummer 226 och jag bor i nummer 231 så vi har tur att kunna prata och ses i smyg. Idag så ska jag och min grupp jobba. Vi vet inte med vad men jag antar att det blir något jobbigt eftersom jag och de i min grupp är 17–21 år så var vi ganska “biffiga” när vi kom hit. Nu måste jag ha gått ner minst 30 kg. Jag har fortfarande muskler men eftersom vi inte får mycket mat så har mina muskler och fett minskat mycket. Vi blir utfösta av nazisterna. Sedan får vi gå in i en tunnel som leder oss till en källare. Där blir vi indelade i mindre grupper och jag får vara med dem som ska tillverka kol. Efter några timmar med jobb går vi till “matsalen” som består av några bänkar och bord utomhus. Idag får vi lite mat som vi inte har fått på två dagar men som består av torrt bröd och nån potatis.

Det har gått ungefär en vecka sedan dagen jag jobbade med att tillverka kol. Just nu sitter jag på min säng (några träplankor) och väntar på vad som skall hända idag. Det kommer tre soldater in rusande från dörren och de bär på gevär. De skriker något på främmande språk men vi går ut. Där ser jag alla från lägret, som står i en klump. Ett brusande ljud kommer från högtalarna och sedan kommer en manlig röst: -Ställ er på led! De namn jag ropar upp skall gå till soldaterna som tar er härifrån. -Ada Müller, Fin Haase, Adolf Klein, Hans Bach, Milton Freudenreich. Han ropade upp många fler med jag slutade lyssna efter att han sa Milton Freudenreich. Min lillebror!!! Jag skulle alltså troligtvis aldrig se min lillebror igen. När jag tänkte efter och kollade på dem som gick mot soldaterna såg jag att det bara var barn. Det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle kunna rädda min bror.

En vecka senare… Jag har fått reda på ett ungefär var soldaterna tog barnen. Det hade varit en liten tjej i närheten som hade hört soldaterna prata. Nu pratar alla om det. De hade åkt till Dachau. Det var ett annat koncentrationsläger i Tyskland. Jag har hört att det är ett av det första stora lägren i Tyskland.

Fyra dagar senare… Jag har kollat hur soldaterna rört sig. De rör sig likadant varje dag, har rast samma tider varje gång och så vidare. Jag går till ett staket och väntar på att soldaterna ska byta av med varandra. Jag går in och ser en ensam soldat och jag tar chansen. Jag slår till honom och fortsätter att slå tills jag inte kan höra hans andetag längre. Jag tar av hans kläder och byter om till hans och han får mina kläder. Då ser jag att soldater ställer sig i olika led. Jag går och ställer mig i ett led där det står Dachau vilket är lägret de har fört min bror till. Efter cirka tio minuter så kommer en man och säger att vi skall följa med honom. Alla gör som han säger och efter ett tag har vi kommit fram till flera bilar som har flak med en presenning över. Nu sitter jag i en bil med andra män och väntar på att bilen ska stanna så vi kan hoppa av. Vi har suttit här i några timmar och nu känner jag att bilen saktar ner lite. Till slut skriker en man att vi ska hoppa av och alla gör som han säger. När vi gått en liten bit i mörkret eftersom att det var sent på kvällen så ser vi några lampor. När vi kommer fram öppnar en annan soldat porten och vi går in. Klockan är nu sex på morgonen och vi får ett uppdrag. Vi ska se till att alla judar ska sköta sina jobb och om de inte gör det ska vi skjuta dem.

Gränsen mellan liv och död

ma buske som Elsa gömde sig första gången hon såg mig här. Jag ville inte att hon skulle se mig inte än i alla fall. Vad skulle jag säga då? Nej, inte än tänkte jag. Jag förstod inte vad hon skulle göra här uppe så sent på kvällen. Kanske hon bara ville ta en promenad eller få lite frisk luft tänkte jag. Jag började höra nåt konstigt ljud tills jag insåg att det var Elsa som hade börjat gråta. Det var då jag såg det, hon började gå sakta framåt, närmare klippans slut. Jag förstod att hon tänkte hoppa jag rusade fram och tog tag i hennes arm. När hon insåg att det var jag så började hon skrika och gråta mer och sa:

Efter den dagen har några soldater skjutit några judar. Medan jag har kollat bort och kollat efter Milton. Jag har trott flera gånger att jag sett honom men det har inte varit han.

Nästa dag Idag får vi samma order som igår. Vi börjar gå mot staketet och jag ser hur rädda alla fångar var. Vissa av dem skakar och vissa gråter av rädsla. När vi har sett till att de börjar jobba så känner jag att någon iakttar mig, när jag kollar dit så ser jag en lite mindre gestalt genom dimman som är väldigt tät. Efter att jag kollat bakåt några gånger kan jag se vem det är. Milton. Jag gör ett tecken som vi brukade göra när vi var mindre och lekte som betyder att han ska gå ut hit sent på kvällen. Han nickar och försvinner sedan åt ett annat håll.

Senare på kvällen Jag ser någon gå emot mig och jag känner pulsen öka. När personen kommer närmare ser jag att det är Milton, jag pustar ut. Jag kramar honom en lång stund och sedan kollar jag runt omkring oss. Jag ser beväpnade män stå lite utspridda tills jag ser ett hål i staketet men det står en soldat där. Efter ett tag kommer jag på en

idé. Jag ber Milton stanna där vi står och om någon kommer ska han säga att jag sa åt honom att stanna där. Jag går fram till soldaten, han kollar konstigt på mig. Jag säger att jag blivit beordrad att byta av med honom och att han ska gå och vila upp sig. Han är tveksam men till slut går han med på det och går därifrån. När jag har stått där ett tag så gör jag ett tecken till Milton. Han börjar gå mot mig och sedan kryper han igenom hålet och jag efter. Vi började gå tyst ut i skogen bredvid. Efter ett tag stannar Milton upp och jag kollar på honom, han gråter och efter att han lugnat ner sig så säger han: -Tack Adalwin, det var hemskt där. Jag kramar om honom och sedan börjar vi gå igen. Efter ett tag blir Milton väldigt trött eftersom att han är väldigt smal och bara består av ben. Men vi kan inte stanna utifall nazisterna skulle börja leta efter oss. Han hoppar upp på min rygg och efter att vi gått flera timmar börjar jag se kanten av skogen. Jag ser hus och jag väcker Milton som somnat på ryggen. Vi är fria, vi är äntligen fria!!

Gränsen mellan liv och död

Victoria Andersson (8h)

13. Fängelseflykt Den mörka korridoren ligger framför mig. Mina andetag är tunga och ger ifrån sig brinnande sting i halsen varje gång jag drar in. Mina ögon svider och tåras fortfarande av röken från pannrummet där jag stått och skyfflat kol in i värmepannan i timmar. Vakten hade till slut lämnat rummet efter att ha blivit informerad om slagsmålet på tredje plan. Då hade jag dyrkat upp låset med skruvmejseln jag smugglat med från verkstaden. Nu är det dags. Fem minuter tidigare. Okej… jag klarar det här. Mitt hjärta börjar dunka snabbare i bröstet, men jag saktar inte in. Vakterna står borta vid cellerna med sina gevär. Det är precis sju vakter i den trånga korridoren, tillsammans med de tiotal som väntar i förra korridoren, och åter trettio med resten av plan tre. Varje steg vi tar bevakas. Allt måste gå precis som jag tänkt, annars är det kört. Vi är snart framme vid cellerna. Jag har inte mycket tid kvar. Kom igen, vakt, titta bort! Vakten vänder blicken från min sida av ledet och det är då jag slår till. Jag uppbådar all kraft i mig och knuffar till mannen framför mig. Oförberedd på knuffen faller han framåt och knuffar till den stora, håriga framför mig. Jag vet vem han är. Fånge #1364. Han kom hit förra våren för grov misshandel och mord på tre fängelsevakter. Istället för att döda honom skickades han hit. Bara de värsta skickas hit. Men jag har både hört historier och upplevt saker här i fängelset, som vad fånge #1364 gjort knappt kan jämföras med. Ända sedan han kom hit har jag ifrågasatt om det är den enda anledningen till varför han skickades hit. Han måste ju ha gjort något värre än att bara ha mördat några vakter, eller? De låste ju in mig här för så många år sedan för... Spelar ingen roll nu. Fånge #1364 vänder sig om mot mannen jag knuffat. Hans blick är mordisk. Mannen är förvånad och skrämd. Han har varit här ett tag, och som de flesta som tillbringat så många år i fängelset har han blivit trasig. Jag är inte trasig. Jag är fullkomligt vid mina sinnens fulla bruk, det vet jag. Hur hade jag annars kunnat komma på en sån här plan? Eller, den här planen kanske är beviset på att jag inte är i alla sinnens fulla bruk. Ingen har ju försökts sig på att rymma från fängelset på åratal av en anledning. Nej, jag är frisk. Jag är frisk!

#1364 stirrar ner på mannen, grabbar tag i hans krage och lyfter upp honom med en hand. Nu när han står upp igen och kragen dragits undan kan jag se halstatueringen. Han är fånge #992, vilket betyder att han varit här i minst fem år. “Se dig för”, bräker #1364 med sin starka dialekt. Dialekten visar att han kommer från långt ner i söder. Han tycker nog inte om kylan här i norr, tänker jag. “Det var inte jag”, säger #992 och försöker se sig omkring i ledet. Han ser mig stå precis bakom och rycker till. “Det var han”, skriker han och pekar på mig med sitt krokiga finger. Nu när jag ser hans ansikte ser han ut att vara i medelåldern, precis som jag, men han är säkert yngre och fängelselivet har gjort honom sliten. #1364 tittar bort mot mig. Han granskar mig från mitt snaggade huvud till mina smutsiga läderskor som jag stulit av en annan fånge. “Du, missfoster!” ropar han och kastar ifrån sig #992, som landar på golvet utanför ledet. Ledet stannar och alla i fronten vänder sig fascinerat mot oss för att se vad det är som händer. #1364 har kommit fram till mig och står nu så nära att det knappt är någon yta mellan oss. Han är så stor att jag tittar rätt in i bröstkorgen på honom. #1364 grabbar hårt tag i mina armar och lyfter upp mig så vi hamnar ansikte mot ansikte. Hans galna bruna ögon stirrar in i mitt enda gröna och kallsvett rinner ner för ryggraden. #1364:s galna blick säger mig att han tänker göra något riktigt illa, men jag har haft år på mig att klura ut en flyktplan och jag har redan listat ut hans och alla andras reaktioner. Vakterna i början av ledet kommer genast fram till oss för att bryta upp ett kommande slagsmål. De sliter mig ur #1364:s armar och grabbar tag i honom bakifrån. Vakten som fritagit mig slänger ner mig på golvet, som en säck potatis, och springer bort för att hjälpa sina kamrater att lugna ner #1364, som redan slagit två vakter medvetslösa. En av vakterna tar fram sin walkietalkie och säger: “Slagsmål på plan tre, begär förstärkning”. Jag har äntligen min chans. Jag kryper bort mot cellerna på alla fyra, men istället för att gå in i min cell och slänga mig på träbänken och försöka sova bort hungern, kryper jag vidare till sista cellen. Därifrån tar jag upp nyckeln jag just tog från vakten som räddade mig, utan att han märkte det. Jag stoppar in den i nyckelhålet. Jag väntar några sekunder tills jag ser #1364 slänga en vakt i golvet och öppnar låset till ljudet av vaktens huvud som spricker mot cementen. Jag är den enda som märker klicket som ekar runt i den kala korridoren och som en katt smyger jag ljudlöst ut genom dörren. Allting går precis enligt planen, såvitt jag vet. Jag har tagit mig ända till sista porten utan att ha blivit upptäckt, vilket är mycket längre än jag trodde att jag skulle komma. Jag hade varit förberedd på att någonting skulle gå fel, men fångens plan har varit effektiv hittills. Om vi klarar oss helskinnade ut härifrån kommer jag tillbringa resten av mitt liv med att tacka honom. Jag suckar tungt och lutar mig mot väggen. Jag kan vara på väg hem om bara några minuter, tänker jag. Och hemma om bara några dagar. Det är otroligt. Jag blundar och ett leende sprider sig på mitt ansikte. Hemma. Jag hör plötsligt ett ljud. Jag vänder mig om och tittar spänt ut mot korridoren, väntar på att få se en hop med vakter komma springande med gevär. Men, det är det inte. Det tar bara några sekunder innan jag ser figuren av en ung man komma springande mot mig. Mitt hjärta saktar ner. Fången kommer flämtande fram till mig. Hans enda öga är blodsprängt av adrenalin och kinderna är röda och blommiga.

Jag hade blivit förskräckt av hans groteska ansikte, det enda gröna ögat med stänk av brunt och stora pupiller. Den tomma ögonhålan hade sytts ihop illa och lämnat ett hemskt ärr. Han hade varit smal, inte benig som ett skelett, men smalare än de flesta i vår åldersgrupp och blek. Det snaggade håret hade saknats vid flera delar av skallen, som om det slitits av. Han hade verkat helt galen. Pratat med sig själv under skiften, mumlat och argumenterat som om han hade en diskussion med någon jag inte såg och flinat för sig själv. Jag hade sagt åt mig själv att hålla mig borta från honom, men han vägrade att lämna mig ifred. Så till slut hade jag accepterat att det skulle vara bra med en allierad, även en galen en. Vi hade bara varit bekanta i någon vecka innan vi börjat grunda vår flyktplan. Det var egentligen hans idé, och den var inte knepig i sig, men tiden som det tog för fången att beräkna minsta detalj tog månader. Men nu är det dags, han är här, han har nyckeln till dörren och ingen vet om vår flykt. Tiden är snart här. Jag kommer vara fri. Det har varit så lång tid att jag inte ens minns vad frihet känns som längre. Hur gräset känns under ens bara fötter, hur varm solen är i mitten av sommaren, hur rent luften smakar. Vad skratt och lycka låter som... Kommer jag någonsin kunna passa in i samhället igen? tänker jag. Jag vet inte. Men jag vet en sak. Jag vill inte dö här inne. Fången tar fram nyckeln. Den är silvrig och speglar ljuset från långt ner i hallen. Han vänder sig mot dörren och tvekar inte utan stoppar in nyckeln i låset och vrider åt. Låset klickar till, men dörren verkar tung. Jag kliver upp bakom honom och vi trycker tillsammans upp dörren. Jag gjorde det, tänker jag. Jag gjorde det... Men just som jag vänder mig mot min anhängare går ett högt larm igång. Ett högt larm som ekar genom hela fängelsebyggnaden från värmepannan till taket. Hoppet sjunker och skräcken i mig stiger. Jag kan inte gå tillbaka, inte när jag kommit så långt! Jag störtar ut genom dörren, lämnar min kamrat kvar. Allt jag tänker på är att komma undan och om han tänker fega ut nu tänker jag inte stoppa honom. Vakterna på taket riktar strålkastarna mot mig och jag bländas av ljuset. Jag hör dem ropa, ge order, men jag förstår inte vad de säger. Jag ser ingenting ute i mörkret och stängslet som delar upp fängelset med den fria världen är bara några meter bort. Jag kommer klara det! Jag kommer... Något litet, hett och gjort av stål träffar mig i ryggen. Jag känner det borra sig in genom kött, muskler och ben. Jag faller till marken, men fortsätter att rulla. Allting blir tyst och svart för någon sekund, sen känner jag hur jag slutar rulla. Jag öppnar ögonen. Jag ligger på rygg i det snötäckta gräset. Det kittlar mig i nacken. Himlen, som i en evighet bara bestått av grå cement är nu täckt av tindrande stjärnor. Blåa, röda, vita, de blinkar och pulserar. Jag kan inte resa mig, något håller mig nere, men jag rör sakta mina fingrar. De rör sig trevande över den kalla snön tills de stöter till något svalt och taggigt. Stängslet. Jag var så nära, tänker jag när insikten kommer över mig.

14. Förståelsen Jag satt med henne till hennes sista andetag. Till hon inte längre kunde hålla ögonen öppna och titta på mig. Allt stannade upp när jag såg på henne. När jag såg hennes leende försvinna och hennes ögon stängas. Ner för hennes mjuka kind rann sakta en tår. Varför en tår? En tår för hennes död? En tår för att livet var slut? En tår för att pappa och jag såg henne sluta sina ögon? Pappa kramade om mig en lång stund. Han torkade mina tårar. Vi satt i hennes rum utan att säga något ända tills det blev mörkt. Pappa körde hem i regnet. Det var som om omvärlden sörjde med oss. När vi väl kom hem och gick på stengången mot ytterdörren så föll jag bara ihop. Jag klarade inte av det längre. Tårarna bara rann och rann. Pappa satte sig framför mig och tog tag i mig. Bar in mig och satte mig i soffan. Han fixade te och varma mackor. Ingen av oss kunde äta men vi satt där bredvid varandra ändå. In genom dörren kom min bror. Han kollade på mig med en frågande blick. En blick som frågade, är hon död? Jag fällde en tår. Han sprang fram mot soffan, jag ställde mig upp och han höll om mig. -Alva, jag är så ledsen. Jag kramade om honom hårdare. Han grät mot min axel länge. Den natten sov han hos mig. Jag kom inte ihåg sist jag sett honom så här ledsen. Vi gick inte till skolan nästa dag. Inte på hela veckan. Inte heller veckan efter eller veckan efter det. Det mesta vi gjorde den tiden var att ligga i min säng. Vi grät, skrek, sörjde, mest tänkte vi nog bara. Tänkte på hur det var innan, hur detta kunde ske och varför? Många tårar fälldes de veckorna. Tårar för henne, pappa och min bror. Tårar för ovissheten om vad som skulle hända sen. Min pappa skickade min bror till en psykolog för att han skulle få hjälp med att öppna upp sig. Det hjälpte inte. Min bror tog hennes död hårt, väldigt hårt. Han stängde allt ute. Vår pappa, vår släkt och våra vänner. Ja, allt. Jag var den enda han snackade med och så var det i flera veckor ända tills hennes begravning kom.

Gränsen mellan liv och död

Första gången jag hade stött på fången hade jag varit en nykomling, hade bara varit här i några veckor innan han gått in i mig under verkstadsskiftet. Jag hade inte märkt av honom innan, han var den där läskiga typen som höll sig i hörnet av rummet.

När han satt där längst fram i kyrkan så förstod han. Han förstod allting. Varför pappa skickat honom till en psykolog, varför han bara legat hemma i min säng hela dagarna och varför han stängt allt ute. Han hade skrivit en dikt som han skulle framföra så han gick fram till altaret men istället för en dikt sa han sina djupaste känslor.

“Jag förstår allt nu. Jag förstår varför du gjorde som du gjorde, pappa. Den dagen du kom hem från sjukhuset var det du och jag, den dagen jag kramade jag dig och inte min syster och den dagen gick jag och la mig själv. Den tåren hon fällt när hon somnat in. Jag visste nu vad tåren betydde. Tåren var för min mamma. Min mamma som gått bort när jag var sju och när min syster var två. Men nu skulle hon inte vara själv där uppe i himlen. Min syster var ju på väg till henne. Jag kommer nu mamma, det var det hon tänkte när hon fällde tåren. En tår av lycka blandat med sorg. Sorg för pappa och mig, sorg för hennes vänner och annan släkt, sorg för att hon visste att det var slut. Hon som låg där i sjukhussängen, hon som kramat och tröstat mig, hon som ligger där i kistan - ja hon var min syster. Jag förstod nu varför jag bett om ursäkt till henne. Jag förstod allting nu. Hon var död. Jag hade inte velat förstå att hon var död så jag hade inbillat mig att hon fortfarande levde för att inte behöva känna samma smärta. Men nu när jag kollar på hennes foto så förstår jag att det är henne vi är här för att säga farväl till. Men inte ett dystert farväl utan: vi ses snart igen, syster.”

Milla Sognefors (8p)

Handen söker sig till halstatueringen. #037. De hade rätt, tänker jag. Ingen kommer härifrån levande.

Emma Nikula (8g) 23

15. FÖRSVUNNEN

16. Gränser

Sommaren mellan åttan och nian. Du är solbränd efter att ha legat vid poolen hela dagen, du har på dig din nya gråa-tröjan (kommer du ihåg när alla fem av oss hade sådana?) och du tänker på killen du varit förälskad i massa år. Han går på den andra skolan i Solskifteskolan. Du äter chokladflingor som ligger i massa skummjölk. Precis som du vill att dom ska vara, du kollar på mjölkkartongen och ser en tjejs ansikte. SAKNAD. Hon är söt - antagligen sötare än du.

Solen stod högt över det spegelblanka havet, det var den 32 juli och den varmaste tiden på året. Kevin gick bredvid vattnet och hade många tankar i huvudet, en av dem var vad som skulle hända om de åkte över gränsen till Finland. Han var på väg till sin fars båt där Kvine stod och väntade. Kvine var en lång man med gräsgröna ögon och axellångt blont hår, oftast uppsatt i en tofs.

Slår vad om att hon tycker killen du är förälskad i är snygg. Du undrar hur någon som är så lik dig själv kan ha försvunnit. Du trodde att bara tjejer som är med i skönhetstävlingar hamnade på mjölkkartonger. Men så mycket fel kan man ha.

-Käften Kvine, vi måste vänta på Arvid. Han borde vara här snart med lite öl och annan alkohol, han har ju precis fyllt 21! -Oi boys, jag är här nu, hör man Arvid ropa bakom dem med en stor kartong i varje hand ungefär femtio meter bakom dem.

Agnes doppar ner näsan i Alice gräsmatta - ”underbart” - mumlar hon.

När Arvid kom fram så lade han sig ned på marken för att han hade burit all sprit ända från systembolaget.

”Luktar du på gräset?” ropar Emilia samtidigt som hon smäller igen sin bildörr och börjar gå mot de andra. ”Det luktar gott” säger Agnes och viftar bort sitt rosaslingade hår.

-Ni får åka utan mig, jag tror inte jag kommer klara mig, sade Arvid flåsande.

”Hejdå” vinkar Emilia till sin mamma och stänger sin ljusblåa väska.

Gränsen mellan liv och död

-Oj Kevin, kom vi ska åka nu! vrålade han.

Alice kommer gående över Emilias gräsmatta med håret uppsatt i en rufsig tofs och kjolen hon hade på skolavslutningen tidigare på dagen. ”Har jag missat något?” ropar Saga samtidigt som hon kommer gående på Alice gräsmatta. Hannah kliver ut ur sin mamma bil och snubblar på alla sina shoppingbags och viftar vilt med sina knubbiga armar. Det börjar bli kväll och tjejerna tar med sina övernattningsgrejer till Sagas stuga som Saga ska ha för sig själv tills sommaren är slut. Alice, Agnes, Emilia, Saga och Hannah spelar kort och lyssnar på musik när Alice tar fram en flaska med sprit. Tjejerna är vana vid att dricka i smyg och gå på fester med Alice hos de äldre killarna och tjejerna och allt brukar gå bra. Klockan blir 02.00 och tjejerna har somnat när Saga tror att hon hör Alice skrika, hon ser att dörren till ladan är öppen så hon springer ut och kollar om hon kan se Alice men hon är helt borta. Emilia vaknar och väcker de andra tjejerna och de letar upp Saga men de hittar inte Alice, hon var helt försvunnen så de ringde polisen. När polisen kommer tas tjejerna till polisstationen och får förklara vad som hänt. De säger till polisen att de inte druckit någon alkohol och att de bara skulle ha en mysig tjejkväll och kolla på film och äta chips och godis och när de vaknade på natten så var Alice helt försvunnen. Några dagar har gått och tjejerna har fått sitta på massa polisförhör och tisdagen kl 12.37 hittar man Alice kropp nedgrävd på hennes tomt vid ett stort äppelträd med massa grönt gräs runt sig. Polisen tar DNA-prover på Alice och hittar DNA från Sagas syster Maddes kille David och tar in honom på förhör och inser snabbt att de inte hittar någon koppling till mordet på Alice. David åker iväg en timme ifrån staden de bor i och går in i en lada och han skriver en lapp där det står: “Jag är ledsen att det blev så här Madde men älskar dig enormt mycket och hoppas du får det bättre nu när du inte behöver ljuga om vem det var / David “.

Amanda Söberg (8i)

-Sluta böla och res dig upp, vi borde åka så att vi faktiskt hinner göra något kul idag, svarade Kvine i hans vanliga glada men lite dömande ton. Nu började de åka, Kvine körde som vanligt. Kevin och Arvid låg i fören och solade och drack en öl. De åkte inte lika långt som de hade tänkt. De hittade en ö som inga andra hade stannat på. Arvid tog ut grillen och började grilla korvarna direkt. Kevin bar ut ölen och de började käka. De snackade om hur bra deras liv var och Arvid fick tårar i ögonen som vanligt. De satte en gräns på att man inte fick dricka mer än tre shots och tre öl för att det var halt på stenarna. Vågorna hade spolats upp på den polerade stenytan. Kvine var först att nå gränsen och slutade dricka då. Kevin däremot brydde sig inte om gränsen och fortsatte dricka ända tills Kvine och Arvid inte lät honom dricka något mer. Men allt var lugnt och de hade det trevligt ända tills Kvine och Arvid behövde gå iväg för att kissa. De lämnade Kevin och gick iväg, ut mot skogen mest för att kissa men också för att beundra den fina naturen. Det fanns träd överallt, alla såg olika ut och vissa hade flera fågelbon och vissa var helt tomma. Kvine och Arvid stod rygg mot rygg och precis innan de blev färdiga hörde de ett rop på hjälp i riktningen mot där Kevin var. Självklart sprang de båda åt det hållet, Kvine slog huvudet i en gren och ramlade men Arvid märkte det inte ens för han kunde bara tänka på Kevin just då. När Arvid kom fram kollade han i vattnet för han trodde att Kevin hade halkat i havet och han hade rätt. Han såg Kevin flyta ungefär fem meter utifrån land och hans ögon var stängda. Det såg ut som han sov. -KEVIN! ropade Arvid, Han fick inget svar.

Felix Johansson (8n)

17. Han och jag Jag kollade in i hans fina grönbruna ögon, om han bara visste hur mycket jag tyckte om honom. Han är verkligen mitt allt, hade aldrig kunnat överleva utan honom. Om han bara inte bodde så långt bort från mig, jag i Sverige och han i Norge, flera timmar från varandra. En gräns emellan oss. Han drog fingrarna genom mitt blonda hår, det gjorde han alltid innan han skulle kyssa mig. Han var så himla fin, men om mindre än en timme så skulle han vara borta igen, åka tillbaka hem till Norge och det skulle ta en hel månad innan jag skulle få se honom igen.

“Vi ses ju snart, eller hur?” “Mm, men det är så långt kvar” sa jag. “Men vi klarar det här, det gör vi alltid” sa han. “Mm”, sa jag, men nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre, de bara forsade ut ur mig. Han höll om mig, och det kändes som att hela världen stod still och att det bara var han och jag. Han kysste mig och sa “hejdå.” Jag kollade på honom när han gick iväg från mig, det kändes som att han aldrig skulle komma tillbaka till mig igen, som att han var borta för alltid. När jag kom hem så gick jag och la mig i min säng, jag kände fortfarande lukten av honom. Jag började gråta igen, jag vet att han älskade mig men tanken på att han är flera mil ifrån mig gör mig ledsen. Ibland önskade jag att vi hade ett “vanligt’’ förhållande. Som de man ser i filmer, de som går runt och håller handen hela tiden i skolan och inte kan sluta vara med varandra. Mamma kom in i mitt rum och hon såg att jag var ledsen, jag gillade inte när folk såg mig ledsen. “Hur är det gumman?”, sa mamma. “Han har åkt och jag saknar honom redan” sa jag. Mamma satte sig vid min sida och kramade om mig. Hon vet att jag alltid blir ledsen när han åker, men har aldrig blivit så här ledsen. Några timmar gick och han hade inte ringt till mig. Han brukade alltid ringa när han hade kommit hem så jag visste att allt var bra med honom, men nu hade jag inte hört något. Men jag tänkte att hans mobil kanske hade dött när han satt på flyget. När ytterligare några timmar hade gått och jag fortfarande inte hört något från honom började jag bli riktigt orolig. Jag tog upp mobilen och ringde till honom, jag tänkte att han kanske hade glömt bort att ringa. Men han svarade inte, jag kom fram till hans röstbrevlåda men jag sa inget, jag bara lade på. Jag ringde sedan till hans mamma, jag väntade en liten stund och till slut så svarade hon. “Hej?” sa en lugn röst. “Ehm… vet du vart Hampus är? Han har inte ringt mig på flera timmar” sa jag. “Nej tyvärr, han har inte kommit hem än” sa hon. “Okej tack ändå, hejdå.” “Hejdå.” Nu började jag bli mer orolig, och nu började det bli sent också. Jag var uppe hela natten och väntade på att han skulle ringa eller att hans mamma skulle säga att han var hemma. Men han ringde inte, inte hans mamma heller. Det här var inte likt honom, han brukade aldrig göra så här. När klockan var 09.30 på morgonen så ringde hans mamma. Jag blev glad och lättad över att hon ringde, men jag undrade varför hon ringde och inte han. “Hej”, sa hon. “Hej har Hampus kommit hem nu?” frågade jag. “Nej tyvärr, han har varit med om en olycka” sa hon. Tiden bara stannade, det gick tusen tankar i mitt huvud, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag lade på, stirrade på väggen där en bild på oss satt.

Saga Larsen Duàn (8k)

18. HANDEN ÖVER HALSEN Blodet sprutade ur såret medan han sakta släpade sig mot friheten. Han blev svagare, kunde riktigt känna hur livskraften rann ur honom och hur tomt och ensamt det skulle bli. En tår lämnade ögat, inte för att smärtan kom som naglar under revbenen, utan för hans ovisshet om döden. Vart skulle han nu? Den frågan skulle kunna ta död på honom, om inte det öppna såret gjorde det först. Han som inte hade trott på gud utan som hade gått genom livet med sin egen tro, på sin egen styrka och på vetenskapens teori. Men som nu kände behovet av närhet och någons beskydd. Någon som kunde skydda honom mot det han visste väntade. Det rann som en bäck ner längs halsen. Innan hade han kunnat känna blodets värme men nu kände han ingenting längre. Det var som om inget hänt, som om alla ljud från olyckan var helt borta. Han såg förvirrade, rädda ansikten runt omkring sig som rörde på läpparna, forma ord han inte kunde höra medan hjärtat bultade energiskt. Han förstod dem inte. Solen lyste igenom trädtopparna och en liten solstråle letade sig fram till honom. Varför gick det så sakta att krypa, så segt? Det var som att sitta fast, hur mycket man än kämpar händer inget. Hans händer kunde inte längre styra kroppen och hans styrka var som försvunnen, uppäten av döden. Han fattade ingenting. Han hade kört den lilla blåa bilen som vanligt. Lite för fort men inte tillräckligt för att få böter, bara så där fort som hans barn tyckte var roligt. Han hade korsat Kyrkogatan som han gjort hundra gånger tidigare, sedan hade det smällt. Han hade aldrig kunnat tänka sig att det skulle bli en sådan enorm smäll. Bältet hade lossnat och han hade inte förstått att han flugit genom rutan förrän han såg den grusade marken flera decimeter under sig. Även fast allt hade hänt på ett ögonblick, var det det längsta i hans liv. På några sekunder hade han sett hela sitt liv fladdra förbi hans ögon, 35 år, bortblåst. Han hade hört flera smällar innan allt hade blivit tyst. Så tyst. Alla nyheter om alla människor som dött eller skadats och alltid har man trott att det aldrig skulle hända en själv. Men nu låg han där med blod över hela kroppen och känslan av knivar i ryggen.

Gränsen mellan liv och död

Vi behövde åka till flygplatsen, det var snart dags för honom att lämna mig. Jag fick som en stor klump i magen, jag gillade inte när han lämnade mig. Vi kom fram och gick till hans gate. Jag tittade på honom och fick tårar i ögonen, han såg det. Han kramade om mig och sa:

Han kröp sakta på den grusade vägen med ena handen över halsen. Det gick inte att hålla emot längre, blodet rann igenom fingrarna. Han lade sig ner och tittade på människorna som sprang runt honom. Han vred huvudet och såg sina fötter. Hans ansikte förvreds i chock. De bara låg där. Obrukbara, blodiga och förvridna. Paniken steg honom åt huvudet. Han försökte forma ljud men det kändes som han aldrig hade talat innan, han visste inte hur han skulle göra. Han försökte hålla tårarna inne, men fanns inget han kunde göra. Tårarna rann över i de vattenfyllda ögonen. Folk sprang över platsen men ingen stannade hos honom. Han hade så gärna velat ha någon hos sig, någon som sa att det skulle ordna sig, även om det kanske inte gjorde det. Någon som kunde nypa honom i armen och väcka honom. Men de sprang bara förbi. Han såg en ung flicka ligga livlös en bit bort. En man skakade henne i sitt knä och grät. Hans armar låg runt hennes hals, hon såg så fridfull ut. Han kände sig så dum men han ville skrika åt honom. Hon är död! Hon kommer inte tillbaka! Han lade ner huvudet och vände bort det åt andra hållet, bort från sin gråt. Det är alltså så här det är. Man dör ensam, helt ensam. Ingen vid ens sida att ta farväl av. Han släppte taget med handen för halsen och en stor pöl bildades på asfalten. Var är ljusskenet? tänkte han. Var är han nu då? Tunneln av ljus? Mannen med det långa skägget? Det började svartna för ögonen. Plötsligt var hon där, slet honom i kragen. Han tittade upp. Hon kom! Hon kom verkligen! Min älskade fru och jag som trodde du lämnat mig att dö själv. Han kunde inte höra henne, men se hennes tårögda ansikte. Hon skrek åt honom och han började på nytt gråta. Med en lite livsgnistan formades hans läppar till ett glatt ansikte.

Han såg på hennes vackra händer, de händer som så många gånger strukit honom över kinden. Han kunde inte känna dem men fantiserade om hur det borde kännas och log mellan tårarna. Hon kramade honom mot sitt bröst och skrek. Han ville säga åt henne att akta blusen från blodet men han harklade sig bara, han var så glad. Nu kunde han dö, i hennes armar spelade det inte någon roll, hon var hans allt. Han sträckte upp sin arm och torkade bort hennes tårar som rann ner längs med hennes rosenröda kinder. Han log och formade orden. “Jag älskar dig”, sedan lade han huvudet i hennes knä och ögonen blev som cementblock, som bara blev tyngre och tyngre. Den lilla flickan mötte honom, tog hans hand, och sa att hon inte ville vara ensam. Han satte sig ner på knäna som var hela. Han kände ingen smärta längre bara ett enda stort lugn. ´´Vi tar hand om varandra du och jag, ditt liv har bara börjat´´, sa han och tog hennes hand i sin. Hennes blanka blå ögon tittade in i hans mörkbruna och hennes torra läppar formades till ett leende. Hon visste att det skulle bli okej. De vandrade bort. Det var ingen tunnel av ljus tänkte han, ingen gubbe i vit rock. Bara en känsla av totalt lugn. Han hade inte ont, han visste hur man pratade och han behövde inte kämpa sig fram med handen över halsen. Han kände bara trygghet, eftersom han visste att det här inte var slutet utan början på något nytt.

Gränsen mellan liv och död

Ingrid Jonsson (8l)

19. Hon Jag står återigen på den branta klippan och stirrar rakt ut i den tomma luften. Jag ryser i hela kroppen men nu har jag bestämt mig, jag orkar inte mer. Jag kan inte sluta titta på henne, hennes långa bruna hår som vaggar fram och tillbaka när hon går fram för att vässa pennan. Det fina leendet och hennes isblåa ögon när hon tittar bort mot mig, jag önskar att det en dag skulle kunna bli vi. Efter skolan går jag hem längs den gråa och trista grusstigen och med fötterna släpande i marken. När jag äntligen kommer hem, slänger jag mig direkt på soffan. Då min blick av någon anledning fastnar på vår gamla bruna bokhylla. I den finns det både böcker, sällskapsspel och så det jag tittar på, de slitna röda fotoalbumen. Jag går och plockar fram det tjocka fotoalbumet som står längst till vänster. Jag sätter mig i soffan igen och tittar på albumet, på framsidan är det en bild på mig och henne.

Första gången jag skar mig var precis efter de hade skilt sig och flyttat isär. Jag kunde inte hantera mina känslor, jag var både arg och ledsen över det som hänt. Jag kände att det var den enda utvägen, jag fick något annat att tänka på. Istället för att tänka på allt jobbigt i livet, tänkte jag bara på smärtan och blodet som rann nerför mina armar och ben. Sen blev det inte direkt bättre när min älskade morfar gick bort tätt inpå skilsmässan, den enda jag faktiskt kunde prata med och den enda jag kände mig trygg med förutom henne. Mitt självskadebeteende blev värre och värre. Jag känner hur tårarna sakta börjar rinna nerför mina kinder, jag torkar snabbt bort dem och bläddrar sida i albumet. Hon är min bästa vän, min enda vän och har alltid funnits där för mig. Jag ler så jag får kramp i kinderna när jag bläddrar igenom bilderna. Önskar bara att vi kunde umgås på samma sätt och ha samma relation som förut. Visst, vi är fortfarande bästa vänner men det känns som att hon har tagit lite avstånd från mig och vi träffas inte alls lika ofta som förut, bortsett från skolan då. Vi går ju i samma klass men på fritiden träffas vi nästan aldrig längre, och jag har ingen aning om varför. Men det är synd och jag saknar hur vi hade det förut. Jag snörar på mig mina blåa trånga skor och går lufsande förbi alla hus i vårt område och bort mot klippan, vårt ställe. Vi brukade alltid sitta uppe på klippan bara vi, vi kunde sitta där i timmar och bara titta på varandra och prata om allt mellan himmel och jord. Men inte nu längre, istället sitter jag där själv och tittar i de gamla fotoalbumen. Samtidigt som jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på de tiderna, får jag en klump i magen och ångest över hur bra jag mådde då till skillnad från mitt mående nu. Jag inser nu när jag sitter här uppe att jag mådde mycket bättre när det var hon och jag. Eller vi sa aldrig att det riktigt var vi två, men vi båda visste nog det innerst inne. Jag känner liksom att jag kanske inte bara vill ha henne som en bästa vän utan även som min tjej, kunna kalla henne min, kunna ligga och hålla om henne. Så jag tänker försöka, jag vill att det ska bli hon och jag igen. Jag kan inte dö utan att ens ha försökt, och går det inte har jag i alla fall provat. Jag brukar inte alls vara taggad för att gå till skolan, snarare tvärtom, men idag ser jag faktiskt fram emot att komma dit och prata med henne. Jag bestämmer mig för att fråga om hon vill gå hem med mig efter skolan, eftersom vi bor grannar och då berätta hur jag känner för henne. Vi går lugnt längs den långa stigen tillsammans. Jag börjar: -Jo, ehh jag tänkte bara... Hon avbryter och säger med en klar röst:

Vi satt i det gröna gräset på hennes stora baksida mellan hennes hus och mitt, sent en varm sommarkväll.

-Hallå! Jag och Pontus är tillsammans! Oj förlåt vad tänkte du säga?

Jag blir varm i hela kroppen när jag tittar på den bilden, jag var så lycklig då. Men sedan hände något. Den största anledningen till varför mitt mående har förändrats och att jag mår så dåligt som jag gör just nu, beror på skilsmässan. Det var när mina föräldrar helt plötsligt bestämde att de skulle skiljas, som mitt självskadebeteende började. Vi var en helt vanlig och lycklig familj som inte hade speciellt mycket pengar, men vi klarade oss. Men sedan en dag när jag kom hem från skolan satt mamma i soffan med händerna framför ansiktet och grät, och jag hörde pappa skrika från sovrummet. Jag hörde inte vad han skrek, jag fick en sån chock. Mina föräldrar hade aldrig bråkat på det viset innan, bara småtjafs som alla har. Jag vet än idag inte vad som hade hänt och varför de bråkade, och det var fyra år sedan. Men jag har liksom heller inte orkat fråga, det känns som att mamma bara skulle bryta ihop och pappa skulle nog bara bli arg, så det är bäst att låta bli.

-Ehh, jo, det var inget, säger jag med en besviken och dyster röst.

Mina föräldrar har förändrats så mycket, båda två har blivit näst intill deprimerade efter skilsmässan. Det enda de gör nu är att jobba för att försörja mig. Så fort jag nämner pappa så mamma hör, brister hon ut i tårar. Och så fort jag nämner mamma så pappa hör blir han

arg och vill bara prata om annat. Så jag har inte heller riktigt fått bearbeta det som hänt, och vi är inte längre en lycklig familj.

Hon tittar förvånat på mig och rycker lätt på axlarna och svarar bara med ett kort “okej”. Det blir en tyst och stel stämning och ingen av oss säger ett ord. När vi är framme vid mitt hus säger jag bara snabbt och lite lätt surt “hejdå” samtidigt som jag går med bestämda steg in genom ytterdörren. “FAN!” Jag slänger mig i sängen, drar täcket över huvudet och tårarna bara sprutar. Det är kört, det finns ingen mening med något. Jag går inte till skolan på flera dagar, jag tar mig inte ens upp ur sängen. Jag ser inte ens någon mening med att leva. Jag har knappt någon familj för mina föräldrar bara jobbar och när de väl är hemma är de bara deprimerade. Jag har inga vänner, jag har förstört min relation med min enda vän. Jag har med andra ord inget att leva för. Jag väntar bara på ett samtal eller sms från henne, för efter det som hänt är jag för feg för att ta kontakt. Men jag inser nog själv också innerst inne att det aldrig kommer hända. Jag står återigen på den branta klippan och stirrar rakt ut i den

Jag sätter ner benet och vänder mig om med fasa, och där står hon. Hon springer fram till mig med glansiga ögon och kramar mig hårt runt midjan. Jag blir varm i kroppen och kramar tillbaks. Vi står tätt intill varandra och säger inte ett knyst, bara står i säkert flera minuter och kramas. Vi sätter oss sedan ner på klippan tillsammans och dinglar med benen över stupet. -Jag har försökt ringa dig, börjar hon. -Jag lämnade mobilen hemma, svarar jag enkelt. -Ville bara träffa dig och prata, och tänkte att du var här eftersom du inte svarade på telefonen. Hon tar ett djupt andetag och fortsätter: -Tänkte bara berätta att Pontus gjorde slut med mig, men det behöver vi inte ta nu. Varför tänkte du göra det? Mina ögon lyser upp, drömmer jag? -Va?! Varför, svarar jag bara. -Han märkte att jag egentligen inte var kär i honom och han sa att jag inte kan förneka mina känslor för dig. -Stämmer det då? -Ja, jag har inte vågat berätta något för dig för det kändes som du inte kände samma sak för mig, men spelar roll, varför tänkte du hoppa? -Jag trodde att du var kär i honom och inte ville ha något med mig att göra. Hon kastade sig än en gång runt mig och kramade mig hårt: “Hur kan du tänka så?”.

Alice Weber (8p)

20. HOPPET Jag sprang det snabbaste jag bara kunde och var så rädd. Mitt hjärta dunkade så snabbt att jag hoppades att det bara var en dröm men nej. Kunde inte tänka på något annat än att jag ville bort från honom och allt skulle vara över. Han skrek mitt namn högt och sa att jag skulle stanna. Men om jag stannade så visste jag att jag skulle försvinna som han gjorde, som när han lämnade oss. Allt började från när jag satt en måndagsmorgon i mitt rum. Kollade på min Snap och Insta på mobilen. Min mamma ropa till mig och sa att jag skulle gå upp från sängen och äta frukosten. Jag gick upp, tvättade mitt ansikte och händerna. En bra känsla fyllde mig för att det var första veckan på sommarlovet och det var ingen skola och massa prov man behövde oroa sig om. Med snabba steg så skyndade jag mig till köket och såg att mamma Maria hade dukat fram ett väldigt fint bord med mycket mat på. Vi satte oss ner på stolarna bredvid varandra och pratade om allt möjligt. Vi pratade om hur mycket jag har växt i åttan. Också pratade jag och min mamma om att jag och mina kompisar David och Hampus skulle sova över hos mig en vecka. Det var alltid kul att vara med dem. Vi skrattade och pratade med varandra om allt, de sa att jag hade förändrats så mycket sedan den där händelsen hände. Men det kändes lite konstigt på frukosten för att det var första gången pappa Johan inte var med oss den här sommaren. Alltid när jag tänker på honom så tänker jag på den kvällen när ambulansen ringde på mammas mobil och sa att han hade kraschat med sin bil. Det var pappa som dog och den andra personen blev bara lite skadad. Det har gått nästan ett år sen den där händelsen

hände. Varje gång jag tänker på det så blir jag lite ledsen, och vill bara börja gråta som en femåring men sen tänker jag på att det inte kommer att förändra någonting vad jag än gör. Mamma och jag pratade och planerade inför sommaren och vad det var som vi skulle göra innan jag börjar i 9:an. Vi sa att vi skulle åka till min mormor och morfar och hälsa på, umgås, bada och göra massa saker. Och jag undrade i mitt huvud om vi skulle åka utomlands och precis när jag skulle prata om det så sa hon att vi skulle åka till Spanien i två veckor. Vi brukade alltid åka utomlands varje år och det brukade vara jättekul. Efter maten gick jag och mätte mig och såg att jag hade blivit längre än min mamma och kände mig större än min ålder. I slutet av den första veckan åkte jag och mamma till mormors och morfars stuga i Gävle. Det tog typ två timmar att åka bil dit från Norrköping. På vägen dit så stannade vi i trafiken men det som var konstigt var att när jag kollade ut från fönstret så såg jag en man som stirrade på vår bil. Han liknade min pappa så mycket att jag nästan trodde att det var han. En dålig känsla gick inom mig, ville berätta för min mamma men hon skulle säkert säga att det är omöjligt och så ville jag inte påminna henne om min pappa och göra henne ledsen. Jag ville bara se det stora leendet på hennes fina ansikte. Jag tog inte blicken bort från honom, när bilen började köra så vände jag mig till min mamma och när jag sen kollade tillbaka från de bakre fönstren så försvann mannen. Det var så många känslor på samma stund, jag fattade ingenting hur mannen kunde bara gå upp i rök. När vi var framme och öppnade ytterdörren till stugan så såg jag mormor springa med det härliga leende som hon har varje sommar jag ser henne. Ingen förändring, jag kunde se att hon fick glädjetårar när hon såg oss. Hon kramade mig så hårt att när jag var vid henne var jag glad fast samtidigt så började jag gråta så mycket. Jag vet inte exakt varför jag grät, jag kände bara att jag ville ta ut de känslorna som jag hade gömt inom mig hela tiden. Efter en stund så gick vi bara in och satt med varandra. Den dagen så gick vi ut och promenerade och åt väldigt god mat, och bara njöt av livet. När jag skulle lägga mig så kom jag ihåg den där mannen som stirrade på vår bil. Sen så höra jag någons röst i mitt huvud. Någon röst som sa mitt namn “Mike” igen och igen. Mitt hjärta dunkade så snabbt. Jag var vilsen och visste inte vad jag skulle göra, och om det var en dröm eller på riktigt. Mörkret i rummet gjorde att jag inte heller kunde se någon. Rösten började höras mer och mer och det kändes som om att det var någon som närmade sig sängen. Jag fick en panikattack så jag bara skrek det högsta jag bara kunde. Mamma och de andra kom snabbt in i rummet och lugnade ner mig. Efter det som skedde så kommer jag inte exakt ihåg vad som hände efter, jag var så rädd.

Gränsen mellan liv och död

tomma luften. Jag ryser i hela kroppen men nu har jag bestämt mig, jag orkar inte mer. Denna gång tänker jag inte ångra mig och fega ur, nu gör jag det. Det är helt knäpptyst, alldeles vindstilla och sådär lagom varmt som det är på våren. Jag tar ett försiktigt steg ännu längre ut på klippan, mina ben skakar så jag nästan inte ens kan hålla balansen. Jag lyfter förskräckt men bestämt ena benet då jag hör en igenkänd röst skrika panikslaget “NEJ!”.

Nästa morgon åt vi en väldigt god frukost och gick direkt till stranden för att bada. Det var en väldigt solig dag, solen sken och stranden var full av människor. Man kunde se och höra barnen leka och skrika av glädje. Man fick en sån härlig känsla när man kunde se det ljusblåa vattnet och känna värmen i luften och vattnet. Vi låg bara på stranden och slappnade av. Efteråt började min mamma prata med mig och ställa några frågor om vad som hände förra natten. Jag ville inte säga att jag kände att jag hörde min döda pappas röst. Hon skulle säkert tro att jag var en galning. Så jag sa bara att det var en hemsk mardröm. När jag vred mitt huvud mot vattnet såg jag honom igen, min pappa! Han levde. Jag stod upp och kollade på honom, han stod vid vattnet. Och när jag började gå nära honom så såg jag att han började gå in i vattnet. Jag ville inte förlora honom igen så jag bara rusade framåt mot vattnet och hade ett hopp om att jag skulle kunna leva med honom igen. Han började försvinna ännu mer i vattnet ju närmare jag kom, tills han försvann helt. Jag skrek “pappa stanna” men det var för sent. Jag blev så besviken, för att jag hade ett hopp att det på riktigt skulle vara min pappa. Men han var död. När vi åkte tillbaka till stugan hade jag så många frågor i mitt huvud som jag behövde få reda på, som om jag hade blivit galen som trodde att jag såg min döda pappa.

Gränsen mellan liv och död

Vi satt bara ner och kollade lite på tv. Sedan så gick jag ut på gården och stirrade på den svarta himlen och ville bara sluta tänka på allt som har hänt mig på sistone. Varför jag ser honom igen och igen. Jag skulle vilja gå tillbaka i tiden i ett år och stoppa pappa från att gå ut den där dagen men jag kan inte. Jag är en hopplös 15 årig kille som tror på att han ser sin döda pappa.

Hon stod vid det sunkiga svarta staketet och började att ta sig över. Nu fanns det ingen återvändo.

När jag kollade uppåt så hör jag plötsligt någon till vänster från mig. Hastigt kollade jag till vänster och så var han där. Jag darrade och ryste av rädslan och fick kalla kårar. Jag visste inte vad jag skulle göra. För en stund så ville jag bara gå och krama honom men jag stod bara på min plats som en staty framför honom. Han började komma närmare och närmare. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag fick en panikattack. Han kom så nära mig så jag sprang in det snabbaste jag bara kunde, in i stugan till min mamma och började gråta. Jag berättade allt jag hade sett de senaste dagarna. Jag var inte rädd att hon skulle tro att jag var galen, jag berättade allt för att jag inte kunde hålla mig tyst längre. Hon lugnade ner mig och sa att allt skulle ordna sig. Sedan så började hon prata om min pappa för första gången efter hans död. Hon sa massa fina saker om honom och våra fina minnen och dåliga, och sa att om vi bara höll ihop och inte tappade hoppet så kommer vi gå igenom det här som vi alltid har gjort med våra problem.

Klockan var kvart över tre på fredag eftermiddag när alla satt i klassrummet, eleverna var förväntansfulla och fyllda av pirr i magen inför kvällen. Olivia, Sofia och Mathilda viskade fnissande med varandra om vilken kostym de skulle bära under kvällens halloweenfest. När Olivia kom hem från skolan och skulle börja fixa sig inför festen så fick hon ett sms från dolt nummer.

Nästa morgon så åkte vi tillbaka till Norrköping och mamma tog mig till en psykolog som skulle hjälpa mig med allt som har hänt mig. Och en sak som jag lärde mig av den här händelsen var att man aldrig ska ge upp och tappa hoppet. För att om man bara tror på sig själv så kan man ta sig igenom massa problem.

Olivia kände hur hennes hjärta började att pumpa snabbare och snabbare, Hennes mage gjorde ont och hon tänkte bara på vem det skulle kunna vara. Hon blev bara mer och mer rädd. Hon fick ett till sms tio minuter senare.

Mira Alkhalil (8c)

21. HÄMNDEN

Om en timme skulle det börja. Klockan tickar, tiden går. En sista titt i spegel. Klänningen är lång, svart och tråkig. Strumpbyxorna är svarta med ett litet mönster på sidan. Stövlarna sitter hela vägen upp till knäna. Det spelar inte roll om jag är fin eller inte. Vem bryr sig vid såna här tillfällen? Min son är i en svart, mörkt och kall gammal trälåda. Bara trettio minuter kvar tills ceremonin börjar. Jag reser mig upp och frågar om jag kan se på min son för den sista gången i mitt liv. Jag fick inte röra honom, andas på honom eller något alls. Jag vill bara prata med honom, för att jag vet att han hör mig och att vi kommer ses nån gång igen i nästa liv. Plötsligt hörde jag en röst långt borta från ingenstans med en låg, mörk och läskig ton som jag har aldrig tidigare hört. “Det är inte över. Vi ses. “ Paniken slår till som en blixt från klar himmel. Det är inte min son som pratar, jag är hundra procent säker. Jag vill inte dra därifrån, men inte heller stanna kvar. Till slut kommer personalen och säger att det är dags att åka. De klämmer in kistan i bilen och kör mot kyrkogården. Jag sitter i framsätet bredvid chauffören. Det är en obehaglig tystnad i bilen. Bara växeln som gnisslar med växellådan. Det finns inget att säga. Vad ska man säga i en sån här situation? Efter tio minuter är vi framme. Jag kliver ur bilen och väntar på att kistan ska tas till begravningsplatsen. Det är en fin kyrkogård vid vattnet. Den har ändå en obehaglig känsla. Ingen skulle önska sig denna plats i sitt liv. Begravningsrepresentanterna drar ut kistan och lyfter upp den på axlarna. På något sätt kan jag nästan se min son genom kistan. Det känns som det. Jag inbillar mig säkert. Plötsligt så hör jag en röst. Den kommer från alla håll. Ingen hör rösten förutom jag. Den blir bara mörkare och mörkare. Mitt hjärta dunkar hårt. Rösten börjar få en riktning. Jag närmar mig rösten. Jag börjar förstå att rösten kommer från graven där min son ska begravas. Jag känner igen rösten på något sätt. Jag kollar ner i gropen. Det enda jag ser är en svart silhuett. Den håller en slags lie mellan händerna. Jag fattar direkt vem det är och känner rysningar från ryggraden hela vägen upp till nacken. Jag låtsas som ingenting, jag vill åka därifrån, innan det är min tur. Men inte innan min son är begravd.

22. Ingen återvändo

Ahmed Mejjad (8k)

Hej! Jag skulle vilja träffa dig ikväll, kom till kyrkogården så kan jag berätta varför jag vill träffa dig. Olivia blev väldigt förvånad och blev nästan lite rädd på grund av att hon inte visste vem det var. Hon struntade i att svara och tänkte att det var någon av hennes killkompisar som bara skojade. Ungefär en halvtimme efter fick hon ett till sms av samma person. Kom igen! Jag gillar dig och du kommer ha det roligare med mig än på festen!

Om du inte vill träffa mig så kommer jag att förstöra för dig och dina vänners fest! OM DU INTE KOMMER KOMMER JAG SKADA DINA VÄNNER! Nu blev Olivia rädd, hon ringde Sofia och Mathilda och bad dem att komma över så att de kunde fixa sig tillsammans. Då hade Olivia möjligheten att berätta om sms:en som hon hade fått. När hon berättade blev Mathilda och Sofia förvånade, de tyckte det var konstigt att Olivia ens hade funderat på att det var på riktigt. Olivia ville inte släppa det så hon sa att hon skulle gå dit och träffa personen. Mathilda sa att hon kunde hänga på och strunta i festen för Olivias skull, bara för att se vem det var som skojade med Olivia. Sofia blev förvånad! Hon ville gå på festen men tänkte ändå att det skulle vara kul att hänga med sina vänner. Fyra timmar senare slog klockan sex och Mathilda, Olivia och Sofia var på väg mot kyrkogården. När de kom fram var alla ljusen tända och de kände nästan bara lukten av svavel från de utblåsta ljusen. Vinden ven. Det var ett spår framför dem, stegen var stora som om att någon hade haltat sig fram. Nu fick Olivia ett till sms: Följ spåret fram till staketet och ta dig över. Dina vänner måste stanna vid staketet! Om de går över så kommer du aldrig få se dem igen! Olivia kände ånger… varför var det hon som var den utsatta och varför var hon tvungen att lyda hans order. Det kändes som att han ville henne något illa men ändå inte. Olivia kände sig rädd, väldigt rädd! Hon tog sig närmare och närmare staketet medan hon höll i Sofias och Matildas händer. De kramade varann hårt för att Olivia var så rädd. Nu stod hon framför det svarta sunkiga staketet och började att ta sig över. När hon var på andra sidan staketet hände ingenting. Hon stod helt blickstilla och väntade på att något skulle hända. Hon hörde Mathilda och Sofia viska bakom henne men vågade inte att kolla på dem. Hon tyckte att det lät som om att de skrattade. Helt plötsligt fick hon ett sms: Nu finns det ingen återvändo. Du har två val antingen blir din mamma mördad eller så dör du själv. Olivia vände sig om och mötte sina vänners blöta ögon. Både Sofia och Mathilda var helt förstörda och Olivia var helt förtvivlad. Olivia kände ångesten började komma. Tårarna började rinna och mörkret började komma. Olivia tänkte på sin mamma. Hennes mamma var

hennes bästa vän. Hennes mamma var hennes enda hopp. Hon skulle aldrig någonsin döda sin mamma. Olivia berättade hur mycket hon älskade sina vänner och vände sig sedan om med tunga steg in mot mörkret.

flingorna bara föll till marken. Då såg jag längre bort mellan träden ett ljus från något. Utan att tänka, gick jag mot ljuset. När jag väl kom fram, såg jag till min frusna besvikelse att det bara var månens sken som fått snön att glittra runt en liten tjärn i skogen.

Sofia och Olivia skrek ända till midnatt efter den försvunna Olivia.

Jag gick ner mot den lilla sjön och ut på en gammal, murken träbrygga som ledde en bit ut över det vackert vintriga vattnet. När jag stod där längst ute på kanten och med köldbitna ögon tittade ner på min spegelbild som reflekterades upp mot mig i månmörkret, såg jag en ensam själ. En frusen, övergiven och färdig människospillra som inom kort skulle förenas med de döda på andra sidan. Runt om mig hördes viskningar som från små barn.

En vecka efter att Olivia blev försvunnen hände det plötsligt Mathilda. Hon fick ett sms av dolt nummer: Hej! Jag skulle vilja träffa dig ikväll, kom till kyrkogården så kan jag berätta varför jag vill träffa dig.

Thilda Malmberg (8h)

23. Isande skuggor Vinden viner hårt och snön virvlar ner. Jag är ensam i skogen och är blöt och kall. -Hjälp kan någon höra mig! Jag får inget svar. Jag fortsätter att följa det lilla av stigen framför mig som jag fortfarande ser, men det är svårt när allt ser likadant ut. Javisst är det vackert med ett vinterland, men inte mitt i en snöstorm. -Vänta, vad är det där? Längre fram på stigen står någon. Jag ser inte personen så tydligt, men jag kan urskilja vissa saker genom snön som ymnigt fortsätter att yra ner i isande virvlar. Personen är lång och mager och det ser ut som att hon eller han har någon märklig hatt med stora hjorthorn som sticker upp från vardera sida. -Hallå, kan du höra mig? Jag behöver hjälp att komma hem! Personen vänder sig mot mig och bara står där och tittar på mig en lång stund. På huvudet, runt om hatten, har personen något som jag antar är någon form av pannlampa. Jag tar några ytterligare steg fram mot personen. Istället för att komma närmare, ser det ut som att personen bara går upp i rök rakt framför mina ögon. -Hallå, vänta! Jag vill bara få hjälp att hitta hem! ropade jag desperat. Jag ser mig omkring, Stigen syns knappt längre. När jag tittar upp från den frusna marken, får jag syn på den där främlingen igen. Han syns stående bakom en trädstam som jag tror är en björk. Allt är så snötäckt nu, snön fortsätter att ymnigt virvla och täcka allt den kommer åt, så den där “björken” kan lika väl vara en tall. Jag började ropa igen. -Hallå! Vänta! Jag behöver hjälp, annars kommer jag att förfrysa här ute! Då vände sig främlingen om och började gå iväg på det som före snöfallet hade varit en stig. Jag fattade ett snabbt beslut och började springa efter främlingen, för att komma ikapp. Men varje gång jag nästan hade kommit ifatt honom, var det som att den mystiska personen bara gick upp i rök och hamnade längre bort. Jag fortsatte att springa i snöyran, trots att benen skalv av smärta. Jag fick bara inte sluta nu, kom jag inte hem snart, skulle det sista jag såg var mina blåa frusna fingrar. Men då! Det var som om vinden bara stannade upp, snön slutade falla och

Jag höjde långsamt blicken och mina ögon lämnade den kyligt ihåliga spegelbilden som nyss tittat upp mot mig från det isiga, mörka vattnet. Långsamt vände jag mig om mot barnljuden. Runt om platsen, en bit bakom där bryggan lämnade den snötäckta marken, såg jag en massa barn i olika åldrar som stod halvt gömda, halvt dolda, bakom träden. En efter en tog de ett steg fram ur skuggorna bakom trädstammarna. Som om de klev ut ur mörkret och månljuset istället kunde hälla sin klara glans ner över dem. Mina ögon såg hur månljuset liksom rann rakt igenom barnen. För ett ögonblick glömde jag smärtan från kylan i min kropp. -Ni är, ni är spöken, viskade jag knappt hörbart, så tyst att mina ord överröstades av ljudet från huttringarna från min kropp som kämpade för sitt liv med varje liten muskel för att få värme tillbaka till min hud. Ett av de äldre barnen tog några steg framåt och ropade, nästan skrek, med en kusligt ihålig röst: -SPRING INNAN DEN KOMMER! Jag förstod inte riktigt varför, men när jag med isiga steg skulle börja gå bort från bryggan, försvann spökbarnen i en isig pust. Framför mig stod istället den märkliga personen som jag jagade genom skogen. Synen fick mig att obönhörligt inse att det inte var en människa där en bit framför mig. Ansiktet var förvridet som av ett smärtsamt skrik. Det jag trodde var horn som stack ut från en hatt, var inte ditsatta benbitar och ingen hatt. Det var riktiga horn som växte ut från det förvridna huvudet. Det jag trodde var en pannlampa, var i själva verket den stora varelsens djupt lysande ögon som glittrade likt elden i en vacker lykta.

Gränsen mellan liv och död

Några dagar senare så var det poliser och hundar överallt. Alla sökte Olivia. Hennes mamma var helt förtvivlad över historien som Mathilda och Sofia hade berättat. Ingen hade påträffat ett enda spår av henne. Sofia och Mathilda kände sig skyldiga på något sätt. De sa att det inte var på riktigt även fast det var det och de skojade mest bort sms:en. Tänk om Olivia och Mathilda hade ringt polisen när det hände, vad hade hänt då? Hade de hittat Sofia då?

Varelsen kom fram mot mig och lade långsamt och lugnt sina beniga händer på mina axlar. Jag rörde mig inte ur fläcken. Min frusenhet försvann. Hela min kropp blev som paralyserad. Egentligen ville jag bara springa därifrån allt mina frusna trötta ben bar mig, men det var omöjligt när kroppen inte lydde det min hjärna sa. Istället fortsatte jag att stå lika paralyserad. Min kropp hade vid gestaltens handpåläggning tagit befälet över min hjärna. Jag stod där jag stod. Den stora varelsen tittade mig hårt rakt in i ögonen. De benigt hårda händerna höll mig fast. Plötsligt såg det ut som att den fått syn på något bakom mig. Jag förstod snabbt var det var som fanns bakom mig - sjön. Den lilla iskalla tjärnen i skogen, som jag hade kommit fram till när jag gick mot ljuset jag hade sett mellan träden. Det mörka hårt kylslagna vattnet som jag bara för en stund sedan hade speglat mig i. Varelsen tittade på det iskalla vattnet en lång stund. Blicken kändes som om den gick rakt igenom mig. Sedan landade varelsens blick långsamt på mina ögon igen. Den tittade länge på mig. Absolut inget hördes. Så spreds ett stort hånflin, upplevde jag det som, över gestaltens läppar. Som om varelsen tagit ett beslut om mig. Ett beslut som jag inte hade något att säga eller tycka om. Bara finna mig i. Fruset fort förstod jag vad den tänkte göra. I samma ögonblick var det som om min kropp gick från paralyserad till att med all kraft

som fanns kvar i mina köldbitna leder streta emot, även om mitt inre talade till mig och sa att det var förgäves. Varelsen höll mig i ett järngrepp. Greppet om mina axlar var som i ett skruvstäd. Med en bestämd långsam brutalitet började varelsen med kylig kraft trycka mig mot bryggans yttersta kant. Mina hälar hade glidit ut över bryggkanten och mina trampdynor arbetade frenetiskt för att få fäste på den kalla träytan längst ut på bryggan. Då stannade gestalten upp för en kort sekund. Den bara tittade på mitt vettskrämda ansikte, som tyst i panik ropade på hjälp. Så spred sig igen det där kusligt leende ansiktet över figurens förvridna ansikte. Allt kändes fullkomligt stilla, samtidigt som alla mina tankar och minnen rastlöst rusade omkring i mitt huvud. Så stötte varelsen till mig. Jag kände hur balansen försvann från mig. Hjälplöst stillsamt föll jag handlöst baklänges ned i det mörka vattnet, där min håliga spegelbild redan var ett minne blott.

stigit upp mot skyn och försvunnit, såg jag när jag vände mig om in mot land, att runt platsen vid bryggans början, där den började leda ut mot den lilla djupa sjön, stod spökbarnen igen. Barnen som tidigare hade kommit fram från baksidan av trädstammarna och låtit sig genomskinas av magiskt månljus. Tveksamt, som om någon inre vilja styrde mig, gick jag några osäkra steg in mot bryggbörjan. Då kom det äldsta av barnen lugnt gående fram till mig. Barnet tog varmt min hand och en vänlig värme strömmade genom min kropp och fyllde den med ett sorts leende lugn. Det var som om jag fylldes av liv igen. När barnet som höll min hand, vände och ledde mig av från bryggan, slöt de andra barnen upp och gick med. Med ett himmelskt lugn följde jag med dem in mellan björkarna. Med försiktiga steg på den mjuka marken, vidare in i skogen...

Gränsen mellan liv och död

Vattnet var vitnande vinterkallt. Min omgivning var fullkomligt mörk. Det sista ljuset jag såg, när jag förlamad av skräck sjönk allt djupare ned i vattenmörkret, var från de få strålar månljus som lyckades ta sig ner mot tjärnens botten. Det mörka omslöt mig allt mer. Min panik började mot mitt förstånd övergå i ett förlamat lugn och en känsla av en längtan började spira i mig. En längtan att allt ska ta slut. En välkomnande medvetenhet om att äntligen få somna in. Ögonlocken kändes tyngre och tyngre. Jag kände hur jag med öppen famn tog emot den sömn som började fylla mina sinnen. Det sista mina ögon såg innan mörkret blev totalt var bubblorna från någon som hoppade ner i det iskalla vattnet. Någon som, såg det ut som var det sista jag mindes, simmade med lugna bestämda tag ner mot mig. Min sista tanke var att nu somnar jag. Så stannade allt upp. Allt blev stilla. När jag öppnade ögonen, såg jag hur jag vaknade upp i en ung kvinnas famn. Famnen kändes mjuk och varm.

24. Jag kan inte andas Jag kan inte andas. Mitt hjärta slår hårt och snabbt mot bröstkorgen och när som helst känns det som att hjärtat ska slå sig ut och jag kommer att dö. Jag vill skrika och ropa på hjälp men jag kan inte. För mina stämband känns ihopklistrade. Jag ser hur allt framför mig försvinner, löpbanan blir mindre och mindre i mina ögon och det sista jag ser är att Isa och Erik springer mot mig. Sedan försvinner allt. Jag känner hur någon skvätter kallt vatten mot min jättetorra hud som när som helst kan spricka, känns det som. Jag öppnar ögonen, ser mig omkring och hoppar upp ur vad jag trodde var en panikattack.

Så började jag lyftas av något. Upp mot vattenytan. Upp mot tjärnens tak och det kändes som det bara tog någon sekund, så var jag är uppe ur vattnet.

-Vad har hänt, skriker jag panikslagen.

Den magiskt mystiska kvinnan svävade upp genom vattenytan. Hela tiden låg jag helt trygg i hennes vänligt varma famn. Mjukt och varsamt satte hon ner mig på bryggan. Då såg jag att hon hade långt gyllene hår, ett skinande vänligt ansikte och stora vackert vita vingar bak på ryggen.

-Du borde inte pressa dig så hårt, Bella. Visst, löptävlingen är bara om en vecka men du har sprungit som en galning. Ta det lugnt, sa min tränare Frank.

Kvinnan sträckte ut sina vingar för att flyga vidare. Just innan hon flygande skulle försvinna från bryggan, tittade hon ödmjukt medmänskligt på mig och formade sina läppar till orden: -Det kommer gå bra. Dina nya bröder och systrar kommer att hämta dig. Så vände hon sig mjukt om och jag såg den vackra vita fjädrarna som täckte hennes kraftiga vingar. Jag vet inte hur jag visste vad hon sa, men jag bara visste. En varm känsla spred sig i min kropp som från mitt inre. Jag stod kvar på bryggan och såg henne lyfta från bryggans tjocka brädor och bege sig iväg upp mot himlen. Långsamt sänkte jag blicken från himlen, vände mig om och tittade in mot skogskanten som jag kommit ifrån tidigare. En stark och tydlig känsla kom till mig av att jag varit här förut, samtidigt som jag inte varit här förut. Som om det var samma värld som tidigare, men samtidigt en annan värld. Fortfarande med minnet av den mystiska kvinnan som nyss hade

Nora Lundström (8o)

-Du svimmade Bella, säger Lisa och kollar oroligt på mig.

Jag suckar och bara nickar. Fastän jag vet att det där inte hade någonting med det här att göra. Jag menar, jag har ju alltid tränat och pushat mig själv så hårt och speciellt när det gäller löpträningar och tävlingar. För att det är det bästa jag vet och vill vara ge mitt allra bästa. Det blir mörkt så jag säger hej då till min bästa vän Lisa och Erik min pojkvän. Jag börjar gå hemåt för att min mamma skulle bli galen om jag kom hem sent igen. Jag vaknar av att min väckarklocka tjuter irriterande på högsta volym. Jag vrider på mig och tvingar mig att öppna mina sömniga ögon och andas ut långsamt för att samla mig. När jag andas så känns det konstigt. Min andning blir svårare och det är som ett pipande ljud som kommer ut ur mina lungor. Och jag hostar jättemycket, jag antar att jag är förkyld igen, som vanligt, och det tar aldrig slut. Jag har hostat jättemycket de här senaste månaderna, jag har varit hes ganska länge också. Jag tror att det bara är för att jag är nervös inför den stora tävlingen. Idag ska jag delta i en löptävling. Jag har tränat för det här i flera månader. Om jag vinner, så vinner jag OS för damerna. Min tränare Frank har tjatat om att jag ska dricka tillräcklig med vatten för att orka med den här långa dagen med tanke på att jag svimmade förra gången jag tränade.

Jag ställer mig i rätt ställning för att sedan börja springa så fort så möjligt. Alla andra som är med ställer sig också som mig. Det sista jag hör innan tävlingen börjar är: ”Klara, färdiga, kör”.

Jag fick komma hem redan dagen efter ”olyckan” för att läkaren sa att jag hade förbättrat mig. Jag har fortfarande ett rör på min hals för att kunna andas, det är en trakeostomin.

Jag springer och springer, mitt hjärta gör jätteont och det blir svårt till att andas. Jag ignorerar det genom att tänka på vinsten. När jag är jättenära mållinjen så händer det någonting konstigt. Jag börjar må dåligt. Det är nästan som att jag är yr och jag kan inte se någonting förutom mållinjen. Jag kan inte heller höra bra. Allt jag hör går långsam och det är svaga röster.

Efter några veckor så börjar jag tappa mycket hår och till slut tvingades jag raka av mig allt mitt hår. Jag var inte den enda som rakade av allt mitt hår. Även Erik och mamma har rakat av sig allt hår för att visa att de stöttar mig.

Jag kan inte andas. Mitt hjärta slår hårt och snabbt mot bröstkorgen och när som helst känns det som att hjärtat ska slå sig ut och jag kommer att dö. Jag vill skrika och ropa på hjälp men jag kan inte. För mina stämband känns ihopklistrade. Jag ser hur allt framför mig försvinner, till slut försvinner även mållinjen försvinner. Men efter det att jag har kommit över den. Efter det försvinner allt och jag faller ner på marken. Jag bara ligger där och jag kan höra ljudet av en ambulans och folk som i panik springer fram till mig och känner på mig och kollar så att jag fortfarande andas. Jag får anstränga mig för att för att öppna ögonen, jag kollar omkring mig och jag är på sjukhuset. Några personer står lite längre bort och de ser sorgsna ut. De gråter, det kan jag höra tydligt. Jag försöker prata med dem men jag får inte fram ett ljud. Jag vänder blicken nedåt för att sedan se hur någonting sticker ut ur min hals. Det ser ut som ett rör. I panik försöker jag skrika men det går inte. Personerna framför mig lägger märke till mig och kommer närmare. De är min familj. Jag ser hur min mamma försöker gömma sina tårar men jag kan fortfarande se dem. Det är inte bara min mamma som gråter. Mina två bröder Mateo och Kim gråter, även min pappa gråter och bara att se de gråta får mig att också gråta. Jag förstår inte vad som händer, alla står nu och gråter. Då kommer en läkare in. Vi rättar till oss och tystnar för att höra vad han har att säga. Han gör ett tecken och alla går ut, förutom min mamma och pappa. Läkaren kommer närmare och han säger att han har dåliga nyheter. Jag ser hur det börjar rinna tårar från mina föräldrars ögon. Så förvirrad som jag är nu förstår jag ingenting, vad kommer han säga nu? Läkaren harklar sig och säger: -Er dotter Isabella Julin har tyvärr halscancer. Min mamma svimmar när han säger den meningen och jag ligger fortfarande i sängen och försöker ta in det han sa men det går inte. Av någon anledning tror jag att han skämtar. Inte för att cancer är någonting att skämta om men jag vill verkligen inte tro honom. Tårarna bara forsar från mina ögon och jag tänker att det här är slutet. Min pappa kramar om mig och säger att allting kommer att bli bra, men jag kan höra tydligt att inte ens han tror på det. Alla går ut för att hjälpa min mamma till ett annat rum. Då är jag ensam kvar och det är då jag förstår allting. Jag kommer dö snart. Dörren öppnas och in kommer min pojkvän Erik. Vad gör han här? Vet han om att…? Han avbryter mina funderingar och säger att han vet allt och att ingenting kan komma mellan hans kärlek till mig. Han pussar mig lätt på pannan för att sedan fortsätta prata. Han kommer med blommor och en lapp. På lappen står det: ”Grattis till den stora vinsten, älskling”. Jag kollar konstigt på honom och då säger han det högt: - Grattis till vinsten, älskling! Vad menar han? Vinsten till cancer eller? Han avbryter återigen mina tankar och säger att jag vann OS-tävlingen. Jag skrattar och kollar på honom igen, han är seriös så jag vann på riktigt. Det var först då jag kom ihåg vad som hade hänt. Jag hade vunnit OS-tävlingen och min dröm hade förverkligats. Den här dagen var trots allt inte världens värsta dag.

Jag lämnar inte huset förutom när jag behöver frisk luft och måste ut. Och även då så klarar jag inte att gå så länge. Ibland så händer det även att jag vaknar i sjukhussängen för jag inte kan andas. Och idag är också en sån dag. Jag hatar det här. Varför kan det bara inte kan ta slut. Det hade antagligen varit bra för både min familj och pojkvän. Han skulle inte behöva se mig må dåligt och han skulle definitivt inte behöva raka av sitt huvud. Sjuksängen känns nu som mitt andra hem. Doktorn kommer när som helst och säger att jag bara behövde byta trakeostomin och att jag kan gå hem. Hur lång tid ska det här pågå innan jag dör. Jag vet att jag kommer dö och nu känns det som det rätta tillfället. Jag orkar verkligen inte med det här. Läkaren kom in men den här gången så är han inte lika positiv som förr. Han kollar ner och går med långsamma steg. Han kollar in i mina ögon och jag vet att jag inte kommer klara det och att jag ska dö. Jag blir lite lättad samtidigt som en ny typ av rädsla byggs upp i mig. Han sa att min halscancer har tagit sig till mitt huvud och de nu inte längre kan hjälpa mig. Doktorn säger även att jag inte ska tappa hoppet men både jag och han vet att det inte finns något hopp att hålla sig fast vid. Jag antar att jag ska ta farväl av mina älskade.

Gränsen mellan liv och död

Det här har hänt mig tidigare och så många gånger. Det är bara ännu en panikattack.

Jag blir allt sämre och sämre. Efter att jag har tappat mitt långa, blonda och fylliga hår så finns det bara en rund och likblek skalle kvar. Min hy har också slitits, den är inte längre lika mjuk och len, den har även blivit jätteblek. Jag har också blivit jättesmal så att mina former har försvunnit helt. Mitt ansikte är inte längre detsamma. Mitt leende som jag alltid hade på läppen är inte längre tillgängligt och mina bruna ögon har täckts av mörka ringar. Även om jag alltid försöker gömma dem med smink så kan man ändå se dem.

Min allra sista dag. Vad ska jag göra? Jag vill dö lycklig och av någon anledning så är jag jätteglad idag. Mitt leende är åtminstone tillbaka. Idag ska jag bara göra saker jag älskar. Det gör ont att tänka på det, att idag är det sista dagen jag ser dem. Efter det så vet inte vad som kommer hända. Jag har inte ens tänkt på det, jag kommer ju i alla fall få reda på det. Jag känner bara på mig att det är idag jag dör i alla fall. Jag ska göra det jag älskar mest. Fast först så måste jag övertala min familj och Erik. Mamma och pappa säger att jag är galen och att jag aldrig ska få löpa och absolut inte när jag inte är i bra skick för det. Jag fortsätter att prata med dem, jag säger till dem att jag ändå dö och att det skulle göra mig glad om jag fick dö när jag gjorde någonting jag älskade. De börjar gråta och jag börjar också gråta. Erik är också där. Han vill verkligen inte att jag ska dö och han tror inte heller på det. Han säger att jag kan springa på ett villkor och det är att han också ska springa med mig. Hand i hand står vi nu i löpbanan och är helt redo. Jag känner hur yr jag börjar bli men vi börjar springa. Först sakta och jag kan se hur det rinner tårar ur Eriks ögon. Vi springer fortare och plötsligt så stoppar han mig precis när jag är på väg att falla ihop. Han håller mig i sin famn och jag inte hålla tillbaka tårarna nu. Jag är andfådd och så är Erik. Han kysser mig och säger att han älskar mig och att han alltid kommer till att älska mig. Jag bli helt kall och det blir mörkt och tyst.

Najmo Farah (8g) 31

25. Jakten i skymningen

Orden Du fixar det Joline! Fortsätt bara springa, spring, spring… upprepades gång på gång i mitt huvud men min kropp sa helt tvärtemot. Orken rann ur mig snabbare än någonsin. Jag orkade helt enkelt inte mer. Det var nog. “Var hemma senast klockan sju, okej?” hörde jag pappa ropa från köket. Jag kollade på mitt armbandsur, det visade 16:52. Mer än två timmar skulle jag inte bli borta. “Jag lovar” sa jag och knöt min andra sko, drog på mig jackan och öppnade ytterdörren.

Gränsen mellan liv och död

“Hej då Joline!” “Hej då pappa” sa jag, grabbade tag i svampkorgen och smällde igen dörren efter mig. De friska oktobervindarna slog emot mitt ansikte så fort jag kom utanför dörren. Det var en rätt så mulen dag med mycket mörka moln på himlen. Kanske inte den mest ultimata dagen för svampplockning tänkte jag, men då tänkte jag på det mamma och pappa alltid brukade säga: “Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!”. Vinden blåste rejält och jag föste undan mitt långa, kastanjebruna hår från ansiktet. Några minuter senare nådde jag skogsbrynet. Vinden ven i de höga, kala träden. Löven hade fallit av och låg nu som en brun matta på marken. Jag började följa den välbekanta stigen in i skogen. Träden tätnade och jag kom fram till ett tätt buskage. När jag närmade mig buskarna snubblade jag över en rot som stack upp ur marken och kände att jag tappade balansen och föll framåt, rakt igenom buskaget. Ljudet av knakande grenar, följt av ett stort plask, fyllde mina öron. Leran skvätte upp på mina nya blåa jeans och jag föll rakt ner i en lervälling. Jag tog i sista stund emot mig med händerna och klarade mig utan några större skador. Min hand grabbade tag i en tjock gren ovanför mitt huvud och jag försökte häva mig upp. Då kände jag att det värkte i min vänstra arm och jag släppte genast taget. Ajdå! Armen måste ha tagit emot fallet ganska hårt. Men jag kom upp på benen ändå. Sen gick jag fram och plockade upp den tappade svampkorgen, som ännu var tom, och fortsatte att gå på stigen. Efter ytterligare en kvarts vandring nådde jag fram till slutet på stigen och även en skogsglänta som jag hoppades att hitta svamp i. Mycket riktigt så tog det inte lång tid innan jag anade gula svampar sticka upp här och var i mossan. “Yes!” Jag satte mig på huk och började plocka kantarellerna. Det fanns oändligt av dem. De kommande 30 minuterna spenderade jag inom radien av tio meter, och korgen var nu fylld till två tredjedelar. Jag blev sugen på att utforska mer så jag satte ner svampkorgen vid en liten grästuva och började gå bortåt andra sidan ängen och vidare in i skogen. Mörkret började falla och jag kastade ett öga på klockan. Halv sju. Kanske borde jag börja gå hemåt? Äsch, så bråttom är det inte. Det fanns ingen stig så jag fick vara uppmärksam på vart jag gick. Jag fick bara inte gå för långt ifrån gläntan, det sista jag ville nu var att gå vilse eftersom det började skymma. Nej, nu fick det räcka. Jag vände om och började gå tillbaka men då såg jag något som fångade min uppmärksamhet. Mina ögon fastnade på ett stort hål i marken ett par meter bort. Jag hade aldrig sett något liknande. Hålet, som uppskattningsvis var en halvmeter i diameter, låg på en liten kulle och jag började gå emot det för att ta mig en närmare titt. Det såg ut som något slags bo. Jag kikade försiktigt över kanten men det var svårt att urskilja något i mörkret. Trots att hålet verkade helt övergivet hade jag en krypande känsla i magen, jag borde inte vara här. En vindpust träffade mig i ansiktet och jag rös till. Månen hade börjat stiga och skogen badade nu i ett svagt skimrande dis.

18:55, nej, nu måste jag verkligen gå. Efter en sista kik ner i det

mystiska hålet svängde jag runt för att gå tillbaka. Då kände jag hur min fot fastnade under en rot, alla dessa förbaskade rötter! Jag kämpade för att återfå balansen men det gick sådär. Jag ramlade bakåt, snubblade till och kände hur jag återigen föll. Mina knän skrapade i jord och stenar för att någon sekund senare landa med en duns i den mörka hålan. Aj! Mina snabba andetag ekade i den lilla hålan. Varför? Varför skulle jag ens gå fram och titta närmare på det mystiska hålet. Jag kollade mig hastigt omkring, det var kolsvart. Hur ska jag ta mig upp? Vad ska mamma och pappa tro? Paniken steg och min blick flackade runt i den lilla hålan. Då märkte jag att det stod någon och betraktade mig, någon med genomträngande, bärnstensgula ögon. Jag satt förlamad i någon sekund innan min kropp återfick kontrollen. En enda tanke for genom mitt huvud. Jag måste härifrån, och det snabbt. Jag bokstavligt talat kastade mig upp på fötter och slog i huvudet, men det brydde jag mig inte om. Jag fortsatte hysteriskt att försöka kravla mig upp igenom den enda utgången, det trånga hålet jag föll ner igenom. Mina armar sökte förgäves efter något att greppa tag i och min vänstra, lite skadade arm, gjorde det inte lättare. Till slut lyckades jag få grepp om en tjock rot med min högra arm och drog mig upp. När halva kroppen låg utanför hålet och mina ben hängde ner kände jag hur någonting nafsade mig i byxbenet. Ändå lyckades jag ta mig upp ur hålet, eller närmare bestämt varglyan. Liggande på marken såg jag hur vargen hoppade emot mig, den såg ut att sikta på halsen! Jag sparkade instinktivt med benen i hopp om att kunna skada eller sparka till den. Jag vet inte vad jag tänkte, en varg på drygt 40 kg är inte bara att ”sparka till”. “AAAJJJJJ!” Smärtan var så överväldigande att jag knappt förmådde skrika. Det kändes som tusen nålar stack igenom låret samtidigt och som om benet brände sönder inifrån. Jag satte mig häftigt upp och kollade ner. Rött blod strömmade ut från mitt lår. Man kunde urskilja märken från vargtänder, både över- och underkäke. Jag kollade upp och mötte återigen vargens genomträngande ögon och såg blodet droppa ner från munnen. På mindre än en sekund var jag uppe på fötter och satte iväg, bort från vargen. Jag rusade tillbaka över gläntan. Svampkorgen, som fortfarande låg kvar vid den lilla grästuvan hade jag inte en tanke på att ta upp, utan jag fortsatte in på stigen i en rasande fart, springande för livet. Mitt hjärta bultade hårt medan jag sprang det snabbaste jag kunde igenom den mörka, täta skogen. Jag vågade varken stanna eller vända mig om utan fortsatte att springa. Spretiga grenar, från var sida om stigen, piskade mig i ansiktet. Jag var mycket andfådd och trött men tillät mig inte att stanna, inte förrän jag var långt, långt borta. Blodsmaken i munnen blev mer och mer påtaglig och den blandades med de salta tårarna som rann nerför mina kinder. Jag kände varmt blod sippra ner från såret på mitt lår. Jag vågade inte titta ner på benet och det behövde jag inte heller, jag anade hur fruktansvärt det såg ut bara med tanke på hur fasansfullt ont det gjorde. Hade vargen följt efter mig? Sprang den bakom mig? Orden Du fixar det Joline! Fortsätt bara springa, spring, spring… upprepades gång på gång i mitt huvud men min kropp sade helt tvärtemot. Orken rann ur mig snabbare än någonsin. Jag orkade helt enkelt inte mer. Det var nog. På natthimlen började nu stjärnorna att tändas, det var sent. Jag kunde inte se klart längre, skogen omkring mig blev alldeles suddig. Ändå lyckades jag på något sätt uppfatta att träden hade blivit glesare. Snart där, jag är snart där. Varje steg var en sådan kraftansträngning att jag bara ville skrika högt men det kunde jag inte. Halsen var så uppsvullen av all gråt att jag knappt förmådde utstöta något ljud alls. Det enda mina öron kunde uppfatta var mina egna, ansträngda andetag. Ja! Nu kunde jag kunde urskilja skogskanten och därmed också slutet på stigen. Om bara någon minut är jag hemma. Jag släpade mig ut ur skogen med benet nästan hängande efter mig och jag möttes av ett bländande blått ljus från några bilar längre bort. Va? Världen omkring mig började snurra och benen vek sig under mig. I nästa sekund låg jag ner på marken och det sista jag såg var svaga silhuetter av huvuden som lutade sig över mig, sedan blev det svart.

Anna Jidenius (8a)

27. Kidnappningen

“Hur var uteritten” frågade mamma. “Den var underbar, vi såg en flock med hjortar och en älg” svarade jag. “Okej, det är middag om 40 minuter” sa mamma “OKEJ” Nästa morgon gick Alina till stallet som låg några meter bort. “MAMMA! MAMMA!” skrek jag. “Mamma, kom till stallet!” “Vad har hänt? Varför skriker du? “Hon vill inte resa sig! Vad ska jag göra, ska jag ringa veterinären? “Ja, skynda, jag går och är med Julia.” “Veterinären kommer så snabbt han kan.” När veterinären kom var det för sent. Julia var död. Efter det ville Alina inte ha någon häst, hon ville inte ens se en häst men i hjärtat visste hon att hon alltid kommer att gilla hästar. Efter en tid kände Alina att det var någon vid hennes sida hela tiden. Det kändes som att de var något som flåsade i nacken men när hon vände sig var det ingen där. Alina kände sig rädd men hon tänkte att det snart skulle vara över, men det fortsatte. När hon en dag gick till stallet för att städa där kände hon att det var någon i stallet men när hon kollade runt var det ingen där. Det gjorde ont i henne varje gång hon såg en häst även om det var många veckor sen det hände och hon saknade Julia så otroligt mycket.

Det kändes som om jag inte kunde andas. Jag låg i bagageluckan och det var så trångt så jag kunde knappt röra mig. Jag hade tejp för munnen, därför kunde jag inte ropa på hjälp. Jag och pappa skulle åka hem efter att vi hade varit och handlat. När jag satte mig i baksätet så satte pappa in alla varor i bagageluckan. Jag hörde en stark smäll och kollade snabbt bak. Jag såg inte pappa längre men bagageluckan var stängd. När jag tittade fram såg jag en främmande man. Det sista jag minns var att jag fick ett hårt slag i tinningen av ett kargt föremål så att jag tuppade av och sedan minns jag ingenting. När jag vaknade upp såg jag att jag låg i en bagagelucka. Jag hann inte ens försöka hitta en utväg innan bilen stannade. Bagageluckan öppnades av en man som jag aldrig sett förr. Han hade brunt hår, lysande blåa ögon och en stressad blick. -Rör du dig eller skriker du så dödar jag dig, sa han med en hotande röst. Han höll upp en skruvmejsel mot min hals medan han sa det. Jag sa ingenting och rörde mig inte alls. Han stängde bagageluckan hårt, satte sig i bilen och satte radion på högsta volym innan han började köra. Jag använde min tunga för att få bort tejpen. Jag tog mig ur repet runt mina händer med hjälp av en spade som låg i bagageluckan. Sedan tog jag ut min mobil ur min ficka och ringde 112. -112 vad kan jag hjälpa dig med? -HJÄLP! Jag har blivit kidnappade, HJÄLP MIG!!! -Vänta, vänta ta det lugnt, kan du beskriva vart du är? sa kvinnan medan hon spårade numret.

“Mamma det känns som om det är någon som följer efter mig” sa hon. “Som om det är någon som andas i min nacke men när jag vänder mig så är det ingen där”

-Jag är i en bagagelucka, sa jag flämtande efter luft. Min kropp var fortfarande i chock efter att ha vaknat i bagageluckan.

“Okej, men vad kan det vara? Det kanske är bra om vi frågar ett medium om hon kan se vad det kan vara. Okej?”

-Det ser ut som en gammal bil.

“Okej”

-Nej det gör jag inte.

“Hej, jag heter Sofia” sa Sofia.

Det ska finnas en lucka som du borde kunna ta bort för att komma till ljuslyktan.

“Hej, jag är Anna och detta är min dotter Alina” sa mamma. “Okej, ska vi se vad det är som följer efter dig” sa Sofia. “Jag ser en svart häst med vit bläs och vita strumpor på alla ben och kan jag få be dig att gå runt i rummet lite, Alina” Alina gick runt i rummet tills Sofia sa att det räckte. “Hästen följer dig hela tiden så vi hittade den som gjorde dig så nervös men varför? Jag har då aldrig sett en häst så här lojal efter livet” sa Sofia. “Jag tror jag vet” sa mamma. ”Vi hade en häst som hette Julia och såg precis ut som du beskrev hästen och bara på tre månader blev de två oskiljaktiga.”

-Kan du se om det är en gammal eller ny bil? sa kvinnan. -Bra, ser du någon utväg? sa kvinnan.

-JAG SER DEN!! -Okej, försök att ta bort den nu. -Okej, vänta. Jag kröp några centimeter fram till luckan och började försöka ta bort den med mina händer. Efter någon minut så lyckades jag. Jag fick bort den. -Okej, försök att ta bort lyktan nu, sa kvinnan. Jag slog och slog med handen och till slut lossnade den, lyktan gav ifrån sig ett lågt ljud när den slog mot vägen. Men jag var fortfarande orolig att mannen skulle höra. Jag tittade ut genom hålet. -Kan du se om du är på en motorväg eller en gångväg?

“Ja, det förklarar en del men aldrig har jag sett något sånt” sa Sofia. “Men en sak vet jag, hon kommer vara med dig vad du än gör och när du dör kommer ni vara tillsammans igen.”

-En motorväg!

“Tack för hjälpen, hur mycket kommer det att kosta?” frågade mamma. “Det var så lite och det kostar 150 kr” sa Sofia.

Kvinnans kollega fick ett samtal från en kvinna att hon såg en röd bil och på baksidan av bilen så stack det ut en arm ut från bagageluckan, alltså jag.

“Hej då Sofia” sa mamma.

-Kan du kolla registreringsnumret?

“Hej då” sa Sofia.

Kvinnan i bilen körde närmre den röda bilen.

De gick och vinkade av Sofia.

-XTO253.

“Ja där ser man, det var inget att vara orolig för” sa mamma. “Nu är hon med dig hela tiden.”

-Tack för din hjälp.

Alina sa inget men Anna visste att det var mycket att ta in men att Alina kände sig så lycklig.

Alicia Berg (8k)

Gränsen mellan liv och död

26. JULIA

-Sätt din arm igenom hålet och vifta. Jag gjorde som kvinnan sa.

Samtalet är avslutat och de söker upp registreringsnumret, Michael Foster. -Vi vet vem mannen är, han heter Michael Foster. Filippa frågar om kvinnan är kvar eftersom hon inte har sagt något på jättelänge. Kvinnan säger:

-Vi har skickat en helikopter och en polisbil nu för att försöka hitta dig.

28. Lonely in the woods

Jag ger inte ett riktigt svar och gråter bara tyst.

Vi springer så fort vi kan…

-Var kvar i telefonen, säger kvinnan.

Jag har alltid känt Madison och Harper ända sen BB, vi växte upp tillsammans som trillingar. Nu är vi 16 år gamla och vi har alltid gått i samma förskola, skola och så vidare. Vi har även alltid bott på samma ställe bredvid varandra i radhus. I allt har vi alltid varit exakt likadant. Det har precis blivit sommarlov, så det är första dagen på sommarlovet och ända sen vi var fem år har vi alltid dragit till klipporna. Klipporna är ett speciellt ställe för oss, ingen annan känner till det förutom vi. Det är gömt i närheten där vi bor. Det ligger, alltså hur ska man förklara, det är en avspärrade väg fast man svänger in bland några träd i stället för att fortsätta gå och där har vi vårt hemliga fria ställe där vi är “impressive” hela tiden. Vi känner till allt där fast vi har tydligen råkat missa en sak. Vi har precis dragit till klipporna och vi ska precis dyka i men så hör vi något konstigt, typ som ett starkt ljud från kanske en pinne som kastas eller något. Jag, Madison och Harper springer och försöker kolla vart ljudet kommer ifrån.

-Vi ska göra allt vi kan för att försöka hitta dig, ser du något du kan använda i bilen? Det finns en burk med färg. -Öppna den och häll ut det genom hålet. Filippa öppnar målarfärgen och häller ut det.

-Okej, snälla hitta mig, säger jag till kvinnan med en skrämd röst. Mannen svänger hastigt bilen mot ett annat håll och jag vet inte längre vart jag är. Jag tittar ut genom hålet och ser att jag är i en stad. Bilen stannar och jag blir helt skräckslagen för jag vet inte vad som kommer hända sedan. Bagageluckan öppnas. Han har stannat bilen på någon övergiven parkering. Han tar tag i mig hårt och släpar mig in till en annan bil. Jag skriker och kämpar emot. Jag skrek hans namn:

Gränsen mellan liv och död

-Michael Foster! Han ger inte ett riktigt svar, jag ser bara att han börjar bli röd i ansiktet av ilska. Han tar bara i mycket hårdare så att jag får ont. Jag blir rädd och slutar skrika och kämpa emot. Han lägger mig nu i bagageluckan i en svart bil, jag ligger tyst en stund tills han startar bilen. Jag tar upp min mobil ur min ficka men då ser jag att mobilen var död. Jag får panik, skriker och gråter är det enda jag gör. Jag förlorar verkligen allt hopp. Plötsligt kraschar bilen av att en polisbil kört in i den. Bilen åker av vägen och rullar ner för en kort backe. Bilen är upp och ner, jag känner att jag har blod i min panna. Jag kan inte röra mitt vänstra ben. Jag kollar på det vänstra benet och ser att det är en stor metallbit i den som liknar en pinne. Jag måste hålla mig lugn så att jag inte förblöder. Jag vet inte hur länge jag ligger i bilen. Jag kan känna hur allt mitt blod åker ner till huvudet, det känns som om mitt huvud väger ett ton. Det enda jag ser är skog och en mans skor som kommer gående mot mig. Han öppnar bildörren och sliter mig hårt ur bilen. Det är mannen som kidnappade mig. Jag kan inte se klart men jag ser några polisbilar komma. Han vet att han kommer att bli tagen av polisen så han vet inte riktigt vad han ska göra. Både han och jag står upp, eller han håller mig. Han har en kniv mot min hals och inväntar polisen. Två polisbilar kommer från båda hållen. Poliserna kliver ur bilarna och tar fram sina pistoler och riktar den mot mannen, de säger... -Michael Foster! Släpp flickan, Om du inte släpper henne kommer vi skjuta dig, skriker en av poliserna. Michael funderar i någon sekund. Jag känner en hård knuff i ryggen och helt plötsligt ligger jag på marken. Jag sneglar upp mot mannen som kastar kniven mot mig och träffar mig i magen. Båda poliserna skjuter honom, ett skott i armen och ett i magen. Michael ligger på marken. En av poliserna springer till honom medan den andra springer till mig. När polisen kommer fram till Michael så hugger Michael polisen i benet. Polisen skjuter hastigt ett skott i hans panna medan han skriker efter att ha blivit knivhuggen. Men Michael var död nu, min kidnappare levde inte längre. Jag känner mig lite lättad men är fortfarande i chock över allt som har hänt. Medan en av poliserna ringer efter ambulans så försöker den andra polisen prata med mig men det kommer inte några ord ut ur min mun. Allt går bara så himla fort, Jag kan inte se klart, allt blir bara mer och mer suddigt med tiden. Jag kollar upp mot polisen och säger med min darrande röst:

-Det måste kommit en bit ifrån annars hade ljudet varit mycket tydligare, säger jag. -Men vart kan det varit vi är ju alltid dom enda här inga andra barn vågar gå hit och dom vuxna lyder ju alltid skyltarna, svarar Harper. Madison säger: -Ja, det har ju inte varit någon här på kanske 50 ,60 år varför skulle det komma några nu liksom? -Där, där vid buskarna! Harper, du kan väl rista i varje träd med den här stenen så vi hittar tillbaka? säger jag. -Ehh, aa, ja visst, men vänta måste vi gå in!? Det är inga buskar det är träd och ännu mera träd och ännu mera och ännu mera, faktiskt så vet vi inte när det slutar. Skogen ser så djup ut att om jag ska vara ärlig så vill jag först inte gå in. Vi går alla in skogen. Harper pratar hela tiden om hur dålig den här idén är men jag och Madison vill kolla oss omkring. -Nej, snälla vi går tillbaka nu vi har gått så långt nu och jag kommer inte ihåg vägen tillbaka så jag kan inte gå själv, säger Harper. -Vänta nu Harper, det var du som skulle rista i trädet, säger Madison. -Aa, juste. Jag visste väl att det va någonting men jag va så rädd så jag glömde. -Men va, nej, öhh, okej, ingen panik nu! säger jag. Madison skriker: -Ingen panik?! Ingen panik!! Vi är mitt ute i ingenstans och du ber mig att inte ha panik! Jag tänker tyst för sig själv: “Madison har panik för att vi är fast här ute. Harper är rädd och vill hem och om jag inte gör något fort kommer Madison och Harper börja springa av panik. Då blir det ännu svårare att hitta tillbaka när jag först måste hitta dem.” -Vänta kolla på det här trädet. Det är som typ ett …. AHHHHHHHH!! öhh, säger Madison. -O herregud!! Madison? Okej, ta det lugnt. Andas, jag ska hjälpa dig okej?!, säger jag.

-Hälsa min mamma och min pappa att jag älskar dem.

-Ahhhh vad? Va? men hur? Vad hände? Omg!!, ropar Harper.

-Du kommer få träffa dem igen, kämpa på. Det är inte så lång tid kvar tills ambulansen är här, säger polisen medan han försöker hålla mig vaken.

-Jag vet inte, säger jag. Spjutet det kom bara från ingenstans och det ser ut som det träffa magen …

Polisen hade både sina händer på min mage för att stoppa blödningen, men det bara fortsätter att rinna. Jag känner mig svag nu. Jag börjar kvävas så polisen får köra mun-mot-mun-metoden. Jag är helt bort, jag kan inte se eller tänka klart. Allt blir svart...

-Kommer hon klara sig eller vadå!!?

Hannah Bright (8o)

Harper frågar mig: -Ser jag ut som en doktor? Det är inte så att jag precis är van vid att dra ut ett spjut från mina bästa väns mage, men jag ska göra så gott jag bara kan! -Vänta! säger jag. Om du och jag inte gjorde det och inte Madison.

-Javisst! svarar Harper. Jag kollar på Madison och hon ser så rädd ut jag förstår inte hur det här kunde hända och allt är mitt fel… -Ahhhhhhhhhh… hörs det från Harper. -Harper! Harper!! Åh nej hallå!!!! Harper kan du höra mig?!! ropar jag. “Jag vet inte vad jag ska göra, Harper är borta, Madison är skadad och jag vet inte vad jag ska göra.” tänker jag. -Amanda lyssna..säger Madison. -Va, vad va det?... Harper!? säger jag desperat.

Agnes Alkestig (8h)

29. Låg puls Det blåser mycket på den höga bron, egentligen får man inte gå här men ingen verkar bry sig om vad jag gör. Bron är bara till för bilarna så att de ska kunna komma över till andra sidan floden. Det finns en liten risk att jag skulle kunna bli påkörd men vad spelar det för roll, jag dör förhoppningsvis oavsett. Men om jag inte hoppar snart kommer jag orsaka en seriekrock och då är det är kanske inte bara jag som dör. Många bilar som kör förbi mig tutar, kanske bara för att jag ska flytta på mig så att de inte ska köra på mig, men ingen stannar. De stannar inte ens när jag börjar klättra på staketet, eller sätter ena benet över andra sidan av staketet. Det visar verkligen hur mycket folk bryr sig, de skulle ju lika gärna rulla ner fönsterrutorna och heja på, kanske till och med ropa ut ordet ‘hoppa’. Det kanske är det de menar när de tutar, att de vill att jag ska hoppa. Gör man ingenting bryr man sig inte, det har jag fått lära mig genom alla år jag gått igenom den hemska mobbningen. Inga lärare har gjort någonting, inga andra elever heller. De har bara stått vid sidan av och kollat på, kanske till och med skrattat lite. Mina föräldrar gjorde inte heller något, det visste väldigt lite om det som hände men bara att jag säger att jag inte trivs borde väl vara nog för att de ska bry sig. Jag lämnade såklart ett brev, ett brev till alla personer som betytt någonting i mitt liv. För att få en chans att säga hejdå. Jag skickade ett brev till Alexander, min bästa vän. Eller ja, min gamla bästa vän, han flyttade till en annan stad. Den ligger inte väldigt långt bort men tillräckligt långt bort för att han inte kan hälsa på. Han visste inte vad jag skulle gå igenom när han flyttade, så han kunde ju inte hjälpa mig. Men vi har egentligen tappat kontakten helt, så jag har ju egentligen ingen anledning att leva längre. Jag skickade också brev till mina mobbare och mina föräldrar. Jag skrev inte så mycket till mobbarna, vad skulle jag egentligen säga till dem som fått mig att hoppa idag, grattis? Eller kanske god jul? ‘Dö’ ropar de efter mig i korridorerna på skolan ibland, för att de inte vill att jag ska leva kvar på denna jord. För att i deras ögon är jag inte värd mer än smutset under deras skor. Tårarna rinner ner på mina kinder när jag tänker på vad jag ska göra, jag är inte rädd för att dö. Tvärtom är jag rädd för att inte dö, för vad alla kommer säga till mig om jag överlever eller hur de kommer se på mig. Kanske kommer jag till helvetet för att jag inte valde att leva mitt liv, men helvetet kan inte vara så farligt i jämförelse med vad jag gått igenom. När jag torkat tårarna slänger jag över mitt andra ben över staketet så nu sitter jag här dinglandes med benen över det frusna vattnet. Om jag inte dör av fallet kommer jag definitivt frysa ihjäl. Det fanns tydligen någon som brydde sig tillräckligt för att ringa polisen, jag hör sirenerna en bit bort och om de inte ska “rädda” mig måste jag hoppa inom minuten. Jag trodde inte att känslan jag skulle få innan jag dog var stress, stressen att dö till och med.

-Stopp! hör jag en manlig röst ropa bakom mig. “Stopp” är det enda han säger, det är som att jag är en brottsling som han befaller att stanna. Men jag är ju ingen brottsling, jag om någon är offret här. Eller är det kanske de stackars mobbarna som inte längre har någon att mobba, det kanske är vad alla andra tycker. Det var säkert därför någon ringde polisen, för att mobbarna inte skulle förlora sin enda slagkudde. Jag vänder blicken bakåt och ser en polisman springa mot mig. Det är nu eller aldrig som jag måste släppa taget. Så jag gör det, först med vänster hand och sedan med höger. Jag faller, det tar inte lång tid tills jag träffar vattnet under mig, det är egentligen inte vatten utan ett tjockt lager is, men den krossas av min tyngd bara där jag landar, det var då jag slutar känna, jag känner ingenting längre. Om jag fortfarande skulle känna, så skulle jag känna hur det kalla vattnet omringade mig, och hur jag var fast under isen. Jag skulle få känslan av panik när det iskalla vattnet letade sig in i mina lungor istället för syret som jag så desperat försökte andas in. Men nu känner jag ingenting av det, jag känner mig bara medveten, medveten om att jag finns, medveten om att jag sakta flyter iväg. Isen över min kropp krossas och jag dras upp, men det är inte jag utan bara min kropp. När de tar min kropp känns det som att jag rycks ur den och placeras vid sidan av. Det känns konstigt att se mig själv så här, död är nog ett passande ord. Jag står här obemärkt, det är som att jag är ett spöke. Men det är inte så jag skulle beskriva det, spöken är sådana som man klär ut sig till på halloween, när man bara trär ett lakan över kroppen och klipper hål som ögon. Ambulanspersonalen tar hand om min livlösa kropp, det kanske går att få tillbaka mig i livet. En kvinna sätter två fingrar på min hals för att känna om jag har puls, hon lyfter blicken och kisar med ögonen mot en av ambulanspersonalen. Han går mot henne och de lyfter upp mig på båren och placerar mig i ambulansen. Jag förstår ju inte vad hon menar, jag kan ju inte ha överlevt, det är omöjligt. De tar säkert bara hand om mig som i ren rutin. Polismannen hänger fortfarande över räcket med handen utdragen som att han fortfarande skulle kunna rädda mig och stirrar ner på min döda kropp i chock, han har nog aldrig varit med om någonting liknande. Han måste ha varit där, hängandes ganska länge eftersom att de nu redan har lagt in min kropp i ambulansen. Jag ser hur någon tar armen runt hans axlar och säger någonting för att få bort honom från räcket.

Gränsen mellan liv och död

Vem var det då som kastade spjutet?!!! -Ja, vänta, du har rätt. Vem är i skogen och kastar spjut på barn! -Harper kan du hämta lite löv!?

Från en bit bort hör jag hur någon ringer min mamma, med en sympatisk blick vilandes på hans ansikte. Jag tar några steg mot mannen och hör hur han ber henne komma till sjukhuset, att det är allvarligt. Men han säger inte än att jag är död, det kanske är någonting man säger direkt till personen. Jag följer med i ambulansen till sjukhuset, ambulanspersonalen är ju dock helt omedvetna om det, jag är ju osynlig. Men det känns skönt att någon bryr sig om jag dör, även fast det är deras jobb känns det som att jag i alla fall är värt någonting mer än smutset under deras skor. Jag kanske är lika värd som den lena sanden på de solvärmda stränderna. Mina föräldrar möter ambulansen vid akuten och de tar snabbt in min kropp till akuten och börjar med hjärt-och lungräddning. Menade kvinnan som tidigare känt på min puls att det fanns hopp, att jag kanske överlevde fallet? Det vill jag ju inte, jag vill att min kropp ska begravas och att min själ ska fara vidare. Att jag ska få ett avslut. Jag går mot min kropp för att känna efter om jag faktiskt har en puls eller om de bara behandlar mig för att det är rutin, för att de måste försöka få liv i mig igen. Jag tar på halsen där kvinnan från tidigare hade tagit. Sekunden jag nuddar min egen hals blir det som att hela min kropp slits itu men sätts ihop igen bara en halv sekund efter. Allting blir helt svart, inte ens ser jag ett sådant mönster man brukar se ibland när man blundar för hårt, det är bara helt kolsvart.

Filippa Wiltén 8k 35

30. Mardrömmen

Gränsen mellan liv och död

Jag vaknade upp av ett skrik från vardagsrummet. Då sprang jag ner för trappan med rädsla för att se vad det var som lät och när jag kom fram till vardagsrummet så såg jag min mamma ligga på golvet i en pöl av blod. Jag gick fram till henne gråtande med tårar rinnande ner för mina kinder. Det var då jag såg min pappa sitta vid köksbordet med en blodig kniv i handen och hans ögon var lila. Han ställde sig upp och började gå mot mig långsamt. När han kom fram till mig sa han tack och tryckte in kniven i mitt hjärta och drog ut den. Jag föll ner på golvet och såg hur min pappa tryckte in kniven i sitt egna hjärta och föll ner på golvet. Jag vaknade upp och gick ner till köket för att äta frukost med min mamma för min pappa hade redan åkt till jobbet. Medan vi åt frukost så berättade jag för min mamma om mardrömmen jag hade haft. Jag berättade exakt som den var för min mamma och hur den kändes så verklig som att det hände på riktigt. Efter frukosten skulle mamma till jobbet, jag skulle vara hemma och senare på kvällen skulle jag och några kompisar gå bus eller godis. Jag skulle klä ut mig till en läskig clown som Pennywise the Dancing clown från filmen It som kom ut år 2018. När mamma hade gått så gick jag upp till mitt rum och ringde min bästa kompis Oliver på Facetime. För att prata om vilket kvarter vi skulle gå bus eller godis i. Efter vi pratat så gick jag ut och åt lunch på en restaurang med mina föräldrar. På restaurangen så var nyheterna på och de berättade om en insekt som kallas cikada. Cikadan kan ta över en människa och styra den och om du blir styrd av cikadan så blir dina ögon lila. När jag hörde den sista delen tänkte jag att det inte kunde vara möjligt att en insekt kunde styra en människa. Men jag blev rädd för att jag hade drömt om det den natten. Mamma frågade mig om jag hade drömt om något liknande och då svarade jag ja. Pappa frågade mig vad jag drömde om, jag berättade för pappa vad jag drömde om och han tyckte det var ett läskigt sammanträffande. Efter vi åt lunch så gick mina föräldrar tillbaks till sina jobb och jag gick hem för att fixa mig till kvällen. Jag blev klar med det sista sminket och Oliver och hans mamma skulle hämta mig ungefär vid halv sex, för vi skulle åka till ett annat kvarter med ett jätteläskigt hus. Jag har hört historier om en gammal gubbe som bodde i det huset och hur han gillade insekter och sånt. En natt så försvann han bara utan ett enda spår av vart han kunde tagit vägen. Jag gick och satte mig på soffan och satte på tv:n för att jag inte hade något att göra medan jag väntade på Oliver.

Tjugo minuter senare Oliver ringde mig och sa att de var utanför. Jag tog min påse och gick och satte på mig mina skor och gick ut genom dörren och in i Olivers mammas bil. Vi åkte till ett kvarter som var ungefär tio minuter från vårt egna kvarter. När vi var framme så släppte Olivers mamma av oss vid ett hus och så åkte hon hem igen. Vi gick från hus till hus och knacka på och frågade sa “Bus eller godis?”. Ungefär en timme senare så hade vi plingat på alla hus i kvarteret utom insektsgubbens hus. Jag ville inte gå till det huset för jag tänkte att det inte bodde någon där men Oliver ville verkligen gå och plinga på. Han bad mig flera gånger. Då tänkte jag, vad var det värsta som kunde hända liksom. Vi började gå mot huset och vi kännde hur vår omgivning försvann. När vi kom fram till dörren plingade jag på dörrklockan. Ingen öppnade så jag plingar igen, ingen öppnar. Precis när jag plingade en gång till så är det en gammal gubbe som öppnade dörren och tog tag i min arm och sa: “Om du plingar igen så kommer jag va din värsta mardröm”. När han sa det så såg jag att hans ögon var lila men jag tänkte inte så mycket på det. Jag ryckte bort min arm och säger förlåt och att jag inte skulle plinga igen. Vi gick därifrån och Oliver ringde sin mamma för att hämta oss.

Tio minuter senare Olivers mamma kom och hämtade oss och så åkte vi hem. När vi kom fram till mitt hus så tackade jag för skjutsen och för en trevlig kväll. När jag gick in i huset så var mamma och pappa hemma och mamma hade lagat lasagne till middag. Vi åt middag och efter så gick jag och duschade och borstade tänderna för jag hade skola imorgon. Precis när jag skulle gå och lägga mig så fick min pappa ett telefonsamtal från sitt jobb så han var tvungen att åka ut men jag gick och la mig. Mitt i natten så vaknade jag upp av ett skrik. Jag kollade på klockan och den var tre på natten. Jag sprang ner för trappan med rädsla för att se vad det var som lät och när jag kom fram till vardagsrummet så såg jag min mamma ligga på golvet i en pöl av blod. Jag tänkte att det var precis som i min dröm. Jag började gå varsamt fram mot min mamma och då såg jag min pappa sitta vid köksbordet med en blodig kniv i handen och hans ögon var lila. Han ställde sig upp och började gå mot mig långsamt. Jag började springa mot mitt rum och han sprang efter. Han fick tag i mitt ben när vi var i trappan så att jag ramlade och slog i huvudet. Han drog mig tillbaka till vardagsrummet, jag försökte rycka loss men han hade ett riktigt starkt grepp om mig. När vi var i vardagsrummet så tryckte han in kniven i mitt hjärta och drog ut den. Jag föll ner på golvet och såg hur min pappa tryckte in kniven i sitt egna hjärta och föll ner på golvet.

Williams Tsoi (8h)

31. Mellan liv och död Jag ser omkring mig och allt jag ser är de små barnen som leker i snön med stora leenden i sina ansikten. Två män går förbi mig och kollar på mig konstigt som om jag hade gjort något dumt mot dem. Den ena var ganska konstig, han viskade något till den andra. Jag fortsatte gå med full fart och med ökande puls. Jag såg ur ögonvrån hur de gick fortare och fortare, jag kände att de började springa emot mig och då kom rädslan. Ingen av dem som gick bredvid mig frågade vad som pågick utan alla kollade på mig som ett frågetecken. Jag tänkte på varför ingen sa något och varför de ignorerade mig som om jag hade gjort något dåligt. Även om jag inte förstod något så visste jag att något var fel. Jag sprang åt vänster, när jag sprungit ett tag så kom jag in i en skog. Jag såg ingen annan och solen hade redan gått ner och den fula konstiga mannen följde efter mig fortfarande. Jag fick fortsätta springa annars skulle han hinna i kapp mig. Det var svårt att andas och jag fick håll sista minuten innan jag ramlade. Paniken tog över hela min kropp och mannen med det mörksvarta håret och rynkorna i ansiktet stod bakom mig som en stock. Jag försökte ta mig upp men hans stora hand höll fast mig. Han drog mig tillbaka men min vilja och min rädsla var större, jag sparkade honom hårt och han ramlade omkull. Jag hade inte all energin kvar efter allt som hade hänt mig. Jag ställde mig på mina egna ben och börja springa, det dröjde lite tills att jag märkte att jag hade blivit skadad och att jag blödde vid mitt högra ben. Det var som gränsen mellan liv och död så det gjorde att jag sket i mitt ben och fortsatte springa allt vad jag hade. Det började bli dimmigt i mina ögon, allt var såsom en mardröm och allt jag ville göra var att ge upp men jag visste att om jag gav upp så skulle jag nog vara död. Så jag var tvungen och stanna och fråga vad de var ute efter och vad de ville mig. När jag stannade och kollade bak så var ingen bakom mig och när jag inte såg någon fick jag panik. Sedan slutade mina tårar rinna. Allt snurrade runt i mitt huvud och jag hade många frågor: “Vart tog han vägen?” Men

Det hade gått fem veckor men polismännen hade varken ringt eller skickat brev. Det gick tre dagar till men på de fjärde dagen ringde min mobil och det var ett dolt nummer och jag svarade. Och äntligen var det ett samtal från polisen. De sa att de två männen hade hittats och att de satt i häktet. Det var helt magiskt, det var lätt den bästa dagen i mitt liv. Det kändes som att jag var mig själv igen.

Laila Kaid Yusuf (8j)

engelska. Ingen av oss gillade den lektionen så vi funderade på att skolka, men allt slutade med att vi gick dit ändå. Efter skolan så sa jag hejdå till David och vi gick åt olika håll, när jag kom hem så satte jag mig i rummet och började skriva på ett brev. Brevet handlade om min dag, när brevet var klart så tog jag fram en snara. Precis när jag skulle hänga upp den så knackade det på dörren, jag tog ner snaran fort och gömde den. Det var mamma som knackade, hon ville bara säga vad klockan var. Jag satte mig i sängen och tog fram rakbladet när det knackade igen, jag la tillbaka det och öppnade dörren. Det var ingen där, jag måste ha hört fel. Jag la mig i sängen och somnade ganska fort, när jag vaknade var det lördag. Jag tog fram snaran igen och satte upp den, sen ställde jag mig på en stol och la snaran runt halsen och drog åt. Jag sparkade undan stolen och sen blev allt svart, i mörkret såg jag ett ljus. Ljuset tog tillbaka till verkligheten, inget av det jag gjorde hade hänt. Jag levde igen, jag gick till garderoben där snaran låg och så tog jag fram den igen. Jag hängde upp den och ställde mig på stolen, stolen försvann under mig och jag föll. Allt blev svart igen och ljuset tog tillbaka mig igen. Jag gav upp, jag ville inte gå igenom det igen. Jag brände upp snaran i skogen och kastade mina rakblad, jag blev glad igen. Ljuset hade räddat mitt liv två gånger, jag förstod äntligen vad ljuset var. Ljuset var min familj, som älskade mig och skulle göra vad som helst för mig.

Elenor Kristoffersson Gustafsson (8j)

32. När allt började om Det var en mörk kväll, jag låg i sängen och tänkte på hur du sa att jag inte var värd något. Jag kollade på en bild av dig och fick tårar i ögonen, vem visste att det var så här jobbigt att förlora en vän. Ingen frågade hur jag mådde för dom visste att svaret skulle vara “bra” eller “okej”. Jag öppnade min låda på sängbordet och tog fram ett rakblad, jag började pressa det mot min hud. Jag pressade hårdare tills jag såg blod, resten tror jag att ni fattar. Jag somnade efter en stund och när jag vaknade så kände jag på mina ärr och tänkte: “Ingen bryr sig om man mår dåligt, inte på riktigt iallafall”. Jag gick upp och tog på mig kläderna som jag hade lagt fram, jag kollade mig i spegeln och ångrade att jag hade valt dom kläderna. Jag satte mig vid bordet i ena hörnet av mitt rum och började sminka mig, det såg ut som skit men jag hade inte tid att göra om det. Jag gick ner för att ta något att äta när jag kom på hur illa jag skulle må om jag åt något, så jag gick och borstade mina tänder istället. När jag gick till bussen så fick jag ångest över hur jag såg ut och över alla mina tankar om mig själv, bussen var tom när den kom. Jag satte mig i mitten av bussen och satte igång musik, jag lutade mig mot fönstret för att kunna slappna av. När bussen var framme vid skolan så hoppade jag av, väl inne i skolan så la jag min jacka och väska i mitt skåp. Jag tog fram mina böcker och började gå mot lektionen, när jag gick in i klassrummet så gick jag till min plats och då kom David. David var den enda personen jag litade på, han hade alltid funnit där för mig. Vi började prata och sen började lektionen så han gick till sin plats, när lektionen var slut så gick jag till skåpen och la in mina grejer. David kom till mig och vi gick till cafeterian för att prata, vi pratade om allt möjligt. Tiden gick och nästa lektion började, det var

33. OLYCKAN Klockan är 00:25 och det regnar, jag åker på väg 76 till Gävle. Jag har inte sovit på ett dygn sen jag åkte från Vordingborg i Danmark och håller på att somna när någon ringer mig på min mobil. Det är min vän, jag svarar men just då så springer en älg ut på vägen. Jag hinner inte bromsa i tid så jag flyger av vägen ner i ett djupt dike.

Gränsen mellan liv och död

det fanns inget svar till mina frågor utan allt var så förvirrande. Jag såg en backe från långt håll, jag gick dit. När jag hade tagit mig ner såg jag många bilar åka förbi mig, jag visste inte vad som hade hänt men allt som jag kunde tänka på var att jag hade hittat ut. Det var en polisbil som åkte förbi mig, jag satte upp min hand snabbt för att visa ett tecken på att de skulle stanna. Polisbilen stannade och jag berättar allt som har hänt. Poliserna bad mig att följa med till polisstationen för ett förhör, då började mina tankar gå vart som helst: ”Tänk om jag dödade mannen med det mörkt svarta hår när jag sparkade honom”. Jag började må dåligt och allt började bli läskigare när jag satt i den stora polisbilen. ”Vi är framme” sa en av polisen, de tog mig direkt till ett isolerat rum. För mig var det konstigt. det var första gången i mitt liv jag följde med polisen till ett förhör. De ställde en massa frågor som jag själv inte visste svaren på. Jag fick berätta allt en sista gång och mer detaljerat och polismännen antecknade allt jag sa. Sedan sa de att de förstod situationen jag var i och att jag var rädd. De sa att jag kunde ta mig hem och att de skulle höra av sig till mig.

Bilen ligger upp och ner, gasolin läcker och jag har fastnat i bältet och krockkudden. Nu är klockan 01:12 och det är minus fjorton grader i mitten av december. Jag lyckas fumla fram min ”pocket knife” som jag använder för att skära upp bältet men jag råkar också skära upp min hand mer än den redan var efter kraschen. Nu måste jag bara lyckas sparka ut dörren så att jag kan åla ut och leta efter hjälp. Jag sparkar vilt med alla mina krafter på dörren tills den äntligen faller av bilen. Jag tar min halvtrasiga mobil och krälar ut. Jag har skadat mitt huvud, så jag är utknockad och har glömt var jag är. Jag trycker på startknappen för att se vad klockan är, det står “02:42”. Jag bestämmer mig för att ringa 112 men just när jag skrev 11 så stängs min mobil av. Jag går längs vägen och ser en bil som kör mot mig, han verkar se mig och min bil nere i diket så han bromsar. Han säger till mig: -Hoppa in så kör jag dig till akuten! Så jag hoppar in. Han kör längs vägen mot Gävle men sedan svänger han åt ‘fel håll’, nu åker vi på en trång grusväg. Jag frågar: -Vart åker vi? Han svarar inte och nu ser jag en liten stuga på slutet av vägen. Mannen tar upp en näsduk som har en spritaktig lukt. Han stannar bilen och innan jag hinner säga något så trycker han näsduken mot mitt ansikte så jag somnar.

Filip Lidström (8i) 37

34. Olyckan Vi springer så fort vi kan…. Vi var tre helt normala tonåringar, som brukade småbråka med våra föräldrar. Men tre år senare... När våra föräldrar är på väg hem från en fest så krockar de med bilen och ambulansen hinner aldrig i tid. Vi springer så fort vi kan nerför gatan mot bilen.

Gränsen mellan liv och död

-Vi måste få ut dem fort, ropar Agnes. Hämta något att klippa upp bilbältet med! Linn och jag springer in och hämtar alla saxar vi kan hitta, vi går ut i garaget. Jag öppnar en låda på arbetsbordet och tar fram häcksaxen. Sen springer vi ut till Agnes. Hon tar häcksaxen och ska precis öppna dörren till bilen men den är låst. Hon slår sönder ett fönster på bilen och klättrar in för att klippa loss våra föräldrar. Jag och Linn tar också en varsin sax och ska hjälpa till. När alla bälten är sönderklippta så öppnar vi alla dörrar på bilen och drar ut våra föräldrar. Jag och Linn springer in i garaget och hämtar kärran och åker tillbaka för att det ska gå fortare ner till Agnes som står nedanför backen. Vi hjälps åt att lägga våra föräldrar i kärran och börjar springa till cyklarna för att ta dem till sjukhuset. Linn och jag spänner fast kärran på cykeln medan Agnes hämtar hjälmar och filtar till våra föräldrar. Vi sätter på oss hjälmarna och tar Linns familjecykel den har tre sitsar och ett ställe där man kan sätta fast kärran.

-Det var sjukhuset! skrek hon av glädje. - A?!?! sa jag och Linn i munnen på varandra. -Vad sa de? frågade jag. Agnes svarade: -Våra föräldrar får komma hem nästa vecka! -JAAAAAAAAA skrek jag och Linn i munnen på varandra.

-Det tar tjugo minuter om vi cyklar genom stan, men om vi tar vägen genom skogen tar det bara tio minuter ropar Agnes.

Nästa dag ringer det på dörren hos mig. Jag och Linn går ner för trappan för att se vem det är… det är våra föräldrar. Vi öppnar dörren och kramar dem och sen går vi in. Jag och Linn gör frukost åt alla medan vi ropar på Agnes och ber henne komma ner för att äta. Men hon vet inte vilka som väntar där nere på henne. Några minuter senare kommer Agnes ner för trappan, hon hör sina föräldrar ropa på henne. Hon springer fram för att krama dem. Sen äter vi middag och kollar film med våra föräldrar.

-Vi tar den snabbaste vägen skriker jag och Linn i munnen på varandra.

Rebecca Nilsson (8h)

Vi cyklar så fort vi kan mot sjukhuset. När vi väl kommer fram så springer Agnes in medan jag och Linn kopplar loss kärran för att köra in den. För att vi ska slippa släpa in dem. Vi får vänta i fem minuter. Till slut är det vår tur och vi får hjälp. -De måste opereras, säger sköterskan, doktor Lena kommer strax. Vi sitter på sjukhuset i över två timmar. När sköterskan kommer fram går hon sakta genom korridoren med tårar i ögonen. Agnes förstår exakt vad som har hänt. -Är de döda? skriker jag och Linn i munnen på varandra med tårar i ögonen. -Nej de klarar sig men de kan inte åka hem, säger sköterskan. Vi springer till rummet med våra föräldrar i. Lite senare säger doktor Lena sa att de måste stanna på sjukhuset i minst tre månader. -Men var ska vi bo nu då? sa Linn med panik. Linn får alltid grov panik när det hade hänt något, till exempel som nu. Så när hon får panik vet hon inte var hon ska ta vägen. Jag tar med Linn ut till väntrummet medan Agnes pratar med doktor Lena och sköterskan. Jag ber Linn att ta djupa andetag och försöka lugna sig. Jag lovar henne att allt ska lösa sig och att hon ska få bo hos mig så länge. Vi cyklar hem när Agnes kommer ut. Jag och Linn går hem till mig medan Agnes går hem till sig för att hon behöver fixa lite saker och ta hand om sin hund. Linn har också en hund men när jag ska gå och hämta den skriker hon: -Lämna mig inte här ensam! Så jag får ta med Linn på grund av hennes panik. Vi går hem till henne och hämtar allt vi kommer behöva under tre månader. Vi tar även med mat och vattenskål till hennes hund, hon lägger ner all mat i en påse, sen går vi tillbaka hem till mig. Jag börjar med maten och hon hackar grönsaker. Sen när allt är klart bjuder vi över Agnes på tacokväll. Lite senare går Agnes hem till sig och jag och Linn startar en serie “Svartsjön” som jag velat visa henne så länge. Vi kollar på tre avsnitt och Linn tycker att “Svartsjön” är en bra serie så vi kollar så många avsnitt vi bara hinner innan vi ska gå och lägga oss. Doktor Lena har pratat med skolan om att vi inte mår bra över det som hänt våra föräldrar så vi får stanna hemma och plugga istället. Vi småpluggar hemma så vi inte ska ligga efter i ämnena

och när vi pluggar så kommer Agnes över för att plugga med oss. Vi alla äter middag med varandra varje dag, istället för att Agnes ska behöva äta ensam hemma hos sig. Det är en lördag hemma hos mig och vi har bestämt oss för att beställa mat från Max. Jag, Linn och Agnes vet hur man kör motorcykel. Så vi tar Linns pappas motorcykel för att hämta maten. Vi sätter dit extravagnen till den och så sätter jag och Linn oss där, för att Agnes är bäst på att köra. När vi kommer hem så kollar vi på serier och så äter vi vår mat medan den fortfarande är varm. Senare på kvällen ringer telefonen, jag ropar på Agnes och ber henne svara, det är sjukhuset som vill berätta att våra föräldrar får komma hem igen. När Agnes kommer tillbaka så är hon överlycklig, jag och Linn frågar Agnes vad som har hänt och vem som ringde.

35. Om du går in går DU inte ut I en liten stad som heter Riverdale som ligger i Amerika bor en tjej som heter Elena. Elena är inte så populär i skola och hon har inte så många vänner, tills Sabrina kom. De blev kompisar eller bästa vänner. Elena bor med sina föräldrar och har en lillasyster, Elena vill ha en koja men hennes föräldrar vill inte det. När Elena berättar för Sabrina får hon den fantastiska idén att bygga en, det skulle vara deras hemlighet. Varje dag efter skolan går de till skogen. Sabrina gillar inte så mycket när de är i skogen, de hör alltid konstiga ljud, men hon vill inte att Elena ska bli ledsen. De ska bygga en koja i trädet som bara dem och deras kompis Enrico vet om. En dag efter skolan gick de till kojan, den här där gången skulle de dekorera den för en halloween-temafest och de skulle stanna över natten. De var så glada för att det var första gången och de var lite nervösa. När de gick in i skogen hörde de några annorlunda ljud men de märkte inte att det var någon där, efter några minuter hördes ingenting tills ljuden närmade sig. De blev rädda men Sabrina sa att det bara var ett djur, det finns många i den där skogen. Elena lugnade sig och fortsätter att dekorera huset. Det började regna och Elena sa att de skulle gå tillbaka hem men Sabrina började reta henne och sa att hon var rädd. Det började bli mörkt och de började bli trötta. “Booom!” De hörde en till ljud men den här gången var det starkare. De sprang till kojan och gömde sig, de var så rädda och de visste inte vad de skulle göra. “Boom!” De hörde ljudet men den här gången var den närmare, deras hjärtan pumpade snabbare och snabbare. De försökte ringa men det funkade inte, någon öppnade dörren och började ropa deras namn. Det var Enrico, de slappnade av och kom ut från

Sabrina gick och letade efter någonting att sova i. Elena och Enrico letade efter någon lampa eller någon ljus, efter några minuter hittade de ett litet ljus, dem tände upp det. Elena frågade sig vart Sabrina tagit vägen, de visste inte att Sabrina var död och de visste inte att de var de som var näst att dö. De började att leta efter henne men de hittar inga spår av henne, det verkade som att hon hade försvunnit. Elena fick idén att de skulle dela på sig och leta efter henne. Elena gick in i ett rum, hon hörde ett ljud och någon tog henne bakom ryggen. Det var en man, hon skrek och sparkade honom. Enrico kom och hjälpte henne, hon gömde sig och såg hur mannen dödade Enrico. Polisen hörde henne skrika eftersom deras föräldrar hade blivit oroliga och ringt polisen. Elena var inte skadad men hon kunde inte glömma mannen som dödade Enrico och hon förstod att mannen också dödat hennes bästa vän Sabrina. Efter några år ingen pratade ingen om detta och hennes föräldrar trodde att hon hade glömt det men hon kunde inte sluta tänka på det. Men hon försökte ha ett normalt liv som alla andra.

Dikra Chkaili (8p)

Vi satt alla i ett enkelt rum nedgrävt i marken under huset. Vi satt på det kalla och fuktiga jordgolvet. Vi satt runt om värmepannan som stod mitt på golvet. Den skulle snart slockna för gasen i den lilla behållaren var snart slut i värmepannan. Då skulle det vara inget ljus. Bara ett dominerande mörker överallt. Ett mörker som skulle stänga in oss som en tjock fuktig filt. Ett mörker som skulle kväva oss inne i källarrummet, precis som det högljudda odjuret för varje sekund öppnade sina dödliga käftar om platsen där vi gömde oss och tog skydd. I det allt mer tjocka mörkret hörde vi våra hjärtan slå, hörde vi våra egna vettskrämda flämtningar, när marken skakade av krevaderna utanför, såg vi våra skrämda, stressade blickar utan att se. Hur denna natt skulle sluta visste vi inte. Ville vi inte veta. Inte ens tänka på. Vi kunde utantill berättelserna från utkanterna av vår stora stad, dit odjuret hade kommit först. Nu var det vid vår dörr. Vilken vila var det vi skulle få? Skulle vi få vakna igen? Skulle vi få se imorgon? Eller skulle vi sova för alltid? Då tystnade plötsligt oljudet utanför. Vi hörde hur dörren till huset öppnades. Långsamt lyfte vi våra blickar uppåt…

Kerles Komo (8o)

36. Oväntad imorgon

37. Pojken som drunknade i solen

Det hände nästan varje dag.

Om du vid Storgatan tar höger istället för vänster i korsningen vid Röda korset, så kommer du förmodligen efter 200 meter på Östra Trädstamsgatan först att lägga märke till byggnaden med gul puts och rödmålade fönster. Kanske undrar du varför de har så mycket vindruvor, eller varför en av de fyra ytterdörrarna är målad i en annan nyans röd än de andra. Du kanske börjar räkna alla äppelträd som står på den lilla gräsplanen mellan grusgångarna eller så lägger du märke till den vithårige mannen med glasögon som lämnar port A med en svart liten dvärgpudel och en flaska whiskey. Men trots att din vaksamhet imponerar på mig (för jag hade aldrig kunnat komma att tänka på allt det där själv) så ber jag dig ändå att vända din blick mot den gröna villan bredvid. För i det huset, på andra våningen i det nordvästra sovrummet befinner sig Helias 14 årige son, Icarus. Han sitter just nu böjd över sitt skrivbord med ett snart färdigbyggt krigsflygplan i miniatyrform framför sig. Och det enda som saknades på modellen nu var den lilla gubben som skulle sitta i cockpiten. Han hade jobbat på den i flera dagar.

Man satt med mängder av tankar i huvudet och funderade på vad man skulle göra imorgon? Var man skulle vara? Med vem skulle man vara? Vart man skulle gå? Hela tiden skulle man planera sin framtid. De närmaste dagarna. Tiden längre fram. Tiden som heter framtiden. Hela tiden. Men det som hände mig, det räknades inte. En enda natt, några korta timmar, räckte för att ändra allt för mig. Allt jag hade drömt om och planerat för. Just den natten var det ovanligt mörkt. Just den natten var det mer högljutt än någon gång tidigare. Just den natten låg dimman läskigt låg över huset vi bodde i. Ljudet av kulorna tog aldrig slut. Mina föräldrar och jag visste inte varifrån det hemska ljuden kom. Vi visste bara att det kom där utifrån. Att det kom allt närmare. Som ett odjur som lömskt smyger sig på sitt byte. Till slut var oljudet alldeles nära oss.

Gränsen mellan liv och död

garderoben. De blev så rädda att de inte kunde berätta hur rädda de hade blivit. Enrico sa att när han hörde ljudet sprang han för att se hur de mådde. ”Boom!” Elena sa att de skulle gå hem, dörren var låst. Sabrina frågade Enrico om han låste den men nej det var inte han. ”Vem låste dörren” frågade Sabrina. De öppnade dörren och gick ut, de började gå i den mörka skogen. De hade inga lampor och deras telefoner var avstängda, de hade känslan av att någon var bakom dem men vågade aldrig titta bakåt. De närmade sig en flod men de visste inte att det fanns en flod i närheten. De fortsatte att gå, i slutet av vägen var det ett litet hus. Huset var i dåligt skick och de trodde att det hade övergetts. Elena sa att de inte skulle gå in men det var för kallt och det var sent och de visste inte vägen hem. Eftersom det var för mörkt hade de inget val, de gick in i huset och det luktade död men de hade fortfarande inget val.

Egentligen så var det från början inte hans tanke att planet skulle få någon pilot. Ingen av de andra modellerna han byggt ihop hade haft den turen. “Men det här planet är annorlunda”, hade han intalat sig själv när han i onsdags plockat fram de små gjutformarna ur en av lådorna under spegeln. Hans bleka, smala fingrar knackade lätt på formen som den lilla lerfiguren var förseglad i, och han skulle precis befria sin skapelse

när klockan i rummet intill gav ifrån sig sina tunga slag. “... fem, sex, sju” räknade han tyst för sig själv innan han tveksamt reste sig upp. Hemsjukvården skulle vara här om en halvtimme; om prick en halvtimme. När han gick ut mot köket så kunde han inte låta bli att kika in i hennes rum. Hon låg alldeles stilla där bland de färgglada kuddarna och det fluffiga duntäcket. Som vanligt. Han fortsatte genom lägenheten och väl ute i köket fyllde han vattenkokaren med vatten och tog fram en teboll och den lilla plåtburken med hennes favorit-te. Lavendel luktade gott, det höll han med om, men lavendelte hade han aldrig varit så förtjust i. När vattenkokaren klickade till hällde han vattnet i en vit porslinsmugg och la sen ner den lilla bollen med bladen i muggen. Han ställde muggen på en bricka med ett kulört motiv för att sen gå ut ur köket, och ut i den smala korridoren där hennes dörr fortfarande stod på glänt.

Gränsen mellan liv och död

Helia öppnade långsamt ögonen när hennes son försiktigt klev in i rummet, och hon granskade honom varsamt när han ställde ner brickan. Han hade blivit lång det senaste året. Nu var han kanske 1,80, men hon var inte säker, och hon tordes inte heller fråga. Hans hår hade lika hastigt växt längre, så att den kolsvarta luggen nu la sig framför ögonen på honom. Att han hade blivit smalare och blekare la hon också märke till. Men innan hon hann poängtera för honom hade han snabbt vänt om ut mot hallen igen. Han var tillbaka i köket. Där det var tryggt, där döden inte ständigt hängde i luften. Han lutade sig mot diskbänken och kände hur hans händer var alldeles hala av svett. Hon skulle inte dö, inte idag; inte imorgon; inte nästa vecka; och inte heller om en månad. Men om ett halvår... “Andas…” Han pustade ut samtidigt som han taktiskt började knacka med fingrarna mot bänken. Ute på gården kunde han se sin morbror som stod och pratade med kvinnan från det gula huset intill. Kvinnans dotter slöt snart upp vid hennes sida, och de två fångade snabbt Icarus blick. Mest för att de var de enda som visste vad som pågick i huset han bodde i. Kvinnans dotter, Seléne, kom ihåg första gången som hon och Icarus hade träffats. Det hade varit hans första dag i skolan när hon, tjejen med det blonda lockiga håret hade hoppat på honom i skolgårdens klätterställning med alla sorters frågor, trots att han inte kunde ett ord svenska. Hon ville veta vad han hette, vart han kom ifrån och om han visste att hans hår var lika mörkt som “en korps fjäderdräkt”. Hon kom ihåg hur han hade tagit med henne på bio på hans sjunde födelsedag för att se filmen Rio, och hur imponerad hon hade blivit första och sista gången hon hade gått in i den gröna villan som han och hans släkt ägde och bodde i tillsammans. Hur gammalt allt såg ut, hur varmt allt var färgat, alla bokhyllor och ja, till och med disken i köket och den lite stickande doften av brända tändstickor kom hon ihåg. Han å andra sidan delade inga minnen med henne över huvud taget. För honom var hon bara ett ansikte från en gammal skolkatalog. Ett ansikte på andra sidan staketet med ögon som alltid etsade sig fast vid honom. Usch. Han kastade ett öga på klockan när han backade ut ur köket för att gå ut i hallen. Han tog på sig ett par trätofflor och gick ner för trappan och ut på gården. Bilen stod redan och väntade på honom vid grinden. Idag var det Carina som kom. Han tyckte om henne. Hon var alltid en aning stressad, hon pratade mycket om allt och ingenting och så tycktes hon även få tiden att röra sig lite lite fortare för de människor som hon hade i sin närhet. De gick in och upp i lägenheten tillsammans men skiljdes åt vid hans mors sovrumsdörr. “Ja hur mår vi idag då, Helia?” Carina slog sig ner på stolen bredvid sängen och log mot den bleka och spröda kvinnan som hon nu hade framför sig, som i sin tur gav ett ansträngt leende tillbaka. I hennes fluffiga och varmt färgade

ombäddning såg hon sjukare ut än någonsin, tänkte hon för sig själv. Hon såg sig om i det bekanta rummet och vilade snart ögonen på samma inramade bild som vanligt. Det var en reklamaffisch för en grekisk film som 2003 hade visats på bio. Med en ung och vacker Helia i huvudrollen. “Det är läskigt hur tiden förvränger oss, inte sant?” yttrade Carina tyst när hon återigen vände sig mot figuren i duntäcket och förväntade sig i svar ett hummande, eller kanske åtminstone en nickning, men inget. “Helia?” Carina böjde sig försiktigt fram mot henne och noterade de nästan blå läpparna. En rysning gick genom hennes ryggrad när hon skakade om hennes axel utan någon reaktion. “Icarus! Kan du komma hit?” ropade hon ut i lägenheten, och i nästa stund uppenbarade sig hans långa siluett i dörröppningen. Hon lutade bak Helias huvud och uppfattade den oregelbundna andningen. “Hjälp mig att flytta över henne på sidan”, bad hon honom, och vant gjorde han som hon sa. Nästan direkt hörde de båda hur hennes in- och utandning gick i takt. “Ringer du 112 är du snäll?” Hon sträckte fram sin telefon till Icarus som snabbt tryckte numret när han gick ut i hallen. “De är här om någon minut...”, yttrade han när han kom in i sovrummet igen, bara för att finna sin mor i sittande ställning i sin säng. “Jag visar dom in...” Carina försvann ut i hallen och lämnade son och mor ensamma i rummet. Helia höll nu båda sina händer över munnen och tycktes ha hamnat mitt i ett hostanfall. “Jag åker inte in igen.” Harklade hon fram när han med orolig min närmade sig och skakigt torkade Helia ögonen när han satte sig på sängkanten intill henne. “Det blir bättre om du åker in, du… blir bättre.” Hon la sin hand på hans axel, vilket fick håren att resa sig längs armarna på honom. Hon granskade honom tyst, funderade, och precis när han skulle försöka väcka liv i henne igen så drog hon in ett djupt andetag. “Ibland tror jag att jag gav dig fel namn, Icarus. Det är inte många som ska behöva dras med ett namn som förknippas med något så sorgligt och även så vackert som ditt. Men jag tror samtidigt inte heller att något annat namn skulle ha passat dig bättre…” Han sa inget. Vad skulle han säga? Och även om han visste det så hann han inte. Ambulanspersonalen var redan på väg uppför trappan och Carina hade precis klivit in i rummet när Helia hade tystnat. När ambulansen med hans mor och Carina hade lämnat grusplanen satt han fortfarande kvar i hennes sovrum. Och han hade nog suttit där ett bra tag om det inte hade varit för det där planet som fortfarande stod på hans skrivbord; utan pilot. Han gick ut ur sin mors rum och in i sitt eget, där planet fortfarande stod och väntade på honom. Han plockade upp formen och knackade ut den lilla gubben som han sen satte ner i cockpiten. Stolt vände han och vred på det. Inspekterade varenda liten ditmålad fläck och bokstav. Men det var inte klart. Inte än. Han tog upp en av de oanvända penslarna och en liten burk med svart färg som han sen doppade en av de tunnare i. Och med ett par lätta drag så stod det Icarus med halvt prydliga bokstäver på planets undersida, och samtidigt som han blåste på färgen för att få den att torka så öppnade han sitt fönster. Hon skulle inte dö, inte idag; inte imorgon; inte nästa vecka; och inte heller om en månad. Men om ett halvår... “Andas… ” Han vred runt planet tills att han fick ett bra grepp, och med all sin kraft så kastade han det rakt ut i den tidiga novembermorgonen. Med stor tillfredsställelse såg han hur planet gled genom luften och i några sekunder glömde han bort allt annat. Sin mor, skolan, sina grannar, allt. Det enda han såg nu var planet. Hans plan. Det han inte visste var bara att på andra sidan staketet stod Seléne vid sin upplåsta cykel, och hon hade precis bevittnat hur ett litet litet miniatyrflygplan kastats ut ur ett av fönsterna på andra våningen i den gröna villan bredvid.

Hannah Svedberg Wallmo (8g)

-Vilken fin fisk! Jag ville ta upp den, jag försökte nå den men ååå, jag nådde den inte. Jag mååstee, “PLASK”. Tidigare samma dag skulle jag och min pappa åka och fiska, vi skulle hämta två fiskespön och olika fiskedrag och så höll mamma på att göra ett par mackor som jag och min pappa skulle äta när vi blev hungriga ute på sjön. -Pappa, jag hittar inte fiskespöna. -Dom ligger i lådan under det lilla bordet i förrådet. - Okej, tack. Jag gick ut till förrådet och hämtade spöna och så gick jag in och lämnade fiskespöna i hallen och pappa hade redan hämtat fiskedragen. Det var en stor låda med flera olika drag som såg lite roliga ut. Sen gick jag ut till köket och jag kände den ljuvliga doften av varma mackor med ost och skinka. Jag sa till mamma att jag ville ha i alla fall tre mackor, för mammas varma mackor var det bästa jag visste. När man satte in mackan i munnen så var det som smakbomb med olika smaker, den smälta osten och den varma skinkan och den goda kryddan som hon hade under allt pålägg var så god och det smakade ännu bättre tillsammans. Eftersom jag redan var hungrig tog jag ett äpple som jag glufsade i mig rätt så snart. Jag gick ut i den kalla soluppgången och såg den blöta och frostiga gräsmattan. Det var ju en höstdag i oktober så det var inte så konstigt och vi bodde ute på landet uppe på en kulle så det var nästan alltid lite blåsigt. Jag ropade på pappa: -Pappaaa. jag vill åka nuu! -Jag kommer gubben jag ska bara… Jag väntade ett par minuter och sen blev jag otålig och så tänkte jag smyga in för att skrämma pappa men då hörde jag att mamma och pappa stod och pratade. Jag försökte lyssna så mycket jag kunde. Jag hörde inte så mycket men jag hörde att de sa: -Jag vet inte om det här går längre. -Vi kanske borde… Sen hörde de att jag stod i hallen och då slutade dom att prata. Pappa kom ut till hallen och frågade om vi skulle åka och då sa jag ok, så vi la allting i skuffen och klev in i bilen och åkte. Vi åkte förbi alla grannar i mitt kvarter och förbi Ica som låg bredvid vägen, det var fredag eftermiddag så det var ganska många bilar som var på parkeringen. Vi åkte in på en smal grusväg som ledde in i skogen och vi körde på den tills vi svängde in på en liten parkering. Jag såg hur stora träden var i jämförelse mot lilla mig men jag var inte rädd för jag var van vid att gå ute i skogen. Det var inga bilar och jag kände lukten av skog och det enda som hördes var fåglarna som kvittrade och vinden som tog tag i träden så att man hörde hur löven på träden flög runt av glädje. Det var en fin liten parkering, tyckte jag. Pappa tog lådan med fiskedragen och påsen med de varma mackorna, jag tog fiskespöna och så gick vi in på en liten stig från parkeringen och jag såg de stora träden som vajade och flera träd hade fallit ner. Det var väldigt blåsigt igår kväll så det var nog därför. Vi gick förbi en liten koja som säkert nån liten kille hade byggt, efter ett tag kom vi fram till sjön och en liten hydda som låg bredvid vattnet med bänkar och en liten grillplats. Det var fint där med den där hyddan som var gjord av trä och bänkarna som var fint handgjorda och man kände lukten av grillat kol. Antagligen var det någon som var här igår. Pappa la fiskedragen och mackorna på bänken och jag ställde fiskespöna på marken. Vi gick runt och kollade lite, jag hittade ett

-Ska vi äta lite nu eller vad tycker du? -Ja gärna jag är jättehungrig, sa jag. Så vi satte oss på en bänk och käkade mackor, sen tog vi våra fiskespön och alla drag och gick till en liten roddbåt som vi hade hyrt. Vi satte oss i den och rodde ut till mitten av sjön. Pappa trädde på fiskedraget på fiskelinan och sen satt vi där en lång stund och väntade på att fiskar skulle nappa. Till slut så nappade det en liten fisk på min lina och jag drog åt mig den. -Vilken fin fisk! Jag ville ta upp den men jag märkte då att vi hade glömt håven hemma så jag försökte ta upp den med händerna. Jag försökte nå den men ååå jag nådde den inte, jag mååstee… ”PLASK”. Pappa tittade bak hastigt och såg hur jag bara sjönk ner till botten, han skrek nej och började gråta och han viftade med handen i vattnet för att försöka nå mig men han lyckades inte. Jag var borta nu, ingen kunde rädda mig nu. Jag tänkte på vilka skriverier det skulle bli i tidningen: “Pojke 4 år drunknade i en sjö.” Jag slöt ögonen och det blev becksvart, men efter en stund såg jag hur det lyste upp. Jag stod vid en stor sommaräng som var täckt av halvmeter långa grässtrån och de blåste skönt in i mina öron och träden svajade lugnt i takt med vinden. Det var varmt och jag såg en person som jag kände igen, det blev klarare och klarare. Det var min morfar som hade dött i cancer för två år sen, han hälsade mig välkommen och så tog vi varandra i hand och gick in i ljuset.

Johan Gustavsson (8g)

39. På gränsen att dö!

Gränsen mellan liv och död

38. POJKEN SOM FÖRSVANN UNDER VATTNET

huvud från en död älg, jag ryste till och gick vidare. Till slut kom vi tillbaka till platsen. Pappa sa:

Jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Allt är väldigt suddigt jag kan knappt urskilja träden framför mig. Hela kroppen värker, ryggen gör ont och hela ansiktet svider. Det tjuter i öronen. Det är kallt och när jag andas ut kommer ett stort moln ur min mun. Vad var det som hände? Min syn blir klarare och ser att jag är i min bil. Framrutan är trasig och det har fastnat glassplitter i mina kläder. Det droppar blod ner från pannan genom mitt mörka hår ner på taket. Jag förstod det inte först men bilen ligger upp och ner. Det förklarade den tunga vikten jag kände mot bröstet och benen av bältet. Min kropp börjar kännas lättare och allt blir suddigare. Jag känner mig väldigt trött och vill blunda. Jag skakar snabbt på huvudet för att få tillbaka medvetandet. Rädslan sprider sig i kroppen. Jag måste ta mig ur bilen innan jag blir helt medvetslös. Jag sträcker min arm mot den röda knappen för att få loss bältet, det går trögt att trycka ner. När jag var på besiktning av bilen sa de till mig att fixa det men som vanligt sköt jag på det. Inte trodde jag att det skulle vara så viktigt. Jag samlar kraft och trycker, den släpper, jag faller ner och landar på taket. Det gör fruktansvärt ont. Allt glas gör små skärsår i min mage. Smärtan är nästan outhärdlig. Jag försöker skrika men jag kan inte, bara ett knyst kommer ur min mun. Jag börjar krypa ut ur bilen men det är svårt för att jag är så lång. Jag fick knappt plats i den trånga bilen innan och det är ännu svårare att ta sig ur bilen upp och ner. Det är fortfarande svårt att se vad som är framför mig. Det gör ont när jag lägger den ena armen framför den andra för att ta mig framåt.

Jag känner på dörren och det går inte att få upp den. Den är tung men jag trycker med allt jag har och den öppnas med en smäll. När jag nuddar marken med mina bara armar rycker det till i kroppen av kyla och håren på mina ben och armar reser sig. Det är kallt ute nästan minusgrader. Jag lyckas ta mig ur bilen och löven på marken är fuktiga och jag känner hur min svarta hoodie och mina blåa jeans blir blöta.

Runtomkring mig står det några maskiner som piper. Jag har också dropp i armen.

Jag vänder mig och lägger mig på rygg mina bruna ögon klarnar och jag kan se stjärnorna över mig. För några sekunder försvinner smärtan.

-Hej Anders, hur länge har jag legat i koma?

Jag vänder på mitt huvud och ser vägen ungefär tio meter bort och bilens strålkastare lyser upp skogen framför. Skogen och vägen är alldeles tysta. I tystnaden känns det bra att bara ligga still, min kropp har blivit nedkyld så jag känner knappt av den kalla luften. Mina ben börjar domna bort och då förstår jag. Jag måste få hjälp ligger jag bara här kommer jag att dö! Det är ju alldeles för tidigt jag har ju just fyllt 23.

Gränsen mellan liv och död

Vad ska jag göra nu? Jag börjar leta i fickorna efter min telefon men den ligger inte där. Jag vänder på huvudet och ser den ligga på taket i bilen. Jag börjar hasa mig tillbaks mot bilen. Men det känns som den bara åker längre ifrån mig varje gång jag kommer lite framåt. Till slut når jag fram och sträcker ut armen in i bilen och får tag på telefonen. Jag sätter mig upp och lutar mig mot bilen. Telefonen är kall i händerna. Jag knappar in koden med mina stora fingrar som min mamma alltid sagt att jag har. På grund av mina stora fingrar blir det svårt att trycka rätt och jag trycker fel några gånger. Till sist blir det rätt och jag ringer 112. Det är en kvinna som svarar i andra änden. -112 vad har inträffat? Det är en ung tjej som har svarat hon låter snäll. Jag försöker att svara men inga ord kommer ur min mun. Så jag harklar mig och försöker igen. Väldigt lågt säger jag. -Jag behöver en ambulans. -Jag lovar att vi ska hjälpa dig men var befinner du dig? -Jag tror jag är på Runtunavägen mot Nyköping. -Vad är det som har hänt? Jag ansträngde mig och tog ett djupt andetag. -Jag har voltat med bilen och gjort illa mig ganska ordentligt. -Vet du ifall du har brutit något eller slagit i dig någonstans? -Jag blöder från huvudet och det värker i ryggen. -Okej, hjälp kommer alldeles strax. Orden efter det började att försvinna och jag också. Jag känner hur telefonen glider ur handen och ramlar ner på marken. Jag hör svagt hur hon säger: “Hallå vart tog du vägen?”. Men jag flyter in i mina tankar. Är det så här jag ska dö, slutar det så här? Jag hade just fått min bil av pappa och träffat en ny tjej vi hade tänkt åka iväg nu på höstlovet. Det kommer nog inte att hända efter det här. Det blev mörkt, tyst och kallt. Är jag död? Men i det mörka hörde jag ett ljud, en siren. Det måste vara ambulansen. Jag får nytt hopp det känns som att jag kommer tillbaka till världen. Jag försöker röra på mig men inget händer. Jag försöker öppna ögonen men det går inte det känns som att de är tunga som bly. Sirenerna närmar sig. Till slut hör jag en man ropa. De kommer närmare och jag försöker säga något men det händer inget. Jag känner hur någon tar mig i armen och hur de lyfter upp mig och lägger mig på något ännu hårdare än marken. Sedan mörknar allt igen. Den här gången är annorlunda jag kan inte känna något, mannens röst försvann bara. Det finns inga tankar heller det är som man skulle trycka på avknappen.

Jag vaknar upp och tittar mig omkring. Jag ser att jag ligger i en sjukhusäng. Mina föräldrar är här, min lillasyster är här. Jag hör hur de säger: “Han har vaknat, han har vaknat!”.

Doktorn kommer in i rummet. -Hej Axel du har precis vaknat från att ha legat i koma. -Hej… -Anders. -Du har legat i koma i lite mer en fem veckor. -Vad var det som hände? -När ambulansen kom verkade det som att du precis hade tappat medvetandet och eftersom din blödning från huvudet hade du förlorat så mycket blod att du hamnade i koma. -Men allt kommer att bli okej väl? -Mest troligt kommer du inte ha några permanenta problem men det kan vara svårt att stå och gå de kommande veckorna. Men du verkar vara okej så jag lämnar er ifred. Jag satt mig upp i sängen och använde armarna för att kunna stötta mig mot väggen som jag sedan lutar mig mot. Mer än månad har gått och jag har bara legat här. Jag var nära att dö och det hände bara sådär. Fem minuter innan kraschen var ju allt normalt. Doktorn sa att en sådan här krasch klarar man oftast inte. Jag borde ha dött men jag har fått en andra chans. Jag måste lära mig att ta vara på livet och uppskatta det mer för vanligtvis får du bara en chans.

David Grevald (8f)

40. Självmordsstupet och hålet i staketet

Då blev allt mörkt, men plötsligt såg han något, nej, någon. Han såg henne, som han hade saknat henne. Äntligen fick de träffa varandra igen. Hon såg ut som en ängel. Men han kunde inte stanna kvar hos henne, han kände det på sig just där och då. Det är en kylig och blåsig fredag höstkväll. En kille går på trottoaren och sparkar på höstlöven. Han ser lite deprimerad ut med jackan dragen över sig och han går med stela steg. Han har en svart jacka på sig, mörkblåa jeans och en gul t-shirt. Han ser ut att frysa, men ändå så går han lättklädd. Han har blont hår och blåa ögon, han är, som vissa skulle kalla det, en riktig svennebanan. Han tänker på sin mamma som dog för ett par månader sedan. Han tror att han är värdelös och att ingen bryr sig om honom. Men i själva verket så är han riktigt smart, musikaliskt begåvad och ganska omtyckt. Hans kompisar skulle beskriva honom som en ensamvarg ibland. Han vill inte vara ensam egentligen men han är ledsen över sin mammas död. Han drar sig undan allting och alla. Han borde förstå att han inte är ensam. När han drar sig undan så tänker han på många saker, sin mamma, döden, med mera. Han går hemåt, när han kommit hem öppnar han dörren, kliver in och tar av sig sina svarta skor. Han har länge funderat på en sak, han vill ta livet av sig. Han funderar på att hänga sig, att ta smärtstillande piller eller att hoppa från en byggnad. Men nu har han kommit att tänka på ett berg nära, bara 20 minuter bort, med ett stup. Jag skulle enkelt kunna hoppa därifrån, tänker han. Men vid stupet finns det ett staket så att man inte ska kunna hoppa därifrån, för att så många har gjort det redan, därför kallas det för självmordsstupet. Staketet liknar ett sådant där som man brukar ha runt fängelser, fast utan taggtråd. Men för mindre än en vecka sedan så upptäckte han ett hål i staketet bakom en buske. Hålet syns knappt, förutom om man kryper bakom busken. Hans kompisar vet ingenting om hålet. Enligt honom skulle man knappt kunna kalla dem kompisar. Han tror att de

Han vaknar upp klockan 9:00 på lördagsmorgonen. Han har inte sovit så bra. Han går ner till det tysta köket där hans pappa sitter och läser lördagstidningen, han sätter en macka i brödrosten och tar fram smöret och osten. Sedan tar han fram en smörkniv och en osthyvel.

41. Skolbranden

-Vad ska du göra idag, skulle du vilja åka och handla med mig? frågar pappa.

Jag tittar runt om mig för att se var lukten kommer ifrån. Lisa flyttar på sig och tar stöd mot ett träd bakom sig. Det är då jag ser det, en tänd cigarett på marken. När jag är på väg att stampa på den ser jag plötsligt marken fatta eld under min sko. ”Va? Sedan när börjar asfalt brinna?” tänker jag men sedan inser jag vad som kommer hända härnäst och och skriker ”Akta!”.

-Nej, jag ska hänga med mina kompisar, ljuger han.

20 minuter tidigare...

-Okej, när kommer du hem?

Jag står ensam på skolgården medan jag tittar ut över den. Skolgården ser läskigare ut med brunt och nästan inget gräs. Lukten av cigarettrök kommer som en chock för mig eftersom jag står en relativt lång bit ifrån dem. Med dem menar jag Lisa och Otilia. Jag försöker nämligen ”socialisera” mig som min pappa har tjatat på mig att göra. Ända sedan jag flyttade till Haparanda har jag haft brist på kommunikation med folk i min ålder och min pappa har börjat bli orolig över mig. Han tycker inte att jag ska spendera min lunchrast och fritid genom att vara ensam och endast läsa böcker. Fastän jag älskar att läsa så tog jag tag i hans önskan idag och det är därför jag står här och väntar på att de ska röka färdigt.

-Vet inte riktigt, klockan fyra kanske. Sedan gör han sin macka snabbt och äter upp den ännu snabbare. Han sätter på sig skorna och jackan och öppnar ytterdörren. Han stannar upp. -Hejdå pappa, säger han. -Hejdå, vi ses kanske klockan fyra, svarar pappa. -Mmm. Då stänger han dörren bakom sig och går mot sin gamla skola. Han svänger höger vid den gamla lekparken och klättrar upp för berget. Han ser busken som hålet är gömt bakom. Han kryper bakom busken och genom hålet i staketet med viss svårighet. Plötsligt så står han där vid stupet, hör vinden blåsa i träden, känner den svala vinden mot sina kinder och han ser avståndet mellan sig och marken nedanför stupet. Han kollar upp mot himlen, den är klarblå, inte ett enda moln så långt ögat kan se, förutom ett sådant där vitt streck efter flygplan, eller som han brukade kalla det okokt-spagetti-moln. Han känner den hårda stenen och den mjuka mossan under sina fötter. Han tar ett steg utåt och känner att han faller. Han hör vinden susa i sina öron. Han känner att han slår i marken men känner ingen smärta. Det blir mörkt. I mörkret ser han en ljustunnel. Någon står på andra sidan av den. Det är hans mamma, han springer mot henne. Han springer in i hennes famn och kramar om henne. De står i en lång korridor med en massa dörrar på båda sidorna. -Vad gör du här, frågar hans mamma. -Jag saknar dig, jag tog självmord för att vara tillsammans med dig, svarar han. -Men du har så mycket att leva för. -Som vadå? -Din pappa och dina kompisar. -De bryr sig inte om mig, de vet knappt att jag finns. -Jo det gör de, men du väljer att inte se det. Du måste tillbaka och du måste försöka se på det positiva istället för det negativa. -Kan jag gå tillbaka? -Ja, varför skulle du inte kunna? -Är inte det omöjligt? Jag är ju död. -Bara gå vidare längs korridoren år det där hållet, säger hans mamma och pekar bakom sig. Han börjar gå längs korridoren men stannar och vänder sig mot sin mamma, han vinkar och ler. -Hejdå mamma, säger han. Han går vidare längs korridoren, det blev mörkare och mörkare, ända tills han inte ens kan se sina egna händer. Han vaknar upp i ett vitt rum, i en vit säng. Det står en massa människor omkring och han förstår att han är på sjukhuset. Han ser sin pappa och sina kompisar stå runt omkring. Hans pappa kramar om honom och gråter, han gråter också. De bara sitter där och kramas, han är glad, gladare än någonsin. Ingen skulle tro honom om han berättade att han varit över gränsen. De behöver inte förstå, han förstår knappt själv. Men nu skulle han se positivt på livet i framtiden.

Gabriel Andersson (8l)

Lisa och Otilia går i samma klass som jag så vi känner redan varandra. Vi säger liksom ”Hej” och ”Hur mår du?” till varandra ibland men jag har aldrig hängt med dem på någon lunchrast. Jag blev chockad när de frågade mig om jag ville röka med dem idag. Själv röker jag inte, snusar eller dricker alkohol, som de flesta i årskurs 9 på min skola gör, men jag hängde ändå med dem. Jag tänker att jag ska fråga dem om jag får hänga med dem till matsalen och äta senare. Jag rycker till när jag hör Lisa och Otilia skratta eftersom det har varit knäpptyst i fem minuter. ”Kom hit Sasha!”, ropar någon av dem glatt. Jag börjar gå mot dem till den stora lövfria busken. En underlig känsla smyger fram i min mage. Jag vet inte om det är en positiv eller negativ känsla. När jag är framme så ser jag att tre små flaskor av Absolut Vodka ligger på marken med vätska, förmodligen alkohol, som rinner ur dem. Ännu en anledning för mig att inte hänga med någon, suckar jag för mig själv. ”Vill du ha?”, frågar Otilia. Hon vinglar fram med en annan flaska i handen. ”Nej tack”, svarar jag. De är berusade. Vad ska jag göra nu? Jag känner fortfarande lukten av rök även fast jag ser att de har slutat röka. Var kommer lukten ifrån? Det är då jag ser det. En tänd cigarett på marken. När jag är på väg att stampa på den ser jag plötsligt marken fatta eld under min sko. Jag kollar för att se om någon kan hjälpa oss och ser en man. Mannen ser hemlös ut. Vi skriker på hjälp men han rör sig inte ur fläcken. Det som händer härnäst blir suddigt.

Gränsen mellan liv och död

aldrig lyssnar på honom och att de bara ignorerar honom. Han sitter oftast ensam på en bänk på rasten. Han tänker göra det imorgon, han ska hoppa från stupet.

Jag står utanför den brinnande byggnaden. Flera ambulanser och polisbilar befinner sig på skolgården. Jag hör skrik och polisen som försöker prata med mig men jag kan inte koppla samman orden för att förstå vad de säger. Röra mig kan jag inte heller. Det enda jag kan lyssna på är mina högljudda tankar. Vad har vi gjort? Vem var den där mannen? Vad har jag gett mig in på? Jag trodde att det skulle bli annorlunda i Haparanda.

Emelie Lindgren (8j)

42. Slutet Helt plötsligt var allting slut….

Tor var en snäll och omtänksam människa. Han tänkte omsorgsfullt och medmänskligt på allt och alla, men under de senaste dagarna så hade det hänt hemska saker i hans liv. Hemska saker som gjorde honom gränslöst förtvivlad och gav honom en bottenlös känsla av hopplöshet. Livet och tillvaron blev mer och mer ångestfylld för Tor. Han mådde så dåligt att det drev honom mot avgrundens stup och till att ta sitt liv. Tor stod på kanten av taket, lutade ovanför sin lägenhet och tittade ut på den kalla och snöiga vinterdagen. Tidigare på dagen hade det

snöat så det låg mycket snö på vägarna där bilarna susade förbi. Tor stod och kollade ut mot den snötäckta staden och tänkte på allt hemskt som hade hänt. Han fick tårar i halsen när han tänkte på det. Tor hade ett jobb som han innerligt älskade mest av allt. Han jobbade på en bilverkstad som låg bara några kilometer utanför staden han bodde i. Tor älskade att komma till jobbet på morgonen, ta sig en kaffe i de lilla fikarummet som knappt fick plats med ett bord och fyra stolar och prata med sina jobbarkompisar. De hade alltid kul ihop och det gillade Tor mest med sitt jobb. Men så tidigt som förra veckan så fick han sparken från sitt jobb för att de inte hade råd att ha kvar honom. Det var de värsta som kunde ha hänt honom. Tor blev helt förstörd när han fick reda på den hemska nyheten. Han var hemma i sin lilla tvåa och gjorde absolut ingenting och kände sig bara hopplös och deprimerad. När Tor tänker på alla minnen han har från sitt jobb så blir han alldeles varm i kroppen och väldigt glad. Han tänker på den gången han åkte på en bilmässa med alla sina jobbarkompisar. Han minns det som om det var igår. Det var en varm sommardag i augusti, så varmt så att det nästan var för varmt att vara ute, så varmt att det kokade på asfalten. Men det tänkte inte de på. De hade så kul att ingen av dem ville hem. De stannade kvar än väldigt lång stund tills det blev alldeles för sent, då åkte de hem igen.

Gränsen mellan liv och död

De hade så många minnen tillsammans, så många att det skulle ta dagar att berätta allt. Som tur har han kontakt med några av sina jobbarkompisar men inte alla. Men det värsta av allt, det som Tor var mest ledsen för var att hans fru Margareta nyligen hade gått bort. Efter hennes bortgång hade Tor gråtit sig till sömns varje kväll. Han kunde knappt kolla på fotona på henne utan att gråta. De älskade varandra väldigt mycket och hade det väldigt roligt tillsammans. Men i några veckors tid så hade Margareta mått jättedåligt och hade en knöl på bröstet som hon hade haft länge men den hade blivit större. De åkte till en läkare för att få reda på vad som var felet. När de hade undersökt henne så fick de sitta där väldigt länge. När doktorn äntligen kom tillbaka så hade hon inte så goda nyheter. Knölen som var på Margaretas bröst var en cancerknöl.

Jag har alltid tyckt att jag är annorlunda, det är jag inte ensam om att tycka. Jag är hellre annorlunda än precis som alla andra, men det är inte alltid lätt att veta att folk i min omgivning tycker att jag är konstig och försöker hålla sig undan mig. Jag föddes den 20 februari 1967 och växte upp med min familj i ett gult litet hus i Aberdeen Washington. Jag har alltid haft ett stort intresse för konst och målade mycket som barn, när jag var barn var det bara det som gjorde mig glad vilket resulterade i att jag tyckte att livet blev roligare. Att växa upp i en familj byggd på sprickor gjorde det svårt att hitta mig själv, det gjorde det svårt för andra att förstå sig på mig. Mina föräldrar bråkade nästan varje dag vilket till slut ledde till en skilsmässa, de skilde sig när jag var nio år gammal. Efter mina föräldrars skilsmässa blev jag väldigt tystlåten, jag ville inte riktigt prata och om jag var tvungen att prata behövde det vara med någon som jag litade på. Min pappa fick mig att testa på en massa olika sporter, han trodde väl att det skulle få mig att må bättre, eller i alla fall bli mer normal. Eftersom jag var så konstig och annorlunda ville mamma att vi skulle åka till en doktor och se vad det var för fel på mig, då fick jag diagnosen ADD. ADD gör så att man har svårt för sig att fokusera och man kan inte koncentrera sig lika bra som andra. I hela mitt liv har jag alltid haft ont i magen, det finns inget riktigt ord för det jag har och alla läkare jag har gått till säger bara vad det är för fel på mig men att dem inte kan fixa mitt problem. På min tolfte födelsedag fick jag en gitarr av mina släktingar, det var då jag förstod att musik var det jag ville hålla på med.

Tor och Margareta blev helt förkrossade men blev lite tröstade av att doktorn sa att det kanske inte hade spridit sig och då gick det att operera bort bröstet.

Vid tretton års ålder började jag lite smått med droger, det fanns inget positivt med livet längre men med hjälp av drogerna blev allt roligt. Drogerna blev en livsstil.

Ett läkarbesök blev till flera, de undersökte henne. Efter alla besöken så fick de reda på att cancern hade spridit sig ut i kroppen och var obotlig. Margareta hade bara några månader kvar att leva. Tor och Margareta blev jätteledsna och trodde knappt att det var sant. Men i all sorg så kom Margareta på en fantastisk ide, eftersom att hon bara hade några månader kvar så ville hon göra sitt livs resa till Australien som hon alltid hade velat åka till.

På min fjortonde födelsedag fick jag min första elgitarr, efter den födelsedagen så började jag lyssna mer och mer på rock och punk.

De tog sina sista sparpengar och flög en månad till Australien. När de kom dit så möttes de av en jättetrevlig personal som visade dem vägen till deras hotellrum. Det var ett jättefint hotell rum. Rummet hade stora fina vita väggar med en kristallkrona i taket och en jättestor fin dubbelsäng. De var inte bara på hotellet utan de åkte på safari för att se kängurur, koalor dingos och massa andra olika djur. De gjorde nästan allt man kan göra i Australien och åkte till och med till operahuset i Sydney. Tor och Margareta hade aldrig varit såhär lyckliga förut och mådde så bra. När en månad gott så var det dags för dom att åka hem. Efter de hade kommit hem så tog det bara två månader innan Margareta gick bort. Tor vaknade upp från sina tankar och kände sig väldigt glad för första gången på väldigt länge. Efter alla minnena så kände han att hans liv hade varit underbart, även om det hade varit hemska stunder så hade det mestadels av hans liv varit bra. Tor ville inte ta sitt liv längre. Han vände sig om för att gå in igen, men Tor han knappt att vända sig om så halkade han på en isfläck ner för taket. Allt bara slocknade. En man gick förbi och såg Tor ligga där på trottoaren. Mannen sprang fram snabbt till honom, och där låg Thor död med öppna ögon och ett leende på läpparna.

43. The man who changed the world

Alba Jansson (8o)

Även fast jag tyckte att det var roligt att måla så gjorde jag det bara i skolan när vi hade bild eller på alla lektioner som jag inte orkade lyssna på. I skolan var jag så trött på alla att jag till slut hängde med den där tysta killen som alltid satt längst bak i hörnet av klassrummet. Alla idrottskillar på skolan började mobba mig och sa att jag var gay bara för att jag hängde med honom, då förstod jag att han själv var gay. Jag sa då till honom att jag inte var det själv, men att jag gärna behöll kontakten. Jag önskade nästan att jag var det bara för att irritera homofober och andra idioter på skolan. Eftersom jag tyckte att skolan var så tråkig så fick jag bara bra betyg i musik och i bild eftersom de var det enda jag var intresserad av. Till slut hoppade jag av skolan när jag var femton år gammal. När jag hoppade av skolan kastade mamma ut mig och sa att jag inte fick komma tillbaka hem om jag inte började i skolan igen. Jag hade verkligen inga planer alls på att börja i skolan igen. Efter att jag hade blivit utkastad av mamma så bodde jag på gatan. Om jag hade tur så fick jag sova över hos någon av mina vänner. Enligt mig själv så skulle jag säga att mitt liv startade 1985. Det var året som jag träffade Krist för första gången. Krist var en lång och smal kille med långt brunt hår. Han hade också hoppat av skolan och hade inga pengar precis som jag. Både jag och Krist älskade musik, så vi började träffas nästan varje dag så vi

Bandet fick många namn, allt från Skid Row, Ted Ed Fred och Fecal Matter, men till slut kom vi fram till namnet Nirvana som kommer från buddhismen. Nirvana betyder fullständig frihet, men vi menade inte att om du lyssnar på vår musik så har du nått nirvana, vi döpte oss till det mer på skämt. Att hitta en bra trummis var inte lätt, men till slut hittade vi en kille som hette Chad. Han var en liten kille som också var väldigt tillbakadragen om man inte kände honom. Tillsammans släppte vi vårt första album. Albumet hette Bleach och kom ut 1989. Jag sket totalt i vad texterna handlade om, 80% av alla låttexter skrev jag veckan innan vi spelade in albumet. Albumet var mest till för att vi skulle få spela på klubbar och med det tjäna lite extra pengar. Jag och Krist tyckte inte att Chad var den rätta trummisen för bandet. När vi till slut hade fått tillräckligt med mod sa vi till Chad att han inte var tillräckligt skicklig för att vara med i bandet så sa han att han redan visste hur jag och Krist kände för honom och lämnade gruppen. Under tiden vi letade efter en erfaren trummis hade jag och Krist varit på en konsert och sett bandet Scream spela. Alla i bandet var grymma men trummisen utstrålade alla. Jag sa till Krist att det var en trummis som han jag ville ha i vårt band. Några dagar senare efter att jag och Krist hade varit på konserten fick jag ett samtal, samma kille från bandet Scream som hade spelat på trummorna ringde mig och frågade om han kunde få provspela som trummis i vårt band. Dave som trummisen kallades hade nämligen frågat en kompis till oss som han också kände om han visste något band som behövde en ny trummis. Vår vän hade då svarat på Daves fråga och sagt att jag och Krist sökte en trummis och att vi hade sett honom spela och att vi tyckte att han var väldigt begåvad. Dave kom från Virginia och tog därför flyget därifrån bort till oss i Seattle för att provspela för oss. När han kom till flygplatsen stod jag och Krist och väntade på honom. Vi hälsade på varandra och började genast prata om vårt band och om Dave. Vi åkte sedan till Krist och min replokal och spelade ett par låtar. Dave var den bästa trummisen jag och Krist någonsin sett, han var så begåvad och han hade samma musiksmak som jag och Krist hade. Han kunde även spela många andra instrument och han hade också en bra röst för att sjunga. Dave blev vår nya trummis. 1991 släppte vi ett till album, detta album hette Nevermind. Nevermind var en sensation, det förändrade hela världens syn på rock. Vår musikstil hette nu Grunge, och kallades för Seattle-soundet. Vårt band blev en del av gruppen “Seattle’s big four” såsom Pearl Jam, Alice In Chains och Soundgarden också var. I början av våra karriärer spelade vi på små undergroundklubbar som fick plats med cirka hundra personer, men efter att Nevermind kom ut så spelade vi på festivaler som rymde flera tusen personer. Jag gick ifrån att bara vara en okänd musiker till att bli en världskänd superstjärna. Jag kallades för “generationens röst” och jag avskydde det. Att vara en av världens mest omtyckta musiker men samtidigt tampas med sina egna problem var det svåraste jag någonsin varit med om. Drogerna som alltid hade varit en stor del av mitt liv blev ett sätt att ta bort den smärtan som jag kände. Efter att jag blev så känd fick jag så mycket press på mig själv så att mina magsmärtor bara blev värre och värre, tills jag testade heroin. Heroin tog bort smärtan helt och gjorde det lättare att leva. Drogerna tog över mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle få barn, jag tyckte att det var som att man ville barnet något illa, speciellt om barnet fick mig som förälder. Men när jag väl fick barn tillsammans med min fru Courtney så förändrades den synen. Vi fick en dotter som heter Frances. Frances fick mig att se ljus

i livet igen och jag älskade henne mer än livet själv. Att ha barn, det var den bästa känslan som fanns, det blev som den starkaste drogen i världen som man blev helt beroende av. Min fru och jag gifte oss samma år som Frances föddes. Vårt liv var toppen, jag och Courtney hade det jättebra i vår lilla bubbla. Det var vad alla andra såg. Vi var tunga heroinmissbrukare. Till slut när det kom fram tyckte alla att Courtney hade ett dåligt inflytande på mig. Vissa sa att hon förstörde mitt liv och att ingen kunde vara värre för mig än henne. Men vad ska man göra när man är beroende av både droger och kärlek? Courtney hade räddat livet på mig många gånger för att jag hade tagit en överdos. Det kanske inte var så bra i vår lilla bubbla som alla trodde. Courtney ville inte att jag skulle fortsätta med drogerna, hon var rädd att det skulle ta livet av mig. 1993 släppte vi ett till album, In Utero. Detta albumet blev enligt mig vårt bästa album. Albumet var mycket att tänja på gränser, vissa låtar blev väldigt kontroversiella. Jag tyckte inte att någon av mina texter var kontroversiella eftersom jag skrev dem och jag visste vad de handlade om. Men många blev förolämpade av mina texter och påstod att texterna skulle skrivas om. Samma år som vi släppte In Utero, spelade jag, Krist. Dave och våran nya gitarrist Pat på MTV unplugged i New York den 18 november. Det blev ett av vårt mest omtyckta uppträdande någonsin. Den 1 mars 1994 spelade jag, Krist, Dave och Pat i München Tyskland. Efter bara några konserter in på turnén fick jag problem med halsen och kände att jag inte skulle klara av en hel turné. Jag gick till en doktor som sa att jag skulle ta en paus på två till fyra månader. Doktorn sa också att jag inte kunde sjunga korrekt och att jag därför behövde gå till en sångcoach för att lära mig att sjunga på rätt sätt. Ett par månader innan vår turné hade jag börjat känna mig djupt deprimerad. Den 3 mars, två dagar efter konserten i Tyskland åkte jag och Courtney till Rom i Italien. Frances som hade en barnvakt fick sova över hemma hos henne under tiden jag tog en paus från turnén och Courtney var med mig.

Gränsen mellan liv och död

kunde spela på våra gitarrer tillsammans. Jag och Krist startade till slut ett band.

Den 4 mars tog jag en överdos i Italien. Rohypnol som var medicinen jag tog överdosen på är ett sömnläkemedel som gör att man blir paralyserad, det kan leda till att man blir helt utslagen så att man bara faller ihop och ligger ner med öppna ögon och inte kan röra sig alls. Den 3 mars var dagen jag och Courtney kom till Italien och under hela eftermiddagen hade vi druckit en hel del alkohol. Courtney och jag var på vårt hotellrum i Rom. Hon låg och sov och jag satt bredvid henne i sängen och funderade. Jag kände mig så tom och värdelös som vanligt och jag bara kände hur jag inte orkade finnas kvar. Jag kände av att jag inte skulle klara av ett liv där jag bara förstörde allt för alla. Jag visste att jag inte skulle klara av att leva med mig själv längre och jag visste att både Courtney och Frances skulle få ett så mycket bättre liv utan mig än med mig. Jag gick upp ur sängen och satte mig på golvet, öppnade min väska och tittade på burken med piller i som jag hade lagt i väskan. Jag tog flera piller åt gången, piller efter piller. 06:30 vaknade Courtney och såg att jag inte låg bredvid henne i sängen, hon reste sig upp ur sängen hastigt och såg mig ligga på golvet. Hon såg att jag var medvetslös och att jag hade blod som rann ut ur min näsa. Hon ringde en ambulans och berättade vad som hade hänt. 20 timmar efter att Courtney hade hittat mig medvetslös på golvet vaknade jag upp ur min koma på ett sjukhus. Jag hade blivit inlagd på ett sjukhus i Italien där flera doktorer hade pumpat min mage på alla droger och all alkohol som jag hade överdoserat. Eftersom jag hade tagit så mycket Rohypnol så hade jag minnesskador vilket resulterade i att jag inte kom ihåg om det var meningen att få en

överdos eller om det var en olyckshändelse. Jag påstod själv att det var en olyckshändelse. Courtney trodde inte på mig, hon trodde att jag hade försökt ta livet av mig och hon var väldigt ledsen och besviken på mig efter den händelsen. - Du vet att vi bara bryr oss om dig! - Det skadar oss att se dig så här! Courtney hade fixat en intervention, till mig. Jag var så beroende av droger och alkohol att jag knappt visste vem jag var utan det. Alla mina vänner sa till mig att jag borde ta det lugnt, inte hetsa med droger. De bad mig sluta, gång på gång. Krist och Pat hade kommit över för att säga att dem skulle splittra bandet om inte jag slutade med drogerna och alkoholen. Courtney sa att hon skulle skilja sig ifrån mig och ta Frances med sig om jag inte slutade. Jag kände bara att jag inte brydde mig längre även fast jag ändå gjorde det. Jag ville uppfostra min dotter, jag älskade henne mer än något annat, jag var ingen dålig förälder. Jag ville bara att Frances skulle få det bästa.

Gränsen mellan liv och död

Till slut gjorde jag som alla sa och satte in mig på ett rehabiliteringscenter. Rehabiliteringscentret låg i Kalifornien så jag och Courtney tog ett flyg dit dagen efter interventionen tillsammans. Jag skrevs in den 30 mars. Den 1 april kom Frances över med hennes barnvakt och hälsade på. Jag träffade äntligen personen som jag behövde träffa som mest. Jag kramade Frances och pussade på hennes runda kinder nästan hela den tiden som hon var på besök. När hon skulle lämna mig kramades vi och så sa jag att jag älskade henne och hon var den bästa människan som jag kände. Jag tog ett sista farväl. Efter bara någon dag kände jag att det inte skulle gå att bli helt nykter. Jag sa till personalen att jag skulle gå ut och ta frisk luft, men egentligen drog jag därifrån genom att klättra över den stora stenmuren som var till för att ingen på rehabiliteringscentret skulle kunna ta sig ut. Bara några dagar efter jag kom in, tog jag mig ut ur rehabiliteringscentret och flög hem till Seattle igen så ingen skulle kunna hitta mig. När jag kom tillbaka hem gick jag bara runt och runt i huset. Jag gick runt och grubblade. Jag tog promenader runt omkring i området och tittade på alla människor. Allt var som förändrat, allt såg ut likadant ut som det alltid har gjort men ändå kände jag mig inte hemma. Courtney var musiker precis som jag och hade ett band som hette Hole, de var ute på turné under tiden jag hade rymt ifrån rehabiliteringscentret och Frances var fortfarande hemma hos hennes barnskötare. Jag gick till en park som låg bara några hundra meter bort ifrån mitt hus och satte mig på en parkbänk. Alla träd hade börjat få knopp och löv, det luktade vår. Jag gick tillbaka hem efter att ha suttit i parken i ungefär en timme i min vita fläckiga t-shirt med en rödrandig uppknäppt skjorta över och ett par blå trasiga jeans. Mitt axellånga blonda hår var trassligt och mina fingrar stank rök. Men jag brydde mig inte, inte om något, alls. Jag gick hem igen och gick runt i huset. Huset jag bodde i, tillsammans med min fru och min dotter. Jag kollade igenom mina kläder, nästan allt hade hål i sig eller fläckar. Det var sent på kvällen och jag var trött. Jag bytte om och gick och la mig i kläderna. Jag somnade fort. Alla dagar som jag var i huset var exakt likadana, jag gick upp och tvingade i mig frukost hur ont i magen jag än hade, gick promenader och grubblade mestadels för mig själv. Det var den 5 april, en tisdag. Jag vaknade, gick till köket och tog fram en skål, en sked, mjölk och en kartong med flingor. Jag hällde i mjölken i skålen och sedan

på med flingorna. Jag ställde in flingorna i kylen och mjölken i skåpet, sedan gick jag ifrån köket med skålen i handen och åt mina flingor medan jag gick runt i huset och funderade på vad jag egentligen höll på med. Jag tittade runt i huset och tänkte tillbaka på alla minnen som jag har upplevt i detta hus. Hur mycket jag än försökte känna mig glad blev allt bara värre. Jag gick tillbaka till köket och lämnade den tomma skålen i diskhon. Jag satte mig vid bordet i köket med papper och penna i handen. Pappret låg på bordet och pennan satt i handen. Jag tittade på pappret noga och började skriva. Först skrev jag ‘’till Boddah’’. Boddah var en låtsasvän som jag hade när jag var barn, i skolan skrev jag en gång på en vägg “döda era föräldrar” och skyllde det på Boddah för att inte få skiten själv. I brevet skrev jag till mina fans hur jag inte längre tyckte att det var roligt att skapa eller lyssna på musik. Jag förklarade att jag inte kände samma spänning och lycka så som Freddie Mercury gjorde när han stod på en scen. Jag skrev att det värsta jag skulle kunna göra är att lura mina fans och låtsas att jag har 100% roligt när jag verkligen inte har det alls. Jag förklarade varför jag inte tyckte att det var lika roligt längre att spela på konserter och turnéer så som jag brukade göra och så skrev jag att jag hade testat allt för att få det att bli roligt igen men att inget hade fungerat. Jag skrev att jag är glad att veta att jag och resten av bandet har underhållit och påverkat många människors liv genom de senaste åren. Jag skrev också att jag tror att det finns gott i alla människor och att jag tror att jag älskar alla människor för mycket, så mycket så att jag blir jävligt ledsen. Jag skrev att jag tyckte att jag var alldeles för ledsen, för oförstådd och för känslig för att leva. Jag skrev att jag hade en fru var som en gudinna och att jag hade en dotter som påminde mig alldeles för mycket om mig själv när jag var yngre, hon är full av kärlek och glädje och pussar på alla hon träffar för att hon vet att ingen skulle kunna skada henne vilket skrämmer mig så mycket att jag knappt kan fungera längre. Jag skrev att jag inte kan stå ut med tanken att Frances skulle kunna bli lika olycklig och skadad så som jag har blivit. Jag tackade alla från botten av min brinnande, vedervärdiga mage för alla brev och omtänksamma tankar som jag har fått från mina fans över de senaste åren. Jag skrev att jag inte hade någon passion för vad jag gjorde längre och att alla skulle komma ihåg att det är bättre att brinna ut än att blekna bort. Det sista jag skrev i brevet var fred, kärlek och empati och mitt namn men sedan en kort text till min familj. ”Frances och Courtney, jag kommer vänta vid ert altare. Snälla fortsätt kämpa Courtney, för Frances. För hennes liv, vilket kommer bli mycket bättre utan mig. JAG ÄLSKAR DIG, JAG ÄLSKAR DIG!” Efter att jag hade skrivit klart brevet läste jag det ett par gånger. Jag la det i min ficka. Sedan gick jag ut. Jag gick ut och tog ännu en till promenad för att rensa huvudet på tankar. Jag plockade ut en cigarett ur cigarettpaketet som låg i min jeansficka. Jag satte cigaretten mellan mina läppar och tog fram en tändare ur andra jeansfickan och tände på cigaretten. Jag gick runt och runt i området. Jag funderade på om det var värt att leva ett liv som inte går att fixa. Efter att ha gått runt i kvarteret ett tag vände jag och gick hem igen. Jag gick hem och satte mig på kanten av min säng. Jag tittade ut genom fönstret och bara satt där. När jag började med droger visste jag att det skulle bli tråkigt så att man gradvis behövde höja mängden man tog eller byta till en tyngre drog. Allt i livet blir tråkigt om man gör de hela tiden och inte ändrar något. Min mage gjorde ondare än någonsin och heroinet hjälpte inte lika mycket längre, jag fick höja mängden för varje dag som gick för att få det att fungera. Efter ett tag ställde jag mig upp och gick ut

På samma sida som jag la brevet på låg det även pengar, en tändare, ett par solglasögon, handdukar och mycket annat skit. Jag plockade fram cigarettpaketet och la det bredvid mig och satte en cigg i munnen. Jag tände ciggen och la tändaren bredvid cigarettpaketet. Jag satt och tittade ut genom glasdörren som var framför mig. När cigaretten var slut la jag fimpen på högen och fortsatte stirra ut genom glasdörren. På min andra sida hade jag en stereo. Jag startade stereon och satte på mitt favoritalbum, Automatic for the People. Skivan var gjord av mitt favoritband, R.E.M. Bredvid stereon hade jag ett hagelgevär. Jag fortsatte att kolla ut genom glasdörren och lyssnade på skivan på repeat. Jag plockade fram min plånbok och la mitt ID kort bredvid mig och la plånboken på högen tillsammans med alla andra grejer. Jag vände på mig och kollade på hagelgeväret. Jag visste vad jag tänkte göra och jag var inte rädd för det längre. Jag fortsatte titta ut genom fönstret tills jag böjde mig fram och plockade upp geväret och tittade på det. Det såg inte skrämmande ut längre. Jag tittade noga på den, jag tittade på alla detaljer och på färgerna. Jag höll den med hjälp av händerna och benen. Jag satt i ett par minuter och nynnade med till alla låtar. Jag väntade tills att låten som spelade skulle ta slut så jag inte började lyssna på en ny låt och behövde vänta några minuter till på att få trycka på avtryckaren på hagelgeväret. Låten var snart slut. Den 5 april 1994 minns nästan alla som en tung och jobbig dag. Ingen visste vad som hade hänt just den där tisdagen, men tre dagar senare visste hela världen vad som hade hänt. Det var den 5 april som jag, Kurt Cobain dog. Med ett skott från ett hagelgevär i huvudet, som jag själv hade avfyrat. Jag var 27 år gammal med en fru och en tvåårig dotter som båda fick ett mycket bättre liv utan mig än med mig.

Moa Gustavsson (8f)

44. Tiden läker inte alla sår Jag minns det som om det vore igår. Dagen vi aldrig kunde föreställa oss skulle komma, det som än idag är anledningen till att jag varje natt kan se de hemska som skett. Jag kan fortfarande inte förstå att det blev vår verklighet. De nazistiska soldaterna hade nått staden för att sortera oss, oskyldiga människor skulle nu splittras från sina familjer och slitas bort från sin vardag. Vi trodde att det här var slutet, och så blev det för många. Men så blev det inte för mig. Det var en helt vanlig morgon i november. Jag var endast elva år gammal och det var som vilken dag som helst egentligen. Jag hade vaknat av det kritvita ljuset som trängt sig in under mina gröna gardiner och tänkte att den första snön för året hade lagt sig. Jag klädde på mig, tittade ut och kunde konstatera hur mycket det hade snöat denna natt. När jag och min familj satt runt bordet i köket och åt frukost hörde vi plötsligt tunga slag mot ytterdörren, slagen blev allt snabbare och högre. Det var sällan vi fick besök, speciellt så här tidigt på morgonen. Mamma tittade på pappa fundersamt och sedan på klockan. Jag och pappa smög oss fram till hallen för att se efter vad någon ville oss. Vi kunde inte ana vad som skulle ske. Över pappas axel såg jag flera män i svarta uniformer skymta

genom det avlånga suddiga fönstret i hallen. Jag kände min puls stiga genom hela kroppen och känslan av att ha förlorat spred sig snabbt över vår bruna villa i Wielun. -De har hittat oss, vi kommer inte undan, viskade pappa. Jag blundade och tänkte efter om vi hade gjort något fel, något olagligt. Jag kunde inte komma på något så varför ville flera beväpnade män in här? -Gör som de säger och lyd deras order, annars tar de till våld, sa mamma tyst. Jag hann inte säga något för dörren flög upp och de beväpnade soldaterna stormade in. De drog tag i oss och slet oss ut från vårt hem, det var ingen idé att göra motstånd. Det var trångt och mycket folk på vagnarna, barn grät medan deras oroliga föräldrar försökte trösta dem. Ingen visste hur en enda minut i framtiden skulle se ut, folk förstod att något hemskt väntade, men ingen visste vart de skulle ta oss. Jag stod intryckt intill mamma och kramade hennes arm hårt. För att inte fastna i tankar och funderingar på vad som väntade tittade jag ut över en snötäckt åker som vi passerade. Långt där borta kunde jag se en stuga mitt bland de höga granarna. Jag ville inget hellre än att gå in och värma mig en stund. Det var kallt och det kändes som att färden skulle ta en evighet. När tåget efter en lång tid hade stannat öppnades dörrarna och soldater skrek att vi skulle ställa upp oss i rader på en frusen grusplan. Långt bort kunde man skymta några fängelseliknande byggnader, runt byggnaderna var det ett högt stängsel som såg omöjligt att ta sig över. Det var nu familjer splittrades på riktigt. Kvinnor och män skildes åt och små barn försvann direkt. Jag stod fortfarande intill mina föräldrar och såg på hur människor släpades bort från sina käraste. Jag tittade upp på mamma och såg att hon fällde en tår. Det var nu jag förstod att denna stund skulle bli den sista med min familj. Jag sitter på en sliten bänk utanför Auschwitz fortfarande en aning andfådd efter den korta promenaden från bussen. Till höger om mig sitter mitt barnbarn Lisa och ritar med ena foten i gruset. Jag är numera en gammal man med sliten kropp. Det värker i mina leder och jag stryker handflatorna över mina knän i ett försök att lindra smärtan. Men den största smärtan jag känner sitter inte i lederna. Smärtan i min själ är så mycket starkare. Alla minnen som stormar över mig, jag tittar bort mot grusplanen och kan se framför mig hur en soldat sliter mig isär från min mor. Det var sista gången jag fick se henne, men jag är och kommer alltid trots det jag fick lida mig igenom vara tacksam över att jag var en av de som friades och lyckades ta mig till ett nytt land och ett nytt liv. De säger att man med åren får sviktande minne. Så är det inte för mig. Jag minns allt och jag minns det tydligare för varje år som går. Minnena av min älskade familj som jag förlorade på denna plats. All den sorg och saknad som jag behövt leva med hela mitt liv. Jag överlevde. Men det gjorde inte de.

Gränsen mellan liv och död

till växthuset som låg precis bredvid mitt garage. Jag satte mig på golvet och la lappen som jag hade skrivit bredvid mig.

Lisa sträcker in sin lilla varma lena hand i min och säger: -Kom nu morfar. Vi ska åka och köpa glass. -Ja, nu åker vi min älskade Lisa. Jag ska bara säga adjö till den här platsen en allra sista gång. -Har du varit här en annan gång morfar? -Ja min vän, det har jag varit. En gång för mycket länge sedan. En dag, när hon blir lite större, om jag fortfarande lever då, ska jag berätta för henne om det som hände här. En dag ska hon få veta att jag var en av dem som överlevde koncentrationslägret. Jag ska berätta för henne att jag är glad över att jag överlevde. För jag är tacksam över den familj jag fick i Sverige. En fru, barn och barnbarn, en familj att älska och bli älskad av. Men jag ska också berätta för henne om hur nazisterna förstörde mitt liv. Om hur mina minnen från tiden i koncentrationslägret för alltid förföljt och plågat mig. Jag ska föra min historia vidare, den ska aldrig glömmas. Aldrig.

Tindra Oknefjell (8c) 47

45. Tjejen på perrongen

“Var försiktig Will, du vet hur förrädiska instrumenten kan vara och vi vill inte bli nedskjutna”. “Sluta oroa dig Jake, jag vet vad jag gör”. Det var förvånansvärt tomt nere på marken. Så här nära gränserna borde det vara gott om beväpnade positioner men ingen hade hittills synts till.

Jag vaknar varje morgon, går upp och ser sig själv i spegeln och tänker alltid samma om mig själv: “fan vad ful jag är, fan vad äcklig jag är”. Jag står där framför spegeln och säger det om och om igen innan jag går in i duschen.

Gränsen mellan liv och död

På vägen till skolan tänker jag att även denna dag kommer vara som dagen innan. När jag går i den långa korridoren som leder till mitt skåp så går jag förbi några killar från min klass. I ögonvrån ser jag hur de kollar på mig och kan höra deras röster i huvudet “fan vad ful hon är, fan vad äcklig hon är”. Jag sätter mig på min vanliga plats i mitten av klassrummet, på den främre raden ser jag den nya tjejen. Den nya tjejen hade mörkbrunt hår. Hennes hår är inte som någon annans. Stora, definierade glanslösa lockar. Och hennes kropp, hon skulle kunna vara modell. Smal som en pinne och midjan är tunn, huden glansig och mjuk. Hon är väldigt chic av sig och sitter med korsade ben. Hon ser ut att vara ganska stilig av sig. En svart topp och militärgröna cargobyxor. När jag ser hans blick så krossad mitt hjärta av avundsjuka. Han sitter med armarna som stöd till hakan och stirrar på henne. Han stirrar som han aldrig gjort förr, hans ögon är vidöppna och han ler. Jag tänker för mig själv: “så skulle han aldrig kolla på mig” Han var en nära vän till mig, men jag hade alltid gillat honom mer än bara som en vän. Men jag visste att det var fel för att vi alltid har varit som syskon för varandra. Hans hår är gyllene och hans läppar glänser. På rasten sitter jag ensam och ser den nya tjejen gå in till toaletterna, direkt efter så går han också in på toaletterna. Nu börjar tankarna studsa inuti mig; “tänk om de gör något där inne”, “har jag aldrig betytt något för honom, jag kanske aldrig har varit värd honom ens”. Jag springer ut och sätter mig vid ett träd och ser att han är på väg hitåt, han börjar prata med mig. Han frågar vad som har hänt om det är någon som har gjort något mot mig… Jag svarar “ja, du”. Skolan ligger precis vid tågstationen Träby, och det enda jag kan höra är det där tåget som börjar närma sig perrongen. Nu vet jag vad som skulle ta slut på lidandet, det är det enda sättet, jag måste göra det. Nu förstår han varför jag inte har pratat med honom, allting faller på plats. Jag springer mot perrongen, innan jag hoppa hör jag: ”Gör det inte! Hoppa inte! Jag älskar dig Nathasha...” Allting gick så fort, säger han till polisen och börjar gråta.

Kelly Stenius (8o)

46. Tre chanser till LIVET “Vi flyger in över gränsen nu, var vaksamma, fienden kan lika gärna vara under oss just nu”. “Uppfattat kapten, radarn visar inget däremot”, svarade Will. Kriget hade hållit på i tre år men de två bröderna som följde sin kapten in över fiendelinjer hade aldrig förut deltagit i en riktig strid. Det hade rapporterats om märkliga ljus och ljud och de tre hade blivit skickade att undersöka vad fienden hade i kikaren.

“Jag gillar inte det här, det är för tyst. Inga läger syns till men inte heller några djur. Någonting är…”, radion bröts. “Kapten? Kapten!” Hans flygplan hade fattat eld och störtade mot marken. “Will, vi måste vända om”, det hördes en motor bakom dem och strax efter det skottlossning. Will vände planet för ett motangrepp. Han avfyrade sina vapen och träffade Spitfiren som var efter dom. Den ena motorn small och planet störtade mot marken, men hans jaktplan hade också blivit träffat i manövern och han fumlade med kontrollerna för att hålla planet uppe. “Vi måste landa!”. “Kan inte, instrumenten svarar inte. Landa du, jag hoppar”. “Will, fanns det ett plan finns det fler, du blir skjuten i småbitar om du utlöser din fallskärm”. “Jag har inget val, finns det fiender på marken så kommer vi märka det när jag hoppar. Flyg härifrån om du ser mig bli skjuten, vi har inget annat val”, han slog av radion. “Jag har inget annat val”. Jaktplanet började att luta och instrumentpanelen slocknade. Det var nu eller aldrig. Han tryckte på en knapp och han slungades ut ur planet som då även hade fattat eld. Först flög han upp en bit innan han började falla mot marken. Luften susade förbi honom. Långt där nere närmade sig marken. Han drog i snöret till sin fallskärm och han bromsade kraftigt in. Han föll sakta mot marken långt där nere och hoppades att han inte skulle fastna i ett träd. “Om jag nu kommer så långt”, tänkte han. Skogen under honom kom allt närmare men ingenting hände. Inga fiender som gömde sig där nere. Eller åtminstone inga som sköt mot honom. Ovanför honom flög hans bror Jake och började leta efter någonstans att landa. Will hade kommit till marken men fallskärmen fastnade i ett träd. Det betydde både att Jake skulle kunna se honom men också att andra patrullerande flygplan skulle göra det. Han såg sig omkring. Inte en själ syntes till. Inga fåglar, inga harar, inga soldater med automatkarbiner riktade mot honom. Det var för tyst, som kaptenen hade sagt. Då såg han någonting röra sig, bara som en skugga men den hade varit där. Han drog sin pistol och höll den redo men det syntes inte längre någonting. Hade han inbillat sig? Var det bara stressen som påverkade honom? Då såg han det igen, det var inte som en skugga utan mer som om en bit av landskapet hade fått ben och rörde sig. Den var snabb som en blixt och försvann återigen. Han började skjuta runt sig på allt han såg, någonstans måste den vara. Svetten rann om honom och han började skaka. Han kände någonting dra förbi hans ben. Han tittade ner och såg något ödleliknande, den skiftade färger som en kameleont fast inte bara färg, den verkade byta hela sin form. När den märkte att den blivit upptäckt kastade den sig upp mot honom och... Han vaknade med ett ryck. Hade det varit en dröm? Hade han svimmat när han landade? “Will?”, Jake stod bredvid honom. “Vad hände?”. “Fråga inte mig. Du har legat här och yrat sedan jag kom hit. Vi måste röra på oss, fler patrullerande flygplan kan komma hit när som helst”.

“Är ditt plan intakt?”.

spår av djur, inget rörde sig utom trädgrenarna.

“Ja, det blir lite trångt men det går. Och du behöver en doktor snabbt, du är alldeles blek och… dina ögon har förlorat sin färg”.

Ett skott hördes och Jake föll ner på knä. Han hade blivit träffad i benet och kunde inte stå upp. Will vände sig om och såg någonting snabbt försvinna in bland grenarna samtidigt som en explosion hördes och allt frös återigen.

Jake höll fram en bit glas och i reflektionen såg han både att hans ögon förlorat all färg men också att resten av honom blev blekare för varje ögonblick. Han såg ut som ett spöke. “Vi måste gå, även om du på något sätt inte mår bra så är vi inte ensamma. Piloten du sköt ner klarade sig, jag såg hans fallskärm en bit bort vi…”, Det hördes ett högt ljud av ett gevär som avfyrades och han föll till marken, blod rann från hans ett hål i hans jacka och hans kropp blev stel. “Jake!”, han lutade sig över sin bror och försökte skaka liv i honom men han andades inte. Hans hjärta slog inte och hans blick var tom. Då frös världen runt dom. Han tittade upp och såg en gestalt på väg mot dom. “En själ till från kriget. Tar dom aldrig slut? Kommer jag någonsin själv få vila?”. Gestalten kom fram och lutade sig över liket. Han bar en grå jacka och hade livlösa ögon, hans hud var blek som snö och han viskade någonting över liket som då började skaka. “Vem är du?”, sa Will förskräckt.

“Din bror faller än en gång soldat”. “Låt mig försöka igen. Jag kan klara det!” “Jag gav dig tre försök, två återstår”. Han vaknade. “Will?” “Jake, vi måste härifrån, nu!”. “Om du säger det så. Mitt plan är…” “Ditåt, jag vet, kom med nu”. “Om du säger det så”. Dom skyndade sig genom skogen och Will höll utkik efter platsen dom varit vid förut när fiendesoldaten anfallit. Där var gläntan! Han stannade upp och såg sig omkring. Någonting blänkte vid en sten och han såg sedan att det var mynningen på ett gevär. Han kastade sig på soldaten som gömde sig bakom stenen, och kände sedan någonting kallt och vasst igenom sig. På geväret hade det suttit en bajonett som han nu spetsat sig själv på. Och allting frös återigen.

Han stannade upp och hans bror låg återigen stilla.

“Den här gången är det du som faller, soldat. Du har ett försök kvar sedan får du låta mig göra mitt jobb”.

“Du ser mig?”.

Han vaknade.

Will drog sitt vapen och siktade men svor och kastade pistolen för den blev fruktansvärt varm och smälte sedan när den träffade marken.

“Will?”

“Ni brukar kalla mig döden men ingen verkar bry sig om mitt namn när jag kommer hit för dem. Har du också dött, soldat?” “Jag lever och planerar att fortsätta med det.” “Hur kan du se mig? Du borde vara lika blind som resten av världen blir när jag gör mitt jobb. Du såg mig inte när jag hämtade din kapten, varför ser du mig nu?”. “Och det tror du att jag vet?”.

“Vi måste härifrån, nu!” “Mår du bra?” “Ja, men följ med mej nu”. Han var nervös och kallsvettig när han för tredje gången gick igenom skogen. Vad skulle hända? Skulle hans bror falla för en gevärskula eller skulle han själv? Eller skulle han lyckas ta livet på soldaten som redan hade skjutit dom?

“Det spelar ingen roll om du ser mig eller inte, jag behöver fortfarande hämta en själ från de levande, så ur vägen!”

Dom närmade sig gläntan igen. Han bar sitt vapen i ostadiga händer när han närmade sig mötet som skulle avgöra hans liv.

“Finns det ingen annan du kan ta? Någon annan soldat på slagfältet som stupat?”.

Han såg återigen gevärsmynningen som tittade fram bakom en sten men från längre avstånd den här gången. Soldaten hade inte sett dem, han bara satt där och väntade på att någonting han hört skulle komma. Han såg själv lika rädd ut att möta döden som Will kände sig och han tvekade med att skjuta en liten stund, han stod där och undrade vad han skulle göra när soldaten vände sig om och höjde geväret. Ett skott hördes. Han hade förlorat sin sista chans och väntade på att antingen han eller hans bror skulle falla till marken.

“Den enda jag ser här är du och jag tvivlar på att du skulle ge ditt eget liv”. “Det finns en annan soldat här i skogen, en fiende, den som dödade min bror, kan du inte ta honom i stället?”. “Jag kan inte ta de levandes själar, bara de dödas… Men du skulle kunna ändra vem det är som faller den här dagen, en själ eller en annan, det gör detsamma för mig. Gå tillbaka till när du vaknade upp och försök igen, du har tre försök på dig, efter det tredje så hämtar jag vem det än är som ligger död på marken”. Han vaknade. “Will?”, Jake stod bredvid honom. “Vad hände?”. “Fråga inte mig. Du har legat här och yrat sedan jag kom hit. Vi måste röra på oss, fler patrullerande flygplan kan komma hit när som helst”. “Vad i… Du har rätt, vi måste härifrån”. Han reste sig och såg sig omkring. “Är du säker på att du kan gå? Du ser väldigt blek ut”.

Men de två stod kvar. Han vände sig om och såg att hans bror hade höjt sitt vapen och skjutit. Fiendesoldaten hade tappat sitt grepp om geväret han höll i och sjönk ihop mot stenen han gömt sig vid. Sedan frös allting igen. “Du lyckades överleva, soldat.” Döden stod bredvid honom och såg med sina livlösa ögon på liket. “Kommer vi mötas igen?”, var det enda Will kunde få fram. “Alla dör till slut soldat, det är bara en fråga om när”. Allting fortsatte och Jake sänkte sitt vapen. “Fort, vi vet inte om det finns fler fiender här i närheten”.

“Ja, men vi måste skynda oss. Vart är ditt jaktplan?”.

Döden gick igenom skogen, nu utom synhåll för de två bröderna.

“Hitåt kom nu”.

“Ingen levande har någonsin sett mig förut. Vem är han?”.

Dom började gå igenom skogen. Varje sten, träd eller buske kunde vara ett gömställe där fienden låg på vakt. Fortfarande syntes inga

Gränsen mellan liv och död

“Låt oss inte överdriva nu, jag mår bra och… vad sa du om mina ögon?”

Anders Elfgren (8j) 49

47. Trädet vid ån Vi satt där, på vårt vanliga ställe, i det stora och kraftiga lövträdet. Det fanns en speciell gren, som satt högre upp än alla andra och hängde ut över den våldsamt forsande och brusande ån. Alldeles nära intill trädet och med vår gren precis rakt under oss. Vi satt där ofta. Man kunde tänka och fundera där, utan att något eller någon störde ens både grubblande och vilda tankar, som aldrig hade något slut. Man satt bara där och blickade ut över staden längre bort, där alla lyckliga människor bodde i sina varma, prydliga hem, samtidigt som tankarna malde uppe i huvudet. När jag ibland på kvällen, slet blicken från den lysande staden där borta och tittade på Philip som satt där bredvid mig, såg jag alltid hur hans blick var riktad nedåt. Han sa aldrig något till mig. Nej, han hade faktiskt aldrig sagt ett enda ord till mig, förutom första gången jag träffade honom. Det var i skolan, en torsdagseftermiddag för fem månader sen. Vi möttes en morgon i korridoren vid elevskåpen. Han tittade mig djupt in i ögonen och sa sitt namn: -Philip.

Gränsen mellan liv och död

Sen den gången hade han inte sagt något mer, men det hade aldrig behövts. Det var så med Philip och mig. Vi behövde aldrig säga något till varandra, för vi förstod ändå vad vi båda tänkte. Visst, vi hade väldigt olika tankesätt och tänkte väl alltid på helt olika saker. Men vi kunde ändå, utan att säga ett enda ord, lätt förstå varandra. Sen första dagen vi träffades har det varit vi. Från första gången jag såg honom, visste jag att han var den rätta, men på samma gång den som skulle förstöra mitt liv totalt. Jag förstod det redan då. Men jag visste också att om det inte blev vi, skulle ingen av oss klara sig. Philip och jag behövde varandra, på ett sätt som ingen annan någonsin kommer att förstå. Philip var den vackraste och mest unika person jag någonsin mött. Han hade mörka, magiska ögon. Hans ögon var så mörka att det var svårt att urskilja pupillerna ur det mörka. Hans käke var skarp och kindbenen buktade mjukt in bakåt mot öronen. Läpparna var smala och alltid torra. Med sin tunga försökte han alltid intensivt göra dem fuktiga, men misslyckades varenda gång. Håret var stripigt och kritvitt, som resten av hans smala kropp. I andras ögon var han en udda person som inte passade in i samhället. I mina ögon var han den person som fyllde ut mitt tomrum inuti mig. Att han bara har existerat på denna jord, kommer jag alltid vara evigt tacksam över. Vi brukade sitta länge på den där grenen, ända tills solen passerat horisonten för länge sen och ån i det avtagande dagsljuset hade blivit mörk och hotfull utan solens ljus. Jag tror att Philip skulle kunnat sitta där dagarna i ända. Bara skita i skolan. Men det lät jag honom inte göra. Jag lovade honom att om han gick på minst tre lektioner i skolan varje dag, skulle jag komma till honom när dagen var slut och sitta på grenen tillsammans med honom, tills jag inte orkade sitta där mer. För så var det. Man orkar inte tänka för mycket alla dagar. Bara Philip skulle ha orkat. Han orkade mycket. Så var det även idag. På morgonen när jag kom till skolan träffade jag Philip som vanligt bredvid skåpen. Men idag stod han inte framför mitt skåp, nummer 68, utan framför skåp 73. Jag hade kommit för sent för att hinna se vad som hänt. Min starka gissning var snabbt att någon kastat in honom i skåpen så att han tappat alla sina saker. Bara för att han var som är. Jag såg hans slitna väska som låg på golvet framför hans röda gamla trasiga skor som han borde ha slängt för länge sen. När Philip såg mig komma i korridoren vid elevskåpen, gav han mig

en lidande blick och jag tittade tillbaka på honom, kändes det i hela min kropp hur dåligt han mådde. Det enda jag där i skolan kunde göra då var att nicka ett hej som svar. Medan jag öppnade mitt skåp och tog fram mina böcker, såg jag i ögonvrån att Philip närmade sig mig med långsamma steg. Jag märkte direkt att idag var det inte en vanlig dag. Då skulle han som vanligt kommit fram till mig direkt och låtsas som om inget hade hänt, för att han var så van vid att andra gav sig på honom för den han var. Men idag kom han extra långsamt emot mig med sina långa, smala ben dragande efter sig i släpande steg. Jag orkade inte titta på honom, för jag kände samma smärta som honom. Jag ville av varje fiber i min kropp få Philip slippa mobbningen, men det fanns inget jag kunde göra för att all misshandel skulle sluta. Jag minns tydligt vad jag hörde när jag stängde skåpet och vred på kodlåset så att skåpdörren skulle låsas. -Ån forsar idag. Jag vände bara på mitt huvud och tittade rakt in i hans mörka ögon. Jag förstod exakt vad han menade. Vi hade genom vår tystnad pratat med varandra innan. Med den smärtan jag såg i Philips ansikte förvånade det mig egentligen inte att det här var den första hela meningen jag någonsin hade hört Philip säga. Det var klart att jag visste hur ån forsade, det gjorde den varje dag. Varje dag på väg till skolan gick cykelbanan i en bro över ån. Idag var den speciellt upprörd. Ingenting var sig likt idag. Det kändes överallt. Det kändes i allt som rörde sig. Man förnam det i varenda doft man kände. Men det vara bara vi som kände det, såg det, bara Philip och jag. Alla andra stannade aldrig upp. Var så upptagna med sig själva. Märkte inget. Ingen annan brydde sig. Plötsligt lämnade Philip mig ensam vid mitt skåp. Jag vred på huvudet och såg honom gå med allt snabbare steg, Han gick rakt mot utgången, genom skolporten och ut från skolan. Det fanns inget val. Jag visste att jag var tvungen att följa efter honom. Bara jag visste vad han tänkte på. Fast jag försökte, hann jag inte ifatt honom. Den sista biten fram till trädet gick jag med allt långsammare steg än vad jag någonsin tidigare gjort. Framme vid den skrovliga trädstammen, såg jag Philip som redan satt där, längst ut på den kraftiga grenen som hade det virvlande vattnet under sig. Han satt alltid precis där. Vanligtvis när jag såg honom sitta sådär, brukade han ha sin blick fästad ner mot ån, som om han såg något i det mörka vattnet som forsade förbi under honom. Nu satt han med sitt huvud vridet och stirrade rakt in på mig. Jag kände hans djupa blick. Det var som om han suttit sådär med ögonen och bara väntat på att jag skulle komma in i hans synfält. Jag stod stilla vid trädets rot och betraktade honom där han satt. Någonting i hur han satt, högg tag i mig. Skrämde mig. Men ändå inte. Han hade benen hängande fritt från grenen ner ut över vattnet. Hans armar såg inte spända ut där de övergick i händerna som höll ett löst grepp runt om vår gren. Philip gungade försiktigt åt sidorna. Först åt höger, sedan vänster. Han gjorde alltid så. Jag tror han tänkte bättre när han gjorde det. Jag var så nära trädet att jag kunde börja klättra upp. Min blick släppte hans, när jag var tvungen se vart jag satte mina fötter. Fort och vant klättrade upp i trädet och ut på den tjocka grenen, där jag satte mig nära Philip, närmare än vad jag någonsin tidigare gjort. Vi sa inte ett ord till varandra. Bara det starka susandet och det frenetiska forsandet från åns vatten hördes. Nu var det jag som stirrade tomt ner i ån. Samtidigt kände jag hur Philip intensivt försökte fånga min blick. Men det var det sista jag ville nu, titta Philip in i hans mörka, plågade, sorgsna ögon.

Men inte nu. Jag var tvungen att tänka, och det fort. Hela min tankeverksamhet var fokuserad på att förlänga tiden fram till det avgörande ögonblicket så långt som det var möjligt. Philip förstod mig, det kände jag inom mig. Men den här gången lät han mig inte ta den tid jag behövde. Det brukade han alltid annars göra. Men inte idag. Han strök mig lätt på kinden med utsidan av sin iskalla hand. Långsamt, mot min vilja, tvingade jag mig själv att möta hans blick. På ingen tid alls såg jag alla hans minnesbilderna i hans ögon. varenda gång han blivit misshandlad och missförstådd av lärare, elever och till och med sina egna föräldrar. Varje gång som han suttit och tittat ner i ån och tänkt.

48. TÅGET

Luften var tung. Det var kallt och smutsigt runt omkring oss. Människor var upptryckta mot varandra. Deras smala och smutsiga ansikten med förvirrade blickar tittade mot byggnaden. Jag höll om hans hand hårt medan den tunga dörren öppnades och vi klev in. -Lena! skrek mamma från köket. Jag kände lukten av nybakade brötchen medan jag gick ner för knakiga trappan. Brorsan sprang förbi mig in i köket och satt sig ner vid köksbordet och väntade på att frukosten skulle bli klar. - Hur du sovit bra, Luca? frågade Johannes. -Ja det har jag, svarade Luca.

Massor med bilder fladdrade förbi i Philips ögon. Som om jag såg hans inre film i ögonen. Alla ögonblick han mindes från sitt liv. Allt hemskt som hade hänt honom.

Jag väntade på att Johannes skulle fråga mig om jag hade sovit bra eller hur jag mådde. Men det skulle han aldrig göra. Jag kallade honom inte ens pappa. Johannes. Han var bara ett vanligt ansikte för mig.

Min enda tanke var att sista bilden han såg var något bra. Något bra han skulle minnas och ta med sig. Bilden av mig.

- Du då Lena, Har du sovit bra? frågade mamma mig för att bryta tystnad som fyllde hela rummet.

Jag blinkade till en gång. En tår klipptes av från tårkanalen och gled kyligt nedför sidan på min näsa. Inom mig fanns en kuslig värme. Ändå kändes kylan från tåren gled ner på min läpp och gav mig en förnimmelse av salt smak. Som saltet i hans sår, tänkte jag. Vi såg på varandra. Philip tog försiktigt och varligt tag om mina händer. Viskande i dånet från vattenbruset hörde jag honom säga: ”Jag älskar dig, Rasmus.” Det var den andra mening jag hörde honom säga. Det skulle bli den sista. I samma ögonblick som han sagt de fyra orden till mig, släppte han taget om mina händer och lät sig falla ut från grenen och ner i den starkt forsande ån. Jag såg honom som i slowmotion falla genom luften och ner mot valsarna i åvattnet. Inget hördes när han slog huvudet i den hårda stenen som satt fast i åbotten. Jag såg hur hans ögon slocknade när han förlorade medvetandet. Som förlamad följde mina ögon Philips livlösa kropp, när den drogs med i det forsande, kalla vattnet. Det sista jag såg var när hans kropp försvann ner i djupet och slukades av vattnet som forsande virvlade förbi ovanför, sjönk ner i farten under vattnet. Då kände jag hur tårar rann nedför mina kinder, ned förbi munnen och sedan droppande lämnade mitt ansikte och ensamma föll i ån under mig, där Philip försvunnit bort, dött. Tillsammans med min gråt, växte en önskan fram inom mig: Hoppas mina tårar når fram till dig, sätter sig fast på dig. Finns hos dig, så att du alltid kommer ihåg mig. Alltid minns hur mycket du betyder för mig. Kommer att betyda för mig. Även om du är borta nu. För all tid. För evigt. ”Jag älskar dig med Philip” sa jag rakt ut i luften så viskande lågt, att jag knappt hörde mig själv. Jag visste att mina ord skulle nå honom. Philip hade försvunnit iväg i ån, bort från vårt träd, bort från vår gren, bort från mig, bort från allt. Men hans själ skulle för alltid finnas i mig. Leva med mig.

Isabelle Karlsson (8p)

-Bra, sa jag tyst och sedan la jag undan min disk. Sedan lämnade jag dem utan att säga något mer. Mamma var en medelgammal fast ändå ung kvinna. Hennes medellånga krulliga hår var så fint, hur det la sig över hennes breda och höga axlar. Johannes som var min låtsaspappa var en lång stark man som sket i mig totalt. Det enda han brydde sig om var hans son Luca och min mamma Flora. Klockan var 7:00 och det var dags att gå till skolan. Jag skuttade fram till dörren, tog min svarta kappa, alla mina böcker, och öppnade ytterdörren medan jag klev ut. Vinden blåste i mitt korta blonda hår och jag kände hur kallt det var den vinterdagen. Mina fötter släpade efter mig ner för gatan. Helt plötsligt så kände jag hur det blev kallt om foten, jag lyfte foten och såg direkt att min sula hade lossnat vid tårna. Jag var inte så förvånad, jag hade haft de skorna i över två år precis som mina kläder. Min familj var inte så rik, vi hade aldrig varit det. Till slut så var jag utanför skolan och väntade på att skolan skulle börja. Alla andra ungar hängde med sina kompisar, och där stod jag utan någon kompis. Jag gick i sjuan och Luca gick i trean, vilket betyder att han började skolan senare än mig. Därför hade jag ingen att vara med.

Gränsen mellan liv och död

Någon gång var jag tvungen att möta hans själs djupa blick, det visste jag mycket väl.

Jag vaknade av en smäll med ett ryck i hela kroppen. Förvirrad och rädd satte jag mig upp i sängen. Det var mörkt ute och jag hade inte sovit så mycket. -Packa en mindre väska, viskade mamma. -Vi kanske är borta hemifrån länge! svarade Johannes i en högre ton. - Gör bara som jag säger, sa mamma viskande så att vi inte skulle höra vad de sa. Efter att jag hade lyssnat på deras konversation så tittade jag utanför fönstret och såg stora bilar med någon form av flak på. Män i uniformer klev ut ur dörrarna på de stora lastbilarna. PANG! small det, dörren slängdes upp. Mamma och Johannes sprang ner för trappan snabbare än någonsin. Jag hörde hur Luca började smågråta. Så jag gick över till hans säng, tog hans hand och höll om den medan vi långsamt smög ner för trappan. Vi stannade längst ner och lyssnade. - Det är uppställning nu! Vid bilarna där ute. -Ta med era väskor. Bara det som verkligen behövs! sa mannen i svart uniform. -Lena! Luca! ropade mamma. Vi sprang det sista tre trappstegen ner och mamma tog oss i händerna och gick ut genom dörren. Johannes följde efter oss och stängde dörren. Det var många människor som blev inslängda i de stora bilarna. Flaken var inte så stora men det var ändå femtio som blev intryckta i varje. Mannen med svart uniform pekade mot en bil,

mamma hjälpte oss upp till det vingliga flaket. Vi var de första som klev in och det östes på med folk. Luca blev hopklämd mot väggen. Sedan så blev vi femtio stycken hopklämda i ett och samma lilla utrymme. -Uppställning! Alla ställde sig på led. Vi var nu vid tågstationen. Framför oss var ett rött tåg med flera stycken tågvagnar gjorda i trä. Den röda färgen, fin som den vackraste rosen. Men det var något som kändes skumt med allt det här. Vart var det vi egentligen skulle? Mina ögon fick syn på en pojke i min ålder. Hans hår var mörkbrunt, som bark av en ek. Som vågor av ren jord, som reflekterar solens ljus. Mina tankar blev avbrutna när jag såg att mamma, Johannes och Luca var borta. Hjärtat slog hårt medan jag kollade omkring mig, sökande efter dem. -Lena! skrek Luca. -Luca! skrek jag efter jag hade fått syn på honom. Det hade blivit tagna till en annan vagn. Jag sprang fort till dem.

Gränsen mellan liv och död

-Aufenthalt! vrålade en man i svart uniform till mig och jag stannade. Min familj var där borta. Han pekade åt en annan vagn. Så att jag skulle gå till den i stället. De stängde dörren till vagnen där min familj var, de skrek efter mig och jag gjorde det samma. Det var folk överallt, som blev skickade till olika vagnar. Mammor som höll i sina små barn. Pappor som höll koll på sina barn för att inte tappa bort dem. Där stod jag med tårar i mina ögon, förvirrad, rädd och ensam. Plötsligt så fick jag ögonkontakt med den där pojken. Hans ögon var havet, så full av liv men ändå så osäkert. De blågröna nyanserna hade sina känslomässiga strömmar, och innan jag kunde andas så blev jag nedtrampad av en massa folk. Pojken kom springande till mig, tog mig om handen med ett starkt grepp och hjälpte mig upp. Vi sprang sedan in i en av vagnarna. Männen slängde in flera andra i vår vagn även om den var ganska full redan. Jag och pojken var i samma hörn. Han visste att jag var ensam och han såg också ut att vara det. På hans väska stod det ”ensamkommande barn”. -Vad heter du? frågade jag. -Leon Steiner, svarade han. - Vad heter du? - Lena Schliemann, svarade jag. Det hade gått några dagar nu och vi hade fortfarande inte kommit fram. Vi alla stod tätt med varandra. Folk kräktes överallt. Och grät. Några av dem låg döda. Tankarna som flög runt mitt huvud var om min familj mådde bra. Hur mår mamma, lillebror och pappa? Pappa, min älskade pappa som jag egentligen inte hatade så mycket. Var de okej? En mamma stod bredvid oss ihop tryckt mot väggen. I hennes långa underviktiga armar låg det en bebis. En bebis som inte hade låtit någonting. Inte gråtit på flera dagar. -Är du trög eller? fattar du inte att ungen är död! skrek en äldre man. Kvinnan vaggade sitt barn som om han inte sa något. Men senare så förstod hon att hennes barn var dött. Kallt, mörkt och instängt var det. Alla låg nu på golvet. Svagare hade jag aldrig varit. Det var några som låg på varandra. Allt vatten hade tagit slut. Jag och Leon låg i varandras armar för att hålla oss varma. Men det var svårt eftersom det var snö som kom in genom hål i taket. Leon sa inte så mycket, han var väldigt sjuk. Jag ville inte att han skulle dö. Han var en så snäll vän. Vi hade bara varandra. Han kom utan föräldrar och jag visste inte vart min familj var. Eller om de ens levde. För när jag såg mig omkring så fanns det döda runt omkring mig. Det gjorde ont i hela kroppen. Mina andetag var så svåra att ta så att det kändes som att jag inte kunde andas. Jag hade aldrig mått sämre i hela mitt liv. Leon satte sig upp och höll mig i sina kraftlösa armar. Han tittade mig i ögonen med de där havsblåa ögonen som hade en orolig blick i sig. Och visste nog att jag skulle dö där i hans armar. Hennes ljusgröna, livlösa ögon slocknade. Ett sista andetag kom ifrån hennes torra ljusrosa läppar och hennes huvud lutade bakåt. Jag kände hur hennes kropp slappnade av i mina armar. Hon var den enda jag hade i hela världen. Nu fanns hon inte heller. -Kom Luca, sa jag medan jag tog min son i handen och hjälpte

honom av tågvagnen och jag tittade bakom mig och såg en skylt där det stod Auschwitz Birkenau. Många barn blev borttagna från sina föräldrar och vissa familjer blev separerade ifrån varandra. De skrek och skrek men det hjälpte ingenting. Jag väntade på att se min dotter kliva av en av tågvagnarna. Men det gjorde hon aldrig. Hon hade nog dött där inne, precis som sin pappa. Vi följde fort efter folkmassan till ett stort samlingsställe. När jag tittade mig omkring så såg jag stängsel. Bakom dem var det svultna människor som stod och arbetade. Som vandrande skelett med tunna små kläder. På en sida stod det män. Kvinnor och barn på den andra sidan. Vi stod nästan längst fram, jag höll Luca i handen men det kändes hemskt att ha den andra tom. Att min dotter Lena inte fanns där stående bredvid mig. Jag fick inte ens säga hejdå. Plötsligt så var vi längst fram i kön. Mannen som stod där framme pekade mot vänster så det var den vägen vi gick. Det var väldigt många som blev pekade mot vänster. Vägen till dit vi skulle var inte så långt därifrån. Alla ställde sig vid en skog och väntade på att få en order av männen som stod framför oss. -Klä av er här så ska vi ta er till duschrummen, sa en av männen i svart uniform. Alla var helt tysta, vi kunde ju inte klä av oss framför våra barn. Men vi var tvungna att göra det ändå. Efter det så stod vi framför en tegelbyggnad. En stor skorsten var det också som stack ut ur byggnaden. Luca var nervös, det visste jag. Han hade inte sagt någonting på hela dagen. Han var nog ledsen över vad som hade hänt med hans pappa och storasyster. Dörren öppnades och människor började kliva in. Vi gjorde det samma. Han tittade på mig med en skarp blick när männen stängde dörren bakom sig och vi stod där inne med massor av andra. -Det är ingen fara Luca. Vi ska bara ta en dusch.

Elin Zidén (8d)

49. Utfryst Jag och mina föräldrar brukar bråka ibland men trodde aldrig att de skulle sluta prata med mig. Den morgonen vaknade jag klockan 07:15 som vanligt. Jag satte på mig kläder och gick ner och åt frukost och sen gick jag till skolan. I skolan har jag inte så många kompisar men när jag kommer hem brukar jag spela fotboll med de yngre barnen som bor på min gata. Men idag när vi skulle spela ville de inte att jag skulle vara med. Jag blev sur och sparkade ut deras boll framför en bil som körde på motorvägen bredvid vårt område så att den gick sönder. När jag kom hem så satt mina föräldrar och åt, de var arga på mig. Jag försökte förklara för dem hur det var men de blev bara ännu argare och sa att de inte vill lägga ned pengar på saker som jag hade sönder. Det var inte första gången som jag hade sönder de andra barnens leksaker. Jag blev så arg att jag tog min mat och slängde den i soptunnan, slängde upp dörren och sprang ut. Jag sprang och sprang tills jag kom fram till motorvägen. Jag tvekade inte ens, jag bara sprang över - mellan alla bilar. När jag var över vägen såg jag skogen som jag som liten hade byggt en koja i. Jag kom ihåg vart den låg, jag hade byggt den med pappa under ett träd i närheten av vägen. Så det var inte så att den låg så långt borta. När jag kom fram till kojan så kröp jag in, ställde mitt larm på 07:15 som jag alltid gjorde. Jag låg och tänkte en stund om jag skulle skita i det här och gå hem istället. Nej, tänkte jag, om de inte lyssnar på mig och bara vill bråka så tänker jag inte komma hem. När jag vaknade av mitt larm nästa dag så frös jag. Det var en kall septembermorgon, jag satte på mig mina kläder och gick mot skolan. När jag kom in i skolan var jag beredd på att bli utskälld av de där barnen för att jag hade haft sönder deras boll men när jag gick förbi dem så ignorerade de mig. Konstigt, tänkte jag. Jag fortsatte

Jag gick tillbaka hem för att packa saker till min resa. När jag kom fram till huset så velade jag om jag verkligen skulle gå in men till slut bestämde jag mig för att gå in. Jag öppnade dörren med den nyckel som jag fortfarande hade kvar och gick in och till mitt rum och började packa en väska med saker jag behövde. När jag var klar gick jag in till mina föräldrar som låg och sov. Jag ville säga hejdå till dem. Jag kramade om dem och när jag var på väg ut hörde jag min mamma viska: ”Varför lämnade du oss Adam?”. Jag svarade med: ”Det var inte meningen, förlåt”. Med ett hejdå så sprang jag ut ur huset och påbörjade min resa söderut. När jag kom fram till kyrkogården var det sent på natten så jag tänkte att jag måste hitta ett ställe där jag kunde spendera resten av natten. I ena hörnet av kyrkogården låg ett gravkapell, jag gick dit och provade om dörren var låst. Det var den inte så jag gick in och la ner min väska, som jag tänkte använda som kudde, när jag hörde en mansröst säga: ”Hallå, vem där? Ut härifrån, här får du inte vara”. ”Nu är det kört”, tänkte jag när jag såg att dörren till gravkapellet öppnades av en gammal man som jag antog var vaktmästaren på kyrkogården. ”Här får du inte vara ut med…” Han avbröt sig själv mitt i meningen och det verkade som att han lugnade ned sig och jag kunde se ett oroligt leende i hans ansikte. ”Dig känner jag igen.” Jag förstod inte vad han menade, men så sa han: ”Häng med här, jag vill visa dig en grej.” Vid den här tidpunkten var jag väldigt förvirrad, men jag gjorde som han sa och följde med honom ut i natten. Vi gick längs med en grusgång och på sidorna låg det massa gravstenar, till slut stannade han vid en ljusgrå gravsten med rundad överdel och pekade på den. Jag blev chockad när jag såg vad som stod på gravstenen: Här vilar Adam, saknad av familj och vänner.

Emil Andersson (8j)

50. Utmaningen

Skottet ljöd, han hade gjort det. Han tittade på sin hand och såg den darra. Han var helt kall och genomsvettig. Pistolen kändes så tung att han tappade den svarta kromade pistolen på den kalla marken. Han tänkte för sig själv “det här var inte så farligt” samtidigt som han nästan höll på att ramla ihop till en skakande hög. Han kände jackan som en blöt tyngd på sina axlar. Nu hade han passerat gränsen. Han hörde i sin hörsnäcka sin uppdragsgivare säga “bra jobbat 47 återvänd till utgångspunkten”. Bara för några dagar sen låg han hemma i sin simpla lilla etta i en liten by utanför Malmö. Han låg och käkade pizza samtidigt som han kände ett surr i sin byxficka. “Det var väl bara någon som hade svarat på min jobbansökan” tänkte han. Han tog upp telefonen och blev lite överraskad. På hans gulorangea skärm stod det att han skulle

bli kontaktad inom kort av en okänd avsändare. Han förstod direkt vad det handlade om. Numret gick inte att spåra till någon speciell person. Med pengarna han hade fått från militären åkte han in till Malmö på riksväg 11 och köpte en svart kostym med vit skjorta och röd slips. Han köpte även ett par kostymskor och ett par lädervantar. När han var vid bilen såg han en gul lapp vid vindrutan. “fan” var det enda han tänkte. Väl hemma provade han allting tillsammans. Hans skor stod ut jämfört med resten. Dom var alldeles blanka av all puts. Senare på kvällen fick han det där samtalet han hade väntat på. Uppdragsgivaren sa: ”Offret är storvuxen och hårig och befinner sig i närområdet. Det måste vara slutfört inom två timmar. Du ska vara vid Ribban klockan 19.00 imorgon. Jag vet att det är första gången men jag litar på dig”. Han hann inte ens fråga något innan pipljuden ljöd. Han planerade att han skulle åka hemifrån kockan 18 imorgon för att ha gott om tid. Vägen tog ju trots allt bara cirka 30 minuter om man åker i vanlig takt. Dagen därpå så kände han nästan ånger. Han kallsvettades nästan av nervositet. Det var ju trots allt hans första gång. Han hade varit nervös hela dagen för vad som kommer hända. Han klarade inte av känslan så han åkte in till Malmö även fast klockan bara var fem. Han åkte i sin röda Toyota på väg 11. Där hade han åkt många gånger innan. Men det var något speciellt som om den där känslan blev värre ju närmare han kom Malmö. Han åkte ovanligt sakta kanske det var för att han ändå inte hade något annat att göra i Malmö. Väl framme kände han sig väldigt hungrig. Han hade knappt ätit något annat än frukost så han gick till McDonald’s. Han beställde en Big Mac utan saltgurka för han hatade saltgurka. Ändå fick han sin Big Mac fem minuter senare med gurka på. Det var väl någon som hade fått fel tänkte han för sig själv. Han käkade upp och begav sig mot Ribban. Solen sken för en gångs skull, men han såg molnen komma mot staden. Sanden var välpackad av den kalla marken. Där borta stod de. Dem han skulle prata med sen vid sju. Han kollade på klockan och såg att det bara var 20 minuter kvar. Han gick närmare och någon måste ha sett honom för helt plötsligt stod alla där och vinkade åt honom. Han gick fram och de sa: “Du måste vara 47”. Han svarade ja och de gav honom allt han behövde för att kunna lyckas. Eftersom att det var 20 minuter kvar så var han tvungen att stå där och vänta. Medan han stod där såg han att det var någon sorts sandslottstävling på stranden. Det verkade gå bra även fast sanden var alldeles för kompakt för att han någonsin skulle kunna göra ett sandslott. Det måste vara någon annan sand, tänkte han. Han hörde i örat att han skulle bege sig inåt stan till kontoret. Men då kom en vild hund springandes på stranden. Det var en svart schäfer med saliv hängandes från mungiporna. Pälsen var alldeles tovig, det var nog en hemlös hund som dessutom såg ut att ha rabies med tanke på hur den betedde sig. Hunden var på väg mot sandslotten. “47 gör något”, hörde han. Han tänkte snabbt och tog upp pistolen. Skottet ljöd, han hade gjort det. Hunden föll till marken bedövad av bedövningspilen. “Bra veterinär Johansson du klarade testet, gränsen är passerad nu är du utbildad”.

Gränsen mellan liv och död

mot mitt skåp för att hämta mina grejer. När jag kom in i klassrummet så hälsade jag på min lärare som jag alltid gör men hon ignorerade mig också. ”Vet hon om det där med fotbollen”, tänkte jag. När det var lunch satt jag själv som vanligt, barnen som jag spelade fotboll med gick förbi mig men de tittade inte ens åt mitt håll. ”Har de förlåtit mig för det med bollen”, tänkte jag. Jag frågade dem: “Hej vill ni sitta bredvid mig”, men de gick bara vidare. När skoldagen var över gick jag tillbaka till min koja i skogen och där bestämde jag mig för att rymma söderut. Det var ändå ingen som ville prata med mig, inte ens mina egna föräldrar, bakom skogen finns det en kyrkogård där kan jag spendera natten, tänkte jag.

Vilgot Fagerlind (8h)

51. Varför frukta döden? När är man död egentligen? Det finns en gräns där man räknas som död, men vad betyder det när ingen vet vad som händer i en död människas hjärna. Ingen vet om man fortfarande tänker när man räknas som död. Har du någonsin tänkt på det? Varför fruktar man döden när den ändå tar alla? Det skarpa ljuset bländade mig när jag försiktigt öppnade ögonen. Mitt huvud dunkade och det ömmade på en punkt i min mage. Vad hade hänt egentligen? Jag fick plötsligt syn på ansikten till hälften

täckta av blåa masker och hoppade säkert en meter. När mina ögon hade vant sig vid det skarpa ljuset såg jag att det var doktorer med blåa skydd för munnen. Jag tittade förvirrat ner mot den ömma fläcken i magen och såg blod. Massvis med blod som flödade ut ur ett öppet sår i min mage. Paniken spred sig i kroppen och jag började hyperventilera. Jag tittade upp på doktorerna men de verkade inte ha lagt märke till att jag satt mig upp. Vänta. Varför har jag inte ont? Jag sträckte fram mina händer mot såret och mina fingrar färgades röda. Det var fortfarande ingen som brydde sig. I brist på idéer om vad jag skulle göra så hävde jag mig upp från bordet jag satt på och ställde mig på det kalla golvet. Mina ben kändes skakiga men det funkade. Jag kollade mot bordet igen och föll nästan baklänges av chocken. Där låg jag. Min kropp låg där på bordet. Den såg livlös och blek ut. Är jag död? Med tårar i ögonen började jag leta efter en dörr ut.

Gränsen mellan liv och död

När jag äntligen kommit ut genom dörren möttes jag av min familjs sorgsna ansikten. De satt på stolar i väntrummet utanför operationssalen jag nyss hade kommit ut ur. Jag sprang fram till min mamma som satt med blöta kinder och tittade mot dörren. När jag satt precis framför henne och tittade upp på henne fortsatte hon bara att titta mot dörren. Ingen reaktion överhuvudtaget. Jag ropade och skrek på henne, men inget hände. Då slogs dörren ur upp. En man med en blå mask kom ut och hela min familj ställde sig upp med hopp i blicken. -Isabelle är mycket ostabil, hon har hamnat i en slags koma och om hon inte vaknar inom tolv timmar så kommer hon aldrig att vakna… hörde jag doktorn säga. Ingen sa något. Alla var i chock, liksom jag, men jag var alltså inte död. En snyftning väckte mig från mina tankar och fick mig att kolla upp. Det var min mamma som grät. Jag klarade inte av att se henne gråta så jag började springa mot utgången. Väl ute ramlade jag ihop på gräset och kräktes. Jag antar att det var av chocken eller rädslan men det kändes skönt på något sätt. Som att chocken faktiskt släppte lite. Jag blev liggande på gräset och bara tittade på molnen som passerade på den blåa himlen. Efter kanske 20 minuter tvingade jag mig själv att ställa mig upp. När jag hade kommit upp på fötter och skulle börja gå var det någon som tog tag i min arm. Jag vände mig förvånat om för att se vem det var. Där satt en gammal tant i en rullstol och stirrade på mig. -Du måste döda din mördare innan du dör, sa hon en raspig och skakig röst. Efter det var hon helt försvunnen. “Döda din mördare” vad ska det betyda tänkte jag för mig själv. Då hände det. Jag såg ett ansikte och jag såg en kniv. Sedan kände jag en stark smärta i magen. Det kändes som ett minne på något sätt. Min blick fördes ner mot stället där det gjorde ont och jag upptäckte såret igen. Jag hade glömt att det var där. När jag tittade upp igen såg jag en mans ansikte. Hans klarblåa ögon såg på mig med en sådan ånger att jag nästan fick panik. På något sätt kände jag igen de ögonen. Jag måste hitta honom, han kanske kan hjälpa mig. Eftersom att jag inte visste var mannen bodde och brist på bättre idéer bestämde jag mig för att gå hem. Den gamla tantens ord ringde i mitt huvud hela vägen hem: “Du måste döda din mördare innan du dör”. Jag kunde fortfarande inte komma på vad det kunde betyda men det var antagligen bara babbel. Hon kanske var dement eller psykiskt sjuk. När jag gick i något blött och kladdigt vaknade jag från mina tankar. Jag tittade ner mot mina fötter och såg blod. Det var en stor blodpöl på marken och den hade ett tydligt spår som fortsatte så långt jag kunde se. Jag fick upp minnet i huvudet igen av en blodig kniv och sedan såret i min mage och istället för att gå hem bestämde jag mig för att följa spåret. För vem skulle inte följa efter ett spår av blod till en okänd plats istället för att gå hem till sitt varma och trygga hus? Jaja, jag var bara väldigt desperat. Jag visste inte om jag levde eller om jag död, eller kanske var jag på gränsen av bägge. Så vad hade jag att förlora?

Efter att ha följt blodspåret ett tag kom jag fram till ett hus. Det låg lite i utkanten av en skog och det var det enda huset jag kunde se. Försiktigt smög jag mig upp till husets vita vägg och kikade in genom det lilla fönstret. Det var ganska mörkt men jag kunde se en kvinna och två barn. De satt runt ett bord och skrattade kring vad som såg ut som ett pussel. Jag fylldes av värme när jag tittade på de skrattande barnen och bara genom mammans blick kunde jag se hur mycket hon älskade dem. Jag hörde någon spola i en toalett och en man kom in i rummet. Han gick fram till kvinnan och la handen över hennes axlar samtidigt som han tittade på barnen lika kärleksfullt som på henne. Kvinnan fick en kyss av honom och sedan satte han sig ner. Det var då jag la märke till hans ögon. Det var han. Mannen från mina minnen. Plötsligt började jag minnas allt. Jag var på väg hem från en kompis när jag mötte en man. Han hade en kniv i sin hand och innan jag han reagera högg han mig i magen. Sedan tittade han på mig med de blåaste och mest ångerfulla ögon jag någonsin sett. Det var alltså han. Han är min mördare. Jag började förstå vad den gamla tanten hade babblat om. För att få tillbaka mitt eget liv var jag tvungen att döda honom. Men hur kunde jag göra det nu när jag visste att han hade en familj. Fan. Mammas gråtande ansikte poppade upp innanför mina slutna ögonlock. Jag kunde inte lämna min familj. Jag var tvungen att försöka. Jag skulle försöka mörda en annan människa för mitt eget liv. Jag tittade in genom fönstret igen och upptäckte att mannen inte var där. För att hitta honom började jag sakta gå runt huset och titta in genom alla fönster. Jag hittade honom i ett rum där fönstret stod på glänt och märkte att han pratade i telefon. Det hördes inte jättemycket när han pratade men jag lyckades snappa upp några ord och sedan en hel mening. “Så ni tog fel, jag behövde inte mörda flickan?” hörde jag honom säga upprört. Då visste jag det i alla fall han skulle mördat någon annan. Jag började leta efter ett vapen och jag hade tur för familjens förråd var inte låst. Det var mörkt i förrådet men efter ett tag fick jag händerna på en såg. Perfekt. Jag tog mig tillbaka till fönstret där mannen stod innan. Han var kvar. Jag såg bara hans bakhuvud efter som att han var vänd från mig men tanken på hans ögon fick det att knyta sig i magen på mig. Utan förvarning vände han sig om och såg mig. Han såg mig faktiskt. Det måste ha något att göra med vad som snart skulle hända. Han började springa mot vad jag antog var dörren och jag började förbereda mig. Mycket riktigt hörde jag en dörr öppnas och stängas och sedan stod han där, bara några meter ifrån mig. Vi båda visste vad som väntade. En oundviklig kamp på liv och död. Segraren får leva och förloraren dör. Men varför frukta döden, den är ju oundviklig.

Hilda Linde (8a)

52. Vattenytan Under en kort stund känner jag en så underbar känsla av rädsla. En sådan rädsla som kittlar i magen, som på en berg- och dalbana. När jag landar omringas jag av kallt vatten och jag känner mig så fri. Jag har alltid älskat att simma, men det här är första gången jag dyker från en klippa. Jag kommer ganska långt ner, men vattnet är grumligt och allt jag ser är en blågrön röra. Jag skulle vilja stanna här nere, gå runt på sjöns botten och bara njuta av röran. Men jag kan inte hålla andan hur länge som helst. Så jag simmar uppåt och när mitt huvud kommer över ytan hör jag Milla ropa. “Bravo Karro! Vi började tro att du drunknat eller något!” Jag skrattar och skakar på huvudet. Jag simmar ut lite och börjar flyta. Jag hör hur mina andra kompisar hoppar ner för klippan. Det här är nog första gången på länge som jag känner mig såhär lugn. Lovet har precis börjat och skolan har varit jävligt jobbig i år. Så känner jag plötsligt hur något under ytan försiktigt stryker mot min rygg som känns precis som fingrar.

Men snart ser jag att Elias är borta vid klippan och precis ska hoppa i. Alla andra är där också. Jag vänder mig snabbt om för att kolla efter vad det nu var som rörde mig, men jag ser ingen där. Jag ryser till och simmar snabbt tillbaka till klippan. Milla börjar skvätta vatten på mig och då struntar jag i det, det var säkert bara sjögräs ändå. När mörkret faller och vi fixat med tälten gör Elias upp en lägereld och vi sätter oss ner. “Ska vi berätta spökhistorier?” frågar han. “Ja!” ropar jag. Milla nickar. Alla berättar varsin spökhistoria, men ingen är särskilt läskig. Förutom en som Milla berättar. Den handlar om sirener. Farliga varelser som lurar ner människor i vattnet genom att maskera sig som vackra kvinnor. Det var något om en siren som lurade ner ett par tonåringar i vattnet. Efter det går vi och lägger oss. “Du Milla?” säger jag. “Mmm” “Den där sagan, om sirenen, den var inte sann va?” “Jag vet inte” säger hon. “Min farmor berättade den för mig.” “Var hon tjejen som överlevde?” “Det är vad hon säger. Men jag kan ju inte veta. Gå och lägg dig nu, jag är trött.” “Okej, godnatt.” “Natt” Men jag kan inte somna. Jag är inte rädd längre, men min hjärna vill bara inte somna. Jag bestämmer mig för att gå ut och få lite frisk luft. Luften utanför är kall. Stjärnorna lyser på himlen och månen är full. Jag sätter mig i sanden och tittar ut över sjön. Vattnet är helt becksvart. Vågorna rör sig så lugnt, och man hör inget annat än havet och syrsorna. Jag stänger ögonen en stund, och börjar humma. Jag vet inte när jag slutar, men efter ett tag märker jag att jag inte längre hummar. Fast melodin fortsätter. Jag öppnar ögonen, och ser någon bredvid mig. En tjej i min ålder, med skinn vitt som snö och indigofärgat hår. Hon sitter bredvid mig med ögonen stängda och fortsätter humma. Det känns som att jag borde vara rädd, men jag allt jag kan känna är ett tyst och mjukt lugn. Tills hon öppnar ögonen. De är becksvarta, precis som havet framför oss. Hon kollar på mig och en del av mig blir livrädd. Men resten fortsätter vara helt lugn. Kroppen märker ingen skillnad. “Hej” säger hon. Hennes röst är mjuk, vänlig och underbar. Men det finns en ton där som ger mig gåshud. “Hej” säger jag. Hon ler ett leende lika vackert som månen. “Kom. Jag vill visa dig någonting.” Jag vill säga nej, det vill jag verkligen. Hon verkar verkligen inte som någon man kan lita på. Men min kropp har slutat lyssna på min hjärna. Hon ställer sig upp och börjar gå. Och som en docka följer jag efter henne. Hon börjar långsamt leda mig ner i det svarta, iskalla vattnet. Jag känner hur vattnet stiger uppåt och snart har vattenytan nått mig över huvudet. Min hjärna får panik, men jag stannar som jag är. Flickan går fram mot mig och sätter sina läppar mot mina. Så känner jag hur mina lungor töms på luft. Och fylls med vatten. Efter det blir allt mörkt.

Tyra Öqvist (8b)

53. Vi ville bara till Kina Klockan är 03.00 på morgonen eller snarare 03:00 på natten, vårt flyg till Kina avgår klockan 04.00 från Arlanda och vi kommer fram till Kina runt 14.00 på eftermiddagen. Nu sitter jag och min familj på flygplatsen, mamma Karin, brorsan Kalle, pappa Kristian och såklart jag, Klara Gustafsson. Jag och mamma har precis checkat in alla väskor, det gick väldigt fort. Ungefär lika fort som att spela en omgång vändtia. Vi har köpt massa snacks som vi kan äta under tiden på flygplanet, samtidigt som jag måste plugga en massa, inte så jättekul på en semester. Jag och min lillebror Kalle har aldrig varit utomlands förut. Eller vi var i Thailand när jag var tre år och han var nyfödd men det minns vi ingenting av. Eftersom att det här nästan är första gången som vi åker utomlands, så är vi väldigt nervösa och vi har mycket pirr i magen. Sånt pirr man har innan man får öppna julklapparna på julafton. Pappa är inte alls nervös, han är bara väldigt taggad på all mat vi kommer att äta. Det är den största anledningen att han följer med. Vi har “all inclusive” som är superbra för då kan vi äta när vi vill och hur mycket vi vill. Det är vid all mat som pappa kommer att befinna sig, så om man letar efter honom vet man vart man ska börja i alla fall. Mamma är jätterädd för att flyga. Hon har ont i magen flera dagar, nästan veckor innan hon ska flyga någonstans. Hon måste ta tabletter så att hon kan lugna ner sig och hon måste ta sömntabletter för att kunna sova dagarna innan hon ska flyga. Jag är inte nervös alls men jag är väldigt rädd för att planet ska krascha och att vi ska dö eller i alla fall skada oss. Sådant som händer i många filmer. Mamma och pappa hittar inte vår Gate och de har panik, de säger att vi kanske kommer missa planet om vi inte hittar den snart. De börjar springa, jag och Kalle springer efter nästan snabbare än Usain Bolt. Vi springer runt och runt och vi hittar verkligen inte ”Gate 14” som är dit vi ska. Mamma börjar gråta eftersom att allting redan är betalt och vi kan inte få tillbaka pengarna heller. Pappa får också panik och blir jättearg på sig själv. Kalle börjar gråta eftersom att han måste tillbaka till skolan om vi inte kommer iväg till Kina. Jag blir jättearg på mamma och pappa för att vi har missat flyget och att vi inte får åka till Kina. Jag skriker jättehögt på dem och jag börjar gråta för att jag hade sett fram emot den här resan så himla länge och jag har berättat för alla mina vänner. De kommer tro att jag har ljugit om jag kommer tillbaka till skolan och inte skickar massa bilder till dem från Kina. Jag sätter mig en bit ifrån de andra för att lugna ner mig själv.

Gränsen mellan liv och död

“Ha ha Elias! Väldigt kul!” Säger jag, och hoppas att han är där.

En vakt kommer fram till mamma och pappa och frågar vad som händer och varför mamma gråter. Pappa berättar att vi har missat vårt flyg till Kina. Vakten frågar vilken Gate vi har och pappa säger såklart ”Gate 14”. Vakten säger att det inte finns någon ”Gate 14” och att flyget till Kina är på ”Gate 4” och avgår om 20 minuter. Mamma frågar om han verkligen talar sanning. Han bevisar att han har rätt genom att visa alla flyg och tider och så vidare på sin telefon. Vi blir jätteglada, ännu mer glada än när man får den present som man har önskat sig mest och verkligen inte trodde att man skulle få. Jag ber om ursäkt till mamma och pappa och de säger att det inte gör någonting och att vi fortfarande ska till Kina. Jag kramar om de båda två och säger förlåt ännu en gång till. Nu är vi på väg till Gaten och ska kliva på planet. När vi är på väg att precis ta första steget in i flygplanet så klappar jag två gånger på planet så att vi inte kraschar. Jag har nämligen sett att vissa brukar göra så på Youtube och då vill jag också göra det. Jag sitter och pluggar matte på flygplanet, jag har precis blivit klar med en skrivuppgift i engelska och har jättehög musik i mina hörlurar. Jag blir förvånad när pappa plötsligt knuffar på min arm ganska hårt, så som Kalle brukar göra på mig om jag säger något elakt till honom, bara för att vara en jobbig storasyster. Jag frågar varför han gjorde så och så sa han: ”Plocka ihop dina saker och spänn fast dig fort som tusan. Piloten sa nyss i högtalaren att det

kan bli lite skakigt på grund av det stormiga vädret ute”. Jag gjorde som han sa och sa åt Kalle att göra samma sak, sedan satte jag i mina hörlurar igen.

med mina välmanikyrerade händer nedtyngda av senaste modet. Kanske skulle jag inte längtat så mycket efter resan om jag vetat vilka minnen den skulle ge.

Efter några minuter drar pappa ut mina hörlurar och ber mig lyssna på piloten när han säger något i högtalaren igen, pappa säger att jag ska säga till Kalle att också lyssna.

Efter åtta timmar och trettio minuter landade vi äntligen i staden som aldrig sov. Eftersom flygplatsen låg en liten bit utanför stan så var vi tvungna att ta tunnelbanan in till stan. Vi gick på en tunnelbana som skulle ta oss till hotellet på Manhattan. Jag tittade ut genom tågfönstret med hopp om att se någon av mina drömbutiker men såg bara nedklottrade betongväggar.

Jag får panik när jag hör vad piloten säger och hur skräckslagen han låter när han säger det. Han nästan skriker av panik när han säger åt alla passagerare att spänna fast sig och vara så lugna som vi kan. Mamma och några andra, antagligen alla som är lika flygrädda som mamma, får panik. Pappa försöker lugna ner mamma men det blir bara värre, hon gråter och är livrädd för att vi ska krascha. Jag börjar också bli jätterädd att planet ska krascha men jag visar det inte för då kanske Kalle blir rädd och orolig. Piloten börjar prata i högtalaren igen och den här gången är han ännu mer skräckslagen än innan. Han säger: “Dra åt säkerhetsbältet så hårt det går och håll i er för vi håller på att krascha”. Nu är det rena rama kaoset på flygplanet, alla skriker och är rädda, mammor och barn gråter. Flygvärdinnorna sitter längst fram och försöker lugna ner alla medan de försöker lugna ner sig själva samtidigt.

Gränsen mellan liv och död

Planet kraschade på en åker exakt på gränsen mellan Kina och Indien. Många som var på planet när det kraschade dog, inklusive pappa och Kalle, och resten skadades. Ingen av personalen överlevde; det var bara jag, mamma och en annan pappa vars barn tyvärr inte överlevde. Jag ligger i en säng på ett sjukhus i Kina och till vänster om mig ligger pappan som också överlevde, han sover. Till höger om mig sitter mamma i en rullstol för att hon blev förlamad efter kraschen. Jag har ett brutet ben, två brutna armar och en bruten käke. Jag ser helt sjuk ut men jag har sån tur som överlevde. De senaste veckorna har jag och mamma varit sjukskrivna efter kraschen och vi har bara gråtit hela tiden. Vi har fortfarande inte kommit över alla som dog på planet och speciellt inte att vi har mist Kalle och pappa.

Maja Valette (8m)

54. Värdet av en lastbil Bilen bromsade in på Arlanda-parkeringen utanför terminal fem. Jag öppnade bildörren och klev ut på den blöta, nyasfalterade vägen efter nattens regnstorm. Det blev inte så mycket sömn för någon av oss i familjen på grund av stormen. Jag tog ut min resväska från bilen och gick in. Vi tog resväskor till incheckningen för att checka in dem, för att sedan gå vidare till säkerhetskontrollen. Lättad märkte jag att det inte pep när jag gick igenom. Nu var det bara en timma kvar tills flyget skulle gå. Men det vi inte visste då var att det skulle ta mycket längre tid än så!

Vi satt vid gate fyra och väntade. Med stirrande blickar tittade vi alla på klockan, minut efter minut. Plötsligt hör vi att de ropade ut att vårt plan till New york var försenat med en timme och femton minuter. Man hörde hur suckarna från alla som satt och väntade vid gaten blev stora. Efter fyrtio minuters väntan, ropade de ut igen och sa att planet var försenat med ytterligare två timmar. Stämningen bland passagerarna blev mer och mer irriterad. Jag blev väldigt irriterad och ännu mer uttråkad, så jag och min syster fick lite pengar för att köpa varsin glass på pressbyrån. Vi slets mellan hopp och förtvivlan varje gång det sprakade till i högtalarna, väntan blev längre och längre, timme lades på timme. Till sist kom det glada beskedet i högtalaren, vi skulle komma iväg till New york idag. Dags att borda planet. Planet var vitt med röda vingar och hade två våningar, såg ganska otrendigt ut om du frågar mig. När vi kom in till planet och hade satt oss ner sa flygvärdinnan att flygbolaget skulle betala resan, eftersom det blev så mycket förseningar. Härligt, tänkte jag, då har jag ännu mer pengar att lägga på schyssta märkesplagg. Flygresan skulle ta åtta timmar och trettio minuter.

Nu kunde jag äntligen slappna av och lutade mig bak i flygstolen samtidigt som flygplanet lyfte från Arlanda. Äntligen var vi i luften och jag tänkte att den här resa kommer att bli den bästa någonsin. Åh, vad jag längtat efter denna resa, tänk att gå på Fifth Avenue

Äntligen stannade tunnelbanan på den station vi skulle gå av vid. Skuttande hoppade jag glatt av den ganska nedgångna vagnen. Det var bara några trappor kvar tills jag kom upp på New yorks gator. Jag tog resväskan och gick upp för trapporna. När vi kom upp för trapporna så sa min pappa -Titta upp! Det var en skyskrapa mitt framför mig som var Trump Tower, jag följde skyskrapan med blicken. Byggnaden var så pass hög att jag nästan trillade bakåt. Det var ungefär tvåhundra meter till Plaza hotell där vi skulle bo. Fasaden på hotellet såg helt fantastiskt ut, vi gick in till entrén och allt såg mycket lyxigt och fint ut. Med hotellnycklarna i ett stadigt grepp tog jag resväskan och gick upp för de vita marmortrapporna, med bestämda steg tog mig upp till sjunde våningen där vi hade bokat en svit. Sista biten sprang jag fram till dörren och låste upp rummet. Jag gick in till höger till det enorma badrummet, väggarna var fulla av vit marmor. Ah lyx, det passade mig perfekt. Rakt fram var det två stora sängar med sänggaveln gjort av guld. Genom det ena stora fönstret hade man utsikt över hela Central park, medan genom det andra fönstret hade man utsikt över hela Manhattan och skyskraporna. Fyra dagar senare hade jag pliktskyldigt tillsammans med familjen besökt frihetsgudinnan, Empire State Building och andra obligatoriska sevärdheter. Alltid med ett missnöjt uttryck, vem bryr sig om byggnaderna när det finns affärer att gå till? Vi hade nu utforskat det mesta av Manhattan och hade endast två dagar kvar av vår fantastiska resa. Klockan var nu 10:38 och vi skulle dra oss ut från hotellrummet och till stan närmare sagt Times Square, där jag visste att det fanns shopping och det jag saknade från senaste modet. Det var en gråmulen dag med regndroppar i luften som om det kunde börja regna vilken sekund som helst. Jag kände på mig att något inte var som det skulle men jag visste inte vad. Vi klev på en tunnelbana som skulle ta oss till Time Square. Jag klev av tunnelbanan och gick upp för de nedklottrade trapporna. Vi hade ännu inte varit på Time Square så det jag möttes av när jag kom upp var en massa butiker, neonskyltar, höga skyskrapor och en stor trafikerad väg i mitten. Vi gick till ett ställe där vi skulle äta brunch. Jag åt en avokadomacka med en mango och passionsfrukt-smoothie. Just nu var klockan 11:46 och vi var klara att gå ut från brunchstället. Jag reser mig upp, tar på mig min jacka samtidigt som jag tittar ut genom fönstret. Då lägger jag märke till en stor lastbil som åker mycket fort och vinglar betydligt mer än de andra bilarna på den stora vägen. Det tar bara några sekunder innan den är precis utanför, jag ser lastbilen svänga hastigt. Direkt efter hör jag en enda stor smäll och hoppar till av rädsla. Lastbilen kör in i en byggnad precis på andra sidan vägen, jag ser hur lastbilen och en del av byggnaden står i lågor. Vi hade som tur inte hunnit ta oss ut från brunchstället, personalen springer fram och låser dörren. Ambulans, brandkår och polisen kommer efter bara någon minut. Ungefär fem minuter senare kan jag knappast tro mina ögon då jag ser en till lastbil som kommer i minst lika fort som den första lastbilen, jag tänker: ”Nu dör jag”. Lastbilen kommer närmare och närmare, lika ostabilt som den första. Fordonet svänger hastigt och kör rätt in i byggnaden precis bredvid mig, jag är ungefär tio meter ifrån lastbilen. Samma händer med den här lastbilen, den fattar eld och byggnaden med. Just nu är jag livrädd och var jag än vänder blicken lyser paniken i alla ögon. Det tidigare så gemytliga restaurangsorlet har bytts ut mot skrik, gråt och rop på hjälp. Själv står jag mitt i kaoset och försöker förstå vad som händer när jag hör en riktigt stor smäll. Nej, är det enda jag hinner tänka. En stor bomb har detonerat från den andra lastbilen. Tillfälligt döv av det höga ljudet försöker jag få ett grepp om allt som hänt.

En vecka senare ligger jag i sängen, fortfarande lite jetlaggad. Min mobil är full av bilder från resan jag precis kommit hem ifrån. Här ser jag bilder på shoppingen jag gjorde, gula taxibilar, frihetsgudinnan och även på min familj. Jag tittar igen på bilder från början av resan och det är foton på mig utanför frihetsgudinnan med ett par kassar. Även utanför Empire State Building med ett par påsar. Mot slutet av resan är det fler bilder på min familj. En skillnad jag ser är att i början av vecka är bild efter bild på vad jag köpt och i slutet på veckan är mer bilder på min familj. Kanske behövdes två lastbilar för att inse hur mycket värdet är hos en familj och hur lite shopping betyder.

Irma Littorin (8g)

55. Övervinna eller förintas

Klockan har precis slagit midnatt och jag ligger här i sängen lika tankspridd som vanligt. Jag ställer mig själv samma fråga gång på gång, när ska jag komma över min höjdrädsla, men framför allt: hur ska jag övervinna rädslan som resulterar i alla dessa sömnlösa nätter. Helt plötsligt slår det mig, jag får för mig att resa till Paris. Det är som att en inre röst inom mig säger att det skulle lösa sig om jag bara tog mig till Eiffeltornet. I samma ögonblick reser jag mig upp ur sängen och ringer min allra bästa vän Oscar. Jag visste att han skulle förstå mig, det lyckas han alltid göra och det är nog därför vi står varandra så himla nära. Oscar och jag delar samma intressen, det har vi alltid gjort. Vi båda älskar fotboll och tv-spel, men dessvärre delar vi även samma rädsla för höga höjder. Det är dock sällan vi pratar om det, vi låtsas ofta som att inget skrämmer oss. Trots att vi båda vet att det inte stämmer. Kanske är det lättare att sträva efter att vara som den man vill vara än den man faktiskt är. Oscar cyklade hem till mig och redan efter en kvart smög han in till mitt rum. Vi försökte vara så tysta som möjligt när vi letade efter flygbiljetter. Snabbt hittade vi ett sista minuten flyg, det skulle lyfta om bara tre timmar. Vi tittade på varandra och utan att vi bekräftade det verbalt visste vi att detta var vår enda chans att övervinna vår största rädsla utan att erkänna den för alla andra. Det gick så fort att vi inte ens reflekterade kring vad våra föräldrar skulle säga eller hur vi utan deras tillstånd skulle komma med flyget. Vi bokade flygbiljetterna med pengar vi tjänat ihop under sommarlovet och skrev ut målsmans tillstånd som vi förfalskade. Det tog oss 45 minuter att cykla till Arlanda i det kolsvarta mörkret. Eftersom vi aldrig hann packa ner något gick incheckningen fortare än vanligt. Första dilemmat som uppstod var när vi skulle ge tillståndet till kvinnan bakom receptionen, mina händer skakade och svetten rann ner längs ryggen. Jag gjorde mitt allra bästa, jag försökte verkligen övertyga henne med min blick och mitt falska leende att jag inte var nervös. Hon tog pappret och gick iväg, samma sekund kunde jag andas ut, jag trodde vi hade kommit undan. Istället kom hon tillbaka och sa med orolig röst: “Ska ni unga killar verkligen resa ensam”. Vi båda frös till, inte ett ord lyckades varken jag eller Oscar spotta ut. Efter vad som kändes som år lyckades jag nicka fram ett ja. Det var också nu Oscar visade framfötterna, han sa med en trovärdig röst att vi skulle bli upphämtade av hans släktingar, hon tittade lite tveksamt på oss men gick med på det.

Hela flygturen satt vi knäpptysta, hela situationen kändes overkligt. Vi kunde inte med ord beskriva vad vi kände inombords. En sak var säker ändå, vi var livrädda och helt plötsligt befann vi oss i ett främmande land på ett hotellrum vi aldrig befunnit oss i. Vi somnade direkt och vaknade flera timmar efter att vi anlänt till Frankrike. Dagen efter, den 14 november, började vi söka på Google efter sätt att ta oss till Eiffeltornet. Vi hittade en turistbuss och bokade två säten på bussen, innan det åt vi gott på en restaurang bredvid hotellet. Det var gott och dyrt men värt det ändå. Under middagen pratade vi om hur vi kände, Oscar berättade att han var orolig för vad hans föräldrar tänkte. Jag berättade att allting kommer att lösa sig, vi måste hålla hoppet uppe. Klockan slog två och bussen anlände till hållplatsen, vi steg på och letade efter våra platser. Det tog ett tag men vi hittade dem till slut. Bussen åkte snabbt och redan efter ett par minuter var vi framme. Kön upp till Eiffeltornet var lång och det gjorde oss mer nervösa, vi skakade båda av rädsla. Jag mådde illa och Oscars tårar rann ner längs kinden. Det var otroligt jobbigt för oss båda även fast vi bara stod i kön än så länge. I kön stod det även andra svenskar som var minst lika nervösa, det var skönt att det pratade samma språk för vi båda insåg då att det inte bara var vi som var nervösa. Snabbt blev det vår tur, vi gick in i hissen och jag blev knäsvag samma sekund jag gick in. Ju högre upp vi kom desto mer skakade benen. Det slutade med att jag satte mig ner i hissen, jag blundade så hårt att jag trodde ögonen skulle ploppa ut. Oscar blev alldeles blå i ansiktet, han höll andan så länge att han nästan svimmade. Guiden var tvungen att påminna honom om att andas kontinuerligt. Helt plötsligt hörde jag PANG, PANG, PANG och hissen stannade upp. I högtalarna hörde jag en man säga att det var en nödsituation och att hissen hade slutat funka. Det kändes som att hela min värld rasade samman, vi pratade med honom genom hissen och bad honom rädda oss. Han sa att han inte kunde men att vi skulle få hjälp snart. Istället visade det sig snabbt att hissen inte skulle kunna repareras i tid innan sladden som höll hissen uppe skulle lossna. Det var då jag upp mobilen och ringde mamma, jag berättade vad som hände och hon blev både ledsen och arg, hon trodde jag var i skolan. Oscar ringde sin pappa och jag hörde även hans panik i telefonen. Våra föräldrar bad oss vara lugna och förklarade omständigheterna för att på bästa sätt kunna rädda oss ur situationen. Oscar ringde via Facetime och visade sin pappa hur det såg ut och hur högt uppe vi fastnat. Oscars pappa var pilot och sprang till sin bil medan de pratade med varandra. Var vi inte heller då visste var att han hämtade min mamma och körde fort till banan för att rädda oss.

Gränsen mellan liv och död

New York den intensiva staden som aldrig sover är just nu lite för intensiv. Jag spanar oroligt omkring för att se så att min familj mår bra. Överallt ser jag människor som ser väldigt omskakade ut av händelsen som precis inträffat, människor som ligger utanför på gatan och människor som hjälper varandra. Mitt i allt ser jag min familj, min pappa som tröstar min lillasyster som blev väldigt rädd och min mamma som pratar med någon av personalen för att hålla sig uppdaterad på vad som precis har hänt. Personalen säger till oss att inte gå ut från cafét.

Han gav oss instruktioner via högtalarna och bad oss först fokusera. Sedan berättade han att vi skulle klättra ner. Att vi skulle klättra ner för Eiffeltornet, vi som är höjdrädda! Panikslagna skrek vi att det inte gick, vi tänkte att det var omöjligt för oss. Det fanns ingen chans att vi skulle klara av att klättra flera hundratals meter ner. Aldrig i livet skrek vi samtidigt. I samma veva hörde vi hissen knacka och såg även att vi hängde riktigt löst. Adrenalinet kickade igång och jag slet upp hissdörren och tittade ner. Jag skrek sedan: “JAG KAN INTE”. Det handlade nu om att antingen övervinna rädslan eller låta den förinta oss. Oscar tog mig i handen och tillsammans började vi ta oss ner steg för steg. En bit ner tappade jag dock greppet och höll fast mig själv med ena handen. Jag nådde inte upp och hängde där ett tag. Jag skrek och Oscar försökte hjälpa mig men det gick inte. Precis innan min kropp inte klarade mer kände jag en hand slita tag i mig. Jag tittade upp och såg att det var mamma, hon tog tag i mig och Oscar och kastade oss in genom det lilla fönstret på miniplanet. Hon kramade sedan om oss hårdare än någonsin. Denna händelse blev en världsnyhet och av hotellägaren fick vi biljetter till en väldigt speciell fotbollsmatch, Paris mot Liverpool i Champions League. Vi har länge sett upp till spelaren, Kylian Mbappe i PSG. Han är 19 år gammal och en av världens bästa spelare. Efter matchen fick vi även träffa alla spelare, det var så fantastiskt, vi fick ställa frågor och få våra paris tröjor signerade. Vi vann matchen och även över våra rädslor.

Khalid Mohamed (8d)

GrĂ¤nser mellan verkligheter

1. 11:59 Det gamla glaset med sina små inristningar som jag hittade på en loppis förra sommaren gled lätt över pappret. Var det jag som puttade det? Nej, mitt finger nuddade knappt dess botten. Pappret var inte särskilt stort, ett vanligt A4 tror jag. Jag var tvungen att skriva riktigt litet för att få plats med alla bokstäver och de typiska; ja, nej och hejdå. “Är det någon här?” hade jag frågat. “J-A”.

Gränser mellan verkligheter

Fem grader? Det var kallare på morgonen nu när det började bli höst. Jag tog på mig min nya jacka. Det var första morgonen jag hade på mig den och jag kände mig nöjd när jag gick till skolan. Jag kollade efter mina vänner. Vår klass var väldigt grupperad men ändå hade jag svårt att passa in någonstans. De stod inte på det vanliga stället som de brukade stå på morgonen. Nu stod de istället vid en annan del av skolan. Jag såg Filippas röda jacka ända från där jag stod. Jag tyckte det var lite skumt men jag tänkte inte något vidare på det utan gick bort mot dem. Filippa var den populäraste av tjejerna i kompisgänget. När jag kom närmare såg jag att de omringade en tjej. Hon var smal och blek. Hennes bruna tunna hår hängde längs armarna. Håret var blött, var det vatten? Nej, det var en röd vätska. Blod. Jag kunde inte tro mina ögon. Filippa skrattade, “vilken looser”. De andra tjejerna skrattade också. “Hej, Samira.” Alla tjejerna kramade om mig som de gjorde med alla sina vänner. “Kolla vad katten har släpat in.” Hon pekade på den brunhåriga tjejen. Jag log osäkert, visste inte vad jag skulle säga. Var det här ett test? Var det det här jag var tvunget att göra för att passa in? Spark. De andra tjejerna skrattade. Full av adrenalin och känslan av att äntligen passa in flödade genom mig, jag fortsatte. När jag tänker tillbaka på det vänder det sig i magen på mig. Jag var så desperat att passa in att jag behandlade en tjej som om hon inte var en människa, jag lät all min sorg och ilska gå ut över henne. Det jag inser efteråt var att denna grova mobbning fortsatte i flera veckor - kanske till och med månader. Till slut såg vi henne inte mer. Den bleka tjejen, lite yngre än mig själv slutade komma till skolan. Ingen visste vart hon tagit vägen. “Var det mitt fel? Var det det här som krävdes för att vara populär och passa in?” minns jag att jag tänkte. Livet rullade på som om inget hänt men för mig växte sig en klump större och större i magen. Jag gick hem efter en dag av ganska tråkiga lektioner i skolan. När jag kom hem tog jag av mig mina skor och såg att jag hade skoskav. Konstigt. De här skorna var inte nya. Snarare motsatsen, de var jättegamla och satt som gjutna efter mina fötter. Jag tänkte inget vidare på det utan gick till köket. Mina föräldrar är skilda och mamma jobbade mycket så jag var ofta hemma själv. Jag kände lukten av gårdagens thaimat från kylen men istället för att äta det hällde jag upp två deciliter havregryn i en skål och skulle precis hälla upp vatten när jag hörde något ljud från hallen. Jag frös till. Det var mörkt i hallen eftersom jag inte tänt någon lampa och något ljus utifrån fanns det inte längre. Jag försökte tänka bort alla oroliga tankar men lyckades inte, så jag satte igång musik. Jag brukar inte ha musik på så ofta för jag visste aldrig vad jag skulle lyssna på men nu hittade jag en artist som jag faktiskt tyckte om. Jag började glömma bort ljudet från hallen och fortsatte med min gröt. Jag tog med skålen till mitt rum när jag var klar och åt den vid mitt skrivbord samtidigt som jag kollade på mobilen som jag alltid brukar göra. Musiken stoppades. Fan, det måste vara internet som krånglade igen. Ett gnissel hördes… från hallen. Jag kunde inte ignorera alla oroliga tankar längre. Jag ryckte åt mig en penna från skrivbordet. Om det nu hade varit en mördare så hade nog inte en penna gjort så mycket, men det kändes säkrare så. Jag gick ut i hallen, skorna. De var blöta. Jag stelnade till ännu mer än förut. Inte vatten, blod. En rysning gick genom hela min kropp. Jag kunde inte röra mig.

Mamma väckte mig. Jag låg i sängen i pappas gamla t-shirt som jag brukade sova i. Jag tog tag i min mobil. 11.59 visade klockan.

Jag sprang ut i hallen. Skorna var torra och rena. Det snurrade i huvudet. Hur hade jag tagit mig till sängen. Det sista jag mindes var skorna. Jag hörde ljud från övervåningen och sprang upp. Såklart, skorna var en dröm och mamma hade lagt mig i sängen. Jag satte handen på handtaget, det var iskallt. Jag drog försiktigt ner det och öppnade. Det var tomt, mamma var inte här. Jag greps av panik igen och sprang in till mitt rum. Jag gömde mig under täcket och hyperventilerade. När jag vaknade morgonen efter var kudden helt blöt av tårar. På något sätt hade jag somnat. Hur vet jag inte. Mamma stod i köket. “Nämen, du ser tröttare ut än vanligt.” Jag svarade inte utan gick bara och satte mig vi bordet. Mamma pratade om jobbet som hon brukade medan jag åt under tystnad, nickade då och då. Jag försökte att inte tänka mer på gårdagens event och jag glömde nästan helt bort det tills några dagar senare. Jag hörde ljudet igen, mycket tydligare nu. Det var inget gnissel i hallen utan små tysta inandningar, snabba och korta. Det lät som gråt. Den här gången var det inte rädsla jag kände utan snarare en tyngd över bröstet och tomhet. Det var den värsta sorgen jag känt i hela mitt liv. Jag skulle beskriva det som om man äntligen fått det man önskar sig mest i världen och sen förlorar det. Sorgen blev så stor att jag föll ner på knä. Jag kände en kall beröring, rent reflexmässigt la jag handen på min nacke. Min hand var täckt av blod. Flera saker fortsatte att hända. Jag hade inte sovit på flera veckor, jag var för rädd. Det var sent, jag visste dock inte hur sent. Ännu en kväll utan sömn, tänkte jag. Mamma var än en gång på en resa med jobbet och skulle vara borta ett tag. Jag tog nyckeln till vinden och gick ut genom dörren. Jag var tvunget att göra något, jag kunde inte leva så här längre. Jag låste inte efter mig för vi hade ändå en kod till porten för lägenheten. Min bara fot stod på det kalla golvet i trapphuset. Utan att tänka för mycket gick jag upp. Min hand gled längs med räcket. När jag väl var uppe låste jag upp vindsdörren och den öppnade sig med ett vasst gnissel som var tillräckligt plötsligt för att få mig kallsvettig. Jag gick till vår del av vinden och la pappret på marken. Glaset stod precis där jag mindes att jag ställde det för ett år sedan. Jag tog det och placerade det på min hemmagjorda ouija-board. Det var mörkt och fuktigt på vinden, vilket inte gjorde mig lugnare. Jag tog ett djupt andetag och mina lungor fylldes av kall vindsluft. Jag lade mitt finger på botten av glaset. Det började röra sig. V-A-N-J-A, skrev den. Nu mindes jag. Det var tjejen som slutat komma till skolan. “V-vad menar…” Jag hann inte säga klart min fråga förrän glaset gled över till bokstäverna D-Ö-D. Den där outhärdliga sorgen sköljde över mig igen. Tusentals tankar snurrade runt i huvudet på mig, hade hon inte bara flyttat? “V-vad vill du mig?” fick jag till slut fram. Hennes svar var nog precis det jag hade trott men ändå kom det som en chock. O-N-T. Jag blev alldeles snurrig och med fingret kvar på glaset skrev hon ett sista ord. K-L-O-C-K-A-N. Jag tog upp mobilen och kollade, 11:59. Det var då jag hörde de snabba små stegen från vinden bakom mig. Högre och högre, de kom närmare.

Tove Björnberg (8m)

2. 30 dagar på gatan Det var en ruggig höstdag 2018 på Stockholms tunnelbanestation. När jag Christoffer 30 år fick i uppgift att testa livet att leva på gatan och samtidigt ha med mig min kamera och filma allt som händer under de 30 dagarna. Jag skulle alltså leva utan mat och inte ha någonstans att sova. Jag skulle alltså testa på att var hemlös och här börjar min historia. Solen hade precis gått upp och det var dags att ge sig iväg. Jag hade varit så spänd på att testa att leva utan någonstans att sova eller ha tillgång till mat. Det är inte förrän nu som jag fattar att detta

Men nu började vi att gå runt lite för att få upp värmen eftersom det var ungefär minus fjorton grader ute och om vi bara skulle sitta still så skulle det bli ganska så kallt. Den första dagen gick väldigt fort och det var redan dags att hitta ett ställe att sova på i natt. Så jag gick till en liten tunnel där bilarna bara fick köra i en riktning och jag la mig uppe på kanten i tunneln där det var ganska hårt eftersom det vara bara ett underlag av sten. Ny dag, nya möjligheter, tänkte jag när jag vaknade. Jag gick tillbaka till tunnelbanan och där träffade jag Elvis-Janne, han kallas så för att han alltid går runt med sin gitarr och sjunger Elvislåtar. Men det är inte något alla uppskattar för när jag och Elvis-Janne satt på en bänk där ute och han började sjunga och spela så kommer det fram några ungdomar. De visste sen innan att Elvis-Janne var hemlös och inte hade så mycket pengar. De kom fram och sa till honom att han skulle ge dem alla sina pengar annars skulle de kasta ner honom i backen. Samtidig så stod en av ungdomarna och sparkade sönder hans gitarr. Jag lämnade Elvis-Janne och gick runt lite till och då träffade jag Bim och Daniel på perrongen. De verkade jättetrevliga så jag frågade om jag kunde hänga med dem ikväll och de sa att det var en självklar sak att jag fick vara med dem. Bim och Daniel har varit ett par sen ett år tillbaka och innan det så var båda missbrukare och hade inte alls ett bra liv. Det hade de ju inte nu heller eftersom de inte hade någonstans att bo men de har ju iallafall varandra nu. Men det jag inte riktigt visste var att de gick runt i tågen och samlade in pengar. De sa att de ville ha pengar till att kunna sova på ett vandrarhem men egentligen använde de pengarna för att kunna köpa droger. Det upptäckte jag när de sa att jag skulle följa med dem in på toan och de frågade mig om jag var rädd för blod och massor av andra konstiga frågor. De tog massor av sprutor i armar och ben nu och jag tänkte att det här gick över gränsen, hur vill man ens göra så här mot sig själv? Jag sa till dem att de verkligen måste gå på avgiftning för att det här är verkligen inte bra för er. Jag frågade dem om de verkligen skulle hålla på så för att det var verkligen inte är bra för dem själva. Jag gick ut därifrån och sa att vi skulle ses imorgon istället. Jag började ge mig iväg för att hitta en ny sovplats i det kalla vädret. Det var minus femton grader ute och det enda valet jag hade var att sova ute eller inne på centralstationen. Men där får man inte sova, man måste gå ut därifrån när klockan närmar sig 23:00. Så jag valde att sova ute i min sovsäck och då gick jag till härbärget med Thomas. Han är en kompis till Bamse och jag fick träffa honom några dagar efter att min resa börjat. Han sov på härbärget nästan varenda dag. Men vi sov där och sen gick vi skilda vägar för Thomas skulle till sitt och jag till mitt. Jag gick runt lite på Söder och där träffade jag Anders, han hade varit hemlös i över sju år och han tycker att det är jobbigt eftersom att han inte kunde finnas där för sina vuxna barn. Jag kom att tänka på att nästan alla jag träffat hade egna barn och de flesta hade gått igenom en skilsmässa och det var därför de hamnat på gatan. Nu har det gått 36 dagar och jag har precis kommit hem till min familj och det känns så skönt. Det har verkligen varit en upplevelse men nu hoppas jag bara på att alla hemlösa ska få någonstans att bo.

Tindra Wittbom (8i)

3. Altaria Nu var det dags. Jag stod vid gränsen mellan den vanliga världen och magins värld. Allt började en vacker dag, solen sken när var jag på väg hem. Jag heter Abdirahman, jag bodde med min mamma och pappa och båda mina föräldrar var läkare. Jag jobbade i palatset åt kungen. Min bästa kompis hette Noel, han jobbade också i palatset. Jag var på väg hem. När jag kom hem såg jag att min mamma var sjuk, jag frågade pappa vad som har hänt och då sa han att han inte visste. Han hade hittat henne liggande mellan två buskar, det såg ut som att hon hade blivit biten av en orm. Jag frågade vad det var för orm, han visste inte för han hann inte se den. Pappa sa att han inte kunde bota henne. För att göra det måste han veta vilken orm som bet henne. Jag gick ut i skogen för att leta efter ormen, när jag var där hörde jag något röra sig från en hög buske. Jag blev rädd och stod där med en pinne men det var bara min kompis Elliot som följt efter mig. Jag frågade honom hur han hade hittat mig, då sa han att han hade tjuvlyssnat utanför och följt efter mig. Då sa han: -Ska vi hitta ormen nån gång? Då hörde vi något röra sig i buskarna längre bort, vi gick dit för att kolla och såg att det inte var någon orm utan en röd ödla som jag aldrig sett förr. Jag gick hem och berättade för pappa; han gick till sitt bibliotek, hämtade en bok och visade mig en bild på ödlan. Då sa jag att det var den, sen sa han att det här djuret bara fanns i Altaria. Jag frågade om han menade magiska Altaria och han sa ja. Jag hade trott att det bara var en legend. Jag frågade om han kunde bota mamma men han sa nej. Botemedlet hade bara alterianerna. Jag frågade hur vi skulle få tag på det och då sa pappa att det inte gick om vi inte korsade gränsen och fick tag i botemedlet. -Hur lång tid har vi på oss?

Gränser mellan verkligheter

ska hända på riktigt. Men nu drar allvaret igång. Jag sa hejdå till min familj och gick ut genom dörren. Jag tänkte att jag skulle gå till tunnelbanan och där träffade jag redan massa andra hemlösa. Jag gick fram till en kille och frågade vad han hette och han svarade vänligt och sa att han hette Bamse. Jag berättade också vad jag skulle göra under en hel månad och Bamse sa att jag inte visste vad jag hade gett mig in på.

-En månad innan mamma dör. Jag packade allt jag behövde, pappa frågade vart jag skulle och jag sa att jag skulle hitta botemedlet. Pappa sa att det var för farligt. Min kompis gick hem, jag var på mitt rum. När det började bli mörkt och pappa hade somnat tog jag min väska och gick ut, jag gick norrut, det är där Altaria ligger. När jag gick genom skogen hörde jag steg bakom mig, jag tog fram mitt svärd och sa: -Vem där? -Ta det lugnt, det är bara jag, sa någon. Det var min kompis och jag frågade: -Vad gör du här? Han sa att han skulle hjälpa mig att hitta Altaria. Det blev mörkt. -Vi borde slå läger, okej? Jag tar första skiftet och håller vakt, sa Noel. När jag sov hörde Noel något i buskarna, han väckte mig och vi gick och kollade vad det var, det var en fågel. -Det är snart gryning, sov nu, jag ska hålla vakt. Vad de vi inte visste var att varje minut som gick blev det värre för mamma. Det blev gryning, vi skulle fortsätta gå men först behövde vi hitta vatten för att vi hade fått slut på vattnet. Vi letade och letade men hittade inget. Sen hörde vi något som rörde sig i busken, vi rörde oss långsamt mot busken. Leon skar busken med sitt svärd, det var en groda. När vi skulle gå sa jag åt honom att vänta, jag sa att grodor alltid lever nära vatten. Vi följde efter grodan och den ledde oss till en damm. Vi drack vattnet och sen hörde vi ett morrande bakom oss. Leon sa: -Snälla, säg att det var din mage?

-Nej, inte den här gången. Vi kollade bakom oss, då såg vi en haltande tiger. Det var ingen vanlig tiger, den var speciell på något sätt, jag kunde inte komma på hur. Då sa min kompis att den dök upp från ingenstans. Den gick förbi oss mot vattnet och drack. Jag sa att vi måste hjälpa den. - Nej, låt bli, jag vill inte bli middag, sa min kompis. Jag lutade mig framåt och samtidigt viskade jag: -Jag ska inte göra dig illa, jag ska bara hjälpa dig.

Gränser mellan verkligheter

Så fort jag rörde foten morrade den mot mig men jag tog ut bandage från min väska och lindade bandaget runt dess fot. Sen gick vi därifrån medan den drack vatten.

-Jag med, men det var du som blev skjuten. Nu var det bara två dagar kvar tills mamma skulle dö vi måste skynda på.

Det blev snart mörkt. Jag sa till min kompis att vi skulle hitta ett ställe att slå läger på. Medan vi låg och försökte sova frågade min kompis mig vad Altaria var, då berättade jag att det fanns en legend om att Altaria var ett magiskt rike där folk brukade leva i harmoni tills ondskan kom. Då stängde de Altaris portar och magikerna skapade en magisk slöja som skulle gömma undan Altaria från resten av världen så att ondskan inte skulle komma in.

Vi gick genom grottan och då var vi på ett högt berg och såg en stad som var jättevacker, sen hörde vi någon säga välkomna. Vi vände oss om och såg en tjej i vår ålder, hon hade två vakter med spjut bredvid henne och hon frågade varför vi hade kommit hit. Då sa jag att min mamma hade blivit biten av en ödleorm och vi behövde botemedel. Då kom tre drakar och hon hoppade på en drake och sa åt oss att följa med och att vi inte behöver vara rädda. Vi hoppade på draken och sen flög de med oss till Altaria. Det var så vackert där, portarna öppnades med magi. Hon gick till det högsta tornet och hämtade en flaska och gav den till mig och sa:

-Det blir en lång dag, försök få lite sömn, sa Leon.

-Ge henne det här så kommer hon att må bättre

Jag vaknade jättetidigt och letade efter ved för att tända en brasa så vi kunde grilla. När Leon vaknade brann redan brasan, då frågade han:

-Men jag kommer aldrig hinna hem i tid. sa jag.

-När vaknade du? Jag sa åt honom att gå upp och äta, vi måste börja gå snart. När vi skulle gå kom en tiger från ingenstans. Vi hörde den inte, vi såg inte vart den kom ifrån det, enda vi visste var att den såg ut som den där tigern i dammen. Den hoppade mot min kompis och i samma sekund kom en annan tiger och hoppade på den. Då sa min kompis åt mig att springa men det gjorde jag inte, jag stod still av rädsla. Då la jag märke till att ena tigern hade bandage på sin fot och då förstod jag att det var den tiger vi såg i dammen. I det ögonblicket försvann tigrarna, de var ingenstans. Min kompis frågade mig vad som hände och då sa jag att jag inte visste. Han frågade mig: -Vilket håll sprang tigrarna åt? Jag sa att de försvann med skrämd röst. -Försvann vart? frågade han då. -Ingenstans, de bara försvann, sa jag. Då frågade han mig om jag var sjuk och jag svarade nej. Vi hittade en by och gick till deras bibliotek, vi letade efter böcker om tigrar och jag hittade en bok om där det stod om en tiger som såg exakt ut som de vi hade sett. Det stod att de lever i skog nära Altaria och är väldigt skygga och kan teleportera sig och prata. Jag blev förvånad och då sa min kompis: -Vi måste hitta tigern, den kanske vet vägen till Altaria. Vi gick ut i skogen för att hitta tigern men vi hittade inget och det började bli mörkt. Då sa jag till Leon att vi skulle vända om och han sa okej. På vägen tillbaka tog vi en genväg nära ett berg. När vi gick där och pratade om vad vi skulle göra om det kom en stor sten rullande ner för berget. Då försvann vi och stod någonstans mitt i skogen. Jag frågade Leon vart vi var och då sa han att han inte visste. Då såg jag tigern och frågade den: -Var är vi? -Någonstans i skogen, svarade han. -Kan du ta oss till Altaria, frågade jag. Snälla, min mammas liv hänger på det. -Nej, det kan jag tyvärr inte göra, sa han och försvann medan jag satt där och grät. Då kom den tillbaka och berättade: -Jag kan ta er dit men ni kommer inte komma in i Altaria, det kan bara den med gott hjärta göra. Han tog oss till ett vatten, det var jättevackert där. Lejonet sa till mig att vara försiktig och försvann. Men för att komma in mås-

te man klara av testet, det var kväll så vi slog läger. Den kvällen drömde jag att en jägare sköt en pil mot min kompis. Jag hoppade framför pilen och den träffade mig istället för Leon, då såg jag en grotta inuti vattenfallet. Sen vaknade jag och min kompis samtidigt som om vi hade drömt samma dröm. Det var morgon och vi gick och drack vatten, sen sa jag att jag hade drömt att han blev skjuten med en pilbåge. Då sa han:

Då sa hon: -Inte om ni går. Och så gav hon oss två drakar och sa lycka till. Jag frågade hur drakarna skulle komma tillbaka och hon sa: -Det behöver dom inte, ta hand om dom väl. Så flög vi hem med drakarna, på vägen stannade vi och drack vatten i en damm. Mamma mådde dåligt och snart skulle hon dö. Vi fortsatte hemåt och snart var vi hemma. När vi kom hem mådde mamma inte så bra, hennes panna var varm. Jag gav henne botemedlet. Inget hände men hennes panna blev normal. Nu var det natt och vi sov, morgonen när vi vaknade mådde mamma mycket bättre och var inte ett dugg sjuk. Pappa kom till mig och såg ledsen ut och sa: -Du har fått sparken från jobbet hos kungen. Då sa jag till pappa att det gjorde inget, min mamma var viktigare.

Abdirahman Ali (8d)

4. Andra sidan berget Nu var han äntligen på väg, på väg upp för berget. Han hade längtat efter det sedan tre år tillbaka, från när han blev myndig. Men nu hände det han var på väg upp mot toppen för att sedan ta reda på vad som fanns på andra sidan. Ingen i byn Louloko hade någon gång varit på andra sidan berget. Byn Louloko låg i en liten dal med en bergskedja på ena sidan och bakom den hade ingen av byborna varit. Men nu var Bert på väg. Alla i byn hade varnat honom för att göra det eftersom ingen visste vilka faror som lurade bakom berget. Men Bert hade inte lyssnat på någon annan utan packat sin väska med mat och en boll som hans gammelmorfar gett honom när han var döende och sagt: “Ha alltid med dig den här bollen vad du än gör, för den kommer skydda dig när det behövs”. Sedan hade Berts gammelmorfar dött. Bert har sedan dess alltid med bollen vad han än skulle göra, han sov även med den. Nu hade Bert gått upp halvvägs till toppen på bara en och en halv timme. Klockan var nu 11:35 och han tog en matpaus på 23 min. När han var färdig så började han genast att gå igen. Nu var han nästan uppe, bara lite kvar, tänkte Bert. När han äntligen var uppe

Där satt en gammal man i 70-årsåldern. Bert tänkte börja göra gester med kroppen när mannen började tala på Berts språk: “Jag förstår att du måste vara från byn Louloko, det var väldigt längesedan vi hade besök från er“. Bert kunde inte prata han hade blivit stum av förvåning av att mannen kunde hans språk. Mannen fortsatte: “Jag kan se på dig att du inte visste att jag kan loulokoska men jag har faktiskt lärt mig ert språk också eftersom att alla hövdingar genom tiderna i vår stam alltid ska lära sig loulokoska. Det är ett måste för att bli hövding att kunna både vårt språk och loulokoska ifall någon från er by skulle komma hit“. Bert hade nu fått tillbaka talförmågan och svarade: “Ee, vad bra“. Mannen fortsatte: “Jag heter Mohammed och jag är hövding här som du kanske har förstått och ingen annan här kan tyvärr loulokoska. “Men vill du något så är det bara att prata med mig, alla i stammen är väldigt vänliga och skulle nog gärna bjuda dig på middag.” Bert tackade för informationen och gick ut. Han gick runt och tittade sig omkring. efter ett tag så stötte han på en särskilt trevlig man. Bert kunde ju inte prata med mannen men försökte kommunicera ändå för han tyckte att det var något särskilt med mannen. Mannen visade med handen att Bert skulle följa med honom, de gick några hundra meter till ett ganska ensamt hus. När de gått in så började mannen prata med Bert på loulokoska. Bert blev superförvånad eftersom att Muhammed sagt att ingen annan kunde loulokoska. Mannen talade till bert: “Hej mitt namn är Victor och min fru heter Julia, du måste undra varför vi kan loulokoska och det är för att alla här kan ert språk. Det är det språket vi talar också, alla bara låtsas att de inte förstår”. Mannen fortsatte innan Bert hunnit säga något och mannen berättade för Bert att hans stam var människoätare. De brukade lura folk från Berts by och sedan döda dem. När mannen berättat klart så började Bert prata: “Har ni dödat många“. Mannen berättade då för Bert att de hade en källare i hövdingens hus där många från Berts by var instängda. Victor sa att han visste en hemlig gång dit om Bert vågade gå dit och försöka hjälpa personerna som var där. Bert var väldigt bestämd, han tänkte på sin modiga gammelmorfar och vad han hade gjort och så bestämde sig Bert för att hjälpa dem. När Victor visat Bert till gången så sa Victor att han inte kunde följa med för de hade ett skydd som gjorde så att ingen från stammen utom vissa speciellt utvalda av hövdingen kunde gå in dit. Bert gick in och kom till ett stort rum eller mer en lokal, det var väldigt stort och väldigt många människor i burar. Vissa hängde upp och ned med rör från kroppen där det hela tiden kom ut blod in i stora maskiner. Människorna som hängde upp och ner var levande, såg Bert. Han tänkte att den här stammen var helt sjuka i huvet. Bert fick tillbaka medvetandet från den lilla chock han fått av att se allt detta. Bert började genast fråga människorna i burarna om

de visste var nyckeln fanns och de sa att bara de som jobbade här nere hade nyckel och att de kom ned varje timme och hängde upp nya människor och att det var dags snart. Bert hörde ett ljud och såg en liten lucka öppnas och en man stiga ner. Sedan såg han luckan stängas igen. Han gömde sig på andra sidan av burarna och kände efter i väskan och hittade bollen, han mindes vad hans gammelmorfar sagt om att den skulle hjälpa honom när det väl behövdes. Mannen som gått ner genom luckan tog ned kropparna som hängde upp och ner och kastade ner dem i en lucka. Han skulle just ta och öppna en bur och hänga upp den personen också när mannen hörde ett ljud bakom burarna. Bert förstod att mannen hört honom och tänkte intensivt på vad han skulle göra och när mannen var några meter från hörnet där Bert stod så höll han i en elpistol. Mannen kom fram bakom hörnet och Bert sköt honom med elpistolen så han dog. Bert förstod att det var bollen som förvandlats men han hade ju inte tid att bara stå där, han behövde ju hjälpa alla ut. När han öppnat alla burar så sa han åt dem att springa till gången som Bert kommit in genom. När alla kommit dit såg Bert att Victor och hans fru stod där. Och victor sa: “Du trodde väl inte att jag skulle lämna dig här va, följ efter mig”. Och så började de springa i de gångar som gick under alla husen tills de kom till en hemlig gång ner. När alla andra utom Bert och Victor och Victors fru gått ner sa Victor: “Vi följer med dig om vi får, vi har aldrig gillat den här stammen och vi har även aldrig ätit av maten här eftersom att vi vetat om vad det är“. Bert svarade: “Ni får väldigt gärna följa med, jag hade precis tänkt fråga er“. När även de gått ner så tog Bert fram bollen som nu var en boll igen och tänkte intensivt på vad han ville att den skulle bli och så vips så blev den till en eldkastare och Bert brände ner hela stammen. När de tittat klart på när alla dog så gick Bert fram till Muhammeds lik och spottade honom i ansiktet. Sen gick dem alla till Louloko och levde hyfsat bra liv.

Eddie Wallin (8n)

Gränser mellan verkligheter

på toppen så satte han sig och tittade ut på andra sidan. Han blev väldigt förvånad för i hans by var det kallt och snöigt men på andra sidan berget var det djungel. Han satt nog i över tio minuter och stirrade ut över trädtopparna innan han såg det. Det såg ut som trädkojor där borta, tänkte han. Cirka 100 meter bort från var berget började. Han började genast vandra nedför berget på väg mot det som hade sett ut som trädkojor. Efter 40 minuter så var han nästan framme vid trädkojorna. Han hade småsprungit nästan hela vägen från toppen för att han var så ivrig att få se trädkojorna och nu var han där. Men det var inte bara några trädkojor utan en stor by uppbyggd i träden, den var nog över en kvadratkilometer stor. Han tittade runt på marken efter någon väg upp men han hittade ingen så han började klättra upp för det höga trädet. När han var uppe så träffade han snart några människor. Ingen av dem pratade samma språk som Bert så Bert kunde inte kommunicera med dem vanligt utan fick försöka visa med kroppen vad han ville. Han visade med hjälp av sin kropp att han var vänlig och inte ville skada någon. Bert pekade på sig själv och sa “Bert” och sedan pekade han på de andra och de svarade alla “Ahmed“. Bert förstod att de inte hade några namn utan att deras stam kallades Ahmed. De visade att han skulle följa med dem och så gick dem bort cirka 150 meter längs många broar i träden tills de kom till ett stort hus som såg ut att vara som ett slott jämfört med de andra husen. De pekade att Bert skulle in men ingen av dem gick in så Bert fick gå in ensam.

5. Bettet Klockan är 23.35 i Kalifornien, Benjamin ligger i sin säng med täcket över sig och är trött efter en lång skol- och arbetsdag. Precis när han sluter sina ögon hör han en hård och kraftig knackning på fönsterrutan ovanför sin säng. Det var Edvin, hans bästa vän som var utanför. Benjamin sätter sig upp och tittar frågande på Edvin. Edvin vinkar åt honom att komma ut, han har på sitt “kom följ med mig - leende”. Edvin har alltid varit en väldigt nyfiken person, speciellt när det gäller sin pappas polisarbete, han själv vill bli något liknande, säger han. Benjamin reser sig upp i sängen, öppnar fönstret och smyger försiktigt ut. -Edvin var gör du här, vet du vad klockan är? Edvin tar tag i Benjamins axlar. -Gissa vad jag råkade höra på pappas polisradio. -Edvin… De har hittat en död kropp mitt ute i skogen och det är inte vilken kropp som helst, de har bara hittat ena halvan av kroppen. Benjamin tittar frågande på Edvin. -Benjamin vi måste gå till skogen och leta efter den andra halvan. -Okej, som du vill, men det är sista gången jag gör något sådant. -Kom så går vi!! Edvin tar ett hårt tag om Benjamins hand och drar med honom till sin ljusblåa jeep. När de båda har satt sig i jeepen gasar Edvin allt vad han har mot skogen.

När de har kommit fram och går ut från bilen känner Benjamin en kall vindpust som drar förbi, han ryser till. Han kollar in i skogen, den är kolsvart och dyster. Edvin tar fram två ficklampor som ligger i bakluckan på bilen, han ger en till Benjamin. Han tar också ut sin pappas polisradio som han har snott från hans kontor så att de ska hitta vart halvan som var hittad fanns. Båda tänder sina ficklampor och går sakta men säkert in i skogen. När de hade gått en bit kände han att det började brusa från polisradion i bakfickan, båda stannade till direkt.

Edvin såg nu på telefonen exakt var Benjamins telefon var och började jogga mot platsen. Han kom fram till samma väg som Benjamin tidigare stod vid och där såg Edvin Benjamin ligga lutad mot trädet. Han sprang fram till honom och skakade honom, han vaknade. Han sa ingenting, han bara kollade på bettet på högra sidan av hans höft. Edvin lyfte upp Benjamin i sin famn, hämtade sin pappa och åkte till veterinärkliniken där Benjamin jobbar. När de kommer fram till kliniken tog veterinärchefen Samuel emot dem.

De hörde Edvins pappas röst i radion, han sa:

-Vad har hänt?

-Jag tror inte det är en människa som har dödat den här flickan, jag tror att det är en varg. Radion tystnade. -Det låter inte rimligt, vargar har inte funnits i Kalifornien på 60 år, varför skulle de bara helt plötsligt komma hit? -Benjamin, det kanske inte var en varg, det kanske var en varelse, en varelse som ingen känner till. Edvin tar upp sin mobil och googlar “vargliknande varelser”. -Varulv, Benjamin, tänk om mördaren är en varulv.

Gränser mellan verkligheter

-Okej Edvin, nu behöver vi inte överdriva, varulvar finns inte. Benjamin fortsatte att gå in djupare i skogen med Edvin tätt efter. De började närma sig platsen där den ena halvan av kroppen fanns. De såg tre polisbilar som stod i en cirkel runt kroppen, Edvins pappa pratade med en annan polis. Edvin och Benjamin gömde sig bakom en ek. De båda fick inte plats bakom eken, Edvin bestämde sig för att hitta ett nytt träd. Precis när han smög bort från eken mötte han sin pappas blick. -Edvin, vad gör du här? -Pappa jag kan… -Får jag gissa, du har smyglyssnat på min polisradio igen.

-Han har blivit biten av någonting vi vet inte vad det är, vi tror att det kanske är en varg, sa Edvin flåsande. -Vi tar in honom till britsen. De lade Benjamin på britsen, Samuel kollade på såret. -Det ser ut som om...nej det är omöjligt, mumlade han för sig själv. Han visste exakt vad det var för bett, frågan var om han ville säga det inför alla just nu i orons hetta. Han kunde inte göra det, det skulle bli en stor risk att säga det nu, de skulle tro att han är galen. -Det är bara ett vargbett, det är ingen fara, men jag skulle gärna vilja hålla kvar honom en stund, jag ser till så att han kommer hem säkert. Alla gick därifrån förutom Benjamin. -Sätt dig upp Benjamin. Benjamin satte sig upp och Samuel satte sig på en stol framför honom och tog tag i hans händer. -Jag ljög för dig och de andra vad det är för bett, jag ville inte säga det till alla men jag vill säga till dig så att du känner dig förberedd.

-Ehh… ja, förlåt.

-Förberedd på vad?

-Kom du hit själv?

-En förändring i ditt liv, du har fått ett varulvsbett, Benjamin.

-Faktiskt så….

-Vad betyder det?

-Äh, skitsamma, kom bara. Edvin gick med sin pappa till en av polisbilarna för att prata. Medan de gick kollade Edvin efter Benjamin om han stod kvar vid trädet där de hade gömt sig. Han såg inte Benjamin och fick en klump i magen. Edvin hade rätt, Benjamin var inte kvar vid trädet. Han satt på huk ungefär en meter bort från trädet, han hade tappat sin astmainhalator. Han krafsade med händerna i de smutsiga och blöta höstlöven som låg som ett täcke över marken, han letade längre och längre in i skogen. När han kom så pass långt in så att poliserna inte kunde se honom började han att gå som vanligt igen. Han gick så långt att han kom till slutet av skogsdungen, framför honom var nu en bilväg och en annan skogsdunge på andra sidan vägen. Längre in i skogsdungen syntes två röda prickar. Benjamin hade ingen aning om vad det skulle kunna vara, vad fanns det som lyste rött i en skog? Han blev nyfiken och gick över bilvägen till skogsdungen. När han kom in i skogen såg han sig inte för och halkade på en stubbe och ramlade ner i diket. Han lyfte upp ansiktet från marken, han kollade först åt höger och såg att diket låg längs med vägen. Han kollade sedan åt vänster och såg en död kvinnas ansikte, han ställde sig upp med ett ryck, det var den andra halvan av kroppen. Han försökte ringa Edvin men Edvin svarade inte. Helt plötsligt slängdes han mot ett träd och blev medvetslös. Edvin undrade vart Benjamin hade tagit vägen och tog upp sin mobil för att ringa honom, han såg att han hade ett missat samtal från Benjamin. Han fick han en stor klump i magen och kände oron strömma genom hela kroppen. Han försökte ringa tillbaka till Benjamin men ingen svarade. Han gick in på ”hitta Iphone” för att se om han kunde lyckas spåra sig till Benjamin. -Pappa jag går till jeepen och åker hem.

-Okej, sa han och kramade Edvin.

Varulvar som är ensamma och inte tillhör en flock kallas för “Omegor” och de försöker att bilda flockar för att inte bli dödade av “Alfor” som är ledaren i flockar, flockarna bildar de genom bett. Det kanske låter enkelt men det är det inte, för att “Omegor” ska kunna bilda flockar behöver de bli “Alfor” och det blir de genom att döda en “Alfa”. Även varulvar som tillhör en flock med en “Alfa” försöker att ta platsen som en. -Det du säger är alltså att jag kommer bli en varulv och att jag tillhör en flock med varulvar? -Exakt, det kanske inte låter så farligt men det kommer förändra dig inte bara på utsidan, insidan kommer också att förändras. -Hur då? -Du kommer att bli en varulv inte bara vid varje fullmåne utan också när du blir frustrerad, när du är varulv kommer du göra otänkbara saker, din aggression kommer bli värre, du kommer ha svårt att kontrollera dig vilket betyder att du kommer behöva söka upp en varulv som kan lära dig att kontrollera dina känslor. Dina sinnen kommer bli som ett djurs, din hörsel, syn och ditt luktsinne kommer bli bättre än du anar. Edvin, och du kommer antagligen inte heller kunna umgås längre, din aggression kommer att vara alldeles för farlig.

Wilma Wiberg 8i

Det var en sen sommarkväll i juli när Lea Uf var på väg hem till sin lilla lägenhet i Lycksele, Lappland. På den stora gatan som slingrar sig genom hela staden med bara några få gatlyktor, gick den unga kvinnan med långa bestämda steg. Man kunde nästan se blixtarna i hennes ögon och hur säker hon var på sin sak. Men helt plötsligt tvärnitade hon och man kunde tydligt se en rysning färdas genom hennes kropp, hur hon snabbt kastade sig bakom en närstående soptunna. Hon hade hört en röst, rösten var hård, dov och sträv. En minut, två minuter hann gå förbi innan hon insåg vad hon hörde och gick sakta i en ängslig takt ut från sitt gömställe bakom soptunnan och rösten blev tydligare och tydligare med varje steg hon tog. Varje steg hon tog gjorde henne bara mer ångerfull. Långsamt började hon känna att stegen började släpa och hur pulsen ökade och helt plötsligt såg hon det. Eller honom?! Rakt framför henne ser hon tydligt en man i 30-årsåldern, mannen var blond med väldefinierade muskler och då hon bara kunde se halva ansiktet på honom såg hon hans skarpa käkben och karaktäristiska ansikte. I nästa sekund hörde hon en hög smäll som lämnade ett eko efter sig när det studsade emot de kalla stenväggarna från gränden hon hade kommit ifrån. Ögonblicket hon kollade tillbaka på mannen gav henne en ovälkommen överraskning. Mannen stod nu knappt en meter ifrån henne och blängde på henne med ett par nattsvarta ögon, man kunde se elden brinna i dem och hur käkbenet spändes och sen slappnade av. -Vad gör du här vid helvetets ingång, människa, sa en mörk, hård röst. -Uhhh ehhh, kom en skakig, darrande och svag röst från Lea. -Ut med de…, mer hann mannen inte säga innan ett sken kom och mannen tyst började svära och såg ut som om han slogs ett inre krig innan han vände sig tillbaka mot henne. Han tog ett hårt tag om hennes arm, han klämde till och när hon tittade in i ögonen på honom kunde hon ha svurit på att de lyste i en röd klar färg. Och lika snabbt som det skedde var det över och det var också mannen. När hon kollade ner på sin arm kunde hon se ett blåmärke, han måste ha haft ett hårt grepp om hennes hand, riktigt hårt. Men om man tittade närmare kunde man se att det på något sätt hade blivit sex streck.

Bilden var väldigt detaljerad man kunde inte ta fel på att det var Elias och de andra tio tonåringarna, bildens datum var 13/11–2016. Exakt ett år sedan tonåringarna började försvinna. Dagen hon i alla andras ögon blev ensambarn. Sakta reste hon sig upp och kände rysningen färdas längs ryggen av hur kallt det var i rummet. Med söndagsmorgon i luften traskar hon iväg med halvstängda ögon, håret bara uppslängt i en bulle mitt på huvudet, går hon mot sitt lilla kök och ska precis sätta på kaffet när hon känner en vindpust mot sin rygg och på ett ögonblick ser hon honom. I ljuset kan hon nu se honom mycket tydligare än igår kväll. Klädd i bara ett par svarta jeans med hål på knäna med en uppknäppt väst som visar magmusklerna. Men det som väcker uppmärksamhet är de två topparna som sticker upp från under luvan. Hon reagerar på instinkt och drar snabbt åt sig en kniv från en närliggande låda och håller den mot honom med båda händerna. -Vilket fint ställe du har här, Leonora, säger mannen medan han lugnt sitter och läste dagstidningen. -Hur vet du vad jag heter?!, säger hon. I huvudet låter hon stöddig och självsäker. Men hennes röst framstår som svag och nervös. Vem är den här mannen och hur vet han vad jag heter? Han kan omöjligt veta mitt fulla namn, bara tre personer vet det och det kan inte vara han. Han är död. -Lilla du, jag är djävulen, det är klart jag vet vem du är, säger mannen. Man kan tydligt se när hon blir helt stel och man kan se henne sjunka in i sina egna tankar. Med stapplande steg går hon mot en köksstol och sjunker snabbt ner som en säck potatis. Sakta men säkert började hon se tydligare. Men det hon ser är inte hennes vanliga lägenhet. Det var helt tomt; ingenting så långt ögat kunde nå i hennes lilla lägenhet som hon skrattat, svettats och gråtit i. Nu fanns bara ett tomt skal kvar. Med snabba och raska steg gick hon mot sin ytterdörr och öppnade men utanför hennes dörr var inte det vanliga gamla gula trapphuset som hon kände till. Istället var himlen röd som blod, marken svart som den svarta natthimlen en sen decemberkväll. Hon insåg det kunde inte ha varit en dröm igår. Mannen kunde inte ha ljugit men hon vägrade acceptera det. Hon måste vara i helvetet.

*She looks so perfect standing there in my american apparel underwear*

-Ahh, vad skönt du har äntligen vaknat. Vill du ha en rundvandring? För du vet väl vart du är? sa en röst hon så lätt kunde känna igen.

I nästa stund sätter hon sig upp i sängen, hon hyperventilerar och kallsvettas. Hon smäller ner handen på sitt alarm och som hastigast kollar hon ner på sin arm, precis som i drömmen är det ett blåmärke som nu börjat bli gulgrönt. Hon tar med sin vänsterhand och känner på blåmärket, det svider och hon ryggar tillbaka.

Snabbt vänder hon sig om och fick sig en chock. Han såg inte längre ut som han gjort de andra gångerna de träffats. Den här gången hade han tydliga och väldefinierade muskler, de två spetsarna på huvudet var nu två stora väldefinierade horn och han gick bara klädd i ett par svarta shorts.

Hon går med raska steg fram till sin Apple-dator och söker på ”kan man ge sig själv blåmärken i drömmar”. Och inom bara några sekunder får hon upp hundrasjuttiofem tusen olika sidor. Den första sidan säger att det är sant medan andra säger att det är omöjligt. I flera minuter sitter hon där och bara kollar på sidan hon nyss gått in på. Det står mycket nonsens men längst ner på sidan finns det en bild. När hon kollar på bilden är det som om blodet stannade, allting stannar upp och hon smäller dramatiskt ihop skärmen.

-Vart är jag? frågade hon med en skärrad röst fylld av obehag.

Djupa andetag nu Lea, ta det lugnt, det kan vara ett sammanträffande. På bilden står hennes döde storebror, Elias. Han hade försvunnit en sen vinterkväll på väg hem från en kompis. Dagen efter hade en

Gränser mellan verkligheter

6. Blåmärket från helvetet

stor polisstyrka och många i staden varit ute och letat efter honom och det höll på i fem dagar innan han dödförklarades. Efter det hände flera mystiska saker, flera tonåringar försvann. Ingen hittades. Totalt försvann elva tonåringar.

-Det vet du väl, sa mannen innan han tog tag i hennes arm och drog med henne ut från hennes lägenhet eller vad man skulle säga. När de kommit ut insåg hon. Hon var inte på jorden längre. Hon var i helvetet. -Äntligen insåg du, sa en ny röst. När jag vände mig om fick jag en chock där stod HAN. -Hej Leonora!

Tilda Eklund (8m) 65

7. BUSSHÅLLPLATSEN 8. Choir of calamity När jag klev av bussen så insåg jag att jag gick av för tidigt. Det var mörkt och ödsligt. Jag hade en känsla av att jag inte var ensam, så jag bestämde mig att kolla runt för säkerhets skull. Jag såg inget särskilt; bara en skog runt mig, busshållplatsen och några fåglar.

Gränser mellan verkligheter

Jag tänkte att jag skulle ringa min pappa så han kunde komma och hämta mig men det fanns ingen signal. Jag bestämde mig att gå hem men jag var osäker på vilken väg jag skulle ta. Det var bäst för mig för att bara gå den stora vägen som var framför mig. Jag gick snabbt eftersom det var obehagligt. Jag började andas tungt eftersom jag hade en dålig magkänsla och väldigt grov astma. Jag sträckte mig efter handväskan för att leta efter min inhalator, jag tog djupa andetag och andades in och ut. Jag fortsatte gå tills jag såg en vändplan. Jag kollade mig omkring och försökte hitta en annan väg, men jag fann ingen annan väg än skogen framför mig. Det var kallt ute. Grenar, buskar och träd fastnade överallt på min väska, byxor och i håret.

Senare i Alforons liv visade det sig att han hade en extremt stark magisk förmåga, något ytterst sällsynt på den tiden. Medan Abigail inte visade några tecken på magi. Pojken blev idoliserad av stadsfolket när dom fick höra om hans krafter, trots att han inte hade någon aning om hur man använde dem. Pressen från folket och sina egna föräldrar drog honom allt närmare galenskap. Han försökte desperat att glädja sitt folk och gjorde allt han kunde för att kontrollera och bemästra sin kraft. Men ändå, efter allt han gjorde så var kraften för stark för att någonsin kunna bli kontrollerad.

Till slut såg jag ett hus. Jag funderade på om jag skulle gå till huset och fråga om vägbeskrivning hem eller gå dit mina instinkter tog mig. Jag gick bara fram och brydde mig inte om vad som kanske skulle hända. När jag väl var framme så knackade jag försiktigt på dörren. Ingen hörde, jag knackade igen men den här gången hårdare. Till slut öppnades dörren. Det var en man, en ganska ung, runt 30-årsåldern, med ljusbruna ögon och svart hår.

En dag när han var ute och tränade i den stora barrskogen mindes han en legend som hans morbror en gång berättat. Legenden berättade om en gammal kraft, sovande under jorden. En kraft som bara en begåvad magiker skulle kunna förvara. En kraft som skulle göra att han kunde kontrollera sin egen förmåga bättre. Men kraften kom inte utan konsekvenser. Kraften sades vara förbannad av Armarök, en förlorad gud vars oändliga hunger gjorde den galen. Alforon mindes orden man skulle säga för att väcka den uråldriga kraften.

-Hej, sa mannen -H-hej, jag undrar om du kan visa mig vägen till Sevalskogsgången? Han började le lite. Jag stod och väntade på att han skulle beskriva vägen hem. -Kom in, du kanske behöver ringa någon för du verkar lite vilse, sa mannen medan han slutade le. -N-Nej det är inte nödvändig. Jag skakade av rädsla och backade från dörren. Plötsligt la han sin hand runt min handled och släpade in mig. Jag försökte slå mig fri. Det fungerade inte så det enda alternativ jag hade var att skrika. Jag skrek som jag aldrig har gjort. Min hals gjorde ont men jag fortsatte skrika, Jag hoppades någon kunde höra mig. -HÅLL KÄFTEN INNAN DU ÅNGRAR DIG! Jag började darra av skräck så jag blev tyst. Tårarna rann och jag visste att det inte skulle sluta bra. Mannen tog mig till köket och kastade ner mig på köksgolvet. Jag kollade på honom och funderade hur jag skulle rymma. Han gick emot sitt kylskåp, flyttade det åt sidan och bakom det var det en dörr. Han öppnade dörren. Det var en trappa som gick ner till källaren och det var mörkt och luktade illa. Han slängde ner mig för trappan och jag kände paniken komma smygande. Jag hörde hans tunga steg bakom mig. Han stannade till. Jag grät, skrek och darrade av skräck. Jag kände hans slag med bältet på min rygg. Det gjorde ont, det gjorde så ont att jag hade lust att dö just denna stund. Slagen blev hårdare och hårdare. -Snälla sluta, jag ber dig snälla jag ber dig, sa jag medan han slog mig med bältet. Hans slag blev bara hårdare och mina tårar blev bara tyngre och tyngre. Till slut så svimmade jag. -Snälla sluta, snälla sluta snälla sluta, det gör ont... viskade jag. Till slut så vaknade jag i chock. Jag satt upp på min säng och var väldigt andfådd. Jag kollade runt och blev väldigt chockad för det mina ögon såg var mitt sminkbord, garderob och foton på min mamma spikad mot vita väggen. Jag var i mitt rum och klev av min stora säng och sprang mot min spegel. Jag sprang mot min spegel och tog av mig min tröja. försiktigt vände jag mig om och…var det en dröm eller inte?

För 400 år sedan föddes en pojke med namnet Alforon tillsammans med en tvillingsyster, Abigail. Syskonen växte upp under ganska normala förhållanden. Alforon var en ganska blyg pojke och blev ignorerad av andra, detta och all misshandel som han skulle behöva uthärda under sin barndom drog in honom i en djup depression. Abigail å andra sidan var snäll, omtänksam och ville bara hjälpa andra, tyvärr hade hon ingen aning om hennes brors depression.

Jemilija Bakic (8j)

När orden hade sagts så blev himlen svart, skuggor omgav honom. Hans sinne blev övertaget av mörker. Regn av blod föll. Blixtrar av hat small. Han var inte sig själv längre. Armarök hade nu tagits hans kropp som sin egen. Alforon, nu fylld av ilska och galenskap, ville nu inget annat än att se att världen han hade levt i skulle brinna. När han återvände till sin stad var Abigail den första som märkte hans ovanliga beteende. Röster flöt in i den förlorade pojkens huvud. De berättade för honom att döda de alla. Han svarade genom att göra just detta. Kyrkklockorna ringde sina sista toner, husen brann med det hat som Alforon nu hade fått mot mänskligheten. Hans okontrollerade kacklande kunde höras över hela stadens “This is what you wanted RIGHT!? for ME to be UNSTOPPABLE? YOU wanted my suffering to continue. YOU WANTED THE SHOW TO GO ON!” Bara ett fåtal personer kunde undkomma hans vrede. Abigail var en av dem. Stadens brinnande slut uppmärksammades av en av landets mest kraftfulla trollkarlar. Som nu fått ett uppdrag att stoppa Alforon. Efter månader av sökande visste trollkarlen äntligen var Alforon befann sig. Han utmanade Alforon till en strid. Men trollkarlen var alldeles för övertygad över sin egen kraft, för Alforons kraft var mycket större. Alforon visade ingen nåd. Trollkarlen försökte men inget han gjorde hade någon effekt på Alforon. Hans nya kraft hade gjort honom nära odödlig. När Alforon fick möjligheten att döda trollkarlen tvekade han inte. Det fanns nu ingen som hade någon chans att stoppa honom. Dagar gick efter trollkarlens död men ingenting hördes från Alforon. Han hade på något sätt plötsligt försvunnit. Trots allt Alforon orsakade, katastrofer och död, så levde Abigail fortfarande med minnen från sin förlorade bror. Hon gick med huvudet högt och vägrade skämmas för vad hennes tvillingbror gjort. Hon visste vad som kunde hända med någon som inte fick rätt kärlek. Många år efter Alforons försvinnande var Abigail gift och hade barn som hade barn efter det och så vidare. Hon blev stammoder åt en stor släkt med ett digert familjeträd av människor som delade hennes blod. Sagan om den förlorade pojken gick igenom generationer och har blivit namngett “Kaosets kör”.

Alexander Ekblom (8e)

Markus skulle precis smita in men vakten fick tag på honom, han skulle hoppa in i Vanderino- dimensionen. Där skulle han träffa sin bästa kompis Milo som var en Vender. Markus var en Sleger och det var absolut helt olagligt för Slegerar att umgås med Vender. Markus och Milo träffades när de var åtta år och blev direkt bästa kompisar. Men det var innan det Stora Dimensions Kriget bröt ut år 4563! Då kunde man röra sig fritt mellan dimensionerna. Efter kriget beslöt ledarna över alla dimensioner att vakter skulle stå vid alla portaler mellan dimensionerna och se till att ingen smet mellan. Detta blev så klart ett stort problem för Markus och Milo. Varje dag vid vissa tider var det möjligt att ta sig igenom portalerna om man hade vissa ärenden eller bedrev handel och det var Markus och Milos enda chans att träffa varandra. De gömde sig i handelsvagnar för att komma över och det hade fungerat galant tills en av vagnarna visiterades och Markus upptäcktes. Milo gick till platsen de brukade mötas men den här gången kom Markus aldrig, Milo blev såklart orolig. Markus hörde att vagnen skulle visiteras och fick panik, de öppnade vagnen och fick syn på honom. Vakterna slet ut honom och skrek: -Varför gömmer du dig här, vad har du här att göra! -Jag ska bara träffa en kompis, pep Markus. -Den har man hört många gånger, skrattade vakterna. Du kommer med till Dimensions Polisen direkt! Milo gick runt och letade överallt men hittade aldrig Markus. Medan han letade så hörde han helt plötsligt när två personer stod och pratade om att någon hade hittats i en handelsvagn och blivit förd till Dimensions Polishuset. Milo blev alldeles stel i hela kroppen när han förstod att det måste vara Markus de pratade om! Markus satt inne på polishuset och väntade på att han skulle få ett beslut om vad som skulle hända. Polisen kom och hade med något konstigt armband. -Den här ska du ha på dig, den ger en stöt varje gång du försöker smita igenom till en annan dimension, du har så att säga “dimensions arrest”. Du ska också få bo på ett barnhem. Åh nej tänker Markus, nu kommer jag aldrig att få träffa Milo igen. Milo visste inte vad han skulle göra, han vill träffa Markus men då skulle polisen ta honom också. Milo gick runt och tänkte på hur Markus hade det, han kanske blev förhörd och hotad att berätta vad han skulle göra. Då helt plötsligt så gick Milo rakt in i en kille, killen som var en Sleger vände sig om och skulle precis skrika att han skulle kolla vart han gick men då såg han att någonting var fel, han såg det i Milos ögon och på kroppsspråket. Då frågade han: -Är det något på tok? -Mmm, suckade Milo, jag vill träffa min kompis men han har blivit tagen av polisen och är antagligen på barnhemmet. -Jaha polisen. Ja, jag är inte ett så stort fan av dem heller de är så, så tråkiga. Jag heter Sune förresten, vad heter du? -Milo, sa han dystert. -Jag tror jag vet ett sätt att rädda din kompis, vi går till barnhemmet och säger att vi vill träffa honom, sen smiter vi, sa han som om han var värsta spionen eller nåt. -Jo det kanske funkar, sa Milo lite ledsamt. -Det är klart det funkar! nästan skrek Sune. -Okej, sa Milo med en gladare röst.

Milo och Sune var på väg mot barnhemmet, de hade tänkt ut en bra plan på hur de skulle få ut Markus. De kom dit, barnhemmet såg ut som ett fängelse med staket, taggtråd på toppen och en stor port. Milo och Sune gick fram till vakterna och sa att de skulle träffa en familjemedlem, tur nog blev de insläppta. De blev vägledda till receptionen och Sune sa: -Jag tror att min kusin är här, jag skulle vilja få träffa honom, han heter Markus, sa Sune. -Ja, jag kan se vad jag kan göra, sa den gamla kvinnan i receptionen. Han har rumsnummer 23, ni får fem minuter. -Tack, sa Sune och skyndade sig upp för trappan. Milo hamnade efter men han ikapp till slut. De kom till dörren med nummer 23 på, de knackade och Markus kom och öppnade. Han hade ett surt ansikte men när han såg Milo så ändrades ansiktsuttrycket direkt. -Jag trodde du aldrig skulle komma, sa Markus med en jätteglad röst. Vem är du? -Ingen tid för frågor vi måste dra direkt, sa Milo med en stressad röst. De rusade ner för trappan, slängde upp dörren och fångades av ljuset och friheten.

Filip Sandström (8k)

10. Den mystiska kvinnan

Gränser mellan verkligheter

9. Den magiska portalen

Markus satt och väntade på sitt rum på barnhemmet, han skulle snart gå och äta. Han slet och slog på armbandet men det satt som sten. Han skulle försöka att få bort det vid matbordet med hjälp av besticken men när han satte sig vid bordet fanns det inga bestick. De var tvungna att äta med händerna! Alla andra barn slängde i sig maten men Markus åt inte någonting, han var inte hungrig.

Jag är en tjej, jag har brunt hår, mörka ögon, lång och är fjorton år gammal. Jag tittar ut genom fönstret. Ute är det mycket kallt och mörkt. Mitt liv är inte så bra just nu, mina föräldrar bråkar och jag har inga vänner i skolan. Men en sak är bra med mig och det är mina betyg. En dag blev jag så ledsen och så arg att jag ville rymma. Jag tänker oftast på att andra i min klass har det bra i skolan och hemma. Några timmar senare efter det att jag hade kommit hem från skolan börjar det mörkna ute, då börjar jag packa en väska för att jag tänker rymma. När jag har packat klart så hoppar jag ut från fönstret, utan att veta vart jag ska hamna. Det känns som om jag har gått i flera timmar. Jag tänker bara på hur det skulle vara om jag hade vänner och en familj som kunde vara sams. När jag går så kommer jag till en väg som är helt tom. Vägen var öde, inga bilar och människor. Jag undrar var jag är någonstans, var jag har hamnat. Jag har inte ätit eller druckit i flera timmar, jag känner mig väldigt svag i kroppen. Lite senare börjar jag se suddigt och huvudet börjar kännas tungt, sedan svimmar jag. Ett tag senare börjar jag återfå medvetandet men jag ser väldigt suddigt. Så småningom blir min syn bättre och jag ser att jag ligger i en stor sal, det känns som ett gammalt slott. Sen sakta, sakta börjar jag se bättre och inser att jag är i ett väldigt stort, tomt och gammalt slott. Innan jag börjar skrika och gråta kommer en kvinna som har grått hår och en lång vit klänning på sig. När jag ser henne reser jag mig upp och försöker springa till dörren som är ganska långt bort. Men jag ramlar för att mitt huvud gör så ont och för att jag är så svag i kroppen.

-Vad gör jag här, säger jag. -Jag tog dig hit för att fixa de problemen som du har, säger kvinnan. -Men var är jag? säger jag nervöst. -Du är där som ingen vet om, du är i Partal. -Partal! Var ligger Partal? Jag har aldrig hört talas om Partal? säger jag. -Partal är gräns mot Sverige, ingen vet om det för att Partal är inte med på någon karta, därför att ingen vet att det finns en stad som heter Partal. -Va! Men…, säger jag av rädsla. -Ta det lugnt, du behöver inte vara rädd för mig. Jag kommer inte göra dig illa, säger kvinnan lugnt. Jag är väldigt nervös, jag har aldrig hört talas om Partal. Jag vill bara hem. Hur ska jag komma hem om jag inte ens vet vägen hemåt? -Kan jag få gå hem snälla? säger jag gråtande.

Gränser mellan verkligheter

-Gråt inte, du ska få komma hem, men jag tog hit dig för att jag ska lösa dina problem som du har hemma, säger kvinnan lugnt. -Hur vet du att jag har problem? säger jag nervöst. -Nu får du blunda jag ska räkna till tio sekunder kan du öppna ögonen då kommer du att vara hemma med din familj, säger kvinnan lugnt igen. -Okej! Men snälla gör mig inte illa, säger jag nervöst medan kvinnan sakta räknar till tio. -Hejdå, ha det trevligt med din familj nu! säger kvinnan till flickan sista gången innan hon försvinner. När tio sekunder har gått öppnar jag inte ögonen för jag är nervös. Men sen när jag gör det ser jag att jag är i mitt rum. Jag hör musik från köket, då går jag ner för att se och där står mina föräldrar och lagar middag tillsammans och lyssnar på musik. De är sams, de varken bråkar eller skriker. -Vad händer här! Säger jag chockad. -Nämen, när kom du hem? Kom så ska vi äta mat nu. Jag och din pappa har lagat mat tillsammans. Din favoritmat tacos! Kom och ät med oss nu. Jag är helt chockad och undrar vad som egentligen har hänt här, men jag är så himla lycklig att mina föräldrar egentligen är normala och att de inte bråkar, att vi är som en riktig familj nu. Nästa morgon så går jag ner till köket för att äta frukost och där sitter mina föräldrar och äter frukost och de är fortfarande normala. När jag kommer till skolan så ska vi jobba i grupper, då hamnar jag med tjejer. Sen ser jag att mina klasskamrater kommer till mig och vill vara med mig och bli mina vänner. Först pratar vi och de är ganska trevliga mot mig. De frågar mig om jag vill hänga med de under rasterna och utanför skolan. Då säger jag ja, och vi blir vänner. Så jag får vänner som jag kan vara med. Nu har jag ett liv som alla andra i skolan. Jag tackar verkligen den kvinnan som jag träffade i Partal, att hon faktiskt fixade mitt liv på bara tio sekunder är helt sjukt. Undra hur hon kunde göra det...

Jaspreet Kaur Kalsi (8l)

11. Den mystiska Tjejen Det var en varm sommardag i juli innan jag skulle åka på läger tillsammans med Ella och Ida. Jag gillar att vara ute på äventyr, det gör även Ella och Ida. Jag satt på min säng, tittade ut genom fönstret och såg att pappa hade kommit hem. Han hade varit på utbildning i Stockholm. Pappa bor tillsammans med mig och mamma. Vi skulle vara på lägret i en hel vecka jag och mina kompisar. Vi hade ett eget hus som vi skulle bo i och våningssängar som vi skulle sova i. Det fanns även badstrand och en stor skog. Det skulle bli jättekul att åka på lägret tillsammans med mina vänner. Nu var det dags för oss att åka iväg. Jag, Ella och Ida satt i bussen och det var massor med andra barn där. Nu var det bara tjugo minuter kvar innan vi skulle vara framme. Efter det hade gått tjugo minuter stod vi utanför det stora gula huset med våra väskor. Vi tittade på varandra och var väldigt förväntansfulla. Vi gick till vår ledare och frågade vilket rum vi skulle bo i och då sa hon: ”Ni ska bo i rum 213”. Ok sa vi. Vi gick till rummet och packade upp våra saker och bäddade våra sängar. Det hade hunnit bli kväll och vi satt och åt i matsalen. Efter Ida, Ella och jag hade ätit så var alla trötta och klockan hade blivit mycket. Klockan var 09:00 på morgonen och det var jättevarmt ute och solen sken, jag hade precis vaknat och alla andra försökte vakna. ”Vill ni gå med en sväng till skogen efter frukosten?” frågade jag. Ida och Ella sa att de ville gärna följa med ut. Vi gick till matsalen och åt frukost. Efter det så gick Ida, Ella och jag till skogen för att titta hur det såg ut och om det fanns något spännande. Vi gick långt in i skogen, följde en stig. Efter en stund såg vi ett hus, det såg ut som om ingen bodde där. Vi gick närmare och närmare tills vi hörde något. Det lät som om något åkte i marken. Ljudet kom inifrån. Vi gick fram till dörren och kände på handtaget och dörren gled upp. Vi gick in för att se vad det var som lät. ”Hallå?” ropade jag, ingen svarade. Jag såg en tavla. Det var en bild på familjen som hade bott där. Det var ett barn och två vuxna, förmodligen deras föräldrar. Ida sa att hon hade läst en tidning, där stod det att det var den familjen som hade fått en sjukdom som gjorde att alla i familjen dog men det hade varit länge sedan. Ella, Ida och jag gick längre in för att titta på alla fina och gamla saker som den gamla familjen hade kvar. Vi smög runt i huset för att försöka hitta vad det var som vi hade hört. Nu hade vi bara fem minuter på oss att leta innan det var dags för oss att vända tillbaka till lägret. Vi hade precis hunnit ut ur huset när vi hörde att dörren öppnades igen och där stod hon, tjejen med den vita klänningen som fanns på fotografiet. Jag blundade och trodde att det var på låtsas. Jag öppnade sakta mina ögon igen och rakt framför mig stod hon, tjejen med den vita klänningen som var på fotografiet. Ella och Ida frågade mig vad jag stirrade på. ”Men ser ni inte” sa jag tyst, ”ser ni inte tjejen som var på fotografiet? Hon står ju rakt framför er vid dörröppningen”. Ella och Ida bara stod och stirrade på mig och sa att jag var vit i ansiktet. Jag vaknade i min säng och märkte att jag bara hade drömt. Vilken tur tänkte jag. Ida och Ella låg i sina sängar och sov. Jag tittade på klockan och klockan var bara 8.00 på morgonen. Jag väckte Ella och Ida och sa att det var frukost. Efter frukosten så gick vi ut, och precis då så såg jag det där huset som jag drömde om. Då insåg jag att jag kanske inte hade drömt utan att det var på riktigt.

Wilma Claesson (8j) 68

Plötsligt kände jag något i mitt lår, jag kollade ner mot mitt lår och såg ett stort och djupt sår med en kula inuti. Jag fick panik och blev riktigt rädd, jag kollade omkring mig och alla vid cafeterian stod och stirrade på mig. Min kompis Anders sprang fram till mig och frågade vad som hade hänt och jag svarade att jag hade blivit skjuten i låret. Anders tog upp mig i sin famn och sprang igenom hela stan, förbi den nya marknaden och polisstationen, sen blev allting svart. Jag vaknade upp och såg att jag låg på ett sjukhus. Mitt ben var lindat och det gjorde väldigt ont, jag kollade upp och såg att Anders och läkaren stod där. Jag frågade när kan jag börja gå igen? Doktorn sa att jag skulle kunna gå om en eller två veckor men till dess måste jag gå med kryckor. Anders och jag gick ut ur sjukhuset, jag stapplade ut på kryckor och tänkte på vem det var som sköt mig? Jag frågade Anders vem var det som sköt mig. Han svarade att han inte visste, men vi borde ta reda på det. Nästa dag gick jag och Anders till polisen och frågade ifall de skulle kunna undersöka vem det var som sköt mig. Polisen svarade att de inte skulle kunna göra det innan de hade något att gå på. Så Anders och jag var tvungna att undersöka själva. Det vi började med var att fråga alla vid cafeterian ifall de hade sett något, de sa att någon skum person vid gränsen av torget och gamla stan hade kollat på mig som om att jag var en utomjording. Cafeterian ligger på gränsen av torget och gamla stan. Cafeterian har röda och svart blandade väggar med en uteplats som har träbord, soffor och trästolar. Vid gränsen finns det en stor lägenhet med en kolossal balkong. Mittemot lägenheten finns det en skönhetsbutik. Helt plötsligt så är det en diamantpyntad bil som tvärstannar vid cafeterian, bilen drar ner rutorna och de i bilen tar fram pistoler och börjar skjuta alla i cafeterian utom på mig och Anders. Jag och Anders blir så förskräckta så vi blir som fast på stället. Efter att alla på cafeterians uteplats ligger på marken med ett skott i huvudet. Så går personerna ut ur bilen och frågar mig och Anders, vad tror ni att ni håller på med? Då svarar vi att vi försöker att ta reda på vem som sköt mig eftersom att polisen inte vill samarbeta. Då säger gänget att det är för att det var vi som sköt dig och att de är gänget The Devil’s. De säger också att polisen inte vågar ta i tu med dem. Helt plötsligt ser jag att eld svävar över mina händer och då så sköt gänget mig med ett bedövningsskott. Då blev Anders helt förskräckt, men en av personerna kom fram till honom och sa att vi skulle gå med i deras gäng. Fler personer kom fram bakom bilen och tog tag i honom och ledde in honom i bilen. De lyfte in mig in i deras bagagelucka, sedan blev allt svart. Överraskande så öppnades bagageluckan av en människoliknande varelse, med ett ansikte som liknade en djävul. Varelsen kastade ut oss på något golv med guldpyntade väggar med röda pluppar. Han fäste fast oss på två stolar med kedjor och ett stort lås som höll fast stolarna så de satt fast i varandra. Varelsen satte sig på en stol framför oss och sa att han var ledaren av The Devil’s. Varelsen sade också att han inte var en människa, som om vi inte hade förstått det på grund av hans utseende. Han förklarade också att han behövde oss på grund av att jag tydligen hade eldkrafter och de behövde Anders på grund av att han har speciella kunskaper om vapen och så vidare. Han förklarade också att någon i deras gäng sköt mig så att jag och Anders skulle gå och försöka lista ut vem det var. Så att han kunde fånga in oss. Efter det så tog han oss till våra rum och efter det så gick vi och sov. När vi vaknade på morgonen så gav varelsen mig en dryck som han sade skulle hela mig. Jag drack den och sedan så behövde jag inte använda kryckorna längre. Sedan sa varelsen att han hade en uppgift för mig och Anders, så han tog oss till deras vapenkammare. Sedan så fick vi välja ett valfritt vapen, jag valde inget eftersom att jag hade krafter och Anders valde ett stort automatvapen. Efter det så skickade varelsen iväg oss på ett uppdrag som handlade om att ta till fånga polisen som sa att han inte ville hjälpa Anders och mig. Så Anders och jag gick till polisstationen och gick in dit med våra “vapen”, vi riktade dem mot polisen och tog honom i armen och gick ut ur polisstationen. Där ute väntade den diamantpyntade bilen på oss så vi tryckte in honom i baksätet där jag också hoppade in och Anders hoppade in i passagerarsätet.

Edvin Stenlund Jansson (8j)

13. Dhag dheer

Jag som var så lycklig tills Fatima kom in i bilden. Jag älskade dig med hela mitt hjärta och du älskade mig med halva ditt hjärta. Vi hade allt. En underbar son tillsammans, ett fint hem och ett bra förhållande. Hon hade separerat oss. Jag klarade inte av mer Jag skulle rymma till ett bättre ställe. Senare den kvällen gick Maria in till sin pojkes rum för att berätta för honom att hon tänkte ge sig av. -Min vackra son, vakna. Jag ska gå någonstans där jag trivs. -Men mamma, du trivs väl här? -Jag kan inte stanna mer och se när Fatima fördärvar din far på detta viset. -Mamma, jag ska fortsätta att vara med pappa och se efter så att inget händer. -Det är allt jag vill höra men jag vill i alla fall ta farväl av dig mitt barn. -Hej då, mamma, var försiktig! -Det ska jag, hejdå. Jag gav mig av ut i skogen och famlade runt utan att se något och plötsligt föll jag över ett fallet träd. Jag irrade omkring i mörkret rädd för att vara vilse. Då dök en lite äldre dam upp och frågade om jag ville ha hjälp. Jag svarade att jag hade tappat bort mig och då erbjöd hon mig att följa med till hennes stuga och få lite mat och sömn. Jag tackade ja och följde artigt med. När vi kom fram så kände jag en rutten lukt, som av lik. Jag ville vara artig så jag stod ut med lukten. Efter att jag var klar visade hon mig sängen som jag skulle sova i. Den var mjuk och luftig. Det kändes som att jag låg på moln. Senare på natten vaknade jag av ett konstigt ljud. Jag steg upp och kikade ut genom fönstret. Den gamla damen samlade in kryddor till en stor gryta och upprepade en ramsa.

Gränser mellan verkligheter

12. Devil

Sedan så satte bilen fart och vi körde ut ur stan och kom sedan till en strand där det lyftes en massiv dörr upp ur vattnet, där körde vi igenom och kom till The Devil’s lya igen.

-Skrämt kött är äckligt men lugnt kött är gott, sa damen. I panik och skräck såg jag den gamla damen tappa slöjan som hon hade haft på hela kvällen. Jag fick syn på något långt nere vid hennes öra. Det var Dhag deer. Kvinnan som äter andra människor. Hon dödade sin egen familj. Jag fick panik men jag var tvungen att smita på något sätt innan det var för sent. Jag väntade tills hon hade somnat och satte sedan planen i verket och gick ut så tyst jag kunde. När jag kom en bit bort så började jag att springa. Men det var ett stort misstag för hon hörde de tunga stegen. Det lät som kängor som gick på kvistar som knäcktes. Hon gick in i mitt rum och såg att jag var borta. Hon började jagade efter mig. Hon jagade mig genom den täta skogen. Jag rev mig på grenar som stack ut. Det var en rot som la krokben för mig så att jag ramlade. Jag kom fram till en liten å. Jag visste att om jag skulle ta mig över till andra sidan, skulle jag klara mig undan från Dhag deer. För jag visste att hon var rädd för vatten. Jag tog sats för att hoppa. Jag var redo men när jag tog fart så tvekade jag och stannade. Jag tvivlade om jag skulle klara mig eftersom att jag hade Dhag deer hack i häl på mig och jag kunde inte hoppa över det som skulle kunna rädda mig. Då kom min make. Han hade letat sen den stunden han fick reda på att jag hade gett mig iväg ifrån honom. -Tro på dig själv, sa han. Jag tog sats och med ett stort språng så hoppade jag över, rätt in i min makes ljuva famn. Han hade kommit på att han inte behövde någon annan än mig och vår son för att vara lycklig. Vi gick tillbaka hem. Fatima ville inte stanna om hon inte var den min man älskade mest. Hon gick in i skogen men hon visste inte att Dhag dheer var där ute. Dhag dheer som var både arg och hungrig.

Hanad Abib Abdi (8l)

14. Dockan Det var en vanlig dag för Ibra, en varm solig dag. Ibra är 19 år, kommer från Somalias huvudstad Mogadishu. Han är ca 185 centimeter lång och är intresserad av fotboll. Han bor i Sverige för att hans föräldrar flydde för trettio år sedan på grund av krig. Nu bor han själv för att alla hans familjemedlemmar dog i kriget. Huset är ett tvåvåningshus i Stockholm som är gammalt och gult och färgen finns knappt kvar. När Ibra fyllde fyra år så fick han en docka av sin mormor och morfar men han har aldrig gillat dockan, han har alltid tyckt att den är ful och läskig. Just nu så ligger den på vinden och Ibra vill aldrig ta ner den. Men en dag så hör han skratt ifrån någonting uppe på vinden. Några timmar efter skrattet så ska han lägga sig och han funderar om vad det kan vara men så kommer han på att det bara finns en docka där uppe.

Gränser mellan verkligheter

Natten gick och han skulle äta frukost men precis när han skulle ta sin smaskiga tugga på sin hemmagjorda macka så hör han steg och skratt igen från vinden. Han vet att dockan vill hämnas för allt han gjort mot den och därför vågar han inte gå upp dit men han gör det ändå för att han känner att om han inte går upp och slänger dockan så kommer det att bli farligt. Så att han går upp för den gamla trasiga och knarrande trappan upp till vinden men precis när han ska öppna luckan upp till vinden så ringer det på dörren. Han går sakta ner och är ganska darrig för att han är så nervös men han ska låtsas som att inget har hänt när han öppnar dörren. När han kommer fram till dörren så tar han några djupa andetag och öppnar dörren försiktigt. Han öppnar dörren sakta och ser en tjej som är jättestressad. “Hej” sa Ibra.” “Hej, eeh har hört att du har problem med någonting uppe på vinden” sa hon med hetsad röst. Vid det här tillfället tänker Ibra: “hur kan hon veta allt det där?” “Hur vet du det?” frågar Ibra. “Det står på nyheterna och det sprids mer och mer och jag ville bara säga att jag har samma problem och vi kan hjälpas åt” sa tjejen. De gick in i köket och satte ett vitt A4-papper på det rostiga kylskåpet och började planera. Deras plan var att försöka döda dockan och slänga den i sjön så att den inte skulle komma tillbaka så det första de gjorde på den tråkiga morgonen dagen efter var att sätta sig ner och kolla på planeringen. De tänkte på hur det skulle funka med deras planering så de började diskutera om de skulle börja om eller göra som de planerat men efter en lång diskussion så skulle de gå för den första planeringen. Det var att dom ska gå upp till vinden och försöka slå av huvudet på dockan. Det första de gör när de går upp för den förstörda knarriga trappan upp till vinden är att de känner en konstig lukt av plast och att det är väldigt kallt. De går till hörnet där dockan alltid har stått men när de kommer upp och tittar åt de hållet så ser de inte dockan. De kollar på varandra och undrar vart dockan har tagit vägen. De börjar leta igenom alla lådor och hyllor och sen så dyker den upp bland alla hans barndoms leksaker. Ibra tar dockan med ett hårt tag runt hennes nacke och går ner för trappan med den. Ibrahim vill slänga den i soptunnan först men sen så säger tjejen att de inte ska göra det för att då kanske den går upp till vinden igen. Efter en stund så går de ut till bilen och ska åka till en känd sjö nära Ibrahims hus. Bilen är segstartad på grund av all kyla men efter att ha försökt en stund så startar bilen och de ger sig av till sjön. De kommer fram till sjön, inga är där och det är knäpptyst. När Ibrahim står med dockan i handen och är beredd att slänga den i vattnet så säger dockan “vi ses snart” och då kastar Ibra dockan blixtsnabbt i vattnet. Ibra blir så chockad av att dockan börjar prata så han står och skakar. Nu så har det gått ett år sen han kastade dockan i sjön så att han satte sig vid bordet helt själv och började tänka lite på dockan. Men det var inte så smart för efter att han tänḱte på det så hörde han skrattet av dockan igen.

Philip Zorondo (8p)

15. Drömmar eller verklighet Jag vaknar upp i en korridor. Jag vet exakt vart jag är, jag är mitt i skolan och när jag kollar upp ser jag massa personer runt mig som kollar på mig. Jag kollar runt mig i korridoren och ut genom fönstret, där ser jag en skepnad - en hund. Den stannar en kort sekund och kollar ner på mig, jag förstår direkt vad den vill. Jag reser mig hastigt upp, tränger mig förbi alla personer och springer efter hunden. Jag följer efter en lång stund, det är som den leder mig någonstans men jag vet inte vart. Efter ett tag kommer jag fram, då inser jag att jag har kommit till mitt skåp. Hunden är plötsligt borta, jag låser långsamt upp mitt skåp. Det känns som om något ska hoppa ut ur skåpet när jag öppnar men det enda som är där är en papperslapp. Jag plockar upp papperslappen och kollar lite snabbt på den, det står något skrivet. Jag tittar lite närmare och det står att jag ska möta någon vid porten klockan 03:00. Jag tittar upp mot klockan, två timmar kvar. Jag bestämmer mig för att gå runt och se mig omkring i skolan. Jag har gått i dessa korridorer hundratals gånger men det är som något är annorlunda. När jag går i korridorerna där jag brukade ha matte och svenska så ser jag något längst bort, en lång gestalt med sylvassa klor. Den ler ett stort brett leende, dess ögon lyser när den tittar mot mig och den går långsamt mot mig med en fast riktning. För varje steg den tar börjar den gå fortare och fortare, jag vänder mig om och börjar springa. Den enda tanken i mitt huvud är att jag måste bort. Varelsen är precis bakom mig. ”NEEEEEEEJ!!!” Jag trillar över en sopkorg som någon råkat välta ut över golvet. Varelsen böjer sig fram över mig, den ler ett nästan overkligt leende som om den hånar mig. Då från ingenstans tar en stor hund ett jättesprång över mitt huvud och landar rakt på varelsen. Hunden tar ett stadigt grepp runt den okända varelsens nacke, den håller kvar en lång stund tills varelsen ligger livlös på golvet. Hon vänder sig om och tittar rakt mot mig. Hunden tar ytterligare ett språng över mig, när jag kollar mot den står plötsligt en kille vänd med ryggen mot mig. Jag hör honom säga något ganska tyst, nästan som en viskning. -Skynda på innan någon annan kommer, de finns överallt här. Han vänder sig om och tar tag om min hand och drar upp mig från golvet. Han går med snabba, hastiga steg genom korridorerna. Jag frågar honom om och om igen: “Vem är du och vart är vi på väg?” men han ger mig inget svar. Jag drar mig loss från hans stadiga grepp om min hand. Han sträcker sig efter den och försöker ta tag om min hand igen. Jag backar bak ett steg innan han hinner ta tag. Han väser tyst åt mig “Kom igen vi har inte tid, dom letar efter dig”. Jag tittar på honom och frågar sedan bestämt: ”vilka är dom och vem är du?”. Han himlar med ögonen och tittar surt på mig och säger sedan: “Jag ska berätta allt för dig men kan vi först och främst komma utom fara”. Han sträcker sig efter mig igen och jag försöker backa undan men han lyckas få ett grepp runt min handled innan jag hinner väja undan. Han börjar dra med mig ut från skolan och bort mot idrottshallen. Vi gömmer oss bakom soptunnorna på baksidan utav idrottshallen. -Okej, vem är du och vilka va dom där varelserna? -Mitt namn är Vigo och dom där varelserna kallas för mardrömmar eller maror, de tar sig in i folks drömmar och förintar dom inifrån. -Okej, men jag förstår inte vad det är som föregår. Han tittar upp med sorgsen blick och säger sedan: ”Du ligger i koma just nu, du kommer inte vakna förrän jag har hjälpt dig ut från den här mardrömmen”. Jag tittar lite förvirrat på honom men jag ser då något bakom honom. Ut ur buskarna bakom Vigo kommer en mara, den greppar tag om Vigo och han vrålar åt mig: “spring till

Jag springer mot statyn när jag precis tar mig fram och ska ta sista steget in i portalen så drar något tag i min arm. Jag vänder mig om och där ser jag den.

Matilda Sollerborn (8o)

16. Drömmen Det var tre killar, deras namn var Mikael, Hasse och Andreas. De övernattade mitt ute i den mörka, kalla och fuktiga skogen i en liten röd stuga som låg på ett kollo utanför Oskarshamn i Småland. De skulle gå ut på en promenad ute i den mörka, kalla och fuktiga skogen. De skulle gå till en liten vacker sjö som låg en kilometer bort. De tog på sig sina ytterkläder och började att gå mot sjön. Efter ett tag såg de ett mörkgrönt slitet hus. De tänkte gå och kolla in det övergivna mörkgröna huset. De gick fram till dörren och där stod det: “Inga besökare”. Men de tänkte att det bara var ett litet övergivet hus så de gick in i det mörka gröna huset. Det luktade gammalt och golvets knarrande plankor var förstörda och håliga. Det var gamla slitna möbler i rummen. Hasse gick till vardagsrummet och Andreas gick till köket och Mikael gick till övervåningen. När Mikael gick upp för trappstegen så knackade det högt. När han gick till sovrummet så såg han en liten docka som var skallig med en orange klänning och svarta ögon. Mikael började ångra att han gick till det här huset. Sedan gick Mikael till badrummet. Han såg nåt som stod på badrumsskåpet, det stod: “Nu är gränsen nådd”. Mikael hörde ett skrik, det kom från köket, han sprang fort ner till köket och såg att Andreas var död. Sen hörde han ett till skrik och det kom från vardagsrummet. Han sprang till vardagsrummet och där såg han att Hasse var död.

17. DRÖMMER JAG? Polisen kom och knackade på dörren med skjutvapen och skottsäkra västar. Jag var jätterädd men den döda kroppen som låg bredvid mig gav mig en idé om varför polisen var här. Dom försökte att ta mig ut från huset med rökgranater. Jag hade inget annan alternativ, jag måste komma ut för att annars skulle jag svimma av röken. Jag sprang till dörren för att jag ville låta de arrestera mig, men sen hörde jag: -Kom ut med dina händer i luften eller så kommer vi att skjuta, sa mannen med högtalaren. ”Om jag låter dom arrestera mig kanske jag inte kommer ut”, tänkte jag för mig själv. Så jag vände mig om och sprang till dörren som var på andra sidan av huset. Jag öppnade dörren för att titta om det fanns någon där, det fanns ingen. Men jag kunde höra helikoptrar och hundar och jag visste att det inte skulle gå. ”Jag kommer förmodligen dö”, tänkte jag. När jag öppnade mina ögon kunde jag inte se och det kändes som min kropp bara stängde av, men jag hade ingen annan val. Jag måste gå. Jag öppnade dörren och började springa. Polisen såg mig när jag öppnade dörren och började att följa efter mig. Det fanns en helikopter som följde mig men när jag sprang till skogen som var bakom huset kunde de inte se mig för att det fanns många höga träd. Det var svårt att tro att jag skulle överleva. Jag försökte att gömma mig i skogen men jag kunde inte hitta ett bra ställe där jag kunde gömma mig, det var bara träd och små buskar. Jag hade en ljusblå tröja och jeans på mig så det var inte så lätt att gömma sig. Det kändes som jag sprang hela dagen. Men det var inte så. Längst bak i skogen såg jag ett litet trädhus som såg ut som en bra plats att stanna. När jag sprang till trähuset såg jag polisen som var bakom med hundar, polisen började skjuta och en kula träffade mig rakt i benen. Jag trodde att kulan träffade en nerv och det gjorde svinont men jag kunde inte stanna och börja gråta som en bäbis. Jag fortsatte att springa med en kula i benen. Jag var jätterädd. Jag kunde inte tänka på något annat än döden. Polisen fortsatte att skjuta och jag hörde en helikopter någonstans i luften men jag kunde inte se den. Jag kunde inte heller höra den, allt jag kunde höra var skott. Jag kunde inte göra nånting utan att försöka springa, men med kulan i benen var det inte lätt. Jag försökte att springa till trähuset som var lite längre bort. Det var som ett krig med alla skott och jag visste att jag inte skulle vinna det här kriget. Trähuset var rakt framför mig så jag bara sprang som aldrig förut. Jag gick upp till trähuset och satte mig på marken. Jag hade tappat mycket blod, jag kunde inte tänka normalt. Jag låg ner på marken, stängde mina ögon och väntade på att dö. Jag kände min kropp stänga av och sen hörde jag en högt BANG!!

Mikael började gråta av sorg och rädsla.

Jag vaknade i min säng förvirrad och tänkte.

Sedan hörde han ett ljud från badrummet. Han smög upp till badrummet och såg ett meddelande på badrumsspegeln:

-Är jag död?

“Detta var en varning! Om du kommer hit igen så kommer ännu fler saker att hända”. Han sprang ut genom dörren och sprang sedan tillbaka till stugan och där såg han? Hasse och Mikael, levande!

När jag tittade på klockan var den 5:40 på morgonen. Det var mörkt och regnigt. Jag kunde inte sova så jag stod upp och tittade genom fönstret. Även om det var en dröm kunde jag inte sluta tänka på den. Jag tittade i spegeln och såg en 38-årig man som bara var ledsen, en man som inte hade någon familj. Jag visste att jag inte kunde leva så. -Jag vill förändras, jag måste förändras! sa jag.

Mikael sa:

Jag tog några sömntabletter för att sova bättre.

-Hur kan ni leva? Jag såg ju er döda vid det övergivna mörkgröna huset.

När jag vaknade var jag på en helt annan plats och jag såg en kvinna med en liten pojke. Jag visste inte vilka de var tills dom sa:

Hasse och Andreas skrattade och sa:

-Godmorgon pappa!

-Det var bara en dröm. Mikael visste inte riktigt vad han skulle tro, men när han såg sig omkring så låg han nerbäddad i sin säng. Mikael pustade ut, vände sig för att somna om och tänkte, vilken tur att det bara var en hemsk mardröm.

Lukas Wesselman (8h)

Gränser mellan verkligheter

statyn på framsidan av skolan, på baksidan av statyn finns en öppning ut ur mardrömmen men du måste skynda innan de fängslar dig i din egen dröm!”. Vi smyger oss försiktigt fram till ett av hörnen på framsidan av gympasalen. Vigo böjer sig framåt och sneglar runt hörnet på byggnaden, han vänder sig om och viskar tyst: “Det är fullt med varelser på framsidan men jag kan uppehålla dom så springer du till statyn”. Innan jag hinner svara förvandlas han till en hund och springer mot varelserna.

När de sa det var det som nån i min hjärna tryckte på en knapp och så blev jag Tristan Parker en 28-årig man med en fru som heter Jessica och en gullig liten son som heter Jacob. Jag körde en svart Jeep och bor i Los Angeles, California. Min fru sa att jag måste skynda mig till jobbet. Jag åt frukost som min fru har lagat, sa hejdå till min son och gick till jobbet. Men jag kunde inte sluta tänka på en sak och det var: ”Är det här bara en annan dröm?”

Lukas Aleksandravicius, 8j

18. ELLA

första vän de hade spenderat många tillfällen tillsammans och på grund av det blev de nära kompisar, det tycker också Mike än idag. Erik hade beskrivit Mike som en kompis som man alltid kunde lita på någon som alltid skulle hjälpa en när man var i en knipa.

Gränser mellan verkligheter

Ella vaknar av att solen lyser i hennes ögon, hon är på toppenhumör idag. Hon plockar upp mobilen och kollar vad klockan är. Tio i sju och det är sommarlov, hon brukar annars sova till efter elva varje dag. Hon känner sig helt virrig idag, och minns knappt vad hon gjorde igår kväll innan hon somnade. Hon orkar inte stiga upp riktigt ännu så hon ligger kvar i en kvart och sen hoppar hon upp ur sängen och hör sin pappa nere i köket. Hon känner doften av nybakade scones...! Hon öppnar garderoben och letar efter sin favorittröja, hon letar ett tag men hittar den inte och bestämmer sig att gå ner. Hon tar en sista titt i garderoben och hittar ett ljust litet hål i garderobsväggen. Va? Har en råtta gnagt sig in eller vad är det här? Fundersamt kollar hon på det ett tag men bestämmer sig för att låta det vara. Hon drar på sig ett par mörkblåa jeans och en svart t-shirt, springer ner till köket där hennes pappa ställt fram nybakade scones åt henne. Där sitter hon och funderar på det där “råtthålet” hon hade hittat i garderoben. Efter ett tag så frågar hennes pappa fundersamt om det har hänt något. Hon svarar snabbt att det inte har det, att hon bara dagdrömmer lite. Hon kan inte sluta tänka på det där råtthålet, kan det verkligen vara en råtta i hennes garderob? Senare på eftermiddagen kan hon inte hålla sig ifrån och måste gå och kolla i garderoben och hålet har blivit större, hur är det möjligt? Det lyser alldeles rosa ur hålet och där inne ligger det en rosa ros. Hon tar upp den och det är då det händer, hon sveps med i en vind och hips vips är hon någon annanstans. Hon är inte i sitt rum, hon är på en strand och solen lyser och träden står i blom. Det finns blommor överallt och hon känner sig alldeles pirrig i magen. Vart har hon kommit? Drömmer hon? Plötsligt så ser hon en kille gående från ett stort vitt hus. Huset är enormt och ser hur lyxigt ut som helst. Han går mot henne, vem är det? Han ler mot henne och hon blir alldeles svag i benen. Han presenterar sig som Hugo och Ella är alldeles borta. Han ser att hon är helt förvirrad och börjar berätta att hon inte drömmer, det är precis som att han kan läsa hennes tankar. Han säger att hon har kommit till ett magiskt land som heter Lillalie och det är vänskapens land. Men sånt finns ju bara i sagor? Han sträcker ut handen till henne och säger att hon ska komma med, hon tar hans hand och följer med utan att protestera. De går in i det stora vita huset som är lika snyggt inrett inomhus som det är utomhus. Det finns stora glasfönster mot havet och högt i taket. De går genom det enorma köket, vardagsrummet och så igenom två dubbeldörrar och kommer ut på en gigantisk veranda och där finns en nedfälld pool. De går och sätter sig i en hammock och börjar prata om hur hon ska komma hem. Nästa dag så vaknar Ella i hammocken hemma.

Angelica Husu Ramirez (8j)

19. En mardröm i december I Karlstad i Sverige gick Mike i vanlig takt bland en massa stora hus. Han hade på sig en tjock jacka och extra byxor, de var svartgrå hans bruna hår var under en grön mössa. Och han visste inget om de mardrömmar som han skulle uppleva. Han lyssnade på låten “Happy”, det var en låt som var populär just då. På vardagarna gick han på en högskola i Karlstad. Mike var på väg till sin gode vän Erik de hade tränat tillsammans i kampsport sen lång tid tillbaka, deras föräldrar hade tränat tillsammans och de ville att de också skulle bli skickliga. Erik var Mickes

När han gick bland husen så blåste vinden starkt och det snöade ute gatlyktorna, lös upp längs vägarna som stjärnor och han tog bara in allt. Han kände sig lite sölig och nickade till då och då det nyss hade börjat bli mörkt tidigare och han var inte van vid det. Plötsligt så föll han ner på marken och börjar snarka. Så hör han en smäll, det kommer från någonstans och det känns som att han hade blivit skjuten. Han kunde se hur blodet rann som en flod runt omkring honom, värmen från hans egna blod, han trodde att han skulle dö. Men så vaknade han plötsligt och han låg där i den vita snön inget blod och ingen smärta. Han svettades och skakade han trodde han faktiskt skulle dött det var konstigt det kändes så verkligt. När han hade kommit fram till sin kompis Erik och kommit in i hans grågröna rum som det alltid varit det. Ända sen långt tillbaka var han inte säker på om han borde berätta om vad som hade hänt. Han berättade alltid om så många konstiga saker som hade hänt honom så det här var inget nytt men det här var annorlunda den här gången. Han bestämde sig för att berätta för honom och när Erik fick höra det sa han till Mike att det “bara hade varit en av hans konstiga upplevelser det är inget som han behövde bry sig om det skulle inte hända igen”. Men Mike visste att det inte bara var en av hans konstiga upplevelser. Lite tid passerade men ingenting hände men så plötsligt så började det igen när han somnade på kvällen så skulle han vaknat och sett ett monster. Men i verkligheten så sov han fortfarande men när han vaknade från sina drömmar så hade han skador på ställen överallt på kroppen. Och de blev fler och fler han visste inte hur han kunde få dem att sluta. För varje gång så blev de mer och mer realistiska. Han hade försökt att inte sova men när han var på väg till sin kompis på kvällen en dag. Då stjärnorna glittrade och månen lyste på det frusna vattnet. Den var annorlunda än den dagen som han hade somnat mitt på vägen men han var fortfarande rädd att han skulle uppleva samma sak igen. Men han kom till Erik utan att ha någon konstig dröm. Snön liksom regnade ner när han gick till skolan men han lärde sig ofta ingenting för han var för trött för att kunna ta in något från de lektioner han gick på skolan. Han kände att han skulle hellre vara hemma och läsa manga och kolla på serier. Men plötsligt så frågade Erik en dag när Mike var hos honom om han hade haft några konstiga drömmar han med och Mike tittade på Erik med ett överraskat ansikte och frågade när de började. Nästa dag när han somnade så märkte han att han drömde och att han kunde kontrollera den han gjorde så att tiden gick långsammare. Runt omkring honom och han lyckades inte bli träffad sedan så vaknade han från drömmen. Han testade att blunda och då så såg han fortfarande allting men tid går långsammare. Har drömmarna och verklighet blivit så lika varandra att han kunde drömma när han var vaken och kontrollera den? Några dagar efter drömmarna Mike hade började det komma rapporter från nyheterna som berättade om hur andra också hade sett de här sakerna. Mike var inte säker på om han borde tagit hjälp eller bara låta det vara. Men fler började att ha de drömmar som han hade haft och de blev allt vanligare runt på stan. Slutligen vaknade han en dag av att han hörde en smäll utanför. Han gick för att kolla vad det var utanför hans fönster, då såg han ett monster något som inte borde finnas i den värld han bodde i. Mike skakade av rädsla över vad som skulle hända honom om den fick syn på honom. Han tänkte att han skulle dö där och nu det här kunde inte vara en dröm han kunde ju trots allt känna lukten av elden som skapats av kraften från de där sakerna. Men sen kom han på att om han bara stannade där skulle han definitivt dö. Han hade inte heller någon aning om Erik var okej, han borde försöka

När han väl hade kommit dit så såg han hur det var eld över allt i och utanför huset de där sakerna hade redan varit där. Han kollade omkring sig en röd buss låg omkullvält och den brann precis som huset. Då, från ingenstans så kom ett av monstren flygandes från tomma intet. Mike visste att det var över han kunde inte besegra dem åtminstone inte själv. I samma ögonblick han tänkte det så kom Erik ut från huset, hans kläder var helt förstörda och blodiga. Mikes ansikte lyste upp när han såg honom och han frågade hur han kunde ha överlevt. Han sa “att han använde sin fantasi “och i det ögonblicket fattade Mike vad han behövde göra för att besegra den där mardrömmen. Han stängde sina ögon och tänkte fram ett vapen som kunde besegra alla monster på en gång men tyvärr så var han tvungen att ge upp något för att få något så starkt. Så han sa att han skulle ge upp all sin energi allt av det tills det inte fanns något kvar att leva på. Sen så fick han ett vapen som är gjort för att döda alla monster. Mike tittade på Erik och sa “hälsa från mig till alla andra”. Han greppade svärdet, sprang mot monstret. Erik skrek att inte behövde göra det här. Men det var för sent ett ljus lyste stark. Och i nästa sekund vaknade Erik, allt var förstört precis som i drömmen. Var det verkligen en dröm tänkte han. Dog Mike i verkligheten också? Erik tog sig till Mikes hus för att se om han var okej, han sprang förbi elden det luktade rök överallt. Det var helt tyst överallt de som hade överlevt skulle inte överleva länge till. När han kom dit så såg han Mike liggande där död. Var allt verkligen en dröm eller inte?

Arvid Granström (8c)

20. Gränsen mellan de goda och de onda Jag vaknade av en väldig huvudvärk men det är nåt mer som inte stämmer, jag är i skogen. Mina kläder är kalla och fuktiga. Vart är jag, hur hamnade jag här? Men det jag undrar mest av allt, vem är jag? Nåt måste ha hänt! Jag reser mig upp försiktigt och märker snabbt att jag bara har en sko på mig. Vad har hänt med mig? Det är så extremt många frågor som cirkulerar i mitt huvud just nu. Allt är så konstigt, är det ingen annan här? -Hallå? skrek jag så högt att det sved till i halsen. Jag fick inget svar, jag är verkligen djupt inne i en skog utan att ha någon aning varför. Jag har en halvsmutsig jacka med en svart tröja under och ett par otroligt smutsiga blåa jeans. Efter några väldigt konstiga minuter så lägger jag alla frågor bakom mig och börjar gå åt ett håll. Lite svårt att säga exakt vart jag går eftersom att jag inte ens vet vart jag är. Solen lyser iallafall upp skogen så jag känner mig inte helt ensam. Fåglarna kvittrar och alla insekter surrar i öronen på mig. Jag går väl åt det här hållet och hoppas på att jag snart kommer ut härifrån. Är det ens någon där ute som letar efter mig? Vet någon ens att jag är borta? Efter ett tag åt samma håll märker jag att jag aldrig kommer någonstans. Det är fortfarande samma sorts träd och samma ljud från djuren i skogen. Min högra fot börjar värka eftersom jag bara har en sko som sitter på den vänstra foten. Bättre än inget iallafall. Jag sätter mig på en sten för att vila. Jag lutar ryggen mot en stor ek och kollar upp, samtidigt som jag kollar upp så märker jag den extremt stora muren. Den måste vara minst flera tusen meter hög. Jag reser mig upp hastigt och börjar gå med snabba steg för att komma fram till muren. Det är bara en stor tom mur, undrar hur

långt den går? När jag står och inspekterar muren så hör jag att röster närmar sig mig, det är någon här! Jag vänder mig mot rösterna och väntar på att få se någon. Efter bara några sekunder så ser jag två killar komma mot mig, de får syn på mig också. De ser ganska överraskade ut. -Vem är du? frågar killen till höger. -Jag vet inte, svarar jag med en svag röst. -Vad menar du med det? frågar killen till vänster. -Jag vet inte vem jag är eller hur hamnade här. Båda kollar på varandra och ser väldigt misstänksamma ut. Vet dom varför jag är här? De ber mig att följa efter dom, jag har nog inget annat val så jag börjar gå efter dem. Efter en tyst stund så börjar jag se ett gult hustak bakom träden, är det dit de leder mig? Vi går upp för trappan, in genom dörren som leder oss in i det gula huset. De ber mig att sätta mig på den blåa soffan precis innanför dörren. Killen till vänster tar fram två stolar till honom och killen bredvid. -Så, har du verkligen ingen aning om vem eller vart du är? frågar killen med jeansjackan. -Nej, men om båda ni vet det så säg det till mig för jag vaknade mitt ute i ingenstans utan att veta något! svarar jag utan något tålamod alls. -Vi vet inte vem du är men vi vet varför du är här, säger killen i röd jacka. De förklarar för mig att bakom muren så är den normala världen men att vi i skogen bakom muren har hamnat här av en anledning, vi är kriminella. Jag trodde det var ett stort skämt som de håller på med bara för att de vet att jag inte vet något. Men när de förklarar mer så började jag förstå att de verkligen talar sanning. -De på andra sidan muren lyckades aldrig med att radera mitt eller Daniels minne. Jag heter Mikael förresten och vi ska hjälpa dig, säger han i röda jackan. -Hur hamnade ni här? frågade jag. -Vi hamnade i trubbel bara, det är inte vad det här handlar om, säger Daniel.

Gränser mellan verkligheter

ta sig dit tänkte han. Mike satte på sig sina kläder och tog det han skulle behöva och sprang så fort han kunde till Erik.

Efter en lång pratstund om allt så börjar det bli mörkt ute och vi bestämmer oss för att gå och lägga oss, vi har alla tre har en lång dag framför oss imorgon. Jag får sova på en liten madrass på golvet i ett tomt rum. Hellre det än att sova ute i skogen. Jag är glad över att jag träffade Daniel och Mikael idag, jag vet inte vad jag hade gjort annars. Det jag undrar mest av allt nu är vad jag har gjort för att hamna bakom muren. De på andra sidan kallade tydligen muren för “gränsen mellan de goda och de onda”. Hur vet dom att vi alla är onda? Alla där bakom muren vet vad vi gjort men ingen av dem vet historien bakom allt. Dagen efter vaknar jag av ljudet av en dörr som smälls igen. Jag reser mig upp för att gå mot toan. Jag ser mig i spegeln och sköljer mitt ansikte och går vidare mot köket för att se om det finns något att äta. Men på vägen dit så ser jag genom fönstret att Mikael och Daniel springer mot den djupa skogen. Har de lämnat mig här? Jag går in i köket för att kolla ut genom fönstret och se om jag fortfarande kan se dem, men det kan jag inte. Men det var något som skrämde mig. Det låg på köksbordet, jag förstår verkligen inte. Varför ligger det massa bilder på mig på köksbordet, vad vet de om mig? Mikael eller Daniel kom aldrig tillbaka, de hade lämnat mig här. Jag hade ingenstans att ta vägen så jag valde att stanna kvar i huset, men innan städade jag undan bilderna. När jag gick igenom dem alla kunde jag inte hindra mig från att ta en noga titt på dem ifall de kunde hjälpa mig minnas något från mitt liv innan jag hamnade här. Bilderna var minst sagt obehagliga men de var min enda chans till att förstå vem jag var. Men ingen av bilderna hjälpte mig att komma ihåg något. Jag är fast i en skog fullt med kriminella. Men det är inte det värsta, det värsta är att jag är en av dem.

Tone Sjöberg (8j) 73

21. Gränsen mellan liv och död Jag har ingen aning om vad som precis hände, men jag vet att det var hon som var där. Inte en chans att någon kommer tro på detta.

En vecka tidigare…

Gränser mellan verkligheter

Jag var ute med några kompisar, Sara och Tim. Vi hade precis gått av tåget och nu står vi där på tågstationen helt ensamma. Det är mörkt ute och det är riktigt kallt. Ja, det är trots allt höst så det är inte så konstigt. Vi skulle snart hem så det var ingen fara men först skulle vi till Coop för att köpa popcorn, ljus och lite godis. Vi skulle sova hos mig och vi skulle kolla på film och äta godis och ha ljus bara för att det är mysigt. Vi skulle se en skräckfilm den heter ”Svarta Madam”, alla säger att den är jätteläskig. Någon sa till och med att hon såg Svarta Madam på riktigt efter att ha sett den filmen. Vi kommer in på Coop och det är helt tyst, det enda man kan höra är våra skor på golvet. Ingen är i affären förutom jag, Tim och Sara eftersom det är så sent. Vid detta tillfälle vill vi bara hem till värmen så vi skyndar oss och betalar allt, sen drar vi hem. Äntligen hemma. Sara och Tim går ner för att fixa filmen medan jag poppar popcorn. Nu är det kväll och mörkt ute så det blir lite läskigare att kolla på filmen. Popcornen blir klara, det gick ganska fort så jag går ner och där sitter Sara och Tim redo för att kolla på film. Ljusen är tända och allt är perfekt. Vi startar filmen och det är helt tyst, mina föräldrar är inte hemma så vi har hela huset för oss själva. Det är ett gammalt hus så det kan låta lite då och då utifrån men jag har snart vant mig vid det. Filmen börjar och vi tre sitter där under filten och äter popcorn, vi vet att denna film kommer bli läskig. Tiden går och går och filmen är snart slut. Popcornen är nu också slut och vi sitter där rädda för att något mer ska hända i filmen. Äntligen nu är den slut, den var bra eftersom den var läskig och det är det som är meningen liksom. Tim och Sara ska sova här, det är bra för då behöver jag inte sova helt själv i det gamla huset. Klockan är nu tre på natten och ni vet vad det betyder… Djävulens timme, den kallas så för att det är då det är störst chans att du ser eller på något sätt kommer i kontakt med ett spöke eller om du vill kalla det ande/demon. Så vad passade inte bättre än att faktiskt testa att spela Svarta Madam i mitt badrum, klockan var ändå tre och vi hade ljus kvar. Vi går in i mitt badrum och tänder ljusen, vi kommer överens om att även om något händer så får vi absolut inte springa ut ur rummet utan de andra. Just det, för ni som inte vet vad Svarta Madam är så är det ett spel kan man säga. Du tänder ljus, ställer dom på ett handfat, sen släcker du, snurrar och säger ”Svarta Madam” tre gånger. Om det funkar så ska du se någon stå i spegeln, du kan prata med henne men hon nickar bara ja eller nej, hon pratar inte. Folk som har gjort detta säger att det är det läskigaste de någonsin sett, hon är blek och har svarta kläder. Så vi går fram till handfatet, släcker lampan och tre gånger ett…två….tre, alla börjar snurra och säga Svarta Madam. Nu är det bara kvar att kolla i spegeln om hon är där…”Va”, skriker jag, ”varför funkar det inte alla andra säger att det funkar”. Aja, tänker vi, det funkar inte så vi går bara och lägger oss nu.

Nästa dag… Jag vaknar av en duns utifrån vardagsrummet men som jag sa innan är det ett gammalt hus. Något kanske bara lät från huset så jag går ut dit. Sara och Tim ligger fortfarande och sover så det kan inte ha varit dom. Jag öppnar dörren och där står hon…Svarta Madam står där och kollar på mig med en kall blick. Jag börjar genast frysa och jag känner obehag, jag går in i rummet igen och stänger dörren. Jag är rädd, varför kom hon nu och varför är hon utanför

spegeln. Jag öppnar dörren igen även fast jag är skräckslagen men är inget där…

Några timmar senare Jag vet vad jag såg men ingen tror på mig, alla säger att jag var trött men jag vet att jag såg henne. Jag har berättat för alla jag känner men ingen tror mig, jag känner mig nästan ledsen för att ingen litar på mig, men det är okej. Jag kanske var trött eller jag var i chock. Vem vet, det kanske faktiskt var hon eller så var det jag som såg något som inte fanns. Det kommer för alltid vara ett mysterium.

Felicia Johansson (8j)

22. Gränser Jag gick längs åpromenaden en mörk torsdagskväll, löven på träden var alldeles brungula. När jag gick där längs kanten såg jag en lång man med svart skägg och blå jeans som satt framåtlutad på en bänk. Hans blick var iskall som att han sett någon dö mitt framför sig. Precis när jag korsade honom log han mot mig. Han log inte så där fint utan mer hotfullt. När jag hade gått några meter vände jag mig för att se om han tittade på mig. Men det jag såg gav mig gåshud, han var inte där. Bänken han satt på var tom. Inte ett spår av honom. Vart kunde han vara? Om han hade gått skulle jag se det, åpromenaden hade inte många svängar och bakom bänken fanns ett stort grått stängsel och längs kanten mot vattnet fanns ett litet staket. Det skulle vara omöjligt att klättra över stängslet och han kan inte ha sprungit iväg. Nu fick jag en tanke som fick mig att rysa. Jag sprang fram till kanten av staketet, det var minst tre meter ner till vattnet aldrig att han kunde hoppat ner. Jag försökte tänka att han hunnit iväg utan att jag sett honom. Jag började gå längs staketet och stirrade rakt ner i vattnet. Det var något som fångade min blick långt där nere fanns det något. En mulen sommarmorgon. Satt jag på tunnelbanan, hade jobbat natt och var på väg hem. Hatar att jobba natt men antingen det eller så behövde jag hitta ett nytt jobb. Vagnarna stannade, jag kollade ut för att se om vi var framme, men till min förvåning såg jag bara de grå betongväggarna. Vi stod stilla ett långt tag innan vi började rulla igen. Tåget stannade igen, jag kollade ut och nu var jag framme. Jag gick upp mot trapporna och lämnade tunnelbanan. På trottoaren skulle jag ringa en taxi men hittade inte min mobil. Jag grävde i mina fickor men den fanns ingenstans. Allt jag hade var 100 kr och mina nycklar. Jag gick mot en busshållplats i närheten. Jag satte mig på bänken och väntade. När jag hade suttit där i 20 minuter kom bussen. Bussen var nästan tom, en äldre kvinna längst bak och busschauffören. Jag satte mig i mitten av bussen där barnvagnarna brukar stå. Jag klev av bussen och gick mot min lägenhet. Jag satte i nyckeln och vred om så dörren öppnades. En stank av gammal mat och kiss träffade mig som ett slag i ansiktet. Jag gick och la mig på min säng för att vila. Jag drömde att jag gick fram i ett tåg som stod stilla. Jag gick mot främre delen i tåget och såg en man med blå jeans, han stirrade rakt på mig med en hotfull blick. Jag drömde att jag blev förföljd av något men jag kunde inte vända mig om, jag försökte varna mig själv att titta bak men kunde inte. Jag började gå mot en trappa och såg en lång skugga framför mig men den kunde inte varit min för jag är väldigt kort. Jag vände mig om och såg en lång man springa åt motsatta håll som jag gick åt. Jag undrade varför han sprang åt de hållet för han hade aldrig sprungit förbi mig. Jag undrade om det han som gjorde skuggan som var så stor. Jag vaknade genomsvettig och satte mig upp. Där satt jag en lång stund och stirrade i taket. Jag gick upp ur sängen och tog på mig kläder för att gå en promenad. När jag öppnade dörren träffades jag en kall kylig vind. Jag var på väg till Ica för jag behövde ingredienser till pannkaka. Utanför dörren till Ica stod det en man med som kollade noga på mig när jag gick förbi. Jag var

Jag gick hem till mig för att tänka över allt som jag sett. Jag bestämde mig för att gå en promenad då jag brukar få ut mina känslor när jag går. Så gick jag ner mot hamnen. När jag gick längs åpromenaden denna mörka torsdagkväll, löven på träden var alldeles brungula. När jag gick där längs kanten såg jag en lång man med svart skägg och blå jeans som satt framåtlutad på en bänk. Hans blick var iskall som att han sett någon dö mitt framför sig. Precis när jag korsade honom log han mot mig. Han log inte så där fint utan mer hotfullt. När jag hade gått några meter vände jag mig för att se om tittade på mig. Men det jag såg gav mig gåshud, han var inte där. Bänken han satt på var tom. Inte ett spår av honom. Vart kunde han vara? Om han hade gått skulle jag se det, åpromenaden hade inte många svängar och bakom bänken fanns ett stort grått stängsel, längs kanten mot vattnet fanns ett litet staket. Det skulle vara omöjligt att klättra över stängslet och han kan inte ha sprungit iväg. Nu fick jag en tanke som fick mig att rysa. Jag sprang fram till kanten av staketet, det var minst tre meter ner till vattnet aldrig att han kunde hoppat ner. Jag försökte tänka att han hunnit iväg utan att jag sett honom. Jag började gå längs staketet och stirrade rakt ner i vattnet. Men det var något som fångade min blick långt där nere fanns det något. När jag stod där vid kanten såg jag något som vinkade i ögonvrån. Jag tittade upp och där, där stod han. En lång man med svart skägg och ett par blå jeans, han log mot mig, men den här gången var det inte obehagligt utan mer fint och hans blick var varm och lugnande.

Victor Råd (8b)

23. HALVDÅLIGT! Han stod i ett magiskt fängelse i sin hemstad Stamford. Detta fängelse var extremt högt upp i ett vanligt radhusområde, ändå fanns det på den översta våningen ett fängelse som rymde att hålla över 8000 häxor i fångenskap utan samhällets vetskap. Det enda som fanns mellan honom och fienden var en skåra. Det ser ut som luft men är så mycket mer än så, en jägare stod här och skapade denna skåra för bara 541 sekunder sedan. Ändå känns skåran i det kala och kvava fängelset som om den varit där i evigheter. Han visste att om ungefär fyra minuter skulle han gå in i skåran och efter det måste han ge klartecken till John och resten av alliansen att det var klart att anfalla. Det enda han kunde göra nu var att vänta på att klockan slog 23:16. Det hördes en hög smäll och så kom det in fjorton jägare med sina pistoler. Det enda han hade var en kniv men inte bara en kniv utan en magisk kniv som alltid ville ha blod. Han drog kniven ur dess slida och tog ett språng fram mot jägarna. Det såg ut som om han högg fort och visste vart han skulle hugga för att döda jägarna men alla visste att det inte krävdes någon kraft för att döda med Fairborn men det krävdes kraft för att hindra den från att döda. Han hörde ett pistolskott, han hade blivit träffad i magen. Det stoppade inte massakern, han lät Fairborn fortsätta att hugga efter deras halsar. När alla låg döda eller döende på marken var det enda som

hördes droppandet från allt blod som rann ut ur deras främre delar av halsen. Det tog en stund innan han märkte att hans vita hoodie hade börjat bli rödfärgad. När han väl insåg det så drog han upp sin tröja och gjorde en väldigt konstig rörelse med handen och sen hörde man ljudet av något litet metallföremål falla mot golvet. Troligtvis jägarkulan som hade träffat honom. Han kollade sitt armbandsur och såg att det hade gått 3 minuter och 56 sekunder. Han sprang fram till det som såg ut som en vanlig vägg och började treva längs med den. Efter ungefär trettio sekunders trevande så sögs han in i något som satt i väggen. När han kom ut på andra sidan var det tyst i ungefär sjutton sekunder, sen hördes ett dovt kling från ett draget knivblad och strax efter ett gurglande som om någon drunknade. Efter ungefär sjutton minuter hördes det en röst den var mörk och skrovlig, lite som dom skriker i metalmusik. Den sa: “Jag är inne. Nedre plan verkar lugnt just nu men skynda er.” Efter en liten stund så hördes det flera steg från samma håll han kommit ifrån. När den lilla gruppen med häxor kom runt hörnet och såg honom sa en kvinnlig häxa: “Hur gör vi nu?”. Nästan direkt svarade han: “Vi tar ut de övriga jägarna och Soul”. Den kvinnliga häxan nickade. Den lilla gruppen splittrades upp och de gick upp för olika trappor bara så att de skulle kunna ta jägarna med överraskning. När han kom upp på den övre våningen så såg han ganska snabbt en ganska mycket större jägare än vad han själv var men hon verkade inte speciellt vältränad och verkade inte heller beväpnad. Han gick fram till henne bakifrån och drog sin kniv men samtidigt som han drog sin kniv vände hon sig om och det visade sig att hon hade en kulspruta i handen. Hon avfyrade en salva på ungefär 25 skott och sedan hördes ett klickande. Hon hade slut på ammunition, hon missade sina skott och då såg han sin chans att attackera och det fort innan det kom förstärkningar, för den skottsalvan måste ha dragit åt sig lite uppmärksamhet. Det tog kanske åtta sekunder för honom att ta sig upp till henne och dra ett vågrätt streck med Fairborn över betongväggen. Hon föll till golvet med ett dovt duns, hennes kläder som hade varit vita var nu mörkröda av blod.

Gränser mellan verkligheter

på väg mot kassan när en lång man ställde sig framför kassörskan. Han stoppade handen i fickan och tog fram en pistol. Han sa att hon skulle lägga alla pengar i en påse. Hon vägrade göra det. Han sa att om hon inte gjorde det så skulle han skjuta henne. Men hon gav sig inte hon skulle inte lägga en krona i den där påsen. Mannen tryckte på avtryckarknappen, ett skott lämnade pistolen och träffade kvinnan rakt i huvudet. Hon föll ner till golvet och blod rann ut på golvet. Mannen sprang ut ur butiken och försvann. Folk sprang ut från butiken medans vissa försökte rädda kvinnan. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag stod bara där och tittade på. När jag stod där och stirrade på golvet hördes det polisbilar och ambulanser. En polis kom in och bad alla att lämna butiken.

Efter två minuter kom det två jägare till. Jägarna hade inte varit tysta så det var lätt att gömma sig från dem. De gick för honom men det var olikt jägare att inte söka i alla vrår i sin omgivning. De måste vara rekryter. Han lät dom vara och fortsatte. När han kommit en bit så svängde han bort från sin grupp och gick upp en våning. Där uppe fanns det bara en dörr. Han gick fram till dörren och öppnade den, i rummet fanns det bara en människa och ett skrivbord med tillhörande stol. I övrigt var det helt tomt. Mannen bakom skrivbordet var Soul, de vita häxornas ledare. Det var han som hade givit den andra mannen som var där för att döda honom sina permanenta tatueringar som satt ända in i benmärgen. Mannen bakom skrivbordet började prata han sa: “Äntligen är du här Nathan”. Som jag har väntat”. Den andra mannen sa i ett aggressivt tonfall: “Du har alltså väntat på att dö?” “Nej inte direkt. Men jag har väntat på att du ska ansluta dig till mig” sa Soul. “Kommer inte hända” sa den andra mannen som tydligen hette Nathan. Det tog kanske fyra sekunder sen hade Nathan tagit ett långt språng mot Soul med kniven i högsta hugg. Det är svårt att avgöra vad som hände men han bara stannade mitt i luften, han kunde inte fortsätta framåt. Det hände väldigt fort men plötsligt släppte det som verkade som om tiden frös till. Efter det så hördes ett ljud av metall som tog emot något mjukt och en dov duns. Efter detta hördes droppande som från vatten och ett till duns men högre denna gången.

Simon Hansen (8i) 75

24. hanter x hanter Det var en mörk och kall dag i staden i Kina. Staden var känd för övernaturliga krafter och svart magi och mer. Det var mörkt och när det var mörkt fick alla djur övernaturliga krafter. Det var en familj som innehöll tre personer. Det var två vuxna och ett barn som var en pojke. Pojken hade magiska krafter. Det fanns ingen som hade lika starka krafter som honom. Hans krafter liknande gudarnas krafter. En dag visade pojken sina krafter, från denna dagen alla blev alla skrämda för honom. Den här dagen skulle alla gömma sig för djuren och familjen som hade barnet glömde barnet ute. Han var ute och lekte. Från ingenstans kommer ett av de farligaste djuren som var ute på stan. Barnet frös och började gråta. Detta djur sa att det hade dödat pojkens familj. Djuret sa att det hade ätit upp hans mamma och pappa.

Gränser mellan verkligheter

Barnet kollade upp på djuret och djuret sa: ”Det är din tur att dö”. Killen mumlade något men ingen fattade vad han mumlade. Efter att han hade mumlat började det att regna. En svart rök började komma ut från hans kropp efter en stund. Det formade en liten tornado som blev svart rök efter tre sekunder.

Malek Shalloul (8o)

25. Inlåst på museet Jag satte mig i bilen och tog på mig bältet. Mamma och pappa satt redan i bilen och väntade. Jag blev tvingad att följa med. Historia är det värsta som finns. Vi var framme i Kalmar efter fyra och en halv timmes lång jobbig bilfärd. På parkeringen utanför det stora gula hotellet fanns en stor skylt där det stod Witt på. Där hade en gubbe i gul mockajacka parkerat sin gamla Volvo Amazon slarvigt. Mannen i mockajackan lämnade just sin bil när vi kom fram. Han gick i riktning mot hotellentrén, dit vi skulle. Inne i entrén gick vi fram till receptionen. Då såg jag mannen i mockajackan. Han satt ensam vid ett bord i restaurangen och stirrade konstigt rakt ut i luften. Mina föräldrar såg honom såklart inte, de ville bara komma upp till vårt rum och ställa in våra grejer, så att vi kunde åka till det dötrista museet. Receptionisten gav mamma nycklarna och hälsade oss stelt välkomna. De grå hissdörrarna låg femton meter till höger om mig, pappa och mamma var redan där och tryckte ner hissen. Jag gick dit och klev in i hissen och tryckte på knappen där det stod våning två på. Precis innan hissdörrarna stängdes såg jag mannen med mockajackan ställa sig upp och titta sig oroligt omkring och gå ut med hastiga steg. Hissdörrarna stängdes. När hissdörrarna öppnades igen såg jag skylten som visade att vårt rum, nummer 205, låg till höger. Det första jag såg när vi kom in i rummet var den stora, härliga, mjuka, inbjudande sängen. Varenda fiber i mig ville efter den långa bilresan kasta mig i sängen.

-Skärp dig, svarade mamma hårt. Nu ska vi gå på muséet och ha kul. Det var med tunga steg jag gick in genom den stora gamla porten på Kalmar slott, där muséet låg. Det var svalt inne på muséet. Inte mycket rörelse inne i de stora salarna. Jag fick en känsla av ensam övergivenhet, samtidigt som jag kände mig intensivt iakttagen. Det fanns ingen i salen där jag stod. Ändå kändes det som att det var fullt av folk som tittade på mig. Mamma och pappa stod och pratade med tjejen som jobbade i kassan. De hade pratat länge nu så jag trodde att de nästan kände varandra. När de var klara, frågade jag om de kände henne. Min pappa svarade, förvånad över att ha träffat en från sin gamla högstadieskola: -Hon och jag var klasskamrater i åttan! Tiden flöt trögt förbi. Efter två och en halv timme med massa dammiga, gamla trasiga skitsaker, som ingen brydde sig om. Vi hade kommit till utgången. Jag kände att jag behövde gå på toaletten. Klockan var fem i nio och det var bara några minuter till stängning. Jag skulle hinna.Då sa min mamma att jag skulle gå in på toaletten, medan hon och pappa skulle gå till bilen så länge, och vänta på mig där. Jag vände om, gick in i museet igen och letade mig fram till toaletterna. Herregud, tänkte jag med en suck. Det är ju sjukt krångligt att hitta dit mellan alla gångar och utställningar. Efter en stund av letande hittade jag fram till toaletterna. När jag var klar och skulle gå ut från toalettens så öppnade sig inte dörren när jag tryckte ned handtaget. Dörren hade gått i baklås. Den gick bara inte att få upp. Jag försökte flera gånger. Jag till och med slängde mig på dörren, som jag sett att de gör i filmer. Smärtan i axeln var hemsk men dörren stod kvar där den stod och jag bara drösade ner på det hårda kakelgolvet. Ensam på muséet. Inlåst på en toalett långt in bland montrar och utställningsföremål. Paniken började sprida sig i kroppen på mig. Med darrande händer tog jag upp min mobil för att ringa mamma. Batteriet var nästan dött och det fanns ingen täckning inne på toaletten. Det fanns ett fönster högst upp på väggen ovanför toaletten. Edvin klättrade upp på toalettstolen och sträckte sig så långt upp så möjligt. Äntligen täckning. Jag skickade iväg ett sms till mamma som lydde: ¨JAG ÄR INLÅST PÅ TOALETTEN! ¨. Efter några långsamma minuter fick jag svar. ”Vi har ringt nattvakten och han är på väg” stod det i sms:et. Efter ännu fler långsamma minuter hörde jag steg. YES! ”Äntligen, nattvakten är här”, tänkte jag. Jag bankade på dörren några gånger så att vakten skulle veta var jag var. Då hörde jag att det inte var en person som gick utanför och jag kände en stark stank. Det var inte nattvakten som gick utanför, och handtaget drogs ned och upp av något som ville in...

Albin Widner (8o)

26. Livets syfte

På parkeringen var det fullt.

Framdörren öppnar sig långsamt, precis som jag når fram för att röra den med min kalla, styva hand. Jag står stilla, tveksam och vill gå, men äntligen tittar jag in i huset. Genom det gamla viktorianska hemmet ser man i mörkret en skugga av ett blinkande ljus från en eldstad. Det är han - den förrädiska, mest fruktade i norra New Mexico - Luis Vasquez. Han sitter på en stol bredvid sitt berömda granitbord, som blinkar in i eldstaden. Jag går försiktigt in i hans hem.

-Måste vi verkligen gå på den här skiten? frågade jag trotsigt irriterat.

”Snälla kom in”, säger han med en djup, mörk röst.

Blev det så? Icke. Självklart hörde jag mamma säga: -Skynda dig nu, Edvin! Byt kläder för nu ska vi åka till museet! Så blev det med den vilan.

Jag hatar historia!

”Är du här för att betala mig?” frågar han. Han lyfter huvudet och tittar på mig. Jag snubblar tillbaka och faller nästan till golvet. ”Var inte rädd,” viskar han. Med hans ömma ögon på mig blir jag lugn och står stilla. Han ser ut att vara i mitten av tjugoårsåldern, kort svart vågigt hår, spetsig näsa och hud så vit som ett ägg. Han har en lång svart klädsel med guldklädsel, och när jag går in i matsalen placerar han sin tända cigarr ovanpå bordet. ”Är du nervös?” frågar han. ”Nej herre.” ”Du vet lika bra som jag gör att solljuset inte är min vän. Men jag försäkrar dig att jag är den stora Luis Vasquez, den härliga, styrkan som binder alla levande saker.” Han plockar upp sin cigarr. ”Jag kämpade med Juan de Oñate, för att inte tala om mitt utmärkta rekord på att omvandla icke-troende till katolicismen.” Han ler och tar sedan ett bloss på sin cigarr. ”Min pappa skickade mig,” säger jag. ”Jag ser, men jag förväntade mig inte att du var så ung.” ”Jag är arton, herre ... började just college på Highlands.” ”Oh Highlands ... hur ynkligt. Jag hjälpte till att upprätta den skolan tillbaka i dagarna för att lära stackars mexikaner hur man talar och skriver engelska. Det visste du säkert inte. ”

”Nu ska jag fråga dig en mycket viktig fråga. Och om du får svaret fel, kommer jag att köra denna påle genom din nacke och hänga dig från mitt tak. Förstår du?” ”Det är inte rättvist.” ”Livet är inte rättvist.” ”Detta är galet!” ”Skyll på din pappa för att han skickade hit dig.” ”Jag vill inte göra det här.” ”Du har inget val.” ”Men varför?” ”Eftersom jag kan döda dig just nu.” Jag tar ett djupt andetag. ”Okej, vad är frågan?” ”Vad är meningen med livet?” ”Vad?” ”Syftet med livet, vad är det? Och svaret jag söker har ingenting att göra med upptäckten av sanning, strävan efter lycka eller att göra skillnad. Inte heller är det att tjäna andra, din familj, ett arv eller för Guds namn. Berätta nu för mig, säger han. Han flyttar till eldstaden när ytterdörren öppnas. Jag tittar på honom. Jag ser då på dörren. Jag ser tillbaka på honom.

Paeva Thep- Arsa (8o)

”Nej herre.” ”Varför skickade din pappa dig?” Jag sänker mitt huvud skamfullt och svarar: ”Eftersom jag skapade denna röra.” Han rör sig framåt i sin stol och lutar sig mot bordet. Han rör sig inte. Han sitter bara där, tyst i ljudet av den knäckande elden. Jag håller på med att säga något när han trycker sin stol tillbaka och står upp och släpper sin cigarr på bordet. Hans höga höjd värmer rummet och dämpar det enda ljuset från eldstaden. ”Åh ... ja, du är den,” säger han och pekar på mig. ”Du är den som dödade min varg.” Nu med en darrande hand når jag min bakficka och drar ut rapporten. ”Jag har detta som bevis,” mumlar jag medan jag tar ut pappret. ”Detta är polisrapporten. De sa att det var en olycka. Jag menade inte att döda din varg. Det var sent på natten. Han hoppade precis framför min lastbil efter en kanin.” ”Jag borde döda dig för vad du gjorde.” ”Men du lovade min far.” ”Jag kan ändra mig.” ”Du kan inte.” Vi stirrar på varandra ett ögonblick. Hans tystnad är skrämmande, polisrapporten glider ut ur min hand på det kalla golvet. Han kryper sedan runt bordet, går upp till mig och glider in i mitt ansikte. ”Ditt liv är över,” viskar han. ”Du kan inte göra det här.” ”Ge mig en bra anledning till att jag inte skulle avsluta ditt liv.” ”Jag är för ung att dö. Jag har inte levt mitt liv. ” ”Hur intressant ... dina ord påminde mig om en tid sedan. Jag var ung som du när det hände. Döden var på mig, och jag räddade mig själv. Vill du bli räddad? frågar han. Jag nickar. ”Livet är full av lidande och elände”, säger han när han går tillbaka till sitt bord. ”Och när jag bad dig att ge mig en bra anledning till att jag inte skulle döda dig - svaret beror på att du är för ung att dö. Att du inte har levt ditt liv. Han når eldstaden och plockar upp en påle.

27. Magiska Dörren Det var en vanlig dag där familjen Antonsson fick renovera sitt hus och istället fick de bo i deras gammelmorfar och gammelmormors sommarstuga.

Gränser mellan verkligheter

När jag rör sig mot stanken av hans brinnande cigarr, slår dörren till.

Den dagen var väldigt varm dag. På vägen dit så punkterades däcket av glasbitar som fulla män hade kastat på vägen. En halvtimme efter att de hade ringt kom det en bärgningsbil och lasta på bilen och körde till verkstaden, där fick de sitta och fika. Efter en lång stund fick de åka igen. Klockan var 22:46 när de kom till sommarstugan. Familjen placerade sakerna, sina kläder och väskor. De började bli trötta och ville sova. Barnen, som hette Andreas och Astrid, fick sova uppe på andra våningen. Andreas och Astrid fick lova mamma och pappa att de skulle sova tidigt och de gjorde de. En timme och 24 minuter senare blev klockan 00:00. Andreas och Astrid började höra konstiga ljud och blev rädda. Andreas öppnade sakta rummets dörr och hörde pratljud som det vore ett möte från vänstra rummet, alltså vinden. Andreas ville inte kolla på vinden. Andreas och Astrid hade hörlurar med sig, de satte på sig dem och lyssnade på musik och försökte sova men plötsligt började det åska och de kunde se att trädet i gården föll ner och det började skaka i sommarstugan. Till sist somnade Andreas och Astrid med musiken. Nästa dag på morgonen vaknade Andreas och sprang Andreas ner från de smutsiga trapporna och såg ut från spindelnätliga fönstret och såg att trädet var kvar på samma plats och att det var torrt. Plötsligt började det komma ljud från vinden, mamma och pappa hade åkt för att handla mat och frukost. Ljudet från vinden hördes mer och mer så Andreas sprang upp från trapporna och väckte Astrid. Från ingenstans knackade någon på ytterdörren. Astrid vaknade och båda gick ner för trapporna och såg två barn i sin ålder, de öppnade dörren och det var Yasmine och Kalle som de hade träffat förra gången de var här för några år sedan. De hade roligt och pratade mycket. Till slut röstade de om vilka som ville leka kurragömma och vilka som ville vara ute och leka kus. Alla röstade

på kurragömma förutom Andreas, han var rädd att någon skulle gömma sig på vinden. Men det blev ändå tre mot en så de började. Det var Astrid som fick räkna och Kalle, Andreas och Yasmine fick gömma sig. Kalle sprang upp från trapporna med Yasmine och båda gömde sig på vinden. Andreas gömde sig bakom soffan nära Astrid. När Astrid hade räknat klart så började hon leta, först i köket under bordet men hittade ingen och kom tillbaka till vardagsrummet och börja leta där och hittade Andreas. Nu hade båda uppgiften att hitta Kalle och Yasmine.

Gränser mellan verkligheter

Plötsligt hörde de skrikljud uppifrån och de gick snabbt upp för att kolla vad som hände. När de öppnade vindens dörr där de gömde sig såg man halva Kalles halva kropp, hans ben var ute men resten av kroppen var igenom en dörr som bara var mot en vägg. Astrid och Andreas försökte hjälpa Yasmine att dra Kalle tillbaka. Men det var svårt och han gick sakta in, om de inte släppte skulle de alla flyga med så de släppte och han flög iväg och dörren stängdes PANG! Andreas tog ut sin mobil från sin ficka och ringde 112 men det fanns ingen täckning så de kunde inte ringa någon. De fick vänta tills föräldrarna kom. Efter en lång stund utan Kalle kom föräldrarna och barnen försökte berätta för dem vad som hade hänt men de bara skrattade och de kunde inte tro på det. När de öppnade dörren till vinden var den lilla dörren borta och det kändes som att den magiska händelsen inte ville att andra skulle veta. Mamma och pappa skrattade bara när de inte såg nåt och gick ner för att laga mat. Där kalle så var det exakt på samma sätt som riktiga världen innan han flög. Han gömde sig bakom kartongen och fick tanken att han måste akta på sig för han kunde flyga tillbaka. Han flyttade på sig och gömde sig bakom en duschrock och direkt öppnades dörren som var bakom honom och det kom människoljud därifrån. Det lät som Yasmine, Andreas och Astrid. Han försökte gå in i dörren men den puttade bak honom och han försökte göra vad som helst. Plötsligt hörde man en röst som typ en robot och den sa: “Kolla ner på golvet så ser du vad jag vill ha för att släppa in dig till din värld “. Texten hittade han på golvet och där stod det att Kalle måste hitta Astrid, Andreas och Yasmine för att kunna komma tillbaka. Kalle sprang ner och kollade runt i sommarstugan om det fanns någon, han såg ingen men han kunde höra röster som om människor vore här men han hittade ingen. Han gick ut och letade och plötsligt bakom det stora trädet hittade Kalle Andreas. Kalle blev lika glad som Andreas för att de hade hittat varandra men det var inte riktiga Andreas det var bara Andreas från den andra världen. Båda letade runt och hittade inte, när de var på väg hem och på väg upp för yttertrappan så hörde dom någon fnissa och de kollade ner och hittade båda Yasmine och Astrid. De blir glada och Kalle drog de in till sommarstugan och upp till vinden och sprang in i dörren POOF!! Nu var tillbaka med Yasmine, Astrid och Andreas och de hade kul i alla sina dagar.

Devran Demirel (8o)

28. Mannen utan ansikte Redan första dagen hade alla på Solbackens kollo fått höra myten om mannen utan ansikte. Att han bodde djupt in i skogen som omslöt kollot. Utanför den långa gränsen som folk brukade säga att fanns någonstans djupt in. När någon gick utanför den gränsen i den stora skogen skulle han hitta en. När han väl gör det vet ingen vad som händer. Ingen av de tre personer som har sagts gått över gränsen har överlevt för att berätta om det. Om man väl går över den finns det ingen återvändo. Man är helt enkelt död. Det var såklart ingen av alla tolv-och trettonåringar på kollot som trodde på myten. Ingen sa rakt ut att de trodde på den i alla fall, men de hade ändå en känsla av att de inte skulle gå för långt in i skogen, för rädslan av att gå över gränsen. Ingen trodde att de någonsin skulle gå över den. Ingen, eller inget kunde tvinga dem. Det var i alla fall vad de trodde då, och det kändes säkert. Hela den säkra känslan försvann dock, när hela kollot började brinna mitt under den fjärde natten. Den mystiskt startade elden hade redan slukat nästan tre fjärdedelar av kollots byggnader. Alla små stugor som barnen sovit i var täckta av lågor, och ett täcke av tjock rök slukade hela området. För bara två minuter sen hade en av ledarna sprungit in i en av stugorna och skrikit att alla snabbt skulle ta sina viktigaste saker och springa därifrån. De hade inte fått några instruktioner om vart dom skulle springa. De visste bara att de skulle ta sig bort från kollot snabbt. När elden nådde huvudbyggnaden ropade en av ledarna att alla skulle ta sig iväg från kollots mark. Alla sprang så snabbt de kunde. Ledarna, och de flesta av kollots deltagare sprang ut på fältet som var en bit ifrån kollot. Alla hade svårt att andas på grund av den starka röklukten, men när de var nog långt ifrån kollot frågade ledaren Michaela: “Är alla här!?” Hon, och de andra ledarna, kollade snabbt över havet av folk. Alla sprang runt, fortfarande panikslagna. Lukten av rök hade lyckats ta sig till fältet, och den höll långsamt på att täppa igen allas luftvägar. De sprang runt som galningar, men ledarna var ändå tvungna att se till att alla var där. “Emma, Viktor, Axel, Meja”, började ledaren Klara stressat räkna upp. Efter tio sekunder, som kändes som tio minuter, hade ledarna lyckats räkna alla. “Klara! Michaela! Är alla här?”, ropade den sista ledaren Johnny. Båda de andra ledarna tog sig igenom det lilla kaoset av tonåringar. “Jag tror det”, sa Michaela. Hon andades högt och snabbt, med den lilla öppningen hon hade till lungorna, och kollade konstant runt sig och alla andra. Först då märkte hon en sak. När hon kollade upp mot dem andra såg hon på deras ansiktsuttryck att dom också hade märkt problemet. “Sjölander-tvillingarna är inte här” Hon hade helt rätt. De enda som inte var på fältet var tvillingarna Medea och Jimmy Sjölander. Medan alla hade sprungit ut på fältet hade de sprungit in i skogen, utan att riktigt tänka på det. Skogen var nog stor för att de skulle kunna ta skydd där inne, och de täta träden stängde ute en del rök. Men den var också nog tät för att man enkelt skulle gå vilse. Tvillingarna hade sprungit tills de inte kunde se flammorna, och ännu en bit till. När de sprungit tills de knappt kunde andas, satte de sig vid en stor sten, för en vilopaus. Medea satte sig med stenen som ryggstöd, medan Jimmy satte sig på den. Båda andades högt, tills deras luftvägar öppnades upp lite mer.

“Hur hände det här?”, frågade Medea och kollade upp på Jimmy. Han tog några djupa andetag innan han tog en snabb paus för att

“Hur ska vi komma hem?”, frågade Jimmy oroligt. “Det kommer ju knappast komma en buss och hämta alla från ett nedbrunnet kollo” Medea skakade på huvudet, så det skrapade mot stenen. “Jag vet inte”, sa hon. Hon gjorde sen ett försök att ta ett djupt andetag, som stoppades av tårarna och den kvarlämnade röken i hennes hals. “Jag vet inte ens åt vilket håll kollot är”, sa hon innan hon la ansiktet mot sina knän. Jimmy kollade snabbt runt sig för att försöka hitta någon ledtråd om åt vilket håll kollot var. Allting såg likadant ut. Träd, både med barr och löv, stenar, och en stig som man kunde se både början och slutet på. Jimmy tog sig snabbt och smidigt ner från stenen och satte sig bredvid Medea. “Vad är klockan?” frågade han. Medea kollade upp från sina knän, för att snabbt ta en titt på klockan som satt runt hennes handled. “Snart halv två” sa hon. Först då märkte båda hur trötta de var. Både för att klockan var två, och för att de sprungit så länge. Medea gäspade och la sitt huvud på Jimmys axel. Han lutade sen sitt huvud mot Medeas, och de somnade, sittande vid stenen. Morgonen därefter hade skogen blivit mycket ljusare. Man kunde se i alla fall lite mer än träd och stenar iallafall. En och annan solstråle lyckades ta sig igenom det täta täcket av löv över skogen. Solstrålarna hittade efter en stund till stenen, och väckte Medea. Hon blinkade snabbt några gånger för att vänja sina ögon vid ljuset. När hon väl kunde se tydligt blev hon lite förvirrad först. Både på grund av träden hon såg, och för den starka lukten av fuktigt gräs. Varför var hon i skogen? Varför sov hon mot Jimmys axel, och inte i våningssängen på kollot? Utan att riktigt tänka sig för ställde hon sig upp. Hennes hastiga rörelser fick Jimmy att snabbt vakna, eftersom hans kudde, Medeas huvud, hade ställt sig upp. Precis som Medea kände han sig lite förvirrad först. Sen kom han ihåg vad som hade hänt. När han kollade mot Medea såg han på henne att hon fortfarande var osäker. “Branden” sa han snabbt, bara för att påminna henne. Det enkla ordet fick Medea att hoppa till. Hela scenen spelades upp framför henne på en sekund. Eld överallt, hon och Jimmy sprang, de satt mot en sten, och nu stod de framför den stenen. Medea kollade frågande, och osäkert på Jimmy. “Vad gör vi nu då?”. frågade hon. Jimmy tog ett steg bakåt, och ryckte enkelt på axlarna. “Vi kan ju bara gissa åt vilket håll kollot är, och gå dit”, föreslog Medea.

“Om du hade en idé varför frågade du mig?” frågade Jimmy förbryllat. Medea gav Jimmy en snabb ”är-du-seriös-min”. “För att min idé är skitdålig!”, sa hon högt. “Liksom, hur smart är det att bara välja ett håll, och gå? Vi kan ju gå åt helt fel håll. Vi kan springa in i en mördare. Vi kan...” “Korsa gränsen” avbröt Jimmy. Han kollade ner på det torra gräset med en känslolös min. Medea tänkte efter snabbt. “Men, allt det där med kollots ‘gränser’ är ju bara fejk. Eller hur?” sa hon nervöst. Jimmys känslolösa min förvandlades snabbt till ett leende. “Såklart det är påhitt. Vi gör som du tänkte och bara går åt ett håll. Om det är fel, och om det råkar vara så att gränsen finns, så är väl det synd för oss! Men vad har vi för annat val?”, sa han energifyllt medan han gjorde några vilda gester med armarna. Medea kollade osäkert på honom. “Är du seriös?” frågade hon. Jimmy nickade ivrigt. Medea tog ett djupt andetag, ryckte på axlarna och sa enkelt: “Okej då” Sen gick de iväg in i den stora djupa skogen. Man skulle ju kunna tro att om man går i en skog full av korta stigar och rötter, så skulle man bli trött efter en stund. Fast på något sätt så kände både Jimmy och Medea att de blev piggare och gladare för varje steg de tog. De hade hittat en lång stig att gå på. Trots att det nästan inte fanns några stigar i skogen som var längre än tio meter. De gick länge, och förstod efter en stund att de definitivt var på väg åt fel håll. Natten innan hade de sprungit i ungefär tre minuter innan de föll ihop vid stenen. Nu hade de gått i en timme, och följt just den stigen i en halvtimme, men skogen tycktes bara bli tätare. “Hur kunde kollot sluta så här?” frågade Medea. Hon andades ut med ett leende, samtidigt som hon skakade på huvudet. Det kändes nästan som att allt bara var ett dåligt skämt.

Gränser mellan verkligheter

rycka på axlarna. Medea vände sig tillbaka för att vila. Båda började få upp samma bilder i sitt huvud. Bilder av hur deras framtid såg ut för dem just då. Fångade i den stora, mörka skogen. Hela deras familj trodde att de bara hade det trevligt på ett sommarkollo, och att de skulle komma hem om tre dagar. I situationen de var i visste de trettonåriga tvillingarna inte ens om de skulle komma hem. De hade ingen aning om de någonsin skulle få träffa sin mamma, pappa, och nio andra syskon någon mer gång. Och deras familj skulle inte få se sina barn och syskon. De skulle kanske aldrig mer få se Medea och Jimmy. Tvillingarna som alla alltid la märke till, eftersom de var så högljudda och livliga. Jimmy, den äldre tvillingen, lång, smal, kort brunt hår och blågröna ögon, alltid med samma svarta jeans och en blå luvtröja. Medea, lika lång och smal som Jimmy, fast med axellångt, rakt, lite ljusare hår med ganska nyfärgade rosa toppar, och samma blågröna ögonen de alltid fick komplimanger för. Skillnaden var att hon hade olika kläder varje dag. På något sätt verkade hon alltid lyckas klämma in varenda färg hon kom på i vartenda klädesplagg. Om tvillingarna skulle få uppgiften att beskriva varandra skulle de förmodligen säga ‘konstig’. Ett långt, glatt skratt skulle följa det, och de skulle fortsätta vara de bästa vännerna någon någonsin har sett. Lika glada som alltid. Fast glädje var en känsla de inte kände nu. Medea kände en ensam tår rinna ner för kinden när hon tänkte på alla möjliga saker som kunde hända från och med det ögonblicket.

“Ingen aning. Det var bara så… oväntat” svarade Jimmy. Utan att någon av dem märkte det tog stigen slut. Nästan fem minuter efter att stigen bleknat ut i mossan märkte de att de bara trampade runt på den fuktiga marken. Men det var inte allt som hade ändrats sen de klev av stigen, de märkte de först när Medea märkte gåshuden på sina armar. “Tycker du också att det är kallt?” frågade hon, samtidigt som hon knöt loss den lila fleecen hon hade runt midjan. Jimmy skrattade till. “Jag tänkte just fråga dig samma sak”, sa han. “Mina armar fryser, trots att jag har en fleece. Jag skulle ha tagit med vantarna från stugan i natt, och mina fötter är helt dyngblöta från… mossan” Båda kollade förfärat ner på marken. “När tog stigen slut!?” frågade Medea. Jimmy ryckte på axlarna. “Vi har ju gått hur slingrigt som helst, vi kommer aldrig hitta tillbaka till stigen!” ropade Medea. Hon kollade sig snabbt runt, och satte sig ner på den första stenen hon såg. “Vi är döda” sa hon med ansiktet mot handflatorna. “Vi måste inte vara det” svarade Jimmy. Han kollade sig snabbt runt, med hopp om att få syn på någon bra stig. Istället fick han syn på ett träd som varken hade löv eller barr. “Är det där trädet dött?” frågade han medans han förvirrat kollade mot trädet. Medea kollade upp från sina händer och tittade åt samma håll som Jimmy. “Det kan väl inte vara dött. Eller kan det det? Liksom, alla löv kan ju inte ha ramlat av redan, det är juli” sa hon. Hon vände huvudet mot Jimmy, som hade börjat gå mot trädet. För varje steg han tog tycktes allting på något sätt bli kallare, och dimma började formas.

När han vände huvudet bakåt såg han Medea springa ikapp honom. Hon gav honom en snabb blick, innan båda vände tillbaka blickarna till trädet. Men då hade allting redan ändrats. Man såg inte längre än trettio meter i dimman, och alla träd bakom det utan löv tycktes ha dött också. En otroligt stark, kall vind kom bakifrån, och fick båda två att ramla ner på den blöta mossan. Det var inte längre bara deras skor som drunknade i fukt, utan hela deras kroppar. “Åh!” stönade Medea och reste sig irriterat upp, med blicken mot sin fleece, som hon misslyckat försökte borsta av. Jimmy gjorde likadant med sin, och kollade sen upp. Allting tycktes ha ändrats igen. Det verkade nästan som att varenda buske hade fallit ihop också. Skogen hade blivit mörkare, och dimman tätare. En stark lukt av något som båda tvillingarna beskrev som ‘dött’ slog snabbt in. Det läskigaste av allt var dock en gammal, trasig docka som hängde i ett träd. Trots alla stora hål, och allt smuts, hade den fortfarande ett kusligt leende på sina plast-läppar. Båda tvillingarna kände att de fick rysningar i hela deras kroppar när de såg den. “Vad är det där? Det kan inte vara en docka”, frågade Medea. Hennes vanligtvis glada röst verkade nästan skaka. Jimmy skakade på huvudet. “Ingen aning” svarade han. Medea kollade lite närmare på dockan, fortfarande stående på samma ställe.

Gränser mellan verkligheter

“Påminner inte den där dockan lite om Michaela? Kolloledaren?” sa hon. “Jag tänkte också det. Men, det är bäst att kolla, antar jag” svarade Jimmy snabbt. Egentligen ville han inte gå ett steg närmare den hängande dockan, men någonting lockade. Han tog ett steg fram. Två steg. Tre långsamma steg. Medan han tog flera steg mot dockan, började Medea fundera. Vad hade hänt med skogen? Allt tycktes ha dött under den korta tiden då de varit på marken. Jimmy var bara några steg ifrån dockan, när Medea avbröt honom. “Vänta” sa hon. “Jag tror jag vet vad som har hänt” Jimmy kollade på henne med en nyfiken, fast orolig, min. “Vad har hänt, och när?” frågade han. Medea svalde hårt innan hon sa: “Gränsen i skogen finns. Och vi har korsat den” Jimmy bara stirrade på henne först. Samtidigt som han var lättad för att de visste vad som hänt, var skräck nästan allt han kunde känna.

Så snabbt hade aldrig någon av dem sprungit. Inte ens kvällen innan när de sprang från elden på kollot. De hade inte tid att kolla var de sprang, utan det enda de fokuserade på var att ta sig ifrån gestalten. Baserat på myterna, som visat sig vara sanna, skulle de dö om de inte sprang. De hade ingen aning om mannen utan ansikte följde efter dem, men ingen av dem vågade riskera att stanna för att kolla. Inte heller att enkelt kolla bakom sig, med risken att springa in i ett träd. Allt fokus var på att springa. Springa långt, långt bort. På vägen sprang de förbi döda träd, döda buskar, flera trasiga dockor i träden, och sången som rösten sjungit förut ekade genom hela skogen. Ingen av dem visste om det bara var inbillningar, men det lät som att rösten blev högre varje gång de sprang förbi en hängande docka, som varenda en påminde om någon på kollot. Tvillingarna sprang och sprang, tills det kändes som att deras ben skulle ramla av. Ljudet av snabba fotsteg hördes bakom dem, men varken Medea eller Jimmy hade någon aning om ljudet bara var deras vilda, skräckslagna fantasier. Hela deras ben värkte. Allting gjorde ont, och båda kände att de inte skulle orka springa så länge till. Skogen tycktes aldrig ta slut. Det var bara träd på träd, sten på sten, mossa och gräs överallt. Tills hela atmosfären tycktes ändras i hela området, just när de sprang förbi en stor sten. En varm vind slog in, och välte omkull dem. De föll bakåt mot gräset, och när de öppnade sina ögon var de inte kvar i den mörka, döda skogen. “Vad hände?”, frågade Medea överraskat. Träden tycktes ha sträckt på sig, och de hade fått tillbaka sina löv, och varma färg. Marken var inte blöt längre, och solstrålar letade sig in mellan löven. Jimmy log. “Gränsområdet har ett slut”, sa han och ställde sig upp. Medea började också genast le. “Vi är säkra” sa hon. Hon hade också ställt sig upp, och hoppade glatt runt i en liten cirkel. “Men vi har fortfarande ett problem” avbröt Jimmy. Medea slutade dansa runt, och nickade med en sammanbiten min. “Var fan är vi?” sa hon. Jimmy ryckte på axlarna.

“Men… då går vi bara tillbaka från det hållet vi kom”, sa han. Medea tog några steg mot honom.

“Jag vet inte. Kollot borde väl vara ditåt, men jag går inte in dit igen. Vi kan ju typ-”, började han.

“Vet du åt vilket håll det är?” frågade hon. Jimmy suckade.

“Schhh”, hyschade Medea honom. “Röster”

“Jag tänkte fråga samma sak” sa han missnöjt.

När båda blev tysta hörde Jimmy också rösterna. De tycktes komma inte alls långt ifrån. Just bakom en stor sten, som var omringad av några granar.

“Myten är sann. Det finns ingen återvändo” sa Medea. “Jag skulle aldrig tro att....” En svag, ung flickröst avbröt henne. Rösten nynnade långsamt på en sång. Medea och Jimmy kände båda igen den från någon gång på dagis, men hela den glada känslan i sången hade totalt blivit utbytt med den mest kusliga känslan man kunde tänka sig i en barnsång. Sången tycktes komma från alla håll. Båda kände starka rysningar över hela kroppen, från början till slutet. Sekunden sången slutade hördes ett knäpp, av en kvist som bröts. Tvillingarna hade blickarna på varandra för ett ögonblick. “Var det där du?” frågade Jimmy skakigt. Han misstänkte redan vad svaret var, eftersom Medea kollat på honom, lika snabbt och oroligt när de hört det. Medea skakade långsamt på huvudet. “Det finns inte ens några pinnar här” sa hon och gjorde en gest mot den fuktiga marken. Hon kollade snabbt ner, bara för att försäkra sig själv att det inte fanns det. När hon kollade upp på Jimmy igen föll hennes blick på någonting ungefär tjugo meter bakom honom. Jimmy kunde se att hela Medea frös till så fort hon kollade upp. Hon tog ett par steg bakåt, så hon backade in i ett träd, där hon nästan klistrade fast sig själv med rädsla. “Vad är det, Medde?”, frågade Jimmy. Vid den här punkten kände han sig exakt lika rädd som hon såg ut. Medea gav inte ifrån sig ett ljud. Istället lyfte hon långsamt sitt pekfinger, och pekade bakom honom. Jimmy vände sig om, men ångrade det direkt, på grund av

vad han såg. Medea pekade på en gestalt. Den stod bredvid ett träd med huvudet lite lätt på sned. Gestalten verkade kolla rakt på dem, även om den inte kunde se. Den hade inga ögon. Ingen näsa heller, eller någon mun. Det var en gestalt av en man utan ansikte.

“Vänta ett tag”, sa Medea. Hon kollade intensivt på stenen, som om hon inspekterade den. “Det där är väl stenen i skogen precis vid vårt hus!?” sa hon. Jimmy nickade entusiastiskt. “Jag visste väl att jag kände igen dem där rösterna!” sa han glatt. Medea gjorde en gest mot honom att han skulle följa efter henne, och han småsprang fram till henne. De gick tillsammans fram till stenen, och runt den. Mycket riktigt som Medea sagt, så stod deras ljusblåa trevåningshus där. De kunde se gräsmattan på husets sida, och där sprang deras yngre systrar, Lilly och Liana runt. “Vi är hemma!” ropade Medea glatt till Jimmy. De gav varandra en snabb, glad kram, innan de sprang till gräsmattan. Det var inte bara Lilly och Liana som var där, utan hela deras stora familj, men det var Liana som såg dem först. “Mamma! Jimmy och Medea är tillbaka!”, ropade hon. Allas blickar vändes mot dem, och snart var alla tretton i familjen Sjölander samlade runt Medea och Jimmy. “Jag är överraskad. Jag trodde ni skulle komma senare” sa deras mamma, Emelie. Medea och Jimmy skrattade till och nickade. “Vi med. Tre dagar tidigt liksom” sa Medea, och log ett skämtaktigt, generat leende. Emelie såg förbryllad ut. Sen skrattade hon till. “Nej, jag menade att jag trodde bussresan idag skulle ta längre tid” sa

“Gå upp till ert rum nu! Ni måste vara trötta. Era väskor står där borta” sa deras léende pappa Mikael, och pekade mot deras väskor. De stod mycket riktigt vid husets hörn. Medea och Jimmy gick osäkert dit, för att ta dem till sitt rum. Allt de kunde tänka på var vad som var mest obehagligt. Deras nedbrunna väskor, eller hur de kom dit. Tio minuter senare stod de glatt i sitt rum och plockade ur sina väskor. “Trodde mamma att kollot bara var tre dagar långt eller?” frågade Jimmy. Medea ryckte på axlarna och sa: “Kanske bara var vi som missuppfattade det ledarna berättade” Då öppnades dörren till deras rum. Emelie klev in. “Hur var Solängens kollo då?” frågade hon léende. Medea och Jimmy gav varandra en snabb blick. “Solängen?” frågade Medea. Emelie nickade. “Såklart. Solängens kollo. Jag pratade just med er ledare, Louise, och hon berättade om allting ni gjort” fortsatte hon. Hon fortsatte prata efter det, men varken Medea eller Jimmy lyssnade direkt. Allt de tänkte på var att de varit på Solbackens kollo, med ledarna Michaela, Klara och Johnny. “Jag trodde att det skulle ta mycket längre tid för er att komma hem” lyckades de höra Emelie säga. “Liksom, Solängen är ju tre timmar härifrån” “Vi var ju bara på andra sidan skogen här”, avbröt Medea. Emelie kollade förvirrat på henne. “Va? ” frågade hon. Hon verkade tro att hon hört fel. Medan Medea och Emelie fortsatte sin konversation, gick Jimmy över till fönstret. Han kollade ut över verandan, och sen in i skogen. Plötsligt föll alla bitar på plats, och han förstod varför de hade så olika historier om sol-vad-det-nu-var kollot. En bit in i skogen stod alla som varit på kollot, med huvudet på sned. De tre ledarna, och alla andra barn. Fast det var en sak som var annorlunda med dem. Ingen av dem hade ett ansikte.

Vilda Carlsson (8e)

29. Maran i natten Jag slog upp mina ögon och allt kändes som vanligt men plötsligt så hörde jag viskningar. Jag försökte dra täcket tätare om mig för jag kände obehag, men min kropp lydde inte. Jag blev rädd, varför kunde jag inte röra mig? Hela min kropp kändes som att den hade frusit till is. Min kropp kändes så tung och när jag försökte lyfta min arm så kändes det som att den vägde ett ton. Det enda jag på riktigt kunde känna var min alldeles för korta och tajta pyjamas. Jag borde ha köpt en ny för länge sedan. Den är ljusblå med små fluffiga moln över hela byxorna vilket kändes helt rätt för något år sedan men nu är det bara barnsligt. Jag började panikartat tänka att jag hade blivit förlamad men jag försökte lugna mig själv. Min kropp hade nog bara somnat, som foten brukar göra ibland. Fast istället för att det bara stack i min fot så kändes det i hela min kropp. Det kändes som att tusen små nålar stack mig. Plötsligt så hörde jag viskningarna igen. Jag kunde inte avgöra varifrån de kom ifrån och det kändes som att rösterna kom från alla håll och ringade in mig. De sa inga ord utan det var bara tysta väsningar, nästan som om man hade snabbspolat en konversation. Just då tänkte jag bara att det var pappa som hade glömt stänga av tv:n i vardagsrummet. Mitt rum låg på övervåningen och vardagsrummet låg nedanför den vita långa trappan till höger. Nuförtiden hände det att han brukade glömma saker ganska ofta. Det hände varje dag, det kan vara allt ifrån att glömma nycklarna på köksbordet till att dra ut kontakten ur kaffebryggaren.

När jag svepte ögonen över mitt mörka kalla rum så såg jag två blodröda ögon i det vänstra hörnet bredvid min byrå. Jag förstod redan då att det måste vara skuggmannen och det skrämde mig eftersom han hade förföljt mig i mina drömmar ända sedan jag var liten. Och i det ögonblicket kunde jag se sambandet mellan allt. Jag hade läst om sömnparalyser på Flashback för ungefär en vecka sedan. Allt hängde ihop, att jag frusit fast, rösterna och nu Skuggmannen. En sömnparalys är när man är i tillståndet mellan att sova och att vara vaken. Man är medveten men man kan inte röra sig. Detta var första gången jag var med om en sömnparalys men Skuggmannen hade fångat mig många gånger i mardrömmar. Då ställde jag frågor till mig själv. Var det nattmaran som jag hade mött? Kunde jag styra drömmen? Skulle Skuggmannen fortsätta plåga mig? Jag hade många frågor och vilsna tankar som ingen kunde ge några svar på. Jag tittade mot hörnet där Skuggmannen hade stått och nu så stod han lite närmare än vad han hade gjort förut. Han släpade sig fram mot mig med sina långa smala ben. Det knarrade i mitt trägolv när han tog sig fram. Jag granskade honom noga medan adrenalinet strömmade i kroppen. Det kändes som att jag var med i en skräckfilm. Jag ville bara resa mig upp och springa iväg. Jag trodde att han skulle döda mig. Jag hade inte ens hunnit säga hej då till min familj. Efter ett tag hade han hasat sig ända fram till min säng och han tittade rätt ut i tomma intet. Plötsligt så tittade han ner på mig och sedan bara försvann han. När han hade försvunnit så kunde jag röra mig igen, då förstod jag att jag hade vaknat. Det var som all den tunga vikten som hade tryckt ner mig bara försvann. Jag reste mig upp för att titta hur mycket klockan var. På min klocka stod det med stora kantiga röda siffror 03:00. Jag var så trött så jag bestämde mig att försöka somna om. Morgonen därpå kunde jag inte släppa händelsen. Jag gick runt och grubblade på det hela dagen. Jag vågade inte berätta min märkliga dröm för mina kompisar i skolan. De kanske skulle tro att jag hade blivit galen eller något. Jag satt i mitt kvava och varma klassrum och slog min penna mot skolbänken och bara väntade på att klockan skulle slå 12 så jag kunde gå och äta lunch. När jag tittade mig runt i klassrummet såg jag alla sitta och jobba. Det enda man kunde höra var blyertspennornas ljud mot papperna. Det gjorde mig stressad för jag hade bara gjort två tal under hela matematiklektionen. Men det var så svårt att glömma gårdagens händelse. Från ingenstans så hörde jag en röst ropa “Vakna vakna!!”. Rösten kändes bekant.

Gränser mellan verkligheter

hon. Medea och Jimmy kollade på varandra. Båda var väldigt förvirrade.

Plötsligt så låg jag i min säng i mitt sovrum och min mamma stod och skakade på mig och skrek: “Du måste vakna nu, du kommer att komma försent till skolan!!”. Jag satte mig upp i sängen helt borta och nyvaken. Jag vände mig om för att se vad klockan var och det stod 8:20. Var allt detta bara en dröm? Den morgonen fick jag springa till skolan. Min första lektion var träslöjd. Jag kom tio minuter sent så när jag kom in så hade alla hade börjat jobba och det blev ganska lätt att smita in. Efter ungefär 30 minuter hade jag jobbat klart med min tavelram så jag gick in i ett extra rum där jag kunde bränna in mina initialer. När jag satt där och arbetade så hörde jag samma viskningar som jag hade hört i min dröm. Jag vände mig om för det lät som att viskningarna kom därifrån. Bakom mig stod en stor maskin som ingen verkade ha haft någon användning av på säkert 30 år. På maskinen låg det ett tjockt lager damm. Men bakom maskinen kunde jag se två blodröda ögon. Jag nöp mig i armen för att vara säker på att jag inte sov, men det gjorde jag inte. Jag sprang ut ur extra rummet och tog dagstidningen ifrån min lärares bord. När jag såg datumet så stämde det med vad jag hade sett i morse. Var jag vaken? Jag var tvungen att gå tillbaka för att hämta min bortglömda tavelram. När jag var på väg ut ur rummet fastnade blicken på den gamla maskinen. I dammet stod det skrivet: “Du kommer aldrig undan, varken om du är vaken eller drömmer”.

My Pesonen (8g) 81

30. MARDRÖMMAR Hon gör det igen! Öppnar min dörr, hon vet att jag hatar när man öppnar min dörr utan att säga till. Hon går bara där, runt och runt. Jag fick nog idag och det här var över min gräns. Det kommer många kvällar som den här när Denice står och tittar in i mitt rum. Jag kan se hennes skugga sakta röra sig i ljuset mellan dörrens glänt med hennes huvud stirrande ned i golvet. Många gånger händer det att hon släcker lampan för att jag inte ska kunna se henne kolla in i rummet. Jag ser hennes kalla röda ögon stirra på mig, snabbt som blixten blundar jag för att hon inte ska se att jag är vaken.

Gränser mellan verkligheter

-En egen låt, säger hon stolt. Jag tittar på henne och fortsätter jag äta. Idag ska jag sova hos en kompis, Denice också. Mamma ska ut på middag med jobbet. Jag hoppas att Denice inte gör något när vi sover borta. Vi skulle kunna sova hemma, vi är inga bebisar men så länge hon gör sånt på natten, aldrig i livet! Jag kan ha jättekul med Denice och vi bråkar aldrig, men det hon håller på med på natten, hur ska jag berätta för henne? Tänk om blir hon arg? Tänk om hon inte tror mig? Mamma släpper av oss vid min kompis, vi är precis utanför dörren och jag ska precis plinga på klocka… -Jag kommer strax, säger Denice med en bestämd röst. -Vart ska du vi ska in nu?! säger jag.

Jag försöker kisa med ögonen men kan inte se något. Till slut somnar jag. Jag vaknar av att mamma står och gör frukost till mig och Denice.

Men hon går ändå sin väg. Jag ser en skugga längs fönster, jag tror det är Ella.

-Jamilla är du vaken? ropar mamma.

-Vart är Denice? säger hon förvånat.

-Nej, säger jag.

-Hon skulle bara hämta en sak, hon kommer snart.

-Dags att gå upp, klockan är över 12.

Vi går upp till hennes rum, det var fina färger där inne - grått, mörklila, vinrött. Jag började fundera, vart tog Denice egentligen vägen?

Jag sov länge idag igen, tänker jag i mitt huvud.

-Hej Jamilla! säger Ella.

Denice är redan vaken och sitter vid bordet helt pigg och glad, hon beter sig bara så skumt på natten.

-Borde inte Denice vara här nu? säger Ella misstänksamt.

-Du sov länge idag igen Jamilla, när somnade du?

-Suck, säger jag och himlar med ögonen.

Jag kollar på Denice som sitter och kollar på bordet, som om hon inte hör något, är hon medveten om vad hon gör på natten? Går hon i sömnen kanske? Undra hur hon var med sin andra fosterfamilj, om hon gjorde samma sak?

Sen börjar vi båda skratta.

-J… jag minns inte när jag somna, men det blev lite för sent, säger jag. -Aa verkligen! säger mamma med ett förvånat ansiktsuttryck. -Din dörr stod helt öppen i natt igen, du hatar när den är öppen? Jag känner hur Denice blick vänder sig mot mamma och sedan mot mig, hon kollar på mig med huvudet på snedden, som om jag skulle hålla tyst. Jag tänker inte på att den stod helt öppen förrän mamma säger det, den stod på glänt innan jag somnade. Jag vill inte heller säga något när Denice sitter där. -Jag gick på t…oa tidigare i morse, säger jag med en hackig röst. Mamma märker att jag ljuger så hon svarar inte. Vi sitter och äter, småpratar lite som vanligt. Denice reser sig upp, jag kollar på henne, hon går på toa, min blick vänder sig snabbt till mamma. -Hon gjorde sådär igen, hon stod och stirra in i mitt rum och gick runt där nere! -Jag förstod nästan det, jag tror inte hon är medveten om det, hon går nog bara i sömnen. -Såg du inte blicken hon gav mig när du fråga varför dörren var öppen... Jag hör Denice röst ifrån toan, som om hon pratar med någon. Jag kollar på mamma och hon nickar att hon också hör, jag reser mig upp och lägger försiktigt örat mot dörren. -Denice? säger jag. Hon avslutar sin mening, sen blir hon tyst. -Aa, vad är det? säger hon som inget har hänt. Jag kollar på mamma och hon kollar konstigt på dörren. -Vem pratar du med, säger mamma? Hon fnissar för sig själv och säger: -Det är inget, jag bara sjunger lite för mig själv. Jag skakar på mitt huvud och går tillbaka och sätter mig vid bordet, jag viskar till mamma och säger: -Hon pratade med någon eller någonting, hon sjöng i alla fall inte! Mamma skakar på axlarna och fortsätter äta. Denice kommer ut från toan och sjunger tyst för sig själv, jag kollar på henne och

frågar vilken låt hon sjunger.

-Hon kanske träffar en kille, säger Ella med ett fniss.

-Knack knack, hör vi från fönstret. -Ouuu, spöken, säger Ella och ler. -Det är förmodligen bara grenar, säger hon. Hon reser sig upp för att kolla men ser ingen; hon ser inte heller några grenar, inte ens träd? Jag ser att Ellas ansikte förändras från superglad till rädd och äcklad, men hon skakar på huvudet och säger: -Det var ingenting, så vad ska vi kolla på tv:n? Som att jag är dum, jag vet att det är något skumt, jag vet också att Ella är lika rädd som jag. -Om det är någon som håller på att busa och kolla in i andras fönster så vill jag att Denice kommer nu, säger jag med en hackig röst. -Ring henne bara och säg det till henne, sa Ella. Jag ringer och ringer, men det kommer bara till hennes telefonsvarare om och om igen. Jag har en klump i magen, det är mörkt ute, kanske Denice somnat till hemma? -BOOM, hör vi från fönstret och på mindre än två sekunder springer Ella dit. Hon säger att hon ser något röra sig vid buskarna men vet inte vad; kanske ett djur, en människa, en psykopat? Vi ringer Ellas mamma och förklarar, men mitt i halva samtalet dör Ellas telefon. -Vad fan ska vi göra nu? säger Ella med gråten i halsen. -Vi mås… Plötsligt blir hela huset mörkt, det har blivit strömavbrott. Nu kan jag se konturen av vem som står utanför fönstret, det är Denice. Hennes ögon är lika röda som Ellas gardiner. -Är inte det Denice, viskar Ella. Jag nickar försiktigt medan jag reser mig upp och går mot fönstret. Jag knackar försiktigt och vinkar mot Denice men hon bara står där, på en millisekund försvinner hon. Jag känner djupa andetag vid min hals, jag kan till och med känna andedräkten som inte alls luktar gott och jag känner ett väldigt hårt grepp om min arm. -AAAHHH, skriker jag och vaknar upp ifrån min dröm. -Var allt det här en dröm? Det kändes verkligen så äkta! Har det här aldrig hänt? Jag sitter och funderar en stund och tycker allt känns konstigt,

började låta. Pappa vaknade till och försökte lugna oss, men det gick inte. Vi tog oss till varsin dörr och började rycka. Våra hjärtan hade nog aldrig bultat så här fort. Det tjutande ljudet blev allt värre och tillslut öronbedövande.

-Vad har hänt?! säger Denice. Jag kollar på henne länge och får inte ut ett ord. -J…jag hade en mardröm bara. -Jaha haha, gå upp nu, klockan är ett, säger hon med ett leende. Jag reser mig upp och ska precis slänga av mig täcket då Denice kommer in igen. -Är du säker på att det var en dröm? säger hon med en lurig röst. Hon ler sedan mot mig med ett obehagligt leende och de röda ögonen från drömmen.

Aliya Ferizi (8k)

31. Mardrömmen Alla gick med gråten i halsen, vad skulle egentligen hända? Ingen pratade, alla gick tysta och tänkte. Jag vet att vi alla tänkte på samma sak. Var det här sista gången vi såg henne? Hur länge till skulle hennes kropp orka hålla ut? Och vad var det som egentligen hände? Det var vinter och slaskigt ute. Så vi åkte hissen ner till källarvåningen så vi kunde gå under tak till andra sidan sjukhuset. Det var jag, min syster Alice, min kusin Ines och våran Pappa Arne. När vi klev ur hissen kände vi en kall vindpust som slog emot våra ansikten. Alla fyra huttrade till. Sedan såg vi att det var flera streck i olika färger som visade till olika avdelningar, vi letade efter det som ledde till “rehabiliterings huset”. ”Där” sa Ines och pekade på det röda. Vi följde det röda strecket upp och ner för trappor, genom mystiska dörrar och långa korridorer. Alla var lite smårädda. Det var ju ändå ett sjukhus vi var på. Pappa berättade att han hade varit här i källaren och kört sparkcykel med sina kompisar när han var liten. Man märkte att han ville lätta på stämningen lite. Det funkade och vi alla började skratta. När vi alla gick och skrattade så sa Ines helt plötsligt, “Men var är det röda strecket?”. Vi började titta runt omkring oss, vi gick tillbaka en liten bit men inget rött streck. Det var som att det bara hade försvunnit. Rätt som det var så släcktes alla lampor och det blev kolsvart. Jag spände hela kroppen av rädsla och ilska och skrek till Alice att tända igen. Hon svarade med en skakig röst “Det var inte jag”. Jag märkte att hon också är rädd så jag sa ingenting tillbaka. Då sa pappa att det säkert bara var strömavbrott. Bara några sekunder senare hördes ett klick och alla dörrar gick i lås. Vi var fast. Jag tog upp telefonen men hade ingen mottagning. Ingen av oss hade det. Ficklampan på telefonen fungerade iallafall och jag lyste runt omkring oss. Det enda vi såg var de vita, kala väggarna. Jag och Alice tog oss fram till en dörr och försökte öppna den. Det gick inte, det var som att den satt i sten. Vi försökte med alla dörrar men ingen gick upp. När vi kom till den sista var det något speciellt. Hela dörren hade ett rött streck på sig. Vi försökte öppna den också men det gick inte heller. Vi slog oss ner bredvid pappa och Ines som satt lutade mot väggen. Det fanns inget att göra så vi satt bara. När vi hade suttit ett tag i den mörka, kalla korridoren så kändes det som att någon iakttog oss. Alla hade den känslan. Och helt plötsligt så hoppade Alice till. ”Vem var det som rörde mig”, frågade hon. ”Inte jag” sa Ines och jag i kör. Pappa hade somnat så det kunde inte vara han. Vi blev ännu räddare och hoppade ihop så mycket vi kunde och kramade om varandra. Efter en stund så kände även jag att någon rörde mig i nacken. Men Ines och Alice sa att det inte var någon av dem. Jag tog upp ficklampan och lyste omkring i den mörka korridoren. ”Ingenting”, sa jag och skulle just stänga av den när Alice utbrast vänta och pekade mot dörren med det röda strecket. Jag lyste på dörren och då såg vi, det röda strecket var borta. Vi alla började skrika i panik samtidigt som ett tjutande ljud

Ett klick hördes och jag vände mig om. Alice hade fått upp sin dörr och sprang i panik. Innan jag hann reagera så försvann Ines ut genom samma dörr. Jag vred mig mot dörren där pappa hade stått men han var inte kvar. Då bestämde jag mig för att följa efter Alice och Ines. Jag började springa men märkte snabbt att jag inte kom någonstans. Jag stannade upp och larmet hade slutat. Det enda jag hörde var mina flåsande andetag. Den kalla luften kändes ännu kallare nu när jag var ensam. En ilning gick längs ryggraden och jag kände hur håret på armarna reste sig. Jag var ensam kvar. Eller var jag? Bakom mig hördes släpande fotsteg. Ljudet blev högre och högre ju närmare det kom och tillslut kände jag något som flåsade mig i nacken. Två kalla händer med långa fingrar tog tag i varsin arm. Jag var så rädd att jag inte kunde andas. Varelsen började skaka mig fram och tillbaka och väste ”Lina, Lina du måste vakna”. Den mörka korridoren förvandlades till det ljusa sjukhusrummet och den läskiga varelser blev min pappa Arne. ”Dina drömmar har gått över gränsen, vi måste göra något åt det” sa han.

Hilda Glysing (8m)

32. Mitt bisarra äventyr Jag hade precis kommit hem och tänkte att jag skulle gå och ta en lur men enligt någon skum gubbe så fick jag inte det. Jag stirrade honom rakt i ögonen för att få honom att lämna mig ifred. “Vad fan hände där?” frågade jag mig själv medan jag gick tillbaka till min soffa för att vila.

Gränser mellan verkligheter

jag hör hur Denice kommer mot min dörr.

Jag vaknade upp några timmar senare men till min överraskning så hade någon kletat någon typ av röd sörja på mitt fönster. Jag märkte att det stod något men kunde inte urskilja texten utan mina glasögon. Jag satte på mig mina exceptionella glasögon och försökte läsa den dåligt skrivna meningen. Det stod något om “Köp det här”. Jag orkade inte läsa resten efter att jag fick reda på att det var en jävla annons. Helt otroligt, tänkte jag för mig själv högt. Mitt liv hade varit tråkigt i ungefär tio år nu. Jag hade ett åtta-tillfem-jobb precis som hur många som helst. När detta hände så visste jag att det var något mer än bara det som stod på fönstret. Så jag tänkte att det kanske skulle vara någon form av en tipspromenad, fast på internet. Jag tänkte gå in på sidan direkt men det kunde finnas virus och andra skadliga saker. Så jag fixade ett antivirus och VPN som förhoppningsvis skulle skydda mig från de skumma jävla virus som kanske finns. Jag minns inte vad sidan hette, jag minns dock att det var något riktigt obehagligt. Den gav mig kalla kårar på grund av alla de skumma saker som fanns på sidan plus att den hade obehagliga bilder som bakgrund. Det såg ut att vara en hemsida som hade en anslutning till Darknet. Det fanns trots allt annonser om ”assassination” på denna sida. Jag blev otroligt chockad när hemsidan helt plötsligt började visa text som om den försökte prata med mig. Texten var bara massor av olika bokstäver som inte formade en mening över huvud taget men sedan kom jag på att det fanns en chans att bokstäverna var någon sort av krypterat meddelande. Chansen var liten men värt ett försök, så jag försökte i flera timmar att dekryptera meddelandet och till sist lyckades jag. Meddelandet

förklarade att jag måste följa en rutt för att fortsätta med pusslet. Jag var väldigt tveksam över länken men jag märkte att länken var till YouTube vilket försäkrade mig att den var säker. Jag blev omdirigerad till en YouTube kanal som hade beskrivningen ”välkommen testobjekt #1970”, vilket var mitt födelseår.

Gränser mellan verkligheter

Mitt från ingenstans ändrades både namnet på kanalen och beskrivningen. Mina föräldrars namn stod som kanalnamn medan mitt stod som beskrivning. Nu blev jag otroligt nervös. “Vad i helvete är det som händer? Är detta något typ av skämt, för i så fall så är det riktigt vrickat” sa jag högt. Jag ville fortsätta, jag var nyfiken men och andra sidan ville jag också ta det lugnt och jobba i min egen takt. Denna händelse kändes väldigt overklig, nästan som ett spel. Jag lämnade datorn för dagen och gick och la mig. Jag vaknade upp med ny energi och skulle fortsätta med sökandet, men så fort jag öppnade ögonen så blev jag obeskrivligt chockad. Jag var inne i ett sådant där grönrutigt rum som man ser i filmer. Jag märkte också att mitt utseende hade ändrats. Med ändrat menar jag att jag såg ut som en 3D-genererad person. En väldigt dåligt genererad för den delen. Jag såg någonting i fjärran som verkade kalla på mig. Jag försökte ta mig dit men den fördes bara längre och längre bort och till slut så blev jag förd tillbaka till mitt hus. Jag hade tydligen flyttat mig på två ställen samtidigt på grund av att jag inte var i mitt sovrum längre. “Jag undrar om jag kan förflytta mig i ’spelet’ genom att röra mig i riktiga världen precis som jag gjorde i spelet”. Jag förstod ingenting, Jag visste inte vad jag gav mig in i. Jag började fantisera om hur de två världarna var anslutna och hur jag kunde använda denna nya förmåga till min fördel. Varje dag försökte jag att byta mellan världar på kommando. Jag märkte efter en stund av försök att om jag gick en viss mängd steg i den digitala världen så kunde jag gå genom väggar vilket chockade mig, men om jag inte gjorde rätt så kunde jag fastna i väggarna. Jag kunde prata, andas och göra allt normalt. Det enda var att jag satt fast i väggen och inte kunde röra mig. Mitt liv höll på att förändras helt. Det finns ju alltid gränser till vad man kan åstadkomma men det här, det här var något helt orimligt i mina ögon. Att den fanns ett sätt att bryta gränsen mellan verklighet och overklighet var helt absurt.

Ludwig Johansson (8l)

33. Mörka moln Regnet öste ner i det numera blöta gruset när jag, Elis och Lucas gick mot det spöklika huset. Det kändes nästan som att träden bredvid vägen böjde sig ner mot oss när det blå månljuset lyste över huset. “Kan vi inte gå hem istället?” sade jag med en darrig röst. “Nej sluta mesa dig” svarade Lucas retsamt tillbaka medan vi långsamt gick mot huset. Jag ville egentligen inte det här men dessa idioter hade lyckats övertala mig att gå till ett övergivet hus eller snarare slott med ett rykte om sig att det skulle vara spöken eller liknande ting som skulle skrämma folk som vågade ta sig in. Efter några läskiga minuter av vandring kom vi närmare och närmare och snart var vi mindre än ett stenkast bort när Elis började berätta en skrämmande historia om en gammal kärring som kidnappade barn och dränkte dem med regnvattnet i brunnen utanför slottet. Självklart trodde jag inte på det även om det gjorde mig lite skraj. Vi var nu vid den svarta porten med ett stängsel som omringade byggnaden och Elis signalerade att jag skulle gå först. “Aldrig i livet, det var ju ni som kom på den här dumma idén!” viskade jag irriterat som om någon skulle höra oss. “Okej då, skitunge, då går jag först då” sa Lucas och hoppade över stängslet. Elis hoppade tveklöst efter och sedan jag. Jag kollade upp mot fönstret på andra våningen och tyckte mig se en gestalt röra sig, genast började min puls öka och jag greppade tag i Elis. “Snälla vi går tillbaka ...något

känns fel.” sade jag panikslaget. Men han drog bort sin arm och fnyste åt mig när Lucas öppnade ytterdörren. Inuti huset var det en stor hall med ett molnlager av damm som täckte det gnisslande trägolvet. Vi gick långsamt fram och jag tog fram tre ficklampor åt oss från ryggsäcken jag bar på. “Shit vad coolt.” sa Lucas när han småsprang in i huset. Hallen var stor med antika möbler och en bred trappa som tog sig upp till slottets andra våning. Elis sprang till matsalen vänster om hallen medan jag och Lucas gick till köket. Köket var smutsigt med stekpannor och andra matlagningsföremål som stod huller om buller. Väggarna var smutsiga och höll på att ruttna sönder av allt mögel. På golvet var det vatten och det droppade in från det trasiga taket. Matrester låg i diskhon och ett par flugor surrade omkring köket. Vi öppnade skåp och kollade runt när jag kände en äcklig lukt ifrån köket. “Vad är det som luktar?” sade jag medan jag höll för näsan. “Det verkar som om det kommer ifrån ugnen” svarade Lucas och räckte sin hand för att öppna den. Lucas öppnade ugnen och ur drällde det gammalt kött med en hel del blod. “Elis kolla vad vi hitta!” skrek jag men inget svar fick vi. “Han hörde nog inte” sade jag lite oroligt till Lucas. “Ja, vi går och kollar” svarade Lucas och vi började gå mot matsalen. Vi gick sakta till hallen och det kändes som om mörkret slöt sig om oss. Jag kunde se spindelnät som täckte väggarna och jag började hosta av allt damm som yrde i luften. Vi kom fram till matsalen och började ropa efter Elis men återigen fick vi inget svar. Matsalen var lika gammalmodig som köket men konstigt nog var det… städat med tallrikar, bestick och en stor fet gris på bordet. Ja en sådan gris med grönsaker runt sig och ett äpple i munnen, jag hade tidigare bara sett sådana på film och det var faktiskt lite fascinerande. Till skillnad från resten av huset hade detta rum tända oljelampor och brinnande stearinljus på matbordet. “Varför är det dukat och städat, bor det någon här?” sade jag och kände hur kallsvetten sakta började rinna nerför min panna. “Nej, det är omöjligt, det har inte bott någon här på flera hundratals år, iallafall inte enligt Google.” sade Lucas, lite rädd den här gången. “Bäst att vi går härifrån, efter att vi har hittat Elis förstås” tillade han. Vi började leta i den gigantiska matsalen men vi kunde inte hitta honom. Jag började bli mer och mer stressad av tankarna på vad för elakt spöke som hade kunnat ta honom. När jag kollade runt i huset så kände jag igen mig. Det var en konstig känsla då jag aldrig har varit i slottet förut. I upprymda tankar så gick jag mot det närmaste fönster och kollade ut. Jag kollade upp mot himlen och såg mörka moln svepa över slottet. Ur molnen kom det blixtar och regn som öste ner mot marken. Jag vände mig om ifrån fönstret för att fortsätta leta efter Elis. “Hjälp!” gallskrek någon. Jag hoppade till av förskräckning och sprang mot Lucas. “Det verkar komma från övervåningen. “Kom igen Hampus! SKYNDA!” skrek Lucas till mig. Jag har aldrig sett honom så här panikslagen och hysterisk. Mitt hjärta började bulta snabbare än förut och vi rusade uppför den halvtrasiga trappan som när som helst verkade kunna braka ihop. Vi kom upp på den andra våningen och hamnade mitt i en korridor, den var lång och mörk med gamla tavlor som föreställde läskiga figurer. Skriket upphörde och vi visste inte vart han var eller vart ljudet som tidigare hördes kom ifrån. “Vi splittrar upp oss, du tar vänster och jag höger, okej?” sa han och innan jag hann svara sprang han sin väg med mig kvar, vilsen i detta psykopatiska hus. ”Det enda spöket som finns är hjärnspöken” sa jag högt för mig själv, i hopp om att det skulle vara tröstande. Jag passerade ett flertal dörrar och bara fortsatte som om korridoren aldrig tog slut, jag sprang och sprang och det var samma tavlor och samma dörrar hela tiden. Jag sprang i flera minuter utan ett slut bara för att se samma sak om och om igen. ”Vad i hela friden händer, har jag blivit galen” tänkte jag. Plötsligt såg jag ett ljus komma från en dörr som bankade med jämna mellanrum. Det såg ut som om någon var inlåst, det kanske var Elis! Jag vred på handtaget och kom in i ett slags sovrum. Rummet hade mögliga väggar med blodstänk på, sängen hade gardiner runt sig och när jag kollade noggrannare såg jag en skugga. Den verkade sitta ner. “Elis vart har du varit, jag och Lucas har letat överallt efter dig” sa

Jag sprang ännu en gång i den gränslösa korridoren men denna gång till Lucas.” Jag kan inte tappa bort båda två” tänkte jag och fortsatte med förhoppning om att komma ut härifrån med brorsorna levande. Efter ett tag så hörde jag Lucas. “Hjälp, jag sitter fast. Snälla hjälp mig någon!” skrek han i smärta. Jag öppnade dörren som ledde till ljudet och såg Lucas liggandes med benet avskuret. “Vad har hänt!” skrek jag. “Elis han… högg av benet… men Hampus dra härifrån. Det är inte Elis som han en gång var. Han verkar annorlunda, hans ögon var iskalla. ”Snälla spring härifrån, jag lär ändå förblöda mig till sömns”. ”Nej jag kan inte lämna dig, inte så här!”. “Du måste… ta..dig här…ifrån” sa Lucas och han slöt sina ögon en sista gång. Skrämd till döds sprang jag men trappan fanns inte kvar. Det fanns ingen utväg, jag var fast! Med en motbjudande känsla av att någon var bakom mig vände jag mig om. Och där stod Elis, tyst med djävulens ögon som stirrade rakt in i min själ. Han hade en stor kniv i handen och blod på den svarta tröjan. Han började sakta gå emot mig med ett leende i sitt ansikte. Det fanns ingenstans att ta vägen så jag stod kvar och hoppades på det bästa. Jag slöt mina ögon och Elis fotsteg var inte längre gnisslade ifrån trägolvet utan det lät som att det var grus istället. Jag hörde regn falla samtidigt som jag kände vattendroppar rinna ned på min hud. En bekant röst talade till mig. Först hörde jag inte men efter ett tag blev det mer och mer tydligt. “Hampus vad gör du, vi drar nu”. Jag öppnade ögonen och såg Lucas och Elis som stod på en grusväg, på väg mot ett slott. Ett hemsökt slott.

Hampus Carlsroth (8o)

34. Omöjlig kärlek Det var kolsvart och kallt, Evelina tog tag i tändstickorna, ljuset lös svagt genom rummet. Att det bara var en månad sen allt var helt normalt, tänkte hon. Hennes ögon var helt röda av tårar, läpparna normala. Hennes händer skakade av rädsla av att leta runt. Allt Kommer bli bra, allt kommer bli bra, svindlade runt i huvudet. Elden började slockna och det började därför bli kallt. Ett minne från förr var så starkt, att det var det enda som är kvar. Du lovade mig att alltid finnas vid min sida, likväl lovade jag dig att det skulle stanna så. Men du bröt av den på mitten, där jag fick se ditt sanna jag. Av rädsla kunde jag stannat men gick bara därifrån. Var vi båda rädda eller bara för förskräckta att inse sanningen? Tårar rann ner för kinden. Att leta efter något som inte finns är helt

omöjligt men med hopp finns det alltid en lösning. Där stod den helt kall, ensam och frusen. Helt otänkbart att en sån liten sak kan föra med sig en sådan enorm lättnad. Att du vågade berätta något så hemskt var modigt, men att bara lämna dig var det modigaste någon kunnat göra. En myt som nu är sann vad ska man tänka, göra? Alla svar leder till den här lilla saken. Ett skott och allt blir som vanligt igen, rysningen blir helt okontrollerad. Du är inte den blödiga typen som pratar om känslor, knappt visar du dem. Nu vet jag varför. Du och jag stod vid den sönderbombade gatan du berättade att allt var ett misstag, du ville inget illa. Mina händer darrade okontrollerat när jag frågade vad du var, flera gånger gallskrek jag så tårar rann som en flod ner på kinden till halsen. Ett enda svar fick jag. ”En utomjording” stammade du. Det var första gången känslorna nådde fram till dig. Du försökte berätta för mig att du aldrig ville skada mig. Öga mot öga berättade du för mig om hur mycket du inte ville lämna mig. Händerna mina darrade, försökte att knäppa ihop dem så rädslan inombords inte skulle synas. Bitsår i läppen för att inte få ut ett skrik men smärtan gick inte att kontrollera, den måste ut! Alla sårande ord, meningar, som kom ut. Det gick inte att tänka innan allt slank ut, sanningar som var för sanna. Lämnade dig bara där med din förvandling, du brast sönder vid den bron. Iskallt lämnade jag dig där. Jag inser nu att jag begått ett enda stort misstag, jag måste hitta dig. Allt kommer bli bra ska du se Jag lovade dig att alltid vara vid din sida, så ska det stanna. Steg kom närmare mig, kan det vara du? jag vände mig om för att se ditt ansikte, vi möttes igen. Med ett skott i min hand och gevär i din kan det ske en förvandling men är båda beredda att lämna allt bakom oss för att en ska bli lycklig? ‘’Allt kommer bli okej.’’ Dina bruna ögon lyste svagt i rummet men dina ord lyste starkt, även om du manipulerade mig så ville jag du skulle bli säker. ‘’En alien och en människa hade ju inte slutat bra’’ var den enda rösten i mitt huvud, sen var allting bara svart och kallt. Alla våra minnen tillsammans är det enda som finns kvar nu.

Gränser mellan verkligheter

jag lättat och drog undan gardinen. Men där var ingen och återigen ökade min puls och jag nöp mig själv i armen för att se om jag drömde. Detta var inte sant, det kan det inte vara, tänkte jag med en skrikande röst i huvudet. Dörren slammade igen hårt och jag hoppade mot den för att försöka öppna dörren men den var låst. Fast var jag i ett rum som verkade vara besatt av djävulen han själv. Möbler började slängas emot mig och röster började skrika i mitt huvud. Jag kunde inte komma underfund med vad rösterna sa men i panik sprang jag in på toaletten och tryckte mig själv gråtande mot väggen. Förtvivlat började jag be till gud även fast jag inte var särskilt religiös. ”Han var den enda som kunde rädda mig nu” tänkte jag och till min förvåning upphörde eländet. Jag reste mig försiktigt upp och torkade tårarna som hade fallit. Jag måste klara det här, för Elis och för Lucas. Jag kunde inte förlora dem även fast de hade varit rätt taskiga mot mig. Mot min förmodan kände jag att jag skulle kunna göra allt för att hitta dem igen, de är ju trots allt mina bröder. Med målet i siktet så öppnade jag badrumsdörren och hamnade konstigt nog i korridoren igen.

Jasmine Ben Alaya (8k)

35. ORIENTERINGEN Jag hade aldrig sprungit så här fort i mitt liv även fast jag nästan inte såg någonting. Jag hörde den bakom mig kollade snabbt över axeln och fortsatte springa. Varelsens armar och ben var precis bakom mig. Skriket som hördes från den lät verkligen inte människolikt. Det var det läskigaste skriket jag någonsin har hört. Jag började att bli trött men sprang ändå för mitt liv och fortsätter djupare in den stora och mörka skogen. Mitt batteri på mobilen började ta slut och täckningen var helt borta. Ficklampan funkade ännu, men tiden var begränsad. När den slutade funka skulle jag inte längre se marken framför mig. Samma morgon vaknade jag och kunde knappt öppna ögonen. Det är onsdag morgon och klockan var tretton minuter över sju. Jag ville verkligen inte gå upp, för att det är idrott den första lektionen på dagen. Min mamma skrek på mig att stiga upp. Jag går ner för den knarrande trappan och säger hej till min familj och fixar frukost. Det blev bara en banan och ett glas vatten, eftersom jag har svårt att äta på morgonen. När jag svalt den sista tuggan går jag in på toaletten för att göra mig i ordning. Lite vax i mitt bruna hår gör att det ser skapligt ut. Jag borstade mina tänder, tog på mig idrottskläder och drog. Klockan var tio i åtta och jag skulle cykla till Gruvberget vilket ligger väldigt långt bort från Örnhova där jag bor. Det var kallt

ute och gräset fullt av frost. Som tur var hade jag en tjock vinterjacka som man nästan svettades i när det är kallt. När jag precis kommit fram var det fullt av elever på väg upp för berget. Jag tittade mig omkring och letade efter en skylt där det ska stå 8C på. Högt upp efter en jobbig backe stod min idrottslärare och kollade ner på klasslistan. Han prickade av en elev i min klass samtidigt som han delade ut kartor till några andra elever. När det var min tur att få en karta ropar han: -Isak, vilken karta skulle du vilja ha A,C, eller E karta!?” -Jag skulle vilja ha en A karta tack.” sa jag utmattad efter den långa cykelfärden. Jag tog kartan och börjar kolla vart jag skulle springa, det var sju, åtta, nio, tio, elva, tolv och tretton som skulle kontrolleras. Nu började jag jogga iväg och leta efter den första kontrollen, vilket jag trodde skulle vara jättelätt att finna.

Gränser mellan verkligheter

Under tiden jag joggade tänkte jag på något som folk har pratat om. De sa sig ha sett en stor konstig figur med väldigt långa ben och armar, som bar en kostym och att den var minst två och en halv meter. Detta gjorde mig nyfiken fast rädd. Men som tur var det morgon då, tänkte jag och kände mig lite lättad. En kvart senare var sju, åtta, och nio tagna och dem var väldigt jobbiga att ta för att sjuan var vid ett träsk, åttan vid en tät skog och nian på en liten klippa. Mina skor var helt genomblöta och mina kläder var fuktiga. Dessutom var min arm blodig från kontroll nio för jag hade halkat av klippan. Jag träffar på en i min klass och han undrade över kontroll åtta. Vi hade en likadan karta men jag ville inte säga exakt var men var tvungen att peka vilket håll det var för annars känner jag mig elak. Efter det var jag på väg att ta kontroll tio. Jag kollade kartan och den låg väldigt långt ifrån alla andra förutom kontroll elva. Det kändes som att jag skulle springa ett maraton, men det stämde inte. Jag hade bra kondition eftersom jag spelade fotboll och tränade med ett fotbollslag. Jag kollade på karta igen för att se noggrannare vad som var runt kontroll tio. Det var orangea sneda linjer. Jag visste att det var brant där de var svarta små streck men efter dem fanns det en orange liten prick som jag inte visste var det var. Jag hade inte sett dem orangea linjerna som föreställer berg när jag skulle dit. Det var väldigt högt uppe och jag undrade varför man skulle sätta en kontroll där uppe. Försiktigt klättrade jag upp och vågade inte titta ner för att jag var väldigt höjdrädd. Jag var nästan uppe men var tvungen att gå förbi för en smal gång. Till höger var berget och till vänster var det ett stup som var minst fem meter. Det var halt på gången och jag kände hur min fot började glida. Jag fick känslan av att jag skulle ramla ner för stupet men klarade mig. Jag var uppe på berget och kunde inte tro det. Där såg jag den orangea kontrollen och blev väldigt glad för nu var det bara tre kontroller kvar som skulle stämplas. Jag tar fram stämpeln och stämplade kontroll tio. Sen var det bara vägen ner och jag är som sagt väldigt höjdrädd. Som tur var tänkte jag för mig själv att om jag kan komma upp, så går det att komma ner och blev lite lugnare än innan. Jag kollade runt omkring mig, mot stigen, mot skogen och mot äng…. Där stod den. De långa benen, långa armarna, ansiktet, det helt vita ansiktet! Den kollade inte mot mig som tur var och ängen, där den stod, var 150 meter bort från mig. Pulsen ökade och jag började att få kalla kårar. Det var dags att klättra ner och springa tillbaka så snabbt som jag kunde för att varna alla lärare, tänkte jag för mig själv. Tog mig väldigt stressad ner till den smala gången. Jag skyndade mig på trots den hala vägen, tänkte jag. Jag tog ett djupt andetag och började gå snabbare. När jag kommit halvvägs halkade jag till och insågs att jag skulle ramla ner. Jag gled ner för berget och skrek det högsta jag kunde! Det var mörkt. Förvirrad tog jag mig upp och tittade mig omkring och såg trädtopparna och insåg att det var natt och att jag kvar i

skogen Då måste det betyda … Jag fick panik och ville skrika, men gjorde det inte. Varelsen skulle antagligen höra mig, tänkte jag. Den kanske hörde mig då jag gled ner för berget skrikandes tidigare idag. Jag kollade mig snabbt omkring och började se lite grann. Min mobil, den skulle man kunna använda för att ringa polisen. Tog snabbt upp den och ringde polisen och fick bara en signal innan någon telefonsvarare sa “Du kan inte nå det önskade numret, men du kan lämna ett med…” Jag la på, och kollade om täckningen fortfarande var kvar, och nej den var inte kvar. Minst tre gånger till försökte jag att ringa men samma röst kom till svar. Mina ben ville röra på sig och försiktigt med små steg tog jag mig framåt, och tog upp mobilen för jag fick en idé att jag kunde lysa med mobilen för att se. Tog snabbt fram mobilen och lyste. Jag stod på en stig och lyste omkring mig hela tiden. Det hade gått fem minuter då innan jag hittade en stig. Mitt mobilbatteri hade 27% och gick ner snabbt. Hastigt tog jag fram lampan och lyste ner i marken för att se vart stigen var. Stigen var på väg uppåt och gruset i marken gjorde så högt ljud så jag kände mig iakttagen. Jag kollade uppåt där stigen gick och det skulle jag ha gjort, för där stod den, med sina långa ben och armar. Konstiga ljud kom från den och den stod bara och tittade på mig. Den tittade rakt in i min själ. Jag började skrika och det gjorde den med. Jag sprang för mitt liv och har aldrig sprungit så här fort. Backen var ganska lång och jag var nära på att snubbla på en rot. Mobilen hade 11% och jag skrek på hjälp var tionde sekund. Den skrek ett omänskligt ljud som skrämde mig totalt. Snabbt tittade jag över axeln och den var ungefär två och en halv meter bakom mig. Ungefär i fem minuter hade jag sprungit och började att bli riktigt trött och fortfarande inte hittat en utgång. Sprang och sprang och sprang, men kom aldrig ut ur skogen. Det kändes som att jag har gått på den här vägen sen innan. Berget till vänster kändes som klippan där jag hade tagit kontroll nio på. Kontrollen var fortfarande uppsatt och hann bara kolla en sekund innan jag fortsatte skrika på hjälp. Mitt batteri var på en procent. Det var då jag hörde ett konstigt ljud, det lät som ett vattenfall och det var det. Jag hade kommit till en återvändsgränd. Vattenfallet var minst 25 meter. Jag kollade snabbt bakom mig och där kommer den, varelsen Slenderman. Han var ungefär fem meter ifrån mig och Slenderman skrek det där omänskliga skriket. Jag var riktigt höjdrädd men var tvungen att hoppa för att inte förlora mitt liv. Tre, två, ett.

Leo Sparrner (8c)

36. Tre meter lång Vattnet från det nyklippta och blöta gräset började bli kallare mot mina smalben, men jag hade inte tid att bry mig. Jag var mitt uppe i att leka med mina leksaker som jag fick på min nioårsdag precis innan jag åkte hemifrån. Mormor ropade att vi skulle dricka eftermiddagste. Jag skulle bara leka klart först, tänkte jag för mig själv. Jag var ju ändå snart klar. Precis när jag skulle lägga tillbaka dockorna i min lekväska så hörde jag en förvrängd och ovanligt mörk röst, som sa: ”Pow, pow, pow”. Det var svårt att förstå vart ljudet kom ifrån så jag började kolla runt efter ljudkällan. Efter jag nästan hade kollat runt ett helt varv så såg jag en stråhatt bakom mormor och morfars höga häck. Det var där ljudet kom ifrån! Av någon anledning kände jag mig lite obekväm. Sakta började hatten röra sig mot en springa i häcken. Jag anade ett ansikte och ju närmare vi båda kom mot hålet så såg jag en kvinnas ansikte. Vi fick ögonkontakt, även om blicken var obehaglig så kände jag mig inte rädd på något sätt. Hon var nästan

Jag gick in till mormor och morfar med min gräsiga kjol. Jag var väldigt förvirrad och tänkte att hon säkert hade styltor eller några slags enorma skor. Jag försökte förklara för dem men de brydde sig inte så mycket och såg mest besvikna ut över att jag hade smutsat ner min kjol. Men när jag nämnde det annorlunda ljudet så blev både som frusna till is och såg alldeles bleka ut. Mormor lyckades stamma ut: ”Hur lång var hon?”. Jag svarade att hon var lika lång som häcken. Morfar sprang ut för ett samtal. Jag försökte gå ut till honom men mormor tog mig förvånansvärt hårt i armen och sa: ”Lyssna väldigt noga!”. Det finns något här i byn som har tagit barn de senaste veckorna. Det ska vara en demon som är i form av en ovanligt lång dam som har en väldigt mörk röst och skrattar med ett konstigt ljud som låter: ”Pow, Pow, Pow. ”Alla som har sett monstret dör några dagar efter.” Det här gjorde mig livrädd. Jag var så liten att jag inte visste riktigt hur jag skulle men som tur var så var morfar redan på väg med hjälp. Ungefär tio minuter efter jag fick höra att jag skulle dö och det började forsa tårar kom morfar och en skruttig kort gammal dam in genom dörren. Damen kallades för K-san. Hon kollade mig rätt in ögonen med en seriös men ändå bekväm blick. Hon gick in och skickade upp oss alla till mitt rum. Mormor och morfar hjälpte henne att sätta upp tidningar som hade massor av antik runskrift på. Hon placerade också en skål med ris i varje hörn och en Buddha-staty i mitten av mitt rum. Alla förutom jag lämnade rummet och jag började redan känna mig ensam och rädd, så jag satt på Tv:n för att lugna ner mig själv. Till slut somnade jag med Tv:n på. Plötsligt vaknade jag kallsvettig utan att något hade hänt, däremot var inte Tv:n på. Ett dovt knackande började höras från fönstret, jag försökte intala mig att det bara var någon gren. Men knackandet fick mig att tappa förnuftet och jag började skrika så högt jag kunde men sedan sänktes det bara till ett litet snyftande och ett leende eftersom jag hörde morfars raspiga röst bakom dörren. Skuttande kom jag mot dörren men när jag kom fram till den var det något som inte kändes rätt, klockan var bara fem. Med snabba rörelser och hög puls kollade jag mig runt och såg att allt ris i skålarna var svart samtidigt som knackandet blev mer intensivt och hårt. Mitt i min dubbelcheck så började det ljudet som jag var mest rädd för komma: ”Pow, Pow, Pow”. Jag sprang till min säng och skrek tills det inte fanns någon luft eller energi kvar. Jag måste ha somnat eftersom jag inte minns något mer. Runt klockan nio vaknade jag igen och jag började gå mot och med den lilla kraften jag hade kvar. Jag öppnade dörren. Jag gick gråtande mot mormor och morfar som redan hade packat alla mina grejer. Vi åt inte ens frukost innan vi åkte till flygplatsen och de satt mig på nästa plan till Orlando. Vi sa hejdå och jag gick på planet själv. Flera år efter händelsen så blev min morfar väldigt sjuk. Han skrev i sitt testamente att jag var förbjuden att komma på hans begravning för att jag inte skulle åka tillbaka till Japan där demonen fanns. Det kändes overkligt att något slags monster skulle vara som en gräns för att vi skulle få träffas innan han dog. Jag visste att mormor inte skulle kunna klara sig länge efter morfar eftersom det visade sig att hon hade fått cancer. Den här gången skulle jag inte låta samma sak hända som hände när morfar var jättesjuk, så jag ringde mormor och sa att nu kommer jag vilket som. Till slut övertalade jag henne och la på.

37. Trench Hej, det här handlar om Zeek han är 12 år. Han är ifrån en stad som heter Waste land. Han lever med sin mamma, pappa och bror. Han är omtyckt och snäll. Han vågade göra saker som inte alla kunde göra. Han vågar hoppa mellan byggnader och berg. Han gillar att utforska världen och hitta nya saker. Speciellt djur och natur. Det fanns ett ställe i skogen som hette Trench. Folk som har gått dit har försvunnit. Ingen vet vad det finns där eller vem som kidnappar folk. Legender säger att det finns ett spöke som hanterar The Trench. Ingen har vågat att gå dit efter allt som hänt. Zeek är intresserad av att gå in och utforska stället. Men han ska inte gå själv såklart han måste ha kompani. Han ska hämta in sin bästa vän som heter Tarik. De har känt varandra sen dem var två i dagis. De känner varandra som de var bröder. Tarik är precis som Zeek han gillar att utforska. Nu hade de packat för resan. De hade packat sax, kniv, mat, ficklampa, telefon, GPS och dricka. Nu var det dags att gå. Det såg mörkt ut och inget ljus bröt igenom träden. Zeek gick och halkade på en trädgren. Han började blöda på armen. De hade inget plåster så han kunde bli infekterad. De gick in och sedan såg de en skugga som stod still, sedan sprang den iväg. Zeek och Tarik sprang efter skuggan, de hoppade över stenar och grenar tills skuggan hoppade i ett hål och de försökte stoppa den men ramlade ner i hålet. De svimmade. Zeek vaknade men såg ingenting. Det var kolsvart. Han kunde inte röra på benen det kändes som att någon knöt ihop ett rep runt bena. Zeek kände att någon var bredvid honom men han visste inte vem. Tarik viskade “Hallå? Är du här?” “Ja” sa Zeek. Zeek knöt bort repet och hjälpte Tarik upp. Det enda de såg var en öppen dörr i grottan. De tittade runt och såg skelett och trasiga tröjor. När de ville gå ut kom skuggan igen och stängde till dörren. De trodde att de skulle bli fria. De måste hitta en väg ut. De försökte sparka sönder dörren men det gick inte. Zeek försökte hitta hitta en nyckel till dörren. De hörde att någonting gick närmare dörren. Den öppnades och man hörde att dörren gnisslade. De kunde höra trappan. Dörren öppnades de såg en stor varelse vassa naglar och håriga ben. OJ! Det var en varulv. Medan han gick ner hörde man honom andas djupt. När han var nere tittade han på dem och sa “Varför kom ni hit?”. De stirrade tyst på honom. Tarik sa “Vi ville forska och titta vart alla personer har försvunnit”. Han tittade på dem och började skratta men svarade inte. Zeek och Tarik kände sig obekväma och började gå mot dörren men då sprang varulven efter dem. De började springa upp till dörren och försökte stänga in varulven men han var stark. De sprang ut. Varulven började hinna ifatt dem Tarik sprang allt var han orkade men ramlade på en gren, varulven började hoppa på honom. Han öppnade sin stora mun med vassa tänder. Men då kom Zeek med kniven och skar i varulvens öga. Varulven skrek av ilska. De började springa iväg. De började se solstrålarna och ljuset vid ingången där varningsskylten också satt. De tittade bakåt en sista gång och såg inte varulven men de såg rök. De gick ut och såg bilvägarna och nu är de fria. De hade tagit bilder i skogen på vad som fanns där inne. De gick hem och vilade.

Gränser mellan verkligheter

lika lång som häcken. Kvinnan började redan blekna ut bland husen med samma djupa ljud som hon närmade sig med.

Ziad Bassal (8b)

Jag fick en väldigt nostalgisk känsla och jag antog att det var för att jag skulle åka till Japan igen. Men när jag hörde ett bekant ljud fick det mig att tänka annorlunda om känslan: ”Pow, Pow, Pow!”.

Leon Lundin (8m)

38. Vem

39. Verklighet?

Alla har vi hört historier om spöken och overkliga saker, men jag har varit med om något jag aldrig kommer att glömma.

Det var en mörk och tyst höstdag. Vinden blåste fast träden var stilla. Inga människor var ute så här sent på kvällarna. Men ändå var jag aldrig ensam. Klockan 00:00 stod jag bredvid tågstationen. Jag hade precis kommit dit efter en lång arbetsdag. Plötsligt såg jag en gammal man precis framför entrén. Han var klädd i svart och såg inte bekant ut. Sedan gick han långsamt upp i rök. Jag visste inte hur jag skulle reagera så jag stod stilla. “Hjälp mig” hörde jag honom viska. Det gick en kall kåre genom hela min kropp. Var det en dröm eller var det verklighet?

Gränser mellan verkligheter

Det var en dag för nästan exakt två och ett halvt år sedan, jag och min kompis var ute i skogen för att plocka svamp. Vi satt där och plockade svamp i flera timmar, och mörkret föll. Jag hittade inte min telefon i någon av mina fickor, så jag gick runt en stund för att se vart jag hade tappat den men den var spårlöst borta. Så vi bestämde oss för att ringa till den, men vi hörde den ingenstans, vi ringde igen och då efter några signaler svarade någon. Personen andades tungt och harklade sig, “hallå” sa jag lite försiktigt, men då la personen på och det blev knäpptyst. Då hade nog någon hittat den på marken i alla fall, tänkte jag. Vi bestämde oss för att fortsätta gå genom den täta skogen, den var så tät så den nästan skymde hela himlen och vi hade gått så långt in i skogen att vi inte visste vart vi var eller vart vi hade kommit ifrån. Vi gick mot det håll som vi trodde att vi hade kommit ifrån men det visade sig vara helt fel håll för efter en stund öppnade sig skogen och det blev färre och färre träd och vi skymtade vatten en bit bort. Vi började bli väldigt trötta så vi bestämde oss för att gå mot vattnet i hopp om att vi skulle hitta några hus där vi kunde fråga om vi kunde stanna över natten. Nu var det så mörkt att vi nästan inte såg vart vi gick men vi fortsatte mot vattnet tills vi såg en röd liten stuga som såg ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst, men vi var så trötta att vi inte orkade gå längre så vi gick till stugan och knackade på. Ingen öppnade så vi kände på dörrhandtaget och märkte att det var upplåst, dörren knarrade när jag tryckte upp den med axeln, men den gick sakta upp. Stugan var tom, och i mitten fanns en bred säng vi tänkte att vi kunde sova i över natten. Det var kolsvart i stugan men när vi låg i sängen såg jag en tavla på andra sidan rummet, det var så mörkt så jag såg inte vad den föreställde men efter en stund skymtade jag ett ansikte som stirrade rakt mot oss. Jag rös till men vände mig mot väggen och lyckades somna efter en stund. När vi sen vaknade av det strålande ljuset kollade jag runt i rummet och insåg att det inte fanns någon tavla, allt som fanns var ett bord och massor av fönster. Jag ryste i hela kroppen av tanken att någon hade stått i fönstret och tittat på oss när vi sov. Så vi gick så fort som möjligt därifrån och hittade en smal grusväg, vi bestämde oss för att följa den tills vi kom ut på större vägar. Vi gick, vi gick så långt vi bara orkade tills vi hade kommit till en större väg där det körde bilar. Vi lyckades stanna en taxi som körde oss hem. När jag väl var hemma i min tomma lägenhet hittade jag min telefon på köksbordet. Hela jag ryste och allt hår på kroppen ställde sig upp, om min telefon låg inne i min lägenhet, vem hade då svarat? Hade det varit någon här inne medan vi var borta?

Emma Engstrand (8p)

Jag fortsatte gå längs gatan som om ingenting hade hänt. Det enda jag kunde tänka på var det jag hade sett framför mig. Efter ett par meter tog gatans trottoar slut. Så här såg det inte ut egentligen. Jag tittade bakom mig och så fanns det ingen tågstation kvar heller. Men det kan inte vara sant, eller? Jag tittade ner och insåg att jag inte längre stod kvar på gatan. Det är omöjligt tänkte jag för mig själv. Jag blinkade en gång och allting blev svart. Jag ropade efter hjälp och ljudet ekade inte. Det kändes som att jag befann mig i ett mörkt rum som aldrig tog slut. Jag sprang och kom ingen vart... “Varför lät du mig dö?”, hörde jag någon fråga ilsket bakom mig. Jag vände mig genast om och såg att det var mannen som var klädd i svart. Jag svarade honom inte. Jag såg verkligen hur ledsen han blev. Jag var fortfarande chockad och sade ingenting. Sedan tog mannen ett steg bakåt efter varje sekund som gick. Till slut smälte hans kappa och hatt in i mörkret och han försvann. Allt detta hade hänt på knappt en minut. Jag satte mig ner på marken, som kändes som ett kallt golv, och funderade på varför det här hände just mig. Fanns det en väg ut? Fanns det något hopp? Var jag död? Alla dessa frågor snurrade i mitt huvud. Sedan följde en lång tystnad och jag blundade… Plötsligt befann jag mig på samma tågstation igen. Men nu så var det morgon. Gula löv föll ner från träden och det kryllade med människor. I den stora folkmassan såg jag mannen klädd i svart. Han stirrade på mig och steg på tåget som kom. Allting kändes som om det var på riktigt. Jag började gå hemåt. Under vägen hem hade jag den där oron att någonting skulle hända. Efter tio minuter var jag hemma. Allting verkade som vanligt men det var något som inte stämde. Det var inte mannen jag kom att tänka på utan det var mycket värre än så. Jag hade en stark känsla att det var så. Men jag visste inte ens vad.

Emil Miettinen (8j)

40. Ögat försvinner Jag står där framför den väldiga dörren. Det är en imponerande dörr! En sådan där dörr som lockar människor att öppna, för att se vad som finns innanför. Jag står där framför dörren. Det liksom ryser inom mig. Jag kan inte föreställa mig om det jag kommer att få se är magnifikt, vackert, skrämmande eller läskigt. Långsamt ser jag i drömmen hur jag höjer min hand och lägger den på dörrhandtaget. Jag trycker långsamt ned det tunga handtaget och får ta i med full kraft för att få den stora dörren att öppna sig. Långsamt öppnas dörren. Det gnisslar i de svarta, vackert smidda gångjärnen när dörren glider på dem och öppnar sig allt mer. Ett starkt ljussken syns i den växande dörröppningen.

Godisskålen lockar mer och mer. Jag kan inte släppa den med blicken. Det går liksom inte att undvika det smaskiga som ligger och lyser mot mig där i skålen. En gång till spanar jag ut över rummet, om det skulle finnas någon där. Jag vill ju inte att någon som helst ska få syn på mig där jag är eller om jag tar mig in i rummet. Godissuget ökar allt mer. Det går inte att undvika. Snabbt tar jag beslutet. Det tar ju bara några sekunder. Fram till bordet med skålen i mitten. Ta tag i skålen och sedan lika fort tillbaka. Jag släpper dörrhandtaget och springer blixtsnabbt fram över det mörka trägolvet, rakt mot bordet. Fort som en pil är jag framme vid bordet. Mina händer tar tag i skålen på varsin sida.

Gränser mellan verkligheter

Det jag ser är ett rum. Inte ett så väldigt stort rum, men ett rum. Jag ser en soffa. Det är en röd soffa för två personer. I mitten av salen står ett fyrkantigt bord med tjocka ben. Bordet ser nytt ut. Mitt på bordet stod en glasskål full med godis. Jag vrider på huvudet, fortfarande med ett stadigt tag om dörrhandtaget och tittar efter om det finns någon i rummet.

Då händer det. Den stora dörren, där jag nyss stod, slår igen med en kraftig ihålig smäll och det blir helt svart och mörkt i rummet. Jag knackar på dörren men inget hör mig, Det enda jag hör är min röst i denna hall. Tills jag i ett ögonblick hör en röst liknar min mammas som säger: ”Vakna, du måste gå till skolan, du kommer att komma för sent.” Även nu försöker jag förstå betydelsen av den drömmen, men även om jag försöker kan jag inte förstå någonting.

Mohamed Yassine Feddaoui (8p)

Kärlekens- och vänskapens gränser

MÄNNISKOR UTAN GRÄNSER

1. 5000 volt och en rosa himmel Han höll handen runt min midja, tryckte mig mot sig och såg rakt in i mina ögon. Hans blåa vackra ögon tittade rakt in i mina. Det borrade in sig i själen och det pirrade i hela kroppen. Jag hade en armé av fjärilar som snurrade runt i magen, de ville bara hoppa ut och visa all min lycka. Men jag visste att jag behövde spela lugn, som om jag visste exakt hur allt skulle gå till. Men det visste jag ju inte. *** -Vill du ha skjuts till den där killen, Lucy? ropade mamma från köket hemma. -Ja gärna, svarade jag.

Kärlekens- och vänskapens gränser

-Okej, vi åker nu! Snabbt skyndade jag att sätta på mig mascara och lite läppglans, tittade mig i spegeln för hundrade gången och sprang ut till hallen. Jag satte på mig mina halvt smutsiga Vans-skor, drog på mig min gråa vindjacka från Nike och låste dörren. I bilen kändes pirret, den där känslan man får så det nästan gör ont i magen av nervositet. Efter sex minuter av att åka genom stadens alla kvarter till den andra sidan såg jag honom. Han stod utanför sitt hus med håret flygande från sida till sida av vinden och hans läppar log mot mig. -Han ser väldigt söt ut, ha det så kul nu, sa mamma och log mot mig. Jag klev ut och han mötte mig precis vid deras tomts början, gav mig en kram och sa hej. Nu visste jag inte riktigt vad jag skulle säga och hur jag skulle vara, det var ju första gången vi träffades på riktigt. Bara han och jag. Noah och Lucy. Han visste säkert exakt vad man skulle göra. Han har säkert gjort detta ett dussin gånger, han var ju trots allt en av skolans typ mest populära och eftertraktade kille.

-Fryser du? frågade han med den skakiga rösten han hade. Jag nickade och mina mungipor drogs upp i ett osäkert litet leende. -Här, ta min jacka. Jag är ganska varm ändå, sa han. -Okej. Jag sträckte ut armen och tog emot hans jacka. Den var svart med en fluffig luva och väldigt för stor för mig. Han hjälpte mig att sätta in ena armen i jackan och släppte sedan taget om den. Han var lång, säkert 180 centimeter åtminstone till skillnad från mig som bara var 160 centimeter, så jackan hängde ner över mina ben som en kort klänning. -Du är otroligt vacker Lucy, sa han och tog ett steg närmare. Han höll handen runt min midja, tryckte mig mot sig och såg rakt in i mina ögon. Hans blåa vackra ögon tittade rakt in i mina. Det borrade in sig i själen och det pirrade i hela kroppen. Jag hade en arme av fjärilar som snurrade runt i magen, de ville bara hoppa ut och visa all min lycka. Jag tittade uppåt, mot honom och hans blå ögon. Mina tankar stannade kvar i endast det där ögonblicket, inget annat cirkulerade i min hjärna. Det var hans blåa ögon och mina bruna som det kretsade kring, våra rödrosiga kinder, våra andetag av varm luft, våra kalla och skakiga läppar, våra kroppar som pressades mot varandra och hans beröring längs min kind när han skulle sätta mitt hår bakom örat. Hela jag pirrade, det var nu det hände. Hans kropp lutades över mot min, våra nästippar snuddade försiktigt vid varandra. Hans läppar sökte sig mot mina. Det gnistrade när de möttes. Vi andades varandras luft. Jag fylldes av honom och hela hans väsen via min mun, mina lungor och ut i varje kroppsdel av mig. Vi var så nära att det var meningslöst att fortsätta titta. Jag stängde ögonen och bara fastnade i ögonblicket. Inget annat fanns. Det var som 5000 volt mellan oss två. Som om det var fullt med elektricitet som sprakade och blixtrade likt fyrverkerier.

Han frågade om vi skulle cykla till grillkiosken och köpa pommes. Jag nickade som svar. Det kändes lite töntigt men han verkade inte bry sig för han drog fram en helt ny vit Monark och satte sig redo att åka, utan hjälm och allt.

Men det tog slut. Det var det. Vi cyklade iväg tillbaka mot hans hus där mamma satt och väntade i bilen. Jag kramade om honom och gick mot bilen. Under mina lätta steg vände jag blicken bakåt, men han hade redan gått.

-Kommer du? frågade han.

Jag hörde inte av honom under hela kvällen, inte under morgondagen, inte under dagen efter det. Jag mötte honom inte i skolan, såg honom aldrig på träningen och vi träffades inte på bussen eller stan. Dagar gick, veckor gick, en månad gick. Det jag kände var hemskt, mitt hjärta var sprucket och i tusentals skärvor. Mina ögon var röda och svullna efter alla kvällar det runnit floder ur mina ögon. Och det var ingen som hade frågat om honom, inte ens mamma sa ett enda ord om honom.

Jag tog ett par snabba steg mot honom och satte mig på pakethållaren. Han tog tag i mina händer och lade dem runt sin midja, jag tog tag lite hårdare för att inte ramla av när han började trampa. Väl framme vid kiosken hoppade vi snabbt av och han gick in och köpte en pommes med ketchup. Vi satte oss ute på bänken och åt, vi skrattade och all nervositet försvann, det var precis som i en dröm. Tiden flög förbi och solen gick ner bakom träden. -Följ med mig, vi ska cykla till ett ställe, sade han och tog tag i min hand. Himlen var alldeles rosa. Det var en fuktig äng någonstans utanför stan, men fortfarande fanns en liten skymt av solen som steg upp bakom träden som kunde hålla kvar ljuset. En skakning drog genom hela min kropp, en sån där skakning som jag får ibland när jag blir nervös. Jag satt bara och tittade rakt fram ut över vattnet tills jag kände att en arm lades över min axel. Jag vände blicken mot honom, han satt och log. Vi satt och pratade på den där ängen länge. Men ändå kändes det som om allt skyndade förbi från den stunden att våra blickar möttes. Till slut hade solen gått ner och månen var på väg upp. Så det enda ljus vi hade kvar var månens sken som speglade sig i vattnet. Han sa att vi borde gå mot cykeln och sträckte ut sin varma hand mot min. Jag greppade ett fast grepp om den och drogs uppåt. Vi småpratade lite när vi var på väg till cykeln innan jag till slut flyttade min blick mot marken, jag skakade, igen. Jag vet inte om det var på grund av min nervositet nu eller att jag stod utomhus en kall höstkväll i början av oktober i bara en tunn jacka.

Han stannade och följde hela min kropp med blicken, nerifrån och uppåt.

En månad efter den där kvällen med en rosa himmel tog jag min rostiga cykel och cyklade mot hans hus på andra sidan stan. Nu klarade jag inte av att inte kunna se honom mer, jag behövde bara få se honom för en sekund. Men utanför huset fanns ingen bil, inga cyklar, ingenting. Det såg alldeles öde ut, mossan växte längs väggarna och fasaden som var alldeles smutsig och sprucken, nästan som om ingen bott där på flera årtionden. Att knacka på kändes onödigt. Huset såg helt öde ut. Jag berättade inte det jag sett för någon och ingen frågade mig om det heller. Ännu fler dagar gick, fler veckor gick, en månad till gick. Jag var fortfarande sprucken, uti i tusentals spruckna skärvor som låg utkastade över ett helt fält, helt omöjligt att sätta ihop igen. Långt inombords i en liten vrå inuti mig visste jag att han hade funnits, att han inte var overklig, han fanns. För känslan jag fick när han kysste mina läppar, hans beröring längs min kind, hans vidröring längs min midja, hans andetag mot mina, hans ögon som var så vackra att jag lärde mig varje nyans och varje liten fläck i dem. Varje liten prick som var så betydelsefull, som om de sa mig så mycket mer än ett mönster i hans ögon. Det var verkligt, det visste jag, det kände jag.

”Kan du träffas?” Mitt hjärta hoppar över tusen slag. Jag rör mig inte, inte ens en inandning drar igenom mig. Jag svarar med ett kort diskret JA, inget mer. Nu bultar inte mitt hjärta som förra gången jag fick ett sms av honom, det pirrar inte inom mig och det är inga fjärilar som vill hoppa ut ur mig. Mitt hjärta är sprucket i tusentals bitar och det är omöjligt att sätta ihop det igen. Det vet jag iallafall säkert, oavsett hur perfekt den där kvällen hade varit. *** Månader har gått sen den himmelrosa kvällen som bara var perfekt och trots att vi träffades där på ängen för några dagar sedan kunde jag inte berätta allt detta för dig. Jag klarade inte av det, det skulle ha gjort för ont. Men jag ska förklara, hur jag känner. Just nu. Precis i den här sekunden. För dig, det är nu som du kommer förstå. Jag möter aldrig din blick längre, jag möter dig. Endast dig. Inte din blick som kastar mig ner i ett hav av kärlek så att jag har svårt att bara hålla balansen. Inte dina läppar som kysser mina, din beröring längs min kind, din vidröring längs min midja, dina andetag mot mina, dina ögon som är så vackra att jag lärde mig varje nyans och varje liten fläck i dem. Varje liten prick som är så betydelsefull, som om de säger mig så mycket mer än bara ett mönster i dina ögon. Det finns inte kvar. Även de gångerna som jag kastar en blick mot dig ser du bara igenom mig, som om jag är ett moln av dimma. Som om jag inte finns längre, jag är bara något bortglömt. Något som du lagt längst bak och i den mörkaste delen av din hjärna för att aldrig kunna hitta det och ta fram det igen. När jag möter dig i skolan, på dina träningar, i mataffären, på stan, i bussen så gör mitt hjärta ont. Det finns inget pirr, inga fjärilar som bara vill hoppa ut av lycka, inget lyckorus, inget snabbt och hårt bultande hjärta som håller på att explodera. Det finns ingen elektricitet mellan oss, ingenting som betyder något. Om du talar sanning och verkligen inte kan berätta varför du varit alldeles spårlöst försvunnen under alla dessa veckor. Även om jag bett dig från hela mitt spruckna hjärta att bara berätta varför. Så finns det inget jag kan göra. Du har sårat mig, så som ingen annan någonsin gjort. Ändå finns det något kvar som jag känner för dig. Men jag måste låta dig gå om det är det här du vill, om det verkligen är detta som du känner för mig, eller snarare inte känner. Om du ska säga något så säg det, om du vill ha mig så säg det nu Noah. /Med kärlek Lucy Murray. 17 december Tårarna rinner ner längs mina kinder när jag till slut släpper pennan och riktar blicken ut genom mitt fönster på den fjärde våningen. Vädret är kallt men det är fortfarande en liten skymt av solen som syns bakom träden som kan hålla kvar ljuset. Fönstret är fuktigt och dropparna rinner som tårar längs sidorna på utsidan. Det gör precis lika ont som jag har förväntat mig ändå värker det i bröstet. Med handen torkar jag mina kinder och under ögonen för att min mascara inte ska förstöras. Jag tar tag i pappret fullt med skrivna ord som beskriver alla mina djupaste känslor för honom och viker ihop det. Jag tänker en sista, hundrade gång, om det verkligen är så här som jag känner för honom. Även om mina tankar snurrar runt är beslutet taget. Jag kommer ge honom brevet. Jag måste ge honom brevet. Oavsett hur ont det gör och hur ont det kommer göra. Oavsett om jag krossar mig själv i tusentals fler skärvor. Jag stoppar ner pappret i kuvertet och slickar på den illasmakande kanten. Drar med fingret för att limma igen det. Jag lyfter min penna där udden nu är nedslipad och trubbig. Pennan skriver först ett T på mitten av pappret och fortsätter tills det står: Till Noah Kavinsky.

Lova Pardeby (8l)

2. ALLT KAN ÄNDRAS ÖVER EN NATT Asså, jag har fan fått nog nu! Det räcker! Jag har gått ut skolan för ett år sen. Meningen var att du och jag Nicklas skulle skaffa oss ett bra och roligt liv ihop. Men det är det sista vi har just nu. Jag går till jobbet och sliter för att vi ska kunna betala räkningar och försörja oss, sen när jag kommer hem sitter du här med dina kompisar och dricker. Om exakt två veckor fyller jag 22 år och DU Nicklas har nyss fyllt 24 år. Jag trodde du visste hur man beter sig. Jag skulle behöva ha hjälp med att planera allt som har med festen att göra som vi ska hålla på café Opera om exakt tre och en halv vecka. Och det enda vi har planerat hittills är datumet. -Jag går och lägger mig nu för ska upp jättetidigt imorgon. Godnatt!

Dagen efter. Agnes har gått upp och skrivit en lapp som hon lägger på köksbänken. Jag har gått till jobbet nu och under tiden vill jag att du ska städa hemma och ta bort alla burkar och åka och panta dem. Vill att det ska se fint ut när jag kommer hem. Och det skulle vara bra om du kan skriva till några som du skulle vilja bjuda på festen och lappen som jag har skrivit några gäster på ligger på det runda köksbordet.

Några timmar senare. Agnes har precis slutat och ska åka hem. Men först bestämmer hon sig för att ringa Nicklas, för att se om han har gjort det han skulle. -Hej, sa Agnes. -Hej, sa Nicklas.

Kärlekens- och vänskapens gränser

En kväll många veckor efter den himmelrosa kvällen vibrerar det, ett sms.

-Har du städat och bjudit några? sa Agnes. -Ja, jag har städat och skrivit ner runt fem personer jag skulle vilja bjuda hittills, sa Nicklas. -Bara, sa Agnes. -Ja, för jag tänkte på det du sa att jag bara sitter här och dricker med mina kompisar. Så jag har tänkt igenom hur jag är och på hur vi har det du och jag. Och nu har jag kommit fram till det att jag ska sluta dricka såsom förut och hänga med dem. För att jag vill hellre ha dig än dem, sa Nicklas. -Vad bra att du har insett det nu. Vi kan prata mera om detta när jag kommer hem, sa Agnes. -När kommer du hem då? sa Nicklas. -Jag ska ta och gå till bilen nu, sa Agnes. Medan Agnes går till sin bil så tänker hon på om hon ska göra slut med Niklas. För hon har börjat tappat känslorna för honom, men efter det här så vet hon inte om hon fortfarande gillar honom. Men om hon gör slut så kommer inte festen att bli av för hon kommer att vara ledsen. Om hon gör slut så behövs pengarna till en ny lägenhet. Hon står inför ett jättestort val nu. Hon hoppar in i sin bil och börjar prata för sig själv. Asså, jag vet inte vad jag ska göra jag gillar honom fortfarande men det känns inte som i början, allt känns konstigt nu… Efter att Agnes har tänkt och pratat en stund för sig själv så brister hon i gråt. Hon sitter i bilen ungefär i en kvart innan hon bestämmer sig för att åka hem. Hon kör upp ur garaget och styr hemåt. När hon nu har kommit hem så springer hon uppför alla fem trapporna och rusar in i lägenheten. Hon springer och kramar Nicklas och började störtböla. -Vad har hänt, frågar Nicklas.

-Jag skulle aldrig varit så hård mot dig som jag var igår, säger hon medan hon gråter.

är framme, byter hon snabbt ut sin dator mot skolsaker och går till lektionen.

-Det gör inget, jag förtjänade det som jag har betett mig mot dig, sa Nicklas.

Efter några timmar är skoldagen över, de flesta elever skulle nog gått hem men inte Liza, hon stannar kvar ytterligare några timmar. Hon går till samma ställe i biblioteket, hon börjar med att göra klart SO-uppgiften om andra världskriget, sedan gör hon sin grej med artikeln. Det går framåt och hon har alltid kontakt med den ansvariga från tidningen så att artikeln blir bra och fångar så många människors uppmärksamhet som möjligt.

Hon svarade inte, hon bara grät. -Om du inte skulle gjort så, så skulle jag inte insett hur jag var mot dig, sa Nicklas. -Vi struntar i detta nu och tänker positivt att vi har löst allt nu, sa Nicklas

Tre veckor senare. De är på café Opera och Agnes känner sig nykär igen. Nicklas hade precis friat till henne och hon kunde inte vara mera lycklig än nu. Allt som hade börjat så fel för tre och en halv vecka sedan hade de glömt bort nu.

Liza Falkholt 8i

Efter ungefär en timme hör Liza hur dörren till biblioteket öppnas och stängs försiktigt, någon kommer in med lätta steg. Liza tror att det är en lärare, för det är väldigt osannolikt att en elev skulle vara kvar nu, tänker Liza. Hon tänker inte så mycket på det utan fortsätter med sitt skrivande. Stegen kommer närmare och närmare, Liza vänder sig om och där står det en medellång tjej, inte längre än Liza, som ser ut att vara i hennes egen ålder. Tjejen har svart, kort hår, vinröd tröja och svarta jeans. Liza känner igen henne, de har säkert mötts i korridoren, tänker hon.

Kärlekens- och vänskapens gränser

“Hej” säger tjejen lite förvånat. “Jag visste inte att någon skulle vara här, trodde liksom att alla skulle ha gått hem. Kan jag sitta här?” frågar hon och pekar på stolen bredvid Lizas.

3. Artikeln Det är en vanlig dag i skolan, men Liza är inte som hon brukar vara. Hon går igenom porten in till skolan, går upp en våning och rakt mot sitt skåp, hämtar sina grejer, ser de hon brukar vara med. Hon har bestämt sig. Hon kommer inte låta sina “vänner” i skolan, de som inte tror på henne, de som tänker att hon inte är något speciellt, hindra henne från att göra som hon vill i framtiden. Hon klarar sig utan dem. Liza har på sig en grå tjocktröja, sin favorit som ger henne självförtroende, svarta jeans och vita sneakers. Hon ser i ögonvrån att läraren öppnar dörren till klassrummet till höger om henne och första lektionen ska börja. Liza är bara 16 år men vet redan vad hon ska göra i framtiden. Hon ska bli en journalist, som sin pappa, men hon vet att hon måste kämpa för det. Hon har fått frågan att skriva en artikel till en tidning om natur och miljö och försöka få andra människor att bry sig mer. Liza älskar naturen så hon tänker att det kommer att bli lätt att få människor att bli mer medvetna och engagerade. Liza vet hur man skriver artiklar, hennes pappa har lärt henne. När hon var liten skrev hon artiklar på låtsas och små noveller. Ibland hjälper hon till med att skriva artiklar till lokaltidningen. Alla säger att det är de bästa artiklarna, det är där personen som ansvarar för tidningen har hittat Liza. Efter första lektionen är det 30 minuter lång rast, vissa i Lizas klass går ut och spelar fotboll, andra sätter sig i cafeterian. Eftersom första lektionen är på andra våningen så går oftast alla ner en våning. Det brukar Liza och hennes “vänner” också göra, de brukar sitta i cafeterian. Den här gången går Liza direkt till biblioteket för att jobba på sin artikel, de andra tjejerna bryr sig inte utan går direkt till cafeterian. Liza vet att de aldrig skulle fråga om det har hänt något när hon går för sig själv, det har de aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Biblioteket är stort, mörka väggar, många böcker som står strukturerat på höga bokhyllor. Det finns små, runda bord lite överallt i biblioteket. Längst in finns det ett bord där ingen går för att ingen vet att det finns, där har Liza satt sig och hon vet att ingen kommer att störa henne. Liza skriver så mycket att hon nästan glömmer bort att nästa lektion börjar om mindre än fem minuter, hon packar ihop sina saker och börjar småspringa mot sitt skåp på andra våningen. När hon väl

“Visst” säger Liza lika förvånat. “Jag heter Alice, förresten”, säger hon med ett litet leende. “Jag heter Liza. Vad gör du här? Jag menar eftersom att det är sent” säger Liza och fortsätter kolla på tjejen som heter Alice. “Jag jobbar med ett projekt och här kan jag vara utan att bli störd”, säger Alice lite hemlighetsfullt. “Jag håller med.” Liza berättar lite om artikeln för Alice som också berättar om sitt projekt om en ficklampa som kan tändas med hjälp av kroppsvärme. De pratar en stund om allt möjligt och kommer bra överens. Liza får mer energi av att prata med Alice men återgår till slut till sitt skrivande, likaså Alice. Liza blir klar med artikeln och skickar in den och hon känner en lättnad och är stolt och nöjd. “Jag måste gå nu. Vi ses!”, säger Liza med ett leende samtidigt som hon går ut ur biblioteket. Nästa dag möts Liza och Alice i korridoren. De hälsar och pratar en liten stund. Liza känner hur hennes humör blir bättre och ångesten hon får varje morgon försvinner. Det är flera som hälsar och säger att artikeln blev jättebra. Hon visste inte att de redan hade publicerat den. Liza får ett SMS från tidningen om att de kommer och hämtar henne för att fira att artikeln blev så bra, de har redan fixat så att hon kan gå från skolan. Liza känner sig jätteglad och hon har jätteroligt med de andra från tidningen. Hon känner att hon har lättare att prata med dem än vad hon har med dem i skolan. Hon har hittat sin grej nu, hon behöver inte de andra, det har hon aldrig gjort.

Elin Persson (8n)

Vi skulle gå ut på tomten och fixa i ordning allt inför vintern och bredvid staket mellan oss och vår granne låg det en stor lövhög. Vi undrade vem som hade lagt den där men vi hade ingen aning. Dagen efter hade den bara blivit större och dom följande dagarna så fortsatte den att växa…. Jag heter Ann-Mari och är 66 år och min man heter Lennart och är 68 år och vi bor i Stockholms skärgård. Vi har ett stort vitt hus med stor havstomt. Våra barnbarn är på väg hem till oss. Det är höstlov för våra barnbarn och de skulle sova hos oss under halloween. Vi skulle ha lite halloweenmys med alla barnbarn det skulle få gå och leta efter godis och jag skulle göra lite läskig halloween-mat. När alla hade kommit så fikade vi, jag hade gjort bullar och Lennart hade bakat chokladbollar. Vi har sex barnbarn, de är Astrid sex år, Saga fyra år, Walter två år, Stella fyra år, Nils fem år och Vincent tre år. Astrid och Saga är syskon, Walter och Stella är syskon och Nils och Vincent är syskon. Vi alla ska sova i källaren i vårt gästrum jag och Lennart har bäddat på hela golvet med madrasser, kuddar och täcken. Efter fikat så tänkte vi att vi skulle kratta löv på vår baksida. Vi hade varit och köpt små barnkrattor till alla barn. Så nu gjorde vi stora lövhögar och hoppade i dem sen när vi hade hoppat i dem så la vi dem på komposten. Efter lövkrattandet så gick vi in och gjorde varm choklad med vispgrädde och spelade Memory. Sen så tittade barnen på Bolibompa och jag gjorde mat vi, skulle äta hemmagjord pizza. Barnen fick välja vad de ville ha på pizzan Astrid hade skinka, svamp, ost, Saga hade skinka och ost de hade Walter, Stella, Nils och Vincent också. Efter maten så byggde vi en koja i källaren sen tittade vi på Idol och åt chips i kojan. Walter somnade först sen somnade Vincent och efter det så somnade alla de andra förutom Astrid. Astrid var rastlös och hon ville baka. Hon frågade mig om vi kunde baka och jag sa “Ja självklart, vi kan baka nåt som har med halloween att göra”. Astrid blev glad och sprang till köket. Jag kom efter. Jag frågade vad Astrid ville baka, hon ville baka en spöktårta. Botten skulle vara gjord av chokladbollssmet och sen skulle det vara vit marsipan och chokladögon. Vi satte igång och gjorde chokladbollssmeten, sen så formade vi smeten till ett spöke och la på ett vitt marsipantäcke och till sist så målade vi dit ögon med smält choklad. Därefter så satte vi tårtan i kylen och gick till soffan och där låg Lennart och snarkade, han hade somnat. Astrid gick och la sig i källaren, hon somnade direkt.

Dagen efter så var det halloween och vi skulle klä ut oss. Vi började med att äta frukost framför teven. Efter det så tog vi på oss vanliga kläder och vi började pynta, vi satte upp spöken och fladdermöss i taket. Jag hade varit och köpt fem pumpor som jag tänkte att vi skulle karva i. Jag, Walter och Vincent skulle hjälpas åt att karva en pumpa och resten av barnen fick varsin liten pumpa. Vi började karva i pumporna och alla fick en varsin kniv som inte var så vassa men Saga råkade skära sig ändå på fingret men det gick bra, hon blev lite ledsen men jag tröstade och plåstra om henne. Medan vi karva i pumporna så gick Lennart över till grannen Inger och frågade om det var hon som hade lagt den stora lövhögen på våra tomt och Inger sa nej och Lennart frågade om hon visste vem det var som hade lagt den där men hon sa att hon hade krattat upp löv dagen innan och lagt det i hennes skottkärra men idag när hon skulle gå och tömma den på komposten så var löven borta och skottkärran stod vid staketet bredvid vår tomt och där hade hon inte ställt den igår. Vi tyckte det var mycket konstigt men vi visste ingenting. Lennart gick hem och började kratta upp löven och lägga det på komposten. Klockan var 16.00 och jag tänkte att jag skulle börja klä ut barnen Astrid och Saga ville vara häxor, Stella och Vincent ville vara fladdermöss, Walter skulle var en pumpa och Nils skulle vara en varulv. Jag tänkte vara en häxa och Lennart en zombie. När alla hade klätt på sig sina halloweenkläder så tänkte jag börja med maten. Jag tänkte att jag skulle göra korvfingrar så först delade jag korven på mitten sen så skar jag bort en liten bit på kanten av korven och sen satte jag en halv mandel längst ut som skulle se ut som en nagel. Sen så hade jag värmt pommes till maten och vi skulle ha lite vampyrblod (ketchup) till maten. Nu var maten klar och vi tänkte äta. Barnen blev lite rädda för fingrarna men de tyckte att de såg roliga ut. Lennart hade köpt läsk (vira blåtira). Efter maten så skulle vi gå ut och leta efter godis. Vi tog på oss våra jackor och sen gick vi ut och letade. Vi hade ficklampor som vi lyste med för att Lennart hade hängt upp reflexer som vi skulle följa så att vi hittade godiset. Lennart hade klätt ut sig till ett spöke, så att han skulle spöka. Lennart gick ut lite i förväg och då såg han någon som kastade över löv på vår tomt. Han gick dit och tittade vem det var och det var Inger vår granne. Det såg ut som att hon sov men hon var ändå ute och kastade över löv. Och där gick gränsen och Lennart gick fram till henne och röt till och frågade vad hon höll på med. Hon sa “Jag lägger löven på komposten” och nu såg han att hon gick i sömnen och han ledde henne in till sig. Lennart tänkte att vi skulle få prata om det i morgon.

Morgonen därpå så gjorde vi frukost. Vi tog fram bröd, smör, pålägg, marmelad, grönsaker med mera. Vi gjorde varm choklad också. Efter frukosten så tänkte vi gå på bio. Vi tänkte gå på Hotell Transylvanien. När vi hade dukat undan frukosten så bokade Lennart 8 stycken platser kl. 16.00 på hotell Transylvanien och jag klädde på barnen. När alla var klädda så satte vi oss i bilen och åkte till Busiz för vi tänkte att vi kunde vara där innan bion och så skulle vi kunna äta lunch där innan vi skulle gå på bion. Vi köpte pannkakor och barnen lekte för fullt sen blev de trötta och då var det lagom att gå in till bion, bion låg alldeles bredvid Busiz, så vi kunde gå dit.

Lennart ställde sig bakom vår stora ek. Och de kom närmare och närmare för varje sekund som gick. Och till slut kom de fram till eken och där stod Lennart med en stor ICA-påse med små godispåsar i. De blev lite rädda för honom men sen så såg de att det bara var morfar och då blev de glada och fick varsin liten godispåse.

Innan vi gick in till bion så köpte vi varsin liten popcorn till alla förutom till Walter han fick äppelbitar, jordgubbar, hallon och blåbär som jag hade skurit upp hemma och lagt i en burk som han fick inne på bion. När bion var slut så frågade jag om barnen tyckte den var bra och alla var superglada och tyckte att den var jättebra. Vi gick och satte oss i bilen och åkte till Ica Maxi för att jag skulle handla lite och barnen ville ha lite chips. Sen satte vi oss i bilen och åkte hem.

Hon kom lite senare på dagen och vi tänkte prata om att hon går i sömnen och kastar över löv på vår tomt och det blir vi tokiga på. Hon ursäktade sig för lövkastandet men hon kunde inte rå för det. Det bara blir så för hon går ju i sömnen. Men då kom Lennart på en lysande ide att man kunde sätta en hasp lite högre upp på dörren så att när hon går i sömnen så öppnar hon bara det vanliga låset och sen så kommer hon inte kunna gå ut eftersom dörren har en hasp lite högre upp.

När vi körde in på vår uppfart så låg det något jättestort på vår tomt. Lennart frågade mig vad det var och jag såg inte vad det var. Vi gick ut och tittade det var en jättestor lövhög. Vi vet inte vem som hade lagt den där för att vi hade ju krattat upp alla löv dagen innan

Kärlekens- och vänskapens gränser

4. BUS ELLER GODIS

och vi hade lagt löven på komposten. Vi struntade i den just då och gick in och gjorde mat, vi skulle äta tacos.

Efter letandet så gick vi in och tittade på tv och sen så gick vi och la oss och sov. Dagen efter så skulle barnen åka hem och deras mammor (våra barn) kom och hämtade dem efter frukosten. Sen när de hade åkt så gick Lennart över till Inger och frågade om hon ville komma över på en kopp kaffe och det ville hon gärna.

Efter fikat så gick vi hem till Inger och borrade fast en hasp på dörren sen gick vi hem och gjorde mat. Vilken vecka det hade varit.

Ida Regner (8c) 95

5. De blåa ögonen Det finns väldigt många gränser för allting, både vänskap och förhållanden mellan alla slags människor. Det finns en viktig sak som alla måste tänka på, det är att alltid tänka innan man gör nåt, om man ska göra nåt kan man ju tänka, kan det där blir fel och kan någon ta illa upp, vill jag bli lika illa behandlad som jag behandlar andra? Jag stod i dörren och tittade in i klassrummet, alla kollade på mig och sedan mötte jag de finaste ögonen jag sett och de kollade tillbaka på mig…

Kärlekens- och vänskapens gränser

Det var den första dagen i början av första året på gymnasiet och jag skulle gå Fordonslinjen, jag hade inga vänner från min gamla klass som skulle gå samma linje… Det var inte många tjejer i klassen men alla som var där hade mycket smink och tajta jeans. De bitchblickade mig när jag stod där med mina gråsvarta meckarbyxor, en svart hoodie som det stod “FUCK YOU I DRIVE A VOLVO” med vit text på ryggen, jag hade uppsatt hår i en knuten bulle och hade inget smink eller nåt liknande. Jag stod i dörröppningen och tittade in i klassrummet, alla kollade på mig och sedan mötte jag de finaste ögonen jag sett och de mötte min blick… jag blev jättenervös och kollade snabbt bort och gick in. Vid tjejerna fanns det platser men direkt lade de upp sina saker på stolarna för att jag inte skulle sätta mig där, men då hörde jag en röst som sa: -Du kan sitta här! Det var en mörk röst och jag vände mig om och såg djupt in i de finaste ögonen jag någonsin sett. -TACK! utbrast jag förvånat. Jag satte mig där, jag tittade på honom och han log mot mig. Vi kollade typ i två sekunder på varandra men samtidigt så log jag mot honom för att visa tacksamhet för att han sa att jag kunde sitta bredvid honom. Han hade kort mörkt brunt hår, en svart hoodie, en svart keps och han hade ett par ljusa jeans med hål i. -Nu hörrni! Sätt er på era platser, nu ska vi börja, är alla här? Frågade läraren. -Ja, sa alla i kör. -Bra, då ska vi börja då! Jag kommer låta er välja grupper själva nu för att det ska vara lite praktiskt i verkstan idag. Så hitta en partner och kom ihåg att grupperna ska vara två och två. -Okej, se till att alla har någon att jobba med. En tjej som hette Nellie sa något bakom våra ryggar. -Hej, jo du Rasmus, vill du jobba med mig? frågade hon och kollade på mig irriterat. Hon brukade kolla på honom med sina “hundögon” när hon ville ha något eller ville att han skulle säga ja. Han såg att hon kollade drygt på mig och då väste Rasmus: -NEJ! Jag ska vara med Lea! Nellie blev arg och kollade på mig igen. -VARFÖR vill du vara med henne då? Är hon så fin? fräste hon med dryg och arg röst. -Nee, jag vill vara med henne för att hon verkar vara snäll och rolig och ja, hon är ju snyggare än dig! sa Rasmus. Där satt jag helt chockad och när jag hörde att han sa så då börja-

de jag rodna, hade inte fattat att det var mig han hade sagt att han ville vara med. Jag vände mig åt sidan och frågade: -Varför vill du vara med mig? -Det är väl klart man ska ju ge alla en chans eller! sa han. -Ja det är klart! sa jag och då började jag rodna och skratta lite. -Ja och så verkar du vara en fett fin tjej med bra personlighet och plus bra utseende också, sa han och blinkade mot mig. Jag rodnade ännu mer och kollade ner i bänken och tog tag i pennan och ritade lite på bänken av ren genans. Nu såg jag in i hans ögon, de var väldigt vackra, de var så blå att jag trodde att jag skulle drunkna i dem. Han hade en sån trygg och säker känsla så att det är sjukt men vi kollade typ i två sekunder på varandra för att sen kolla bort. Ibland kan vissa människor glömma det viktiga i att inte vara dum och bara helt enkelt göra saker som kan såra eller göra folk illa. Nu var det lunch och jag pratade med Nathalie i telefonen och berättade att tjejerna i klassen var lite dryga men det var som förut och speciellt hon den där Nellie, hon var inte så speciellt snäll och så men jag brydde mig inte om det. Då sa Nathalie: -Nej, lägg inte ner tid på dem, de vill bara ha uppmärksamhet och inget annat. -Natta, du, jag träffa en snygg och snäll kille i min klass också, sa jag. -Men hur såg han ut då beskriv! skrek Nathalie i luren så jag nästan blev döv i mina hörlurar… Jag började beskriva. -Han hade blå ögon med skimmer i men det är svårt att förklara men det vad var liksom så fina och han var kort brunhårig och log mot mig när jag kollade på honom och han är jättefin, sa jag glatt. -Jag önskar jag var där, sa Nathalie, -Ja det skulle vara kul att visa dig, sa jag. Kvällen efter så försökte jag leta efter honom på sociala medier men jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva men han hette ju Rasmus Eriksson. Men jag sökte och jag hittade hans insta, han var ju såklart privat men hoppas att han lägger till mig! Mina första tankar om klassen var att den var ganska okej, det var mer killar än tjejer och alla tjejer var inte som mig utan de hade väldigt mycket smink och brydde sig väldigt mycket om utseendet. Det var jag van vid för att i min gamla klass så det var likadant, som att det skulle vara något fel på mig. Men förr blev jag nästan räknad som kille, bara för att jag var med killarna och inte brydde mig om vad jag hade på mig. Och att jag gillade bilar och körde folkrace och gillade att mecka och då var det tydligen NÅGOT FEL PÅ MIG bara för att jag inte var som dem…

Ebba Valette (8j)

Skoldagen då Nora först fick syn på nya killen Markus, hade inte gått som hon ville. Inte nog med att hon försovit sig och fått skäll av läraren, Nora lyckades på något sätt snubbla på sina egna fötter, här i matsalen just när hon bar en tallrik som är full med lasagne och ett glas vatten. Vattenglaset och maten flög genom luften och Nora fick pastarester i hela det mörka krulliga håret. Ljudet av glas som krossas mot det hårda stengolvet fick alla högstadieeleverna att vända om och stirra. Men Nora såg inte deras ansikte, utan bara suddiga somriga pastell kläder runt sig, och hon såg bara en person. Markus. Markus har flyttat från Norrköping till Flen, eftersom alla i hans förra skola mobbade honom för att han var hörselskadad. Nora får veta att Markus är hörselskadad. När hon gick efter honom och sa: -Hej, hej,hej, hejjj! men Markus svarade inte. För att fånga hans uppmärksamhet la hon sin hand på hans axel, och han vände sig om och mötte hennes blick. När hon kollade på hans stora gröna glansiga ögon började hennes hjärta dunka jättesnabbt och hon började få fjärilar i magen. Nora försökte prata med Markus men Markus gjorde tecken som visade att han inte hörde, att han var hörselskadad. Eftersom Nora blev intresserad av nya killen Markus bestämde hon sig att gå på en kurs där man lär sig teckenspråk för att visa sina känslor till Markus. På kursen går också Ali som hon tycker är jättejobbig för att han stör henne och försöker prata med henne hela tiden. Men Ali försökte bara skoja och prata med Nora eftersom han hade intresse för henne. Nora fick lära sig hur man säger att jag älskar dig på teckenspråk. Hon gick till Markus och försökte visa att hon har känslor för honom men hon var nervös och gjorde först fel tecken och han förstår inte vad hon menar. Nora blir jättenervös och försöker igen men Markus förstår henne fortfarande inte, och till slut skriver hon upp det på ett papper. Men just när Markus äntligen ska läsa på pappret kommer en kille förbi. Nora frågade Markus: “Vem är killen? Han glor på dig så mycket”. Markus tvekade och tog så lång tid för att svara: “Nja, det är min kille”. Nora var chockad över det Markus hade sagt. Hon blev ledsen och sprang hem, hon ville inte komma till skolan längre. Efter några dagar märkte Ali att Nora inte har varit i skolan de sista tre dagarna. Han gick till hennes klass och frågade om de visste något eller om de vet var hon bor. -Ja, jag vet var hon bor, sa en tjej. -Kan du ge mig adressen? frågade Ali. -Ja såklart, sa tjejen och gav honom adressen. När Ali fick adressen så var det långt bort från där hon bor. Det gick inte att cykla dit, man måste åka bil eller ta bussen och det ta ungefär 40 minuter till där Nora bor. Han hade ett problem, bussarna åker varannan timme, vilket gör att han måste sova över hos Nora ifall han skulle träffa henne och berätta för henne vad han kände för henne. Först så ringde Ali sin mamma och frågade om han kunde sova över hos en kompis och hon sa ja. Ali tog den bussen som kom dit. Han tänkte på vad han skulle säga till henne när han är framme. När Ali var framme så knackade han lugnt på dörren några gånger och så öppnade Noras mamma dörren. Han sa till henne att han är Noras vän och behöver prata med henne. Ali fick gå in till Noras rum. Han såg att Nora satt och grät och hade svart under ögonen som beror på att hon inte har sovit så bra. Han hade en klump i magen och visste inte vad han skulle säga till Nora. Ali visste inte om det var den rätta tiden för att säga vad han kände för henne. Han gick fram till henne och frågade “Varför är du så himla nere och ledsen och varför har du inte kommit till skolan på dem senaste

Malak Malla Ismail (8c)

7. Den taskiga personeN

Jag vaknade och såg mig runt. Jag mindes inte vad jag hade gjort igår kväll. Det såg ut som om jag var i ett klassrum i min förra skola. Jag ställde mig upp och kände direkt på mig att jag behövde ta en cigg för att lugna ner mig själv. Jag rökte halva den tills jag hörde någonting från korridoren. Det lät som en människa men jag var inte säker på det. Jag behövde kolla för jag var nyfiken. Då såg jag att det var Abdi. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag försökte hitta en annan väg ut. När jag skulle ut så råkade jag trampa på någonting som gjorde ett pipande ljud i korridoren. Han måste ha hört mig. Vart fan är den där jäveln? Om jag bara hade skitit i hans mammas samtal så skulle inte jag behöva vara i den här skolan igen och leta efter honom. Vänta vad var det där för pipande ljud. “Andreas är det där du” skrek jag. Men när jag sprang dit ljudet kom ifrån var det ingen där. Men det luktade så jävla mycket ciggrök som om nån hade rökt nyligen. Jag hittade ciggen och den var fortfarande tänd så jag sa till mig själv att han som hade rökt den var inte långt bort. Fan fan, han såg ciggen, jag skulle inte ha rökt cigg nu det var en skitdum idé. Men han såg mig inte så det var nog bra att jag gömde mig bakom den där gamla bokhyllan. Det luktade som gammalt mögligt trä i rummet. Det enda jag tänkte på när jag gömde mig var, varför skulle Abdi vilja kidnappa mig? Han var ju så snäll mot mig och hjälpte mig när jag behövde det i skolan. Jag sa till mig själv att jag måste ta mig härifrån. Men det kändes som att jag hade gjort nåt som jag inte kom ihåg, som om det var jag själv som hade dragit till skolan eller att jag hade en mardröm om att nån hade kidnappat mig. Jag försökte att komma ihåg allt men det gick inte. Till slut slutade jag tänka och hoppade ut från det lilla fönstret när Abdi hade gått förbi rummet. Jag sprang till Albins (min vän) hus för det var det närmaste huset från skolan och jag visste att han var med mig igår och visste allt jag hade gjort. Jag knackade på och till slut så kom Albin och öppnade dörren. Men när han öppnade dörren kändes det som att han inte var så glad att se mig.

Kärlekens- och vänskapens gränser

6. Den oväntade dagen

dagarna?”. Först så sa Nora ingenting till Ali men hon började sen berätta lite om vad som har hänt med henne. Ali blev förvånad och han visste inte vad hennes reaktion skulle vara om han berättade vad han kände för Nora nu, han tänkte lite och sedan så berättade han direkt till Nora att han gillar henne och han frågade chans på henne. Nora blev blyg och samtidigt blev hon glad också. Hon gav honom en chans och de blev ihop.

-Aa, men vad fan gör du här. Varför är du här när du vet att jag är arg på dig efter det du gjorde igår? Du förstörde min kväll igår. För det första så drack du så mycket som om du var en annan människa, sen så spydde du på Erik när han skulle dejta sin första flickvän efter sex år. Andreas, du förstörde allas kväll igår! Men hoppas du har lärt dig en läxa efter det Erik gjorde tillbaka mot dig. -Vänta nu, så du säger att det var Erik som tog mig till skolan och sa till min mamma att jag var försvunnen? -Jajamensan, han hade en så smart plan, att göra så att du trodde du drömde fast egentligen var du bara jävligt full. Men Andreas hoppas att du fattar att vi gjorde allting bara för att du inte skulle göra nåt sånt igen. Men vi gick över gränsen. När jag hade kommit ut så ringde jag både till Abdi och till min mamma för att säga att jag var okej. Efter den dagen har jag inte pratat med Erik igen.

Sam Zarafshan (8l)

8. Det sista steget Det var då smärtan kändes på riktigt. Illamåendet kändes i hela kroppen och jag kände mig varm. Trodde att jag skulle kräkas och fick hålla tillbaka för kväljningarna. Foten gick knappt att stödja på efter det förbannat svåra danssteget som jag hade tvingat mig själv att klara. I samma stund kände jag mig som världens sämsta person. Vi hade ju tränat och tränat på stegen men nu kände jag mig som en nybörjare. Om jag bara kunde backa tillbaka i tiden och förändra sekunderna innan misslyckandet. Men nu var allt för sent.

Kärlekens- och vänskapens gränser

Alarmet på mobilen lät med sin irriterande signal. Jag sträckte mig för att stänga av det och kände hur min arm värkte. Jag tittade på armen och såg på mina blåmärken. Solen lyste in genom persiennerna och jag hörde fåglarna kvittra glatt utanför mitt fönster. Försiktigt satte jag mig upp och tittade mig omkring i mitt välstädade rum. Det enda som irriterade mig var lite damm som fladdrade omkring i luften. Jag var ändå inte så nervös och spänd för denna dag även fast jag skulle börja på en ny skola och ha dansuppvisning senare på kvällen. Det beror nog på att jag har bytt skola ganska ofta. Skolan hade fem minuters gångavstånd från huset som vi bodde i. Jag tog på mig min nya sköna tröja med det gula märket på. De långa ärmarna på tröjan dolde mina blåmärken. Skönt, jag orkar inte med en massa frågor från mamma och pappa. Jag tog upp en bok från golvet och höll den i handen. “På gränsen” hette den och jag hade inte ens börjat läsa i den. Jag funderade på hur jag skulle göra den här dagen så bra som möjligt när jag hörde mamma ropa. -Det är dags att komma ner och äta frukost nu Zoe. -Jaja mamma jag kommer ner med en gång, skrek jag tillbaka. Jag hoppade upp ur sängen och satte på mig mina sköna ulltofflor som jag hade fått i present av mormor när jag fyllde 14 år. Sedan rusade jag ner för den vitmålade trappan och in till köket där mamma och pappa satt vid bordet och tjafsade om någonting. Medan jag hörde deras tjafs, som jag var van vid, så slängde jag i två ljusa rostmackor i brödrosten och hällde upp hemmagjord äppeljuice i ett glas som jag tog från diskmaskinen. Jag bredde mina mackor och la på ostskivor på dem. Sen satte jag mig vid den nya teven i vardagsrummet och kollade på Youtube medan jag åt min frukost så att jag slapp höra deras förfärliga bråk. När jag hade tagit den sista tuggan av mackan och druckit upp juicen så rusade jag in i badrummet för att jag hade lite bråttom. Jag borstade mina tänder som var extra viktiga att borsta nu när jag hade fått min tandställning. Sedan borstade jag igenom mitt mörkbruna axellånga hår och sprang upp för trappan in till mitt rum som låg direkt in till vänster från trappan. Jag letade en stund efter min skolväska och hittade den till slut. Med snabba steg halvsprang jag ner igen och satte mig i baksätet på bilen. Mamma körde iväg mot skolan. När jag blev avsläppt vid skolan så mötte jag direkt upp min barndomsvän Lisa som jag skulle börja i samma klass som. Vi hade varit bästa vänner sedan allra första gången vi träffade varandra. Läraren Sofie mötte upp mig och Lisa vid skåpen och presenterade sig som vår mentor i klass 8G, och att hon skulle ha oss i svenska och matte. Sedan berättade hon lite om sig själv, att hon älskar att laga mat och att hon är gift och lite sånt. Efter det gav hon oss våra skåpnycklar och gick vidare till de andra i klassen för att dela ut deras nycklar. Jag tyckte hon verkade vara en jättebra lärare som brydde sig om alla. Sofie var ganska ung också, vilket jag också tyckte var bra, så jag såg fram emot att ha henne. Efter svensklektionen så hade vi en kort rast och då visade Lisa mig runt i skolan. Vi stod vid pingisborden och hon skulle precis säga vart bildsalen låg när jag plötsligt fick syn på en kille. Han påminde mig om någon men jag kunde inte sätta fingret på vem. Hans solbrända hud, de gröna ögonen, leendet och det bruna lockiga håret fick mig att bli pirrig i magen. Han var verkligen min

drömkille och jag kunde inte sluta titta på honom för han var helt enkelt fantastisk. Plötsligt fick han syn på mig och då fick vi ögonkontakt. Jag hann precis se att han log mot mig, innan jag vände bort blicken så snabbt jag kunde, för att han gjorde mig så nervös. Lisa sa något till mig och då vände jag min blick tillbaka mot henne istället och när jag skulle titta på killen igen så hade han försvunnit. Typiskt också tänkte jag. Första skoldagen flöt på väldigt bra och innan jag och Lisa skildes åt så bestämde vi oss för att vi skulle träffas på det nyöppnade caféet Starbucks på eftermiddagen. Vi möttes upp vid de två röda bänkarna utanför Starbucks. Vi gick in och jag beställde en frappe och en bagel med ost och skinka. När jag vände mig om krockade jag med en person som jag kände igen jättemycket. Det var killen med dom gröna ögonen! Jag fumlade och tappade greppet om min frappe så att jag råkade spilla lite av den på honom. -Oj, förlåt gick det bra? Jag kände hur kinderna hettade. -Hej, jodå det gick bra, men min mamma kanske inte blir så glad för den här vita tröjan fick jag av henne i present förra veckan. -Åh förlåt så mycket, det var verkligen inte meningen. Jag kände mig dum och generad. Kan jag göra något? Jag kan ta hem och tvätta tröjan om du vill? -Nej såklart du inte behöver göra det. Men skulle du kunna bjuda mig på bio som en dejt kanske? Shit tänker jag och ska precis svara då det kommer in en smal tjej med långt blont hår som börjar att prata med honom. Jag tycker att jag känner igen henne från danskursen. Tjejen vänder sig om mot mig och kollar på mig en stund. Nu ser jag vem det är. -Vad gör du här? säger hon spydigt till mig, samtidigt som hon himlar med ögonen. -Inget, säger jag och går min väg med Lisa tätt efter mig. Jag hinner precis höra killen med dom gröna ögonen säga något i stil med att “Vi ses då, någon dag” innan vi går därifrån. Vi småpratar lite om vad som egentligen hände inne på Starbucks. Jag har svårt att greppa vad som egentligen hände där inne. Vad ville tjejen som pratade med honom? Och varför sa jag inget mer innan vi gick ut därifrån? Kommer det bli någon bio nu eller har allt skitit sig som vanligt? Innan jag och Lisa skiljs åt bestämmer vi att vi ska träffas utanför träningslokalen en kvart innan uppvisningen börjar. Sakta går jag hemåt och tusen tankar svävar omkring inne i mitt huvud. Hur kan någon som jag bli bjuden på bio? Jag menar hur kan någon tycka om mig? Men jag bestämmer att jag inte ska ta någon mer skit från någon. Jag har haft mitt helvete och nu får det vara nog. -Är du redan hemma Zoe? hör jag mamma säga från köket. -Ja vi slutade ganska tidigt idag och sen var jag och Lisa på stan. Men ni kommer väl på dansuppvisningen ikväll? -Zoe, jag är ledsen. Både jag och pappa har viktiga möten på jobbet vi måste gå på. Det blev inbokat innan uppvisningen. Tyvärr kan vi inte. Jag vänder mig om för att dölja min besvikelse. Jag känner hur tårar rinner nerför mina kinder och gör min tröja blöt. Med tunga steg går jag uppför trappan till mitt rum. Jag stänger dörren med en smäll och slänger mig ner på sängen. Klockan börjar närma sig halv sex. Jag börjar byta om och tänker på uppvisningen. Egentligen är jag inte så nervös. Vi har ju tränat länge på just den här dansen. Mamma och pappa har skyndat iväg till deras “viktiga” möten. Kvar på köksbordet står en tallrik med kall pasta och kall skinksås. Men jag är inte alls hungrig utan mest fokuserad på att göra mitt bästa. Även om inte mina föräldrar kommer ikväll så ska jag visa alla andra att jag kan tänker Zoe. Utanför huset står min gamla cykel, som saknar både lyse och reflexer. Jag sätter mig och cyklar iväg. Tio minuter senare ställer

“Colinn, du vet vad vi tycker om att du har mössa i klassrummet! Ta av den!” Och då är jag tvungen att ta av den medan alla i klassen kollar på mig, som om jag är fånig över att jag fortsätter ha mössa fast de säger till mig varje lektion.

-Du är en jävla idiot! Håll dig borta från Noah!

Mina bästa vänner säger nog bara att det ser ut som guld för att göra mig glad, det lyckas de med, ibland i alla fall.

Allt går så snabbt och sedan försvinner tjejgänget ut från omklädningsrummet. Kvar sitter jag och Lisa.

Min längd?

-Men hur gick det, är du okej? frågar Lisa. -Det är lugnt, jag är van att andra slår på mig, svarar Zoe. Det känns bara jobbigt att de ska vara med på dansuppvisningen. Som tur var, så var det andra armen jag blev slagen på nu och inte den jag har blåmärkena på tänker Zoe. Men hennes hjärta bultar så snabbt att det känns som att det kommer att ploppa ut vilken sekund som helst. Hon sätter sig på huk för att hämta andan. Ledaren, Jessica, kommer in i omklädningsrummet och ser sig omkring. Hon ser Zoe sitta på huk med Lisa tätt intill Zoe. -Men tjejer, kom igen, vi ska ju börja vilken sekund som helst. Vi reser oss och går ut i den stora gympasalen. Det är nu det gäller tänker Zoe. Gympasalen fylls på med människor och ljudnivån börjar stiga för en stund men efter en stund startas musiken och publiken tystnar. Vi ställer oss på våra platser och gör oss beredda. Jag tittar hastigt upp mot publiken och får ögonkontakt med Noah. Är han verkligen här? tänker jag. Jag känner mig varm inombords och sedan kör vi igång med dansen. Publiken gillar vad de får se och klappar i takt med musiken. Vi ska just starta finalen av dansen. Det är nu det svåra steget ska sitta hinner jag tänka, då den blonda tjejen plötsligt sätter fram benet och gör krokben för mig. Jag snubblar till och trampar snett, foten viker sig under mig och jag känner hur illamåendet stiger upp genom halsen. Allting stannar upp och ett sus går genom publiken. Tankarna far fram och tillbaka i mitt huvud. Jag ligger kvar på golvet och Lisa kommer fram till mig. Jag känner mig som världens sämsta person som snubblat på uppvisningen. Ingen av de andra tjejerna i gruppen har lagt märke till den blonda tjejens krokben. Ingen annan förutom Noah! Plötsligt står han bara där. -Hur gick det? säger han. -Nu känns det bättre i alla fall, säger jag och ler mot honom. Noah hjälper mig att komma upp på fötter igen och tillsammans går vi hand i hand ut till omklädningsrummet. Alla i publiken jublar, applåderar och visslar.

Ida Löfgren (8c)

Jag är ganska medellång för att gå på högstadiet. Men jag brukar inte mäta min längd så egentligen har jag ingen koll. I skolan är jag en väldigt lugn person som ofta inte pratar mer än nödvändigt. Jag umgås nästan bara med de jag känner bra. Ibland får jag kommentarer som “Är du döv eller? Hör du inte vad någon säger?”. Men när jag ska försöka säga ifrån så får jag inte ut ett enda ljud från min mun. Allt slutar helt fungera, om någon som jag inte känner pratar med mig. Okej, nu ska jag försöka komma till det som hände. Det var en helt vanlig torsdag och vi hade i flera veckor jobbat med en presentation i engelska och jag gillar INTE att prata inför klassen och det blir ännu värre nu när vi måste säga ALLT på engelska. Vår engelskalärare heter Malin. Hon har långt svart hår och ganska kort för att vara vuxen. Vi brukar kalla henne för “häxan”. Hennes näsa är lång, hon är väldigt sträng och sliten i sitt ansikte, som en häxa. Malin kom gående in i klassrummet med sina böcker i handen. Hon la dem på katedern mitt framför mig med en duns. Jag kände hur en vindpust nuddade mitt ansikte och jag blundade av ren reflex. Nästan direkt efter sa hon: “Idag har vi presentation-lektion, och jag förväntar mig att alla presterar på A-nivå!” Jag kände direkt hur en klump började växa i min mage. Detta kommer aldrig gå tänkte jag... Efter nio stycken redovisningar var det min tur. Malin sa: “Colinn, din tur, och ta av dig mössan på en gång!” Jag gjorde som hon sa och sköt fort ut stolen så jag kunde ställa mig upp. Med försiktiga men ändå snabba rörelser tog jag min dator från bordet och gick fram. Blickarna träffade min nacke medan jag gick fram. Men jag tittade bara ner i golvet. Det kändes som om allt gick i slowmotion men till slut hade jag fällt upp datorn och var inne på min presentation. Jag blev alldeles vit i ansiktet, händerna började skaka. Malin gav mig klartecken, och jag började… “I going to talk ab...out.. ehm… butterflies.. no I mean…” sa jag med en darrig och dov röst. Killarna längst bak började småfnissa. Malin sa åt dem att sluta och det blev knäpptyst igen. Jag fortsatte.

9. DU ÄR INTE ENSAM

“Ehh. It’s… ehmm”.

Jag brukar nästan aldrig bli arg, men den där dagen rann bägaren över.

Jag kände hur jag blev röd i mitt ansikte och en ny klump i min mage började växa. Denna gång en riktigt arg och besviken klump. Jag var besviken på att mina kompisar inte gjorde något och arg på killarna, särskilt Eliot och Leon. De ska alltid kommentera allt jag säger, allt jag gör, verkligen allt. Jag får aldrig vara ifred.

Vi tar allt från början. Jag som skriver detta heter Colinn och har snart gått ut sista året på högstadiet. Det kommer nog bli jobbigt att lämna mina allra bästa vänner i klassen men efter allt som hänt så känns det ändå lugnt. Just det! Jag har långt blont hår med ljusa slingor. Några av mina kompisar brukar säga att mitt hår ser ut som guld men jag tycker mer att det ser missfärgat ut. Jag skäms väldigt mycket över min hårfärg så jag brukar ofta ha min tråkiga, gråa, slitna mössa i klassrummet för att täcka min utväxt. Dock brukar lärarna säga till mig, ungefär så här låter det:

Kärlekens- och vänskapens gränser

jag in min cykel i cykelstället utanför träningslokalen. Lisa har redan kommit och vi går in och sätter oss och väntar i omklädningsrummet. Plötsligt kommer den blonda smala tjejen från cafét in i omklädningsrummet. Med bestämda steg går den blonda tjejen och hennes kompisgäng fram mot mig och plötsligt börjar den blonda tjejen slå en massa hårda knytnävsslag på min arm.

Då började de igen. “Står de ehh i ditt dokument eller?”

Det var där och då jag fick nog, min gräns var nådd! Jag kunde inte stå ut med mer. Jag tog ett hårt tag i datorn, slängde ner locket. Gick med bestämda steg mot dörren och öppnade den hastigt medan jag fort stängde igen den. Riktigt hårt för att verkligen beskriva min ilska på allt och alla. Jag har stått ut med mycket, men det tog stopp där! Jag hann gå fem meter ifrån klassrummet när jag hörde min

kompis komma rusande och just där och då ville jag vara ensam. Bara få gråta ensam. Så jag gick med snabba och bestämda steg mot den första toaletten. Det kändes som om alla toaletter hade försvunnit för jag gick runt i evigheter och kände hur Hedvig bakom mig var nära nu. Hon ropade: “Stanna Colinn, vänta!”

Kärlekens- och vänskapens gränser

I sista sekund såg jag äntligen en toalett och hann precis stänga det rostiga låset innan Hedvig hann fram. Med en lättnad satt jag mig på toalocket och började gråta. Tårarna trängde fram igen, jag grät och grät där på toalocket så jag kunde knappt höra Hedvigs knackningar utanför. Efter en stund av ledsamhet och ensamhet så tog jag mig upp och såg mig i spegeln. Mascaran hade runnit ända ner till hakan. Hela mina ögon var svarta av allt smink. Jag satt mig nere på toalocket igen. Där satt jag i minst tio minuter innan jag var tvungen att gå ut och titta om Hedvig hade gått och om läget var lugnt utanför, ingen verkade vara där så jag lämnade toaletten. Men kort efter hoppade Hedvig och Klara fram från ett hörn. Jag hoppade till av rädsla. Men jag var ändå glad att Klara hade kommit hon med. Hon tröstade mig alltid, i alla lägen. Vi stod och pratade runt ett hörn i några minuter. Klara och Hedvig fixade till mitt ansikte så jag inte såg lika hemsk ut och sedan övertalade de mig att vi skulle gå till kuratorn, Selma, och prata med henne. Jag hade aldrig gått till henne för det kändes som om allt skulle bli en stor röra om jag skulle berätta allt som hänt.

Två veckor senare Ännu en gång så klev Katlyn av bussen och var på väg hem, men det var något som inte kändes rätt. Det var som om någon följde efter henne sedan hon gick ut ur biblioteket, hon kunde höra steg bakom sig. Katlyn började gå snabbare och stegen bakom henne blev snabbare och snabbare som om någon sprang efter henne. “Händer det här på riktigt, är det här en dröm, kommer jag att dö nu?” Katlyn sprang så snabbt hon kunde, svetten rann ner från hennes panna och hennes hjärta dunkade nästan ut från hennes bröst. Ett par händer slet tag i henne och kramade om henne, hon vred huvudet hastigt och såg August. -A-august, stammade hon fram. -Blev du rädd eller? -Ja, det blev jag, du skrämde skiten ur mig! -Förlåt mig… -Men vad gör du här det är sent, ska du inte vara hemma? August sade inget han tittade bara Katlyn i ögonen, det var någonting han ville säga. Men han kunde inte få ur sig det. -August?

Vi gick sedan dit och jag fick många blickar på vägen av folk som nog undrade om jag hade varit med i något slagsmål. Men jag tittade bara ner på mina fötter istället för att få ögonkontakt.

-Ja…

Jag kände hur hjärtat bultade i mig när vi närmade oss dörren på andra våningen. På dörren stod det: “Selma är sjuk idag”. Jag fick en lättnad i kroppen, även fast jag vet att hon skulle ha kunnat hjälpa mig. Men just då ville jag inte prata med en vuxen, jag ville vara ensam...

-Vad sade du?

Nu en vecka senare har det hänt en hel del och jag har pratat med Selma. Ingenting kommer bli sig likt igen, och det ser jag ändå fram emot.

Ella Falk (8d)

10. En sista gång Katlyn gick ut ur biblioteket med ett par böcker i famnen, hon kunde känna den kalla vinden mot sin hud och regnet som piskade mot ansiktet. Med hastiga steg började hon gå mot bussen innan hon blev dyngsur. När Katlyn klev på bussen fick hon konstiga blickar och viskningar som “är hon fattig” eller “varför är hon här?”. Varför viskar folk om mig fortfarande? tänkte Katlyn för sig själv. Hon brydde sig inte så mycket om det och hittade en plats längst bak i bussen. Bussen gungade och det gnisslande ljudet av bussens däck ilade i hennes öron, plötsligt stannade bussen och alla började gå av. Den enda som var kvar var Katlyn. Långsamt lutade hon sitt huvud mot glaset och tittade ut på vägen. Bussen startade igen och började röra sig mot gränsen av Dylanberg. Katlyn kom på att det fanns böcker som hon lånade innan hon gick till bussen, Katlyn började gräva efter en av dem. Till slut fick hon upp en av böckerna, hon studerade utsidan på boken och öppnade första sidan. Det tog inte så lång stund tills Katlyn var helt inne i boken. Varje gång hon läste så glömde hon alla sina problem och världen stannade runt om henne. Att hamna i en annan värld och glömma verkligheten var det bästa hon visste.

100

Efter det att Katlyn hade stigit av bussen så började hon gå hem, det hade slutat att regna och det var vattenpölar överallt. Hon letade efter sina nycklar och till slut hittade hon dem, hon låste upp dörren och gick in.

-Vad vill du säga, du kan säga det till mig. -Jag ska flytta till Washington… Hennes ögon blev fyllda av tårar, det kunde inte vara sant. Den kan inte vara sant. Den hon älskade, hennes enda hopp i livet skulle lämna henne. August kramade om henne hårt, så hårt som om hon skulle slitas ur hans famn. Han älskade henne så mycket, även om hans föräldrar inte tillät honom att vara tillsammans med en tjej som kom från andra sidan. August kommer ihåg den första gången han mötte henne vid biblioteket, hon är allt han har kunna velat ha. August släppte taget av Katlyn och tittade på henne innan han vände sig om och började gå ifrån henne. Plötsligt stannade han precis över gränsen och tittade på Katlyn en sista gång innan han försvann in i mörkret...

Neslihan Derya (8j)

11. Flyktingläger Jag flyttade från mitt land till ett annat land. Jag satt på flygplanet och såg på min klocka, min hand började skaka. Jag var nervös. Svetten trängde fram i min panna. När planet landade var allting nytt, jag kände att det här är mitt nya land. Hjärtat slog hårt i min kropp. Jag tänkte: Hur ser de här människorna ut? Hur ser det här landet ut? Jag flög med min mamma och mina syskon. När vi kom till Arlanda hörde jag plötsligt en röst från en människa. Jag undrade var rösten kom från så jag kollade höger och vänster. Den hördes igen. Rösten kom uppifrån, från andra våningen, så jag kollade dit. Där uppe stod en kort och gammal man med långt skägg. Hans röst var stark och han sa: “Hej!” Jag tänkte att den här personen hälsar på mig och kan vara trevlig och snäll. Jag sa: “Hi” tillbaka. Den personen blev glad och jag sa: “See you again “för jag kunde inte svenska och sen efter det så väntade pappa och min farbror ute. När jag kom ut från Arlanda kände jag att luften var kall. Det såg ut som att jag rökte. Jag hade Afrikakläder, T-shirt och mjukisbyxor.

Sen åkte vi bil. Det fanns två bilar. En var farbrors bil och den andra var pappas bil. Några åkte med farbror och de andra med pappa. Jag åkte med pappa. Från Stockholm till Katrineholm till ett ställe som hette Nyhemsgatan. Det tog det en timme och 53 minuter. Sen kom vi hem, det var kallt ute det var det mars månad, det var halt ute och man kunde glida. När jag kommer hem så kollade på jag allt. Jag var nyfiken några saker var lite konstiga men allt var nytt för mig. Sen gick jag till mitt rum för att byta kläder. Plötsligt ropade pappa han sa: “Frukosten är klar”. Jag gick ner snabbt jag gick ner till köket. Det luktade något gott, min mage kurrade och jag kände att jag var hungrig. Jag satt vid bordet och jag åt maten. Sen gick jag upp till mitt rum för att packa klart mina saker. När jag var klar så gick jag ner till vardagsrummet. Efter det så berättade pappa om hur landet fungerar och vilka regler landet har, till exempel trafikregler var konstigt för mig. Efter en månad så började jag en ny skola. I skolan började jag tvåan. Min klass gick bara invandrare. Det är bara Somali och Syrien som gick i den där skolan. Det var svårt att lära sig språket när man hela tiden pratar sitt språk. Efter det hade jag lärt mig bara några ord från läraren. Varje morgon hon kom till klassen så brukade hon säga. “Godmorgon och hej allihopa”. Jag kunde de orden bra. Efter några månader så flyttade jag därifrån till Nyköping till ett ställe som heter Stenkulla. När vi kom till Nyköping gick vi först till McDonalds för att äta lunch. Efter det kom vi hem. Lägenheten var stor, större än den förra, jag delade rum med min lillebror. Några dagar senare började jag skolan, den hette Stenkullaskolan. Den skolan gick bara svenska människor. Så började jag efter sommaren trean. Första skoldagen gick bra för att jag fick träffa nya vänner och nya lärare. Vår lärare hette Lisa, hon var snäll. Vi brukar alltid ha roligt varje rast. Jag kunde inte svenska lika bra som de andra jag kunde inte heller prata svenska eller förstod vad läraren säger jag brukar få studiehandledare vissa lektioner. Jag brukar försöka lära mig svenska som de andra. Jag försökte få hjälp av min lärare och min vän. Jag hade en vän, det var en kille han är min kusin han, brukar alltid vara glad och snäll. Han har bodde här redan innan jag kom till landet. Han kunde svenska jättebra. Jag försökte få hjälp av honom och vi gick i samma klass. I början av fyran första dagen har vi fått en ny rektor och nya lärare. Våra lärare heter Stefan och Gittan. Stefan är en lång man och snäll och han ha tatuering på högra handen och är 59 år gammal. Han är vår riktiga lärare. Vi har en vikarie hon heter Gittan, hon gillar naturen, dofter och blommor. Hon är 57 år gammal. Jag är en person som gillar fotboll varje rast brukar jag köra fotboll. Skolan brukar också ha en fotbollsturnering fyra gånger om året. Laget som vinner får någonting speciellt, det var en pokal och medalj och en korg fullt med godis. Lärarna blandar ihop eleverna från 1-6 både killar och tjejer. Laget som vinner hela turneringen får pokalen, medaljen och godiset. I sexan åkte vi på en resa, det var en Vikingaresa. Vi gick till ett gammalt ställe som det funnits vikingar. Det fanns båtar och gamla keltiska svärd och knivar. Den dagen var bra vi fick lära oss massa saker om vikingar, hur de levde och vilken materiel som de använde när de slogs. Hur de byggde båtar och vilka kläder de använde. Skolavslutningen var jag stressad för att det är min sista dag att se den här klassen. Det var en bra klass som jag har lärt mig jättemycket av. När jag började så kunde jag ingenting den här klassen var bästa klassen som har haft, så kände jag. När musiken var slut så började vår lärare att dela ut betygen och krama oss, när jag fick

mitt betyg så kramade jag min lärare och mina vänner och efter det gick jag hem. Efter sommaren. Så började jag en ny klass och en ny skola, den heter Alpha och klassen hette 7c. Första dagen när jag kom in i skolan var det en stor skola jag tänkte: “Tänk om jag går vilse och inte kan hitta min klass?”. Jag började svettas. Först såg jag massa skåp och olika färger. Jag satte mig på en bänk för att lugna ner mig och då kom en man han sa: “Hej” det såg ut som att han kände igen mig men jag kände inte honom. Han kom och satte sig där jag satt och frågade mig: “Har du hittat din klass?” Jag sa: “Nej”. Han sa: “Vilken klass?” “7c”. Han sa: “Kom, jag tror jag vet vad dom är”. Jag följde honom, när vi kom till dörren så började han knacka på dörren. När man öppnade dörren så frågade han: “Är de här 7c?” De sa “Ja, välkommen till klassen!”. Jag sa: “Tack” till mannen som hjälpte mig, när dagen var slut så gick jag hem.

Hanad Zakaria Mohamed (8c)

12. Gått över gränsen Min blick ändrades inte. Jag satt och stirrade ner i den röran som folk kallar mat. Hur kan ens folk äta utan att känna ångest? Riktigt orättvist. Jag höjde blicken runt om i matsalen, den där matsalen som de desperat försökt göra mysig med kuddar och soffor. Jag fick ögonkontakt med några av mina kompisar; Nicko, Engla och Rosanna; och gjorde det där fake-leendet jag alltid gör så att det inte blir stelt. Lukten av mat gjorde mig yr, köttet som var perfekt stekt med potatis och pepparsås på kanten, en liten klutt lingonsylt också. Jag blinkade hårt två gånger och kom tillbaka till verkligheten. -Det var nog den största burgaren jag hade sett i hela mitt liv! Ni skulle ha sett den! skrattade Engla och hade armarna i vädret och viftade.

Kärlekens- och vänskapens gränser

Pappa hade redan bott i Sverige tre år innan vi kom. Han hade också bott Italien två år. Under tiden har pappa skaffat jobb och lägenhet men lägenheten var liten, två rum, ett kök och ett badrum. Så pappa har skaffat en ny lägenhet den var fyra rum, två badrum och ett kök.

-Åh wow, sa jag från ingenstans och spärrade upp ögonen på maten som jag hade på brickan framför mig och öppnade munnen stort som om jag skulle säga något. -Ät nu, Emma, mumlade Nicko, en av mina närmsta kompisar. Jag äter middag. En halv portion middag, i alla fall när jag måste, tänkte jag men sa inget. Ett lite större leende spreds på mitt ansikte och jag nickade, greppade tag i gaffeln och rörde sakta runt maten på tallriken. Jag är inte anorektiker, det är vad jag säger till mig själv, men jag äter så lite mat som möjligt. När det kommer till godis så brukade jag äta, men inte så mycket längre, jag åt bara det som var gott. Nu var det inget och jag ska sluta äta godis, sluta äta alls. Efter någon minut av rörande och flyttande med mat på tallriken så puttade jag snabbt jag tallriken ifrån mig, reste mig hastigt och pustade lätt ut. -Jag är inte hungrig, sa jag med ännu ett leende mot dom. Nicko och Engla tittade på varandra, lite ledsamt när man tänker på det. Varför angick det dem att jag inte åt mat? Jag hade inte direkt bett att de skulle bry sig om det. Visst, det var onyttigt att leva på vatten och mindre än 500 kalorier varje dag, men det var väl bättre än att ligga inne på sjukhus och se ut som ett skelett? Jag tog min bricka och gick snabbt mot soptunnan och diskstället. Mattanterna tittade konstigt på mig, lite irriterat, när de såg att jag slängde all mat. Jag log åt dem, och fick ut tre ord. -Det var gott! sa jag och lät gladare än vad jag var. Jag brukade ofta tänka på att börja äta normalt igen, konstigt nog

101

så mådde jag bättre av att äta inget. Det här är nyttigt, du gör rätt sak är de tankarna som brukade komma. Jag brukade kalla dem för ‘slukhålen’ eftersom att alla mina tankar bara slukades av det här svarta hålet och jag blev full av ångest. -Emma! Det var Nicko, han hade sprungit efter mig när jag gick till skåpen. Jag vände mig fort om och tittade honom i ögonen och började sakta ner.

Mitt långa, bruna hår var uppsatt i en slarvig bulle. Mitt ansikte var osminkat. Jag hade mörka ringar under ögonen av all gråt, mina vackra bruna ögon hade blivit röda, läpparna var sönderbitna och det syntes tydligt att jag inte orkat bry mig om kläderna. Mjukisbyxor och en hoodie hade blivit min vardag.

-Jag var bara inte hungrig, sa jag, tittade ner och önskade att jag sa det jag tänkte istället.

När jag gick in på skolan kände jag blickarna från alla håll, jag kollade ner i marken för att undvika ögonkontakt med så många som möjligt. Sakta gick jag upp för trappan och fram till skåpen där Maia och Tessie stod och väntade. Jag lämnade mina saker i skåpet, sedan gick vi tillsammans ner för trappan och fram till bänkarna där vi satte oss. Efter ett tag kom Marcus och Adam och självklart började Marcus prata om den senaste matchen, som vanligt.

-Tror du att jag inte märker?

“Elina, vad tycker du?” sa plötsligt Marcus.

Oj, Nicko lät ganska arg, men arg för att han brydde sig.

Jag ryckte till, jag hade helt kopplat bort dem, det blir så när de bara pratar om fotboll hela tiden, man orkar liksom inte med att lyssna på deras tjat. Jag förstod inte riktigt vad det var Marcus hade snackat om, men vi satt där och pratade ett tag ändå, sedan insåg vi att vi blev tvungna att gå tillbaka upp, eftersom lektionen snart började. När jag gick in i klassrummet kände jag hur någon petade mig på axeln, självklart att Jade skulle komma i sista minuten, det gjorde hon alltid.

-Hm? mumlade jag och började le igen. -Varför gick du? För att jag inte vill vara i närheten av mat.

-Märker?

Kärlekens- och vänskapens gränser

13. Heartbreak

Jag la huvudet på sned för att låtsas att jag inte fattade vad han menade, spärrade ögonen igen och log så där stort som jag brukade. Men egentligen så fattade jag. Jag fattade exakt vad han menade, men det kom inte in i mina tankar direkt. -Emma… Jag slängde väskan över axeln och på ryggen, suckade och tittade honom i ögonen och hade slutat le. Jag hade fått nog, jag skulle gå hem. Låtsas att jag var sjuk eller något sådant? -Okej, sa jag fort och skakade på huvudet lite lätt. Han tittade mig djupt i ögonen med en seriös blick. -Jag vet vad du gör, mumlade han lite lätt och fortsatte sedan: -Varför gör du det? Varför måste du alltid vara så himla perfekt? -Jag vill bara inte att ni ska se mig på det sättet som jag ser mig själv, sa jag tittade bort. -Du har gått över gränsen, kom nu så äter vi. Nicko tog min arm och tog ett steg tillbaka. Jag slet loss armen från hans grepp, min blick var fast i golvet. Han hade rätt, varför gjorde jag så? Varför skulle jag vara så himla perfekt hela tiden? Varför kunde jag inte bara lita på min kropp? Det kändes som jag ville bli bättre nu, jag hade saknat att äta chips, godis, dricka läsk och kunna provsmaka vad fan som helst utan att jag tänkte på att det inte var på min lista. Lista. Just det… min lista, det kommer att vara svårt att inte skriva vad jag åt och skulle äta. Nej. Jag skulle bli bättre. Skulle inte låta min hjärna stoppa mig. -Okej, sa jag utan att tänka. Det kommer att bli en jobbig fight, men det är en fight som jag är villig att ta.

Moa Rocklind (8k)

Lektionen kändes lång, i vanliga fall brukar jag tycka att samhällskunskap är rätt kul, men idag kan det vara bland det värsta jag gjort. Jag ville bara att det skulle bli rast så jag skulle slippa sitta i klassrummet och skriva en uppsats om en politiker som jag inte ens vet om han verkligen existerar eller om det bara är en påhittad person. Efter 30 minuter av den längsta lektionen som jag känt i mitt liv, som fortfarande inte var slut, slutade jag i alla fall skriva och vände mig om och började prata med Jade. Självklart dröjde det inte länge innan Maia och Tessie kom och satte sig bredvid oss. Resten av lektionen satt vi bara där och pratade. När rasten äntligen kom, gick vi ner och satte oss på närmsta lediga plats. Jade drog ett torrt skämt om en ekorre så att alla började skratta, även fast det var jättedåligt. Vi satt där ett tag och snackade om lite allt möjligt. Efter ett tag blev Tessie tyst, hon stötte till Maia i sidan och nickade mot någonting bakom mig. De tittade på varandra och sedan på mig, de såg ut som de inte riktigt visste vad det skulle göra och att de inte ville se min reaktion. “Elina, snälla försök att vara lite lugn nu, men Matheo står bakom dig”, sa Tessie försiktigt. Jag vänder mig om och kollar rakt in i Matheos ögon. Han säger ingenting, han bara står där och kollar på mig. Jag känner hur mina ögon blir fyllda med tårar och jag vänder mig snabbt om, tar mina nycklar som jag lagt ifrån mig på bordet och springer snabbt upp för trappan och in på närmsta toalett. Väl inne på toan låser jag dörren, ställer mig framför spegeln och bara tittar på mig själv. Jag ser tårarna sakta rinna nerför mina kinder och jag torkar snabbt bort dem med baksidan av handen. Jag hör Maia, Tessie och Jade springa upp för trappan, de ställer sig utanför och knackar lite på dörren: “Elina…” Jag väljer att stå kvar inne på toan ett tag, innan jag låser upp dörren och går ut till dem. Tessie kramar om mig och säger att allt kommer bli bra, men jag känner samtidigt att ingenting någonsin kommer bli bra igen. Jag är den som har gjort fel, det är mitt fel att Matheo hatar mig. Allt är mitt fel och jag vill bara att allting ska vara som det var innan och att ingenting av det som hände faktiskt skulle ha hänt. “Det är inte ditt fel, Elina. Matheo är en idiot, det är inte ditt fel.” “En bra kille ska inte låta dig framstå som en idiot inför alla sina kompisar, de har ingen rätt att sprida massor av rykten om dig.”

102

Som om jag inte försöker gå vidare varje dag. Jag trodde att jag kunde lita på Matheo. Jag trodde verkligen att vi skulle bli någonting äkta. Men tydligen inte. Jag hade fel, som vanligt. Matheo och hans idiotkompisar hade ljugit mig rakt upp i ansiktet. De hade skrivit till mig hur fin jag är och hur glad Matheo var över att jag fanns. Det är ju mitt fel? Jag skulle ju förstått att det var ett skämt? Allt är ju mitt fel, eller hur? Nu ville jag bara gömma mig för all framtid. Jag känner mig så dum, jag borde ju fattat, det är klart att de skojar liksom, varför skulle de säga någonting sådant seriöst? Jag orkar inte vara i skolan längre, jag vet ju att jag kommer träffa Matheo igen. Jag klarar inte av att se honom i ögonen, att se hans kompisar sitta där och hånflina åt mig samtidigt som Matheo bara sitter där som en jävla idiot och inte säger någonting. De kommer allihop sitta där och skratta åt mig, viska bakom min rygg och snacka massa skit, som de redan har gjort flera gånger. Jag har redan försökt lösa allt, flera gånger, men ju mer jag försöker desto värre blir det. Det finns ingenting jag kan göra och allt är mitt fel. Om jag bara inte hade varit så korkad och litat på allt de sagt hade ingenting av det här hänt. Jag förstår inte hur Tessie kan säga att det inte är mitt fel? Det är ju precis vad det är....

Ebba Arpnäs (8l)

14. Hemligheten

“Alltså jag är trött på det här nu, att du alltid ska ställa in allt i sista minut. Du säger alltid att du inte orkar, att du alltid är trött. Nånting är det, jag förstår ju det. Och det förstör mig att du inte kan berätta saker för mig. För mig känns det som att du inte kan lita på mig.” Efter någon minut svarar han. Jag läser meddelandet, och känner hur får en klump i magen. “Kom hit då, berättar allt...” Jag tittar när nästa buss går. Bussen går om bara sex minuter. Så jag skyndar mig till busshållplatsen. Det är kallt och fuktigt i luften utomhus, nästan som att det skulle börja regna. Jag hinner precis stiga på bussen innan den åker. Bussen är nästan full, eftersom att alla slutar skolan nu. Det finns inga fler sittplatsen så jag får stå upp. Jag ställer mig där barnvagnar egentligen ska stå. Bussen börjar åka. Under tiden så tittar jag på alla videos och bilder vi tog när jag sov hos honom första gången. I mina hörlurar har jag låten vi sjöng, första gången vi var själva. Jag kände hur mina ögon började fyllas med tårar. Jag tittar ut genom fönstret, det börjar regna. Likadant som regnet, känner jag hur en tår rinner ner på min kind. Jag torkar bort den snabbt, för jag vill inte att någon annan ska se att jag är ledsen. Efter några minuter så är bussen nästan framme. Jag trycker på den röda stoppknappen. Ett plingande ljud hörs och en lampa börjar lysa, “stannar” står det på skylten som börjat lysa. Bussen saktar in och stannar. Jag går av, jag känner hur en droppe rinner ner i min nacke. Jag börjar gå mot honom. Jag ser på avstånd att han kommer cyklande mot mig. Jag känner hur gråten sätter sig som en klump i halsen.

Idag fyller jag år. Hoppas han kan träffa mig idag.

När han är framför mig så slänger han ifrån sig cykeln. Den åker in i en buske. Han ställer sig mittemot mig. Jag ser att han har som tårar i ansiktet, men jag kan inte avgöra om det bara är regnet eller om han gråtit.

“Grattis älskling, älskar dig mest av allt. Ha nu en bra dag så ses vi när vi slutar skolan.”

Vi står och bara tittar på varandra i några sekunder. Det var de längsta sekunderna i hela mitt liv.

“Tack älskling, älskar dig mer. Bra, kommer till dig när jag slutat.”

Jag tittar på honom på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag ser hur hans mörka och lite smålockiga hår blivit blöt av regnet. Hans kinder är röda av kylan. Jag ser nu att hans mörkbruna ögon glänser och hur det vita i ögonen var lite rött, han hade nog faktiskt gråtit. När jag inser att han varit ledsen så förstod jag att det faktiskt var något jobbigt som hade hänt.

Han orkar aldrig träffa mig längre.

Äntligen har han tid för mig. Som han hade förut. Som på “alla hjärtans dag”, då hade han skrivit massa små lappar och satt runt i huset och vid den sista lappen som det stod “Jag älskar dig på” var det en chokladask. Hela skoldagen kändes så lång, jag längtade så mycket efter honom. Jag satt nästan hela lektionen och tänkte på allt. Jag tittade på bilden jag har som bakgrund på mobilen, bilden vi tog då när vi var hos mig och fick för oss att ta en puss-bild. Jag försvann i mina tankar. Jag ser att vi slutar om bara 10 minuter. Jag la ner datorn i fodralet, mina pennor i pennfodralet som jag gjorde när jag gick i 5an . Och samlade ihop alla andra saker jag haft med mig på lektionen. Jag skyndade mig till skåpet, jag la ner datorn i väskan eftersom vi hade en no-uppgift som skulle vara klar imorgon. Jag låser skåpet och tar sedan upp mobilen för att se när nästa buss går till honom. Fast när jag tar upp mobilen ser jag att jag fått meddelande från honom igen, Jag läste vad han hade skrivit: “Förlåt älskling men jag är jättetrött, orkar inte idag. Kan vi inte ses någon annan dag. Älskar dig.” Just när jag läste så kom så mycket tankar kom upp i mitt huvud. Jag blev så besviken men ändå arg. Han orkar aldrig. Varför? Varför kunde allt inte bara vara som förut? Det blir alltid såhär. Alltid samma ursäkt. Om han verkligen älskar mig som han säger varför skulle han då alltid ställa in det så här? Han säger att det inte är något utan att det bara är mycket i skolan och med fotbollen. Men jag vet att något är fel. Men varför kan han bara inte berätta? Jag svarar tillbaka på det han skrivit:

Kärlekens- och vänskapens gränser

“Jag förstår att det är svårt att gå vidare, men du måste i alla fall försöka. “

Jag frågar honom: “Varför har du aldrig tid för mig längre, varför orkar du inte?” “Det har aldrig varit så att jag inte har tid för dig! Jag har aldrig varit för trött för att träffa dig!” Nästan skriker han med gråten i halsen. Men vad är det då? vad är det som gör att du aldrig vill? säger jag med hög röst tillbaka. Det blev tyst i någon minut. Jag känner hur det rinner tårar från mina kinder. “Det är min mamma. Hon slår mig. Så. Var det något mer?” - skriker han igen. Jag ser hur tårar rinner från han kinder. Jag hade aldrig sett honom gråta förut. Jag känner hur en kall kår åker genom kroppen. Jag fick såna skuldkänslor. Varför har jag inte förstått något tidigare. Jag försöker få fram något. Men det är som att min röst bara försvann. Jag får inte fram ett ord. Jag fick en chock. Han tog upp sin cykel från busken han slängt ner den i tidigare. Och cyklar iväg. Där står jag kvar. Helt tom. Vad händer nu? Är det så här det slutar?

Ella Banebro Dahlin (8n) 103

15. Hemligheten Samantha hade en hemlighet, en hemlighet som förstörde henne och Chris...

Kärlekens- och vänskapens gränser

Det var en lördag eftermiddag. Samantha och Chris skulle träffas igen. De var ett ungt par som hade spenderat hela sommaren tillsammans, de litade på varandra och gjorde allt med varandra. De var det perfekta paret. Samantha var orolig för hur det skulle gå för dem egentligen. Något Chris inte visste var att Samantha hade en hemlighet. Ikväll hade hon planerat att äntligen berätta sin hemlighet som gav henne ångest och skuldkänslor.

-Kan inte du bara berätta vad det är, Samantha? Han lät lugn men man märkte på hans min att han inte alls var lugn. -J-jag kan inte, Samanthas ögon fylldes med tårar. Du skulle aldrig kunna förlåta mig… Tårarna rann nerför hennes kinder. -Vi kommer inte att kunna lösa det om du inte berättar, sa han medan han torkade bort hennes tårar med sin hand.

Hela den dagen var Samantha stressad. Hon var inte beredd att berätta det som hon fick sån ångest över, hon behövde mer tid. Hon förstod inte hur Chis inte hade märkt att det var något fel, eftersom hon hade försökt undvika honom så mycket som möjligt. Även om Samantha var bra på att låtsas som ingenting.

Samantha tog djupa andetag, tittade på Chris och föreställde sig hur han skulle se ut när hon berättade. Hon ville inte förlora det hon hade med Chris. Men hon var tvungen att berätta. Chris stod och pratade om hur hon måste berätta för att allting skulle bli bättre, och helt plötsligt sa Samantha:

Precis innan de skulle träffas var Samantha orolig för hur Chris skulle reagera när hon berättade. Hon stod upp, kollade på sig själv i spegeln och sa till sig själv:

-Jag har varit otrogen!

-Jag hatar dig, du har förstört allting.

Det blev helt knäpptyst. Hon tittade på Chris och ville krama om honom så fort hon sa det. Han tog några steg bakåt, han kunde inte förstå det Samantha sa, han ville inte acceptera det.

Hon försökte att hålla tillbaka tårarna som var på väg ut. Medan hon stirrade på sig själv i spegeln med händerna på bordet kom hennes mamma in. Hon öppnade dörren, tittade på Samantha och sa:

-Förlåt. Förlåt mig. Jag var dum. Jag tänkte inte!

-Mår du bra gumman?

Efter en lång stund så sa äntligen Chris nånting:

-Ja, svarade Samantha utan att ens titta på hennes mamma.

-Hur fan kunde du göra så?

-Är du säker, du vet att du kan berätta allt för mig?

Han lät seriös fast ledsen samtidigt.

-Mamma, jag sa att jag mår bra så kan du bara gå ut och låta mig vara?!

-Jag vet inte, det var bara en gång och det kommer aldrig att hända igen, jag lovar!

Samantha var arg och visste att hon tog ut sin ilska på sin mamma men det var som att hon inte kunde kontrollera det hon sa. Utan att säga någonting så skakade Samanthas mamma på sitt huvud och gick ut. Samantha visste att hon nyss hade gjort fel, vilket fick henne att må ännu sämre. Nu bestämde hon sig för att byta om istället för att tänka. Hon tog på sig sina blåa jeans och en grå tröja. För sista gången den kvällen, tittade hon på sig själv i spegeln med ögon fyllda av ilska. Sedan tog hon fram sin mobiltelefon och sina hemnycklar, tog på sig sin jacka och gick ut.

Hennes röst skakade och hon kunde knappt prata längre.

Chris och Samantha hade bestämt att de skulle träffas vid en park utanför Samanthas lägenhet. Hon mådde dåligt och kände sig nästan lite sjuk. Hon hade ont i magen, mådde illa och kände hur hennes huvudvärk bara blev värre och värre. Hon blev mer och mer nervös ju närmare parken hon kom. Hon försökte kolla om Chris redan var där, det var svårt att se eftersom att det redan hunnit bli mörkt ute. Hon tog fram ficklampan i sin mobiltelefon så att det skulle bli lite lättare att se, men hon kunde inte se honom. Samantha tog fram sin mobiltelefon och skickade ett meddelande till Chris där hon frågade när han skulle komma, precis när hon skickat meddelandet så hörde hon hans röst: -Samantha! skrek han. Han lät väldigt glad, de hade inte träffats på en hel vecka. Samantha tittade bak och såg honom, hon gjorde sitt bästa för att inte se eller låta nervös, men hon kände hur hon hade svårt att andas och stammade väldigt mycket. -H-hej Chris, sa hon tyst. Chris märkte att något var fel när han hörde hennes skakiga röst. -Är det något? frågade Chris. -Nej, jag är bara lite trött.

104

”Fan också” tänkte Samantha, hon visste inte hur hon skulle berätta. Chris trodde såklart inte på henne, han märkte hur Samantha försökte undvika ögonkontakt med honom så han tog tag i hennes axlar och sa:

Samantha visste inte vad hon skulle göra så hon bad om förlåtelse om och om igen.

-Efter allt vi har gått igenom? Nu grät även Chris. Samantha visste inte vad hon skulle säga, hon hade en klump i halsen som hon inte kunde bli av med. Hon stod och tänkte på hur dum hon var för att hon gjorde så och hon visste att Chris inte skulle kunna förlåta henne, och även om han gjorde det så skulle inte deras relation var som innan. Samantha visste att Chris inte skulle kunna lita på henne igen. Chris torkade bort sina tårar med sin tröja. Han kollade rakt in i Samanthas ögon och sa: -Det är slut mellan oss, försök inte att prata med mig, ring inte mig, sms:a inte, jag bryr mig inte om dig längre. Alla känslor jag hade har försvunnit, och de ska aldrig komma tillbaka, det vet jag. Han sa det med en seriös och ondskefull blick som stannade kvar i Samanthas huvud i flera veckor. Han tog sina grejer som han hade lagt på bänken bredvid och bara gick. Samantha kunde inte säga något, hon var helt chockad. Hon bara tittade på när Chris gick därifrån. Det var sista gången hon pratade med Chris. Med tiden så visste Samantha att hon nog aldrig skulle göra om något sånt. Hon hade förstått att man inte kan vara så självisk och bara tänka på sig själv, för om man är det så kan man förlora någon man verkligen älskar och bryr sig om. Det var slutet på Samanthas och Chris förhållande.

Eliza Seferi, (8i)

Alla har gått på tåget, jag står fortfarande kvar på perrongen och stirrar in i tåget. Tågkonduktören blåser i pipan och tittar undrande på mig. Jag bestämmer mig för att kliva på. Plötsligt ringer telefonen, “mamma”. Jag känner en kall kåre som går genom hela kroppen. Jag svarar. -Hallå. -Hej gumman! Jag kom precis hem och jag undrar vart du är? säger hon med en snäll ton. -Jag är bara ute med några vänner, säger Melanie nervöst. -Okej, ring mig när du är på väg hem så jag kan börja med middagen, ha så kul! Jag är nu framme i Stockholm. Jag tittar ut över den vackra staden. Jag går in på ett café och sätter mig för att värma mina händer. Då kommer det fram en väldigt trevlig dam. -Får jag sitta här? frågar damen. Jag säger ja naturligtvis. Sedan frågar hon vad jag gör här ensam och jag blir lite osäker på om jag ska berätta. Då skulle tanten vara den första som fick veta om allt kring händelsen Jag bestämmer mig för att berätta. -Jag ska träffa en person som jag har längtat efter att träffa. -Jaha, vad kul! Men var försiktig för jag antar att det är en kille du ska träffa, säger tanten. Vet din mamma om att du ska träffa en person som du inte känner? Just i det ögonblicket inser jag vad jag håller på med. Jag är i en annan stad, ska träffa Liam och mamma vet inte något om detta. Plötsligt, just då ringer mobilen, det är han. Jag ser ut genom fönstret och där står han tvärs över gatan. Jag samlar ihop mina saker för att gå ut till honom. Hela min kropp börjar skaka, jag börjar andas tyngre och tyngre ju närmare jag närmar mig honom. Jag står framför honom och när jag ser in i hans ljusblåa ögon känns det som om tiden står stilla och jag märker att han känner likadant. Han kan inte säga ett enda ord, nästan som om han frusit till is. Jag hade en väldigt stor hemlighet som ingen visste om, inte ens mina bästa vänner. Min hemlighet är att jag och Liam var tillsammans. Jag valde att inte berätta för någon eftersom Liam inte var så omtyckt i min stad och då kändes det som om folk som inte ens känner mig skulle döma mig utifrån honom. Men han är inte som alla rykten säger utan tvärtom. Han är snäll, omtänksam och äkta. -Jag kan inte vara med dig så länge, säger jag med gråten i halsen. -Det är okej! Jag förstår och du vet att vi alltid kommer hålla kontakten. Du är den enda för mig! säger han och tittar djupt in i mina mörkbruna ögon. Vi går runt på stan tills det är dags för mig att åka tillbaka hem igen. Han följer med mig till tågstationen och kysser mig hejdå. Sedan går vi åt olika håll. Men i just det ögonblicket när jag går på tåget inser jag att jag inte kan hitta mina röda hörlurar som pappa gav till mig. Pappa brukar inte komma ihåg mina födelsedagar för han har fullt upp med sin nya familj och så. Den enda presenten jag har fått från honom är dessa hörlurar som betyder väldigt mycket för mig. Jag tänker efter och kommer ihåg att jag tog upp hörlurarna och la dem på bordet inne i caféet. Jag springer tillbaka men på väg till cafét ser jag Liam och han verkar nervös. -Vad gör du här? säger han stammande. -Jag har glömt mina hörlurar. Jag ser mina hörlurar och springer in i caféet för att hämta dem. Sedan springer jag tillbaka till tågstationen. Jag undrar varför Liam var så nervös, nästan som om han inte ville bli påkommen. Nu är det några dagar efter det att jag har varit i Stockholm och jag känner av att något inte står rätt till. Liam har varit väldigt konstig både mot mig och sina kompisar. Vi brukar prata varje dag, från när

Jag känner fjärilarna i magen så fort jag kliver av tåget. Hela jag vill bara springa och leta efter Liam. Jag tar upp min mobil för att se var han är. Han är inte hemma utan någon helt annanstans och jag vet att han inte har några kompisar där. Jag står utanför fönstret och ser honom stå lutad mot diskbänken. Hela min kropp blir varm men precis när jag tar ett par steg för att gå till dörren för att knacka på, så kysser han en annan tjej. I just det ögonblicket känner jag mig helt tom. Hela min kropp blir till is och jag känner hur mitt hjärta börjar slå fortare. Jag kan verkligen inte fatta att han kan göra detta, trodde att han var äkta. Jag tittar mot fönstret igen och då ser jag att han tittar på mig. Han springer ut till mig så fort han kan. -Varför är du här? säger han förvirrat. -Varför är jag här? Varför är du här? säger jag med en arg ton. Jag kan verkligen inte fatta att du väljer att vara otrogen! Jag har sagt så himla mycket saker till dig som jag aldrig skulle säga till någon! Vet du varför? För jag trodde du var äkta, men vet du vad, jag hade extremt fel! Jag går därifrån så fort jag kan. Han följer inte ens efter mig. Det enda han gör är att han ropar att jag ska komma tillbaka. Jag känner lukten av kol och gräs. Medan jag går på rälsen så faller ett par tårar nerför min kind. Det känns som om hela min värld ramlar samman. Jag funderar på vad jag gjorde för fel. Är det för jag inte är lika fin och underbar längre? Eller är jag bara värdelös? Från ingenstans börjar hela rälsen skaka. Jag vänder mig om för att se. Jag ser att ett tåg kommer så jag går åt sidan upp för en liten slänt. Jag står vänd mot spåret så jag kan se när tåget passerar. Plötsligt känner jag två kalla händer på min rygg. Jag ramlar framåt och rullar in på spåret.

Kärlekens- och vänskapens gränser

16. Iskall

vi vaknar ända tills han säger godnatt mitt i natten. Jag brukar vara vaken extra länge bara för att få tid och prata med honom. Det är väldigt svårt att hålla kontakten eftersom han bor i en annan stad. Jag försöker ringa honom men jag kommer direkt till telefonsvararen vilket inte är likt honom. Jag bestämmer mig för att åka till honom, som en överraskning.

I ren panik försöker jag resa mig upp igen så snabbt jag kan för tåget är nu på väg mot mig. Men min tröja har fastnat i rälsen. Jag skriker och drar men jag kommer inte loss. Jag ser mig omkring, men ser ingen. Jag accepterar det och tar ett djupt andetag.

Jennifer Bergqvist Bilic (8l)

17. Jag är en flicka Min mamma hade bara ett öga i sin barndom. På grund av en olycka hade hon förlorat sitt öga. Jag gick i tredje klass och min bror i första klass. För mig var min mamma så normal och i mina målningar märkte jag inte hennes fel, jag målade henne alltid med två ögon. På bussen eller på gatan tittade barn och vuxna förvånat på min mamma eftersom hon bara hade ett öga. En dag kom min bror hem från skolan och började gråta. Mamma smekte honom på armen, frågade efter orsaken gråten och han visade sin målning. Hon sa till honom: -Imorgon går vi till skolan och pratar med din bildlärare. Min bror torkade sina tårar och sprang längs gatan för att leka med sina vänner. Mamma gick in i köket. Jag böjde mig ner och plockade upp pappret. Temat för målning var familjens ansikte. Jag tittade på hennes målning och upptäckte skillnaden mellan att vara en pojke och en flicka vid den tiden. Han målade mammas öga som en svart grop. Bildläraren hade ritat en stor cirkel runt mammas öga med en röd penna och skrivit att alla personer skulle ha två ögon. Jag såg målningen, mina tårar

105

svämmade över. Jag hatade henne. Jag gick in i köket, mamma stekte lök och jag kramade henne bakifrån. -Mamma, varför målar jag alltid dig i din helhet. Jag hatar min bror, grät jag. Mamma knäböjde sig och tittade på mig, torkade mina tårar och sa.

Sedan kysste hon mig och sa:

Jag och min kompis satt och pluggade vid cafét bredvid skolan, som vi brukar göra. Då såg jag honom. Rösten från min kompis som precis skulle förklara ett mattetal jag inte förstod bara försvann, jag kunde bara inte slita blicken ifrån honom. Han drog sina fingrar genom sitt chokladbruna hår.

-Det är bättre att du också lär dig att göra andra målningar rätt…

“Hallå lyssnar du?”

-Min älskling, gråt inte. Du borde inte vara upprörd på din bror. Han är pojke. Pojkar är annorlunda än tjejer; de ser allt som det är men tjejerna ser det som de vill.

Nästa dag gick mor och jag till min brors skola. Det var rast. Mamma gick till rektorns rum. Rektorn frågade om hennes sak efter att ha hört min mamma. Mamma sa:

“Är det honom du tittar på?” frågade hon medan hon höjde ögonbrynen och knuffade till mig med sin axel.

-Har du något problem?

“Nejdå” sa jag tyst, fastän mitt hjärta sa ja.

Mamma sa:

Han var ju så mycket äldre än mig, min kompis skulle tycka jag var jättekonstig om hon fick reda på att jag var intresserad av honom. Det kändes som om det fanns en stor och farlig gräns som jag inte fick passera.

Damen gick med mamma in i rummet där lärarna satt. Rektorn pekade på den unga och vackra damen och sa:

Kärlekens- och vänskapens gränser

“Oj förlåt jag... eh förlåt, vad sa du?”

-Jag kom för att träffa den första klassens konstlärare.

-Nej, bara så. Jag känner alla min sons lärare, förutom bildlärare, jag kom för att träffa henne.

-Hon är din sons bildlärare. Hon sa till bildlärare också: -Hon är mor till en av eleverna i första klass A. Mamma sträckte sin hand till bildlärare. Bildläraren satt och drack te när vi kom, hon hostade till lite, reste sig upp och de tittade varandra i ögonen när de hälsade. Mamma sa: -Jag är väldigt glad att få träffa dig. -Jag också, sa läraren. Mamma hälsade på den andra läraren som hon kände och mamma var ledsen att tar deras tid, Mamma bad om ursäkt och vi sa adjö till alla och kom ut. Bildlärare följde mamma från rummet och när hennes röst brast sa hon: -Damen, jag visste inte… Mamma avbröt hennes prat och sa: -Snälla damen, ditt te blir kallt. Bildlärare kom ett steg närmare och hon ville säga något som mamma sa: -Jag tycker att poängen tio är för lite för att ett barn ska vara realistiskt. Är det inte? Bildlärare sa: -Ja, rätt till dig. Bildlärare sträckte fortfarande ut en hand och den här gången drev hon mammas händer på sin väns hand. Mamma sa adjö till henne. Den eftermiddagen stod min bror leende i hallen. Han kom för att visa mamma och öppnade ritningsmappen och visade sitt betyg. Bildlärare hade ändrat föregående poäng och skrivit ett betyg på tjugo poäng. Min bror var väldigt glad och sa: -Damen sa: ge mig din ritningsmapp, jag tror att jag fick fel igår och så gav mig hon tjugo poäng. Mamma log och kysste honom och sa: -Ja, min sons målning är jättebra! Och så att han inte förstod blinkade mamma till mig och sa: -Är den inte? Jag sa också: -Ja, det har du gjort mycket bra. Men min röst skakade och jag kunde inte sluta gråta. Bror sa: -Varför gråter du? Jag sa: -Oh, jag är en flicka!

106

18. Killen i caféet

Flera veckor efter det gick jag nästan varje dag till det caféet efter skolan bara för att se honom, det kanske låter konstigt men jag visste inte vart jag skulle ta vägen, han verkade så otroligt fantastisk och säkert hur snäll, trevlig och rolig som helst. Jag och mitt kompisgäng som består av fem personer satt och diskuterade killar som vi alltid gör. Eller rättare sagt de satt och pratade om killar som de brukar göra. En i gänget hade precis blivit tillsammans med en kille och man kunde nästan tro att det var det enda hon kunde prata om nu. Plötsligt började de prata om vilken ålder som äldst som de skulle kunna vara tillsammans med någon. Jag spetsade öronen och hoppades på att dem skulle säga runt 24 som han på caféet var. Men nej, såklart sa dom 16. “Fan” tänkte jag, dom skulle tycka jag var helt galen som var intresserad av honom. På svenskalektionen tittade vi på en film som jag inte riktigt vet vad den handlade om, jag satt mest och dagdrömde under hela filmen. Men av det lilla jag hörde sa de något om att man ska vara sig själv, följa sitt hjärta och inte bry som om vad andra tycker. Så brukar folk säga och då har jag oftast tänkt: “Bla bla bla, gud vad klyschigt” men den här gången tog jag verkligen åt mig. Jag kanske bara skulle prata med honom och inte bry mig om vad alla andra tyckte om det. Några dagar efter den där svenska lektionen gick jag till cafét för att se om han var där. När jag började närma mig så kände jag hur svetten började rinna ner från min panna trots att det var fyra minus ute och snö, pulsen blev högre. Jag öppnade dörren in till cafét och klev in, doften av bullar och kaffe slog mig rakt i ansiktet. De ljusblåa väggarna lyste mig rakt i ögonen. Där stod han, mitt framför ögonen på mig. “Hej, vill du ha något?” frågade han men jag fick knappt fram ett ord, men jag lyckades få fram “en chokladboll, tack”. Jag satte mig ner för att vänta på mitt fika och då ser jag en tjej äldre än mig, runt 24 år. Hon hade långt brunt hår, svarta jeans och en ljusblå t-shirt. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag såg att hon gick fram till killen som jag var intresserad av och kramade honom och sa: “Hej Felix” . Jag försökte tänka att de bara var kompisar eller släkt, men sen kysste han henne. Det kändes som om hela min värld rasade. Hur kunde jag vara så dum så jag trodde att kunde få honom, han vill väl inte ha en 15- årig liten flicka. Jag gick därifrån snabbt och hörde hur Felix skrek: “Hallå ditt fika, du glömde det!” Men jag bara gick, jag kände hur en tår sakta rann ner för min kind men jag torkade bort den snabbt. Jag gick med snabba steg hem så ingen skulle hinna se mig. När jag kom hem sprang jag upp till mitt rum och låste in mig. Det var så jag kände, jag ville bara låsa in mig och aldrig prata med någon igen.

Sofia Lindvall (8m) Zainab Sharify (8l)

Det var en ljus lördagskväll, solen värmde fortfarande och jag skulle ut och träffa några vänner. Jag tog på mig ett par snygga blå jeans med hål på knäna och ett svart skärp, drog över ett svart linne och en svart Adidas tjocktröja också. Jag tog fram en ganska stor väska som jag lade ner en dricka, en powerbank, laddare, parfym och en rätt så stor högtalare. Jag gick ner till mamma och pappa och de sa till mig att jag skulle vara hemma till klockan tolv, tyckte att det var en bra tid för att jag brukade bara få vara ute till senast tio på lördagar. Jag gick ut och mötte upp min kompis Linus vid ett stort och övergivet hus som ligger ungefär 15 minuter ifrån mitt hus, sedan skulle vi möta upp några andra vänner i parken ungefär tio minuter från huset där jag mötte Linus. Jag och Linus har känt varandra sen vi var tre så vi kan säga allt till varandra och har gjort det sen vi var små. På den lilla stenvägen till parken frågade han mig: -Du? Hur ska jag göra för att en person ska gilla mig? -Ehhhm, jag vet inte, vadårå? frågade jag. -Jo, jag gillar en tjej…. -Okej, vem är det du gillar då? -Ehhhm, det är d… “Hallåååå!” De andra som vi skulle möta upp kom nu. Gabriel, som var Linus bästa vän, sprang rakt emot honom och gav honom en cool handskakning. Ahmed kom emot mig och sen kramade han mig. -Filip och Rasmus är lite sena men dom kommer snart, sa Ahmed. Vi satte oss på en bänk och väntade på de andra. -Hade du med dig en högtalare? frågade Gabriel mig. -Ja, jag har en, sa jag. Så tog jag fram den, la den på bänken och kopplade den till bluetooth. Jag satte på min favoritlåt “Kall” av AntWan. Alla gillar den låten så vi alla satt och sjöng med. Jag blev lite törstig så jag tog en dricka som jag hade lagt i min väska, drack upp det ganska snabbt för jag brukar bli törstig när jag sjunger mycket. Det tog inte lång tid alls tills de andra kom till bänken. Vi satt och snackade ganska länge och skrattade och hade väldigt kul. Vi hade lite alkohol som vi drack också och sen åt vi ostbågar, chips och så hade vi tre stora Marabou; en oreo-smak och två Japp. Min favorit är oreo. Rasmus bjöd mig på en cigg, jag hade aldrig rökt förut så det här skulle bli min första gång. Mamma sa att jag aldrig skulle börja röka men jag tog den ändå. Det smakade skit och jag var jättenära på att börja hosta men jag vågade inte så jag höll det inne, jag rökte upp hela ganska fort. Gabriel sa till mig att jag skulle pröva en snus, har aldrig testat att snusa heller men jag ville inte pröva direkt för att lukten är vidrig, så jag sa nej till det. Jag mådde lite illa så jag tänkte att jag skulle dricka vatten, jag tog glaset med vatten och halsade den på några sekunder men när jag hade druckit upp märker jag att det inte var vatten utan det var vodka. Jag märkte att allting snurrade runt mig. Jag var så yr så att jag satte mig på en bänk bredvid en stor ek lite längre ifrån alla andra, Ahmed såg att jag inte mådde så bra så han kom och satte sig bredvid mig, tog min hand och sen slöt jag mina ögon och somnade… Linus kom och tittade vad som hade hänt, sen gick han iväg och snackade med Gabriel. Ahmed satt kvar med mig. Rasmus och Filip gick till Gabriel och undrade varför jag sov. Han sa att han trodde att jag var trött, så Gabriel gick till mig och slog till mig på kinden men jag vaknade inte. Han slog till mig flera gånger men jag vaknade aldrig, till slut började han slå så hårt att jag blev röd.

-Äh, det gör väl inget, hon måste ju vakna, sa Gabriel och slog till mig en sista gång. Han missade min kind och träffade min näsa och han slog så hårt att jag började blöda. -Nej nu räcker det!! Nu går du faktiskt över gränsen. Linus slog till Gabriel och tog mig och gick till en bänk lite längre ifrån, han tog med sig lite vanligt vatten och lite papper. Han la mig på bänken och torkade bort mitt blod, jag vaknade och undrade varför jag blödde ur näsan. Jag frågade Linus vad som hade hänt men han sa bara att jag bara hade fått en liten smäll av Gabriel och sen gav han mig lite vatten som han hade tagit med sig hemifrån och en kexchoklad som han baxade dagen innan. Jag drack upp allt vatten och sen kollade jag på Linus och det var då han sa till mig: -Innan vi kom hit sa jag ju att jag gillade en tjej, ehhhm, den tjejen är du. Jag blev förvånad när han sa att det var mig han gillade men jag har känt samma för honom ett tag. Så jag sa inget utan tog tag i hans huvud så att han kom ner till mitt huvud, sen kysste jag honom och han sa: “Jag älskar dig”.

Felicia Tärnström (8k)

20. Kärleken Klockan var 07:00 på morgonen. Jasmine, 19 år, vaknade och hon började gå upp från sängen och gick till köket för att äta frukost. Hon jobbar i en mataffär. Hon åkte klockan 08:00. På väg till sitt företag, hennes mataffär, så hände det en trafikolycka. Som tur var, var det inte Jasmine, det var en man ungefär 20 år som åkte motorcykel så snabbt som det bara gick och det var trafik. Han försökte bromsa men det gick inte så han körde på flera bilar. Han bara flög upp i luften och ramlade sedan ner och hans motorcykel gick sönder i bitar. Han blev jätteskadad och bara blödde och han kunde inte röra sig eller gå upp. Jasmine gick ur bilen och sprang till mannen och frågade hur han mådde. Han svarade inte så hon sa “Behöver jag ringa ambulansen?”. Han svarade fortfarande inte, det började komma fler och fler och fråga om hur han mådde. Flera personer ringde ambulansen och berättade vad som hände och efter tio minuter kom ambulansen och hämtade honom.

Kärlekens- och vänskapens gränser

19. Kyssen

-Du kanske inte borde slå så hårt, jag tror inte att hon kommer vakna, sa Linus.

Nästa dag vaknade Jasmine klockan 12:00 för att hon hade ledigt från jobbet. Hon skulle gå ut med sin hund för att ta en promenad. På väg dit såg hon mannen som ramlade igår i en trafikolycka. Han gick förbi och sa till henne “Tack för hjälpen!”. Hon svarade med nervös röst “De var så lite”. Han frågade om hennes telefonnummer och hon gav han hennes telefonnummer och han sa “Tack”. Helgen var slut och hon var sjuk och gick inte till jobbet. Hon vaknade inte upp förrän 12:00 när hon hörde hur hennes mobil ringde. Hon visste inte att det var mannen som ringde henne. Hon svarade och sa “Hej” med rädd osäker röst och Han sa “Hej” och de snackade lite och de skrattade mycket det verkade som att de gillade varandra. Klockan blev 15:00 och Jasmine skulle gå ut på dejt med Kevin. Han heter Kevin, det sa han till henne när de pratade. Hon gick ut och skulle köra till restaurangen han bjöd henne på dejt. Hon åkte till restaurangen och han var redan där. De beställde mat och de lärde känna varandra, de skrattade jättemycket. Sen började klockan gå fort och det blev redan kväll.

107

Efter några månader Kevin skrev till henne på meddelande ”Kan jag komma till dig?” och hon svarade `”Ok`”. Efter tio minuter ringde Jasmines ringklocka. Hon skrek “Kom in” och han kom in och gick upp för trappan till hennes rum. Han kom in i hennes rum och kramade henne och sa “Hej”. De pratade om livet och till slut sa Kevin “Jag har tänkt på en sak” och hon svarade “Jag med”. Kevin sa “Börja du “och Jasmine sa “Nej, börja du”. Sen så sa Kevin “Jag har känslor för dig”. Jasmines mage började pirra i och hon var jätteglad för att hon kände samma sak för honom. Hon sa “Jag med”. Han sa “Vill du bli tillsammans med mig?”. Hon skrek högt med högt ljud “JAAA!!”. De kollade på varandra och började kramas och kyssas.

För hon trodde att allt som hände igår bara var en dröm. Men just då hörde hon en djup röst: -Nicole! Hon vände sig om och såg hans blåa byxor och skinande svarta skor. Hon blev väldigt nervös, hon fick nästan en klump i magen. Hennes hjärta började klappa i otakt, men det var inget som Nicole la märke till. När han kom fram, tog han henne i handen och sa: -Kom, jag ska presentera dig för mina vänner. -Killar, det här Nicole, min flickvän, sa han.

Nimo Idris 8p

Yusra Nur (8h)

Kärlekens- och vänskapens gränser

21. Nicole Skoldagen då Nicole först fick syn på den nya killen Rasmus, hade inte gått som Nicole ville. Inte nog med att hon försovit sig och fått skäll av läraren. Nu lyckades hon på något sätt snubbla på sina egna fötter. Här i matsalen, just när hon bar en bricka fullastad med lasagne. Mjölk och mat flög genom i luften och Nicole fick pastarester i hela det mörka toviga håret. Ljudet av glas som krossades mot det hårda stengolvet fick alla högstadieeleverna att vända sig om och stirra. Men Nicole såg inte deras ansikten, utan bara suddiga och somriga pastellkläder runt sig. För Nicole såg bara en person, Rasmus. Den snyggaste killen som någonsin har gått på den här jorden. Eller i alla fall i en skola i Paris. Hon sprang ut ur matsalen mot den långa korridoren. Hon grät medan hon sprang, till slut kom hon fram till sitt skåp och tog sina idrottskläder och sprang in på toaletten och bytte om. Nu var det dags för Nicole att prata med Rasmus, hon går fram och säger: ”Hej”. “Hej” säger Rasmus. Nicole var nervös men de blir avbrutna just när Nicole skulle berätta hur hon kände för honom. Då kom en tjej förbi, det är Rasmus tjej. De kysste varandra inför Nicole. Hon kunde inte vara fokuserad på den sista lektion inför dagen, så hon gick hem. Hon deppade ihop och ville inte gå till skolan. Då skolkade Rasmus och kom hem till henne för att trösta henne. Hon blev rädd och frågade honom: -Va, vad gör du här och hur visste du att jag bor här. Kristina berättade det för mig och det var din mamma som öppnade dörren för mig, sa han.

I matsalen får Alexa syn på den nya killen Oliver men det blir inte som hon har tänkt sig. På något sätt snubblar hon på sina egna fötter framför Oliver. Maten flyger genom luften och landar i hennes blonda långa hår. Ljudet av glas som krossas mot det hårda stengolvet och alla högstadieeleverna som vänder sig om och stirrar. Alexa plockar upp maten och tar en ny tallrik. Alexa får reda på att Oliver är från Spanien och han har bara varit i Sverige ett tag. Han har börjat i en riktig klass och hon vet inte vilken klass han går i. På något sätt vågar hon inte prata med honom för hon är nervös för att berätta för honom om sina känslor. Efter skolan står Hugo på skolgården och tittar på Alexa, han har varit kär i henne i många år och har aldrig vågat berätta det för henne. Han ser henne gå fram till den nya killen Oliver. Han gillar hennes mod att gå fram till den nya killen och berätta att hon gillar honom. Alexa säger “hej” men Oliver tittar inte ens på henne. Hon rör honom på axeln. Han vänder sig om, tittar och vinkar till henne. Hon säger “hej” igen. Han börjar gestikulera med sina händer men Alexa förstår ingenting. Sen så förstår hon att han pratar i teckenspråk, hennes hjärta går i tusen bitar, hon kämpar för att hålla kvar tårarna innan det förstör hennes mascara. Hon springer därifrån och sätter sig vid en stenvägg och tänker på vad hon ska göra. Plötsligt knackar någon henne på axeln, det är Hugo som vill trösta henne. -Hej Alexa, varför är du ledsen? frågar Hugo. -Jag gillar Oliver, men han är döv, säger Alexa.

-Men din tjej, var är hon? frågar Nicole.

-Tråkigt att höra, säger Hugo.

-Nej, men vi är inte tillsammans längre, hon var otrogen, säger han.

-Jag vet, säger Alexa.

-Okej, men sätt dig ner så ska jag hämta nåt att dricka, sa hon, samtidigt som hon stirrade rakt in i hans blåa ögon.

-Även om han är döv kommer det finnas någon som gillar dig, säger han.

Nicoles mamma kom in och sa:

-Jag vet vad jag ska göra, säger hon och torkar bort tårarna.

-Det är dags att åka till din basketmatch.

-Vad ska du göra? frågar Hugo.

-Du kan följa med om du vill, sa Nicoles mamma till Rasmus.

-Jag ska lära mig teckenspråk, säger Alexa.

-Ja, självklart, sa han

-Oh ok, säger Hugo.

Nicole och Rasmus satt tillsammans och pratade om allt.

Alexa hämtar sin dator och försöker lära sig några symboler för att kunna kommunicera med Oliver. Hon tycker att teckenspråk är svårt men hon kämpar med språket för att lära sig och efter några timmar kan hon några viktiga symboler för att kunna berätta för Oliver att hon är intresserad av honom.

Efter matchen kom Rasmus och mamma fram och gratulerade henne för att de vann. Några minuter efter kom Filip, som är Rasmus pappa och hämtade honom. De sa hejdå till varandra och Nicole åkte hem med sin mamma. Nästa dag kom hon till skolan, direkt när ytterdörren stängdes, fastnade hennes blick på Rasmus. Han som satt med massa killar runt om sig. Hon försökte att gå förbi utan att säga någonting.

108

22. OLYCKLIG KÄRLEK

Dagen efter bestämmer sig Alexa för att gå fram till Oliver, nu kan hon äntligen säga vad hon tycker och känner för honom. Alexa ser Oliver sitta på en bänk i skolgården, nu har hon chansen att gå fram till Oliver och prata med honom.

Jag kände hur klumpen i magen släpper lite. Men den var inte helt borta. Jag kände att jag blev helt varm i kroppen. Som en varm stråle från tårna upp till hjärnan. Eftersom ingen hade pratat med mig i skolan förut så blev jag nervös. Tankarna började snurra. men till slut fick jag fram det.

-Hej, Oliver! -Hej, Alexa! -Jag vill bara säga att jag är intresserad av dig. -Menar du att du älskar mig? Hon nickar, och ler.

-Hej.

I samma ögonblick kommer hans flickvän, han vinkar till henne och hon kommer mot honom. Sedan så kysser han henne framför Alexa, hon blir chockad, tappar sin bok och väska, och springer därifrån. Hennes hjärta går sönder i bitar. Hugo jagar efter henne, för att lämna tillbaka hennes saker. Han ser tårarna rinna på hennes ansikte och säger: -Du behöver inte vara ledsen, säger han. -Vad menar du? säger hon. -Att jag älskar dig, säger han. -Gör du, säger hon. Han nickar och ler. Båda ställer sig upp och tittar in i varandras ögonen...

Raaho Abdi (8i)

23. OM DU INTE FANNS Sorgen förflyttar sig nedåt. Först hamnar den i huvudet, där den blockerar allt annat. Man kan varken tänka, andas eller se. Efter några timmar rör den sig till halsen och man gråter i dagar, kanske veckor. Sedan går den till hjärtat och äter långsamt upp en inifrån, det gör så ont så att man undrar om hjärtat ens finns kvar. Till slut så lägger den sig till rätta som en klump i magen och därifrån försvinner den aldrig. Man förvånas lite över att sorgen inte syns, men sorg är ju så tung och så svart. Jag ser inget hopp längre. Varje dag är det som att jag inte finns. Klockan ringer. Jag reser mig upp från toalettstolen och går fram till dörren. Jag lutar huvudet mot dörren och lyssnar. När jag hör att korridorerna tystnar låser jag upp dörrlåset och går ut. Jag hinner inte gå så många steg innan jag hör några röster längre bort i korridoren. Det låter som att det är tre tjejer, jag känner inte igen rösterna. Jag börjar kallsvettas och darra. Jag försöker göra mig så liten som det går och trycker mig ännu hårdare mot väggen. Ju närmre jag kommer desto mer är jag redo att gömma mig. Jag är alltid helt säker på att någon ska säga något. Men jag är van. Men denna gång klarar jag mig, ingen säger något. Jag började närma mig mitt klassrum. Men jag var helt säker på att det inte var min klass för jag inte kände igen tjejen som stod där. Jag stod utanför ett tag för att försöka se om någon i min klass kom för sent och skulle gå in. Men det kom aldrig någon. -Gå in på lektionen nu, sa Lena. Lena var min bildlärare hon var ungefär 30 år. Hon var den enda jag kunde prata med, om allt, exakt vad som helst. Men jag ville inte prata med henne om mina känslor och tankar. För jag ville inte göra detta till en stor grej. Det var som att jag inte ville inse själv att detta var fel. Även om jag innerst inne visste det. Jag går sakta fram för att jag var säker på att det inte var min klass. Men när jag öppnade dörren såg jag hela min klass. Då fattade jag, tjejen som stod där var ny. -Hej, sa tjejen. -Jag heter Sara. Hennes ögon såg så snälla ut. Ingen har kollat på mig med den blicken förut. Och ingen har någon gång sagt hej till mig förut.

Sa jag med en darrig röst och sen gick jag och satte mig vid min bänk. Min bänk var längst ner i hörnet av klassrummet. Eftersom ingen ville sitta nära mig så fanns det en bänk ledig bredvid mig. - Nu kan du gå och sätta dig vid någon bänk, sa läraren. Sara började gå fram mot bänken bredvid mig. Jag ville inte tro att hon skulle sätta sig bredvid mig. För om jag hade gjort det hade jag bara blivit ledsen om hon inte gjorde det. Men ju närmre fram hon kom desto mer vågade jag tro att det var hit hon var på väg. Jag märkte hur de andra i klassen kollade på henne när hon drog ut stolen bredvid mig. Jag blev rädd för att hon skulle byta plats. För att jag trodde att hon också skulle backa ifrån mig. När alla gav Sara en massa blickar. Men hon struntade i vad alla gjorde mot henne. Hon gjorde exakt samma sak mot dem som alla andra hade gjort mot mig. Hon bara låtsades som att de inte fanns där. Efter att hon satte sig vid mig så frågade hon vad jag hette. Jag fick verkligen en chock. Varför ville Sara prata med mig? Det kunde jag inte fatta. Men jag svarade ganska snabbt. -Jag heter Emma, sa jag och drog håret som hängde för mitt ansikte bakom örat. Jag och Sara småpratade lite grann, vi pratade med en lite lägre tonart så att fröken inte skulle höra. När vi pratade så märkte jag hur blicken även riktades uppåt ju mer vi pratade med varandra. Och till slut så fick vi till och med lite ögonkontakt. Det var mest Sara som pratade och jag var den som gav henne små enkla svar. Men till slut så sa hon något som gav mig hopp, hon fick mig att le. Och det hade ingen annan lyckats med. Jag kände även hur klumpen i magen släppte och blev som små fjärilar som flög runt istället. Ska vi äta lunch tillsammans? sa hon. Jag blev så glad att jag inte ens trodde mina öron när hon frågade. Det tog ett tag för mig att ta in det hon frågade så hon upprepade sin fråga.

Kärlekens- och vänskapens gränser

-Tyvärr, har redan en tjej.

-Ska vi? sa Sara. -Ja det kan vi göra, sa jag. Lektionen hade slutat och jag och Sara var på väg till matsalen. Resten av klassen stod redan i matkön. När vi började närma oss matkön så märkte jag hur de började skratta och kolla på mig konstigt. -Vad?! hörde jag någon säga med en bestämd och arg röst bakom mig. Det var Sara. Jag blev nervös, tacksam, glad, arg, ledsen, chockad, allt bara kom på samma gång. Hur skulle jag reagera? Inte ens en lärare hade sagt något liknande. Ibland önskar jag att jag kan läsa folks tankar. Jag vill så gärna veta vad Sara tycker om mig. Eller mer exakt så vill jag veta vad hon tycker att vi är. Alltså om hon ser oss som vänner eller bara klasskamrater. Eftersom att jag inte har haft en vän förut så vet jag inte hur det är. Förutom alla bästa vänner man ser på film. När man får se att de åker till varandras sommarstugor på somrarna. Eller när de åker till tivoli tillsammans. Eller så får man bara se när de sover över och har det jättekul tillsammans. Vi hade tagit vår mat och gick och satte oss vid det runda bordet i mitten av matsalen. Vi var båda jättehungriga för att vi hade sen lunch idag, så vi sa inte så mycket när vi åt. Men vi satt kvar ett tag efter att vi hade ätit klart. Då pratade vi. Vi pratade om lite allt möjligt men vi märkte direkt att vi var så lika. Till exempel att vi båda älskade att rita, vi båda hade skilda föräldrar, båda våra favoritfärger var blå och rosa, vi lyssnade på samma typ av musik och vi båda älskade att baka. Det kändes verkligen

109

som att det var min tur nu att få en vän.

Ajla och mamma går upp.

-Nej vad säger du kompis, ska du dra eller? sa Sara och fnissade till lite grann. Hennes leende fick mig att börja le.

“Du få inte komma in”, säger kvinnan till Leyya.

-Ja, det kan vi göra kompis, sa jag.

Mamma Leyya puttar undan kvinnan och går in ändå.

Nu visste jag säkert att hon gillade mig, annars skulle hon aldrig säga så. Vi ställde oss båda upp och tog våra saker och gick. Sedan gick vi och satte oss på en bänk i korridoren. -Vill du ses efter skolan? frågade Sara. I den sekunden blev jag så glad att jag bara ville hoppa runt och skrika. Jag kunde inte förstå det. Ville Sara vara med mig efter skolan, det var den meningen som i den stunden bara studsade fram och tillbaka i mitt huvud. Men jag var tvungen att komma med ett svar snabbt även om jag bara ville skrika av lycka. -Ja, gärna, svarade jag och gav henne ett leende.

Kärlekens- och vänskapens gränser

Ett år senare Och efter den dagen så var vi med varandra hela tiden. Jag vet inte vad jag hade gjort utan Sara. Utan Sara hade jag varit helt ensam, jag kanske inte ens hade levt. För det var så pass dåligt jag mådde. Det lilla, lilla hoppet Sara gav mig bara av att säga hej betydde massor. När jag är med Sara så får hon mig att verkligen glömma allt det andra runt om. Vi liksom hamnar i vår egen lilla bubbla. Och den bubblan blir bara starkare och starkare för varje dag som går.

Nicole Funes (8d)

24. Skilda världar Jag heter Leyla och jag är en 23-årig tjej. Just nu sitter jag en i färja med mycket folk, intill min mor Leyya och min lillasyster Ajla. Vi bor på landet där det varken finns jobb eller annat. När vi passerar husen vid havet, berättar min mor Leyya att hon önskade att vi var en av husägarna, och slänger en kommentar om varför dessa människor minsann skulle vara bättre än oss? “Men sluta mamma, var inte så ivrig och avundsjuk”, säger jag. “Men snälla kolla på deras hus Leyla”, säger mamma Leyya. “Kan både ni två sluta bråka”, ryter Ajla ifrån. När vi kommer fram till slutdestination går alla av båten. Vi kommer fram till en liten paradisö utanför Turkiet, där alla jobb finns och välbärgade familjer lever. Jag arbetar som personlig tränare på en idrottsplats. Just ikväll ska Ajla framföra en dikt på en gala för poeter. Mamma Leyya anstränger sig hårt för att hjälpa Ajla med sitt hår och smink. Ajla ska läsa upp en dikt och hoppas att hon ska bli upptäckt av någon tv-stjärna som kommer vara på plats. Innan hon går upp på säger hon till sin syster “Leyla ska du inte säga något som gör mig trygg och lycklig?” varpå jag svarar: “Jo, självklart ska jag, min älskade syster det kommer gå bra, du måste ha ett bra självförtroende”. En bil åker förbi oss och det var en stor vattenpöl vid oss så vi får vatten på oss. “Varför kör du så fort?” säger jag argt till mannen som precis förstörde Ajlas kläder. Jag lämnar min syster och mamma går vidare till sitt jobb. Senare ska mamma följa med till galan tillsammans med Ajla. Ajla och Leyya kommer fram till galalokalen och sitter och väntar på kö. Medan Ajla och Leyya väntar så kollar Leyya på dem andra deltagarna. “Du är den finaste tjejen jag har sett. Kolla på tjejerna, ingen är lika naturlig som du” säger Leyya och hennes hjärta värker av stolthet. “Ajla Tekin”, ropar en kvinna.

110

“Vem är du som säger så, jag är hennes mamma och ska visst in”

“Du kommer att väcka hela landet med din förmåga, jag vet att du kommer klara det så bra”, viskar mamma. När Ajla ska framföra dikten är hon så pass nervös att hon inte kan yttra ett ord. Hon säger olika ord flera gånger och efter en minut när mamma förstår att det är omöjligt att läsa den dikten tar hon över bakom scenen. Mamma Leyya läser dikten så pass högt att de andra i publiken tror att det är Ajla som framför dikten. Efter framträdandet går de ut och pratar. Ajla tappar hoppet totalt. Hon känner att det gick så pass dåligt att hon inte kommer gå vidare. När Ajla står på scenen går jag samtidigt in i idrottshallen, krockar med en kille och blir arg. “EYY, akta”, säger jag strängt. “Förlåt mig coach”, sa killen. Killen heter Morad och han är från den rika familjen som har ett slott framför havet. Jag blir tyst och går raka vägen hem med spänning eller något. Mitt hjärta börjar dunka snabbare. Jag ska åka hem så jag ställer mig och väntar vid busshållplatsen. När jag kommer fram till mitt gamla hus så ser jag min syster gråta, maskara som har runnit ner av tårar. “Ajla vad har hänt?” Ajla berättar vad som har hänt och att hon inte klarar uppdraget. “Det kommer inte gå bra så här om du bara lyssnar på mamma. Kom, sätt dig här.” Jag pekar på stolen. “Gör klart dina läxor.” Ajla tittar på mig, sedan så går hon upp för att sätta sig på stolen och göra färdigt sina läxor. Jag sätter mig i sängen och börjar tänka på Morad. Nästa dag träffar jag Morad igen. Denna gången tittar jag på honom med kärleksblickar. Han är på träningen som vanligt. När han är där så får han ett samtal från sin bror Yasser: ”Morad va inte arg eller… vår mamma, vår mamma” säger han med en upprörd stämma. ”Vad är det med vår mamma?” frågar Morad. “Vår mamma har dött” svarar Yasser. När Morad får veta att hans mor har dött så springer han iväg snabbt till bilen och åker iväg. När han kommer hem, så ser han massor med ambassadörer, bekanta och familjemedlemmar. Han går till trädgården och ser sin mamma död. Morad mår mycket dåligt. En vecka senare får mamma Leyya ett jobb i ett jättekänt slott. I det slottet där Morad och hans rika familj bor. Det behövdes en chefs-städerska. Hon jobbar där varje dag, från morgon till kväll och har med sig Ajla varje dag för att göra extraarbete. Jag träffar Morad på träningsplatsen. Vi hälsar på varandra och säger vad vi heter till varandra, vi berättar lite om oss själva. Han berättar att hans mamma hade dött för en vecka sen och jag berättar om att min pappa dog när jag var nio år gammal. Morad börjar gråta, han går till sin bil. Jag vill inte att han ska åka iväg ensam, därför så sätter jag mig i bilen med honom. Han börjar köra fort och svära och gråta samtidigt. BOOM, så krockar vi med en bil. Ett par minuter senare ringer Morads mobil, det är Yasser. Jag svarar, Yasser undrar var hans bror är. Han frågar vem det är som talar med honom. När jag säger till Yasser, så ringer han ambulansen direkt. Ambulansen kommer så fort som möjligt och åker sedan iväg till sjukhuset. Polisen åker hem till mamma och Ajla och säger jag har varit med i en bilkrock. Mamma låser dörren, hon och Ajla åker till sjukhuset med Chris, killen som är granne med oss. Leyya och Ajla träffar killens familj, alltså Morads rika familj. Både familjerna blir förvånade. De frågar varandra vad de gör där. Sjuksköterskorna tar mig till ett vilorum. Doktorn kommer och berättar att ”Morad blöder mycket och behöver blod.” När Ajla hör vad doktorn säger så tänker hon efter att hon har samma blod som honom. ”Jag kan donera blod till honom!” Morads familj kollar på henne förvånat. Hon går och donerar blod till Morad. Jag vaknar

Efter två dagar går vi båda ut från sjukhuset. Morad betalar min sjukhusavgift. Det är massor med press utanför sjukhuset. Pres�sen frågar Morad om det är någonting mellan honom och mig. Då svarar han ”ja, jag och Leyla är ihop” han kysser mig framför kamerorna. Morad håller i min hand, jag är tyst. Bilchauffören kommer med den svarta stora, mest populära bilen. Jag och Morad åker iväg. Morad kollar på mina kläder. Han frågar “vad ska du göra nu?” Jag svarar honom “jag ska hem till dig, eftersom min mamma och min syster väntar på mig där”. Morad tycker att det finns en bättre idé som till exempel att gå och shoppa, men han säger det inte till mig. Han frågar mig om jag vill hänga med honom ut till stan. Jag ville inte men han försöker övertyga mig så därför säger jag “okej”. Han ljög för mig, om att han skulle köpa kläder till hans syster. Vi går runt i dem dyra klädbutikerna och köper massor av dem bästa märkena. Kläder, skor och massor med dyra smycken. “Leyla allt detta är till dig, en present från mig till dig” säger Morad. Jag blev överraskad och lite arg samtidigt. “Varför, varför sa du inte? Jag vill inte ha kläder eller något av dig. Du sa att vi skulle köpa till din syster, inte till mig. Jag tänker inte ta dem här sakerna. Jag går nu, hej då.” Morad sa att det var bättre om jag följer med honom, eftersom han också ska dit. Jag åker till slottet med taxi. Jag ville träffa min mamma och min syster. Jag ringer till min mamma: “Hej mamma är du fortfarande i slottet? säger jag.” “Hej det är jag Ajla. Jag och mamma är hemma nu, vi ska dit typ om tio minuter.” “Okej då träffas vi där, måste jag ens dit?” “Mamma säger att det där något viktigt du måste göra där.” “Som vad? säger jag.” “Vet inte men vi ses där, hejdå”. “Hejdå!” Jag gick raka vägen upp till slottet. När jag går in så ser jag Morad bredvid ytterdörren, han pratar med en städerska. “Leyla lyssna på mig en enda gång. Ge mig en chans, snälla, säger Morad.” “Nej, som vad, säger jag.” “Att du blir min tjej, jag gillar dig” ”Fast jag känner inte dig så mycket och vi träffade varandra för typ två veckor sedan, säger jag.” “Jag vet Leyla, men jag har fått känslor sen jag såg dig, sa Morad.” Städerskorna står och kollar på utanför korridoren, de står vid köket och försöker lyssna. “Jag ger dig en månads test, jag vill se hur och vad du kommer göra för att va med mig. Förresten så ser jag ut som en kille, varför valde du mig?” “För att du inte leker fin som alla andra tjejer, du är en annorlunda tjej som jag gillar.” “Okej då, en chans i en månad, får se vad du kommer göra.” “PÅRIKTIGT AHHH, jag älskar dig, jag lovar att du kommer att älska mig. Egentligen så vet jag att du också älskar mig” säger Morad. Ajla och Leyya går in i slottet de ser Morad kyssa mig på kinden. “URSÄKTA? VAD håller du på med, säger Leyya?” “Mamma det är så att jag och Morad har blivit ihop, säger jag.” Leyya fick ett leende inombords, eftersom hon ville att jag och min syster skulle bli rika och bo i ett jättefint och stort hus.

Ett år senare blev det bröllop i en vacker bröllopslokal. Det kom mycket folk det var Leylas gamla grannar och Morads familj. Allt förändrades, Leyla börja använda smink och hon tog på sig de dyraste kläderna. Hon börja jobba i ett företag som Morads familj hade skapat. Ajla fick ett jobb som modell. Hon har träffat en kille i jobbet som hon är ihop med nu. Leyya åkte runt medelhavet med båtarna ensam denna gången. Leyla är gift nu och Ajla är ihop med en kille tänkte Leyya. Leyya mindes vad hon och hennes döttrar sa förra gången när de satt i färjan. Hon var glad när hon satt där nu, det blev exakt som hon önskade sig för sina döttrar.

Tina Athahb (8b)

25. Tomtgräns Hej mitt namn är Filip, jag har svart hår och runda glasögon. Jag är 37 år gammal och har precis flyttat in i mitt nya hus med min fru, Katarina och mina två barn Kasper och Felicia. En dag hade jag väldigt bråttom till jobbet. Jag skulle bara springa till sophuset med kompostpåsen som stank av gårdagens räksallad och äggrester. Jag bestämde mig för att gena över min grannes tomt. När jag precis hade tagit ett steg in på gräsmattan hör jag grannen Per skrika: “Tar du ett steg till så anmäler jag dig”. “Okej” sa jag och gick tillbaka och gick den vanliga vägen. Nästa dag så kom jag ut och ser att min granne hade satt upp ett staket mellan våra tomter. Jag blev arg för han hade inte ens frågat mig om det var okej att sätta upp ett staket, men jag orkade inte bry mig så mycket fastän det var det fulaste staket jag sett. Jag gick runt hela dagen och tänkte på staketet, det var ju så fruktansvärt fult och jag kände att jag blev bara mer och mer frustrerad på det. Jag bestämde mig för att gå och prata med Per om staketet. Jag gick hem till Per men just när jag skulle öppna grinden så kom hans stora hund springande och skällde, den lät arg så jag backade ett steg och tänkte att jag skulle ta det imorgon istället. När jag kom tillbaka nästa dag och knackade på, så kom Per och öppnade, han frågade om jag ville komma in, jag svarade: “Javisst!” så vi gick in i köket och Per bjöd mig på kaffe. När jag hade fått mitt kaffe frågade jag Per varför han hade satt upp ett staket, han svarade: “Det är för att min hund inte ska springa över på er tomt”. Jag tänkte ändå att jag skulle hämnas på Per, men jag kom inte på vad jag skulle göra.

Kärlekens- och vänskapens gränser

och kommer ihåg vad som har hänt. Jag skyndar mig till Morads sjukhusrum. När jag går in i rummet så kollar jag på honom, och får tårar. Sedan svimmar jag och när en sjuksköterska ser mig ligga på golvet i Morads rum så ropade hen efter hjälp. De bär mig till vilorummet.

Men när jag vaknade nästa dag, kom jag på den briljanta idén att jag skulle rikta min vattenspridare mot hans tomt, jag såg vattnet landa på hans tak och på hundens hundkoja. Nästa dag när jag vaknade så hade Per blåst över alla sina löv på min tomt, jag blev arg och kom på att jag skulle lägga mina matrester i hans kompost. Nästa dag när jag gick ut, så kände jag en illaluktande stank då jag såg att det låg en död grävling i min frus rosenbuske. Jag gick över till min granne och frågade varför vi ens håller på och gör saker mot varandra, han svarade att han gjorde saker mot mig för att jag sprutat vatten på hans tomt. Jag svarade att jag höll på för att han satte upp ett staket mellan våra tomter. Vi sa till varandra att vi inte skulle göra något mer mot varandra och de gjorde vi inte heller. Efter en vecka bjöd Per över mig och min familj på middag. När vi satt och åt så sa Per att han ville berätta en sak, vi svarade: “Okej, vad är det du vill berätta? “. Per sa att han hade fått cancer, och att han kommer gå bort inom en snar framtid. Jag svarade: “Oj, ska du in på behandling snart?”. Per berättade att han skulle på behandling imorgon och undrade om vi kunde ta hans hund Doris under tiden han är på borta. Jag svarade: “Självklart kan vi ta hand om Doris”. Vi började genast att flytta över Doris saker till vårt hus. Vi började med att flytta över Doris stora svarta säng. Vi ställde den i högra hörnet av vardagsrummet där vi tidigare har haft en svart fåtölj, men den flyttade vi ut i garaget så länge. Per sa farväl till Doris och gick iväg med tunga steg medan Doris satt sig vid dörren och såg ledsen ut. Men tack och lov var det inte sista gången Per fick se Doris utan han kom tillbaka tio dagar senare.

111

Per hade tyvärr tappat håret men det tyckte han inte spelade någon roll när han fick träffa Doris igen. Doris flyttade hem till Per samma dag som han kom hem. Tyvärr gick Per bort tre veckor efter Doris fick komma hem. På hundhemmet frågade de mig ifall jag kunde ta hand om Doris. Jag sa självklart kan vi ta hand om Doris. Doris fick flytta in hos oss vi gick ut på promenader varje dag och lekte i trädgården med Doris kastleksak. Doris gick bort den tionde januari 2009. Det kändes väldigt tomt utan Doris så vi skaffade en ny hund som heter Åsa. Åsa påminde ganska mycket om Doris.

Alexander Hjerp (8c)

Kärlekens- och vänskapens gränser

26. Tänker på dig... Det är så konstigt för när jag kollar på henne så blir jag nervös, kollar djupt i hennes ögon och vi båda vet att vi gillar varann. När vi sitter och kollar på varann så blir vi otroligt glada, vi behöver inte ens titta på varann, jag har dig i mitt huvud och kan inte klara mig utan dig. Slutet av dagen vet vi båda att det inte kommer att funka mellan oss båda för det är så starka känslor på något konstigt sätt. Vi vet också att vi har massor av saker att berätta för varann men det är så känsligt, vill bara ha dig och hålla om dig.

Vi satte oss på sängen och hon slog på en film. Filmen var inte så rolig. Men jag ville inte vara dum så jag fortsatte bara kolla. Samira frågade mig om jag ville ha popcorn och just då råkade vi få ögonkontakt. Det kändes konstigt. Som att min mage pirrade och jag bara kunde inte få bort blicken från hennes stora, glansiga bruna ögon. Var jag kär i Samira? Helt plötsligt öppnades dörren och då förstördes ögonkontakten. Det var hennes mamma. “Hej Afif” sa hon med ett leende. Jag hälsade tillbaka och efter det sa hon: “Jag ska inte störa er så jag ska gå nu, ha så kul”. Jag såg på Samira att hon skämdes lite. Samira gick upp från sängen och då tog jag tag i hennes arm och frågade var hon skulle. “Vill du inte ha popcorn” svarade hon. “Det behövs inte” sa jag och närmade mig henne. Vi fick ögonkontakt igen och båda närmade sig med läpparna. Vi kysstes. Hennes läppar var mjuka och lena. Efter det tittade jag in i hennes ögon och log. Hon log tillbaka och blev generad. Klockan var mycket så hon följde med mig till ytterdörren. Då vibrerade det i fickan. Det var Lisa. Hon grät. Jag undrade vad som hade hänt och hon berättade med en ledsen röst att hon och Emil hade gjort slut. “Varför skulle jag bry mig” skrek jag ilsket. Jag började rabbla upp en massa saker om hur hon varit mot mig den senaste tiden. Lisa försökte få mig att lyssna men jag gjorde inte det. Till slut skrek Lisa: “Afif, jag och Emil gjorde slut för att jag berättade att jag kände något för dig”. Det blev helt tyst...

Layal Malkoun (8l)

Tänker på dig hela tiden…

Arman Korkut (8h)

27. Vem är den rätta tjejen egentligen? Jag ville bara få ut det... Få ut att jag gillar Lisa. Men det enda hon snackar om är Emil. Hon babblade om Emil hela vägen till skolan. Jag och Lisa har varit bästa vänner sen förskoleklass. Vi har alltid hängt ihop. Men den senaste tiden har hon bara ägnat sin tid åt att vara med sin pojkvän Emil. Vi har alltid jobbat med varandra när vi ska ha grupparbeten. Men nu arbetar hon med Emil hela tiden så jag får jobba med Samira. Det enda Lisa säger till mig är: “Nästa gång kan vi jobba tillsammans Afif”. Men det blir ingen nästa gång. Samira är en jättefin tjej och vi har alltid kul ihop. Samira bjöd också hem mig till henne en dag. Men jag tackade nej för att jag skulle gå på bio med Lisa. Så efter skolan sprang jag hem och fixade mig inför bion. Mina kläder hängde överallt. Vissa låg på golvet, vissa kläder låg på sängen, vissa uppe på lampan. Men jag behövde den perfekta outfiten. När det var en kvart kvar tills jag skulle träffa Lisa sprang jag till affären och köpte choklad. Efter det sprang jag till bion. Jag var fem minuter tidig. Det hade gått en kvart och Lisa var inte där. Det gick en halvtimme och hon var fortfarande inte där. Till slut ringde jag henne. Jag frågade var hon var och hon svarade: “Afif, jag ber så hemskt mycket om ursäkt men jag glömde helt bort det, för jag kom in i filmen som jag kollar på med Emil”. Jag la på. På väg hem började jag från ingenstans att tänka på Samira. Jag ringde henne och frågade om jag fortfarande kunde komma hem till henne och det var okej. När jag var framme såg hon väldigt glad ut. Jag gav henne chokladen och då blev hon ännu gladare och gav

112

mig en kram. Hennes kramar var väldigt gosiga. Vi gick upp till hennes rum. Hennes rum var gulligt med jättesöta gosedjur på hennes säng, rosa väggar med bilder på när hon var liten.

28. VI MOT ALLA ANDRA “Ska du gå på festen i helgen?” Frågan som ställs slår mig i magen. Festen, den där jävla festen som alla i skolan pratar om. Alla får gå dit då det är en fest för alla, men alla med ett IQ högre än 70 kan förstå att det är en fälla som kommer få folk att knarka, supa och ha sex. “Nej, jag hade inte tänkt att gå dit.” Jag är trött på alla frågor och historier om festen och svarar med en trött röst. Jag fick inte heller så mycket sömn under natten eftersom min imbecilla hjärna tänkte att YouTube var viktigare än sömn. Min blick letar sig mot min laptop-skärm där texten till det sista provet innan lovet finns. Ett 17 sidor långt dokument med text över alla sidor. Ska inte bli så svårt att få ett A på det här provet heller. Det mesta av det här lärde jag mig i mitt år som sophomore och... Mina tankar avbryts av en hög smäll i slutet av korridoren och jag väntar bara på Aprils gälla och ganska irriterande röst. ‘’Eller egentligen hatar jag ju bara Mr. Oppliger. Hur tänker han egentligen? Han kan ju inte bara sätta ett E på matteprovet, vem tror han att han är…’’ Där kom det. Hon är patetisk och jävligt jobbig, under hela mitt sophomore år hängde hon efter mig som en hungrig och hemlös hund. Men egentligen ville hon bara få bättre betyg. Hon försökte charma mig till att låta henne kopiera min läxa men mitt inre jag skrek att hon var en tjej som försökte charma av mig byxorna. Och min instinkt var att direkt stirra på henne med mina ögon som ibland anses vara döda, bara för att få bort kvinnan. “Alex!” Mina tankar avbryts av att en tjej med en arm som en vindrutetorkare i högvarv springer mot mig och skriker mitt namn. Den här tjejen är Cindy, en tjej som har känt mig sen innan vi kunde gå. Mitt första minne av henne är när hon sparkar sönder mitt sandslott i min sandlåda. Redan då visste jag att mitt liv var över. Hon har kort blont hår, en glad attityd och är väldigt kort. Hennes händer sträcker sig runt mig och hon kramar mig hårt. Hon har precis kommit

“Jag har saknat dig jättemycket!” Hon släpper och vi börjar prata om vad som har hänt i skolan under den senaste veckan. Medan vi pratar reser vi oss sakta upp och beger oss mot matsalen. Många blickar kastas mot oss medan vi går eftersom Cindy pratar väldigt högt och snabbt. I vissas ögon ses hon som en galen människa vars enda uppdrag i livet är att vara glad och se andra som hennes dockor. Tyvärr är denna spekulation väldigt fel och lär man väl känna henne börjar man sakta tycka om henne. Hon är hittills den enda som har lyckats bryta sig igenom min bubbla av ständig negativitet och det borde hon bli berömd för. Matsalens dörrar närmar sig sakta och det glädjer mig att se den vara ganska tom. På torsdagar har vi lunch tidigast av alla, och det märktes på tomheten och den väldigt trevliga, hemmastadda känslan. Jag har alltid gillat tysthet. Mest för att jag växte upp med en mamma som hade lika rutten syn på livet som hennes son. Mina favoritstunder under min barndom var troligtvis middagarna vi åt under tystnad. Vi åkte aldrig på några utflykter då ljuset och värmen från andra familjer runt omkring fick min mamma att rygga tillbaka som en skygg och ilsken katt. Min pappa har aldrig varit med under våra tysta middagar, men min mamma brukar berätta om att han var väldigt glad och uppstudsig. Påminner mig om en annan person jag känner. Plötsligt tar en hand tag i min och jag tittar ner på Cindy som står och tittar på mig med en extrem oro i blicken. Sen börjar hon babbla om någonting om att jag försvann ur nuet i en sekund och att jag var som hennes medium till faster. Mina läppar rör sig sakta uppåt i en främmande rörelse och hon gör samma främmande rörelse tillbaka. Denna främmande rörelse brukar kallas för ett “leende” hos vissa människor. Hon börjar gå igen och drar med mig mot kiosken som ligger mot norra väggen i matsalen. Som vanligt vet hon att jag inte äter av den bakterieinfekterade maten blandat med hår och naglar från mattanterna. Jag går fram till den glada lilla kvinnan som står i kiosken och ber om två mackor med sallad, tomat och skinka. Hade jag varit en kvinnoförnedrare skulle jag säkert tvinga min framtida fru att göra mig en sådan macka, men jag är en man med ett gott hjärta och sådana saker sitter inte väl med mig. Efter att jag har ätit mina mackor beger sig Cindy och jag mot lektionen. Denna lektion är engelska med min mentor Mrs. Carthy. Hennes skrumpna ansikte påminner en om ett ruttet äpple och hennes glasögon är nästan större än min näve. Hon är kort, sur och ganska överviktig. Hon har grått spetsigt hår som står ut överallt, så när hon böjer sig ner för att hjälpa en är man rädd att förlora ett öga. Hon börjar direkt kolla närvaron och hennes ögon går snabbt fram och tillbaka mellan eleverna med en sur blick. Hennes ljusa ton är som en vass kniv i öronen medan hon förklarar att vi ska ha ett grupparbete. Jag börjar direkt hoppas på att hon säger att jag och Cindy ska jobba tillsammans, men att hoppas är ibland det som gör så att motsatsen händer. Hennes bistra min säger mig att hon inte tänker para ihop folk med deras kompisar. “Cindy och Kyle, Alexander och Emma.” Hon börjar rada upp namn på personer som ska jobba tillsammans och jag kan känna min värld rasa ihop. Jag blir ihopparad med den där stalkern som stirrar på mig hela tiden, och Cindy blir ihopparad med Kyle. Ingen tycker om Kyle för han luktar svett och är lika flottig som ens händer efter man har ätit chips. Hans överbett gör så att han gör ett väsande ljud varje gång han försöker säga vissa bokstäver. Min äcklade blick som stirrar på hans ansikte gör så att han ryggar tillbaka, öppnar munnen och säger: “Vad?” och stanken från hans hamburgare-doftande andedräkt pyser ut i klassrummet som en smygfis. Det visar sig att han verkar ganska rädd för min blick, för han frågar Mrs. Carthy om han får byta partner. Hennes skrumpna ansikte bara tittar på honom med en blick som tyder på att han är jobbig. Han krymper under hennes blick och går sakta, och sorgset om jag får tillägga, tillbaka till sin plats. Skratten runt omkring i rummet ekar och han rodnar så mycket att hans ansikte ser ut som ket-

chupen på hans hamburgare. Efter en stund så lugnar sig klassen och Emmas tunga andning kommer från min vänstra sida. Jag tittar på henne. “Vad ska vi skriva om?” Min trötta röst gör så att hon rodnar och stammar ut något vars betydelse är så utdaterat så att hon skulle kunna bo under bondestenåldern. Men eftersom jag är trött och vill klara det här arbetet så snabbt som möjligt, frågar jag henne igen. “Vad ska vi skriva om?” “V-vi kanske k-kan skriva om S-Shakespeare.” Bra gjort Emma, den här gången pratade du inte stenåldersspråk och idéen är också väldigt smart. Uppgiften var att skriva om någon som har gjort stort inflytande i det moderna samhället så Shakespeare är ett bra val. Jag nickar bara och vi börjar skriva. Hon börjar prata lite med mig och jag svarar med en monoton och cynisk röst. Varje gång jag svarar kan jag se henne rysa till lite och rodna som om hon var masochist och precis strukit sig över huden med en kniv. Jag börjar tänka på vad jag ska göra hemma och mina tankar bär mig till en trevlig säng med sköna lakan. Jag börjar le lite och i ögonvrån ser jag Brad titta på mig med en förbluffad min. Jag kommer ihåg mitt år som freshman och hans irriterande och utmattande förslag om att bli vänner. Jag hade direkt sagt nej och gått iväg, med en förbluffad Brad kvarstående. Sedan dess har han aldrig gillat mig, och just därför ska jag inte på festen ikväll. “Eh, A-Alex?” En undrande röst kan höras från vänster och jag vänder mig om och tittar Emma djupt i ögonen. Hon ger ifrån sig ett litet pip och vänder sig snabbt fram mot sin laptops skärm. Skönt att hon förstod vad min blick antydde eftersom jag var alldeles för utmattad för att tala. Jag suckar och far sakta iväg till mitt tankerike där jag återigen bemöts av ett trevligt minne av min säng. Rätt som det är ringer klockorna och säger åt mig att mina tankar om min säng sakta kommer bli sanna. Jag känner mig exalterad av tanken, och medan jag beger mig mot mitt skåp, tar Cindy tag i min arm och går med mig. Jag kastar en blick mot henne och ser hennes svagt gröna ansikte. “Luktade Kyle så illa?” Hon tittar upp på mig med tårar i ögonen och nickar snabbt. Jag klappar henne på huvudet och ber till Gud att hon inte blir magsjuk i korridoren. Som tur var lyssnar Gud på mina böner och bestämmer sig för att låta hennes mage vara.

Kärlekens- och vänskapens gränser

hem från en resa till London och verkar väldigt exalterad.

Vi fortsätter mot våra skåp och när vi kommer dit lastar vi in våra saker och börjar gå hemåt. Min resa hem var lång men väldigt trevlig. Cindy pratade på som vanligt medan hon höll i min arm. Vi konverserade om många saker som skolan och hennes resa till London. Hon berättade om när hon satt i en kabin i London Eye och önskade att jag kunde vara med. Eller när hon satt och åt på en restaurang och önskade att jag skulle vara med. Hon ville gärna att jag skulle vara med så det var det hela hennes historia handlade om. Väl vid mitt hus säger vi hejdå till varandra och jag börjar gå mot min dörr när jag plötsligt hör ett nervöst skrik bakom mig. “Alex! Vill du gå till festen med mig?” Det var Cindy som skrek, och hennes skrik handlade om det jag försökte undvika. “Nej Cindy… du vet hur mycket Brad tycker om mig.” Får jag fram och hon börjar titta på mig med ledsna ögon medan hon tar steg mot mig. “Snäääälla!” Nej Cindy, inte de där ögonen jag kommer dö. “Nej Cindy.” “Jo! Snälla” Hon börjar flina lite och går fram och kramar mig hårt. Jag känner genast värmen spruta upp som en vulkan under utbrott och jag stammar sakta fram ett: “O-okej.” Fan, hon använde min svaghet emot mig; mänsklig kontakt. När hon hör det här blir hon jätteglad, skriker ett “tack” och springer hemåt. Det enda jag kan tänka på just nu är vad fan jag har gett mig in på. Ja… Vad fan har jag gett mig in på?

Eskil Åhlander (8l)

113

29. Vi två för alltid Äntligen frihet, äntligen ett nytt liv, bort från alla problem med familj och kärlek. Nu är det bara jag, Adam och vår kärlek. Efter allt som har hänt mellan oss, så har vi klarat oss. Vi är på väg mot ett bra liv utan oro och skräck. Jag är så tacksam över att jag har Adam. Han betyder verkligen allt för mig. ***

Kärlekens- och vänskapens gränser

Känslan är obeskrivlig varje gång jag ser honom. Hans fina leende, hans svartbruna hår och hur han tittar på mig och varje gång får jag den känslan. Jag vet fortfarande inte vad det är för känsla, kan inte sätta ord på den. Mina vänner säger att jag gillar honom och att han gillar mig, men det tror jag inte. Hur kan han gilla mig? Kolla på mig och de andra tjejerna han har varit med? Jag har mellanbrunt lockigt hår, chokladfärgade ögon med ljusa nyanser och bågformade ögonbryn. Jag går förbi hans skåp och han står där med ett leende på läpparna och spanar in mig. Jag letar i mina fickor och kan inte hitta min skåpnyckel. Jag känner hur paniken stiger men jag vågar inte fråga honom om han har sett en skåpnyckel med en snodd på. Jag ser att han kommer närmare mitt skåp.

-Jag gillar dig Sarah, du behöver inte säga förlåt. Det klart att jag hjälper dig med allt. Du har alltid varit den tjejen jag gillar, viskar Adam och kramar mig. -Sarah! Kom hit! Jag hör någon skrika mitt namn, jag och Adam vänder oss om och där står min pappa. Jag känner hur min panik stiger. Jag går till pappa och vänder inte om för att kolla om Adam sitter kvar där på bänken fortfarande. Jag öppnar dörren, och sätter mig i bilen. Pappa säger inget på vägen hem, men jag ser hur arg han är. När han håller på att parkera bilen in till garaget så stannar han bilen. -Vem är killen Sarah, säger pappa med en arg röst. -Det är min vän, pappa, säger jag med en ledsen röst. -Varför kramade han om dig då? Han är ju bara en vän? säger pappa. -Han är en vän, det är normalt att krama en kille om han är din vän, säger jag.

-Är det här din skåpnyckel med en snodd på? säger han med ett leende på läpparna.

-Du får aldrig träffa honom igen eller ens snacka med honom annars vet du vad som händer, Sarah, säger pappa med en bestämd röst.

-Eh aa, det är min ny-nyckel, säger jag och stammar.

-Ja, pappa, säger jag och försöker hålla tillbaka mina tårar.

-Har någon sagt till dig att du har fint hår? säger han med en nervös röst.

Dagarna gick och jag ignorerade Adams samtal, sms och försökte undvika honom i skolan. Jag satt helt ensam i skolan. Det var bara jag och musiken i mina öron. Det hade gått två veckor och jag undvek fortfarande Adam, jag satt och läste min bok i skolan. Jag hörde fotsteg, ljudet kom närmare. Jag kollade upp och såg att Adam kom närmare och närmare.

-Ne-nej, säger jag och börjar rodna. -Då är jag den första, säger han och går sin väg till klassrummet. Dagarna går och jag tänker på honom, dag in och dag ut. Jag funderar hela tiden på om han verkligen menade det? Att jag hade fint hår? Isa är min bästa vän, hon heter Isabella egentligen, men alla kallar henne för Isa. Hon är så vacker och en av de populäraste tjejerna i skolan. Alla killar gillar henne och drömmar om att bli tillsammans med henne eftersom hon är så vacker. Jag har redan berättat för henne om Adam, men hon blev inte så glad. Hon blev mer irriterande och hon visste att jag har gillat honom länge. Dagarna gick och hon började ignorera mina samtal och börja ignorera mig när jag såg henne i skolan. Till slut går jag fram till henne. -Isabella, vad är det med dig, säger jag med en irriterad röst. -Ingen gillar dig, Sarah. Jag gillar inte dig, Adam gillar inte dig. Alla hatar dig, skrek Isabella. Isabella puttar mig så hårt att jag ramlar och slår i bakhuvudet. Jag ramlar ner och slår bakhuvudet i golvet. Jag försökte ställa mig upp men det går inte. Jag ser Adam springa mot mig, han försöker komma förbi människorna som står i en cirkel runt omkring mig och Isabella. -Ge fan i att röra henne igen, skriker Adam. -Varför bryr du dig om henne, skriker Isabella. Adam tar bort håret från mitt ansikte, lägger handen bakom mitt huvud, drar mitt huvud mot sitt bröst och med andra armen under mina lår. Han bär upp mig och tränger sig förbi människorna som står och tittar på. Han bär ut mig till skolgården, just den här sekunden vill jag inte att han ska släppa mig. Adam går till en bänk och sätter mig där. -Sarah hur mår du, frågar Adam mig medan han håller om mig. -Jag mår bra, säger jag med en tyst röst. -Vad handlade allt det där om, varför bråkar du och Isabella, säger Adam fundersamt. -Jag berättade för Isabella att jag gillar dig, hon blev ganska irrite-

114

rad. Hon svarade inte på mina samtal eller sms. Jag frågade henne varför hon ignorerade mig. Det var då hon skrek på mig, förlåt för allt.

-Hej Sarah, sa Adam med rädsla i rösten. -Hej, sa jag och fortsatte läsa. -Varför undviker du mig, är det för att jag sa att jag gillade dig? sa Adam men en irriterad röst. -Nej, det klart att jag inte undviker dig för att du sa det, jag gillar dig också. Men jag får inte vara med dig, sa jag. -Varför får du inte vara med mig? sa Adam. -För min pappa låter inte mig träffa dig längre, han vill inte att jag ska ha en kille och speciellt en kille som dig, sa jag och gick upp från fåtöljen. Jag går ifrån honom, men han hinner ta tag i min arm och drar mig mot honom, jag känner hans hjärtslag. Han tar upp ena armen och håller om min midja, och sedan tar han upp sin hand mot mitt ansikte. Jag känner hur mitt hjärta dunkar och jag blir alldeles varm i hela min kropp. Hans ansikte kommer närmare mitt, han kysser mig. -Det är vi två för alltid, Sarah. -Det går inte, min pappa låter mig inte vara med dig, säger jag och försöker gå därifrån men han håller fast mig. -Jag bryr mig inte, jag vill vara med dig. Vi kan rymma och vara med varandra för alltid, säger Adam med en seriös röst. -Du menar inte det, säger jag och försökte undvika ögonkontakt. -Det klart jag menar det, jag gör allt för dig, Sarah. Jag gick därifrån med tårar som rann ner, jag gick in i på toaletten. Jag kollade in mig i spegeln. Jag klarade inte av det här, jag ville vara med Adam men ville inte göra min pappa besviken. Är rymma det enda sättet? Jag gick hem, klarade inte av att vara i skolan. -Vad gör du hemma, sa pappa med en jobbig röst -Jag har jätteont i huvudet så jag gick hem, sa Sarah.

-Nej vad då, vad sa du? sa Sarah.

30. Vändpunkten

-Jag sa att du aldrig får träffa eller snacka med den där killen, varför snackar du med honom idag i skolan? sa pappa med en arg röst.

Lamporna bländade mig, publiken jublade och klappade. Jag hade nyss sjungit framför hela Sverige men ingen hade egentligen märkt av det.

-Det räcker pappa, jag gillar honom, låt mig vara med honom. Min kärlek angår inte dig! sa jag med en arg röst.

Jag stod framför spegeln i mitt sovrum och sjöng medan jag kletade på lite mascara på ögonfransarna. Mitt i backtracken på ”Halo” avbröt Tova med den där störiga ringsignalen.

-Så länge du bor under mitt tak så är det jag som bestämmer över dig, du får aldrig snacka med honom igen hör du det Sarah? sa pappa men en sträng röst. -Jag hatar dig! sa jag och sprang in i mitt rum. Vad skulle jag göra? Skulle jag rymma eller vara kvar och låta min pappa bestämma över mig? Jag måste ringa Adam, jag ville inte leva här längre. -Adam, jag hatar att bo här, snälla hjälp mig, sa jag och började gråta. -Sarah, min älskling, det klart jag ska hjälpa dig, sa Adam och försökte trösta mig genom mobilen -Jag måste rymma, sa jag. -Allt för dig Sarah, packa din väska. Jag hämtar dig med bilen klockan 02:00. -Tack Adam, det här betyder så mycket för mig, sa jag och torkade bort mina tårar. Vi la på, jag sprang upp från sängen och hämtade en väska. Jag packade in tröjor, jeans, underkläder, mobilladdare, data och dataladdare. Jag gömde min väska under min säng. Klockan var nu 01:30 och Adam skulle komma om en halvtimme. Jag gick ut från rummet, och pappa somnade på soffan. Jag gick till ytterdörren med väskan i min hand, jag tog på mig mina skor och min jacka. Jag kände att min panik steg eftersom att jag är rädd att pappa skulle vakna. Innan jag öppnade ytterdörren såg jag pappas jacka på golvet. Jag letade bland hans fickor och hittade några 500-lappar och jag tog dem. Sedan sprang jag in i mitt rum igen och skrev ett brev till pappa som lät så här: Förlåt, pappa. Men jag måste tyvärr gå härifrån för Adam är mannen i mitt liv och jag älskar honom. Och om inte jag får vara med honom under ditt tak så flyttar jag. Jag älskar dig. Jag la brevet bredvid hans jacka. Jag öppnade ytterdörren och gick ut. Klockan var precis 02.00 och Adam stod där med bilen. Jag öppnade dörren och satte mig. Adam kramade om mig och gav mig en puss. -Det är bra nu älskling, tänk inte på något nu, sa Adam och gav mig en till puss. -Vart ska vi ens? sa jag med en ledsen röst. -Vi äger en lägenhet i Kävlinge, vi åker dit, jag berättade allt för mina föräldrar och de var lugna med dig och de kommer ner nästa vecka och hälsar på, sa Adam och började köra iväg från mitt hus. -Adam, sa jag. -Ja älskling, sa Adam. -Jag älskar dig, sa jag och pussade honom på kinden. -Älskar dig också, sa Adam och gav mig en puss på kinden också. Äntligen frihet, äntligen ett nytt liv, bort från alla problem med familj och kärlek. Nu är det bara jag, Adam och vår kärlek. Efter allt som har hänt mellan oss, så har vi klarat oss igenom allt. Vi är på väg mot ett bra liv utan oro och skräck. Jag är så tacksam över att jag har Adam. Han betyder verkligen allt för mig.

Samira Noueiri (8l)

-Var fan är du? Jag har väntat i tio minuter! Tiden hade bara flugit iväg. Jag slängde mig upp på cykeln med den frostiga sadeln och trampade iväg mot den lilla kiosken. Där stod Tova med ännu en ny dunjacka och håret perfekt slarvigt uppsatt i en bulle. Till skillnad från mig där jag kom cyklande med en rufsig hästsvans och min röda jacka som jag har haft sedan sjuan. Jag och Tova har varit bästa vänner sedan dagis men hon har alltid varit den perfekta som alla killar handlöst dras till. Nu när vi börjat nian så har den där Nora börjat i klassen. En till sån där perfekt som alla vill vara kompis med. Tova har börjat glömma bort mig, det känns som att jag bara är i vägen och att jag är hennes skugga som hon vill bli av med. -Äntligen, jag har frusit ihjäl här. Nu måste vi skynda oss, vi börjar om tre minuter -Men gud, förlåt, säger jag och cyklar vidare uppför backen till skolan. På vägen säger vi inte ett ord till varandra. Biologilektionen släpar sig fram och jag sitter själv vid min bänk medan jag hör Tova och Nora sitta längre bak och fnittra när de pratar om några killar som de hängde med i helgen. Än så länge får jag i alla fall äta med dem i matsalen så att jag slipper sitta själv men jag märker att de hellre skulle vilja sitta med de supersnygga killarna från andra klassen som de sneglar mot hela tiden. Eftermiddagen går bra, vi har musik och matte, det är de enda ämnena som jag är bra på i skolan. Under mattelektionen kommer Tova till min bänk.

Kärlekens- och vänskapens gränser

-Mhm, kommer du ihåg vad jag sa till dig? sa pappa med en irriterande röst.

-Ida, kan du hjälpa mig med det här talet? Nora och jag har försökt lösa det hela lektionen och du är ju så långt fram. -Okej. Får jag se vad ni har gjort. På det rutiga pappret är det bara skrivet “X=...” -Du måste ju börja med att skriva upp talet och göra samma sak på båda sidorna så att du får X på ena sidan, bara. -Ja juste, tack, det är så man gör... Nora, jag fick hjälp av Einstein! ropar hon över hela klassrummet. När vi slutar väntar jag på Tova så att vi kan cykla hem tillsammans som vanligt. Hon och Nora står vid skåpen och pratar med några andra från klassen. -Ida, du behöver inte vänta, jag ska till stan med Nora, ropar Tova till mig där jag står och låtsas vara upptagen med något superviktigt i min mobil. Jag susar ner för backen och när jag kommer hem innanför dörren brister det och tårarna börjar rinna nerför kinderna. Jag går in i köket och tar en skål med flingor och hallonyoghurt men får knappt ner det. Klumpen i halsen hindrar mig från att svälja. Till slut sätter jag mig vid min lilla synt och börjar spela och sjunga. Texten bara flödar ur min mun och ackorden passar perfekt. Det här måste jag skriva ner. Innan jag hittat ett block att skriva i ser jag hur en stor vit flyttbil rullar in på innergården. Lägenheten bredvid oss har precis sålts. Jag ställer mig mot fönstret och beskådar de tre människorna som kliver ur bilen. Mamman ser ut som hon nyss kommit hem från någon slags maskerad. Hon har rosa hår, färgglada kläder och asballa Dr Martens kängor på det. Efter det kommer pappan som

115

ser ut att sprängas av ansträngning av den stora kartongen han kånkar på. De tvättade jeansen ser ut att vara köpta i tre storlekar för stort. Sist kommer en tjej som jag känner igen, hon bär på en svart gitarr och nynnar på en sång. Hon påminner lite om en flickvariant av Harry Potter, runda glasögon och mörkt långt hår uppsatt i en bulle. Jag hade sett henne förut i skolan men aldrig riktigt lagt märke till henne. Efter att jag skådat familjen går jag och sätter mig vid pianot igen. Hela veckan går och Tova slutar i stort sett prata med mig. Jag ser den nya Harry Potter-tjejen i skolan som jag fortfarande inte vet vad hon heter. Hon hänger med tjejerna från musiklassen. Jag ser dem ofta gå runt och nynna på olika låtar i korridorerna. På fredagskvällen stänger jag in mig på mitt rum och spelar och sjunger igen, med fönstret öppet. Efter ett tag plingar det på dörren. Jag ställer mig på tå och kikar genom det lilla kikhålet som finns i dörren, där står Harry Potter-tjejen. Jag öppnar och hon sträcker genast fram högerhanden och presenterar sig. -Hej, jag heter Lina, jag flyttade in här i fredags. Jag hörde dig sjunga, jag undrar om du vill jamma lite, jag spelar gitarr.

Jag visste att något var fel, det var på tok för mycket vakter och personal på torget för att allting skulle vara okej. Det verkade som någon hade skadat sig. Ambulans och polis var på torget, det var därför det var massor folk där. Jag kollade runt mig för att se om jag såg någon bekant. Men jag såg ingen som jag kände igen. Jag undrade varför det var så mycket folk, jag trängde mig fram i folkmassan. Längst fram stod en person jag kände igen som heter Linn som jag umgåtts med väldigt mycket. Det var innan hennes nuvarande bästa vän spred falska rykten om saker jag inte hade sagt om Linn. Hon gjorde helt enkelt så jag och Linn blev ovänner och inte umgås längre. Jag gick mot Linn och hon kollade på mig och då sa jag: -Hej, det var länge sen! -Ja, det var det men man vet ju varför detta har hänt? sa Linn kaxigt. -Men Linn, lyssna på mig du måste lita på mig för jag har inte sagt så, sa jag lite sorgset.

-Oj, hej kom in. Jag heter Ida.

Kärlekens- och vänskapens gränser

31. Vänner/Ovänner

Vi går till mitt rum och Lina slår sig ner på sängen. -Har du någon gura eller?

-Okej, jag kan lita på dig men om detta händer igen kommer jag inte förlåta dig igen, sa hon med vanlig ton och kramade om mig.

Jag tvekar lite men kommer sedan på att hon undrar efter gitarren.

-Har saknat dig, sa jag samtidigt.

-Ja, men den är ganska dålig, säger jag och pekar bort mot min halvtaskiga gitarr med gamla Justin Bieber-klistermärken.

-Och jag dig, sa hon glatt.

-Oja… Äsch jag springer och hämtar min egen. -Börja spela lite och sjung så kan jag hänga på, jag brukar spela på gehör, säger Lina Jag börjar spela, det känns lite konstigt först men efter ett tag flyter det på. Vi sitter och spelar hela kvällen och det låter förvånansvärt bra, tycker jag. Efter ett tag ropar mamma och säger att vi måste vara tysta för brorsan ska sova. Då sätter vi oss på min säng och jag berättar allt om Tova. Nästa dag cyklar vi tillsammans till skolan och Lina presenterar mig för hennes musikkompisar. De är som en annan art av människor, de frågar saker om mig och bryr sig inte bara om sig själva. Äntligen hade jag krossat gränsen mellan gängen i skolan, efter det såg jag alltid fram emot att träffa mina nya kompisar och gå hem och jamma med dem efter skolan.

Johanna Eckerdal (8n)

Vi gick bort från allt folk och så gick vi och åt en varsin hamburgare på McDonalds. Efter det att vi hade ätit så gick vi hem till Linn och snackade om allt som båda varit med om medan vi var osams. Det var så trevligt att snacka för det var så längesen vi hade pratat med varandra. När jag gick hem efter dagens slut var jag sjukt glad över att ha blivit vän med Linn igen. Nästa dag träffades vi igen och hade så kul och så fortsatte det så veckorna igenom. Men en dag så skulle vi ses och då kom hon med en kille. När jag kom närmare såg jag att det var Joel, den killen som jag hade varit tillsammans med från årskurs 7–9. Nu gick jag i ettan på gymnasiet och jag var inte glad på Linn för hon visste ju att jag hade varit tillsammans med honom. Men på ett sätt ville jag inte bli ovän med henne igen så jag låtsades som ingenting. För jag hade fortfarande lite känslor kvar. Inte så starka men det var ändå känslor. När det hade gått några timmar gick jag hem för jag var så ledsen, de hade nästan helt ignorerat mig. Vi hade varit på ett café och dom hade inte pratat med mig alls, bara med varandra, som om jag inte ens fanns där. Resten av dagarna låtsades jag vara sjuk så jag var hemma och grät och låg i min säng hela dagarna. Fick massor av sms, av vem? Jo, Linn, men jag svarade aldrig på sms, svarade inte på någons sms. Så det var så vi slutade prata igen.

Filippa Tjernberg (8i)

116

Jag och min familj är på väg mot vårt nya hus som ligger i en helt annan stad. Mamma kör bilen medan pappa kollar var huset befinner sig. Jag tittar ut genom bilfönstret och tänker på mitt nya rum. Mina föräldrar har berättat att jag har det största rummet i huset. -Några få kilometer kvar bara, sen är vi framme! säger pappa glatt. Pappa är den som är mest exalterad av alla. Huset ligger en bit ifrån stan och är omgiven av en stor skog. Trädgården är stor och det finns en liten trasig, gammal studsmatta som de förra ägarna har lämnat efter sig. Bakom huset ligger en lekplats. Huset är vitt, stort och i bra skick, ganska lik bilderna som vi har tittat på. -Här kommer vi att trivas, säger mamma medan hon låser upp hemdörren. Sedan kommer lastbilen som vi har hyrt med flyttkartongerna. Mannen som kör hyrbilen börjar bära in kartongerna i huset. Mamma har alltid varit bestämd och hon försöker alltid vårt bästa. Hon har velat flytta ända sedan hon såg huset. Vi hittade huset i en annons på nätet och mamma och pappa blev genast intresserade. Dessutom ligger huset nära allt. Jag går genast in i mitt rum. Det ligger på övervåningen och har ett stort fönster med utsikt mot skogen. Rummet har snedtak och lila tapeter. På fönsterbrädan står en liten blomkruka och gardinerna är ljusrosa. Rummet känns mysigt och jag gillar det. Pappa monterar upp skrivbordet och sängen. Det är nästa dag. Jag ska börja på en ny skola, i en ny klass, där jag känner ingen. Det känns lite nervöst i början och jag är rädd att jag inte kommer få några vänner. Men det går bra. Jag får massor med nya vänner från min klass. En av dem är Wilma. Jag och Wilma blir bästa vänner redan första dagen. I klassen går det en kille som heter Emil. Han har mörkt, lockigt hår och är längre än vad jag är. Han är rätt söt. Wilma har berättat för mig att hon är förälskad i Emil. Så fort han är i närheten så blir hon konstig. Det är som om hon försöker vara tuff och imponerande framför honom. Jag sitter i mitt rum och håller på med mobilen. Mamma kommer in och säger att middagen är klar. Hon har lagat spaghetti med köttfärssås. -Hur har första skoldagen varit gumman? frågar pappa medan han skriver på datorn. Han är journalist och jobbar mycket hemma. -Den var bra, klassen och lärarna är snälla, svarar jag och dricker det sista ur mitt vattenglas. Sedan går jag upp till mitt rum och precis när jag ska ta fram min dator så plingar det till i mobilen. Det är Emil som har skickat en följningsförfrågan på Instagram. Jag blir väldigt chockad. Har han sökt upp mig? Vad skulle Wilma tycka om hon fick reda på det här? Till slut bestämmer jag mig för att acceptera följningsförfrågan och jag frågar om jag får följa tillbaka. Vi går ju ändå i samma klass, det behöver inte betyda något om vi följer varandra, tänker jag.

Precis när jag har stigit in i huset så plingar det till i mobilen. Det är från Emil. Jag känner hur hjärtat börjar slå. Jag slänger av mig ryggsäcken och skyndar mig upp till mitt rum och kastar mig på sängen. Han har skrivit något till mig! Jag slår in min kod och tittar på meddelandet. “Vgd?” står det. Det känns inte rätt att skriva tillbaka. Jag känner mig så elak mot Wilma. Men jag kan heller inte låta bli så jag skriver: “inte så mycket, själv då?”. Och så slutar det med att vi skriver hela kvällen. Det känns nervöst att se honom i skolan efter alla sms. Han känns som en helt annan person i verkligheten. Det känns som om han är blygare. På en rast sitter Wilma på toaletten och jag står utanför och väntar. Emil och hans vänner går förbi mig och hans vänner fortsätter att gå medan Emil saktar ner som om han vill prata med mig. Jag blir osäker men står kvar. Hans bruna ögon tittar rakt in i mina och jag känner mig alldeles varm inombords. Precis när Emil ska öppna sin mun för att prata så kommer Wilma ut. Hon blir förvånad och chockad över det hon ser. När Emil försvinner ur siktet så börjar Wilma ställa en massa frågor. Hon börjar märka att det är något. Vi har precis slutat och jag är på väg mot ytterdörren när jag plötsligt känner att någon tar tag i min arm. Jag vänder om mig och ser Emil. -Du glömde din engelskamapp i klassrummet, säger han och sträcker fram min mapp och släpper försiktigt taget om min arm. -Tack, säger jag och blir genast lite röd i ansiktet. Jag tänker gå därifrån men Emil stoppar mig. Han tittar på mig och fortsätter: -Förresten är du de nya grannarnas dotter? frågar han. -Ja, det är jag. Hur så? -Jag bor i närheten. Vi kan göra sällskap om du vill, jag ska ändå gå den vägen, säger han.

Kärlekens- och vänskapens gränser

32. Vänskap eller kärlek?

I klassrummet så känner jag att Emil tittar på mig då och då när jag inte ser. När han ser att jag märker det så vänder han sig bort.

Jag tvekar några sekunder. -Visst, säger jag men ångrar lite efteråt. På vägen ställer han fler frågor och vi börjar lära känna varandra lite närmre. Senare under dagen så får jag ett sms från Wilma. Klockan är ungefär sex på kvällen. På sms:et står det “hade du roligt på väg hem”. Jag förstår inte. Sedan kommer jag på. Hon måste ha sett mig och Emil gå från skolan. Jag skriver tillbaka “vad menar du?”. “Såg er” skriver hon. Jag får dåligt samvete men skriver inget tillbaka. Dagen efter så är det väldigt tyst mellan mig och Wilma. Jag har en klump i magen hela skoldagen. Det känns som om jag har gjort något dåligt, men det är inte mitt fel att vi gillar samma person. Jag kan inte styra över mina känslor. Men jag inser att jag behöver sätta en gräns mellan vänskapen och kärleken. Jag kan inte riskera förstöra min vänskap för en kille.

Melis Sungur (8l)

Dagen därefter krockar jag och Emil på väg upp till klassrummet. Jag känner genast hur röd jag blir. Wilma står vid klassrummet och väntar på mig. Hon ser krocken. Han säger förlåt till mig. Wilma hör det och tittar lite konstigt åt vårt håll. -Det gör inget, svarar jag. Jag går mot Wilma med snabba och nervösa steg. Jag försöker inte visa så mycket. Men jag kan känna fjärilarna i magen. Det är som om jag gillar honom.

117

33. Äkta vänskap Mina ben springer det fortaste jag kan in mot skogen. Det är så mörkt att jag inte ser var jag sätter mina fötter men jag har inget val. Jag måste härifrån. Jag kan inte tänka på något annat än att jag måste härifrån. Tårarna rinner längs mina kinder och min kropp vill bara kasta sig på marken men jag vet att jag måste fortsätta.

Fyra timmar tidigare: Jag är arg på Lydia. Alltid när vi har planerat att göra något kul så avbokar hon det i sista sekund. Stående vid mitt skåp så iakttar jag henne där hon står med några andra tjejer och skrattar. Med bestämda steg går jag förbi Lydia och tjejerna och förmodligen ser Lydia min ilska för hon börjar gå med snabba steg mot mig när jag passerat dem. “Stella…. Vänta”, ropar hon efter mig. Jag stannar till och vänder mig om med en besviken blick.

Kärlekens- och vänskapens gränser

“Vad är det?” “Varför är du arg? Har det hänt något?” Lydias oroade blick bevisar att hon faktiskt bryr sig om mig. “Men asså… alltid när vi planerat något så avbokar du bara någon timme innan och det känns som du inte vill vara med mig mer.” Jag känner tårarna bränna bakom ögonen och försöker desperat få bort dem så det inte ska synas. “Det är klart att jag vill vara med dig Stella. Men jag glömmer alltid bort att jag oftast har något annat planerat och jag är ledsen för det.” Lydia försöker krama om mig men jag backar ett steg. “Jag vet att du ska vara med de andra tjejerna idag, säg inte att du ‘glömde bort’ mig.” Jag vänder mig surt om och går med snabba steg mot ytterdörren. “Stella…” Lydia står kvar i några sekunder sedan vänder hon sig om och går tillbaka till tjejerna. En stund senare låser jag upp dörren till mammas lägenhet som står alldeles tyst och tom. Jag slänger väskan på golvet och går fram till kylskåpet och brer en macka. Jag hatar när mamma jobbar sent och försöker fundera ut något att göra. Efter att ha ätit upp mackan går jag till mitt rum och lägger mig på sängen med mobilen i handen och skickar iväg ett sms till mamma. ”Kan jag laga mat tills du kommer hem? <3” Jag väntar på ett svar i några minuter men ger upp och kopplar in mobilen mot högtalaren och sätter på Spotify. Sedan sätter jag mig vid skrivbordet och börjar skriva upp mattetal på min läxa. En stund senare piper mobilen till. ”Jag är inte hemma förrän halv 11 ikväll tyvärr, du får laga något åt dig själv. Jag swishar lite pengar så du kan handla lite, vi har nog inte så mycket hemma. Puss Love you!” Jag suckar och går ut till köket och börjar leta efter saker i skafferiet. Till sist tar jag fram en skål och börjar baka en kladdkaka. Och när den är i ugnen får jag ett meddelande från Lydia. ”Förlåt för att du tog så illa upp förut, men jag ska inte vara med de andra tjejerna idag. Jag ska till gymmet ikväll för mamma har sitt första pass och jag lovade att komma… men kan vi inte ses imorgon eller något? <3” Jag tar upp min mobil och söker på Lydias mamma och gymmet men det står inget om något pass. Hon ljuger säkert, tänker jag surt medan jag tar ut kakan ur ugnen.

118

Jag ignorerar att svara och istället sätter jag mig i soffan och slår på en film på Netflix. En timme senare är jag på väg mot ICA för att handla något att äta. Vinden blåser kallt mot mina kinder och jag går med snabba steg mot butiken som ligger en kvart bort. Det är mörkt ute trots att klockan bara är halv sex och jag suckar när jag tänker på att det snart är december. Väl inne i affären köper jag nudlar och en påse godis och sedan går jag ut igen i det kyliga, mörka vädret. Jag har lite ångest över att jag inte svarade på Lydias sms så jag bestämmer mig för att gå mot gymmet och se om hon är där. Några minuter senare kliver jag in i gymmets varma entré som stinker, en doft av svett och instängdhet. “Hej, jag är här för min kompis mamma Anna Johansson har sitt första pass här idag klockan 6”, säger jag till mannen som står bakom disken i entrén. “Eh okej, vänta lite”. Mannen tittar ner i sin dator och börja fingra men tangenterna och efter en halv minut ser han upp med en fundersam blick. “Vi har en Anna Johansson men hon har bara pass på torsdagar så jag tror du kommit på fel dag bara”, säger mannen och kliar sig i pannan. “Är du säker, för min kompis är hennes dotter och hon sa att det var idag”, suckar jag. “Nej, vi har inga fler pass idag.” Mannen vänder sig om och går mot ett rum en bit längre bort. Hon ljög för mig, bara för att verka snäll. Jag visste det, hon vill inte vara med mig, tänker jag. Besviken går jag mot utgången och ut i det kalla vädret, sedan börjar jag gå hemåt. Jag går med huvudet ner mot marken och när jag tittar upp igen så märker jag att jag gått fel. Typiskt mig…, tänker jag och ser mig omkring. Jag bestämmer mig för att gå en annan väg hem istället för att vända tillbaka. Det är bara lite längre hem och jag har gått där förut men när det är mörkt är det annorlunda. Det är en liten väg med skog på båda sidorna av vägen och bara några gatlyktor. Det prasslar i björkträden och jag går med snabbare och snabbare steg. När jag kommer mot slutet av vägen hör jag röster. Jag stannar upp och tittar mot två personer som står mittemot varandra och den ene som ser ut som en man skriker svordomar och vinglar fram och tillbaka. Personen mitt emot den skrikande mannen är mycket mindre och hon gråter och jag tycker mig känna igen rösten. Lydia! tänker jag förskräckt. Men vem skriker på henne? Varför gråter hon? Vad händer? Ska jag göra något? Mannen tar upp en flaska från marken och försöker slå den mot Lydia och precis då kommer jag på att Lydias pappa är alkoholist. Shit! tänker jag och känner hur hjärtat börjar dunka snabbt i bröstet. Tänk om han upptäcker mig? Ska jag hjälpa henne? Jag tänker tillbaka på det Lydia berättat om att hennes pappa bor ensam och att hon undviker honom när hon ser honom och att pappan vill ha vårdnaden om henne men inte får för Socialen. Lydia försöker springa ifrån honom men han sliter henne i armen så hon landar på marken. “Pappa snälla, vi kan lösa det. Pappa!”, skriker hon från marken. Pappan skriker och höjer flaskan och tänker precis slå den på Lydia som inte har någon chans att fly men då springer jag fram så fort

jag kan och puttar undan mannen så han landar på marken två meter bort från Lydia. “Stella!” Lydia ser oroad ut. “Kom vi måste härifrån nu”, viskar jag förskräckt och försöker få upp henne på benen. Lydias pappa har rest sig upp och verkar ännu argare än förut. “Spring in i skogen, jag lugnar honom”, gråter Lydia. “Jag kan inte lämna min kompis när hon är i fara”, säger jag och tar henne i handen. “Du måste Stella, jag klarar mig”

“Förlåt mig Lydia” skriker jag och börjar springa in mot skogen. Jag springer så fort som mina ben orkar. Det är så mörkt att jag inte kan se var jag sätter fötterna men jag kan inte stanna. Plötsligt stannar mina ben och jag kan inte röra mig framåt även om jag vill. Jag kan inte bara lämna Lydia ensam med den farliga pappan. Jag må vara arg på henne men det finns en gräns man inte går över, man lämnar inte sin vän sådär. Jag tar ett djupt andetag och börjar springa tillbaka samtidigt som jag ringer polisen och skriker efter hjälp. När jag kommer fram till platsen där allt hände ser jag varken Lydia eller pappan. Men sedan känner jag en arm på min axel och Lydia står bakom mig. “Han letar efter oss i skogen, tror jag, kom vi måste smyga bort härifrån”, viskar hon. “Jag har ringt polisen”, viskar jag tillbaka sedan kramar jag om henne hårt. “Vi måste gömma oss nu tills polisen kommer okej”, säger jag och drar henne mot ett dike några meter bort.

Kärlekens- och vänskapens gränser

Jag backar några steg och ser på hur mannen haltar fram mot Lydia med ett hemskt uttryck i sitt ilskna ansikte.

Vi ligger där tryckta mot varandra och väntar. Snart hör vi sirener och två polisbilar nitar in framför oss. Vi springer fram till en polis och börjar berätta allt så fort vi bara kan. Några andra poliser springer upp i olika delar av skogen med ficklampor och två polishundar efter sig. Vi får sätta oss i en av bilarna och vi håller varandra i handen under tystnad. Våra hjärtan bultar hårt i brösten och vi är fortfarande andfådda. “Förlåt för att jag bara stack förut idag och för att jag inte svarade på ditt sms”, säger jag tyst efter några minuters tystnad. “Det gör inget, jag är också ledsen för att jag avbokat dig och för att jag ljög om gymmet.” Vi kramar om varandra och ler sorgset. “Du är min hjälte, tack för att du räddade mig.” “Jag hade aldrig kunnat lämna dig ensam i en sådan situation”, svarar jag. Vi sitter bara där med armarna omkring varandra och ler, sedan börjar vi fnissa utan anledning. Precis då öppnas dörren till bilen och våra mammor tittar in.

Leonora Holst (8g)

119

Bortom lagens grĂ¤ns

121

1. BANKRÅN

2. Bankrån

Dagen har kommit, idag ska jag göra det, det jag aldrig har trott att jag skulle göra.

En helt vanlig dag på banken, plötsligt sparkas dörrarna in med otrolig kraft och tre maskerade män kliver in. Det är tre män beväpnade med pistol och klädda i kostymer med varsin unik mask. De kallar sig själva för “De tre rånarna”.

Jag gick in i banken från baksidan och jag hade material som skulle hjälpa att ta mig in valvet, det var vinkelslipar. Jag tog mig in i bankvalvet och så fort jag tog steget in i kände jag hur hjärtat bultade hårdare och hårdare. Jag heter Mohammed och den 15 november ska något hända. Någonting som kommer att förändra mig och min familjs liv, men idag ska jag ta min mamma till sjukhuset för att hon är sjuk, allvarligt sjuk. Doktorn säger att hon måste komma till sjukhuset för att få behandling. Hon har fått bröstcancer och det är väldigt svårt att bota. Doktorn sa att hon måste opereras men operationen kostar mycket och vi har inte råd med det. Operationen kostar 75 000 kr och efter behandlingen kostar det 6000 kr, totalt 81 000 kr. Jag har frågat banken om jag får låna pengar, olyckligtvis så fick jag inte det.

Bortom lagens gräns

Jag har planerat i veckor och jag har bestämt mig för att råna banken och min planering ser ut så här. Första dagen ska jag vara där som en turist och medan jag är där ska jag kolla in bankens kameror, vilka som jobbar på banken och hur många vakter som finns.

Allt som hörs i banken är rånarnas otäcka skrik och de nervösa flåsandena från människorna som ligger svettiga av rädsla på golvet, samt personalen i kassan som upphetsat ber för sitt liv. De börjar beskriva i detalj allt de har att leva för, deras syfte med livet.

Jag vill inte göra det här men jag har inget val. För att rädda min mamma måste jag göra det.

Rånaren med svart mask får höra en gammal proper dam med vitt krulligt hår beskriva hur hon går i pension snart och har sparat pengar hela livet för att åka på semester med sin älskade man. Detta får rånaren med svart mask att tänka till, tänka på hur han inte har någon att älska, hur han varken har familj, riktiga kompisar eller partner.

Jag planerade hur jag skulle ta mig in i byggnaden, hur jag skulle gå in utan att kamerorna ser mig och hur länge det tar tills polisen kommer. Det tog mig hela natten att klura ut hur jag skulle ta mig ut och in utan att bli upptäckt. Jag har hittat ett sätt att mig in och ut utan att jag blir upptäckt. Jag ska ta mig från baksidan och lyckligtvis så finns bankvalven på baksidan av banken.

Rånaren med vit mask får höra en ung brunhårig ung man förklara hur hans familj är så stolt över honom för hans mycket hederliga jobb på banken och hur sorgsna de skulle bli om han dog. Rånaren med vit mask börjar tänka på hans familj, hans familj som han lämnade för flera år sedan så han kunde göra kriminella akter för att i sin tur kunna försörja sitt drogberoende.

Dagen har kommit, idag ska jag göra det, det jag har aldrig trott att jag skulle göra.

MEN! Mitt i hans tänkande skriker rånaren i clownmask till, en stor och stark medelålders man har kommit bakifrån och med oerhört mycket kraft slagit bort pistolen från rånaren med clownmask samt tagit av hans mask. Rånaren i clownmask sätter hastigt på sig sin mask för att undvika att bli sedd av vittnen, men samtidigt trycker mannen på den stora röda knappen som larmar polisen och de tre rånarna vet att de måste göra klart sitt jobb och evakuera väldigt kvickt. De slänger in de sista pengarna i sina väskor, stänger dragkedjorna och springer till huvudentrén. Innan de evakuerar byggnaden skriker rånaren i vit mask åt folket som ligger skakande och traumatiserade på golvet att ligga kvar tills polisen kommer.

Jag gick in i banken från baksidan och jag hade material som skulle hjälpa att ta mig in valvet, det var vinkelslipar. Jag skar mig in i bankvalvet och så fort jag tog steget in i valvet kände jag hur hjärtat bultade hårdare och hårdare. Framför mig så stod pengarna och guldet. Jag var villrådig innan jag tog pengarna. Jag stod stilla i ganska länge och funderade om jag verkligen skulle göra det, om jag skulle råna en bank. Mitt ena halva jag säger att jag ska göra det men mitt andra halva jag säger att jag inte ska göra det. Det tog för lång tid och larmen gick igång, jag hörde hur vakterna skrek och sprang mot valvet, jag blev väldigt förskräckt. Jag hann inte tänka igenom ordentligt så jag tog pengarna i en väska och sprang. Jag tog mig hem oskadd. Jag har gjort det, jag har rånat banken. Nästa dag gick jag och hälsade på min mamma i sjukhuset men det var redan för sent, doktorn sa att min mamma redan hade gått vidare till nästa liv. -Jag beklagar. Jag blev sorgsen och jag hade inget hopp kvar att leva för. Så jag ville begå självmord, jag gick till bron och medan jag var på väg dit så gick tankarna om varför jag ville begå självmord. Jag kom fram till bron, utan tänka på saken så hoppade jag av bron och….

Abdikarim Abdulkadir Hassan (8i)

122

En rånare med vit mask, en rånare med svart mask och en rånare med clownmask. Rånaren i vit mask skjuter med sin pistol upp i taket och skriker med all sin kraft för att höras över skottljuden: “Ner och kyss marken, eller dö!”. Uppjagade hoppar alla människor ner på marken innan man hinner knäppa fingrarna, i hopp om att få överleva. Lika kvickt börjar rånaren med vit mask och rånaren med svart mask tömma vartenda öre i varje kassa på varsin sida av banken, medan rånaren i clownmask håller koll på människorna i banken så att ingen flyr eller ringer polisen, samt skjuter sönder alla kameror i banken.

De tre rånarna springer snabbt till en vit skåpbil som är parkerad direkt utanför banken, slänger in pengarna i bakluckan och kör ut genom utgången in på vägen. Det tar två minuter från att bilen är parkerad till att rånarna har gjort sitt och utrymt platsen helt, och rånarna tror att jobbet är klart. Men den brunhåriga unga mannen som sitter i kassan ser åt vilket håll rånarna kör och meddelar polisen. Efter ungefär två minuter ser rånaren i vit mask genom backspegeln en blå lysande polisbil som åker i full fart och meddelar de andra rånarna med en nervös ton. Genast börjar rånaren i vit mask misstänka att polisen är ute efter dem och trampar ned pedalen och gasar till extrema hastigheter. Så är en biljakt startad, rånare mot polis. Alla bilar på motorvägen håller sig åt sidan för att polisen ska komma ikapp rånarna, men de kommer bara längre och längre ifrån polisen. Till slut kör rånarna över en stor elektrisk bro, men oturligt nog för poliserna så öppnas bron precis när rånarna passerat och den går inte att köra över utan att göra ett livsfarligt hopp. Rånarna tror att de har utsmartat och undvikit polisen, men det finns fler poliser i stan och efter bara några sekunder är biljakten igång igen, denna gång mitt i staden. Rånarna kör över mitten på rondeller, in i parkeringar och tar genvägar genom parker och torg, allt för att ha övertaget över och komma ifrån polisen.

Rånaren i vit mask kör med sin stora vita skåpbil upp på lerklumpen och använder den som en ramp, de flyger över den stora gränsen minst femton meter över marken, över det höga staketet. Det känns som att tiden stannar, sekunder känns som minuter, men till slut kraschar bilen med fronten först mitt på asfalten och krossar alla rutor, samtidigt som den vita skåpbilen och de tre rånarna snurrar runt och blir allvarligt skadade. Nu ligger de bara där, okunniga att röra sig, ingen chans att fly, förlorade och bara väntande på att polisen ska komma och ta dem. Polisen tar direkt in de tre rånarna till stationen för att ta bilder, fingeravtryck, identifiera deras identitet och hålla förhör. I förhören frågar de frågor som vad han har för relation till de andra rånarna, varför och hur han började bli kriminell samt vad som ledde honom till att utföra detta bankrån. Rånaren i svart mask förklarar med ledsam ton att han under sin uppväxt hade svårt att skaffa vänner och relatera till folk, så för att skaffa kompisar började han med kriminella akter som att snatta, knarka och misshandla människor. Men det var inte riktiga kompisar, de använde bara honom för sin egen vinning. Det var även så han mötte rånaren i vit mask, som de frågar ut härnäst. Rånaren i vit mask började med att beskriva sin drogberoende pappa som ledde honom till droger vid en väldigt tidig ålder och hur han blev grovt beroende av droger när hans pappa dog, så beroende att han lämnade sin fru och barn, som tur var fanns alltid hans langare. Rånaren i clownmask som alltid kunde langa. Till sist frågade de rånaren i clownmask som förklarade simpelt och stolt att han växte upp i en otroligt fattig familj, så för att överleva började han göra kriminella akter och till slut kunde han inte få nog av pengarna, så han fortsatte, och fortsatte, och fortsatte. Han förklarade när han hittade två stycken tonåringar att sälja droger till, nämligen rånaren i svart mask och rånaren i vit mask och att de genast blev stamkunder och tillslut fick de tre ett starkt band. De kallade sig själva för “De tre rånarna” för att glömma sitt förflutna och skapa sin nya framtid. Alla tre blir dömda till sju års fängelse för sina kriminella dåd, utan chans att komma ut tidigare, men innan de blir inskickade har de ett mycket speciellt besök. Det är nämligen den brunhåriga unga mannen som vill prata med rånaren i vit mask, den brunhåriga unga mannen förklarar att han har kollat på fotona polisen tog och legitimationen av rånaren i vit mask och konstaterat att det är hans far. Rånaren i vit mask blir genast tårögd och kramar om sin son, han ber om ursäkt för allt han har gjort och lovar att han ska sköta sig och bli en mycket bättre pappa, den pappan han aldrig har varit och den pappan han aldrig har haft. Den unga brunhåriga mannen lovar sin far att hälsa på i fängelset så ofta han kan och glömma bort det som hänt och istället starta en ny relation. Efter det blir de tre rånarna direkt skickade till fängelsebussen som ska köra de till fängelset som ligger ungefär en timma bort. På bussen gruppar de tre rånarna ihop sig, och det måste vara någonting med att sitta hoptryckta på väg till fängelset tillsammans som ändrar de allihopa. Det är som att de tre har fått ett helt nytt sätt att prata med varandra, att ta hand om varandra som riktiga kompisar istället för kamrater i brott. De lovar att ta hand om

varandra i fängelset vad som än händer, och även efter fängelset. Rånaren i vit mask förklarar hur han ser fram emot att tillbringa tid med sin nya familj efter fängelset, rånaren i svart mask säger att han ser fram emot att umgås tillsammans med sina kompisar. ”Perfekt!” säger rånaren i clownmask, han förklarar hur han har gömt pengarna de stal i en skog som de kan ta efter fängelsetiden och fira!

Valdemar Österberg (8p)

3. BRANDEN Carl skulle precis lämna lägenheten när han hörde något från vardagsrummet. Carl lever ensam det var därför han tyckte det var konstigt att det lät. Han vände sig om och började gå mot vardagsrummet. Det var kallt på golvet på grund av den iskalla vintern. När han gick in i vardagsrummet var det varmt, Carl hade glömt att han eldade i sin eldstad igår kväll. Han såg ingenting och skiter i det för han hade bråttom till sitt möte. Carl gick ut ur lägenheten och in i hissen. Han tog upp telefonen och ringer efter en Uber. Efter en stund kommer bilen som ska hämta upp honom. Han satte sig i framsätet och la sin portfölj i knät. Han sitter och kollar ut ur fönstret och ser en tjej som försökte cykla fast det är 20 centimeter snö på marken, och några barn som har ett snöbollskrig. Han börjar kolla på mobilen och får en notis från appen Nyheter, det står att det brinner i ett höghus på Zinkens väg. -Det brinner på min gata vänd om, säger Carl.

Bortom lagens gräns

De tre rånarna börjar känna sig hopplösa, de diskuterar och funderar hastigt på vad de ska göra, efter mycket nervöst gnällande får rånaren med vit mask en plan. Rånaren i vit mask svänger vänster av vägen, genom ett staket rätt in på en instängd soptipp med endast en lerklump framför. De andra rånarna stirrar febrilt och skriker från sina tår med arg ton vad i hela friden rånaren i vita masken gör. Rånaren i vit mask vänder sig om helt lugnt och med den mest neutrala tonen som han möjligtvis kan framställa säger han: “Jag vet vad jag gör.” Han vänder tillbaka huvudet framåt, mot den stora gränden med endast en lerklump framför. Sedan trampar han ned pedalen så fysiskt hårt som han kan, hastigheten blir högre och högre, och lerklumpen närmare och närmare. Nu finns det ingen återvändo, det måste utföras.

-Ska bli, sa Uber-chauffören. När de börjar närmar sig så ser de en polis som vinkar bort dem från infarten till gatan. Carl ser mellan husen att det är hans egna hus som brinner. Han blev livrädd och hoppa ur Ubern utan att betala och springer fram till polisen och säger: -Hallå vad är det som händer? -Det är en misstänkt mordbrand i denna bostaden, svarade polisen. -Kommer brandmännen kunna släcka den innan allt brunnit upp? -Det är lite svårt att säga bara såhär men jag kan gå och fråga om du väntar här. Medan Carl väntar på att polisen ska komma tillbaka med besked så kollar han runt och ser samma tjej med samma cykel och tänkte på hur snabbt hon har lyckats cykla i snön. Han ser en mattsvart Porsche 911 åka in på gatan med det brinnande huset och den stannar. Dörren öppnas och ut kliver han hyresvärd Hasse i morgonrock och skriker och pekar på Carl: ”Det var han!”. Poliserna springer mot Carl och håller i honom i hans både armar och säger att han ska åka med till polisstationen. Carl fattar ingenting och blir intryckt in i en av polisbilarna. De börjar åka mot polisstationen och Carl frågar varför han sitter här och de svarar att hans hyresvärd har ett klipp på övervakningskamerorna där han eldade i sin eldstad trots att hyresvärden har sagt att ingen i huset får det på grund utav den trasiga skorstenen.

123

Då svarar Carl: -Men hur fan ska jag kunna bo här annars? Det är frost på insidan av mina fönster. Förstår du hur kallt det är? -Det skiter jag fullständigt i du är arresterad för mordbrand, svarar polisen. Carl blir omhändertagen av polisen tills det blir rättegång och det rör sig om två veckor och fyra dagar. Carl och hans advokat Oliver diskuterade om hela situationen och kommer in på kylan i hans lägenhet och Carl säger att han knappt klarar sig på morgonen utan sina fårskinnstofflor på morgonen och den morgonen hittade han inte dom och det var därför han började elda i eldstaden. Oliver frågar Carl varför han inte fick elda. Carl svarar: -Hasse, alltså hyresvärden, säger att den har gått sönder men han vägrar laga den. Från första dagen jag bodde där så har det alltid varit lite kallt. Då säger Oliver medan han kollar i en ¨Regelbok för hyresbostäder¨. -Här i Paragraf 9A Regel 14... Carl svarar med att säga: -Jag har bott där i över åtta månader vilket betyder att det är hans ansvar att skorstenen ska fungera?

Bortom lagens gräns

-Exakt! säger Oliver. Dagen efter så har Oliver fixat ett möte med polischefen och hyresvärden Hasse. Så fort alla har kommit in i rummet börjar Oliver förklara att i Paragraf 9A Regel 14 i ¨Regelbok för hyresbostäder¨ står det att du har alltid rätt till en lösning, förklaring eller ersättning ifall antingen el, vatten eller värme inte fungerar i över tre månader. Polischefen tar fram en likadan bok och letar efter Paragraf 9A Regel 14 och ser att det stämmer och frågar Hasse hur han har försökt lösa problemet. Hasse svarar att han inte har gjort någonting åt problemet och att han visste att det var kallt i lägenheterna han ägde. -Då tror jag att vi är klara med detta, Carl du är frikänd och du ska få ersättning för alla dina saker du har förlorat i branden och extra 25 000kr av Hans här, sa Polischefen. -Tack så mycket säger han till polischefen. -Och tack till dig Oliver. Oliver svarade med: -Det var så lite min vän.

Alfred Österman (8c)

4. Bråket Carl var på väg till bästa kompisen Adam. Den här kvällen skulle de iväg och se på en match i ishallen. Match betydde också burgare med strips i pausen. Det nya bankkortet med en bild på Henke Lundqvist i Rangers Tröja hade han i plånboken samt en hundring i kontanter. Han skyndade sig längs cykelbanan bakom radhusen för han var lite sen. Plötsligt, som från ingenstans, dök ett tiotal grabbar upp. De sprang mot Carl och en kille knuffade honom till marken och när han ligger ner på marken så får han ett par knytnävsslag i ansiktet och blöder kraftigt. Carl ringer sin mamma och hon ringer polisen som säger “Hej du har kommit till polisen”. Ett tag senare kommer polisen i full fart med blåljus och sirener. När polisen kommer så träffar de snabbt Carl och hans mamma och har ett förhör med Carl och samtidigt ett tag senare så får en hund upp ett spår. Det spår som hunden har hittat är ett spår som ska leda polisen till en källare. Hunden har gått runt i 40 minuter när de kommer till källaren så hör de några grabbar de antar att det är dem de letar efter. Polisen blir lite misstänksam och kallar på förstärkning. När förstärkningen kommer så går de in och som de trodde så var det killarna som satt där. Polisen genomsöker dem och en kille har en plånbok som inte är hans. Polisen frågar vems det är och då säger han att det är en kompis. Polisen öppnar plånboken och där står det Carl, polisen blir rosenrasande på killen och frågar varför har han ljög för dem. Han säger att den enda utvägen från det här var att ljuga. Polisen frågar varför det enda han skulle kunna göra är att är att ta Carls plånbok och då säger killen att han är med i ett kriminellt gäng som har sagt att han ska gå och råna någon. Just Carl såg ut att ha dyra saker och inte vara så stark så han såg ut som ett lätt byte för honom. Polisen säger att killen måste följa med in på vidare förhör på polisstationen killen som de nu har fått reda på heter Peter han vet att han har gjort fel och följer med in till polisstationen. De har inga problem med att få med sig honom han kliver in och ut ur bilen utan några större problem. När polisen kommer in till stationen så tar de med sig Peter in till häktet där han ska få sitta tills förhör ska hållas. Polisen sätter sig och skriver om vad som har hänt och vad vittnen har sett och sagt. “Det blir mycket att skriva” säger den ena polisen till den andra som svarar “ja det blir det”. Så en dag kommer det där förhöret. Den 17 april då alla har samlats i den ena rättssalen. Åklagaren samlar allas uppmärksamhet och säger att dom har kommit överens om att Peter ska få två månaders fängelse och 4000 i böter för det han har gjort mot Carl. Fyra år senare säger Carl att han har behövt gå på terapi för det som hände med Peter men nu så lever han ett helt normalt liv med två barn och en fru och de lever lycklig i staden Nyköping. Peter hoppas att hans barn aldrig ska råka ut för det som hände honom.

Linus Hjerp (8c)

124

Ingen gillade honom även fast han såg bra ut, han hade fint brunt hår och isblåa ögon, hans ansikte såg snällt ut vilket var en riktig fälla. Hon som ny tjej visste inget om honom i början, alla hennes vänner hade sagt åt henne att hålla sig borta men nyfiken och envis som hon var så struntade hon i alla varningar. Första gången som de träffades var det via vänner en stund medan hon väntade på två tjejkompisar, de klickade på direkten. Han la till henne på Snapchat senare på kvällen och dom började skriva, det var början på en plågsam historia. De började skriva oftare och oftare och träffas mer och mer, detta ledde till ett förhållande som skulle sluta i kaos. Allt började normalt och alla tyckte de var söta, han med sitt bruna hår och blåa ögon och hon med sitt blonda hår och gröna ögon. Men bakom stängda dörrar började kaoset tidigt, det började med att han var extremt närgången mot henne, han skulle alltid stå jättenära och så fort de var ensamma började han ta på henne fast hon inte ville. Hon försökte säga ifrån men han lyssnade aldrig. Hon försökte alltid slingra sig ur hans grepp. Hon började tycka han var jobbig på så sätt men hon tänkte inte så mycket på det. Hon skulle träffa honom i helgen vilket hon hade lite blandade känslor om. Hon visste ju att han skulle vara så där på som han brukade men hon tänkte att hon skulle ta upp det och säga att hon tyckte det var jobbigt. De var på stan med kompisar och han skulle sova hos henne den natten, hon var lite orolig men orkade inte bry sig. När dom kom hem fick hon ett sms från sin mamma som sa att hon inte skulle komma hem i natt utan hon skulle på utbildning och sova i Stockholm, det var ju det enda som inte fick hända, hon ville inte sova hemma själv med honom. På kvällen när de tänkte sova och la sig i sängen började allt igen. Ida sa ifrån och sa att hon inte ville och att hon ville sova. Albin blev arg och tog tag i hennes hår och drog henne intill sig och sa att han bestämde och att det inte fanns något som hon kunde göra. Hon blev riktigt arg nu så hon försökte slita sig ur hans hårda grepp, hon tog sig loss och ställde sig upp och skrek åt honom att han skulle gå. Albin ställde sig upp framför henne och sa med bestämd röst: “Du är min, jag bestämmer” och gav henne en örfil. Hon blev chockad, bara stod där och kände hur hon fällde en tår sen en till och sen en till. Han tog tag i henne och drog henne mot sig och viskade i hennes öra: “Har du förstått?”. Ida nickade, hon skulle göra vad som helst för att han skulle sluta men just nu kändes allt så tomt. Hon hörde ett ljud från nedervåningen, det var ytterdörren. Hon tänkte att det måste vara hennes storebror Andreas. Hon märkte att Albin inte lagt märke i det utan var för upptagen med att ta på henne. Ida hörde att Andreas gick upp men den här gången hörde Albin också det. Han släppte henne och sa: “Vem har du pratat med” med bestämd röst. Hon sa att hon inte sagt till någon och påpekade att hennes mobil låg på sängbordet. Han lyssnade inte på henne och gav henne en till smäll på käften samtidigt som han skrek åt henne att hon var en äcklig hora. Ida skrek till, Andreas måste hört allt då han kom instormande och frågade vad som hänt. När han såg på Ida att hon var alldeles röd över kinden så tog han tag i Albin och släpade ut honom ur rummet, ner för trappen och ut på gatan. Sedan låste han dörren och gick upp till Ida, han frågade vad som hänt. Ida sa inte ett ljud utan bad Andreas att gå. Hon låg uppe hela natten och tänkte, tänkte på alla varningar hon fått men hon hade inte lyssnat, han var ju så snäll. Hon funderade på om hon skulle säga till nån men hon tvekade. Nu var helgen slut och det var dags för skola igen. Hon var tyst större delen av måndagen vilket var extremt annorlunda då hon

På torsdagen frågade hennes bästa kompis Himla om Ida ville hänga med på fest på fredagen och Ida svarade ja av den simpla anledningen att hon kände att det inte skulle skada med lite alkohol efter allt, hon ville komma bort från tankarna en stund. På fredagen efter skolan hade Ida följt med Himla hem så de kunde fixa sig inför festen. Himla var en sån som hade allt. Hon hade kläder för allt, smink för allt och hennes föräldrar var nästan aldrig hemma då de jobbade. Ida satte på sig en kort svart tight klänning den satt perfekt på henne hon hade ju typ den perfekta kroppen, ganska stora bröst, stora höfter och smal midja. Hon hade inte överdrivet mycket smink på sig men ändå mer än vanligt till skillnad från Himla som hade jättemycket smink men jeans och en extremt visande tröja. Festen var hos en av Himlas äldre killkompisar, han bodde ensam i en trea. Den såg lite skabbig ut, tyckte Ida, men hon orkade inte bry sig. Ida kände sig extremt obekväm men ville inte verka feg så hon frågade bara vart spriten fanns och blev visad till köket. På köksbordet fanns det två plattor öl, en platta cider och två vodkaflaskor. Hon tog åt sig den ena vodkaflaskan och hällde upp fyra shots och sen tog hon en cider eftersom hon inte är en sån som brukar dricka, hon var rätt så lättpåverkad. Mer folk kom dit hela tiden och senare såg hon det, Albin var där. Hon kollade i folkmassan efter Himla och när hon inte såg henne så vinglade hon snabbt in i badrummet och hoppades på att Albin inte sett henne. Slarvig och påverkad som hon var så glömde hon låsa dörren vilket skulle bli ett stort misstag då Albin sett henne och nu kom bestämt in genom dörren och låste den. Han tryckte upp henne mot väggen med ena handen hårt om hennes hals. Han var rasande, Han sa åt henne att hon var en äcklig hora som inte förtjänade ett liv. Han dunkade hennes huvud i väggen så hon blev alldeles yr. Efter det vart allt suddigt. Hon vaknade en stund senare på golvet i badrummet alldeles ensam. Hon kände att hon hade ont i huvudet och lite överallt.

Bortom lagens gräns

5. Brustna själar

brukar vara extremt pratglad och alltid positivt inställd till allt.

Ida tänkte ställa sig upp men hennes ben vek sig under henne och hon föll ihop. Hon kollade på sina ben och såg att dom var blodiga. Hon sträckte sig efter en handduk och torkade bort blodet. Hon fann kraft och satte sig upp på toaletten. Ida satt där i kanske en kvart innan hon orkade ställa sig upp, hon kollade sig i spegeln. Hon hade en blåtira och det rann blod från hennes huvud. Hon torkade bort blodet och fräschade till sig så gott hon kunde för att sedan gå ut till festen som fortfarande pågick. Hon satte sig i en soffa och försökte komma ihåg vad som hänt. Efter en stund kommer Himla och frågar vad som har hänt, Ida berättar allt och Himla säger att hon borde polisanmäla. De bestämmer sig för att gå hem och lägga sig. Ida kommer hem på måndagen och berättar allt för sin mamma. De bestämmer sig för att anmäla. Några dagar går och hon låtsas som ingenting tills den sista dagen kommer. Han hade fått reda på att hon anmält honom och han var argare än någonsin. På vägen hem från skolan hände det. Hon gick genom skogen som genväg när hon såg någon stå några meter framför henne och bara kolla på henne. Hon blev rädd och vände sig om och gick åt andra hållet när hon gjorde det hörde hon dom snabba stegen bakom henne personen hade börjat springa så Ida började också springa, hon sprang för sitt liv genom den mörka skogen, tills hon snubblade på en rot. Hon hörde stegen precis bakom sig och just som hon skulle ställa sig fick hon en smäll i bakhuvudet och sen blev det svart. Dagen efter stod det i tidningen “Pojke anhållen för mord”.

Tilia Lindblom (8c) 125

6. Déjà Vu

Jag vaknar av väckarklockan som ringer, klockan är sju. Jag går ner till köket och sätter på en kopp kaffe, sedan går jag och duschar. Jag tittar mig själv i spegeln och ser mig själv, en vanlig lång kille, han har en skjorta och ett par gråa chinos med ett par fyrkantiga glasögon på sig. Jag kommer tillbaka till köket med ett mål, jag ska sjösätta båten idag. Men först ska jag dricka upp mitt kaffe.

Bortom lagens gräns

Jag hakar på släpet på dragkroken på min nya Volvo och kör iväg mot hamnen. Jag åker ut på motorvägen och accelererar upp till 90 även fast det är 80. Morgondiset har inte lagt sig så jag ser bara några meter framför mig. Jag kör in i hamnen och börjar lasta av min båt, så kommer en kille upp till mig och ger en komplimang om hur ren, fin och glansig skrovet på min båt var. Jag hade polerat båten innan jag sjösatte den igår. Plötsligt hör jag fotsteg bakom mig. Jag hör någonting klicka och jag känner något kallt mot bakhuvudet. Nu är det slut tänkte jag, men de började prata med mig, deras plan är att transportera bomber härifrån, i Stockholm till Szczecin i Polen, och jag ska vara deras transportör. Jag ska få 189 000 kronor ifall jag tar jobbet, med en pistol mot bakhuvudet så finns det bara ett val, JA. De börjar lasta in de sex bomberna i bilen försiktigt, hakar av mitt släp och de skickar ett SMS till mig. I SMS:et fanns det en resplan och bokningsbekräftelsen till ett hotell. “Din destination är Befrielsegatan under bron.” Jag hoppar in i bilen och programmerar in adressen till hotellet in i GPS:en, det ligger i Flensburg. Jag åker ut på motorvägen och accelererar upp till 120, mitt mål för dagen var Hotel Alte Post i Flensburg. GPS:en sade att det skulle ta 10 timmar att anlända till destinationen. Jag körde helt laglydigt hela vägen ner till Öresundsbron. Kolla på den här nya Volvon Patrik, är den inte snygg? Men vänta, är det inte han som polisen precis ringde om och sade att han körde 230 på motorvägen hit? “Vi anropar alla väktare, stanna den nya Volvon med registreringsnummer ACB67D.” Jag såg ett par killar som vinkade in mig i en ficka, jag rullade ner rutan och de började prata på skånska: -Jaa, nu är det ju så va, att vi har fått instruktion om att vi skulle vinka in dig här och säga att du måste kliva ut ur bilen för att du tydligen har kört för snabbt, gjort en “Hit and Run” och dragit rakt igenom massor med trafiksignaler. -Vad snackar du om? sa jag. Jag tänkte för mig själv, det måste vara gänget som anmält mig. Jag tog ett snabbt beslut och började gasa och drog upp rutan igen. Polisen kan inte följa efter mig eftersom polisen inte kan följa med in i Danmark. Jag kör så snabbt jag kan igenom Danmark men jag börjar höra polissirener bakom mig, jag måste komma fram till hotellet tänker jag. Jag ser gränsen till Tyskland. På avståndsskylten står det Flensburg 17 km, Kiel 94 km och Hamburg 164 km. Jag åker in i Flensburg och bokar ett annat hotell. Jag känner att jag inte kan tro på gänget längre. Jag parkerar i hotellets parkeringsgarage, här är nog bilen säker, tänker jag. Jag går in på hotellet och checkar in. Mitt rum ligger på högsta våningen säger damen på tyska, det var det ända jag förstod med min ringrostiga tyska från gymnasiet. Jag gick upp och sov den skönaste natt jag har sovit på länge.

126

Jag vaknade av att telefonen ringde, det var min väckning från receptionen. Jag gick upp och duschade, jag kollade på klockan, den visade 05:12. Duschen var liten och nätt. Vattnet var iskallt i några sekunder tills varmvattnet nådde duschhuvudet. Jag packade ihop mina saker och gick och checkade ut. Jag gick till Espresso House™ och beställde två mackor med ost, skinka, sallad, tomat och gurka på och en stor Caffe Latte. Jag hittade bilen där jag parkerade den i garaget föregående dag. Jag startade bilen och körde iväg, Szczecin var fem timmar bort. Jag kom ut på motorvägen snabbt, satte farthållaren på 150 och började äta mina mackor.

Efter två timmar så såg jag en bil som förföljde mig. Det var en grå BMW, det såg ut som en civilpolis. Jag gasade på lite för att se ifall han skulle hänga på. Det gjorde han, till slut så satte han på blåljusen och sirenen. Jag stannade inte, istället gasade jag på upp i 240 och polisen hängde på i en ruskig fart. Min hjärna började jobba: Hur ska jag skaka loss honom? Ska jag stanna eller fortsätta på väg till Polen? Nu har jag bara 50 minuter kvar. Ta avfart 56 mot Szczecin om 500 meter, sade GPS:en. Jag kollar i backspegeln, polisen ligger fortfarande bakom. Jag kommer på en idé, ifall jag låtsas köra rakt fram vid avfarten och i sista sekund så svänger jag av så borde han fortsätta rakt fram och missa avfarten, tänker jag. Jag bestämmer mig för att försöka. Jag tar fart och låtsas som att jag skall köra rakt fram. Men jag svänger av med bara någon sekund till godo. Polisen fortsätter rakt fram. “YES, jag lyckades” sade jag till mig själv. Nu måste jag snabba på så att han inte hittar mig igen. Jag ser gränsen till Polen, det står att det är 17 km kvar på GPS:en. Jag hittar utrymmet under bron som jag skall leverera i, där hittar jag gänget som konfronterade mig igår i hamnen hemma i Stockholm. De tackade mig och gav mig mina pengar, men när jag hörde fotstegen bakom mig och pistolklicket igen så var det enda jag kunde tänka på var frasen Déjà vu. Sedan blev allting svart.

Eric Bjurvald (8h)

7. Den galna kvinnan Sunk är en helt vanlig lång svensk kille med kort brunt hår och lite tatueringar.

Det var en helt vanlig dag i april, Sunk lämnade lägenheten och öppnade sitt garage och körde ut sin svarta bil och körde in mot stan. Han körde förbi en park med massor med lekande barn som var på väg till skolan, han åkte förbi parken och körde in på parkeringen in till skolan. Han gick in i skolan och hälsade på sin kollega Mohammed. De var väldigt nära kollegor med tanke på att dom hade gått i samma klass när de var små. Mohammed och Sunk gick tillsammans upp till deras arbetsrum. När Sunk går ut ur rummet kommer en kvinna gående och frågar vart åttornas korridor ligger och han följer henne dit. Kvinnan och Sunk går i den breda korridoren, det ligger massor med skräp och snusprillor på det gula smutsiga golvet. Han frågar henne vad hon har för ärende och hon ska tydligen lämna något till sin man Kenneth, han visar henne var korridoren ligger och går mot kaffet i skolan. Sunk sätter sig i ner och hör ett vrålande skrik vid åttornas korridor, han rusar dit och ser hur kvinnan jagar ett par elever med kniv. Eleverna ser skräckslagna ut, de springer för sina liv. Kvinnan ser förbannad och galen ut med sin iskalla blick. Hon jagar bara killar för hennes pappa slog henne som barn så hon gillar inte män. Hon ligger bara en meter bakom killarna. Sunk skriker att hon ska sluta och rusar dit. Hon drar kniven mot honom och de börjar slåss. Hon hugger honom i armen. Många barn hjälper honom och får ner henne på marken och tar kniven från henne. Hon är psykiskt sjuk på grund av det som hände när hon var liten. Sunk ligger på sjukhus och kommer tillbaka till skolan en vecka efter. När han kommer tillbaka till skolan började han undervisa i självförsvar. Han startar också en förening mot våld som kan hjälpa barn som har varit med om våld. Kvinnan sitter inne på psykisk vård i fyra år för mordförsök.

Olle Revestam (8p)

Klockan var tolv på natten, jag hörde hur vinden susade i mina öron. Mina händer var helt förlamade av rädsla. Varje steg jag tog kändes tyngre och tyngre. Mitt hjärta slog snabbare när jag hörde sirenerna bakom mig. Allt började när jag satt vid skolbänken bredvid mitt livs kärlek. Skolskenet lyste in i det lilla klassrummet. Jag kände hur min kropp började hetta till. Hennes ljuvliga leende fick mig alltid på bättre humör. Men just den dagen så var det något fel. Man kunde se att det fanns en oro i hennes vackra ljusbruna ögon. Hennes långa vackra bruna hår vilade inte på hennes axlar, utan det var uppsatt i en ganska motbjudande boll. -Hjärtat har det hänt något? frågade jag henne nervöst. Hon svarade inte mig men jag fortsatte fråga tills jag hörde Stina säga: -Alan och Mariam, lektionen har börjat, ni får prata efter lektionen. Jag vände mig om och lyssnade på henne efter jag blev tillsagd. Efter lektionen pratade jag och Mariam. -Alan jag kan inte göra detta mera, sa Mariam. -Varför? Vad har hänt? frågade jag. Efter att jag frågade henne såg jag att hennes ögon var tårfyllda. Hon såg nedstämd ut. -Min bror misstänker något, om han får reda på det är vi båda döda, sa hon. -Nej! Vad ska din bror göra, vi älskar varandra. Inget kan komma emellan oss, det vet du. Jag älskar dig. Hon suckade hopplöst och gick till sin lektion. På kvällen skickade jag ett sms till henne där det stod; ”Möt mig vid A6 hjärtat”. Hon skrev känslolöst ”ok”. När klockan började närma sig sex gick jag mot platsen. Jag hade en väldigt konstig känsla inom mig. Jag kände på mig att något var fel. När jag var framme vid platsen kunde jag se hur himlen lyste rosa och solens sista strålar. Utsikten var väldig strålande och grann från Alingebacken. Det var en klar utsikt över den lilla byn jag bodde på. Den såg så fridfull ut härifrån men när man väl är där nere i den lilla byn var det inte lika lugnt. Jag hörde Mariams fotsteg närma sig bakom mig, jag vände mig om och blicken fastnade i hennes tårfyllda ögon, pulsen ökade och när jag fick ögonkontakt med henne kände jag rysningar längs ryggraden. Jag gick närmare henne samtidigt såg jag hennes tårar rinna ner från hennes kinder. -Jag kan inte fortsätta vara tillsammans med dig Alan. Om min bror Amir får veta så kommer han döda dig. Han bär på en pistol! Jag vill inte att han ska skada dig, sa hon med en darrande röst. Hennes tårar fortsatte att rinna och jag skulle trösta henne men hon knuffade bort mig och gick därifrån. Jag blev chockad och stum. Det kändes som att hela min värld gick under, mitt hjärta krossades i tusen bitar. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan henne. Efter en stund följde jag efter henne. När hon var framme vid porten till hennes trappuppgång såg jag hennes bror vänta utanför. Jag hörde hur Amir frågade: -Vart var du? frågade han med ilska. -Jag var med Fatima, sa Mariam med darrande röst. -Ljug inte! Tror du jag e dum? skrek han. -Jag ljuger inte, sa Mariam med en skräckslagen röst. -Min vän såg dig och den kristna grabben på Ab, skrek Amir, tror du att du kan gå bakom min rygg?

-Om du inte slutar träffa den kristna grabben kommer Baba få reda på allt och du vet hur han kommer reagera. -Okej, jag ska sluta träffa honom, sa Mariam och började gråta. -Varför gråter du? Du visste väl att det skulle sluta dåligt, trodde du verkligen att du och han kristna grabben skulle träffas för evigt bakom min rygg och att jag inte skulle få reda på det?! Du vet att Baba aldrig kommer tillåta dig att gifta med honom. Efter han hade sagt det sprang Mariam in genom porten gråtande. Dagen efter kom inte Mariam till skolan jag vart orolig, jag ringde henne många gånger under dagen men hon svarade inte. Jag blev orolig och gick till hennes vänner och frågade om de visste var hon var men ingen av dem visste vart hon var. De hade inte hört från henne sen igår kväll. Jag kunde inte sluta tänka på henne. På kvällen fick jag ett sms där det stod: ” Försök inte att kontakta mig och ta bort mitt nummer”. Jag försökte ringa henne men hon hade blockerat mitt nummer. Jag försökte ringa henne med dolt men hon svarade inte. Under natten hade jag svårigheter att sova eftersom jag tänkte på henne så mycket. Jag var orolig och trodde något hade hänt henne. Till slut somnade jag runt fyra. På morgonen när jag vaknade kände jag ingen ork att resa på mig och gå till skolan men jag tvingade mig att resa mig upp ur min varma sköna säng. När jag var i skolan såg jag inte Mariam på vår spansklektion, det var den enda lektionen vi hade tillsammans. Under lunchrasten såg jag henne i matsalen med hennes vänner. Jag såg hur tårarna hade förstört hennes mascara och ringarna under ögonen fick mig att anta att hon inte sovit bra. Jag gick fram till henne. -Mariam kan jag prata med dig? frågade jag med en låg röst. -Eh! Okej, sa Mariam känslolöst och suckade.  Vi gick till toaletterna på övervåningen.

Bortom lagens gräns

8. Den kvällen

-Jag lovar dig jag var med Fatima, sa Mariam.

-Vad är det som händer? frågade jag -Jag kan inte fortsätta vara med dig, min bror vet att vi är tillsammans och han hotade mig med att döda dig om han eller hans vänner ser oss tillsammans, sa Mariam -Nej! Din bror kan inte döda mig. Jag älskar dig, jag ska inte låta han komma emellan oss jag kan inte leva ett liv utan dig och det vet du. -Jag gör det här för ditt eget bästa, sa Mariam. Efter att hon hade sagt det började hon gråta, jag kramade om henne hårt. Jag hörde att klockan ringde in men jag ville inte släppa henne ur min famn, jag fortsatte krama henne. Mariam tog sig ut ur min famn. Jag torkade bort hennes tårar och sa att allt kommer bli bra. Sedan gick Mariam till hennes lektion och lämnade mig ensam där uppe.  Senare på kvällen fick jag ett sms där det stod ”möt mig vid A9” jag antog att det var Mariam eftersom det bara är jag och Mariam som använder oss av koden ”A9”. När klockan närmade sig nio stod jag vid Alingebacken. Jag var rädd, jag visste inte om det var Mariam som skickade meddelanden. Under den tiden jag väntade där gick alla sorts tankar i min hjärna. Tänk om det var hennes bror som skickade meddelandet och ville lura ut mig. Det började bli kallt och jag började huttra. Efter en stund såg jag en person komma ut ur skogen, det är samma väg som Mariam brukar ta. Jag var rädd att det inte skulle vara Mariam. När personen började närma sig såg jag att det var Mariam, då blev jag glad. När hon såg mig fick hon ett leende på hennes läppar. Det var första gången jag såg hennes vackra leende på länge. Det pirrade i magen. Det kändes bra att hon var här. Jag kände att det var något bra. Jag såg att hon hade med sig en väska. När Mariam kom fram till mig sa hon:

127

-Alan, jag älskar dig, jag ska inte låta min bror förstöra det mellan oss. Jag har bestämt mig att vi ska rymma härifrån. Jag vart chockad först men sedan tänkte jag att hon är hela mitt liv och att det är en bra idé. -Vart hade du tänkt att vi ska rymma? Har vi ens pengar till att åka någon annanstans? frågade jag. -Jag vet inte var men jag har jobbat under hela detta året och sparat mina pengar. Jag tänkte spara det till en fin Goyardväska som jag har drömt om sen jag var liten, det här är viktigare sa hon glatt. -Men du kan inte bara lämna din familj sa jag lågt.

Bortom lagens gräns

Mariam svarade inte mig men hon gick fram till mig och kramade mig hårt. Hon fick mig att känna mig trygg. När vi gick mot bänken vi alltid satt på hörde vi någon skrika ”Mariam!”. Vi båda fryste till av rädsla Mariam blev vit i ansiktet och började darra av rädsla. Jag kollade in i skogen men kunde inte se någon. Jag tog Mariams kalla hand och började springa. Mariam sa inget. Vi fortsatte att springa men efter några kilometer började jag sakta ner. Jag kände hur Mariam ryckte till i min hand och skrek ”spring snabbare, det är min bror!” Jag tog ett hårt tag runt om hennes hand och sprang fortare. Jag kunde inte höra någon skrika hennes namn längre, jag hörde bara mitt hjärta dunka. Plötsligt hörde jag ett skott avlossas från en pistol. Mariam ramlande ner mot marken och drog ner mig med henne. Allting stod stilla i mitt huvud, det kändas hopplöst. Jag såg hur hon sakta slutade röra på sig, jag har förlorat mitt liv. Jag blev full av ilska, tårarna forsade ner för mina kinder. Jag såg hur hennes bror närmade sig. Hennes bror kommer fram till hennes kropp, han bryter ihop och faller ner på knä. Jag kunde se hur panikslagen han var. Jag fångade ögonkontakt med honom. -Vad har du gjort?! skrek jag ilsket. Han svarade inte mig. Jag vände mig om för jag inte kunde stå ut med att kolla på hennes ansikte. Just den stunden jag vände mig om hörde jag ett skott avlossas. Jag vänder mig om för att se vad som hade hänt, då ser jag hennes bror falla snett över hennes kropp. Det var mycket blod. Klockan var tolv på natten, jag hörde hur vinden susade i mina öron. Mina händer var helt förlamande av rädsla. Varje steg jag tog kändes tyngre och tyngre. Mitt hjärta slog snabbare när jag hörde sirenerna bakom mig.

Sahar Enyat (8c)

9. Den långa resan

Jag tog fram min bok och började läsa den tills jag kände att det var någon som petade mig på ryggen. Det var John, min gamla barndomskompis. Han såg ganska lustig ut, röd hatt och en blå scarf, och en väldigt färgglad jacka. Jag undrade vad han gjorde här, han sa att han skulle tävla i samma friidrottstävling som jag. Ungefär trettio minuter senare hade planet landat och vi gick av. Storbritannien var så fint, solen lyste starkt och det var inte ett moln på himlen. Det var uppradat med taxibilar utanför flygplatsen. Jag bestämde mig för att hyra en då det var tre kilometer till mitt hotell. John bodde på samma hotell som mig så jag lät honom åka med i taxin så han slapp att betala. Det var svindyrt, trettio dollar för att åka tre kilometer. Jag checkade in på hotellet och började packa upp mina väskor på rummet. Efter cirka tjugo minuter hade jag packat upp allt, så gick jag ut ur mitt rum och tänkte gå och äta. Jag hann inte gå några meter utanför hotellet innan jag såg John springa i full fart. Han blev jagad av fyra stycken män som hade masker på sig och var i tjugo till trettio-årsåldern. John skrek “Hjälp, dom försöker döda mig” och där gick min gräns. Så jag började springa allt vad jag kunde efter dem. Efter ett tag stannade jag upp och ringde polisen, de sa att det var gängmedlemmar på fri fot och att det kunde vara dom. Jag blev hänvisad att lämna platsen för min egen säkerhet. Jag fortsatte springa ändå och jag kände mig så klumpig när jag sprang där med mina skor som var för stora och jeans som var för tighta. Efter cirka två minuter av springande såg jag de maskerade männen igen. De var hack i häl på John och de var nära en återvändsgränd och man kunde inte svänga åt något håll. De maskerade männen tog upp sina vapen och laddade om, John blev livrädd och skrek: “Snälla snälla döda mig inte”. Sedan avlossade en av de maskerade männen skottet mot John.

Kevin Gejskog (8j)

10. En ny chans Jag kör 180 kilometer i timmen, då ser jag blåljus bakom mig. Jag är stressad och nervös, men jag är inte rädd för vad polisen skall säga. Jag stannar och går ur bilen. En polis kommer fram till mig och säger till mig att jag körde för fort sen frågar polisen: “varför körde du så snabbt? Man får bara köra 110 kilometer i timmen”. De tog mitt körkort och kollade om det var jag.

Vi gick ut ur flygplanet och det var mulet och det regnade, det såg ut som om vi var mitt ute i ingenstans. Flygpersonalen hänvisade oss in till polisstationen där vi skulle få visa upp våra pass. Det var gråa och dystra färger där inne, jag var sist i ledet till att visa mitt pass.

Jag är 22 år gammal och är 186 cm. Jag har stor kropp och gymmar ganska mycket, har mycket hår. Är typ aldrig hemma. Jag har inte träffat min pappa på 14 år, bor med min mamma. Mamma är sjuk så jag måste skaffa pengar för att hon ska klara sig och kunna betala hyran. Lägenheten är en tvåa där köket och vardagsrummet hänger ihop och jag och mamma delar rum. Fönstret är riktat in mot en mörk innergård där stora ekar skymmer dagsljuset. I taket hänger en ensam naken glödlampa som glappar lite grann. Vi har inte så mycket pengar men en dag när jag går ut hittar jag en tidning där står det att två personer har stulit nästan 200 000 kronor. Då får jag och mina kompisar en idé, om de kan sno då kan vi också sno, men det blir svårt.

Efter lång tid av väntan kunde jag visa mitt pass för polisen. De tvekade på att det var jag, så jag fick ta fingeravtryck så jag kunde bevisa att det var jag. Ungefär en timme senare så släppte de mig så att jag kunde gå på flygplanet igen. Jag tror inte de kände igen

Dagen efter kom alla ut runt halv sju. Alla vi träffades bakom huset för att planera hur vi skulle råna affären, då fick någon av oss en idé hur vi ska råna. “En kille ska va utanför, en ska va i bilen. Ja och du ska gå in och ta pengarna”. “Hur ska vi skaffa bilen?” “Mm… de du.

Jag vaknade upp av en röst som pratade och sa att vi hade problem att komma över gränsen mellan Irland och Storbritannien. Vi behövde landa vid nästa flygplats och kontrollera identiteten på alla på flygplanet eftersom det var några farliga gängmedlemmar som var på ett plan mot Storbritannien.

128

mig på passet eftersom jag hade mycket rödare hår förut. Jag var väldigt stressad då jag hade bråttom till friidrottstävlingen, planet åkte iväg och jag kunde äntligen börja slappna av.

Vi behöver luvor, handskar och något som vi kan hota dem för att få pengar”.

-21:00 ska vi ska utföra rånet. Vi ska va klara 21:30 och vi ska va framme vid basen 22:00. Okej grabbar, säger jag. Då kör vi.

“Imorgon klockan sex ska vi gå in, förbered er för imorgon!” “Okej!”.

Vi väntade några timmar. Senare då klockan var 20:30 försåg vi oss med alla grejer, vapen och sånt. När vi kom ut var det mörkt och kallt och det började regna lite men vi körde till banken. Vi var utanför banken men skulle vänta till 21:00. Det var 10 minuter kvar vi var beredda.

05:30 står gruppen på en parkering bakom affären. - Jakob sitter i bilen, Olle du håller koll om polisen kommer. Jag och Robin går in i affären för att ta pengarna och kommer ut snabbt, okej? säger jag. - Då kör vi. Jag och Robin går in. Vi tar fram vapnet och hotar personalen att han ska ta fram pengarna. När han tar ut pengarna får han påsen med pengarna. Vi taggar ut och vi hoppar in i bilen. -Kör! Kör! säger Robin till Jakob. -Ok, ok, vart? frågar Jakob.

Då säger jag till Jakob: - Du ska sitta i bilen. För när vi e klara ska du köra så snabbt som du kan, okej? Jakob ger ut mikrofoner till alla ifall polisen kommer. - Nu är klockan 21, säger jag till alla. Vi går ur bilen och går mot banken. När vi kommer in så tar vi fram vapnen och siktar mot dem för att de inte ska ringa polisen eller starta larmet. Vi skriker:

Han kör. Polisen är bakom oss men vi kör fortfarande, vi svänger och kör men de är fortfarande bakom oss. Då tar Olle fram vapnet och skjuter mot polisen, en av poliserna blir rejält skadad så att de får stanna.

- Ner på golvet annars skjuter vi er.

-Bra! säger Robin till Olle.

Ingen svarar. Då skjuter jag på väggen. Då säger en kille:

-Vad tror du bre, jag är fan bäst på att skjuta säger Olle.

- Det är jag.

Då skrattar Robin.

- Bra, säger jag.

- Hahah, fan va rolig du är!

Jag tog honom för att han skulle öppna dörren till pengarna. När han öppnade så sköt jag honom i huvudet. Folk skrek och blev rädda när vi hämtade väskorna.

- Håll käften! säger jag till Olle och Robin. Solen skiner när vi kommer fram till basen. Vi känner oss glada, nöjda och modiga. Då vi delade upp pengarna fick alla 10 000 var. Då säger jag: -Bra grabbar det va enkelt! Vi firade vårt första rån. Vi drack, käkade och hade roligt. Efter några timmar taggade alla förutom jag. Jag satt och tänkte på framtiden.

När alla är på golvet säger jag: - Är det någon som jobbar i banken och kan koden till valvet?

- Fyll upp dem med pengar, skriker jag. Vi har bara 15 minuter kvar när de blev klara så hade vi 5 minuter kvar då sa Olle: - Yes, vi har klarat det. Vi har pengarna nu. Inget kan stoppa oss nu. Då säger Jakob i mikrofonen att polisen kommit fram för att kolla om det har hänt något.

Jag går hem för att kolla om min mamma mår bra.

- Skjut honom då, ropar jag.

Hon är fortfarande sjuk så jag går till mitt rum för att planer det största rånet. Men hur vet jag inte. Jag tänkte och tänkte och några timmar senare fick jag en ide. Jag ritade upp den för att visa mina kompisar hur vi skulle göra för att råna. Jag höll på i flera dagar för att få till den bästa ritningen och hur vi ska göra. När jag var klar då var jag nöjd. Fan vad smart jag är som har gjort det här. Det enda jag behöver göra är att visa mina kompisar. Nästa dag då går jag till basen för att säga till mina kompisar. När jag var framme då var ingen där då tänkte jag “undrar vart dom är, hhmm….”

När Jakob skjuter ringer några personer till polisen för att det är rån i banken.

Jag tar fram min mobil och ringer Olle. Han svarar efter fyra signaler som känns som en evighet. Jag förklarar för honom att han måste komma direkt eftersom att vi har många grejer på gång. En timme senare är vi alla samlade. Då säger Olle:

Vi springer till bilen. Jakob kör så fort. När han kör så är polisen bakom oss men vi kör fortfarande. Då tar jag fram vapnet och skjuter på polisen. En av poliserna blir skadad och får stanna men det är inte över. Flera poliser kommer men Jakob kör fortfarande. Då tar Jakob en annan väg så polisen måste stanna för det kom en stor lastbil. När den åkt förbi så är vi borta. Vi kom fram till basen 21:59 en minut innan 22:00. - Bra grabbar! säger jag. - När vi kom in så fick jag gömma alla pengarna så inte polisen hittar dem.

- Vad ska vi ens göra?

- Yes, vi har klarat det! Ingen är bättre än oss, skriker Olle.

- De du, vi ska råna det största banken i stan. Det är svårt men vi får fundera hur vi ska göra.

Vi firade. Vi drack mycket alkohol, käkade mat och hade roligt. Efter några timmar så är klockan 02:40 och alla sov på basen. När alla vaknade så hörde vi polisen. Alla försökte vakna så fort vi kunde men då kastade polisen in tårgas. Alla fick gas på sig, utom Olle som hann smita från stället.

- Vad händer om vi blir tagen av polisen? säger Robin - Hmm… säger alla.

Bortom lagens gräns

“Men vi träffas klockan halv sex! Ok!”

Flera dagar tänkte vi hur vi skulle göra. Då fick jag en idé att tatuerar mig på ryggen som en karta som visar hur vi ska ut ur fängelset. Om två veckor ska vi vara klara med planering hur vi ska råna banken och fixa alla grejer som vi behöver till rånet. Två veckor senare blev vi klara med alla grejer och planer för rånet.

Klockan är 08.00 på morgonen då vaknar jag upp med Jacob och Robin.

Klockan är 11:00 på morgonen och när alla kom fram till basen börjar vi snacka om rånet. När vi ska in då säger jag:

Då kommer polisen fram till oss för att ge oss frukost. Robin frågar var vi är. Då säger polisen:

- Var är mina grejer och vart är vi ens? frågar Robin. - Jaa du, säger jag.

129

- Om du berättar så släpper jag dig men om du inte berättar så får du stanna här längre än du tror.

Han håller på så i en timme. När jag får gå så ramlar jag. Då ser jag pappa och mina vänner, de springer fram till mig och tar upp mig för att gå till cellen. När vi är framme så lägger de mig på sängen för att jag ska vila. Jag får också något att äta och dricka. Nästa dag på morgonen säger Robin:

- Nej, jag ska inte säga vart pengarna är, svarar Robin.

- Vi måste ut härifrån nu, okej?

- Du får en sista chans att berätta, säger polisen och tar fram laser och riktar laser mot Robin.

- Ta mobilen och ring Olle, säger jag.

- Ni är i fängelse för att ha rånat vår största bank. Två timmar senare tar man ut Robin för förhör om var pengarna är.

Robin säger nej och spottar på polisen. Polisen sätter på laser så att Robin får så ont att han skriker. Polisen stänger av. - Ska du berätta eller inte Robin? - Jag ska inte säga, jag dör hellre än att gola. Då sätter polisen på lasern igen. Efter en minut blir det alarm för någon som försöker smita. Då stänger polisen av lasern.

- Robin. - Aha! Olle ställer så många frågor: - Var är ni? Mår ni bra? Är någon skadad? - Nej, nej. Vi mår jättebra!

- Du hade tur idag Robin, säger polisen.

Jag tar mobilen och säger:

Robin går till sin cell där jag och Jakob då tar jag Robin för att han är skadade och blöder.

- Olle, min bror. Mår du bra elle?

- Sa du ja eller nej? säger jag. - Nej, svarar Robin. Nästa dag är det en vanlig dag i fängelset. Vi får frukost och när vi får gå ut så sätter jag mig med mina vänner. Då säger Robin: - Är det inte din pappa som sitter där på stolen?

Bortom lagens gräns

Olle svarar och frågar vem det är:

- Vart? säger jag. - Ja, det är min pappa. Jag springer till min pappa. Jag kramar om pappa. - Jag är inte din pappa, jag är Arvid. Min son skulle aldrig hamnat i fängelse. Min son är smart, snäll och hjälper folk. Du kan inte va min son. Va? -Du är visst min pappa, säger jag. Då kommer Jacob och Robin fram till mig och pappa. - Lyssna nu, jag är din son. När jag var 8 år gammal så flyttade du från oss för du fick bättre jobb! Då skriker pappa och går iväg. Klockan är 09:00, jag har redan käkat frukost och jag är på väg ut för att få frisk luft. Då ser jag pappa igen. Jag går fram till pappa för att snacka. När vi snackat klart så fattar pappa att jag är hans son.

- Ja! Ja, mår du bra? - Jag mår jättebra. Jag hittade också min pappa. - Bra då, om två dagar ska du hämta en bil och vänta på oss! säger jag. -Var ska jag va? säger Olle. - Bakom fängelset, säger jag. - Okej, säger Olle. Då lägger jag på för att förbereda mig, pappa och mina vänner. Några timmar senare så blev vi klara med alla grejer som vi behöver. klockan är 21.00 och vi måste sova 22:00 för att vakna tidigt. När vi vaknade så började vi gräva ett hål bakom toan. Ett hål som leder till köket och från köket ska vi till ett rum. Sen kommer en polis, då ställer vi tillbaka toan så han inte ser. - Det är dags att ni går ut säger polisen. När vi var ute satte vi oss på bänken och snackade. Vi hade roligt. Då säger Robin: - Det är sista dagen här i fängelset. - Okej, vi har klarat det. Inget kan gå fel, lovar, säger jag.

- När ska vi ut härifrån?

Då kommer några killar från ingenstans. En av dem har kniv. Vi börjar snacka, en av dem puttar min pappa. Då går jag fram och sparkar honom i huvudet. Alla börjar bråka. Jag känner att någon skurit mig i ryggen. Jag ramlade ner. Polisen kommer med vapen. Även ambulansen fick komma. De tog mig till sjukhuset och där fick jag vara några timmar. När jag kom tillbaks var klockan 17:30. Jag kollade i spegeln för att kolla på såret. Den viktigaste delen av tatueringen är borta.

- Några dagar till. Sen taggar vi, säger jag.

- Hur ska vi komma ut från fängelset då? säger pappa.

Första dagen har gått, klockan är 08:46. Jag vaknade med pappa och jag väcker mina kompisar för att vi ska käka frukost.Efter så taggar vi ut för att snacka. Polisen kommer ut för att snacka med mig. Han tar mig till ett rum för att jag ska berätta om Olle.

- Det är inte över. Du e smart. Du klarar det, säger han sedan.

- Var är han? säger polisen.

Efter några timmar får jag ringa Olle.

- Jag vet inte, säger jag.

- Du får komma om fem dagar.

Då tar polisen fram lasern och lägger på magen.

- Okej, svarar han och lägger på.

- Du har en chans kvar, var är Olle?

Då tar jag en penna och många papper Jag ritar och ritar och ritar men minns inget.

- Kom min son! Jag springer fram till pappa för att få en bra kram. Jag gråter och pappa gråter. Några timmar senare så kommer Jacob och Robin.

- Vet inte var han e, lovar. Polisen lyssnar inte så han sätter på laser. Då skakar jag och skriker.

- Lovar du pappa? - Jag lovar. Tro mig.

- Jag kommer inte ihåg, säger jag till pappa och mina vänner. - Jo, det gör du, säger Jakob. - Tänk på din mamma som behöver hjälp.

130

Det gick fyra dagar och jag hade inte kommit på det men fortsatte rita och rita. När det gått sex timmar så kommer jag ihåg. Jag ritar och när jag var klar så kollade jag i spegeln om det passade och det passade. På riktig skulle vi vara ute om fyra dagar. - Det va mitt fel. Vi borde kommit ut för länge sedan. Förlåt pappa! - Robin och Jakob, vi har bara 9 timmar kvar, sen ska vi va ute, säger jag. Det gick en timme så var vi klara med hålet. När vi var på andra sidan skulle vi ner till andra våningen. När vi kom ned så kom en polis. Vi tog strypgrepp på honom så han svimmade. Vi tog hans vapen och nycklar. När vi var framme i rummet, då gick larmet. Alla poliser gick till cellen för att kolla om vi var där. Då ser de ett hål. Poliserna säger att den leder till köket.

11. Ett nytt kapitel Det var en kväll i augusti och alla lampor i husen var släckta omkring mig och mina kompisar. Jag sätter mig utanför pizzerian, tar fram pistolen och laddar i en kula. Jag tänker att ikväll ryker han. Jag börjar gå mot mitten av alla hus där jag ser honom. Jag drar upp min pistol och skjuter av ett skott som träffar honom rakt i bröstet. Skottet ekar över hela staden, jag och mina kompisar springer åt olika håll. Jag springer till McDonalds några kilometer bort från där jag sköt honom och slänger pistolen in i skogen. Jag hade handskar på mig så inte polisen kunde hitta mitt fingeravtryck. Det tar inte lång tid innan polisen är på plats, min kompis ringde och sa det. Nu lyser dom upp området och det ekar högt så folk blir oroliga och går ut med ficklampor och kollar vad som har hänt.

- Lås dörren! Jag öppnar fönstret och kastar repet till andra sidan. Jakob ringer Olle och han svarar: - Aah, jag är här nere. När jag kom till andra sidan ser jag Olle. Då säger jag: - Pappa din tur. När pappa kom över skulle Robin komma efter men då skjuter polisen Robin i benet. Han ramlar ner så repet går sönder men vi har inte så mycket tid så jag och pappa hoppar ner. När vi hoppar ner så springer vi till bilen. Jakob var redan där. Jag sätter mig i bilen, kör så snabbt att bilen börjar skaka vi kör mot motorvägen. Jag kör 180 kilometer i timmen, då ser jag blåljus bakom mig. Jag är stressad och nervös, men jag är inte rädd för vad polisen skall säga. Jag stannar och går ur bilen. En polis kommer fram till mig och säger till mig att jag körde för fort. Sen frågar polisen: - Varför körde du så snabbt? Man får bara köra 110 kilometer i timmen. De tog mitt körkort och kollade om det var jag. Samtidigt som polisen kollade körkortet kliver pappa ur bilen. När polisen ser Arvid så tappar han körkortet och springer med armarna öppna. Arvid får en stor kram. Arvid och polisen gråter för de har inte träffat varandra på flera år. - Det är min son som körde snabbt, säger Arvid. - Varför körde du så snabbt? undrade polisen. - För att vi har rymt från fängelse och måste bort härifrån, säger jag. - Okej här får du ditt körkort. Jag kliver in i bilen, pappa också. Jag kör till basen för att hämta pengar. - Vilka pengar? undrar pappa. - Du får se när vi är framme, svarar jag. När vi kommer fram till basen går jag in för att hämta pengarna. Jag går ner för trappan och hämtar pengarna sedan går jag tillbaka till bilen och slänger pengarna i bagaget.

När jag sitter på McDonalds så tänker jag att jag sköt en kille som inte gjort mig något utan bara för att Lucas hade bråkat med honom. Nu har jag förstört en familjs liv, tänk hur ledsna de är nu. Han kunde ju ha betalat tillbaka skulden så hade detta inte behövt hända. I alla gäng är det bara pengar som betyder något, det enda man hör är pengar, pengar och pengar. Blir fan trött på att höra ordet pengar. Jag skakar fortfarande i hela kroppen och jag tar upp min mobil och ringer familjen och säger förlåt förlåt flera gånger. De blir oroliga och frågar vad som har hänt. Polisen kommer hem till mig och säger att jag har varit med i en skottlossning och att jag kan vara inblandad i den. Mamma ringer. -Vart är du? frågar hon jätteorolig. -Jag är vid McDonalds, svarar jag. Helvete, det kommer två poliser gående mot McDonalds. De kommer fram och säger att jag ska följa med dom till polisstationen. Jag sätter mig i bilen, just nu är jag rätt så lugn. När vi är framme ser jag mina föräldrar, de håller om varandra. Jag ser att mamma ser ledsen och orolig ut. Jag tas in i ett rum som är isolerat och där så ställer dom en massa frågor.

Bortom lagens gräns

Då säger jag:

-Vad var det som hände? frågar polismannen. -Vi sköt honom, jag såg allt. Det går rätt fort med förhöret. Jag får träffa mamma och när jag ser henne börjar jag gråta. Sedan så kommer en kvinna och säger att jag inte kommer att åka in på ungdomsanstalt och att jag får bo kvar hos min familj. Jag springer fram och kramar polisen det hårdaste jag kan och tackar dom så hemskt mycket. När jag ska hem så ser jag Lucas sitta i ett förhörsrum, han vänder sig om mot mig hans blick ser så ledsen ut men han nickar mot mig på ett sätt som känns bra. Vi kommer säkert aldrig mer ses men jag är glad att det var Lucas som sa att det var han som sköt killen för att täcka upp för mig som en äkta broder gör. När vi åker i bilen hem så säger mamma att jag ska packa när vi kommer hem. Jag frågar varför. Vi ska flytta ifrån Stockholm till ett hus i Norrköping där vi kan starta om ett nytt liv och glömma det som har hänt. Det har gått en månad och jag känner mig som en ny människa. Jag har skaffat nya vänner. Snart så får jag åka och hälsa på Lucas.

- Pappa, jag har nåt att säga. - Ja? - Vi har haft mycke problem hemma. Det har inte varit så lätt men ändå älskar jag dig.

William Ceder (8j)

Markus Malgaya (8b)

131

12. Flykten Vi flydde hit till Lund från Spanien när jag var fem år för att pappa hade förstört det. Riktigt rejält. Men det var väl lika bra att vi drog för annars hade nog ingen av oss överlevt. Han var lika gammal som jag var när han testade röka för första gången. Vi var nog båda lite av problembarn. Bråkade och grejer. Men jag började skolan nästan direkt och lärde mig svenska på några månader. Min bästa vän, Joseph, och jag har hållit ihop ända sen dess. Han bodde i lägenheten bredvid oss och därför träffades vi varje stund av vår vakna tid. Vi har gjort mycket skit tillsammans. Ryckt väskor, snott bilar, spottat på polisen och det är bara lite av det vi har gjort. Jag satt inne mellan 2010 och 2014 för misshandel och han har inte berättat så mycket av vad han gjorde under den tiden. Han sa att han bara satt, sökt jobb men fått sparken för att han var uppkäftig mot chefen. Källaren är en plats där vi hänger och bara pratar. Vi har ställt ner massa soffor, bord och lampor i ett av de gamla soprummen. Det luktar fortfarande lite sopor men vi har vant oss vid det. Det är som ett andra hem för oss. De slutade slänga sopor där för flera år sedan för att småungarna alltid tände eld på de. Så vi tog det och bytte lås så det har blivit vårt ställe dit vi går om vi behöver vara ensamma. Nu satt vi där och snackade och rökte. -Carlos, vi måste göra något. Vi har suttit stilla för länge. Vi kör ikväll, krossar Johnells rutor o tar de vi kan. Kan nog säljas dyrt.

Bortom lagens gräns

-Joseph, bror, ta de lugnt. jag har stora grejer på gång. -Broder, berätta för mig. -Banken. Alla rika kostymnissar sätter in sina pengar och vi plockar ut dom. Vi kommer inte behöva göra massa småbrott på ett bra tag, sa jag -De är en bra idé ändå men vi kommer behöva massa folk. Hur ska vi få tag på alla? -Jag har kontakter. Jag lärde känna en snubbe när jag satt inne. Han sa att om jag nånsin behöver hjälp med något så ska jag snacka med han. Han är tydligen stor i den här branschen. -När kan du snacka med honom då? -Redan gjort det. Han skulle ringa om typ en vecka så ligg lågt. Vi vill inte ha span på oss nu när vi har stora planer på gång. Vi satt och planerade hur länge som helst hur bankrånet skulle gå till. När vi hade gjort det så började vi röka och så snackade vi om hur livet hade gått och vi somnade inte förrän vid fem på morgonen. Jag vaknade igen vid tolv och då hade Joseph stuckit och när jag försökte nå honom på mobilen svarade han inte. Jag blev lite fundersam men släppte det snabbt och drog hem. Det hade gått en vecka sedan han och jag hade träffats. När jag satt inne hade han ringt upp och vi hade nu planerat allt. Om tre dagar skulle vi råna banken och efter det skulle allt vara klart. Vi skulle inte behöva göra mer skit efter det. När det här är klart kommer jag vara en helt vanlig man och jag planerade i huvudet hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Jag träffar någon, vi bildar familj och jag försörjer dom och vi lever lyckligt tills vi dör. -Hörru! Vakna! sa min farbror när jag hade kommit hem och satt vid köksbordet. Jag flyttade till honom när jag var runt tio år för att det blev skit hemma med pappa. -Oj, sorry är maten färdig eller ska jag dra och köpa något? -Vad tänker du på? frågade han. -Nej ingenting. Tänker på framtiden bara. -Jag kommer ihåg när du flyttade hit, sa han. Du hade alla möjliga planer för livet. Först ville du bli en astronaut och när du hade kommit över det så vill du starta ett eget hotell och efter det så ville du jobba med bilar och köra lastbil. Men det blev ju inte riktigt så. -Ta det lugnt, jag kommer lösa det här, sa jag med lugn röst.

132

Jag tänkte inte avslöja någonting av vad vi planerade för då hade han fått spel. -Gör inget dumt bara, Carlos. Min mobil ringde och jag svarade. Det var Joseph. -Hänger du med ut? Vi tänkte dra till klubben och fira. -Fira vadå? sa jag. -Fira att vi snart kommer vara kvitt alla våra problem. Förstår du vilken möjlighet det här med banken är? Vi kommer kunna sticka och inte behöva bry oss om någonting. -Joseph, är du full? Du måste dra hem, du kommer försäga dig och så kommer det gå åt helvete. -Nej, nej, jag har det under kontroll. Jag kommer inte snacka om det men kommer du? -Nej jag är hemma. Vi ses i källaren imorgon kväll och fixar det sista. Jag la på och jag gick tillbaka till min farbror och vi åt och snackade om gamla minnen. Hur jag cyklade in i väggen hos grannen när jag skulle lära mig cykla eller när jag blev avstängd från skolan för att jag och några polare hade byggt en bomb och sprängt en toa. Allt var så enkelt när vi var yngre. Inga problem som vi brydde oss om och vi levde bara livet. Dagen efter så träffades jag och Joseph honom som skulle hjälpa oss. Sergei, som han hette, hjälpte oss med allt. Han fixade mer folk än mina och Josephs 15 grabbar och nu var det på riktigt. Vi skulle råna banken om två dagar och efter det var allt över. Jag kommer kunna börja om mitt liv och skita i allt gammalt. Nu är dagen här. Idag smäller det. Vi packade det sista och hoppade in i bilen som Sergei och hans grabbar hämtade oss i och efter det så åkte vi till deras ställe och plockade upp lite vapen sen drog vi till banken. Bilen vi satt i var en svart Ford med täckta rutor. När vi var framme så tog vi på oss huvorna och tog varsin AR15 och hoppade ut. Vi sprang in i banken och Joseph skrek “Lägg nu lugnt ner alla pengar i den här säcken” och kastade fram en stor sopsäck. Resten av oss siktade med vapen och höll koll så att ingen skulle ta upp en mobil eller något och kontakta polisen. Men när säcken bara var halvfull så hörde vi hur sirenerna började låta. Shit, polisen har fått reda på det här ändå. Jag känner hur jag börjar bli stressad och skriker till Joseph att vi måste dra så han tar säcken som bara är halvfull och vi backar ut för att hålla koll på de som satt på golven för att skydda sig från att bli skjutna. När vi är utanför dörrarna så springer vi till bilen och Sergei som körde tryckte gasen i botten och vi körde till en gränd och lämnade bilen. Vi satte oss i en Passat som vi hade ställt i närheten och körde till Sergeis ställe. Han sa till mig att jag skulle ta pengarna och lägga dem där vi hade bestämt, vilket var i ett kassaskåp som stod hos dem. Men precis när jag skulle gå iväg så hörde jag Joseph och Sergei prata. -När ska du fixa honom? Jag behöver pengarna nu och om han är kvar kommer han bara fortsätta prata, hörde jag Joseph säga. -Ja, jag kommer se till så att Elyas fixar honom ikväll. -Okej, bra. Sen hörde jag inget mer för jag tog min del av pengarna och la in resten i kassaskåpet. Jag gick tillbaka till dom andra och vi firade genom att dricka öl men jag drack inget. Jag väntade på att de somnade och efter det tog jag mina saker och tog en buss till Malmö och efter det satte jag mig på ett tåg till Danmark. Om jag inte drar från Sverige nu kommer jag dö. När jag satt på tåget så hördes det massa ljud. Det var ett barn som skrek, någon gubbe som snarkade och så var nyheterna igång och ut ur högtalarna hördes det hur de pratade om rånet och att de hade fem misstänkta men att de fortfarande letade efter fler inblandade. Shit om dom har tagit Joseph kommer dom säga mitt namn också och de kommer hitta mig. Jag tog upp en tidning och låtsades läsa. Det första jag såg när jag öppnade tidningen var en tvåsidig artikel om rånet. Lite av det som stod var:

Jag rökte ända ner till filtret och efter det tände jag en till och fortsatte så till jag bara hade fem stycken cigaretter kvar i paketet. Jag ville verkligen bara för en kväll ta det lugnt och slippa behöva tänka på allting. Jag la mig uppe på sängen och somnade fullt påklädd med skor och allt.

Jag satt och tänkte hur det blev så här. Vad hade jag möjligen gjort mot Joseph för att han skulle vilja göra så här? Jag tänkte tillbaka till kvällen när vi planerade rånet. Precis innan jag somnade hörde jag hur han ringde till någon. Jag hade inte tänkt på det innan men han hade sagt något om rånet till någon och att jag tänkte prata med polisen. Efter hörde jag hur han ringde till någon annan. Han berättade när och var rånet skulle ske. Shit. Han hade planerat det här från början. Han berättade för polisen om rånet och berättade för Sergei att det var jag. Han ville ju röja undan mig för att få min del av pengarna också. Jag kollade runt och kände hur paniken började stiga för polisen kom in på vagnen jag satt på. Jag försökte låtsas som ingenting och fortsatte att läsa tidningen jag hade i knät. En polis kom fram till mig med en schäferhund. Polisen var en ung blond tjej med håret uppsatt i hästsvans som räckte ända ner till mitten av ryggen på henne. Hon kunde inte ha varit äldre än 25 och hon gick med rak rygg med hunden och kollade om den markerade på någon. Jag fick lite panik när hon stannade bredvid mig och hon frågade:

Jag vaknade av att solen lös rätt i mina ögon och jag kollade på den digitala klockan som fanns på rummet och den visade 08.49. Jag bytte min tröja, packade ihop mina saker och gick ner till receptionen och checkade ut. Jag drog en luva över huvudet och gick med snabba steg till min bil igen. Men när jag nästan var framme vid bilen så såg jag ett bekant ansikte. André som jag hade träffat när jag gick i femman stod på andra sida gatan och pratade med några grabbar jag aldrig hade sett tidigare. Jag tänkte att det var bäst att han inte fick se mig ifall han hade haft någon kontakt med Joseph eller Sergei så jag gick fortare och kollade så mycket jag kunde ner i gatan så att han inte skulle se att det var jag. Innan jag visste ordet av det så var jag framme vid bilen igen och körde iväg. Jag körde till Kolding och fortsatte ner mot Flensburg men när jag nästan var en kilometer från gränsen till Tyskland såg jag hur en svart skåpbil kom körandes mot mig i hög hastighet. Jag kollade i backspegeln för att se om personen i den svarta skåpbilen hade saktat ner men jag såg hur den kom närmare så jag tryckte ner gasen och kollade på hastighetsmätaren som gick uppåt. Först till 80 km/h och sen höjdes den bara ännu mer tills jag körde i 180 km/h. Jag kände hur stressen började komma och jag blev helt svettig. Hela tiden kollade jag i backspegeln men skåpbilen kom fortfarande bara närmre och närmre och plötsligt såg jag hur bensinmätaren nästan var på noll så jag tryckte ned gasen och kom upp i 200 km/h och då äntligen såg jag hur skåpbilen kom längre bak. Jag tänkte att om jag körde mycket fortare så skulle jag kunna hitta ett ställe där jag kunde dumpa bilen på och sen sticka så fort jag kunde från bilen. Jag körde och kom till en poliskontroll så jag hoppade ur bilen och sprang in mot en skog i hopp om att de skulle gå åt ett annat håll. Jag sprang långt in i skogen och stannade inte förrän jag ramlade ihop av utmattning. Jag tänkte att jag hade klarat det, att jag hade lyckats skaka av mig dom men då hörde jag ett skott i luften. Jag kollade upp och cirka 50 meter ifrån mig såg jag Joseph.

-Har resan gått bra hittills? -Ja, det har den. Är det något problem? frågade jag. -Nej då, vi hör bara runt med passagerarna och kollar så att allt är okej då det har varit väldigt mycket saker som har förstörts på tågen under den senaste tiden. Jag kunde andas ut. Jag la mig för att vila en stund. Jag hade råkat somna och när jag vaknade så var jag framme i Danmark. Jag tog en buss till Köpenhamn och tänkte att jag skulle ta in på hotell en natt och bara försöka slappna av men precis när jag hade gått av bussen så fick jag ett sms där det stod ‘’det är ingen idé att försöka fly. Vi kommer hitta dig. Vi är närmre än du tror’’. Jag kände paniken stiga åter igen. Jag hade glömt att kasta bort min mobil. Jag hade kastade mobilen i första sopkorg som jag hittade och gick till ett hotell som jag hade varit på många gånger och där Samuel jobbar. Han var en kille som jag lärde känna när jag behövde någonstans att gömma mig från polisen för att vi hade langat knark. Han gömde mig i cirka ett år tills det var lugnt att vara ute på gatorna igen. När jag kom in genom dörrarna var han den första jag såg och kan kom emot mig och gav mig en stor kram. -Carlos! Bror! Vad händer? -Jadu mycket. Jag behöver ett rum. Han fixade ett rum till mig och efter det så snackade vi om allt som hade hänt att Joseph försökte få mig död och att jag behövde dra långt från Sverige. Han sa att han kände en kille i Tyskland och att han skulle höra med honom om jag kunde dra dit. Efter det satt jag bara inne på mitt rum och chillade. Beställde upp mat och låg och kollade TV till ett. Sen somnade jag. Jag vaknade av att telefonen som fanns på rummet ringde så jag svarade med nyvaken röst: -Hallå? -Vi kommer hitta dig. Det är ingen idé... Efter det la jag på och packade snabbt ihop mina saker. Jag tänkte att Sergei kände folk överallt och att någon av de kände igen mig. Jag sa hej då till Samuel och han gav mig adressen till hans polare i Tyskland. Samuel hade fixat en svart BMW till mig så jag skulle slippa ta en buss. Jag körde ända från Köpenhamn till Odense utan att stanna utom två gånger när jag behövde tanka. När jag hade kommit till Odense kände jag att jag behövde vila så jag parkerade bilen på en gammal lastplats och checkade in på närmsta hotell. Det första jag gjorde när jag hade fått ett rum var att bara ta upp en ren tröja för den jag hade på mig luktade riktigt mycket rök och svett. Efter det tände jag en cigarett och satte mig vid ett fönster som jag öppnade för att rummet inte skulle lukta för mycket rök.

Bortom lagens gräns

“Det var på lördagskvällen som ett väpnat rån mot Forex Bank i Lund hände. Vittnen säger att det var sex maskerade män som kom in och började sikta med vapen och råna banken. Enligt Sophie Jansson som jobbade under kvällen som rånet skedde så tog de cirka två miljoner kronor.”

-Carlos, det var länge sedan. Var har du varit? sa han med ett psykopatiskt leende. -Vad gör du? Vad har jag gjort dig? frågade jag honom med skakig röst -Carlos, bror, det är inget mot dig. Kolla, jag behöver pengarna för jag har satt mig i lite knas, så du ska få ett val nu. Antingen ger du mig din andel eller så skjuter jag dig. Här och nu -Är du dum? Tror du att jag bara kommer ge dem till dig? Vad har du ens gjort? -Aah du vet jag hamnade i lite shit för ett tag sen. Jag skulle lämna lite grejer hos en snubbe men snuten kom o tog allt så jag har en ganska stor skuld. Jag behöver dom här pengarna, du måste hjälpa mig. Jag kom på att jag hade en pistol i byxlinningen så jag tog handen bakom ryggen och försökte så försiktigt jag kunde göra så att han inte såg något. -Vet du vad? Du kan glömma jag ger dig några pengar, sa jag och efter det sköt jag honom i låret och sprang. Jag fortsatte springa och jag såg att jag var nära Tyskland så jag försökte springa ännu fortare. Men precis när jag kom fram så svängde en svart BMW in framför mig och jag kände hur rädslan kom fram när jag såg att det var en av Sergeis killar och han tog fram en pistol. ‘’Det var under eftermiddagen idag som en man i 25-årsåldern blev skjuten precis vid gränsen mellan Danmark och Tyskland. Mannen blev skjuten en gång i huvudet och ett flertal gånger i bröstet. Han dog omedelbart på platsen.’’

Madeleine Frisk (8e) 133

13. Föraren Där går de igen, hoppas de inte dödar någon. -Hjälp! Någon skriker inifrån. Jag borde sätta på musiken. Där kommer de, jag borde starta bilen, killen skriker – ”Kör!” Jag trycker på gasen och hör att sirener börjar låta så jag höjer musiken för att överrösta dem. Jag svänger till takten av musiken. Och kommer till en bro där polisen blockerar den sidan jag ska till, jag måste accelerera. Han säger: -Vad håller du på med? Vänd! Jag fortsätter hålla ner gasen. När jag kommer nära polisbilen så drar jag i handbromsen, gör en skarp U-sväng och åker åt andra hållet. Jag ser andra polisbilar på andra sidan, de har inte hunnit fram än. Så jag trampar ner gasen och hinner precis, jag ser kulan flyga i luften framför mig och träffar honom rätt i axeln. -Ahh, jag är träffad!

Bortom lagens gräns

Jag ser en lastbil köra på den smala vägen på väg mot mig, den kommer närmare och närmare. Jag hör lastbilens bromsar och stelnar till. Jag ser min mamma och pappa bråka framför mig, det är exakt som den dagen. Jag försöker lyssna på musiken i mina öron för att inte höra att de bråkar, och då kommer kraschen. Jag hör bara ett tjutande ljud och en röst. -DJ! DJ! Sväng! Jag gör en skarp sväng ner mot backen direkt och undkommer samma öde som mina föräldrars. Efter det kör vi vidare till vårt gömställe. Svettige Orvar står där alldeles röd i ansiktet av ilska: -Ni skulle komma osedda! Om det inte var för DJ skulle ni vara i fängelse.” Man såg hur han kollade på Jay med avsky för att han hade blivit träffad. -DJ! Gå och hämta kaffe! Jag har gått över gränsen, det började med att jag bara lånade lite pengar av svettige Orvar. Jag lovade att jobba för honom för att betala tillbaka min skuld och nu sätter jag oskyldiga liv i fara. När jag kommer tillbaka är svettige Orvar själv och vill prata med mig: -Jag tycker att du har gjort ett riktigt bra jobb, säger Orvar till mig, ”men det här var det sista. Du kommer inte behöva jobba längre. Bara en sak till. Bli av med bilen.” Jag går ner till garaget och tänker: ”Jag är äntligen fri”. Jag kan skaffa ett liv, ett vanligt jobb och vara en vanlig människa. Där är bilen, vad är det för något som droppar ut ur bakluckan? Oh nej, det är Jay, de har dödat honom och vill att jag ska göra mig av med kroppen.

Några veckor senare Vad skönt det är med ett vanligt jobb även om man inte får så bra betalt. Kom igen nu DJ, pizzan ska till Broadway om tio minuter annars blir den gratis. Nu går jag hem efter en lång dag på jobbet, jag går ner för den obelysta Meydan Lane i regnet och ska precis gå upp till lägenheten när någon drar in mig i en gränd, det är svettige Orvar och hans vänner. -Hej, DJ, det var längesen. -Ja, det var det och jag vill att det förblir så. -Varför? Vi hade ju så kul ihop.

134

-Vad vill du nu? -Jag vill erbjuda dig ett jobb, ett jobb som betalar mycket mer än att leverera pizzor? -Nej! Absolut inte, jag vill inte komma tillbaka. -Jag sa aldrig att du hade ett val. Hans män omringar mig och tar fram sina vapen. -Jag behöver verkligen en förare. Vi ses klockan fem imorgon för ditt nya jobb. Jag blir kvar, stående i regnet, jag som trodde att jag aldrig mer skulle behöva göra det här. Och det ska jag inte. Jag vaknar nästa morgon med en förberedd plan. Jag beger mig till gömstället, vilket är ett garage under konstruktion. När jag kommer in ser jag det nya teamet sitta vid ett stort bord och gå igenom planen. De ska råna en till bank. -Oh, där är du DJ, började tro att du inte skulle komma. Allihopa, det här är er förare… -Den där lilla pojken?! Har han ens körkort? -Aaah, skämta på du bara men när du får se vad han kan göra kommer du inte att skratta. Mannen glor på mig som om jag är från en annan planet. Vi börjar gå till bilen som är en röd Chevrolet, den måste varit svindyr. Inte konstigt faktiskt, de måste ha råd med minst hundra såna här bilar. Vi sätter oss i bilen och åker iväg mot Atlantic Bank. När vi är framme springer de snabbt ut och jag väntar. Samtidigt skakar mina händer. Tänk om jag inte lyckas, då är det över för mig. Jag ser de komma och startar motorn när de sätter sig. Killen, som sa att jag inte hade körkort, lämnar ifrån sig sitt vapen och jag kör. -Vart är det du åker? Det här är fel håll. -Jag tar en genväg. Jag kör snabbare och snabbare och sen bromsar jag hastigt och svänger in till höger. Jag tar snabbt upp killens vapen och skjuter honom rätt i skallen och siktar på den andra killen. -Upp med händerna, hör jag någon skrika utifrån. Ja min plan funkade, det är polisen. Jag lägger ned vapnet och lämnar över mig själv, äntligen får jag lite lugn och ro.

Sanel Hurem (8m)

14. Gallerian Jag hade kollat på en grönrandig tröja, som jag alltid velat ha. Jag ville köpa den men jag hade inte pengar till den för att den var jättedyr. Så jag tog ett beslut att ta två av samma sorts tröja och gå in i provrummet för att kolla om storleken passade. Efter ett tag när jag kände mig klar i provhytten så stoppade jag ner ena tröjan i väskan och gick ut ur hytten. Jag gick tillbaka där tröjan hängde, och hängde tillbaka den andra tröjan som jag hade i handen. Många i affären började titta på mig med en konstig blick. Jag blev lite röd i ansiktet och började småsvettas. Kunde de i affären ha sett när jag gjorde det? Det kunde vara helt omöjligt, jag var ju själv i provhytten. Kan affären haft kameror som såg när jag stoppade ner tröjan i väskan? Jag tog sedan beslutet att börja gå mot utgången. Jag stannade en kort stund innan utgången och tog upp min mobil och mina hörlurar. Jag satte på hög musik och gick ut från affären. Musiken överröstade tjutet av larmet som lät från affären. Jag kollade bak för säkerhets skull och såg att en vakt börjar gå efter mig. Då började jag öka takten och till slut började jag springa lite lätt.

Jag blev bara mer och mer nervös. Men jag försökte att gömma mig mellan allt folk som gick fram och tillbaka. Sedan såg jag att det kom flera vakter. Jag såg också att de frågade folk om de hade sett mig, och de som hade sett mig pekade åt det hållet jag sprang åt. -Har du sett en yngre liten grabb med grå luvtröja och ljusblå trasiga jeans? frågade en av vakterna en äldre man. -Ja, jag såg honom springa förbi här med en väldans fart för en liten stund sedan, sa han med rosslig röst. Vakten tackade den äldre mannen för hjälpen och fortsatte leta efter mig. Det började bubbla i magen av nervositet. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag tog upp min mobil och ringde min kompis som var expert på att komma bort från vakter och poliser. Eftersom att han har gjort det här ett hundratals gånger. -Tja Filip! Du, jag behöver lite hjälp, sa jag lite stressat. Vi snackade en kort stund och sedan sa han: “Möt mig i mitten av gallerian vid vattenfontänen”. Jag hade äntligen mött Filip. Han ville att jag skulle ge honom väskan, så jag tog av mig den och gav den till han snabbt. -Nu gör vi såhär, sa Filip. Jag går med väskan som om det vore min och att ingenting har hänt, och du går ut i närmaste branddörr som är larmad så att larmet går. Sen när du har kommit ut från gallerians område så ringer du mig och berättar varit du är. -Okej, sa jag ganska bestämt och gick mot branddörren som jag hade upptäckt medan vi stod och pratade. Jag såg Filip försvinna in i folkmassan. Sedan kom jag på att jag måste skynda mig. Så jag började småjogga mot dörren. När jag till slut öppnade dörren så gick larmet. Ljudet var så högt så att jag var tvunget att hålla för öronen. Just vid det tillfället sprang jag så fort som jag aldrig har gjort förut. När jag hade kommit en bra bit bort från galleriområdet så lugnade min nervositet ner sig. Jag tog upp min telefon, stängde av musiken och ringde Filip. Efter fem toner så svarar han och frågade vart jag var. -Jag är vid fotbollsplanen där vi spelade fotboll förra veckan, sa jag flåsande. -Okej jag kommer dit, sa Filip bestämt. Jag kollade på klockan och efter en bra stund kom Filip med väskan och gav den till mig. Jag tackade honom många gånger medan vi gick hem tillsammans. Sedan när vi gick förbi mitt hus stannade vi för att prata klart. Jag hade bestämt mig för att aldrig göra om det, för där gick min gräns.

Ps. Ni bör inte göra det här hemma. Ni kan hamna i trubbel om de får reda på vem det var.

Emil Thrygstad (8i)

15. Giftigt recept

Chefen sa att vi har en kvart på oss att lämna brevet och att han tror på oss att vi kan rädda oskyldiga liv. Vi tog brevet och Paul sa till mig: “Vi hinner om vi springer”. Vi började springa och jag frågade honom vad händer om vi inte hinner lämna brevet i tid. Han sa “tänk inte på det, vi hinner om vi tar genväg”. Paul sa till mig “spring fortare! Vi närmar oss ett hopp. Vi hinner vila på tåget”. Vi ser tågen komma och vi är trötta för att vi har sprungit rätt så mycket och han sa till mig vi hoppar på tre. Han börja räkna: “ett,två,tre!” Vi hoppar på tåget jag fick ont när vi landade, för att jag inte landade på högen med hö såsom Paul gjorde. Jag kunde inte tänka på smärtan för att jag var orolig att vi inte skulle hinna i tid. Vi klättrade högst upp på tåget och vi sprang uppe i tåget när vi kom ovanför chauffören så var det dags att hoppa av tåget för att vi var framme. Längst bort på gatan var alla samlade. Där skulle vi bevisa att chefen var oskyldig och inte inblandad.

Tre dagar tidigare Jag kom till en stad som heter Madoor. Det var en stor stad med mycket folk, många färdades med häst och vagn. Det var gatsten på gatan och jord och grus på vägen. Man hörde när hästarna på husvagnarna piskades. Man hörde Adan från moskén och att det var dags att be. Folket stängde restaurangerna och under fem minuter var det tomt på stan. Efter en stund kom alla ut från moskén och öppnade sina affärer. Första gången vi träffade varandra var den 1 februari 1840 och då kom jag till staden Madoor. Jag visste inget om stan, folk kollade på mig som om jag var vilsen. Jag gick bara runt i stan. Jag ville bara äta mat men jag hade inte pengar så jag fortsatte gå mot parken för att titta om det finns mat på bänkarna som folk lämnar efter sig. Men jag såg att jag blev förföljd av ett gäng ungdomar. Då tänkte jag att kanske också var på väg mot parken, så jag fortsatte gå, sen såg jag en skylt parken till vänster.

Bortom lagens gräns

-Stanna! skrek vakten högt medan han sprang efter mig.

Gänget kom fram till mig och de var fyra stycken. De börja prata med mig och frågade om jag var härifrån. Jag sa: ”Nej, jag är inte härifrån”. Gänget såg på mig att mina kläder var sönderriven och att jag var gatubarn, de började reta mig och sa till mig: “Gatubarn, var är din familj?”. Jag blev arg och kollade på dem men gänget ville ha bråk och de var fyra mot en. Jag sa: “Bry er inte”. Gänget blev arga på mig, de ville slå mig för att jag inte var snälla mot dem. När de började bråkade med mig så kom en annan snubbe och han hade en hink med smutsigt vatten som han hällde på oss och han tog min hand och vi sprang. De sprang efter oss men vill lyckades komma undan. Killen tog mig till en restaurang och frågade mig om jag var hungrig. Jag sa “ja” och jag och han fick två portioner var. Jag frågade killen om hur vi skulle betala han sa att han känner igen chefen och att vi skulle putsa borden och ta upp stolar i restaurangen. “Jag har jobbat idag för honom så jag får mat efter jobbet”. “Okej” sa jag och fortsatte äta. Chefen kom när vi var klara med maten och vi gjort klart med städningen i restaurangen. Han sa att vi skulle göra en tjänst för honom att vi skulle möta upp en postbärare som levererar recept från Italien. Nästa dag mötte vi upp honom, vi såg honom prata med fem andra vuxna och det såg ut som de bytte varor med varandra. Jag sa till killen: “Vänta, kolla vad dem gör”. Han sa: “Han kanske frågar efter vägen?” “Nej, det gör han inte” sa jag. “Vänta lite, gå inte fram än”. “Okej sa han”. Jag frågade honom vad han hette medan vi spanade. Han sa att han hette Paul, att han var 15 år gammal och att han växte upp i den här staden. Han sa till mig att hans föräldrar lämnade honom en dag att när han var elva år gammal. Han visste inte varför de lämnade honom.

135

Efter en stund såg vi att chefens brevbärare lämnade de fem vuxna, vi gick fram till honom och sa att vi ska visa dig vägen till restaurangen först. Han trodde inte på oss men han var tvungen att hänga med oss för att han hade ingen aning var restaurangen var eller så spelade han bara en roll för att han kände till staden innan, jag började misstänka det. Paul mumlade en låt som han sjöng hela tiden men jag funderade över vad han hade till chefen som var så intressant. Vi kom fram efter en stund och han och chefen kramade varandra. Chefen stängde restaurangen för resten av dagen. Han fixade mat och efterrätt, de berättade historier och det var ganska roliga historier. Det blev sent, jag och Paul gick upp för att lägga oss. Vi sov efter en stund. Jag hörde ljud jättesvagt, sen när jag reste mig kollade jag genom fönstret och såg chefens brevbärare springa. Jag såg att hans skjorta var blodig. Jag väckte Paul och sa till honom att det var något på gång som inte kändes bra. Han vaknade och vi gick ner till nedervåningen. Vi såg att chefen var skadad, han blödde mycket. Paul hämtade en trasa och knöt runt hans midja för att han hade blivit knivhuggen.

Bortom lagens gräns

Vi frågade vem gjorde så här mot honom. Han svarade att det var Kevin. Jag och Paul frågade samtidigt: “Vem är Kevin?”. Han sa “Brevbäraren, han tvingade mig köpa matgifter och ett recept som är giftigt. Han skulle laga maten på torget om en stund. Ni måste stoppa honom!”. Chefen fortsatte: “Han ville att jag skulle hjälpa honom. Han sa att det var gifter i receptet och då berättade han för mig att han blev skickat from Italien för att döda kejsaren med giftmat. Jag sa nej, jag kommer aldrig hjälpa dig. Kejsaren hjälpte mig bygga upp den här restaurangen och han har varit min hjälte när jag var liten för att jag levde på gatorna som barnen som sover där uppe nu. Jag vill göra samma sak som han gjorde med mig. När jag berättade allt för Kevin så tog han en kniv och knivhögg mig. Jag bjöd in kejsaren och han kejsarinna och viktiga människor, här har ni receptet, ni måste visa dem att det är gift i receptet”.

Tre dagar senare Jag och Paul var framme, vi såg kejsaren vi skrek: “Ät inte, det är giftigt! Du kommer att dö”. Vi var så trötta men vi var tvungna för att han hade hjälpt chefen när han var lika gammal som oss och vi visste att han var jättesnäll. Gänget som vi sprang ifrån här om dagen var kejsarens lärlingar, de kom fram till oss. Kejsaren ser oss och går mot oss men han är långt ifrån oss. Gänget ville slå oss men kejsaren hann fram i sista sekunden. Han sa: ”STOPP! Vad gör ni?”. Gänget började stå i en led och de kollade fram. Han frågade dem: “Vad har jag lärt er? Har jag uppfostrat er så här?”. “NEJ!” sa de samtidigt. De bad om ursäkt och sa förlåt. Jag och Paul nickade till dem och de lämnade oss. Vi sa: “Vänta kejsaren, vi vill visa dig nåt”. “Okej” sa han och väntade. Jag tog fram recepten och visade honom. Efter en stund sa han “Det är gift i det här receptet”. Jag sa: “Jag och Kevin lagar den här rätten till er nu”. Vi gick till köket och kejsaren visade brevbäraren pappret och frågade: “Vad är det egentligen som du lagar till oss?”. Kejsaren ropade på vakterna och tog brevbäraren till fängelsehålan och kastade nyckeln, han ville döda oss alla. Kejsaren tog oss till torget och sa till alla att jag och Paul räddade stan för att dem åt nästan giftigt mat. Vi kunde inte stanna längre för att vi ville kolla om chefen mådde bra. Men vi fick reda på att han hade dött.

En dag senare Chefens begravning var och jag och Paul var ledsna att han dog för att han var jättesnäll mot oss. Det var sista gången vi såg varandra.

Sabir Hassan (8f) 136

16. Gränsen Hej jag heter Raúl och jag bor i Sydamerika, Brasilien. Jag och min familj har väldigt dåligt om pengar, vi brukar tvätta skor, tvätta bilar, sälja nötter och solrosfrön för att vi ska kunna samla ihop pengar. Min pappa tjänar bara ihop tio real per månad, så det är väldigt fattigt där vi bor, (10 real = 24,27 kr). Vi bor i en liten stuga nära havet, dessutom är huset rätt så litet så ibland när vi ska sova så måste vi sova två-tre stycken i samma säng för att vi inte har råd med egna sängar. Min pappa bad mig och köpa lite frukt på marknaden, jag kom till marknaden och stötte på ett par grabbar, det såg ut som om de bråkar, jag bryr mig inte och går in i Marknaden. 20 min senare Nu har jag handlat lite frukt och ska gå hem efter att jag köpt alla frukterna. Jag ser att en av de grabbarna jag såg innan ligger och blöder och jag undrar vad jag ska göra. Jag blir jätteorolig, stressad och nervös. Jag ser att det kommer en person och han springer mot mig som om jag hade gjort något, jag blir jättenervös för att han ska göra något mot mig. -Vad fan tror du att du håller på med din skitunge! säger mannen -Nej, jag har inte gjort något, jag skulle bara köpa lite frukt, säger jag. Mannen ringer efter en ambulans med sin Nokia, men jag har inte gjort något, jag blir orolig om vad som kan hända, mina föräldrar är säkert superoroliga.

En timme senare Jag sitter på sjukhuset med mannen som ringde ambulansen, killen som blev misshandlad, min mamma och pappa. Min mamma och pappa är väldigt sura och såklart är mannen väldigt sur. Jag förstår att mannen är killens pappa, och killen som blev misshandlad ligger ner i en liten säng och har jätteont överallt. Mannen ringer polisen, han säger att det var jag som hade gjort det men både jag och killen som blev misshandlad vet att det inte är jag som misshandlade killen. Jag hör polisbilen stå utanför sjukhuset med de stora blåljusen som om det är någon som har dött, jag blir orolig, jag är rädd för att det ska hända mig något. -Pappa, kommer jag hamna i fängelse? säger jag. -Nej, det är lugnt Raúl tänk inte på det nu, det kommer inte hända dig något, säger pappa. Jag ser att polisen springer in och slår upp dörren och ropar i mikrofonen: ”Raúl!! Kom ut med händerna bakom huvudet!”. Jag blir rädd och tänker vad jag ska göra. Jag går ut och ställer mig en bit från polismannen med händerna bakom huvudet, det enda jag tänker på nu är “spring!”. Jag kollar upp på min mamma och pappa som om det är sista gången jag ens kollar på dem, polismannen går upp mot mig och säger att jag ska ta de lugnt och sätta mig på knä, men jag vägrar… Jag springer och springer och springer, jag har nog aldrig sprungit fortare förut och polisen sätter sig i polisbilen och kör efter. Det enda jag hör i bakgrunden är pappa som skriker, -Spring! spring Raúl. När jag kastar blicken över axeln så ser jag att polismannen har ringt för förstärkning, men jag ser en djungel efter en stund och väljer att springa in i den. Jag ser en skylt och det står: ”Rio de Janeiro”. Jag ser hus, höga berg och det finaste av allt Kristusstatyn. Polisen är mig hack i häl med mikrofoner och skriker “Stanna! Stannaaa!” men då börjar jag nästan springa ännu fortare av den stressen men samtidigt när jag springer känner jag hur det börjar krampa i benen men jag måste fortsätta springa.

20 minuter senare

-Hoppa ut ur skåpbilen långsamt med händerna bakom huvudet!

Jag sprang ifrån polismännen men jag är fortfarande i fara för de kommer alltid och jaga mig. Jag har träffat på en man som också är i ett krisläge för att han har sålt knark men polisen har kommit på honom och han har också sprungit ifrån dem. Nu står jag och han bakom ett väldigt slitet och nedbrunnet hus och pratar med varandra.

Jag hoppar ut ur skåpbilen med en ledsen min i ansiktet.

-Hola! Jag heter Raúl och är 14 år och jag misshandlade en person för ungefär 40 min sen. Fast det jag sa är ju inte sant, tänk om han kommer på mig, tänk om han inte låter mig vara med honom och vi hjälper varann. Men det märktes att han var knarklangare på hur han går för hans ben går i kors. Efter några minuter ringer han sin kompis och säger att han ska komma med ett plan, jag undrar varför vi behövde ett plan och han sa “Vi ska till USA”. Jag och Rodrigo väntar i hans kompis lilla kiosk och väntar tills Rodrigos kompis ska komma och ge nycklarna till planet. Vi väntar och väntar men till slut kom hans kompis äntligen med nycklarna och vi ska gå till hans tomt, han sa att vi var tvungna att betala också. Jag och Rodrigo sa att vi inte hade så mycket pengar men det räckte så att vi fick planet till USA. Nu sitter vi i planet och det fanns bara två platser i planet så Rodrigos kompis ville åka med men det fanns ju bara två platser sååååå, vi började flyga iväg utan honom. Jag har en väska med mig och den väskan har jag haft på mig ända sen jag sprang ifrån polisen, men i den väskan har jag alla frukter jag köpte på marknaden och en bild på min mamma och pappa. På bilden har pappa gråa slitna jeans och en sliten skjorta, och min mamma har ett svart linne och ett par svarta byxor. Det är Rodrigo som flyger planet, men han vill att jag ska vila så att jag blir pigg tills imorgon.

En timme senare

Poliserna går fram långsamt mot mig, och jag överlämnar mig, jag sätter mig på knä med händerna bakom huvudet. Polisen griper mig och sätter på mig handbojor, polisen knuffar mig in i baksätet och åker till polishuset för förhör. Jag är nu i ett rum i polishuset ensam med en polis, Det är helt tyst i rummet, det finns inga fönster, bara ett bord en dörr och en liten stol. Polisen börjar ställa massa frågor. -Vet du vad du har gjort och vad du kommer att sättas inför? frågar polisen. -Jag vet vad jag har gjort och jag har inte gjort ett skit!! Det var tre andra ungdomar som misshandlade killen utanför marknaden. Fotsteg hör jag utanför rummet, jag tror de ska gå in i rummet, det är en vuxen. Han sätter sig på en stol bredvid mig och polisen. -Kan jag få snacka lite med Raúl ensam en stund? frågar han polisen. -Aa, självklart, säger polisen lugnt och går ut. -Hej Raúl! Jag heter Fabiano och det var min son som blev rejält misshandlad och som tyvärr är död nu. Jag vet att det inte var du som misshandlade honom. Jag vet att det var du som skulle försöka hjälpa honom, förlåt för att jag anklagade dig. -Aa, hej Fabiano. Det gör inget, jag försökte bara hjälpa till men beklagar sorgen för din sons död. Vet du vilka de grabbarna var som misshandlade honom? -Ja, jag vet vilka de grabbarna var och jag tror du känner dem. -Vadå? Är det Rodrigo? Jack? Mason? frågar jag väldigt underligt. Det är faktiskt till och med alla tre som gjorde det, men jag vill bara säga att det lugnt för dig, du kommer inte hamna i något fängelse för det kommer redan alla de tre göra för grov misshandel.

Nu har vi landat och jag hör och känner att Rodrigo knuffar och viskar i mina öron, mina ögon öppnas väldigt långsamt, Rodrigo säger att vi måste packa, fort!

Jag känner massa olika känslor när jag hör att de som har hjälpt mig att fly från ett brott som jag inte ens har startat, har hamnat i fängelse och kommer stanna där i ungefär två år.

Jag är jättetrött och ser lite suddigt men Rodrigo säger att vi inte har någon tid och måste springa iväg och lämna planet, han förklarar att det är poliser som letar efter honom för att han är efterlyst.

Jag känner en lättnadskänsla att jag inte var tvungen att hamna i fängelse för ett brott jag inte ens har begått. Jag känner mig ändå lite desperat för att det har hjälpt mig att fly och tagit hand om mig som en riktig “familj”, eller i alla fall Rodrigo. Jack och Mason har jag för fan bara varit med i kanske 15 minuter.

Jag och Rodrigo springer som galningar in till flygplatsen men vi lämnar vårt lilla plan mitt på flygplatsen. Rodrigo ringer någon och det kan nog vara ännu fler kompisar som han har i USA. Rodrigo säger att de ska hjälpa oss och fly från polisen. Efter kanske en kvart så står Rodrigos kompisar med deras stora skåpbil framför oss, vi springer in till bilen och åker snabbt ifrån polisen som är hack i häl. Rodrigos kompisar hälsar samtidigt som vi åker i 120 ifrån polisen. -Tja, jag heter Jack och är rånare. -Hej, jag heter Mason och jag är biltjuv. Jag och Rodrigo sätter på tv:n och sätter på nyheterna, “En ung man på 17 år har blivit begravd i den kända staden Rio de janeiro, och den unga mannen som polisen tror är misstänkt är Raúl Lindau på 17 års åldern, väldigt kort, bodde i sao paulo i Brasilien, han är med tre äldre grabbar som är så mycket som Rodrigo, Jack och Mason”

Bortom lagens gräns

-Hola! Jag heter Rodrigo och jag är 25 år och är knarklangare, säger Rodrigo.

-Vad gör du Raúl? Stäng luckan! Vad håller du på med.

Jag åker hem med polisen och Fabiano med ett flyg till Mexiko city. Jag undrar varför vi skulle dit men vi skulle dit för att mina föräldrar väntar i en sprillans ny villa som vi har fått som förlåtelse för att de anklagade fel kille. Efter kanske en timme så säger jag till min mamma och pappa att jag vill gå och besöka Rodrigo i fängelset. Jag mamma och pappa tar vår bil som vi också fått till fängelset som var ungefär 15 min bort från vår villa. Jag sitter på en stol och väntar på att Rodrigo ska komma och säga någonting, jag kollar ut och ser mamma och pappa genom fönsterrutan, de står och vänta vid vår bil. Rodrigo går långsamt mot mig, med en väldigt arg blick rätt in i mina ögon. -Vad i helvete gör du här? säger Rodrigo.

-Ajajaj, vi har en grabb som är 17 år och är efterlyst, säger Jack.

-Jag ville komma och säga hej och kolla hur det är med dig, men annars vet jag inte vad jag gör här.

-Jag är orolig, säger jag.

-Ok, men jag mår bra. Här är bättre än vad jag har det utanför fängelset.

Jag tänker och tänker och tänker, jag öppnar bakluckan på skåpbilen långsamt och ser alla polisbilar blinka blåljus och ropa i högtalaren:

-Aah, ok. Jo, just de! Jag kom hit för att säga att…att… ehm… att jag är jä*ligt glad att du är i fängelse, för allt som du har gjort mig! Jag märkte nu att du har utnyttjat mig hela tiden när vi eller rättare

137

sagt du som försökte fly och ha mig som bete, men jag e väldigt glad att du är i fängelse, det var det jag ville säga. -Förlåt Raúl men jag var tvungen för att jag var i krisläge… -Aa, ok ha det bra i fängelset, Adíos. Jag går från Rodrigos cell och går ut till mina föräldrar som väntar på mig -Raúl, vad snackade ni om? säger pappa

-Kan vi åka till grabbens begravning? frågade jag farsan. Vi åker direkt till grabbens grav och bara står helt iskalla, “Roudriguez Miguel De Sanchez” står det på hans grav, jag tittar över axeln och ser på Fabiano att det rinner en liten tår långsamt ner på kinden. Jag tänker: “Jag ska vara försiktig i framtiden vilka jag ska vara med. Speciellt inte den typen Rodrigo är. Jag ska bara vara hemma, ta det lugnt och framförallt, försöka att inte hamna i en sån situation igen. -Hej då Raúl! -Hej då Fabiano!

William Lindqvist (8f)

Bortom lagens gräns

Jack lärde Angelina hur man håller pistolen och siktar mot fienden. -Så här håller du när du vill skjuta trycker bak den här knappen och sen boom så har du redan skjutit din fiende och klarat dig. Nu låtsas du att trägubben är din fiende. Vad ska du göra? - Jo, jag ska inte få panik. Tar fram min pistol och sen håller jag så här, sen siktar jag mot min fiende och trycker bak knappen. Efter att hon hade gjort det lät det boom och hon blev glad.

-Nej inget….

17. Inbrott hos Jack Jag och min familj sov och det var natt då gjorde man inbrott i vårt hus. Larmet tjuter, jag kommer upp ur sängen och går utanför rummet för att kolla vad som pågår. Då ser jag en maskerad man med en pistol i handen. Han riktar pistolen mot mig och då låtsades jag stelna i hela min kropp och jag räckte upp båda händerna. Jag är fyrabarnspappa och heter Jack. Min familj hade jobbigt med inbrott och jag och mina vänner planerade hur man skulle kunna försvara sig mot männen som har pistoler. Allt det där hade vi planerat en dag som vi kom överens om. Dagen kom och jag Filip, Daniel, Aiden och Angelina hyrde en vapenlokal för att lära oss hur man använder skjutvapen.

-Nu kan jag skjuta och vet hur man använder ett vapen jippi! säger Angelina. -Okej, sa Magnus nu vet ni hur man använder vapen, så jag vill ge en present till alla er. Alla fick ett litet paket. -Ni får inte öppna här. Öppna den när ni kommer hem och använd den till rätt situation eller nödläge, säger Magnus Jack visste redan vad som skulle finnas i paketet. Han och hans vänner drog hem och de blev överraskade av vad som fanns i paketet. Det fanns en kniv och en pistol. Jack levde och en natt gör man inbrott hos honom. Han hör hur larmet i huset tjuter och går upp ur sängen för att kolla vad som pågår och undrade varför larmet tjuter larmet mitt i natten. Han går ur rummet, han hör steg i vardagsrummet och han springer direkt dit. OJ! Där står en man med sin pistol riktad mot Jack. Jack kunde inte se mannen för han hade tjuvmask på sig. Jack frös och rörde inte en fena, sakta drogs hans hand till bakfickan. -Vad gör du? sa tjuven. -Eeeh…. in...han, svalde spott. Inget, svarade Jack sen. -Varför drar du din hand till din bakficka? frågade tjuven. -Jaa..g, jag gillar att göra så när jag är rädd, svarade Jack. Jack hade sin pistol i bakfickan och tog fram den. -Stå still! sa Jack och riktade pistolen mot tjuven. -Boom! Hahaha, jag är inte rädd för dig. Du har en pistol och gissa vad jag har då…. jaa, en pistol. Tjuven skrattade. -Vet du vad? sa han.

-Varför är vi här? frågade de mig.

-Nej, svarade Jack.

-Jo, vi är rädda när ett vapen är riktat mot oss. Eller hur?

-Du vet inte hur man använder vapen så stå still! sa tjuven och vände sig bakåt medan han hade pistolen riktad mot Jack.

-Ja, svarade de. -Ok, nu ska vi lära oss att använda och inte vara rädda.

Ett skott hörs. Boom! Sen träffar skottet tjuvens ben. Han skriker och kastar bort sin pistol.

Tidigare skakade vi när vi såg ett vapen riktat mot oss men idag är det dagen vi lär oss att använda vapen.

-Oj, var är min pistol?

Jag fortsätter: -Magnus här ska lära oss hur man blir bra på att skjuta pistoler och använda knivar. -Ok, nu är jag taggad. Kan vi börja? sa Aiden.

-Jag har den, svarar Jack. Och nu tänker jag ringa polisen och säga att en tjuv är här och ville göra inbrott hos mig men som tur var hade jag en pistol. Sen gör Jack sina “dance moves”.

-Ja, men innan det ska ni ta av er kläderna och ta på er de där. Okej, sätt igång då, sa Magnus.

Polisen kom och hämtade tjuven och Jack var så trött så att han sov längre än han brukade göra. Det var morgon och när klockan är 12.30 går han upp ur sängen.

Alla har tagit på sig kläderna och fått pistoler. Han tog fram ett träningsstativ med trägubbar.

-Oj vilken natt det var. Jag drömde om att jag sköt ner en tjuv som gjorde inbrott hos oss.

-Nu ska ni skjuta ner dem, säger Magnus.

Jack gick till toaletten och borstade tänderna och det lät som att han var glad. Sen gick han till köket och hans fru och barnen glodde på honom.

Jack och hans vänner tog fram sina pistoler och började träningen på en gång. Jack sköt ner all trägubbarna och klarade sitt prov och blev bra med vapen.

138

-Nu ska du lära dina vänner och hjälpa mig. Okej? sa Magnus.

-Hej Jack sa hans fru, vet du vad som hände igår kväll?

-Mm.. nej, vad? Gå till vardagsrummet och kolla vid teven. Jack gick och såg att det var blod på mattan. -Vad hände här då? sa Jack. -Du var här igår med en pistol, mer såg jag inte, sa hans fru. -Ahaa då var det inte en dröm. Det var på riktigt. -Va? sa hans fru. -Jo igår drömde jag att man gjorde inbrott hos oss och att jag sköt ner tjuven i benet. -Det var inte en dröm, det var verkligt bra jobbat, sa hans fru och Jack blev ännu gladare. Ett år tränade han med pistolen, han blev bättre och bättre varje vecka till slut kallade man honom för THE GHOST. Någon knackade på dörren hos Jack och det var några män som hade svarta kläder på sig. De ville snacka med Jack om en grej. -Kan vi snacka med dig? sa en av männen. -Ja, hur så? svarade Jack. Den här vägen, tack.

18. Inbrottet Det var en tråkig kväll och jag hade nyss kommit hem från jobbet. När jag kom hem så skulle jag ta det lugnt och titta lite på film eftersom det var fredag och då kunde jag unna mig lite film och chips, tänkte jag. När jag kom hem så var dörren inte låst men jag tänkte bara att jag glömde att låsa imorse så jag tänkte inte så mycket på det. Jag märkte att något var konstigt med lägenheten för min garderob var öppen. Jag var alldeles för trött att lägga märke till det för jag trodde att det bara var jag som hade glömt att stänga den. Jag satte på Netflix och letade efter en film som såg intressant ut. Då jag hörde en smäll på balkongen och gick ut för att kolla men det var ingen där och det var då jag började undra om det kanske var någon i min lägenhet. Jag gick genom hela huset och kollade på varje ställe där man kan gömma sig men hittade inget. Då började jag lugna ner mig lite grann, jag gick till köket och tog lite cola och godis som jag hade köpt på hemvägen från jobbet. När jag hällde upp Pepsi i köket så hörde jag en till smäll men den här gången i vardagsrummet. Nu såg jag vem som gjorde smällarna och det var en inbrottstjuv och han sa:

Jack och männen gick in i ett rum. Det är så att jag hörde att du var en bra skytt och att en man lärde er. Tyvärr är den mannen död efter en olycka. -Oj, det var synd men vad är det ni vill mig? frågade Jack. -Vet du vilka vi är? Vi är FBI-agenter och vi vill att du blir en av oss. -Ska tänka på saken, sa Jack. Jack fick en lapp med ett telefonnummer på. Männen drog och Jack såg förvirrad ut och undrade “vad ska jag göra nu då?”. Han gick till vardagsrummet där han familj var, de frågade vad männen gjorde. Jack sa: -De vill att jag blir en FBI-agent men vet inte hur de fick reda på att jag lärt mig använda pistol. Efter några månader funderade han fortfarande och berättade för sina vänner som var med när han lärde sig skjuta. -För några månader sen kom några män med svarta kläder in och sa till mig att jag skulle bli en FBI-agent, sa Jack. -Vilken lysande idé, sa Angelina. -Ja, sa de andra två samtidigt. -Så ni vill att jag ska vara det? -Ja, om det var jag skulle jag inte ens fundera på det, sa Daniel. -Ok, de gav mig en lapp med nummer. Jag tror att det är numret till dem, sa Jack. Jack ringde och sa att han ville vara en agent. En man kom till Jack med en svart jeep. Jack förberedde sig och packade lite kläder efter han hade ringt agenten. De hämtade honom och körde till deras bas. Man gav honom hans utrustning och allt en FBI-agent behöver. En dag hade han sitt första uppdrag, att gripa en man som tvättar pengar. Han genomförde gripandet och var glad. -Jag vill träffa min familj nu, sa Jack. -Ok. Man skjutsade hem honom och han berättade för sin familj om vad han varit med om de senaste veckorna.

Duale Roble Mohamed (8b)

-Ta de lugnt, Jose. Jag kan förklara. -Hur ska jag ta det lugnt, jag känner inte ens dig och du är i min lägenhet. Tjuven tog av sig masken och det visade sig att det var John som jag hade gått i samma klass som i tre år. Jag ringde polisen i smyg medan jag pratade med John och sa till honom att han hade gått över gränsen med inbrottet. Efter tio minuter kom polisen och arresterade John. Efter det så var jag fortfarande i chock och sedan började jag fixa i lägenheten.

Joachim Löveneke (8i)

Bortom lagens gräns

-Ok.

19. Inbrottet på Parkgatan 13B Det är var en sen onsdagskväll. Jag låg i soffan på övervåningen och hade precis sett klart ett avsnitt av The Vampire Diares. Hela dagen idag hade varit dålig och det hjälpte inte att ens favoritperson i serien dör. Redan när jag vaknade imorse kände jag att jag ville sova förbi hela dagen. På jobbet hade jag fått ge en fyraåring cancerbesked och min bästa kollega hade sagt upp sig. Jag tog en klunk av det röda vinet för att försöka må lite bättre. Efter det bestämde jag mig för att ringa Minja, min bästa vän sedan mellanstadiet, även fast det var sent på kvällen. Hon brukade vara vaken vid den här tiden. Hon svarade inte, så jag tänkte att hon kanske hade somnat trots allt och satte på musik istället. Jag suckade och gick ner till köket för att hämta ett till glas med rödvin. Kort därefter bestämde jag mig för att gå och lägga mig, så jag gick upp och bytte om till mitt pyjamasset som bestod av ljusrosa långa byxor och tillhörande t-shirt. Precis när jag hade borstat tänderna och krupit ner i sängen hörde jag ett ljud som lät konstigt. Det var som att dörren på baksidan låstes upp. Jag gick upp ur sängen igen och öppnade min sovrumsdörr lite för att kolla. Jag stod där i några sekunder men varken såg eller hörde någonting. Tills att en lång, muskulös man klädd i svart dök upp i mitt synfält. Jag fick fullständig panik och backade

139

ifrån dörren. Mina ögon var uppspärrade och jag slutade att andas. Inbrott, i mitt hus, och min mobil ligger nere i köket. Dessutom var jag på övervåningen så jag kunde inte fly till min granne, jag som trodde att denna dag inte kunde bli värre. ”Sånt här händer bara på film”, tänkte jag och hörde hur någon gick på undervåningen. Jag gick fram till dörren igen och kollade ut. Jag såg att mannen klädd i svart gick runt och plockade på sig massa saker. Alltifrån ett armbandsur från H&M till min mormors gamla tavla från 1800-talet. Jag älskade den tavlan som föreställer en ung kvinna med långt blont hår och blå klänning. Mormor tyckte att kvinnan på tavlan påminde om mig och därför hade jag fått den av henne. Några sekunder senare hörde jag en mansröst. Den var mörk och obehaglig. De verkade som att han inte var ensam där nere. -Är vi ensamma här inne? frågade mannen med den mörka rösten. -Ja, om det hade varit någon där uppe hade jag förmodligen hört polissirener, sa mannen klädd i svart. Till min förvåning hade han en ganska snäll röst så jag fick svårt att föreställa mig att han var en brottsling.

Bortom lagens gräns

-Tur för den personen, sa den korta mannen och fnissade till lite. Den långa mannen fnissade till en gång, sedan blev båda dödsallvarliga. När mannen med den mörka rösten dök upp i mitt synfält stängde jag dörren lite mer så att han inte skulle se. Jag fick uppfattningen att den mannen var ganska kort och lite rundare. Han började att kolla igenom sakerna som den långa mannen hade samlat ihop från mitt hem. -Är de här det enda du har hittat? Detta har inget värde, kanske 90kr om vi har tur, sade den korta mannen. Vi kommer att bli styckade och de vet du. Den långa mannen kollade ner och var tyst. -Har du varit där uppe och kollat? -Nej. -Vad väntar du på? sade den korta mannen och började putta på den långa. När jag insåg att de var på väg upp hit fick jag panik igen, jag tror att mitt hjärta slutade att slå i några sekunder. När jag hörde dem börja gå upp för trappan bestämde jag mig för att gömma mig i garderoben, jag hade inte riktigt något annat val eftersom mitt sovrum är ganska litet och jag endast har min säng, två nattduksbord och min garderob som täckte hela ena väggen. Inuti garderoben var det trångt och varmt, jag valde sidan med alla mina pälsar och jackor när jag kunde valt sidan med sommarkläder. När männen kommit upp började de söka igenom övervåningen, även fast jag inte hörde så mycket igenom garderobsdörrarna kunde jag höra att de pratade med varandra. Jag började förstå att till slut skulle de komma in hit. Tanken fick mig att börja gråta. Några minuter senare kom de in i sovrummet. Jag hörde hur de började riva bland mina sängkläder och i mina nattduksbordlådor. Mitt hjärta dunkade så hårt att det kändes som att männen kunde höra mina hjärtslag. Jag blundade, jag ville bara att detta skulle vara över. Jag hörde hur stegen kom närmare garderoben. Dörren till garderobens vänstra sida, där mina sommarkläder, var hade öppnats. Nu blundade jag och jag hade nog slutat att andas. Stegen kom närmare och nu visste jag att dörren framför mig skulle öppnas. Kort stund därefter öppnades garderobsdörren och där satt jag gråtande framför en kort man.

Klara Åberg (8o)

20. Inbrottet på skolan Jag har bestämt mig för att göra en grej som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag, Sara Ingemarsson, ska göra inbrott i min egen skola. Jag vet, det låter helt galet och inte likt en flicka som precis börjat högstadiet, men låt mig berätta hur allt började. Jag är tretton år och har precis börjat på ett högstadium i Nyköping, Omega. Jag är nöjd med alla lärare. Jag menar, alla lärare känns väl som helt normala, förutom en. Vår lärare i NO är väldigt mystisk, han pratar sällan om saker vi ska prata om som tillhör NO, utan märkliga saker som andar, övernaturliga saker och sådant. Han heter Gunnar. Gunnars röst är väldigt rostig, hes och nästan lite obehaglig, man märker verkligen att det är något speciellt med honom, det tänkte jag redan första lektionen. Men när jag sedan tog upp samtalet med mina kompisar vid matbordet, så höll de inte alls med om det jag sa. Jag försökte släppa det, men det gick inte. En bit in i sjuan bestämde jag mig för att börja gå på läxhjälpen innan skolan, men problemet var att jag då behövde ta en väldigt tidig buss (eftersom jag bor på landet så går det inte så många bussar). Bussen kom fram redan 05.55, fast läxhjälpen inte började förrän 07.00. Men jag bestämde mig för att börja gå på läxhjälpen ändå, eftersom jag verkligen ville satsa på skolan. Efter en tid började jag inse att den läraren som var på skolan först varje morgon var Gunnar. Han kom alltid dit prick 06.15, före alla sina kollegor. När jag satt på bänken och väntade på läxhjälpen, så sa han aldrig “hej”, han kollade inte ens på mig, trots att vi var de enda i hela skolan. Ganska snart började jag misstänka att Gunnar bodde på skolan. Jag kände mig tvärsäker efter ett tag. Så jag bestämde mig utan att säga det till någon, inte ens mina kompisar, att i natt skulle jag göra inbrott för att se om Gunnar bodde här. Nu var jag där, utanför skolan, med en kofot i höger hand och jag kunde höra mitt hjärta slå allt hårdare. Jag tog upp telefonen för att kolla på klockan, den var 23.42. Jag kände först efter om dörren möjligtvis skulle kunna gå att slå upp (eftersom det är en ganska gammal och rutten dörr), men det gick inte så jag öppnade den med hjälp av kofoten. Jag fick lite ångest och började svettas, jag hade verkligen gått över min egen gräns, detta var inte likt mig. Vår skola är väldigt gammal, så jag behövde inte oroa mig för några övervakningskameror eller liknande. Jag började direkt gå ner till källaren, eftersom det var där jag misstänkte att han bodde. När jag gick ner för trappan kände jag att det blev kallare och kallare, mina ben darrade när jag skulle sätta foten på nästa trappsteg. Jag började höra starkare och starkare musik ju längre ner jag kom. Det var en konstig musik, den var lite obehagligt, jag började rysa. Jag hörde en röst, men jag fattade inte vad rösten sa, förutom några ord: “Snälla, låt henne leva, låt henne leva...”. Sedan började rösten prata något annat språk igen. Till slut hörde jag vilket rum den konstiga musiken och rösten kom ifrån. Jag stod utanför rummet, bakom dörren och vågade inte kolla in, vad hade jag gett mig in på? Vad skulle jag göra nu om det faktiskt var Gunnar som satt där inne? Till slut tog jag modet till mig och kikade in försiktigt i rummet. Såklart så råkade jag kliva på någon konstig hundleksak, som skulle pipa till. Musiken stannade och jag hörde en stark röst som sade: “Vem är det som befinner sig utanför mitt rum?!”. Rösten lät aggressiv och jag kände igen rösten, det var Gunnar. Jag kände paniken komma mot mig. Jag hade ingenstans att gömma mig, så jag försökte bara göra mig så liten som möjligt så att han inte skulle kunna hitta mig. Gunnars tunga steg kom mot mig, det fanns ingenting att göra. Han slängde hastigt upp dörren och skrek: “Vad i hela friden håller du på med unga dam?! Du har ingen rätt att vara här!”. Gunnar började mumla för sig själv, jag förstod inte vad han sa. Jag såg att det var Gunnar, men han såg lite annorlunda ut. Jag kunde

140

-Okej Sara, förklara, sa han med en bestämd röst. -Ja…. jag vet… jag skulle bara... Jag vet inte vad jag ska säga. Jag fick inte fram ett enda vettigt ord. Det blev en lång tystnad. -Eftersom du verkar som en väldigt unik ung dam, så ska jag berätta en sak för dig. För 37 år sedan dog min farmor, hon var min bästa vän, den enda personen i mitt liv som jag hade kontakt med. När hon dog blev jag så ledsen att jag inte visste var jag skulle göra. Jag började läsa massa olika tidningar och ta reda på information om hur man skulle kunna återuppliva en kropp. Till slut kom jag fram till svaret, man ska göra samma ramsa till naturen, varje natt. Då ska hon komma till liv igen. Där är hennes kropp, han pekade på en kista i hörnet av rummet bredvid dörren. Jag sa inget, jag bara rös. Vad är detta? tänkte jag för mig själv. Har han sin farmor här och tror han på riktigt att hon kommer börja leva igen? Jag tyckte detta lät galet, jag har alltid haft svårt att tro på sådana saker. Jag ville bara komma härifrån nu. Så jag frågade honom om jag fick gå och kolla på kistan, eftersom dörren låg precis bredvid. Istället för att kolla på kistan så sprang jag ut och ut ur skolbyggnaden så fort jag kunde, så han inte skulle hinna ikapp mig. Jag hann, jag andades ut och småsprang hem. Det var inte likt mig att vara så här rädd, jag har alltid varit den modiga typen. Nästa dag i skolan var det som att inget hade hänt, jag hade precis haft matte som första lektion. Jag hade sett honom gå förbi i korridoren, men han har bara låtsas som han inte sett mig, det var skönt. Men nu var det dags för NO. Jag stod och pratade med mina kompisar utanför klassrummet och väntade på att lektionen skulle börja. Jag hade förstås inte sagt något till dem, de skulle bara tycka att jag var jättekonstig. Men nu kom han, på väg mot mig. När han var tillräckligt nära för att ingen skulle höra så viskade Gunnar: “Berätta inget för någon, då kommer du ångra dig”.

Emmy Knutsson (8n)

21. Jag har blivit en mördare Jag hörde hur mitt hjärta började dunka av rädsla. -Vad är det jag har gjort? sa jag. Jag slängde bort den blodiga kniven och lyfte mina händer och bara stirrade på den. Jag började gråta och jag kände att mina tårar började rinna en efter en. Hur mycket jag än ville sluta gråta så kunde jag bara inte göra det. Jag såg hur Samira satt på golvet, en oskyldig ung kvinna som var helt förkrossad. Ur hennes vackra ögon forsade tårarna ner för kinderna. -J... Ja... Jag är en möh…. mördare, försökte jag säga, men meningen kom inte fram. Jag kröp till Samira för att krama om henne. Sen så hörde vi massa med polisbilar utanför huset. Jag fick panik och bara kollade på liket som låg där.

Salman Några timmar innan Jag sitter ensam vid den bortglömda stranden mitt i natten och tänkte på hur livet kunde vända så drastiskt. Från att leva det underbaraste livet med familjen så sitter jag här med ingenting vid min

sida som kan stötta mig just nu. Telefonen ringer, det är Feysal. Jag svarar: -Hallå! -Tjena, svarar han. Är du ute nu? -Jaa bror, jag e ute. Vart e du? säger jag. -Jag är under din port. Kom ner, säger han. -Ajt, jag e på väg, svarar jag. Jag packar ihop mina grejer snabbt och tar på mig skorna, jag springer upp för backen, jag tar min cykel och cyklar det snabbaste jag kan. Klockan är över tolv på natten. Det är mitten av sommarlovet. Jag ser då två ortentjejer på väg åt mitt håll, jag stannar och kollar på dem. Ena tjejen är brunhyad och har sjal medan den andra tjejen är ljushyad och hon har svart långt hår med blå ögon. Jag kommer ihåg dem men jag kan inte sätta fingret på vart jag hade träffat dem. Sen kommer jag på att den tjejen med sjalen är min äldre brors fru. Jag börjar cykla ännu snabbare för att hon inte ska se att det är jag. Min familj tror ju att jag inte ens lever efter att grabbarna högg mig med kniven på grund av att jag ville återvända till min familj igen. De var så rädda att jag skulle tjalla för polisen om vad de hade hållit på med. Jag kom fram till min port, låste cykeln, gick upp till min lägenhet. Precis när jag stoppade nyckeln i dörrlåset så ringde mobilen. Det var Feysal igen. -Hallå, svarade jag. -Var e du? Lack, kom ner. Vad är de du håller på med? säger han med en ilsken röst. -Inget! Ajde, jag e på väg nu, svarar jag. Jag öppnar dörren och bara kastar in mina grejer, sedan stänger jag dörren direkt och låser. Jag går ner för trapporna och stoppar mina händer i jackfickorna. När jag märker att jag inte har mina cigaretter, går jag upp till lägenheten igen. Jag springer till köket, öppnar skafferiet, tar ett paket cigaretter, stänger dörren och går ner till porten igen. Jag ser en svart bil som är parkerad under min port. Två unga män sitter där med massa cigarett och droger i en vit genomskinlig påse. Det är Feysal och Hamse. Jag sätter mig i baksätet.

Bortom lagens gräns

inte sätta fingret på vad som var annorlunda. Han slet tag i min tröja med ett hårt grepp och drog in mig till sitt rum, han slängde ner mig i sin soffa.

-Shoo! Kolla vem som är här mannen, säger Hamse. Jag blev rädd och nervös men jag dolde det, jag säger “Shoo” med en hes röst Hamse och Feysal börjar småprata medan Hamse kör. Jag hör hur de nämner mitt namn. Jag darrar av nervositet, svetten rinner från pannan, händerna börjar skaka och jag börjar må illa. Inte för att bilen stinker utan för att jag är så nervös. Efter tio minuters bilresa så kommer vi fram till en mörk tunnel där de står två män, ena hade en becknarväska och den andre har en pistol i bakfickan. Jag blir jätterädd och börjar nästan pissa på mig. Hamse vänder sig åt mitt håll. Han ler och säger: -Ta de lugnt, de är ingen fara. Det är bara David och Abdirahman, de ska hjälpa oss med affärerna. Jag känner en stor... lättnad jag trodde att de skulle döda mig efter misstaget jag gjorde. Vi kommer fram till grabbarna som står och småpratar. -Ey de e ju Hamse och Feysal, säger David. Abdirahman kollar bak och höjer rösten. -Tjena mannen! säger han. De börjar småprata och jag står bakom dem, det är så kallt ute så jag stoppar in mina händer i jackfickorna och jag hör hur David driver med Hamse. -Folk becknar chag hit och dit. Ey walla, vi knäckte en idag, säger

141

David och pekar på mig.

han förmodligen var svartsjuk. Nej, jag tänker absolut inte prata”.

Hamse blir irriterad och tar David i nacken och sen tar han med honom till ett träd och han försöker strypa honom med ena handen och i den andra har han en påse med narkotika. Feysal och Abdi drar bort hans arm från David medan David skriker.

Jag ställer mig upp och tar på mig min svarta jacka och halsduk sen så ser Sofie mig och frågar:

-EY MANNEN, VAD ÄR DET JAG HAR GJORT? -Säg så igen, jag kommer döda dig, säger Hamse och knuffar David så att han ramlar på asfalten. -Ey Hamse, vi är sena kom nu vi går, säger Feysal. Vi går medan David och Abdi går bakom oss. Vi går in i ett rött hus mitt i ingenstans där det är flera människor. Vi klär av oss ytterkläderna i hallen och går in i köket. Jag ser en massa grabbar som står framför spisen medan flera halvnakna kvinnor sitter i soffan. Det är fullt med droger och alkohol på soffbordet. Jag kollar på den yngsta tjejen som sitter där. Jag märker hur rädd hon är, hon kollar på mig och ger mig en blick. Jag börjar smälta av att se hennes underbara ögon. Jag och Hamse sätter oss i vardagsrummet där de halvnakna kvinnorna sitter. Jag tar en pall och sätter mig bredvid tjejen. Hon kollar på mig och blir lite nervös. Jag ser att hon skäms lite, så jag frågar: -Är du nervös? Jag rodnar lite. -Nää inte direkt.

Bortom lagens gräns

Jag ser att hon blir rädd för mig så jag svarar: -Jaha, okej. Efter någon minut så blir det knäpptyst och stelt mellan oss så jag går upp från pallen och ner till en mörk källare med massa toaletter i. Jag ser två par som står där med cigaretter och det är så mycket rök överallt, jag går till en öppen toalett.

Samira En ung vältränad man med en Parajumpers jacka, kommer in i huset tillsammans med Feysal och tre andra män. Den vältränade mannen har mörk hy och är väldigt lång. Jag blir rädd direkt när jag ser Feysal, så jag kollar ner och tar ett stort andetag för att lugna ner mig. Jag vänder mig om och letar efter Sofies blick, men hon verkar inte se mig, så jag vänder mig igen till nykomlingarna och får då ögonkontakt med den vältränade mannen. Han kollar på mig och jag ger honom en blick som säger: “Varför glor du för?”. Jag börjar bli irriterad på honom direkt och jag kollar ner med rynkad panna. Han och en man går in till vardagsrummet. Jag blir irriterad för ingenting och tänker: “Vad fan gör han här wtf “. Sofies väninna sitter bredvid mig och hon frågar: -Har de hänt nått Samira? -Nä, de var inget jag är bara lite trött. -Jaha, säg till om du blir för trött då kan vi gå hem, säger hon. -Ja absolut, säger jag och ler mot henne. Den unga mannen tar en pall och sätter sig bredvid mig.

-Jag ska ner till toaletten bara, säger jag. -Jaha, ska jag hänga med? säger hon. -Hmm, nä, jag klarar mig själv, sa jag. Jag vänder mig och går ner till toaletten. Jag ser flera män stå där och röka, det är så mycket rök, så att jag inte kan andas. Jag tar min halsduk och lindar den runt halva ansiktet. För att jag inte vill känna stanken. Jag går in i ett rum där flera vitmålade dörrar finns. ‘’Jag antar att det är toaletterna’’ säger jag tyst för mig själv. En äldre man hör mig säga det och frågar mig vad klockan är. Lite konstigt för han har själv en klocka på sin handled plus att han har mobilen i ena handen, men ändå så tar jag upp min lur från jackfickan och så säger jag: -Halv två, och ser lite fundersam ut, varför han inte tar upp sin egen mobil? Jag ser två unga ‘’par’’ som kommer ut från dörren så jag går in efter dem och när jag försöker låsa så kommer en person och drar i handtaget men jag försöker dra handtaget åt mitt håll. Jag blir rasande och börjar skrika: -Släpp det, släpp...släpp’. Då, till slut, så har hen släppt det. Jag blir så rädd och låser dörren direkt. Jag tar ett stort andetag och bara andades in och ut tills jag hör skrammel som om någon försökte öppna dörren med hjälp av nycklar. Jag blir rädd, får panik och skriker: -Sluta, sluta, snälla sluta! Jag börjar böla och gråta men de fortsätter att öppna dörren. Till slut så tar jag fram mobilen och ringer Sofie men hon svarar inte. “Vad ska jag göra?” tänker jag. Samtidigt så torkar jag bort mina tårar som bara forsar ner för mina röda kinder, jag får panik. Jag hör en mörk hög röst som säger: -Sluta! Vad är det ni håller på med? Har ni inte respekt eller? Tänk om hon där var er syster? säger han. Killarna slutade direkt och de blir knäpptyst innan jag hör en annan röst och det är Feysal: -Håll Käften Salman. Vad är de, försöker du leka gentleman eller? Så hör jag att alla skrattar. Sen så fortsätter de att öppna dörren men jag försöker hålla i nyckellåset så hårt. -Sluta! säger den där Salman. Men från ingenstans så hör jag en massa killar säga: -Ey Feysal, döda tönten nu. Min mobil börjar ringa. Det är Sofie. ”Tack och lov’’ säger jag för mig själv. -Hallå vart är du? Jag har varit så orolig för dig, säger Sofie.

-Är du nervös? säger han och han börjar ge mig en skum blick.

-Jag är fast på toaletten, snälla hjälp mig! De är flera grabbar som står där och försöker öppna toalettdörren.

-Nää, inte direkt, svarar jag med en deppig röst.

-Omg, jag är på väg, säger hon.

-Jaha, säger han och fortsätter ge mig skumma blickar.

Då, så hör jag Sofie skrika “Min syster är fast där med alkoholisterna, skynda” säger hon och lägger på mobilen.

Jag fortsätter kolla på honom men ignorerar ändå hans blickar. Funderar tyst för mig själv: “Den där mannen började, ingen ska för satan fråga om jag är nervös. Uff, varför behöver han veta det för? Asså alla de där är kriminella. Och han förväntar sig att jag ska prata med honom efter vad Feysal hade gjort mot Sofie. Han la droger i hennes matlåda utan att hon ens visste om det och han la droger i hennes bil så att hon kunde få skulden. Han gjorde allt det för att

142

-Vart ska du?

Några minuter så hör jag att Faysals vänner säger: -Döda honom nu, vad är det du väntar på? Jag blir så rädd och säger: -Sluta, snälla sluta, låt honom vara och sedan börjar jag gråta.

Killarna blir tysta och började skratta.

för långt bort. Han kommer fram till oss, det är Hamse.

-Kolla Salman, din tjej försöker hjälpa dig, säger en av killarna och resten börjar skratta och bankar på dörren.

-Snälla Hamse hjälp mig, säger jag men han ignorerar mig och börjar skratta.

-Låt min syster vara era dårar, säger Sofie.

Han tar Samira i håret, öppnar dörren och kastar in henne i källaren. Jag blir förbannad. Hamse säger till mig:

-Du? säger Sofie, ditt monster. Vad gör du här? -Samma anledning som du, säger han och flinar. Jag öppnar toalettdörren och försöker smyga innan killarna får tag i mig, då märker en afghansk man mig och drar i min luva. Då får Sofie panik och lyfter upp sin mobil och säger: -Släpp min syster, annars så ringer jag polisen. Hon slår på numret och säger högt: -1...1...2 nu så kickar jag, sista varningen släpp min syster. Då släpper killarna mig och jag springer allt jag kan till Sofie. Sofies vän öppnar ytterdörren och vi kutar. Men så småningom om så vänder jag tillbaka och Sofie skriker efter mig: -Samira har du blivit galen eller? Kom vi sticker! -Snälla Sofie, jag måste hjälpa honom, säger jag och springer tillbaka. -Vem är det du ska hjälpa? skriker hon. Mamma kommer döda oss nu! Kom! säger hon och blir förbannad.

-Knip igen tönt! Jag ser Hamse försöka dra ner blixtlåsen på sina byxor och då får jag panik och tar upp min kniv i bakfickan utan att han ser. Samira blir rädd och börjar slå honom samtidigt som hon skriker: -Låt mig vara ditt äckel. Jag reser mig försiktigt upp och medan han är upptagen med att dra ner blixtlåset i byxorna så passar jag på att gå försiktigt fram till honom. Samtidigt lyfter jag lyfter upp kniven, ger Samira en blick och hugger Hamse flera gånger tills han ramlar ihop. Jag får panik och Samira sätter sig på golvet helt förkrossad. Både jag och Samira gråter.

Två år efter I flera år så har jag dödat människor, stulit saker och sårat min familj om och om igen. Min tid i fängelset har gjort mig till en helt annan människa. Efter två års fängelse så har jag börjat gå till moskén, träffat min familj och framför allt varit med Samira. Det har varit ett bra slut på kriminaliteten. Hade tur asså, att jag äntligen fick slut på hela skiten.

Hafsa Abdirahman Kheire (8c)

-Ring polisen, Sofie!

Salman Efter att jag har gått ut från toaletten så ser jag David dra i ett dörrhandtag och en tjej skriker “Släpp det, släpp...släpp”, men han fortsätter bara. Jag kollar på honom men sen så skiter jag i det och fortsätter tvätta mina händer. Till slut så slutar han. Efter en stund så börjar David och Abdi låsa upp med nyckel på toaletten och då blir jag arg och ber honom sluta men han vägrar. Då säger jag: -Sluta, vad är det ni håller på med? Tänk om hon var eran syster? De blir tysta men Feysal kommer fram och säger: -Håll käften Salman. Vad är det du försöker leka, en gentleman eller? Jag blir sur och ber dem sluta igen. Sen så hör jag “Feysal, slå ner tönten nu’’. Jag får panik och Feysal ger mig en box i ansiktet. Jag blir sur och boxar tillbaka men han sparkar mig så att jag slår i huvudet i toalettdörren så jag börjar bli lite yr. Jag slår mig så hårt i dörren så jag inte ens kan ställa mig på fötter, så jag ligger kvar där på toalettgolvet. Efter en stund så hör jag en ung kvinna säga högt: -Låt min syster vara, era dårar. Jag försöker kolla men jag kan inte, har så ont i huvudet, så jag ser inte så mycket. Efter en stund ser jag inte ens något enda, det är helt svart. Några minuter efter så vaknar jag i en källare. Jag är inlåst men ändå kan man se andra sidan. Någon ropar mitt namn: -Salman, Salman, Salman! -Jag är här, säger jag. Tjejen som satt med de halvnakna kvinnorna kommer. -Hur mår du? frågar hon. -Tack för hjälpen förut, fortsätter hon. Hon frågar mig om jag har sett nyckeln så att hon kan hjälpa mig ut härifrån. Hon börjar leta och hittar en nyckel som är inlindad i papper, hon tar upp den och stoppar nyckeln i låset så hör vi båda: -Nämen din tjej är här och försöker hjälpa dig, säger en man. Jag ser honom inte så bra för de är så mörkt i källaren och han är

22. LURAD Jag sitter fastbunden i stolen. Jag har ingen aning om vad som ska hända.

Bortom lagens gräns

-Vad är de du kan göra? säger Feysal och börjar skratta.

Det var förra fredagen när jag precis hade kommit hem från jobbet. Jag kände att jag vill dra till krogen den kvällen och frågade mina vänner om de ville hänga med ut. Ingen hade tid eller ork. Då tänkte jag att jag skulle dra ut själv. Jag tog en dusch och bytte om och gick ut till bilen. Jag startade bilen och körde mot krogen. Krogen låg precis vid motorvägen som gick genom staden så det var många som kom från andra områden som var vid krogen. Jag parkerade bilen utanför och såg redan folk som bråkade med varandra och klockan var bara åtta. Jag hade fan inte sett så här många bilar vid krogen förut. Jag gick in och såg att alla stolar var upptagna förutom en stol precis mellan en mc-gäng-snubbe och en tjej. Jag satte mig ner och köpte en öl. Tjejen som satt till höger om mig började prata med mig och jag svarade och sen så pratade vi ett tag. Medan vi pratade drack jag mer och mer men inte hon. Vi fortsatte att prata tills jag råkade putta till killen som satt till vänster om mig. Han vände sig om och skrek: ”Va fan gör du!”. Jag sa att jag bara råkade men jag hann knappt prata klart innan han slog till mig. Jag gick ut från krogen och tjejen följde med mig. Hon frågade hur det var och gav mig en huvudvärkstablett. Jag vet inte vart hon fick en ifrån eller varför hon gav mig den men det tänkte jag inte på. Jag svalde tabletten och fortsatte att småprata med henne utanför. Men efter ett tag började jag känna mig yr och jag gick till min bil och tänkte åka hem. Hon sa att det var nog bäst att hon gjorde det eftersom jag inte kunde köra bil. Jag tänkte bara att hon skulle köra hem mig och sen inget mer. Men när vi satte oss i bilen svimmade jag. Det enda jag kände när jag vaknade var kyla och huvudvärk. Jag låg där i min bil. Tjejen var inte där och min plånbok och mobil var

143

Bortom lagens gräns

borta. Jag kunde inte heller hitta mina husnycklar eller bilnyckeln. Jag var arg och ledsen, jag gick ut ur bilen och gick mot krogen igen. Jag var nära och tänkte ringa någon som kunde hämta mig.

jag skyndade mig in i bilen. Men min mage kurrade och jag skulle verkligen behöva ha något att äta. Sa jag gick ut ur bilen igen rakt in i kylan mot macken.

Krogen var inte öppen så jag försökte lifta. Till slut var det en gubbe som skjutsade hem mig och min dörr till huset stod vid öppen. Jag gick in och kollade. Alla mina saker var borta; Tv:n, datorn, kylskåpet, soffan, ALLT. Jag trodde inte det var sant. Jag gick till jobbet som var ganska nära för att berätta för min chef om vad som hänt och berätta att jag inte kunde komma till jobbet på ett par dagar. Jag tog jobbtelefonen och ringde polisen och anmälde vad som hänt men dom trodde mig inte. Varför vet jag inte men dom gjorde de bara inte. Med pengarna jag hade på kontot köpte jag en telefon och det jag behövde. Jag hade fortfarande inte riktigt fattat vad som hade hänt. När jag hade köpt min telefon såg jag tjejen som hade rånat mig. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag var så arg. Jag gick fram till henne och började skrika och tog ett hårt grepp om hennes arm. Hon började gråta och bad om förlåtelse. Jag sa att jag skulle säga till polisen och då sa hon att hon hade allt hon hade tagit i ett garage. Jag tänkte bara att jag skulle få tillbaka mina saker och inget mer. Vi gick bort mot garaget i tystnad. Vi gick i kanske 15 minuter och sa ingenting. När vi kom fram så bad hon om ursäkt med en darrig röst. Men när hon öppnade garaget så såg jag bara nåt komma emot mig och så blev allt svart.

Min näsa rann medan jag joggade förbi den slarvigt parkerade bilen mot den upplysta lilla butiken. Skjutdörrarna var ihopfrusna och jag slet och drog i dem för att försöka få upp dem. Till slut lyckades jag att få upp dem men jag var helt slut och hungrig. Macken var trång och hade korridorer som var gjorda av hyllor. Hyllorna var fullproppade med chips och godis. I ena hörnet stod fem stycken kylskåp med läsk och frysta varor i och på andra sidan macken var kassan. I kassan fanns det en rullgrill med korv på, tuggummin och lite smågodis. Över kassan fanns det skyltar som visade vad det fanns för olika snabbmatsrätter man kunde köpa. Det fanns också en dörr bakom kassan. Jag blev riktigt sugen på en av hamburgarna som visades på skylten men det stod ingen i kassan så jag plinga i en liten silverklocka. Ingen kom så jag undrade vad det var som hade hänt. Jag gick bakom kassan och knackade på dörren. Det var en trädörr som hade ett runt fönster. Man kunde knappt se genom det smutsiga och slitna plexiglaset. Det såg ut som att det var ett skrivbord bakom glaset. Jag fortsatte att knacka medan jag såg en röd pöl på marken. Adrenalinet började kännas och jag började skrika om det var någon inne. Ingen svarade så jag tacklade upp dörren. Jag skrek när jag såg en man i kostym ligga på bordet med en sår på halsen.

Jag vaknade senare fastbunden i en stol i samma garage. Bredvid mig stod samma kille som satt bredvid mig i baren och tjejen framför mig. Hon började prata med mig men jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Tjejens röst började klarna och jag kunde förstå henne. Hon sa till mig med en lugn röst att hon inte menade att det här skulle hända utan att hon bara skulle lura mig och ta mina saker. Jag var alldeles för rädd för att säga något så jag bara lyssnade. Hon sa att hon gick över gränsen och att hon ville ge tillbaka sakerna hon stal. Mannen stod helt tyst, tjejen gav mig ett par nycklar. Det var mina bilnycklar. Allt jag tänkte var på hur jag skulle komma loss och hur jag skulle komma här ifrån men jag visste att jag inte kunde. Mannen sa med en lugn mörk röst att de inte kommer skada mig så länge jag inte säger till någon om vad som hänt. Han öppnade garaget och tog bort tejpen runt mina armar och ben. Jag var glad och rädd. Han sa att jag fick gå. Jag började gå och kollade inte bak. När jag kom ut ur garaget såg jag bilen. Jag gick in i bilen och startade den. När jag åkte hemåt tänkte jag på vad jag skulle göra. Jag kunde inte säga till polisen eller någon annan. Jag kom hem och gick in i mitt hus. Jag la mig i min säng och somnade.

Robin Eriksson (8l)

23. MACKEN Jag var på väg till ICA en kall och vintermorgon. Vägen var hal ingen annan bil körde och det var kolsvart ute. Bilens bensinmätare lyste rött, snart var det slut på bensin och jag behövde tanka. Det fanns en liten bilmack vid sidan av vägen. Jag körde upp på den snötäckta vägen till macken. Det stod en bil vid macken som far slarvigt parkerad. Bilden var täckt med snö och det såg ut som att den hade stått där hela natten. Jag parkerade vid en av tankarna. När jag öppnade dörren så kände jag en kall vind blåsa i mitt ansikte medan snön öste ner. Jag tog upp munstycket på tankslangen och drog den till bilen. Men tanklocket hade fastnat så jag tog tag luckan och luta mig bakåt. Luckan öppnade och jag ramlade bakåt ner i den kalla snön. Jag reste mig upp täckt med snö som snabbt smälte på mina varma kläder. Nu var jag blöt och det var 15 minusgrader. Min kroppsvärme sjönk snabbt i kylan. Jag tog upp munstycket som var nedgrävd i snön. Munstycket var kallt och den kylde ner mina händer. Mina händer sved och var illröda men jag lyckades ändå ta in munstycket in i bilen. Tanken var äntligen full så

144

Gustav Hellström (8k)

24. MISSFÖRSTÅND Bussen släppte av mig på en landsväg omgiven av en stor skog. Jag blev stående ganska länge utan att veta åt vilket håll jag skulle gå. Men tydligen råkade jag åka fel buss och jag stod där fortfarande och visste faktiskt inte vart jag skulle gå. Det fanns en skylt där det stod: ‘‘Kottlasseskogen’’. Efter en stund hörde jag en röst från skogen, en röst som ropade efter hjälp. Jag ville så jättegärna hjälpa den där människan men jag vågade inte gå in mot skogen för det var så mörkt och jag är ganska mörkrädd. Nu var det helt plötsligt något som fick mig att springa dit. Jag fortsatte att springa och helt plötsligt tog en gren tag runt mitt ben och jag ramlade på en kvinna som låg på marken. Jag ställde mig upp och kollade på henne och hon var medvetslös. Jag kollade på mina händer och de var täckta av blod. Jag kollade om hon andades men i samma ögonblick dök polisen upp och jag blev gripen, för polisen trodde att jag hade mördat kvinnan. -Du är misstänkt och du måste följa med oss hos polisstationen -VA!! jag har inte gjort någonting, absolut ingenting. -Men du är misstänkt och du måste svara på frågorna på polisstationen. Jag var orolig för vad de skulle göra med mig eftersom jag var oskyldig, jag hade försökt hjälpa henne men tyvärr var det försent. Men HUR kan polisen klandra mig för något jag inte har gjort och säga att jag var misstänkt när de inte har bevis? Tydligen var det en man som var i närheten som hade ringt polisen. Polisen hade försökt ringa till mannen men helt plötsligt var hans nummer avstängt. Jag var framme vid polisstationen och fick då sitta i ett rum. Efter fem minuter kom min pojkvän och han var orolig men samtidigt chockad för att han trodde att jag hade mördat kvinnan. Vi pratade och jag berättade att allt var ett missförstånd. Polisen kom och det var dags att förhöra mig. David sa att han skulle vänta på mig tills förhöret var över. -Vad gjorde du i skogen? frågade polisen.

-Hur kan du ta fel buss när du vet vart din farfar bor, sa polisen på ett ARGT sätt. -Jag var stressad och bussen stod på fel ställe. Allt skrevs ner och polisen kom fram till att jag skulle stanna men också att de skulle ringa till mina föräldrar som var på semester. Men istället ringde de till min farfar som var ansvarig för mig under två veckor. Polisen höll på att göra en undersökning på fallet och jag var låst i ett rum och blev dömd för något jag inte har gjort, under den här perioden kände jag hur jobbigt det var att bli dömd för någonting man inte hade gjort. Det hade gått två timmar nu och min farfar hade inte kommit än och jag hade en känsla av att han inte skulle dyka upp. Så var det inte, han dök upp efter en timme och jag blev avslappnad. Min farfar verkade inte alls orolig utan lite mer glad skulle jag säga. Han gav mig ett ansiktsuttryck. Det där ansiktsuttrycket är inte alls likt min farfar. -Var har du varit? frågade jag. -Jag tog en promenad i skogen och såg att det var en fest där så jag var där och festade. -Ja… jaså. Farfar verkade vara lite påverkad. Polisen kände igen farfar eftersom han hade blivit gripen av polisen några gånger för att han hade skadat några människor när han hade varit full under festerna som han brukade vara på. Helt plötsligt sa polisen att de skulle förhöra oss båda och efter en timme sa polisen som förhörde oss att jag inte var misstänkt längre. Tre poliser kom med handklovar och tittade upp på farfar….

Ugbaad Mahamud Arab (8j)

25. Misstaget “Gör det inte!” ropade Nicole som nu också hade gått in. Jag blev så rädd att jag tappade tändstickan. Vi tittade på varandra i panik och visste inte vad vi skulle göra. Jag försökte trampa på tändstickan men elden hade redan börjat sprida sig. Brandlarmet började tjuta och vi förstod att brandkåren snart skulle vara här.

mig och tröstade när jag var ledsen på grund av min pappa. Ända tills jag gjorde slut, för fyra månader sen. Jag tappade känslorna men han vägrade acceptera det och har varit en riktig fitta ända sen dess. “Förstår mig inte på honom, om han fortfarande vill ha mig, varför beter han sig såhär? Orkar inte höra mer skit från honom om min pappa, han vet hur känsligt det är för mig” sa jag till Nicole med gråten i halsen. “Exakt, han vet hur känsligt det är för dig och därför tar han varje chans han får att såra dig. Han tror antagligen att du kommer inse att du mår dåligt utan honom och att du ska krypa tillbaka till honom. Men tänk inte på det mer, vi drar hem till mig och kollar på film istället” Jag vet att jag inte borde lyssna på vad han och hans kompisar säger men allt de har sagt de senaste månaderna ekar i mitt huvud: “Han vill inte ha något med dig att göra.” “Jag förstår att han lämnade dig, jag hade inte varit stolt om jag var din pappa.” Och så vidare. Pappa lämnade mig och mamma när jag var 13 år och gick i sjuan, det var två år sen. Kommer ihåg varenda sekund ifrån den dagen, mamma och pappa hade sitt värsta bråk någonsin och som vanligt handlade det om mig. Jag hade precis lärt känna Nicole och pappa tyckte inte om henne. Han tyckte hon hade dåligt inflytande på mig, jag började skolka, röka, dricka ibland och mina betyg blev sämre och sämre. Jag hade alltid haft svårt med att skaffa vänner, jag var den tjejen som satt och pluggade eller var med familjen en fredagskväll hellre än att festa och dricka tills man spydde. Jag förstod aldrig det roliga med att spy en hel kväll, därför var jag inte så populär. Men när Nicole flyttade hit fanns det någon som äntligen ville vara med mig. Mamma tyckte det var så kul att jag äntligen hade en bästa vän. Pappa var besviken, på mig som var med Nicole fast han sa att jag inte fick och på mamma, som uppmuntrade mig att vara med henne. Dom bråkade om det i flera veckor tills den dagen kom då pappa inte orkade mer, han packade en väska, ringde en taxi, skrek till mamma att hon var en kärring, skrek till mig att han var besviken på mig, hoppade in i taxin och checkade in på ett hotell. Sen dess har jag träffat honom 4–5 gånger, när han har varit här och hämtat sina saker. Nu bor han i en villa med sin nya sambo Kristina, som hatar både mig och mamma. De har en ettårig son också, Benjamin. Jag har bara fått träffa honom en gång, fast han är min lillebror. Han är väldigt lik mig, brunt tjockt hår, buskiga mörka ögonbryn och bruna ögon.

Jag vaknade av väckarklockan som som vanligt ringde 07.30 varje vardagsmorgon. Jag gick upp och gjorde mig iordning för något som jag trodde skulle bli en helt vanlig fredag. Hann inte äta frukost så jag tog en Redbull och cyklade mot parken där jag brukade möta Nicole varje morgon innan skolan. Jag var på sämre humör än vanligt idag, varför vet jag inte riktigt. Vi var redan sena så vi skyndade oss till skolan.

Hemma hos Nicole finns det alltid godis och chips så vi åt tills vi mådde illa och kollade på Harry Potter. För ett ögonblick glömde jag bort Matias och hade bara kul med min bästa vän och min favoritfilm. Nicole var på toa och jag gick ut i köket för att dricka vatten men jag råkade gå in i skåpet där Nicoles föräldrar har all deras alkohol. Jag kom ihåg hur kul vi hade haft det i somras och tänkte att, ja jag mådde bättre av det då så varför skulle jag inte göra det nu? Tog ett glas och hällde upp alkoholen i, tittade inte ens vad det var eller hur mycket procent det var i, klunkade två glas och gick sen tillbaka till soffan. När filmen var slut hade vi inte alls bråttom tillbaka till skolan så vi tog en omväg, genom centrum och tyvärr förbi Matias hus.

När vi kom fram till skolan fick vi reda på att dom hade ändrat vårt schema så att vi skulle ha kemi nu på morgonen istället för efter lunch.

Matias och hans familj var rika. De hade ett hade ett stort vitt hus med en pool och en stor fin trädgård. Dock var det oktober nu så träden saknade löv, buskarna var gula och blommorna var vissna.

“Åh, jag som inte trodde morgonen kunde bli värre” suckade jag och himlade med ögonen.

Jag stannade och hoppade lite vingligt av cykeln. Öppnade grinden och gick upp för uppfarten till deras hus. Jag vet inte vad jag tänkte, jag ville bara få ut min ilska och “hämnas” på honom. Slog in koden och hoppades att dom hade samma som förut, men den var fel. Kollade runt omkring och såg en spade stå lutad mot deras svarta förråd. Jag sprang och hämtade den, vet inte riktigt hur jag trodde att det jag gjorde skulle hjälpa men på något sätt trodde jag att allt skulle kännas bättre. Höjde spaden och kastade den på det stora fönstret bredvid dörren, klev försiktigt över alla glasbitar och in i hal-

“Kom igen, vi sticker.”

Efter kemilektionen skulle vi ha slöjd men eftersom både jag och Nicole var klara med våra pallar fick hål i tre timmar. “Nu kan du ju åka till din pappa Em! Eller nej juste, han vill ju inte ha något med dig att göra” hörde jag Matias säga efter mig. Han är mitt ex och nog den största idioten som någonsin fötts. Han var världens underbaraste kille när vi var tillsammans, han fanns alltid där för

Bortom lagens gräns

-Jag var på väg till min farfar men råkade ta fel buss.

145

len. Jag såg en ask tändstickor ligga på bänken bredvid deras kamin, tog upp den och tände en sticka. Jag höll den skakande framför mig. “Gör det inte!” ropade Nicole som nu också hade kommit in. Jag blev så rädd att jag tappade tändstickan. Vi tittade på varandra i panik och visste inte vad vi skulle göra. Jag försökte trampa på tändstickan men elden hade redan börjat sprida sig. Brandlarmet började tjuta och vi förstod att brandkåren snart skulle vara här. “Kom igen, vi sticker.” Vi sprang till cyklarna och cyklade tillbaka till skolan. Försökte låtsas som ingenting men det var svårt. När vi hade slutat tog vi vägen förbi Matias hus för att kolla hur det gick med huset. Det stod både brandbilar, polisbilar och journalister där när vi kom fram. Vi cyklade snabbt förbi en polis som stod och pratade med en journalist och råkade höra lite av vad polisen sa. “Det är någon som har anlagt branden … mordbrand” Mamma var och handlade, jag satt på mitt rum och pratade med Nicole om vad som hade hänt. Vi visste att det räknades som mordbrand och vi visste att straffet för det var hårt. “Om de på något sätt hittar bevis på att det var vi så kommer jag ta på mig hela skulden. Det var inte ditt fel på något sätt, Nicole” sa jag.

Bortom lagens gräns

“Men det var mitt fel att du tappade tändstickan, hade jag inte skrikit så…” “Det var inte du som krossade fönstret eller tände stickan från första början och vi vet inte, kanske hade jag släppt den med flit. Oj shit, mamma kommer. Vi hörs imorrn” sa jag snabbt och la på. Jag hörde mamma plocka upp allt ur kassarna och sen gå upp för trapporna mot mitt rum samtidigt som hon ropade mitt namn flera gånger, hon lät arg. “Emely, klä på dig kläder och gör dig iordning. Vi ska vara på polisstationen om 30 minuter.” “Va? Varför ska vi dit? Vad har hänt?” sa jag och försökte att inte låta så rädd som jag var.

Två månader senare Jag har inte träffat Nicole sen den dagen på polisstationen, den dagen som förstörde hela mitt liv, hela mammas liv och hela pappas liv. Det fanns övervakningskameror i Matias hus och i hans trädgård. Jag visste om det men jag vet inte varför jag inte tänkte på det där och då. Allt fanns på film, hela Nynäshamn visste vad jag hade gjort. Även om branden var en olyckshändelse och jag inte menade att bränna ner huset räknas det fortfarande som mordbrand. Jag och mamma har flyttat till västkusten, bort från Nicole, bort från Matias och bort från allt prat och alla artiklar om det som hände. Vi väntar fortfarande på en rättegång och jag hoppas någon gång att mitt liv blir någorlunda bra igen.

Freja Andersson (8c)

26. Nikolo Tjugo, tjugo hugg i magen. Jag kan ej förstå vem som skulle göra något sådant. Jag skulle ej skada någon även om de inte var fredliga så jag kan ej förstå varför någon skulle göra något sådant. En så vacker ung dam, blont hår, blågröna ögon och ett halsband gjort av trä i formen av ett hjärta. På halsbandet stod det ett namn, Nikolo. Hon hade nog en familj som undrar vart hon var. Och jag är nog den som behöver berätta den här händelsen för dem. Jag har jobbat med det här i snart sex år men har aldrig sett något liknande. Jag behöver åka och berätta det här för hennes familj, som tur var så fanns det ett efternamn på halsbandet. Jag åkte och kollade upp namnet på halsbandet på stationen, det stod att hon bodde med sin mor och bror. Jag åkte till offrets adress, där stod det en gammal dam framför dörren. Jag gick upp till dörren och frågade om hon var fru Nikolo, hon nickade. -Vad har hänt med min dotter? frågade hon med en darrig röst. -Hon är tyvärr död och vi tror att det kan ha varit ett mord, sa jag så försiktigt jag kunde. Hennes ögon nästan blixtrade till när jag sa det, jag tog ett steg tillbaka för jag trodde hon skulle slå till mig. -Jag önskar att vi kunde ha kommit dit tidigare och hjälpt henne, sa jag mer försiktigt. -Kan vi få tillbaka henne till när vi begraver henne? sa hon med en darrig tyst röst och tårar i ögonen. -Så klart ni kan, sa jag och gick till min bil. -Jag ringde till stationen och sa att de skulle ge kroppen till familjen. Jag åkte till stationen för jag behövde kolla upp några saker angående familjen. När jag kom till stationen så gick jag in på mitt kontor. Där bad jag min sekreterare att ge mig några register om offret och offrets familj. Jag började med att läsa i offrets brors register, jag blev förvånad när jag såg att han egentligen jobbade här på stationen. Men jag hade aldrig sett honom, och det stod att han hade jobbat här i två år. Hur kan han ha varit här i två år och jag har aldrig sett honom? I registret stod det också att han hade suttit isolerad för att han hade dödat fem personer med en matkniv. Hur kunde han fått jobba här medan han var isolerad? Jag hade inte tid att hitta honom, men jag kunde fråga runt på stationen om någon visste vem han var. Jag gick och frågade min kollega, hon sa att han inte hade varit på stationen på mer än en månad. Han hade jobbat här i två år men hade inte varit här på en månad. Hur kan han ha haft kvar jobbet? Han borde ha fått sparken. Han kan kanske veta vad som hände med sin syster, jag åkte tillbaka till familjens hus. När jag kom dit så hörde jag hur någon spelade musik, klassisk musik. Det kom från damens hus, volymen var otroligt hög. Jag kollade in genom fönstret och såg en ung man sittande i en fåtölj. Han hade mörkt hår, blågröna tåriga ögon och den döda tjejens trähalsband, halsbandet var täckt av blod. Jag antog att han var tjejens bror, han såg sorgsen ut. Jag knackade försiktigt på dörren, musiken sänktes. Dörren gled sakta upp. -Ursäkta, är du mister Nikolo? frågade jag med en mjuk röst. -Ja… svarade en mörk och sorgsen röst bakom dörren. -Varför har ni varit borta från jobbet? frågade jag. Dörren öppnades och där stod en man, vitblek hy och mörka tåriga ögon. -Jag skulle gärna vilja ställa några frågor till er om jag får? sa jag. -Tyvärr, kom tillbaka imorgon, sa han tyst och sorgen.

146

Nästa morgon åkte jag till stationen. Där inne stod min sekreterare, hon frågade om jag kunde följa med henne. Jag följde med henne in till mitt kontor. -Du är i fara! sa hon hastigt. -Ursäkta? sa jag med en försiktig röst. -Det är någon som är efter er, sa hon lugnare. -Det är okej, det är inte första gången, sa jag med ett litet fniss. -Det är han, sa hon. -Vem? frågade jag förvirrat. -Nikolo, sa hon. Jag åkte över till Nikolos hus. Dörren stod lite öppen, jag tittade in, jag såg mörkrött blod över väggen. Jag gick försiktigt in, där låg fru Nikolo med ett stort hål i halsen. Jag kollade hennes puls, hon var död. Det var en kniv i hennes bröst med en lapp på. Jag tog försiktigt upp lappen, på den stod det: “Det är ditt fel”. Jag förstod inte om lappen var menad för mig eller fru Nikolo. Men jag antog att det var sonen som hade dödat henne. Jag ringde ambulansen och sa till dem att kolla om de kunde komma på hur länge hon hade varit död. Jag frågade runt om Nikolo men ingen hade sett eller hört från honom. Jag åkte till fängelset han hade suttit när han hade dödat de fem personerna. De som jobbade där sa att han hade berättat att han och hans syster hade byggt ett trähus i en mörk del av skogen bakom Nikolos hus. Jag åkte och kollade upp trähuset, och till min förvåning var det där. Jag klättrade upp för repstegen in i trähuset, från ingenstans hoppade Nikolo ut ur en mörk vrå. Han hoppade på mig och försökte sätta en kniv i min hals. -Allt är ditt fel! skrek han våldsamt. -Vad är mitt fel? pustade jag ut medan han fortfarande tryckte kniven mot min hals. -Du var inte där för att rädda henne! skrek han. -Sluta, jag kan hjälpa dig, sa jag med svag röst. Han slutade att trycka ner mig och släppte kniven. -Varför var du inte där tidigare? sa han svagt med en darrig röst. -Vad menar du? frågade jag försiktigt. -Varför var du inte där och stoppade mig? frågade han och började gråta. -När, vart då? frågade jag. Han tittade upp med sina tåriga ögon, han hade gråtit så mycket att hans ögon var röda. -Vad gjorde du? frågade jag. -Jag kunde inte stoppa mig själv, sa han. -Vad gjorde du? frågade jag mer bestämt. -Jag dödade henne, jag dödade min syster, sa han till slut med tårar i ögonen. Det var inte meningen, jag kunde ej stoppa mig själv, sa han med en darrig röst. Jag har alltid haft olika syner, jag har alltid tappat kontrollen när det hände, det hände när jag var runt min familj, sa han med tårar i ögonen. Snälla lämna mig, snälla! började han ropa. Jag klättrade ner och hörde ett skott. Jag klättrade snabbt upp igen, och där låg han med ett hål i sidan av huvudet. -Varför gjorde du så här? frågade jag hans kropp. Han hade skrivit en lapp, på den stod det: “Bränn allt snälla, jag ber dig”. Jag klättrade ner, tände en cigarett, gick till min bil och tog Nikolos register och la den på marken bredvid trädet och kastade min cigarett på den. Jag såg allt brinna upp. “Det är över nu” tänkte jag.

Ludvig Malmqvist (8l)

27. När polisen gick över gränsen Det var en sommarkväll, solen var på väg ner och klockan var halv nio. I hamnen rörde sig många människor, vuxna som promenerade med sina hundar och barn som lekte och spelade fotboll. Många båtar låg i vattnet och guppade, luften var varm och fuktig. Huden kändes kladdig. I luften surrade massor av mygg. Mustafa, 15 år, var med sina vänner i hamnen. Mustafa och hans vänner köpte glass från en affär. Sen gick de och satt vid båtarna. Folk körde jetski, det gick fett snabbt och såg roligt ut. Två killar satt bredvid Mustafa och hans vänner. Killarna är invandrare och de ser stora ut de är runt 20 år. Efter en liten stund kom två polisbilar. Folk som var i hamnen de var nervösa och alla kollade på vad polisen gör. Först polisen går och pratar med killarna. Sen han kollar genom killarna och väskorna som killarna hade. Han hittade narkotika i väskorna. Han tog killarna och satte in dem i bilen. En polisbil stannade kvar och den andra bilen som killarna satt i körde till polisstationen. En polis gick runt med polishund och letade efter narkotika. Efter en stund kommer polisen tillbaka till bilen med hunden och han hade ett ciggpack med narkotika i paketet. Mustafa gick och pratade med polisen. Mustafa frågade “vad gör ni med narkotika som ni hittar?” Han sa att man lämnar den i ett ställe som ligger i Sverige. Mustafa frågade vart stället ligger där polisen samlar narkotika men polisen sa att han inte visste. Sen körde han till polisstationen. Mustafa gick till stan med sina vänner och spelade fotboll och basket i en skola med sina vänner. De spelade tills kl. 21:30 sen han lämnade sina vänner i skolan och cyklade hem. När han var på väg hem gick han till en affär och köpte en dricka. Sen cyklade han hem. Framför en affär ser han två personer som han känner som han hälsar på. En polisbil kör fort förbi. Mustafa blev nervös han tänkte fortsätta cykla hem. En polisbil stannar mitt i gatan och polisen går fram till Mustafa.

Bortom lagens gräns

Dörren gled igen med ett högt gnissel. Musiken började spela igen.

Han säger ingenting till Mustafa. Han tar tag i Mustafa och dunkar honom in i bilen sen kommer tre polisbilar. När Mustafa ser bilarna blir han mer nervös och rädd. Polisbilarna stoppar trafiken och inga bilar får köra förbi. En polis öppnar bagagen och han tar ut hunden. Mustafa är rädd för hunden han börjar knuffa polisen som håller honom. De tar ut hunden från bilen för att Mustafa är rädd för hunden. Polisen kollar igenom Mustafa och frågar om Mustafa har något fast föremål på sig, som till exempel en kniv, men det har han inte. Sen lägger de handbojor i hans händer och sätter Mustafa in i polisbilen. En polis sitter i bilen bredvid Mustafa. Mustafa frågar “vart ska vi?” Polisen svarar: ”Vi ska till polisstationen”. Framför fönstret står tre poliser som pratar med Mustafa. Mustafa säger: “Jag har inte gjort något”. Polisen svarar: “Nej, vi har tagit fel person”. Polisen letade efter en person som heter Abdi. Abdi är 16 eller 17 år och han säljer. Han kommer från Irak. Polisen har misstagit Mustafa för en annan person, Abdi, som de har misstänkt. Abdi liknar Mustafa. Mustafa visste att det var Abdi som de letade efter. Polisen frågade Mustafa om hans personnummer. Mustafa sa sitt personnummer. Polisen kollade på mobilen sen frågade de Mustafa om han har sett Abdi. Mustafa sa “Abdi, han åkte hem”. Polisen släppte Mustafa för att gå hem. Mustafa gick ut från bilen. När Mustafa gick ut från bilen var det folk som var framför en restaurang. Sen kom en person fram till Mustafa och sa till honom att han ska polisanmäla den polisen som slog Mustafa. Mustafa

147

gick fram till polisbilen. Han sa att han vill polisanmäla den polisen som slog honom. Polisen sa: “Vi har inte tid vi, ska leta efter Abdi”, sen gick de. Personalen ringde polisen och sa att Abdi var hemma. De åkte hem till Abdi och de tog honom och nu sitter han inne. Mustafa kände sig fortfarande nervös efter när polisen släppte honom. Mustafa ville polisanmäla den polisen som slog honom men han visste inte vad han hette. Kompisen sa till honom att han borde polisanmäla eftersom polisen slagit honom. Mustafa sa till sin kompis att polisen kommer bara skydda varandra för att det var flera poliser som var där. Efter två månader träffade Mustafa den polisen som slog honom och Mustafa tror inte att polisen kände igen honom. Mustafa ville att polisen skulle komma fram till honom och be honom om ursäkt. Men han gjorde inte det. Mustafa har tappat tilltron till polisen och han känner sig inte längre trygg när han ser polisen. Han tror när han ser polisen att de kommer haffa honom igen, fast han är oskyldig.

Talal Alhwidi (8b)

Bortom lagens gräns

28. RÅNET Imorgon var det den stora dagen, jag skulle bli det jag alltid hade velat bli. Jag kände bara hur jag blev glad i hela kroppen, men det var en liten del av mig som tänkte en andra gång och då kände jag att det inte var värt risken. Men min magkänsla sa det motsatta, jag fick fjärilar i magen. Jag blev nästan lite glad för jag tänkte på allt jag kunde göra med dessa pengar. Så jag bestämde mig för att göra det, men jag var själv så det skulle bli svårt. Jag gick till baksidan av butiken och klippte kabeln som gav el till butiken. Sedan gick jag in, jag hade ritningarna till butiken så jag visste hur alla rum såg ut. Jag hade planerat så himla bra men jag hade glömt en sak. Polisen hade jag helt glömt bort så jag hade ingen väg ut om polisen kom. Jag gick in på toan och började tänka, hur skulle jag göra om de kom. Jag kom på en idé, sedan gick jag ut. Alla hade gått ut ur butiken för att vänta på elektriker. Jag var helt själv så jag började ta sönder glasskåp efter glasskåp och jag tog alla smycken i varje glasskåp. Ungefär sju minuter senare hörde jag någon gå in i butiken med en ficklampa, det var polisen. Jag sprang mot dörren jag kom in ifrån och sprang ut, sedan såg jag två polishundar så jag försökte komma upp på taket men det var för högt. Jag tänkte på vad jag kunde göra för att komma ut ur denna situation, det fanns inget jag kunde göra. Jag började må dåligt, det kändes som att jag ville spy. En av polishundarna kom springande och fick tag i mitt ben, jag försökte komma loss men den hade låst sin käke. Det kom en polis och slängde in mig i sin polisbil, jag sa till dem att jag mådde dåligt men de trodde mig inte. De trodde bara att jag ville få en chans att komma ut ur situationen. Jag började gråta inombords men man kunde inte se det på mig. Efter ett tag började jag gråta för att jag visste att jag hade gått över gränsen. Jag tänkte, bara för lite pengar, det var inte värt det. Allt jag kunde se var galler, det var två vakter som bar mig på sina axlar för att de skulle föra mig till en cell där jag skulle få sitta. Jag behövde sitta där tills de hade fixat allt med domstol och allt sånt. Jag kände lukten av svett och kände att jag verkligen inte ville sitta här inne. Jag frågade hur länge jag skulle få sitta där inne i cellen och de sa bara att det skulle ta några timmar. Jag tänkte bara på hur besviken mina föräldrar skulle vara om de fick reda på vad jag hade gjort. Efter ett tag så kom det en vakt som låste upp dörren och sa att jag skulle följa med honom. Jag

148

gjorde som han sa och han gick mot ytterdörren, jag tänkte att det var vägen till domstolen. Sedan öppnade han dörren och sa att jag var fri att gå och att de hittade den som gjorde rånförsöket. Inombords så jublade min kropp av glädje, jag kom undan. De vet inte att det var jag, det var allt jag kunde tänka på. Jag gick hem till min mamma och kramade henne och sa att jag ville bo där ett tag. Hon sa att det går bra, ställde inte ens frågan varför. Några dagar senare såg jag på nyheterna att den där killen blev inlåst. De tog fel person, jag kom undan och jag tänkte aldrig försöka med något sånt igen.

Andreas Karijord (8l)

29. Rånet -Vad fan! Det är ju pansarglas i den här skitbutiken, skriker Bongen. De står sedan där i tio minuter och försöker slå sönder glaset. Ytterligare fem minuter senare så får äntligen Bengan sönder ett av glasen till Rolexklockorna. Det fanns klockor värda en miljon kronor i det skåpet. Bongen vaknar upp som vanligt klockan 06:30 för att duscha och sedan dra till skolan. Men innan han ens har kommit ut ur rummet så kommer hans pappa inrusande och säger: -Vill du ha ett jobb? -Ja, gärna, svarar Bongen kvickt. Vad handlar det om? frågan han sedan och ryser till. -Du kommer att behöva en kumpan och en bil för det här jobbet men en bil har jag redan fixat. -Okej, men vad får jag för det, frågar Bongen. -Ja, det beror på hur mycket ni tar med er från Hanssons guld. En timme senare så är Bengan i skolan och har redan börjat och prata med Bongen. -Du Bengen, jag har ett jobb till oss. -Okej, vad handlar det om? -Du vet Hanssons guld vid kyrkan. -Ja, det är klart. -Bra, Bengan. -Vi möts hemma hos mig imorgon vid 15.00, säger Bongen med rysningar i hela kroppen. Dagen går som vanligt och till slut så är skolan slut. Bongen skyndade sig hem där pappa väntar. Bongen slänger upp dörren och springer kvickt in i köket där Bongens pappa väntar med all planering för stöten på Hanssons guld. -Bongen, nu är det bara verktygen kvar och de hittar ni hos farbror Jonas i verkstaden. -Okej, vi fixar dom innan stöten imorgon säger Bongen. -Du pappa, Bengan kommer vid 15.00 imorgon och så drar vi direkt till farbror Jonas. Dagen går och precis innan Bongen ska sova drar han iväg ett SMS till Bengan där det står: ”15.00 hos mig imorgon och inte senare”. Bongen somnar efter bara någon minut och drömmer om pengarna hela natten. När Bongen sedan vaknar den där härliga lördagen så går han och äter frukost som vanligt och tre timmar efter så är han redo för rånet och väntar på Bengan. Bengan kommer i tid och de får skjuts av Bongens pappa till farbror Jonas verkstad där bilen och verktygen är färdiga. De ger sig sedan av till Hanssons guld.

-Ner på golvet och rör er inte! Bengan springer sedan fram till ett av skåpen med Rolex-klockor i sig. Han börjar slå men det händer inget. Det är ju pansarglas i den här skitbutiken, skriker Bongen. De står sedan där i tio minuter och försöker slå sönder glaset. Ytterligare fem minuter senare så får äntligen Bengan sönder ett av glasen till Rolex klockorna. Det fanns klockor värda en miljon kronor i det skåpet. När Bengan har rafsat åt sig alla klockor så skriker Bongen: -Skit i det andra, vi måste dra innan polisen kommer! De rusade sedan ut till bilen och drog gasen i botten. Dom bränner ut på E4:an i 150 kilometer i timmen och börja väja hastigt åt sidorna. Efter bara några minuter på motorvägen så börjar de höra polisen komma närmare och närmare. -Akta höger, skriker Bongen. Den här skithögen är inte i det skick din pappa sa, säger Bengan samtidigt som han väjer hastigt till höger.

område där ingen kan se oss. Nu vet jag att vi bara är ett kvarter från banken. Vi går längs den sista gatan innan man kan se banken på nära håll. När vi är längst uppe på gatan så svänger vi åt vänster, alltså åt bankens håll. När vi äntligen är framme vid banken, öppnar vi väskorna och tar ut våra masker och vapen. Vi sparkar upp dörren och ropar: ”Ner på golvet med armarna bakom huvudet”. Jag ser en vakt som springer mot oss, jag tar upp vapnet och skjuter honom i benet - han lägger sig ner på marken. Jag vänder på vapnet och slår till honom i huvudet, men redan då så är polisen framme. Någon har tryckt på larmknappen under bordet. Just i det ögonblicket, då visste jag att det var över. Jag hade misslyckats. Jag tar mitt vapen, slänger det i väggen och skriker allt var jag hade. Sedan så kommer jag inte ihåg mer. Jag har många minnesluckor från det här rånet. Just nu ligger jag inlagd på sjukhuset. Polisen sköt mig i benet. Jag ska försöka igen och då ska jag lyckas.

Lucas Söderberg (8m)

31. Samtalet

-Snälla, fokusera på körningen nu istället för att klaga på bilen. Det är ju fem polisbilar fem meter bakom. Gasa bara så vi kan dra och få vår del av pengarna.

Jag vaknar av att mobilen ringer. Jag sätter mig nyvaken upp i sängen och kollar på klockan, 03.41 står det. Jag tittar på mobilen, tittar på det som står på skärmen, “Okänt nummer”.

-Vadå gasa? Det går ju i 175 km i timmen och den går inte fortare.

En ljusstråle från en billykta skiner in i mitt rum. Jag tittar ut genom det stora, smutsiga fönstret. Jag ser ett gäng som står lite längre bort vid en vit bil, det är tre personer men jag kan inte tyda några detaljer eftersom att det är väldigt dimmigt. Jag ser att en person håller en mobil i handen, men jag bryr mig inte. Ska jag svara i mobilen eller inte.

-Krascha bara inte nu, de håller på att tappa bort oss. Efter ytterligare tio minuters körning så tror de att polisen är borta.

Oskar Larsson (8o)

När jag lägger på luren så känner jag mig helt stum.

30. Rånet Jag hade planerat det här i flera veckor. Hoppas det här går bra så att det inte går som förra gången, då jag nästan blev påkommen. Jag måste packa mina väskor och vara klar för den dagen, fredagen den 13:e, dagen som alla har fruktat. De ska få se att ungdomar också kan råna banker, jag ska visa att jag också finns. Jag springer in i min garderob och hämtar två fluffiga duffelbags som är halvt sönder och man kan nästan tro att hela väskan kommer gå sönder. Sedan börjar jag fylla på med papper för att se hur mycket pengar det får plats. Perfekt, det får plats med exakt så mycket pengar som jag vill ha. Nu är det bara att fortsätta planera, det enda som jag behöver veta är vart övervakningskamerorna är och veta exakt vilken tid polisen kommer när jag har börjat råna. Jag måste veta allt exakt, tur att jag har med mig min bästa vän Karl, han har hjälpt mig att planera rånet. Karl har också köpt masker till oss så att kamerorna inte kan identifiera oss. Nu är det bara rånet kvar, jag blir så ivrig att jag går till sängen och somnar. Jag vaknar upp pigg och glad med min hand liggande ner för sängkanten och när jag reser mig upp och kisar med ögonen så ser jag Karl göra sig i ordning. Äntligen är det dags, dagen är här, fredagen den 13:e, dagen jag ska visa att jag också finns. Jag packar mina saker och säger till Karl att vi måste åka, vi springer ut till bilen och börjar åka. Jag är så nervös att jag nästan tappar styret och kör på alla människor som går på trottoaren. Medan jag kör så hör jag bakom mig att någon ropar: ”Hur kör du människa?”. Jag svänger upp bakom några hus och parkerar bilen. ”Vi får gå sista biten”, säger jag till Karl med nervös röst. Vi går över vägen in till nästa mörka

Jag tar på mig min slitna, illaluktande rock och går lunkade ut till bilen som står parkerad på uppfarten men slår i huvudet i dörrkarmen innan jag hinner gå ut. Jag hoppar in i bilen. När jag backar ut från uppfarten så börjar gänget gå emot den vita bilen. Jag tittar på dem och jag får en iskall blick tillbaka. Jag blir förstummad, när jag lugnat ner mig så trycker jag på gaspedalen och hastighetsmätaren stiger. I bilen på väg till mötesplatsen så tänker jag tillbaka på samtalet. Det var en kraftig röst som sa att jag skulle möta ett gäng på tre personer utanför Ica i Toftanäs mittemot Apoteket. Jag trycker på gaspedalen och far iväg mot Ica i full fart. När jag närmar mig Ica så tänker jag på vad han sa, han sa att jag skulle få 150 000 kr om jag levererade ett vapen till en hangar i Berlin. Eftersom att jag ändå inte har någon familj så har jag inget att förlora.

Bortom lagens gräns

De anländer till Hanssons guld vid halv fyra tiden och tar på sig maskerna och är redo för rånet. Bongen har en ”surprise” som han inte har sagt till någon. Han tar fram två identiska pistoler som är prototyper av två stycken glock-18 från Frankrike. Bongen säger sedan att han har tagit reda på att de inte har installerat ett larm ännu. De går ur bilen och börjar gå över gatan. När de är vid dörren smäller de upp den och skriker:

Jag ser gänget. Jag känner igen dem, det var de tre killarna som stod utanför mitt hus tidigare i morse. De tittar på mig som om de ville mig något illa med en såna där otrevlig blick. Jag kliver ut ur bilen och går mot de tre killarna. De vänder sig om och tittar på mig, den ena killen räcker mig en bilnyckel och pekar på en vit Mercedes, han sträcker även fram en lapp där det står Berlin, Pirmasenser Straße 8. GPS:en är programmerad till rätt adress. Din belöning är 150 000 sek. Jag går mot bilen och hoppar in i den, den är fortfarande varm, det luktar ny bil. Den startar med ett mullrande ljud och jag kör iväg. Bilen är fantastisk och jag får en bra känsla. Men jag påminns hela tiden om vapnet som ligger under baksätet i en reva. När jag kommer ut på Öresundsbron så märker jag att sikten blir bättre, solen börjar titta fram genom molnen och jag ser ut över havet. Havet ligger blankt likt en spegel och en segelbåt seglar längst med horisonten. Jag är helt ensam på bron och jag trycker på gaspedalen, bilen lyfter i fronten av accelerationen. När jag har åkt över bron så ser jag tullen till Danmark och jag tänker att jag ska se så oskyldig ut som möjligt.

149

Jag bromsar in precis innan tullen och rullar lugnt förbi. Men jag kommer inte långt. Vakterna vinkar in mig, jag ser att de studerar mig noga. Jag kör in till kanten där de väntar, jag vevar ner rutan som om inget är konstigt. De talar till mig på ett konstigt språk som jag inte förstår, men jag förstår att de vill att jag går ut ur bilen. Jag ställer mig utanför bilen och ena vakten kommer fram till mig och tar ett hårt grepp om mina händer, det känns som om mina händer är på väg att sprängas. Jag undrar vad som är fel, men vågar inte fråga det. De öppnar de vita bakdörrarna och börjar sakta men säkert söka genom bilen. Jag ser att de är noga och tittar i vartenda skrymsle där inte ens jag visste att det fanns gömställen, jag hör hur det börjar att prassla och hur vakterna börjar att prata.

Bortom lagens gräns

Min puls stiger, en vakt går fram till mig och stirrar rakt in i mina klarblåa ögon. Han håller upp en påse med en konstig röd vätska, likt blod. Han tittar på mig fundersamt och tar ett hårt grepp om min arm, det känns som om den ska brytas av. Jag ser hur den andra killen tar upp mobilen och jag hör hur han nämner nåt om polisen fast på danska. Mitt adrenalin stiger, jag tänker hur jag ska ta mig ur vaktens grepp. Jag minns hur jag lärde mig hur man tog sig ur ett polisgrepp när jag pluggade till polis. Jag vrider om hans arm och trycker fast den mot hans ryggen och vänder om greppet så jag har övertaget. Jag trycker till hans arm mot hans rygg så axeln knakar till. Han ställer sig på knäna och skriker, sedan lägger han sig ner på marken. Jag ser i ögonvrån hur den andra vakten springer mot mig, han ser stark ut och jag vet att han skulle ta mig. Jag springer till bilen och hoppar in, jag startar den och trycker ner gasen så den slår ner mot golvet med ett metalliskt ljud. Jag ser i backspegeln hur vakten stannar och vänder om mot deras bil, han slår igång blåljusen och kör efter mig. När jag kommit ut på motorvägen så hör jag helikoptrar, de är ovanför mig. Efter några kilometer så hör jag dem fortfarande ovanför mig. Helikoptrarnas höga ljud har nu blivit dovt i mina öron, de har förföljt mig i flera kilometer. När jag tittar ut ur bilens framruta så ser jag hur en helikopter sjunker ner mot marken, i helikoptern sitter det en man, maskerad så bara ögonen syns och i handen har han ett automatvapen. Han siktar på mig, i backspegeln ser jag ett blinkande blått ljus och det närmar sig hastigt. Jag gasar iväg fort, den maskerade mannen i helikoptern avfyrar ett skott och det träffar bagageluckan. Han laddar om för nästa skott. Poliserna bakom är snart hack i häl, jag hör ett skott men det kommer inte från helikoptern, jag ser bara hur stoppningen i passagerarsätets nackstöd exploderar. Poliserna är ännu närmare nu, de ligger säkerligen bara en billängd bakom mig. Jag tänker: ”Nu är det kört, snart tar de mig”. Men precis efter den tanken så ser jag en liten skogsväg. Jag tänker att jag ska svänga in där. Jag drar i handbromsen, slirar in på grusvägen, poliserna hinner inte stanna utan de fortsätter på den stora vägen. Däremot så är helikoptrarna ovanför mig. Träden blir allt tätare ju längre in på vägen jag åker. Nu börjar träden ovanför mig sluta släppa igenom solstrålarna. Ännu längre in på vägen så ser jag knappast himlen för träden är så täta. Jag stannar och vevar ner rutan och lyssnar. Jag lyssnar efter ljud från helikoptrarna eller poliserna. Det enda jag hör är fåglarna sjunga. Jag pustar ut, de är inte efter mig längre. Nu måste jag bara hålla mig undan från stora vägar. Om polisen ser mig så kommer de att ta mig. De har säkert vägspärrar genom hela Danmark och en bit in i Tyskland, tänker jag. Jag startar bilen och kör vidare in på vägen. Efter några timmar på den leriga grusvägen kommer jag äntligen ut

150

och helt plötsligt så befinner jag mig i Tyskland. Jag ser det på en skylt där det står Hamburg 12. Jag kör mot Hamburg och inga poliser syns till än så länge. Efter jag har passerat Hamburg så höjer jag volymen på radion. De pratar tyska, sedan till min förvåning så hör jag att de säger nåt om en vit Mercedes, men jag förstår inget annat. Sedan ser jag hur bilarna runt om mig tittar konstigt på mig. Mannen i bilen bredvid tar upp sig mobil och ringer nån eller om han fick ett samtal, det vet jag ju inte. Men det är bäst att vara på den säkra sidan så jag gasar iväg från honom. På en skylt längre fram står det Flugzeughangar 23 Berlin. Jag förstår att det står flyghangar 23 Berlin. Det är där jag ska svänga av. Jag börjar göra mig redo för att packa ur vapnet, jag tar på mig min luva jag fick av grabbarna utanför Ica. När jag tar avfarten så ser jag flyghangarerna rätt så fort, det låg bara tre minuter från Autobahn. Hangarerna är som sex enorma flyttlådor som är militärmönstrade och står på rad. Om jag inte minns fel så sa killarna att det skulle vara den fjärde hangaren från vänster. Jag kör in på området, stämningen är dyster och det ser ödsligt ut. Det är säkerligen en gammal flygbas från andra världskriget, den användes nog för att importera och exportera varor till Berlin. När jag väl ser den fjärde hangaren så står det tre vita bilar där, det kanske är de som jag ska leverera vapnet till tänker jag. Jag rullar försiktigt förbi bilarna och kollar in i hangaren, ingen är där. Jag stannar bilen och går ut, jag öppnar bildörren och lyfter upp baksätet. Där är revan, jag sticker försiktigt in händerna och får tag i vapnet. Jag går mot hangaren och kliver in i den, det är mörkt och luktar fuktigt och instängt. Det enda ljuset som kommer in är från ett litet fönster längst bort i hangaren. Jag snubblar på en träplanka och tar emot mig med händerna på det hårda betonggolvet. När jag reser mig upp så hör jag hur det klickar till. Det var inte mitt vapen, någon annan är här inne. Jag försöker smyga ut men när jag drar i dörrhandtaget så är det låst. Jag vet inte vad jag ska göra. Efter ett tag så hör jag fotsteg. Jag hinner inte reagera förrän någon håller ett hårt tag om min hals. Jag skriker till, det kommer ännu flera och tar tag i mig. Till sist kan jag inte göra mera motstånd. När de öppnar dörren så ser jag att det är flera poliser, säkert sex stycken som bär mig. De tar vapnet i beslag och söker igenom mina kläder. De tar mina nycklar och min plånbok som jag fick av min far. Sedan så sätter de mig i polisbilen och kör iväg. Jag känner igen mig, det är samma väg som jag kom ifrån. De säger något om Berlin så jag tror att det är dit vi ska. De stannar bilen och öppnar dörren åt mig, en polis tar tag i mig hårt och går in med mig till en polisstation. De sätter mig i en cell där jag får sova över natten. Det är inget trevligt ställe, det är bara en säng och en toalett, och de är i samma rum. Det luktar instängt, som om ingen har varit i cellen på flera år. När jag vaknar morgonen därpå så står det en svensk polis där, jag blir förvånad. Först så tittar han på mig och sedan börjar han prata. Han säger att polisen fick in ett tips av tre killar som visste att ett automatvapen skulle levereras till den fjärde hangaren från vänster och att de ringde från Toftanäs industriområde. När jag väl tänker efter så var det tre killar som gav mig uppdraget och de var från Toftanäs. Jag sitter där på polisstationen i Berlin på sängen och tänker på att jag har blivit lurad, hur kunde det bli så? De tre killarna ville sätta dit mig och det lyckades de med. Om jag inte hade svarat i mobilen den där morgonen så hade detta aldrig hänt. De fick mig.

Emil Brunberg (8h)

Dag ett, lördag Jag klev upp ur sängen och började klä på mig och fixa håret. Jag gick till caféet som var på andra sidan gatan och beställde en bulle och lite kaffe. Det var en man som började gå mot mig och jag tänkte “Nu är det kört” men han frågade bara “Kan jag slå mig ner eller är det redan upptaget?” Jag svarade honom med en liten fundersam röst “Nej det är ledigt det är bara att slå dig ner”. Han satte sig ner och presenterade sig. Han började med att skaka hand med mig och sa “Jag heter Eric, Eric Gustavsson”. “Jag heter Jessica, Jessica Andersson”. Jag kollade på honom en liten stund, sedan sa jag “Varför satte du dig här? Förlåt, låter lite dumt att fråga, har inget emot att du sitter här men bara undrar?” Eric kollade upp från mobilen “Jo du vet” började han med “Jag tycker väldigt myck…” mitt i alltihopa kom en servitör och avbröt Eric och sa “är du klar med bullen och kaffet?” Jag svarade med en glad röst “Ja jag är klar, skulle du kunna fylla på kaffet också?” Servitören plockade upp tallriken och kaffet och sa ”Jo, visst kan jag det”. Eric la ner mobilen i fickan och fortsatte med meningen “Jo, var var vi? Just det, det är så här. Jag tycker väldigt mycket om dig. Kort hår,blond och blåa ögon. Jag vet, vi har precis mötts men”. Jag avbröt honom och gav honom en kyss på munnen. Vi kollade på varandra. Det blev lite stelt men till slut log han och jag log tillbaka. Jag tog upp en lapp och skrev ner mitt nummer. Jag sträckte mig till Eric och sa “här är mitt nummer”. Eric kollade på mig utan att säga något. Jag reste mig upp och började röra mig hemåt. Klockan var redan nio på kvällen jag visste inte att jag hade suttit så länge inne på caféet. Det var mörkt, för mörkt “jävla vintertid”, tänkte jag. Snön knarrade som bara den. Julbelysning över allt men inte en enda människa. Jag öppnade porten och innanför så tändes lamporna till trapphuset. Jag började gå upp till min lägenhet. Jag låste upp dörren försiktigt så att det inte lät så mycket. Jag kom in och tog av mig skorna, hängde av mig jackan och la mössan på hatthyllan. Jag började röra mig mot sovrummet. Jag tog av mig tröjan och byxorna sedan la jag mig ner i sängen “Så skönt att bara lägga sig ner” sa jag tyst till mig själv. Jag fick ett sms på mobilen där det stod “Hej Jessica, Eric här, vill du ses Imorgon vid sextiden? Ifall du har tid? Du vet bara vara ute på stan lite, ta en kaffe, det vuxna brukar göra.” Jag svarade inte. Jag la mobilen på skrivbordet och drog täcket över mig.

Dag två Larmet lät. Klockan var 7:43 på morgonen, det var segt att kliva upp. Jag var trött och seg. Men rätt som det var så tog jag mig i alla fall upp ur sängen. Jag gick till köket, öppnade kylskåpet, plockade fram smör och korv, ställde det på bänken och började bre mackor. Jag satte mig på stolen och åt lugnt och försiktigt. Klockan var 8:10 och jag var tvungen att slänga halva mackan. Jag började röra mig till hallen, tog på mig skor och vinterjacka öppnade dörren och klev ut. När jag var utanför min port så började jag gå mot Ica. Det var tyst och kallt, nästan ingen bil. Jag såg en vit skåpbil åka förbi med dunkmusik, jag blev rädd. Jag kollade bak för att se ifall skåpbilen var där men den var borta, kollade igen och den var på väg tillbaka men den åkte bara förbi. När jag var vid Ica så såg jag en fattig person sitta vid ingången. Han såg iskall ut. Jag gick mot honom och tog upp en tjugolapp ur fickan. Han kollade på mig en liten stund och sen till slut sa han “Tack, tack så mycket!”. Jag nickade varsågod till honom och gick in. Jag tog korgen och letade efter mjölken och ketchupen. Jag ställde mig vid kön till kassan. Kassörskan sa “det blir 45 kronor tack!”. Jag tog upp plånboken och letade efter hundralappen. Jag sträckte mig fram till kassörskan och gav hundralappen. Jag fick 55 kronor tillbaka och gick mot utgången. Jag blev helt tyst. Jag såg den vita skåpbilen igen. Först tänkte jag “personen kanske vände om för att åka till Ica” men när jag gick ut så startade han bilen. Han körde sakta fram mot mig. Jag började gå snabbare och snabbare mot min

Dag tre Jag hade inte sovit någonting efter gårdagskvällen. Klockan var 9:32 på en måndag. Jag klev upp från sängen och gick mot badrummet. Jag borstade tänderna och gick mot köket fast just då ville jag inte äta något så jag gick mot hallen istället och tog på mig skorna. Just då när jag skulle öppna dörr porten så såg jag bilen. Den vita skåpbilen var avstängd och den var ingen person i den heller. Jag öppnade porten och just då hördes ett pistolskott. Jag kollade ner mot magen och mina kläder var alldeles röda. Mannen började gå mot mig med en planka i handen. “Eric?”, sa jag och hostade samtidigt. Men fick inget svar tillbaka utan allt blev bara svart.

Dag fyra Jag såg min egen kropp ligga på marken. Eric blev arresterad men jag bara låg där. Polisen pratade, men han hörde inte när jag svarade. Jag försökte ropa “Ja jag hör dig!” men han hörde inte mig. Två andra män kom med en påse och bar upp min kropp och skickade iväg den. Jag satte mig längs en vägg och tänkte “vad ska jag göra nu?” och samtidigt grät jag.

Isac Pettersson (8b)

33. Sover bland änglarna -Ring polisen! Man hör flera skott, skottlossning i skolan. Polis kommer till platsen direkt. Två stycken bussar och fem polisbilar står utanför. Stället kryllar av poliser med automatvapen och kevlarväst. De hade fått ett samtal från en person innanför som sa att det var två killar i 13-årsåldern som sköt hejdlöst.

Bortom lagens gräns

32. Skåpbilen

lägenhetsport. Bilen började åka snabbare och jag började springa. Jag såg min lägenhetsport. Jag vände mig om och skåpbilen var borta.

Anders och Erik hade gått i samma klass sedan de började förskolan. De hade det inte lätt i skolan beskrev Emma till tidningsreportern som nickade och sa: “Berätta vidare!”. Det började i mellanstadiet då Emma märkte snabbt att det var något fel, hon började märka att Anders och Erik alltid satt själva vid matsalen. I klassrummet satt alla elever och skrattade åt dem och pekade. De var en dag då Emma gick ut ur klassrummet och såg Anders och Erik blev in knuffade i skåpen av fem killar, Emma skrek till för hon tyckte ju synd om dem så det var droppen sa hon, Emma sprang direkt till läraren och sa att det blev inknuffade i skåpet. Läraren kom direkt och stoppade allt men brydde sig inte så mycket. Den värsta perioden i klassen berätta Emma var i sexan. Anders och Erik blev jättemobbade och utfrysta. Det var en dag innan jullovet då Erik och Anders inte var på lektion och Emma märkte snabbt att det var något fel så hon sa att hon skulle gå på toa och gick ut och letade efter Anders och Erik. Hon gick in på killtoan för att hon skulle leta efter Anders och Erik och de satt vid den illaluktande pissoaren som var gul och helt nerpissad. Där satt Anders och Erik med ett varsitt rakblad i handen, det var helt blodigt på det skitiga golvet dom hade skurit sig i handlederna. Emma springer direkt fram och frågar vad som hänt Anders och Erik säger: -Jag klarar inte av det här. -Ska jag ringa era föräldrar? frågar Emma. Anders och Erik kollar på varann och sen Emma och nickar långsamt. Emma rusar in i klassrummet igen hämtar läraren, och de springer in på killtoan och läraren kollar på Anders och Erik och skriker rakt ut:

151

-Vad har ni gjort? Läraren går ut från killtoan och ringer föräldrarna och tio minuter senare så kommer föräldrarna inrusande och tar Anders och Erik och säger: -Vad håller ni på med? - Jag orkar inget mer nu, säger Anders. Erik står bredvid med sin mamma och börjar gråta. Föräldrarna går ut med Anders och Erik och ringer ambulans. Fem minuter senare kommer ambulansen. Anders och Erik hoppar in för att det hade så djupa sår, medan Emma gick och hämtade städerskan som skulle gå in på toan och torka upp allt blod. Deras föräldrar fick snacka med rektorn så de satt och snackade med rektorn och kom fram till att rektorn skulle snacka med mobbarna och deras föräldrar. Efter en vecka så kommer Anders och Erik tillbaka till skolan efter att ha vilat upp sig och läkt sina sår som de hade på handlederna. Första dagen i skolan efter de kommit tillbaka så går de in i klassrummet och ser dem fem som mobbar Anders och Erik med sina föräldrar bredvid sig och rektorn i högra hörnet. Anders kollar på de fem mobbarna och ser ilska i deras blick, Erik går blygsamt med hukande rygg till sin plats bredvid Emma. Läraren börjar lektionen med att säga “Välkomna tillbaka igen”, Anders och Erik svarar lite tyst och läraren fortsätter med lektionen. Efter lektionen så ska Anders och Erik hämta sina saker då kommer mobbarna och puttar in dom i skåpet och går förbi. Efter skolan så går Anders och Erik hem till Anders, på vägen så kommer mobbarna och puttar ner dem, spottar dem i ansikte och skriker:

Bortom lagens gräns

-Jävla tjallare! Dagen efter på lektionen så sitter Anders bredvid Emma och när han öppnar skärmen så står det: “Din beställning av två vapen är klar”. -Vad är det där? frågar Emma. - Nej, inget, säger Anders. Han skakar och stänger ner skärmen direkt. Efter lektionen så går Anders och Erik till toan och håller på med något konstigt. Emma följer efter, hon öppnar dörren långsamt och knarrandes. Hon hör att de säger:

Nära stadsbanken bodde Pär. En dag när Pär vaknade var hans bil borta. Pär undrade hur han skulle ta sig till jobbet, fundersamt tittade han upp busstiderna. Argt ringde han sin kompanjon Charles medan han käkade upp mackan i farten. -Charles har du lånat min bil igen? -Nej jag har inte snott din bil jag är ju i Göteborg. -Okej, jag får grubbla vidare på vart bilen kan vara under dagen. Pär tog bussen in till sin verkstad. När han kom fram såg han att hans bil stod där. Han kom på att han var ute och festade igår kväll. Och nu börjar pusslet falla ihop. Han hade träffat Hans och Björn ute på krogen. Nu insåg han vilka misstag han hade gjort. Under en kväll hade Pär kommit på vilka dumma misstag han gjort då han tackat ja till att medverka i ett rån. Pär blev chockerad och nu börjar pusselbitarna komma på plats. Pär ringde och sa som de var men Björn sa att man inte kan dra sig ur. Pär försökte även ringa Hans men han svarade inte. Pär gick och grubblade på hur han skulle lösa det här. Plötsligt då ringde det. Det var Hans som ringde då han ville mötas. Pär tog sig till platsen men det var ingen där. Han stod kvar och väntade och efter fem minuter kom en svart minibuss. Tre män klev ur och sa att Pär skulle följa med. Efter sju minuters snabb åktur var de äntligen framme. Pär som hade blivit inkastad där bak var glad att att turen var över omedvetandes om vad som skulle hända framöver. Pärs ögon blev bländade av solen som lyste på bilens framsida. De var under en liten bro. Nu förstod Pär vilka som hade tagit honom, det var Hans, Björn och den sista han presenterade sig som Ahmed. De la upp en karta på framsidan av bilen och berättade att det handlade om bankrånet. Det visade vart banken låg och då såg Pär att det var stadsbanken där hans mammas bästa vän jobbade. I samma ögonblick som Pär förstod att de utnyttjade honom så sa de:

-Vart ska vi skjuta dem?

-Pär din uppgift är att ta reda på information om banken och hur ofta polisen åker förbi. Hastigt och nervöst svarade han:

Emma öppnar dörren snabbt och kollar in, då sitter Anders och Erik med varsin pistol i handen.

-Ja, ska jag köra det ikväll? Hela trion svarade i kör: “Ja”. Dem andra fortsatte diskutera allas uppgift. Björn skulle skaffa utrustning Hans skulle fixa bilar och Ahmed skulle fixa vapen.

Emma skriker: -Hjälp! Anders riktar pistolen mot Emma och säger: -Jag vill inte skada dig. Emma lägger sig på golvet medan Erik knyter fast henne mot en illaluktande pissoar. -Du säger inte till nån, det är inte dig vi vill åt! När killarna går så försöker hon nå sin telefon som hon har i bakfickan. Hon sliter och drar sina händer mot pissoaren så repet kanske lossnar. Medan hon gör det så hör hon fem skott, hon skriker till. Emma börjar dra snabbare men det händer inte så mycket så hon försöker nå telefonen ändå och hon får tag i kanten på mobilen och skriver in 112 med näsan. -Ring polis, skottlossning i skolan! Pang, pang. Ytterligare två skott. Fem minuter senare hör man sirenerna. Anders och Erik springer in på toan där Emma sitter och knyter loss henne och skjuter sig själva i huvudet. Emma börjar störtgråta och öppnar dörren hon ser fem killar döda och en lärare, blod på hela golvet, stolar och bord över allt. Polis kommer in med automatvapen och skriker:

Efter mötet ringde Pär en taxi som skulle hämta honom. Taxin skjutsade hem honom till stan där hans lägenhet låg. Pär var en klok och listig man som visste att de hade koll på honom så han kunde inte gå till polisen och berätta. På kvällen kollade Pär ut genom fönstret där stadsbanken låg, han såg sin mammas bästa vän Marie som hade stängning den kvällen. Det åkte förbi en Securitasbil som hälsade på Marie men den var snabbt borta. Nyfiket antecknade Pär hela händelsen. Senare på kvällen så var det lugnt, nästan inga bilar åkte förbi banken i den lilla staden. Dagen efter väcktes Pär av att det knackade hårt på hans dörr, det var trion. Pär släppte in dem i lägenheten och visade sina anteckningar. Björn tog fram kartan och visade deras flyktväg de skulle åka ut på landet till en liten stuga där de skulle hålla sig gömda. Långa Pär med det korta håret förstod inte vad han hade gett sig in på. Han skulle medverka i ett bankrån. Han hade precis varit på semester i Spanien så han var solbränd och hade inte så jättemycket pengar kvar. Så den bästa tiden var den här veckan. Medan Pär stod och fantiserade så sa Hans: -Bra, då vet alla sin uppgift. Pär hade ingen aning om vad de sa mer än att alla vapen var fixade och att de sa att imorgon så kör vi.

-Vart är dom! Emma säger med darrande röst - De sköt sig själva på toan.

152

34. Stadskuppen

Isac Boberg (8a)

Natten till rånet kunde inte Pär sova, han hade så många tankar om de blir tagna och hur mycket pengar de får. Pär tog upp sin mobil för att försöka tänka på något annat och såg att klockan var 05.54. Pär visste att rånet skulle ske på kvällen så han hade hela dan på sig att sova. Han somnade efter att kollat på telefonen i 30 minuter. Han vaknar av att det knacka på dörren, han kollade vad klockan var och den var 19.40 och kom på att banken stänger snart. Snabbt gick Pär ur sängen och öppnade. Det var så klart trion som såg stressade ut. -Vad håller du på med? sa Björn med en bestämd röst.

inne och tog en taxi till Barcelona. Det gick till en pengaomvandlare och omvandla 10 000 kr till spanska kroner för att ha någonstans att bo. Med ett av Spanien bästa lyxhotell och två väskor fyllda med pengar såg det möjligheten att starta ett företag. Två månader senare hade de ett av Spaniens bästa företag och låg på stranden utan att göra något. De hade över 5000 anställda och hade inga planer att återvända till Sverige. De fyra rånarna var bästa vänner och bland de rikaste i Spanien.

Christofer Berggren (8c)

-Jag vet, förlåt, har inte kunnat sova något inatt svarade Pär.

Hans kastade vapnet i bröstet på Pär. Det blev som en duns i bröstet: Pär fick lite ont men ville inte visa det. Med Ahmed i täten gick de samlade mot stadsbanken. Pär hade var så nervös att han spydde utanför sitt hus. Nu var det ingen återvändo, alla hade sin uppgift. Det var tomt på gatorna denna kväll i den lilla staden. Björn öppnade den stora dörren till banken och började skrika ner på golvet. Pär tog en personal som skulle leda dem till valvet och sa att han skulle öppna. På väg ner till valvet såg han sin mammas bästa vän. Han visste att hon inte kände igen honom för han hade mask men det kändes fortfarande som hon visste vem det var. När de äntligen nått valvet så tog personal upp nycklarna och låste upp. Högar med pengar låg på vagnar. Pär och Hans hade stora väskor, som de la ner pengarna i. Med ett gevär riktat mot sig låg personal på golvet. När de äntligen fyllt väskorna och tömt valvet började det skjutas i ingång. Snabbt kopplade Pär att polisen kommit. Hans och Pär sprang upp med de tunga väskorna. Pär kollad försiktig fram från det sista trappsteg men allt var som vanligt. Hans frågade vad som hänt och Björn berättade att en vakt i personalen inte lyssnade så han var tvungen att skjuta ett varningsskott. Den samlade gruppen sprang ut på baksidan där dem ställt sin flyktbil. Pär fick chansen att köra. Han körde så snabbt som möjligt till deras stuga ute i skogen där de skulle bo några dagar. Efter två minuters snabb körning var det dags att sakta ner, bankrånarna hade stött på sitt första problem. Det var polisavspärrning, den enda utvägen Pär såg var att hoppa ut ur bilen och försöka gå runt avspärrningen. Vägen var omringad av skog så det var inte så svårt att gå runt poliserna. Det fyllde bilen med bensin och tände eld. De visste att polisen skulle drar dit och även att deras dna skulle försvinna. Pär fick bära en tung väska och Björn den andra. De hade rätt, alla poliser drogs till den brinnande bilen. Då såg Pär och gänget sin chans att hoppa in i polisbilen och dra. När de kom nära polisbilen såg de att den var olåst. Pär öppnade bakluckan för att slänga in väskan och såg då att det låg fyra polisuniformer i en påse. Nycklarna satt i polisbilen och Pär fick chansen att köra igen. Medan de körde iväg från avspärrningarna hörde de vilket kaos de skapat på radion. Pär fick samtidigt en gyllene idé. De skulle åka till närmaste flygplats med polisuniformerna på och hoppa på ett flyg. Pär var på väg till stadens lilla flygplats. Utan några avspärrningar klarade dem sig och var nu framme. Pär och alla andra hoppade ut ur bilen och tog på sig uniformerna. De gick in på flygplatsen med tre vapen och två stora väskor fyllda med pengar i hopp om att komma iväg till ett annat land. De såg att planet i terminal två skulle till Spanien om tio minuter. Då såg de chansen att dra. När det kommit fram till kontrollanten så frågade hon vad som försiggick. Klokt svarade Ahmed att det är ett bombhot på planet och att de måste på. Flygkontrollen frågade om de hade nån polisbricka. Nervöst rotade det alla i sina fickor. Pär hittade en kvarglömd bricka och visade den. Kontrollanten släppte förbi dem med det var med en liten marginal. De gömde vapnen i väskorna och låtsades vara poliser. Nu var det äntligen på planet och satte sig bekvämt. Planet lyfte och det var på väg. I Spanien sa de att de var skickade från svenska polisen för att jobba så de skulle komma in i landet. Nu var de

35. Stockholm Syndrome? Jag heter Elisa Andersson, jag är sexton år gammal och detta är min historia om hur jag blev kidnappad. Det är så fruktansvärt tyst att man nästan kan höra en nål tappas på golvet. Här är jag nu fastkedjad i en källare och aldrig i hela mitt liv har jag varit så rädd som nu. Jag skulle aldrig ha sprungit in i skogen och jag skulle aldrig ha hoppat över staketet, fast samtidigt så är jag glad jag gjorde det. Mina föräldrar hade bråkat igen och jag kunde höra dem genom min dörr, hur saker kastades runt och alla fula ord de skrek till varandra. Detta fortsatte i drygt en timme innan jag fick nog, smällde upp min dörr och stormade ner för trapporna och förbi vardagsrummet där de stod. Deras iskalla blickar var nu på mig men jag ignorerade dem och tog på mig skorna och min jacka. Sedan sprang jag så fort jag kunde ut mot skogen. Jag vet att det jag var på väg att göra var farligt och dumt. Men jag tänkte inte på det just då, jag ville bara bort från allt skit. Innan allt gick åt helvete så sa mina föräldrar alltid förr att jag inte fick gå över till den sidan av skogen för att dåliga saker alltid hände där. De sa att människor som hoppade över staketet och gick över gränsen aldrig kom tillbaka men i denna stund så brydde jag mig inte. Jag ville göra något dumt, något farligt även om det bara var för en kort stund.

Bortom lagens gräns

-Nu kör vi sa Ahmed!

Men vem visste att den korta stunden kunde bli en evighet? Jag var nu på andra sidan och genast kände jag hur något var väldigt fel. Det var som om att något skulle hoppa på mig och slita mig i stycken. Så jag började springa för mitt liv samtidigt som jag försökte undvika buskar och grenar som skrapade smärtsamt mot mitt ansikte. Det var inte förrän jag satte krokben för mig själv och föll mot den fuktiga marken som jag slutade springa, snabbt reste jag på mig och kollade runt. Det var nästan kolsvart ute och dödstyst bortsett från mina tunga andetag. Jag satte mig ner med min rygg mot den kalla trädstammen för att hämta andan. En liten stund senare bestämde jag mig för att gå djupare in i skogen och kanske kunna komma undan den där saken som jagade mig. Men jag kom inte långt innan allt började bli suddigt och strax efter kom en stor smärta i mitt bakhuvud, allting började snurra och snart var svart allt jag kunde se.

Det var det sista jag kom ihåg innan jag vaknade upp fastkedjad här i denna kalla dystra källaren. Jag visste inte hur länge jag har varit här nere, men drygt 20 minuter senare så hör jag någon komma ner för trapporna. Jag får chansen att se min kidnappare och så mycket som jag inte vill erkänna det så är han faktiskt ganska söt. Han introducerar sig själv som Alexander fast han kallas tydligen för Alex och är 22. Han är rätt så trevlig mot mig vilket jag inte riktigt förstår varför och han svarar på de flesta av mina frågor men

153

inte alla. Så fort jag frågar något som: Varför är jag här? eller Vart är jag? Då får jag aldrig något svar. Men jag har fått reda på att jag har varit här i runt två veckor nu och konstigt nog så längtar jag inte efter att komma hem. Men nu när jag verkligen tänker efter så skulle jag inte komma hem även om han släppte mig fri med tanke på hur dåliga föräldrar jag har som dricker dygnet runt och inte bryr sig ett skit om mig. Alex har varit rätt så trevligt mot mig, han låter mig ju gå fri här nere i källaren vilket jag inte förväntade mig. Men han hade säkert inte släppt mig om jag inte bad honom. Han har fixat upp det lite grann här nere med en madrass, täcke och några kuddar så jag kan ha det mer bekvämt. Han låter mig komma ut från källaren varje gång jag behöver använda badrummet eller varje gång vi ska äta tillsammans, men han låser dörrarna och fönster bara för att vara säker på att jag inte ska ta chansen att springa bort härifrån. Jag har lyckat övertalat honom att jag inte kommer att springa härifrån och lämna honom, för att jag inte ville återvända hem till mina så kallade föräldrar. Men också för att jag inte ville lämna honom. Det var i den stunden som jag insåg att jag har fallit för Alexander, min nya vän, min kidnappare. Stockholm Syndrome? Nah, kanske? Jag vet inte riktigt men det jag vet är jag inte vill lämna honom.

Bortom lagens gräns

Tiden hade passerat ganska fort och snart så blev veckorna till månader och under den tiden så har jag och Alex blivit rätt så nära med varandra. Vi har haft filmkvällar där vi bara chillar på hans soffa och äter snacks. Det var just en sådan kväll ikväll, och han hade gått ut tidigare idag för att köpa lite snacks medan jag fixade fram filmer för oss att se på. Jag hörde hur dörren öppnades och sedan stängdes. Jag kikade in i köket och såg Alex ställa undan sakerna han hade köpt, han hade väl hört mig för att precis när han var på väg att lägga undan någon burk i skåpet så han vände sig om. Han kollade på mig med så mycket kärlek i sina ögon att det nästan var löjligt, Alex la undan burken och vände sig om helt och log mot mig. Jag gav honom ett leende tillbaka. Jag gick fram till honom och hjälpte till att ställa undan resten av sakerna. När allt var klart så gick vi in till vardagsrummet och kollade på den första filmen för ikväll. Allt var så perfekt. Här satt vi på soffan med hans armar runt mig. Det var så lugnt och fridfullt, ingenting kan förstöra denna stund. Eller? Allt hände så fort, ena stunden var vi på soffan och nästa sekund så smälls dörren upp och Alex slits ifrån mig medan polisen stormar in. Hur? Allting var ju så perfekt.

Erica Koskela (8m)

36. Straffet Han var runt hörnet. Jag kände det på grund av kylan som gav mig rysningar. När jag öppnade hans brev blev det kallt och jag kände skam. Du gick över gränsen - Bestraffaren Det var han som straffade folk som gått över “gränser”. Gränser kunde vara lite vad som helst, som till exempel mord utan straff och sådana otäcka saker. Jag trodde bara han var en myt. Även om man glömde att man hade gått över en gräns så visste han. Det var för en månad sedan det hände. Vi hade inte planerat länge, vi tänkte råna en Seven eleven. Jag hade helt enkelt hamnat i fel umgänge. Det var killar som gjorde kriminella saker och skolkade nästan varje lektion för att röka istället. Men jag ville inte lämna dem för jag trodde de skulle försöka skada mig. Jag var den lilla killen som inte var lika tuff som jag såg ut på utsidan. Mina föräldrar var dock inte bättre, de var alkoholister och brydde sig inte om mig, de lät mig vara med mina ”skitkompisar”. Samma

154

sak med mina kompisars föräldrar, ingen brydde sig. Fredagkväll klockan 22.00, kolsvart ute, riktigt kallt. Jag fick ett meddelande på min lite skruttiga mobil: ”Kom till vår mötesplats, P.S. ta med vapnet”. Jag smög ut från mitt rum då jag såg att mamma och pappa hade somnat på soffan efter konflikten de nyss haft. Jag gick till skåpet och letade efter pistolen, jag hittar den längst ner i skåpet. Jag skakade, skulle jag verkligen göra detta, jag skakade av mig min osäkerhet och tog den väldigt fort och la ner den i väskan bredvid den svarta masken. Jag mötte dem i den kalla kvällen och Jonesy, typ ledaren i vår grupp, sa att vi skulle råna den lilla 7-eleven som låg precis över gatan. Han kollade mot mig och sa: -Har du med pistolen, Nick? Jag nickade långsamt och tog fram den. -Varför skakar du, lillen, skrattade Jonesy mot mig. Jag var nervös, jag menar råna en butik, det gör man inte när man är 15 år. Men jag sa det inte, istället sa jag: -Det är kallt, brorsan, jag är inte rädd, med ett leende som jag försökte få fram Han log bara och satte på sig masken, mina tre andra kompisar gjorde samma sak. Jag härmade dem och satte på mig masken. Jonesy bara sprang in i butiken och skrek aggressivt att han vill ha pengar. Det var märkligt varmt inne i butiken eller så var det bara jag som var så varm. Jag som var bakom Jonesy tog fram pistolen och pekade mot den stackars mannen. Vi märkte inte att det var en annan lite äldre gubbe som var i butiken och var redo att ringa polisen. Jag såg honom i ögonvrån och jag vände mig om. Jag sa till de andra att han var i butiken och Jonesy fick panik och sa till mannen bakom disken att skynda på med att lägga pengarna i påsen. Jag ville inte åka fast. Jonesy tog pengarna och la i sin väska. Jag tog pistolen och riktade den mot gubben som hade ringt. Jag fick en rysning i hela kroppen och tryckte på avtryckaren men ångrade mig direkt. Jag kastade iväg pistolen, Jonesy gav mig en blick medan han tog upp pistolen men sa inget. Jag sprang fram till mannen och kollade pulsen, han var död. Min mun blev helt torr och jag kunde inte känna min kropp. Jag gick över gränsen, tänkte jag. En gräns som man inte får gå över, jag hade ett mord på mitt samvete. -Vad fan gör du, spring! hörde jag Jonesys arga röst säga. Jag lydde och sprang det snabbaste jag hade sprungit i hela mitt liv men jag följde inte efter mina kompisar. Jag ville inte springa med dem och sprang åt andra hållet. Jag hade tur och polisen hittade bara de andra med min pistol. Två veckor senare så fick jag veta att de hade hamnat i fängelse och Jonesy blev anklagad för mordet, han hade tydligen erkänt. “Varför” tänkte jag, han såg ju att det var jag som dödade mannen. Ändå försökte han skydda mig Jag höll i mitt brev hårt och fick samma känsla som när jag dödade mannen en månad tidigare. Han kom runt hörnet som en läskig figur som såg ut som cgi eller något inklippt från en film. Jag måste drömma. Han var dubbelt så lång som jag med stora taniga iskalla fingrar som rörde mig på halsen, han tog mig högt upp i luften och sa: -Det finns inget efter döden. Jag kände mina tårar rulla och det kändes som om jag blev uppäten inifrån medan det rann blod genom öronen, munnen och varsomhelst där det kunde rinna blod. Han lämnade mig medan jag såg ut som ett russin på det kalla golvet. Sedan blev allt svart, bara svart, inget annat än svart. Han hade rätt. Det fanns inget efter döden.

Anton Bergdahl Johansson (8i)

37. Stöten

38. Tjuvjakten

Jag satt på min Harley Davidson Iron 883 när jag hörde hur det smällde till och det var signalen. När jag startade motorcykeln så startade mina kumpaner också sina motorcyklar.

Det var på en söndag eftermiddag som jag och mina kompisar skulle gå ut i skogen och tjuvskjuta. Vi alla var intresserade av jakt men ingen av oss har någon licens för att skjuta och vi orkade inte ta någon heller. Så vi gick ut i skogen med bara ett gevär och lite ammunition som borde räcka hela jakten. Vi hade också ett tält och korv med bröd för vi skulle övernatta i skogen.

Jag körde förbi all trafik, när det inte var någon trafik så långt ögat kunde se kom mina kompanjoner ifatt mig. De körde bredvid mig, vi hade svarta mc-kläder och nattsvarta mc-hjälmar med tonade visirer. När vi kom fram så ven vinden runt oss, vågorna brusade och däck brann och längre fram på bron så såg vi vårt mål. När vi kom fram så sprang två av kumpanerna fram till förarsätet och passagerarsätet för att kolla ifall föraren och vakten var vakna. Det var de så de två kumpanerna knockade ut dem två i bilen så att de inte skulle kunna göra nåt så att vår plan gick i stöpet. Jag och en av kumpanerna skyndade snabbt till bakdörrarna på den stora pansarbilen och började borra så vi kunde få ut värdet inuti bilen. Just när vi fick upp dörren så hörde vi polissirener ljuda och då sa jag: -Shit, polisen kommer snart vi, måste skynda oss nu, var beredd med era vapen för polisen är snart här. -Okej, let’s do it, sa alla. Jag tog pengarna från pansarbilen och drog ned dem i väskan. Nu var polissirenerna ännu närmare. Vi var beredda med dragna vapen när den första polisbilen sladdade in. Det blev direkt eldstrid mellan oss och poliserna. Kulor ven i luften så jag satt bakom pansarbilen för att inte bli träffad av skott. Exakt när jag reste mig för att skjuta så blev jag träffad. Det gjorde ont i axeln. Jag fick hjälp av en av mina polare som knöt fast ett bandage runt min axel där kulan hade hamnat. Just då hörde jag en båttuta och det var signalen för att vi skulle åka härifrån. En av kumpanerna satte fast ett rep i broräcket och slängde sen ner det mot vattnet. Vi sköt mot polisen medan vi satte fast oss i repet med våra selar som vi hade på oss. Vi åkte nedför repet och så till slut kom vi ned på båten och åkte i full fart iväg över gränsen mot vår hemliga övergivna stuga som ingen annan än vi visste om. När vi kom fram till bryggan så skyndade vi oss att sätta fast båten. Sen så skyndade vi oss upp till stugan och just när vi trodde att vi hade lyckats så klev det fram flera poliser från deras gömställen. Någon hade tjallat.

Theo Lund-Rüdén (8h)

När vi började vandringen ute i skogen tänkte jag: ”Är det här verkligen en bra ide”. Men jag vågade inte säga någonting för att jag var rädd att de skulle skjuta mig. Runt 30 minuter in i jakten hade vi inte hittat något. Det gjorde ont i benen och ryggen och jag hade skavsår på fötterna. Jag började gå långsammare och långsammare tills jag satte mig på en mossig sten och tog av mig strumpan och skon. Det sved och var helt rött. De andra fortsatte att gå och märkte inte att jag hade stannat. Jag hörde att Jonas irriterat undrade var jag hade tagit vägen. Till sist hittade de mig. Jonas och Rani var besvikna på mig och sa att det bara var ett skavsår och de ville fortsätta jaga. De började gå iväg, förutom Oliver. Han undrade hur det gick och brydde sig, fast Jonas ropade på honom och han stack iväg. Jag hörde längre fram att Jonas pratade skit om mig men jag försökte inte bry mig. Jag började ta på mig strumpan och skon och följde efter. För om jag tappade bort dem så skulle jag inte hitta vägen ut igen. Jag hann ifatt dem och jag hörde att Rani och Jonas pratade om hur mycket pengar man fick av en älg. -20 000 kr, visst det är mycket, men om någon fick syn på oss utan licens när vi tjuvjagar så skulle vi få betala 20 000 eller mer. Det tog en stund och ingenting riktigt hände, vi gick igenom blåbärsriset och lyssnade. Till sist ropade Jonas:

Bortom lagens gräns

Vi körde iväg jättesnabbt åt det håll där smällen kom ifrån.

- ”Kolla här!” De la sig på magen och var helt knäpptysta. Jag gick fram för att se vad de var de hade hittat. Det var en gulvit katt. Jag och Oliver försökte att övertala honom om att han inte skjuta katten men han lyssnade inte. Han tänkte antagligen att han inte skulle träffa, bara skrämma den lite eller träningsskjuta. Han låg på magen, siktade och höll andan för att bli träffsäker. Han sköt och träffade en tall och skrämde katten så att den började springa. Men nästa skott träffade den rätt i magen. Det var en stor blodpöl där katten låg och den rörde sig inte. Den var död. Rani och Jonas sprang fram och hade ingen aning om vad de skulle göra av med den. Jag och Oliver stannade kvar där han sköt ifrån. Rani sa att vi skulle gömma den för att det låg stugor i närheten och någon skulle kunna hitta den. Jonas sa bara: -Något vilt djur kommer att ta den. ”Vilka idioter”, tänkte vi. De lämnade katten mitt ute i skogen och hoppades på att något djur skulle äta upp den. Vad var meningen med det? Jag hade bara lust att ringa polisen så att allt skulle vara över men då skulle jag också vara illa ute så jag det inte. Nu var vi alla hungriga så vi stannade vid en grillplats och grillade korv. Oliver visade mig roliga klipp på sin mobil om älgar som sprang mot folk och Jonas och Rani höll på att leka lekar med en kniv. Jonas körde och jag hoppades på att han skulle få kniven i handen men det fick han inte. Han gav över kniven till Rani. Det tog inte lång tid tills han fick den rakt på fingret. Han sprang iväg och hade jätteont men Jonas bara skrattade. Jonas kom fram till Oliver och sa att han skulle pröva men det ville han inte. Så han kallade honom feg och andra saker. Han frågade

155

inte mig, antagligen för att han trodde att jag inte ens visste hur man höll i en kniv och vilken som var den vassa sidan av den. Men jag sa att jag ville testa och det fick jag. Jag kunde göra det snabbare är Jonas och han blev antagligen lite chockad. Han sa: ”Ge hit den” och ville antagligen visa att han var bättre än mig men när han körde fick han den i handen som Rani. Alla skrattade och han blev argare och argare. Han vände sig om mot mig som satt och skrattade med en blick som såg ut som att han ville ta kniven och skära huvudet av mig. Han undrade vad jag egentligen gjorde här. Jag sa att jag var med och jagade. Han bara skrattade och puttade omkull mig och skrek på mig. Jag sprang iväg till en bergskant vid en sjö i närheten. Det spöregnade och jag var genomblöt. Det kändes som om allting var emot mig. Jag kastade ut kottar i sjön och tänkte på varför Jonas blev så arg. Antagligen för att jag vann över honom i den dumma leken med kniven. Efter en stund kom Oliver och satte sig bredvid mig. Jag berättade att jag visst var en riktig jägare, även om Jonas och Rani inte trodde det. Och han höll med mig. Vi ropade ut över sjön och hörde att det ekade.

Bortom lagens gräns

Men plötsligt hörde vi en röst från andra sidan av sjön som ropade hallå. Det var två män i 40-årsåldern med en fyrhjuling och på deras röster hörde man att de var arga. Jag såg inte riktigt vilka det var och trodde att det var två jägare som var arga för att vi skrämde bort djuren men Olle sa att de var Jonas kusiner. Vi bestämde oss för att gå tillbaka till grillplatsen. På vägen tillbaka hade det börjat mörkna snabbt. Vi såg att Jonas och Rani höll på med att bygga ihop tältet. Jonas verkade inte vara arg på mig längre så jag hittade några tältpinnar och hjälpte till. Vi låg i tältet och jag frågade om vilka hans kusiner var. Jonas sa att det var två idioter som ibland jagade med hans farsa. Rani la till att de hade suttit i fängelset. Jag blev lite rädd och undrade för vad. -Mord, sa Olle. Jonas sa att vi skulle strunta i det för att det var för sju år sen. Men Rani fortsatte fråga om de också var ute och tjuvjagade. Men Jonas blev mer irriterad och sa att de var ute och slogs med varandra och drack öl. Olle tog upp att det var sin kompis de mördade men Jonas brydde sig inte och sa att om vi skulle orka vara ute och jaga imorgon så skulle vi lägga oss nu. Annars skulle vi inte att hitta någon älg. Jonas släckte lampan som hängde i tälttaket och vi la oss i våra sovsäckar och somnade. Efter ett par timmar med sömn var det väldigt tidig morgon och allt man hörde var fåglarna som kvittrade. Jag låg ner och halvsov. Helt plötsligt lystes allting upp genom ögonlocken. Det såg ut som om någon höll en ficklampa framför ögonen på mig. Man hörde också ett ljud av en motor som kom närmre och närmre. Jag öppnade snabbt ögonen och väckte det andra. Jag sov närmast ingången av tältet och öppnade en bit för att se ut. Det var Jonas kusiner. Dom stängde av fyrhjulingen och gick till grillplatsen precis utanför och hällde någon vätska på. Det var bensin. De tände på det och vi gick ut en efter en ur tältet. Vi stod på en rad bredvid varandra. En av kusinerna kastade fram en hopknuten soppåse med någonting i. Han gick fram till Jonas och slog till honom i ansiktet flera gånger. Han höll ett strypgrepp på Jonas och sa att han skulle öppna den hopknutna soppåsen. Jonas tog upp den och öppnade den och det är katten som han hade skjutit i magen. Han berättade att katten tillhörde Lasse som var den andra kusinen. Han frågade Jonas om det var han som hade skjutit katten vars namn var Siri men han bara skakade på huvudet och sa att det inte var han. Men han hade sett att Siri blivit skjuten av samma kaliber som vi hade med oss. Han erkände att han sköt Siri men han visste inte att det var Lasses katt. Kusinen tog fram en kniv och trycker den mot Jonas hals och sa att han skulle be om förlåtelse till Siri. Han sa det en gång men det

156

var inte högt nog. Jag vände mig om mot vårt gevär som stod vid en bänk nära grillplatsen. Jag tog ammunition och laddade om och sköt för att skrämmas. Jag sköt igen och de båda backade tillbaka till fyrhjulingen och körde iväg in i skogen. Jag kände mig lättad över att de hade stuckit iväg och jag hoppades att de inte skulle komma tillbaka. Vi bestämde oss för att inte stanna i skogen en minut längre. Vi hjälptes åt att veckla ihop tältet och släcka elden och packade ihop allt annat som var vårt och börja vandra hem igen. Jag tänkte att den här jakten var meningslös för det enda djur vi hittade var Siri som vi lämnade död och att Jonas bara var arg och irriterad på mig fast jag egentligen inte hade gjort nånting. Jag ville bara komma hem för det var måndag och klockan var 9:23 och vi hade alla skolkat från skolan. Vi kom ut ur skogen och alla sa hejdå. Jonas och Rani skulle ta bussen för de bodde en bit bort och Oliver skulle cykla, men jag gick. När jag kom hem undrade mina föräldrar vad vi hade gjort i skogen. Jag sa bara att vi hade övernattat vid en grillplats. (Novellen är inspirerad av kortfilmen Jägaren)

Tony Eriksson (8g)

39. Uppdraget Jag sitter på tåget på väg till Stockholm med armarna runt knäna. Tanken på vad jag snart ska göra skrämmer mig men det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det. Träden flyger förbi utanför fönstret och natten är ovanligt mörk för att bara vara en kväll i september. Jag är helt ensam på det nästan helt nedsläckta tåget förutom en kvinna några stolsrader bort. Hon ler mot mig, helt ovetande om vilka tankar som pågår i mitt huvud. Jag har aldrig fått ett sånt här stort uppdrag förut, jag har aldrig varit tillräckligt pålitlig och jag undrar vad som har fått honom att tro på mig, fått honom att faktiskt ge mig ett stort uppdrag istället för de små obetydliga han brukar. Kan det varit för att jag räddade honom från branden eller för att jag rånade den där butiken? Mina tankar avbryts när tåget helt plötsligt stannar och jag flyger fram från mitt säte samtidigt som jag märker att det är kvinnan som dragit i nödbromsen. Hon ser rädd ut men jag förstår inte vad som kan ha varit så farligt att hon var tvungen att dra i den. Jag har aldrig varit med om det förut, mina tågresor har alltid varit lugna, vilket jag varit väldigt glad över. Nu önskar jag bara det hade kunnat hänt någon annan gång, när som helst, bara inte nu. Knappt en minut senare kommer en man inspringande i vagnen, han ser ut att vara ungefär 30 år gammal och har en svart keps över ögonen. Han vänder sig mot den skärrade kvinnan som fortfarande står och håller hårt i nödbromsen. För varje sekund som går känner jag stressen komma allt närmare mig och jag kollar ut genom fönstret. Jag hör kvinnan och mannen prata framför mig men allt jag kan tänka på är mitt uppdrag och på vad han kommer att göra mot mig om jag misslyckas. Han kommer att straffa mig, hårt och det kommer inte att bli roligt. Det måste ha gått minst tio minuter innan tåget börjar rulla igen, mannen har gått iväg och kvinnan sitter återigen på sin stol. Jag hann inte uppfatta så mycket av vad de sa, men jag tror det handlade om en panikattack. Kvinnan hade inbillat sig att hennes döda man stått utanför på spåret, och fått panik. Kanske trodde hon att vi skulle köra på honom, eller att han skulle hoppa. Vid ordet död hade jag blivit kall i kroppen och börjat skaka mot min vilja. Det var hemskt för det visar bara hur svag jag är. Jag önskar att jag aldrig gått med på hans uppdrag för snart är det jag som ska förstöra många andra människors liv, bara på grund av en handling jag snart ska utföra. Jag vet inte riktigt hur lång tid det har tagit, men efter ett tag stannar tåget än en gång och jag märker att det är mitt stopp där jag

Det är klart att jag skulle kunna strunta i att slutföra uppdraget, men vad skulle hända då? Jag skulle slippa leva mitt liv med ångest och slippa ångra alla mina val, men det är inte ens säkert att jag skulle överleva att träffa min bror igen. Har han gett mig ett uppdrag förväntar han sig att jag ska slutföra det, det spelar ingen roll om vi är släkt eller familj. Så egentligen har jag inget val, jag behöver uppfylla uppdraget om jag inte vill dö eller gömma mig i någon avlägsen grotta resten av mitt liv. När jag rundar ett hörn stannar jag direkt, det står två poliser på vakt och jag känner kniven i min stövel ständigt påminna mig om att finnas där genom att skava mot mitt ben. Jag känner paniken långsamt tränga sig på och försöker se normal ut när jag går förbi dem. Jag tycker mig höra polisen ropa på mig, kanske inbillar jag mig men börjar för säkerhetens skull springa ner för en mörk gata utan lampor, förbi butiker och är plötsligt glad för mina svarta långa kläder. Jag visste att jag skulle gömma den bättre, även om jag inte trodde att jag skulle behöva springa från en polis. Tankarna flyger genom huvudet när jag kommer fram till gränden och ser den unga killen sitta ensam på en sten. Fotspåren jag hört bakom mig har avtagit och polisen har antagligen tappat bort mig. Killen ser ut som min brors beskrivning och jag utgår från att det är mitt offer. Den ganska så oskyldiga mannen vars liv snart ska ta slut, vars hjärta snart ska genomborras av min kniv. Jag ser hur han väntar, för han vet att jag ska komma. Men det han inte vet är att jag redan står bakom hörnet och iakttar honom, att jag dragit kniven ur stöveln och nu håller den i handen. När jag väl bestämt mig för att anfalla tar det inte lång tid. På bara några sekunder är jag framme hos honom och låser fast hans kropp mot min innan jag borrar in kniven genom hans tunna hud och in genom hjärtat. Allt hände så snabbt att han inte hann göra något motstånd alls, förutom att skrika. Efter några sekunder av att stå där helt stilla i chock över att jag faktiskt gjorde det, släpper jag hans slappa kropp och låter den falla ner på marken. Allt ljus har lämnat hans ögon och färgen från hans hud börjar redan att försvinna. Snabbt släpper jag den nu blodiga kniven i stöveln och börjar springa därifrån. Poliserna kommer vara här när som helst och de kommer hitta kroppen. De kommer veta att det var jag och de kommer leta efter mig ända tills de hittar mig.

Bortom lagens gräns

ska av. Jag ställer mig upp och börjar med tunga, ångestfyllda steg gå mot utgången på tåget och fortsätter ut på gatorna i Stockholm. Det är mörkt och kallt ute och jag letar efter en klocka någonstans. Jag tror den är runt midnatt men jag vet inte om jag blivit försenad med tåget. Ovetande om tiden, rör jag mig fram på gatorna, på väg mot Gamla stan. När jag ska korsa ett övergångsställe ser jag en ensam hund sitta tryckande mot en husvägg. Jag vet att jag egentligen inte har tid för att stanna, men hundens ledsna ansikte får mig att göra det ändå. Den ser mager ut och jag önskar genast att jag haft med mig något att äta. Jag går sakta fram till hunden och känner lite av stressen försvinna. Jag har alltid mått bra av hundar, och det känns nästan som om jag har något slags magiskt band till dem, även fast jag aldrig haft en själv. Jag står hos hunden i ett par minuter, klappar hans rygg och känner stressen rinna av mig innan jag hör ett ljud, kanske ett skrik och dras tillbaka till verkligheten. Hur kunde jag glömma bort uppdraget? Det som är så viktigt. Jag säger hej då till den nu lite gladare hunden och fortsätter ner på gatan.

Jag kliver snabbt på en buss och försöker gömma mig på ett säte så långt in det går. Äntligen var det gjort, och äntligen kan jag åka tillbaka hem. Även fast jag var glad att jag lyckats, både med min brors uppdrag och med att fly från polisen känner jag ångesten och känslorna äta upp mig inifrån och det är bara en tidsfråga innan jag kommer brista i gråt av panik. Jag var en mördare nu, jag hade mördat en man och förstört hans familj och vänners liv. Vad skulle de göra när de fick veta att han dött klockan ett på natten i en mörk gränd? Att han blivit mördad och att det är jag som var mördaren? En tår rinner sakta ner från mitt vänstra öga innan ännu en våg av panik sköljer över mig när jag ser de två poliserna stå och vänta vid nästa busstopp.

Emelie Fornedal (8f) 157

MĂ¤nniskor utan grĂ¤nser

1. Autistpojken

2. Barndomen

Det gör att folk i skolan mobbade honom för det, fast de slår honom aldrig. Varje dag när han kommer till skolan så är det ett gäng med tre killar som alltid snackar skit om honom. De sa saker som ”Välkommen till skolan, autistjävel” och ”Var gör du här ska inte du gå i en specialskola där du hör hemma”. “Nej det ska jag inte “säger han tyst till gänget. Killarna bara skrattar och går iväg.

Hej! Leo heter jag och jag är 19 år gammal. Jag är född i Karlstad, men nu bor jag i Varberg med min Mamma. Min Pappa gick bort när jag var tre, han var en känd fotbollsspelare och dog i en flygkrasch. Jag är 172 cm lång och har mörkbrunt hår, blåa ögon och gillar att titta på Tv. Min favoritserie heter Jason Bourne. Min mamma är väldigt stark om man jämför med mig, men nu ska jag berätta om min barndom.

Det var en pojke, han hette Johan, var 16 år och hade autism.

Människor utan gränser

Men det är inte bara de som mobbar Johan, det finns också två tjejer som brukar skoja runt med honom. Till exempel få Johan att göra saker som skulle skämma ut honom som att säga: “Hej Johan, ser du den där tjejen där borta, jag har hört att hon är intresserad av dig, du borde gå och prata med henne”. Johan gick nästan alltid på det också och det gör att de fortsätter. Efter en stund tänker Johan till sig själv: “Varför blir jag mobbad, jag är fortfarande en person fast bara lite annorlunda, är det något fel med det? Eller måste jag ändra hur jag beter mig så att jag verkar mer normal?”. Även om Johan har autism och blir mobbad så är han otroligt smart för sin ålder. Han är alltid klar med uppgifterna på lektionen först och han jobbar med extra arbete som han fått av sin lärare. Johans favoritämne är matte och bild, han gillar matte för att han får testa hur smart han är då och bild för att han får tänka fritt och rita vad han vill och hur han känner. Johans värsta ämne är idrott, han är inte speciellt stark men han är inte svag. Men det är inte att han hatar själva lektionen utan det är att de tre grabbarna alltid brukar bråka med honom, till exempel ta hans handduk när han duschar eller gömma hans kläder. Till och med gömma dem i toaletten. Skolavslutningen närmar sig och Johan kan inte vänta tills han ska sluta och att åka ut på en resa med sin familj. De ska nämligen åka till Kroatien, de hade hört att det är väldigt fint där. De ska åka en vecka efter det att Johan har slutat och Johan är taggad. De sista dagarna i skolan var helt okej för Johan. Det var bara på mornarna när de tre killarna snackade skit om honom som Johan tyckte var jobbiga men Johan brydde sig inte för det enda han kunde tänka på var skolavslutningen och hur han längtade till resan. Efter en långsam och tråkig vecka så var det äntligen fredag, Avslutningsfredag. Alla elever hade fina kläder på sig och väntade i skolans aula på att rektorn skulle säga några ord om skolåret. Efter det skulle man gå till sin/sina mentorer, tacka och säga hejdå till varandra, sedan fick man gå hem och ha SOMMARLOV!!! Efter Johan hade kommit hem började de packa och förbereda inför resan. Deras resa dit skulle ta cirka tre timmar med flyg. När de var framme vid flygplatsen så gick de direkt mot säkerhetskontrollen och sen väntade de på sitt plan. Efter att ha väntat runt en och en halv timme så kom deras plan. De satte sig på planet och Johan hade fått fönsterplats. Bredvid honom satt hans syster Sofia och framför dem satt deras föräldrar. Själva resan var helt ok, det var bara lite turbulens då och då, och till sist landar dom i Kroatien. De tog en taxi till sitt hotell som låg väldigt nära stranden, de hade också en väldigt fin utsikt. Det var bara en liten väg ner dit. De hade planerat att de definitivt skulle bada, men först skulle de gå en runda på området och se hur det såg ut. Det var många sko- och klädaffärer. Sofia köpte en fin läderjacka som kostade 80 euro. Efter en liten runda av att shoppa gick de till en restaurang. När det hade ätit klart gick de till sina hotellrum för att softa en stund. De pratade och kollade på tv. Men det enda de kollade på var kroatiska program så de kunde inte förstå något. Resten av Johans resa bestod mest av att gå till stranden och bada, se hur området såg ut och lite andra saker. Nu var resan över och Johan skulle åka hem. När Johan kom hem var klockan 14.00. Johan skulle bara ta det lugnt den första dagen han kom hem. Resten av lovet hade Johan inte planerat något så Johan satt och tänkte för sig själv vad han skulle göra nu. Sen tänkte Johan att han kunde ju åka och träffa sin farmor någon gång.

160

Jacob Rylander (8l)

Jag ångrar att jag inte blev kompis med Oskar. De andra tvingar mig att göra saker som inte är bra. I början var det inte så farliga saker. Men det var ändå inte bra saker, då sa de att jag ska röka, snusa och dricka öl. Men nu har det gått för långt. Nu vill dem att jag ska göra rån i olika butiker eller dyra klädaffärer. Ingen vågar säga emot David för att han är störst och starkast. Det började den första dagen i sjuan. Jag träffade min nya klass, allt var nytt. Då träffade jag Oskar. Han var schysst men han var mobbad. Om man tyckte om honom och ville vara med honom blev man själv mobbad. Jag träffade då dem coolaste i klassen. De hade alla tjuvrökt och snusat under sommarlovet. Men David hade till och med börjat snatta i butiker. Jag ville inte bli vän med dem, men jag var tvungen. Nu var det jullov och jag hade tänkt att det skulle bli det bästa som skulle hända mig för jag och min mamma skulle åka skidor i Kläppen. På måndagen hade David planerat en träff i centrum. Och om man inte kom var man tvungen att ge David 10 000 kr. Jag sa till mamma att jag skulle ta bussen till centrum för att köpa julklappar. När jag kommer fram hälsar vi på varandra. De gav mig ett paket cigaretter. Jag tog upp en cigg ur paketet och tände den. -Har ni någon plan? Frågade William. -Aa, Leo och du ska ta en mobil, ni får 1000 kr var. Jag tyckte synd om Leo och William. Jag skulle aldrig göra det, tänkte jag. De stampade på cigaretten och gick därifrån. Vi gick till ett café där vi satt och väntade medan de skulle ta den där telefonen. David fick ett samtal från William där han sa: -Vi har slagit ned en tant och tagit hennes lur, vart är ni? -Vi sitter på C, svarade David. Vi kallade det här cafét för “C”. -Okej, vi kommer, svarade han. 20 minuter senare kom de tillbaka med mobilen i handen. David gav dem 1000 kr var och sen gick vi ut ur C. Min mobil vibrerade i min ficka. Det är mamma som ringer, men jag svarade inte. Fick en äcklig känsla i kroppen. Nu var det min och Christoffers tur. -Ni ska få snatta inne i Tobak, sa David. -Vafan ska vi ta då? frågade Chrille upprört. -Värdet ska var över 2000 kr, vad ni tar spelar ingen roll. Vi gick mot Tobak som låg bredvid höghusen. Tobak var en gammal affär som har varit där ända sedan jag gick på lågstadiet. Det fanns allt möjligt där inne. Allt förutom möbler och såna grejer. -Jag slår honom i huvudet med baseballträt, sa Chrille innan vi skulle gå in. -Okej jag börjar plocka in saker i säcken, sa jag. Vi gick in och det gick bra, vi tog varsitt ciggpaket och lade det i fickan. Då ringde mamma igen. Jag svarade inte nu heller. Säcken var nästan full och då hör vi polissirenerna. -Fan, sa Chrille. Vi lämnade säcken och sprang in i närmaste byggnad. Vi såg polisen utanför. -När de går in så springer vi härifrån, sa jag.

-Okej, sa Chrille.

-Godnatt älskling, sa hon samtidigt som hon stängde dörren.

-Jag undrar vad David kommer att säga, sa jag.

-Godnatt!

-Aa, han kommer nog inte vara glad, svarade Chrille.

Jag längtade verkligen till morgondagen. Det skulle bli så kul tänkte jag. Nästa dag gick allt som planerat och det var så kul. Jag hade aldrig åkt i en riktig skidbacke förut men det var så kul att lära sig. Veckan gick fort och det var dags att börja i den nya skolan. Det var nervöst men det gick bra. Alla var snälla och trevliga. Det som var nytt i den här klassen var att det inte fanns några gäng. Alltså alla var med alla och hade kul. Självklart var det några som var lite busiga men inte på den nivån som min förra klass. Sen gick jag där resten av min skolgång och gick ut med godkända betyg i nian.

-Vart fan har ni varit, säger David. -Det gick åt helvete, svarade jag. -Polisen kom, sa Chrille. -Jag sade att ni skulle komma tillbaka med 2000 kr. -Mm, men det är försent nu, sa Chrille. -Jag måste dra, sa jag. -Nej, du kommer inte härifrån på ett tag, svarade David. Jag var tvungen att röka tre cigaretter samtidigt. Som ett straff för att rånet gick åt skogen. David var expert på att ge ut straff till folk som gjorde honom glad. Jag tog in dem i munnen och sedan tände. Det brann så mycket när jag tände dem, så jag spottade ut dem ur munnen och stampade på den. Sedan sprang jag mitt allra snabbaste till bussen. Jag såg att bussen stod och väntade vid busshållplatsen. Jag hoppade in i bussen och satte mig längst bak i bussen. Då ringde jag upp mamma. -Hur är det? sa hon med gråten i halsen. -Jag är på väg hem, svarade jag. Med känslan att jag har gjort så mycket fel idag.

Detta var min skolgång, den var mycket dålig till en början men sedan förändrades den totalt efter jag bytte skola. Det var så värt att åka ifrån den gamla skolan. Jag tänker bara på hur mitt liv hade sett ut om jag inte gjort det.

Samuel Hagberg (8b)

3. Black magic -Hej kan jag få prata med din chef? frågar en mörkhyad kille. -Vad gäller det? säger tanten i disken. -Jag skulle vilja låna pengar, säger killen.

-Vad har du gjort hela dagen? frågade hon.

-Okej, vänta en sekund, jag ska bara prata med chefen, säger tanten i disken.

-Jag har handlat presenter till dig men…

-Chefen sa att han har tid i efter lunch så då kan du komma.

-Men, vadå?

-Okej, då ses vi sen då, säger killen.

-Jag blev rånad av några killar, de tog allt, ljög jag.

-Hej, det är jag som heter Abdalla och jag skulle träffa dig.

-Men älskling är du oskadd? frågade mamma.

-Jag skulle vilja ha information om dig.

-Ja, men jag har inga presenter kvar, och de tog pengarna jag fick av dig, sa jag.

-Jag bor i Kenya med min familj och jag kom hit för att låna femhundra tusen.

-Men det spelar ingen roll, bara du är oskadd, sa hon och lade på.

-Men vad jobbar du med?

Jag kom fram till min busshållsplats och klev av. Jag sprang hem och öppnade dörren.

-Jag jobbar med ”black magic”, jag kan dubbla pengar.

-Hallå! ropade jag när jag klev in i genom dörren. -Hej! vad kul att ha dig hemma, svarade mamma och kramade om mig. Hon kände lukten av rök på min jacka. -Röker du? frågade hon. -Ska jag berätta sanningen? sa jag. -Vadå “sanningen”, undrade mamma. -Jag har inte varit helt ärlig mot dig. -Okej, jag förstår, följ med mig, sa mamma och gick mot mitt rum. Jag fattade ingenting men jag följde ändå efter henne. Hon berättade att vi skulle flytta till en annan stad och att jag skulle byta skola. Jag blev samtidigt glad men också lite arg på mig själv för att jag hade valt en sådan dålig skolgång. För det var ju trots allt tack vare mig vi var tvungna att flytta. Hon förstod att mina vänner gör dåliga saker så hon bestämde att vi skulle dra härifrån. Jag hoppades på att dem på den nya skolan inte skulle vara så här.

Människor utan gränser

Vi kom undan och klockan tickar iväg. När vi kom tillbaka till Centrum så var klockan 23:00.

Killen gick till bankchefens hem, där satt de och pratade om hur han kunde dubbla pengarna. Då tog bankchefen fram pengarna och sa han att han skulle dubbla pengarna. Men killen sa att han inte kunde göra det nu för att bankchefen var där, då gick bankchefen ut. Sen sa killen att han var klar, bankchefen blev imponerad. Då tänkte han att om man skulle ge killen pengarna så kunde han dubbla dem som de hade bestämt. Bankchefen skickade hälften av pengarna i banken. Andra dagen skulle bankchefen ha möte med killen. Bankchefen ringde killen men han svarade inte. Bankchefen försöker ringa hela dagen, eftersom han gav killen hälften av pengarna så måste han lämna sitt jobb…

Ismail Abdirahman Mohamud (8l)

-Men imorgon ska vi i alla fall ta bilen till Kläppen och åka skidor, sa mamma och försökte se det positiva i det hela. -Ja! Det ska bli roligt, sa jag.

161

4. BOXNING Jag är hemma och är taggad inför matchen. Den börjar klockan tre. Jag är nervös för jag ska möta den bästa boxaren i Sverige. Han heter Ahmed Mojad. Han är 15 år gammal och han har vunnit alla sina matcher. Jag har vunnit alla förutom en. Den här matchen är viktig för mig för att det är en chans att bli den bästa boxaren i Sverige och min dröm är att tävla utomlands också.

Människor utan gränser

Min mamma vill inte att jag ska tävla för hon vill inte att jag ska göra mig illa men min pappa pushar mig. När han var ung så ville han vara en boxare men han blev skadad och kunde inte tävla. Mamma skriker ”kom ner och ät innan du åker” men jag vill inte äta för jag är nervös. Jag övar på min boxningssäck innan vi åker i väg. Efter tio minuter så skriker pappa: ”kom ner vi ska åka nu”. Jag springer ner och jag ramlar och slår mig i huvudet. Jag ser bara svart, jag känner att jag blöder i bakhuvudet. Mamma ringer ambulansen och vi åker till sjukhuset. Vi kommer till akuten, vi väntar i en väntsal och efter några minuter så kommer en läkare som heter Annika. Hon undersöker mitt huvud och Annika säger att jag inte får tävla i dag. Jag blir besviken och arg. Jag är på väg till rummet, då ser jag massa människor och jag ser en liten kille som är ungefär 8 till 10 år gammal som inte har en hand. Han blöder mycket och jag får ont i hjärtat när jag ser hans arm. Sen kommer vi in i ett rum där jag ska sova över. Jag vaknar och ser min läkare som har frukost i handen. Hon undersöker mig igen och hon säger att jag får gå hem idag. De har bestämt ett nytt datum som vi ska boxas. Det är om två dagar. Jag har lite mer tid att träna och det är bra. Tiden går snabbt och nu står jag i boxningsringen. Jag känner mig redo. Vi börjar boxas. Jag slår honom två gånger på käken. Sen slår han mig på käken också. Jag känner att det är något konstigt. Jag frågar efter en paus. Så går jag fram till domaren och säger att jag kände något konstigt när han slog mig. Domaren går fram till Ahmed och kollar på hans handskar. Sen tar han av sig handskarna. Det ramlar ner knogjärn. Domaren tar honom av ringen och går fram till hans tränare. Domare bestämmer att jag är vinnare eftersom Ahmed. Jag blir lycklig! Jag har väntat på den här stunden i hela mitt liv. Nu är jag bäst i Sverige och jag har vunnit en medalj och 100 000 kr. Jag tänker mycket på pengarna och vad jag ska göra med dem. Jag bestämmer att jag ska ge hälften av pengarna till den lilla pojken som jag såg på sjukhuset. Jag och min mamma åker till sjukhuset och träffar pojken och hans mamma. Jag sätter mig bredvid honom och berättar om matchen och jag ger honom pengar och säger att han ska följa sina drömmar och att han aldrig ska ge upp. Mamman och pojken tackar mig med tårar i ögonen. De är lyckliga. Jag kommer hem och får ett meddelande från min tränare. Han skriver att vi ska till Spanien och där kommer bli min nästa match. Jag är taggad.

Aironas Jonikas 8i

5. BUSSFÄRDEN OCH EFTERÅT Jag står och väntar på bussen. Det enda jag tänker på är att det är skönt att jag inte behöver cykla hem. Bussen kommer och jag tittar noga så att det är rätt buss och det är det. Jag ska ta buss 555 som går till Tystberga för den svänger förbi Ekensberg där jag ska av. Från bussplatsen är det bara 100 meter till mitt hus. Jag ser bussen komma, jag får världens klump i magen men jag tror bara det är för att jag inte hade ätit någon lunch. Bussen stannar och jag går på. Vi hinner inte åka långt innan fyra till fem killar går på, jag kommer inte riktigt ihåg hur många men en av dem sätter sig ganska nära mig och de andra lite längre bort. Bussen åker kanske tre bussplatser och det är fyra var hem till mig. En av killarna sätter sig bredvid mig, jag tittar med en konstig blick på honom och höjer volymen på min musik. Försöker låtsas som om han inte sitter där. Killarna lite längre bort börjar skrika på mig, de är allt från “kattig due” till “jävla hora”. Jag börjar bli mer och mer obekväm med killen bredvid som försöker prata med mig om konstiga saker. När det är tre stationer kvar så känner jag killens hand röra sig mot mitt underliv och den andra mot mina bröst. Jag blir helt fryst, jag kan inte göra något jag bara sitter där och glor rakt fram. Jag tittar inte ens på killen. Han tar överallt; på mitt kön, bröst och rumpa. Vi åker förbi en station till innan vi slutligen kommer till min. Killen fortsätter och fortsätter och han tar min hand mot sitt kön. Jag tar bort den flera gånger men han bara tar tillbaka den igen. Jag ser min station och jag slänger mig nästan på STOP-knappen och bussen saktar in. Jag slänger mig förbi killen och jag hör bakom mig hur de börjar prata om att jag är en sån snygg tjej och att de kan betala mig för att ses igen. Innan jag går av så smäller en av de andra killarna till mig på rumpan. Jag går av och bussen åker. Tusen tankar flyger i mitt huvud och min första tanke är att inte berätta för någon utan att bara agera normalt. Men när jag kommer hem så är jag glad för familjen och att allt är “normalt”. Jag äter och går upp på mitt rum och jag kan inte stoppa tårarna som börjar rasa ner för kinderna. Min kompis förstår fort att något är otroligt fel så hon frågar vad som hänt och jag berättar. Hon lägger ut en lång text på sin story men jag vill inte att hon ska nämna mitt namn och helst inte lägga ut det alls. Men hon säger att det är viktigt så jag säger inte emot igen. Jag hade en kille då och jag kunde inte ljuga för honom så jag sa typ som det var och han blev svinarg. Jag sa att jag inte ville prata om det och att vi bara skulle glömma det men varken jag eller han kommer glömma det för vi gjorde slut ett tag efter det… Tre veckor efter så addar en kille mig på Snap och jag addar tillbaka för att kolla vem det är. Det första han säger är: “Trevligt vi hade på bussen va?”. Jag stelnar igen och jag skriver: “Vem fan e du?” “Kommer du inte ihåg, jag är killen på bussen” “Vad vill du?” “Undrar bara om du vill komma hem till mig nu? Har pengar hemma.” “Försvinn om du inte har något bra o säga” “Men jag tyckte om det, gjorde du inte??”

162

De har snart gått ett år sen och i nuläget så mår jag verkligen skit över killen och över allt.

6. Cepheus

• mitt hår

Skottet ljöd genom den kalla nattluften, kulan penetrerade kroppen mellan skulderbladen, diagonalt in i hjärtat. Mannen som visade sig vara president Madison var död. Den uppmärksamme kunde höra ekot av snabba steg mellan husen.

• mina ben

Nästa dag

• mina armar

-Läcker det här ut till medierna så faller vår regering, sa den djupa rösten och blåste ut röken från sin pipa. Han reste sig sakta upp och vandrade över stengolvet.

Hatar: • mina ögon

• min mage • mitt ansikte Verkligen allt, jag började skära mig för ett tag sen men har nästan slutat nu och det är väl bra. Eller det tycker alla andra men jag känner att det blev bättre av det. Det känns som jag aldrig kommer att komma ifrån min sorg och hur jag ser på mig själv. Jag är så trött på att titta mig själv i spegeln och hata det jag ser. Kan inte sluta tänka på att jag är den fulaste tjej i världen och det är därför jag är ensam. Alla glor på mig när jag går i korridorerna för jag är så ful. Med mitt fula blonda hår och äckligt gröna ögon.

Det mörka, nedsläckta rummet innehöll endast ett par bruna skinnfåtöljer och ett litet runt bord med en petroleumlampa på. -Du har rätt, efter allt som har hänt så kommer den falla inom ett par månader. Det blev tyst i rummet och de båda männen tittade håglöst framför sig. Det enda ljuset i rummet kom från glöden från pipan. Männen hade åldrats bara över natten och tittade nu genomträngande med sina djupt fårade pannor på varandra. Båda ville ha svar på samma oställda fråga. Då hördes plötsligt ett lätt knack på dörren och stillheten avbröts. -Ursäkta mig Cepheus, har du ett ögonblick?

Folk säger: “Prata med någon om du är ledsen”. Men om man inte har någon att prata med då...?

En ung kvinna med kolsvart hår dök upp i dörröppningen och ljuset från korridoren strömmade in i rummet.

Försökte prata med mitt ex om det men han bara ignorerade mig som vanligt. Jag var så nära att ta bort honom också men jag älskar honom fortfarande så det går inte, det skulle vara som självmord.

-För all del miss Buchanan, vad gäller saken? frågade Cepheus.

Finns det en gräns för ledsenhet för i så fall så har jag gått över den nu.

Cepheus funderade en stund, ursäktade sig, innan han reste sig upp och följde efter Buchanan ut genom den tunga dörren. Medan Miss Buchanan avvaktade ute i korridoren passade hon på att stryka tillbaka ett par hårslingor som lossnat i den hårda hårknuten bak i nacken. Därefter ledde hon Cepheus med kvicka steg genom en lång korridor med dörrar på var sida. Hennes klackar smattrade mot stengolvet och Cepheus räknade sina egna fotsteg under tystnad. Samtidigt noterade han hur Miss Buchanans hårknut sakta lösgjordes under den snabba promenaden förbi alla dörrar. Cepheus tappade räkningen när de kom fram till en trappa som ledde till våningen under. Plötsligt ökade Miss Buchanan tempot, med snabba steg tog de sig nedför den långa trappan medan hon höll upp sin svarta kjol. Nu kändes det som de närmast rusade fram innan de svängde vänster in i nästa korridor. Just som Cepheus började fundera på vart Miss Buchanan skulle leda honom stannade hon utanför en sliten mahognydörr. Med en djup nigning lämnade hon Cepheus utanför dörren och sa:

Och vem skulle ens vilja lyssna på mig…? Berty, jag vill lyssna på dig, du har mig att prata med. Folk tittar inte på dig för att du är ful och ingen tycker det heller! Du har jättefint gyllen blont hår som passar jättebra med dina kamouflage-ögon. Du har bra humor å bara folk som inte har något liv kan inte se det. Du har en jättefin klädstil, jättefina armar och ben. DU ÄR SMAL. Varför gillar du inte din mage? Hade ju kunnat dö för din. Jag kan dö för DEJ, Berty. Bra att du har slutat skära, det blir bara konsekvenser av det. Alla mår inte alltid bra i livet, men det är därför man har kompisar som då kan bära lite av det. Du behöver inte bära allt själv. En till grej, jag tycker att du borde chilla med kille nu. Det är som man säger ”Man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan”. Jag tycker att du borde fokusera på att gilla dig själv än att tänka på vem du gillar.

Fanny Bärg (8k)

-Regulus skickade mig, han hälsar att han gärna skulle vilja byta några ord med dig, sade miss Buchanan.

Människor utan gränser

Jag tog bort och blockade honom. Jag pallade inte mer.

-Regulus är rädd för att jag ska överhöra er konversation så jag måste gå. Miss Buchanan vände sig hastigt om och började gå igenom korridoren. Cepheus noterade att hårknuten lösts upp helt medan han mumlade något ohörbart till svar och öppnade dörren. Han bländades av ett starkt ljus. När han väl återfick sin syn så märkte han till sin förvåning att det låg en man på golvet, en kort knubbig man med axellångt hår. Han låg på sidan med darrande slutna ögon. Cepheus ryste till när han såg det bleka ansiktet och blev illamående av synen. På golvet spreds en pöl av blod som droppade från ett sår på halsen. Cepheus stod stilla med den hemska bilden på näthinnan. Till sist fick han kontroll över sig själv och larmade genom att trycka på den röda knappen på marmorväggen. Han öppnade dörren ut i korridoren. Efter vad som kändes som en evighet, kom till sist vakterna springande. Då gick luften ur Cepheus, han backade tillbaka in i rummet och lät vakterna ta över. En förlamande känsla spred sig i kroppen och chocken gjorde att han började darra medan han sjönk ihop. Han försökte tala till vak-

163

terna, det var som hans tunga inte lydde honom. Den ena vakten kallade på förstärkning och lade samtidigt en filt över den skadade mannen som nu knappt kunde andas. Då hörde Cepheus återigen Miss Buchanans klackar och plötsligt var hon tillbaka inne i rummet. Den svarta kjolen svängde och med en skarp och intensiv blick sökte hon av rummet. -Ja… jag är ledsen, lyckades hon flåsa fram. Cepheus tittade på henne en stund innan han svarade. -Det är inga problem, sade han tyst. De båda tittade på varandra i några ögonblick innan Miss Buchanan plötsligt övermannade Cepheus och viskade lugnt i hans öra: -Det var jag.

Människor utan gränser

Han hann inte ens reagera innan hon gjorde några snabba rörelser, inom loppet av ett par sekunder så låg han på magen med båda armarna bakom ryggen. Cepheus tog flera djupa andetag och försökte koncentrera sig. Precis när han skulle argumentera för sin överlevnad kände han en vass och kall stickande känsla mot sin rygg. Smärtan var djupt intensiv, en smärta så stark och som tog över vartenda pulsslag. Han försökte hålla sig vid medvetande. Smärtan skar genom hans kallsvettiga kropp samtidigt som Miss Buchanan reste sig upp. Cepheus använde sina sista krafter för att röra sig medan han krampaktigt stirrade på den kalla kvinnan. Hon iakttog honom stilla med en sval blick medan hon samlade ihop det svarta håret till en stram knut igen. Efter ett par minuter började det att svartna för hans ögon medan ljudet av klackar mot marmorgolvet tonade bort.

Arvid Borg (8n)

7. DE DÄR ÖGONEN Jag står mitt emot honom och kollar upp, upp på hans bruna glittrande ögon och hans fina leende. Han kollar ner på mig och kommer närmare. Han blundar och lutar sig fram. Mitt hjärta bultar snabbare. Jag vaknar med en bultande migrän som vanligt. Tar på mig kläder och borstar tänderna. Jag äter inte frukost på morgnarna, inget jag tänker på. Jag springer ner för trappan och märker att jag har glömt mina hörlurar i soffan. Fan, och just där ska pappa ligga och sova. Jag måste vara jätteförsiktig. Vilken tung gris, han går ju inte att flytta på! Där, där är de under hans arm. Han vänder sig om och kollar på mig: “Kan du hämta vatten till mig, Mary”. Tur, han är fortfarande full och dum nog att kalla mig Mary. Min mamma hette Mary. Hon dog i en bilolycka när jag var fem. Sen dess har det bara varit jag och pappa. Inget som direkt glädjer mig. Tanken på att bara se på honom och stirra in i de där ögonen gör mig snurrig. Det är som att han har nån kraft över mig. Som att han manipulerar mina känslor, precis som han vill. Och det finns inget jag kan göra, bara stå där helt aningslös och stirra in i de där ögonen. Ljudet av fingrar som pressas mot tangenter ekar i klassrummet. Alla ser jättefokuserade ut medan jag ännu en gång sitter och har ingen aning om vad jag borde göra. Det är alltid så, att jag ligger efter eller att jag får underkänt. Ibland så försöker jag verkligen att fokusera. Men istället observerar jag eleverna. Det är ingen som direkt sticker ut. Alla är ganska klyschiga. De flesta följer trender och mode. Alla försöker smälta in, ganska patetisk om du frågar mig. Klockan ringer och alla går ut från klassrummet. Jag brukar ofta sitta ute bakom skolan och läsa eller röka. Men nu är det för kallt och halt ute. Jag gillar inte heller att vara inne. Om jag sitter ute så är det mindre risk för att nån ska prata med mig eller något. Jag gillar inte att socialisera mig med ungdomar i den här skolan. Det

164

enda som är inne just nu är drama och tjafs. Inget som någonsin intresserat mig. På fritiden så lyssnar jag på musik. Det är som att man färdas till en annan dimension. Jag tänker fortfarande på honom och hans mjuka glänsande hy som får mig att bli helt generad. Och hans lockiga fina skinande hår. Jag sitter på mitt rum med musik strömmande ur hörlurarna. Jag är hemma själv, igen. Det är tyst och kallt i huset. Jag kan fortfarande höra det susande ljudet som vinden gör, den kommer från fönstret. Jag föredrar att vara själv i huset det blir inte lika högljutt i huvudet då. Jag ställer mig upp och går ur sängen, det gamla trägolvet känns som frusen metall. Ibland så tänker jag på själva livet, vad är meningen egentligen; gå i skolan, få jobb, gifta sig, få barn, och dö. Det är i alla fall vad majoriteten av människor kallar ett liv. Jag tänker inte så, jag vill resa och komma iväg från de här jävla huset. Det skulle jag kalla ett liv. Kan höra de prasslande nycklarna utanför ytterdörren, hur låset vrids och öppnas. Det är pappa. Han smäller igen dörren efter sig och skriker efter mig. Jag vet vad som händer om jag inte lyssnar och kommer ner. Men jag orkar verkligen inte mer, de förra blåmärkena har inte ens hunnit försvinna. Jag bestämmer mig fort att gömma mig i garderoben. Det är trångt och klaustrofobiskt. Ännu en gång kan jag höra hur han gallskriker efter mig: ”Jag vet att du är hemma Amelie, jag kan se att dina skor är här”. Fan, de jävla skorna. Jag hör snabba kvicka steg i trappan. mitt hjärta slår fort som fan nu. Jag känner hur mina handflator blir fuktiga och ångesten växer fram. Det rycker i dörren och jag håller andan: ”Jag vet att du är här inne, Amelie”. Hans röst låter obehaglig, vidrig, och avskyvärd och mitt rum är inte så stort. Jag vet att jag inte har mycket tid på mig innan han hittar mig. Jag måste hitta en plan. Jag smäller upp garderobsdörrarna och springer mot dörren, men jag känner fort en stor stark hand som drar mig bakåt. Nej, nej, nej. Han har mig nu. Han står och glor på mig, om blickar kunde döda så hade jag varit ett lik. Det är nu hjärtklappningarna gör som ondast, det känns som att hjärtat ska hoppar ut ur kroppen. Jag ser hur han skriker på mig men jag hör inget, hans andedräkt luktar tobak och öl. Han håller mina armar hårdhänt och fast. Det känns som att min kropp har blivit förlamad, precis som förra gången och alla andra gånger så jag kan inte röra på mig eller prata, det är något med hans ögon. Han tar tag i min tröja och drar av den. Han kollar på mig med ett obehagligt och läbbigt sätt. Jag känner hur de varma tårarna trillar ner min kalla kind. Han drar ner axelbandet till min bh …

Yasmina Bouchta 8i

8. Den konstiga killen Han går alltid efter mig när jag går till skolan, och han följer efter mig även när jag går därifrån. Jag vågar inte berätta för någon. Så fort jag ser honom så springer jag. När han ser att jag är hemma försvinner han. Så fort jag är någonstans och han ser att jag är med folk så gömmer han sig. Men efter ett tag bestämde jag mig för att berätta för mamma om allt. Så fort jag berättar för henne så säger hon att vi ska gå till polisen. De säger inte särskilt mycket och vi går därifrån, han går efter oss men vi märker inget. Han har blivit värre och värre. En dag jagar han mig, och jag springer så fort jag kan. Jag kommer in i huset, springer upp för trapporna med andan i halsen och jag hör i bröstkorgen hur pulsen slår. Det är som att det spöregnar där inne. Jag tar två, tre trappsteg i taget, ryggsäcken slår mot ryggen. Dörren är öppen så jag går in i huset och smäller igen dörren och låser. Jag fortsätter att springa mot mamma som sitter och äter vid bordet. Jag springer in i mamma och bordet välter och allt går i kras. ”Det är han”, säger

Nästa dag ser jag honom på vägen hem. Denna gång springer jag inte, men går lite för snabbt och jag hör att han säger: ”Vänta”. Jag lyssnar inte på honom men han är bakom mig så jag tar ryggsäcken och smäller i hans ansikte. Sedan ökar jag farten till huset. När vi satt och åt middag knackar någon på dörren. Mamma gick och öppnade dörren, det var en kille som stod där. Han ser ut som att han vill något. Han är lång, mörkhårig och rädd säga något, men det var en enda mening som kom från hans mun, och det var “Här är din dotters cykelnycklar” mamma ropade på mig och frågade om det var mina nycklar. Hon sa till han att han fick komma in. Han steg in och satte sig och åt med oss. Han verkade vara snäll men han har ett blåmärke i ansiktet. Mamma frågade vad som har hänt, han sa att det var en liten olycka. Han tänkte precis gå men plötsligt sa jag “kan jag prata med dig?” “Ja” sa han då. Vi gick in i mitt rum och han tyckte att det var fint. Jag frågade varför han inte kommit som vanligt och sagt att han hade mina cykelnycklar, han sa att han inte vågade prata med mig. Han berättade också att han går på samma skola som jag går på. Vi började att se varandra i skolan. Vi började lära känna varandra mer och mer. Det kändes som att vi har känt varandra längre än vad vi egentligen har. Efter detta som har hänt känner jag mig lite annorlunda men jag kan inte sätta fingret på vad. Kan inte beskriva vad det kan vara.

Salmo Said Ismael (8m)

9. Det finns en gräns mellan Norge och Sverige Jag hade börjat skriva till en kille som heter Noel via Facebook. Han verkade vara en trevlig och snäll kille. Eftersom att min pappa och jag hade bott i Norge för något år sen så förstår jag norska ganska bra men han skrev på svenska istället för norska? Pappa och jag flyttade från Norge och tillbaka till Sverige igen för att pappa fick en ny uppgift på sitt jobb. Såklart så var det jobbigt att börja på en ny skola, få ett nytt hem, skaffa vänner men jag klarade mig. En dag när jag var i skolan så kom det upp en notis från Facebook. “Noel Jensen väntar på att du ska svara på hans förfrågan” Jag tänkte för mig själv en stund om jag kände någon som hette så, jag kunde inte komma på vem han var men jag godkände förfrågan och jag fick snabbt ett “Hej:)” på Messenger. Jag svarade tillbaka “Hej? Vem är du?” jag fick genast ett svar från killen och läste meddelandet. “Jag heter Noel jag är inte säker men jag tror att vi har gått på samma skola:)” Jag svarade tillbaka “Jag känner inte igen dig?”. Han svarade tillbaka snabbt igen och denna gång stod det; “Vi kan lära känna varandra:)” Det var något skumt med denna Noel som

jag inte visste just då men jag sa ja till att börja lära känna honom. Efter jag hade kommit hem så gjorde jag en ostmacka och satte mig på sängen i mitt rum. Det kom en notis från Noel och det stod: “Har du någon bild jag skulle kunna få på dig;)?”. Jag svarade tillbaka “Jag har inga bra bilder, hur ser du ut?” Noel skickade tillbaka en bild på honom vid en pool utan tröja, han hade magrutor och jag kände att jag smälte inombords. Han frågade igen: “Har du någon bild som jag kan få eller?” Jag sa bara att han skulle vänta och jag stod och poserade framför spegeln i timmar för att få den perfekta bilden. Jag fick den perfekta bilden och skickade iväg den. Han svarade väldigt snabbt: “Herregud så fin och sexig du är, det finns saker jag skulle vilja göra med dig;)”. Jag kände att hela jag blev varm inombords när jag läste det han skrev. Jag frågade honom hur gammal han var och han svarade: “Jag är 16 du då sexy;)”. Eftersom att jag bara är 13 år så tyckte jag att 16 år var lite gammalt men han var snygg så vi fortsatte skriva med varandra. Vi började lära känna varandra mer och mer på Facebook, vi bytte telefonnummer med varandra, och vi brukade prata i telefon varje kväll till någon av oss somnade. Han frågade mig en kväll när han skulle få träffa mig, jag svarade bara att jag inte visste eftersom att han bodde i Norge och jag i Sverige. Han hade förklarat för mig att han var svensk men bodde i Norge, och han förklarade att det var en så stor gräns mellan Norge och Sverige. Jag höll inte direkt med eftersom det Norge och Sverige inte är så långt från varandra. Noel och jag slutade skriva under en månad för att min mobil hade gått sönder och jag fick ingen ny förrän jag fyllde år. Jag är officiellt 14 år och jag fick min nya mobil, jag fixade alla inloggningar och jag hade fortfarande mitt gamla mobilnummer som tur var. Jag hade fått 1058 sms. Det var Noel, han hade skrivit att jag skulle svara – ”annars”. Han hade ringt 203 gånger också, jag blev lite rädd men jag förstod honom ändå eftersom att jag inte hade förvarnat honom om att min mobil hade gått sönder. Jag skrev och förklarade för honom att min mobil hade gått sönder. Det kanske gick fem minuter sedan så svarade han: “GUD VAD JAG HAR SAKNAT DIG; (“Jag hade inte saknat honom så mycket så jag skrev bara “Nååå<3” för att vara snäll mot honom eftersom att han hade saknat mig så mycket). Vi började skriva mer än förut och jag fick en känsla av att jag gillade honom. Han frågade mig om jag ville ses på fredag. Jag sa såklart ja och vi började planera att jag skulle vara hos honom hela helgen och att jag skulle säga till pappa att jag skulle åka och träffa en gammal kompis i Norge. Jag började packa ihop mina grejer när jag fick ett sms från honom: “Längtar så mycket för att få träffa dig i verkligheten<3”. Jag svarade tillbaka: “Detsamma, det ska bli så kul”.

Människor utan gränser

jag och sväljer luften. Mamma säger: “Vem, vem?” Jag säger bara att det är han, jag skakar och kallsvettas, hon lägger handen över sin mun och säger: “Du skojar?”. Jag skakar på huvudet. “Nej”. Jag pekar med en darrande hand upp mot dörren. Hon öppnar och det är ingen, säger hon. Jag går in i rummet och lugnar mig.

Pappa sa åt mig att hoppa in i bilen, jag gjorde som han sa och så var jag på vägen till Norge. Det tog timmar att åka men det var värt det. Jag skulle äntligen få träffa honom. Pappa stannade vid adressen och han sa: “Bodde verkligen Elisa här?”. Jag svarade “ja” och hoppade ut ur bilen. Pappa körde sedan iväg och jag kollade på bilen tills den blev mindre och mindre och sedan försvann. Jag började gå upp för uppfarten när jag ser någon stå inne i huset och kollar på mig genom fönsterrutan. Det kändes obehagligt men jag tänkte att det kanske kunde vara någon från Noels familj. Jag knackade på dörren och väntade ett tag, ingen öppnade. Jag knackade igen och denna gång hörde jag någon som stod på andra sidan av dörren. “Vem är det?”, det var en mörk röst. Jag svarade: “Det är Denice, jag skulle ju vara här över helgen”. Dörren öppnades och en man stod där. Det var inte Noel! Mitt hjärta bultade dubbelt så snabbt så att jag höll på att spy. Han sa sedan: “Hej Denice kom in”. Jag gick in. Jag la min väska på golvet och mannen stängde och låste dörren. Han frågade vad jag ville göra men jag svarade inte. Mannen gick in till vardagsrummet och satte sig i den gröna skinnsoffan. Han sa “sitt”, jag satte mig ner i den gröna skinnsoffan en bit bort ifrån honom. Vi satt tysta ett tag,

165

det enda som hördes var hans djupa andetag. Jag kände mig lurad, detta kunde inte vara Noel, de var inte alls lika. Mannen frågade återigen: “Vad vill du göra”. Jag svarade tyst och osäkert: “Jag vet inte”. Han hoppade närmre mig och sa: “Bilden du skickade på dig var så fin och jag har inte kunnat sluta tänka på den sen jag fick den”. Han tog på mitt ben och en obehaglig rysning gick igenom hela min kropp, hans hand rörde hela mig nu. Jag skrek “rör mig inte” och slog till mannen. Han greppade tag i båda mina händer och höll fast mig hårt, han drog mig ner från soffan och fortsatte att dra mig på golvet och upp för trappan. När vi kom upp för trappan så kastade han ner mig på golvet och skrek: “Ligg still”. Jag gjorde som mannen sa och låg still, jag vågade inte röra på mig. Jag kände hur tårarna bakom ögonlocken började bränna och en tår rann ner för min kind.

Minja Dyrbye (8k)

-Mamma, jag är orolig. Du är så blå i ansikte, vad hade hänt? -Älsklingen, det är ingen fara, jag mår bra. Medan mamma pratde med mig så började tårarna rinna från hennes ögon. - Jag behöver vara utan din pappa några dagar och han förstår inte. Han vill att jag ska låta dig vara med honom själv. Pappa verkade må sämre för varje dag som gick och jag fattade aldrig vad problemet var. Att jag hörde mamma skrika från rummet: -Låt min son vara! Han kommer inte klara av det, att vara själv med dig. Jag gick upp till mitt rum och jag hörde små springande steg bakom mig och mitt hjärta började dunka snabbt. Jag gick in i rummet och låste dörren, då hörde jag min pappa skrika: -Öppna dörren, du ska följa med mig!

Människor utan gränser

10. Det finns INGA gränser När jag var liten så pratade min pappa om gränser varje gång vi satt vid matbordet hemma. När hela familjen satt vid matbordet så kollade vi mot varandra för att se vad som var meningen med pappas sätt att prata med oss så där. En tisdag i mitten av hösten 2008 så var jag på väg hem från dagis med mamma. När vi kom fram till huset så var det helt mörkt i huset och klockan var strax efter 16.00 på eftermiddagen. Jag som var tio år gammal fick en känsla av att något som var jätteviktigt för mig hade försvunnit hemma. Mamman höll min hand och gick fram till dörren, dörren var olåst. Jag var så rädd att kliva in genom det mörka huset där allt inte var som det skulle vara. Allt var sönderslaget. Då sprang jag till andra våningen där alla våra sovrum låg.

Jag vaknade upp efter två dagar, mamma satt bredvid mig och höll min hand. Pappa klev in och kom fram till oss, han tog tag i min hand så hårt. Jag började tänka tusen tankar. Stängde mina ögon och var beredd på ett hårt slag. Jag skrek rakt ut men insåg att inget hände; jag fick inget slag, ingen smärta eller nåt. Jag öppnade ögonen och tittade runt mig och insåg att jag var ensam med min mamma vid min sida.

Ahmad Hassan (8g)

11. Det var inte meningen

-Mamma vadå över gränser? frågade jag.

Mörk kall kväll och det blåser ute. Löven faller från träden. Det enda som hörs är kråkornas ljud. Ali heter han och befinner sig hos någon grabb. Ali är 23 år och jobbar som personal i affärer. Hans mål är att ta hand om sin familj och uppfylla deras drömmar, till exempel Abel som tänker bli innebandystjärna och Aliya som tänker bli en artist. Han spelar kort med pengar. Kortspelet heter Mafia och det går helt snett. Spelet går till så att man ska försöka få fem av samma kort och den första som får det måste snabbt lägga ner dem. Ingen får samarbeta för annars tas det som fusk. Efter ett tag blir Ali lack på grabbarna för att han förlorar hela tiden men egentligen brukar han vinna oftast, så han säger:

-Jag säger till när det är dags. Nu går vi in och äter, sa mamma.

-Ni fuskar ju för fan!

Jag gick in till huset före pappa och sprang till min mamma och viskade att min pappa såg läskig ut

-Nej! De är bara du som förlorar hela tiden.

Min pappa Omar pratade alltid om gränser. Han hade sagt till mig att han skulle göra en karta där jag kunde se min framtid i mina ögon. Som tioåring gillade jag att leka med pappa men mamma försökte undvika att vara nära honom och jag visste inte varför min mamma inte ville att jag skulle vara nära honom. Jag tänkte på att min mamma var orolig. Min mamma såg ledsen ut och jag frågade henne vad det var som hade hänt med henne och pappa. -Min mamma sa alltid, låt oss komma över gränser, sa mamma.

-Älskling du behöver inte vara orolig, sa mamma. Strax efter 19.00 så var det dags för mig att sova. När mamma kom upp och ville natta mig så såg jag på hennes ögon att hon var ledsen. Så jag låtsades sova.

-Nej! Hejdå, jag taggar. pallar inte med er. Sen han gick ut från huset.

Efter 6 månader

Jag hörde mamma skrika från rummet:

Ali vaknar upp tidigt på morgonen och väcker sina syskon. Först öppnar han dörren till sin lillasysters rum. Aliya är 16 år och tänker bli musikalartist, hon har funderat det på några månader och nu tänker hon börja skriva låtar för att uppfylla drömmen. Hon har svartbrunt hår och mörkbruna ögon. Ganska lång, cirka 1,63 centimeter.

-Låt min son vara, vad har han gjort?

-Kom igen vakna, säger Ali.

Då sprang jag tillbaka till rummet och började gråta. Mamma märkte att jag var vaken och sprang till rummet och kramade mig och frågade varför jag var vaken.

-Är redan vaken kommer snart, säger Aliya.

Sedan gick hon och då var jag vaken. Då smög jag ut och gömde mig bakom bordet, jag ville se vad pappa och mamma höll på med när jag sov.

166

Jag öppnade fönstret och hoppade ner från fönstret, jag sträckte foten och mitt huvud slog i marken. Sen svimmade jag.

Sedan går han till sin bror Abel. Abel är innebandystjärnan i stan, spelar i ett av de bästa lagen och snart ska de ha sin viktiga final. Abel har hållit på med innebandy sen han var bara sju år. Han har

svart hår och ljusbruna ögon. Han är lång, 1,83 centimeter.

medan han sprang runt och letade efter Aliya.

-Vår bästa stjärna ta och vakna nu du måste till skolan, säger Ali.

Efteråt kommer han på att han faktiskt lämnade den i bilen och börjar leta runt efter den men hittar inte. Han kollar bakom bilen. Han ser mobilen och satt det är blod eller kanske sprayfärg med färgen rött. Så ligger det även en lapp där det står: “DET DIN KÄRE BROR GJORDE SKA HAN FÅ ÅNGRA”.

Ali tar några steg fram till Abels säng och helt plötsligt drar han bort hans täcke. Abel går upp från sängen och tar på sig sin tröja. Ali går tillbaka till hans rum och bäddar hans säng. Sen vaknar Aliya upp och ska klä på sig till skolan. Efter kommer Abel in till hennes rum och kollar om hon har vaknat upp. -Snabba på Aliya vi åker snart, säger Abel.

Han springer så snabbt som möjlig till Aliya med repet och sen tar han upp henne. Efteråt berättar han vad som hänt med bilen och vad det stod. De springer tillsammans till bilen för att komma på någon slags plan.

-Stressa mig inte, kommer snart, svarar hon.

-Fan! vem har gjort så här mot oss och varför? frågar Aliya.

-Aja, ska till köket och äta, kom dit när du är klar.

-Jag vet inte, svarar Abel.

-Vänta, vänta, Abel, säger hon.

-Har vi fiender? frågar hon.

-Aa, vad vill du? frågar han

-Nja, eller jo, vi har kanske det, svarar han.

-Kan du snälla fråga Ali om 50 kr, snälla, svarar hon.

-Vem? frågar hon.

-Ska fråga men vi får se, svarar han.

De där gänget som Ali bråkade med, han gjorde en hämnd på de för några år sen så jag tror det beror på det, säger han.

Sen går han till Alis rum för att fråga om det. -Har hon vaknat? frågar Ali. -Ja, hon har vaknat men hon sa att jag skulle fråga dig om hon kan få 50 kr. Hon sa snälla, säger Abel. -Aa, här, men säg till henne att börja jobba. -Aa, hejdå, vi ses sen kanske, säger Abel.

-Men varför gör han sånt för? Vad har de ens gjort mot honom? frågar hon. -För att han tyckte det var kul och för att de fuskade på kortspelet Mafia, de vann 4500 kr från honom den kvällen. Han blev arg och tyckte inte att han förtjänade det eftersom han annars brukar vinna på spelet, men jag tycker de var fel att göra så, säger han,

Abel och Aliya är klara och ska till skolan. Abel skjutsar henne men det tar ett tag dit. För att komma dit kör man igenom en mörk skog och klockan är 6.25. Efter ett tag hör de ett skott. Abel kliver ur bilen och säger till Aliya att stanna kvar, han ska bara ta en titt för att se om det har hänt något. Abel går en bit från bilen. Sedan hör han något bakom sig. Helt plötsligt börjar det blåsa en ganska stark vind, löven faller snabbt. Sen hörs det där skottet igen, han vänder sig om ljudet kommer bakom honom. Han ryser i kroppen och känner rädsla. Han går tillbaka till bilen för att hämta sin jacka och systern. Helt plötsligt är hon inte i bilen, helt borta. Han känner ångest och han börjar svettas fast det är höst. Han ropar efter henne:

-Men vad exakt gjorde han? frågar hon.

-ALIYA, ALIYA, VAR ÄR DU?

-Jag vet,

Han ropar det flera gånger sen svarar någon:

-Men nu måste vi fan skita i det och börja fundera på vad vi ska göra åt det.

-HJÄLPPP!! HÄR ÄR JAAAG!! -STANNA KVAR JAG KOMMER!! Han tar på sig sin jacka och han springer så snabbt som möjligt, han kommer till ett berg. Efteråt märker han att det var härifrån han hörde skottet. Han börjar svettas mer och känner en stark rädsla att det kommer hända något. Han springer så snabbt som möjligt upp för berget men ser henne inte så han ropar igen: -ALIYA, JAG ÄR HÄR, VAR ÄR DU? Han hör inte något, han blir lite orolig och börjar springa runt uppe på berget. Sen hör han något igen så han ropar en gång till: -ALIYA, JAG ÄR HÄR, VAR ÄR DU?

-Du vill inte veta. -Jo, såklart, det var därför jag frågade, säger Aliya. -Asså , han brände deras chefs bil. Du vet den där bilen som exploderade och kom på nyheterna. -Den röda bilen vid deras hus? -Ja! -Det där var det dummaste idén, ingen människa skulle väl bränna upp en bil bara för att några fuskar i ett jävla spel.

Aliya gick några varv runt bilen för att det var ett sätt för henne att fundera. Hon kände rädsla att det kanske skulle hända henne något. Efter typ tjugo minuter kom hon på att hon hade sin mobil i sin ficka. Hon sprang till Abel och sa: -JAG HAR MIN MOBIL! -VA?! var fick du den ifrån? -Jag hade den i fickan men kom aldrig på det. -Snabbt, ring polisen! -NEJ!! Äru dum i huvudet, vi måste ju förklara då varför det blev såhär. -Men vi måste, hur ska vi annars komma förbi.

-HÄR NERE! säger Aliya.

-Men vår bror kommer hamna i fängelse och de andra också, men ändå.

-HALLÅ, HÄR! säger Aliya

-Vår bror måste ta konsekvenserna.

Han ser en grop och kollar ner och där nere sitter hon. -KOLLA UPP, ALIYA, HÄR ÄR JAG! Hon kollar upp och ser honom. Han går sedan och hon säger: -ABEL, VAR SKA DU, JAG ÄR HÄR! Hon säger om det några gånger, sen orkar hon inte mer och håller bara tyst. Hon tror han ska hämta någon eller något. Han springer hela vägen till bilen och när han kommer fram är bilen helt förstörd. Fönstren är spräckta, dörren är borta och det är lera på stenar i bilen. Han funderar på att ringa efter hjälp men han hittar inte mobilen i sin ficka och sedan tror att han tappat bort den

Människor utan gränser

-Nej! Pallar inte, svarar Abel

-Hur kan du säga så, det är vår bror ju. -RING BARA!!! -OKEJ! De ringde polisen och de ringde till räddningstjänsten. Efter några minuter kom de till platsen. Bilen bars till skroten de åkte med räddningstjänsten. I bilen så funderade på vad de hade gått igenom. På bara en dag på väg till skolan hände allt det. De kom fram till huset, Aliya sprang in och andades luft av deras hus. För första gången saknade hon hemmet, annars hon aldrig brukar bry sig om det. Äntligen var de hemma och de kunde inte ens tänka sig hur snabbt det hände allt det som hänt.

Soubaneq Anis Ahmed (8g) 167

12. En sekund i taget Två timmar kvar tills det börjar; jag har satt på mig min röda topp, svartsilvriga skor och ett par svarta byxor med röda detaljer. Något som jag egentligen aldrig skulle sätta på mig. Jag sätter mig i bilen med pappas närmsta vän Johan som ska skjutsa mig till en av mina kompisar för att fixa i ordning det sista. När jag kommer fram kramar jag om Johan och går sedan in till huset.

Människor utan gränser

Jag och min kompis pratar om allt mellan himmel och jord, eller i alla fall sådant som är viktigt för två pirriga tonårstjejer. Jag har snott alkohol från mina föräldrar och det gäller att hålla det hundra procent hemligt. Det känns så himla fel och rätt på samma gång att jag tog spriten från mina föräldrar, men de måste ju förstå. Nu när jag äntligen mår bra och har vänner så måste jag väl få gå på fester? För det har inte alltid varit så. Allt började i årskurs sju. Redan från början kände jag att jag inte skulle trivas i den nya klassen, jag blev en ensamvarg och var då ett lätt byte att ge sig på. Jag blev förföljd vart jag än gick, vartenda misstag jag gjorde fick mig att få mer och mer falska rykten om mig. Till slut var jag hatad av alla inklusive mig själv. Tre år av självhat, men i gymnasiet blev det en vändning. De första dagarna var oväntat bra och jag hade redan hittat några att umgås med. Inte vilka som helst heller har jag märkt nu, de här tjejerna har status. Ännu bättre för min del kan jag tycka. Jag har liksom blivit en del av tonåren; killar, fester och skitsnack. Huset där festen höll till var gigantiskt och det första man kände lukten av var rök blandat med alkohol. Jag visste hur fel det här var, jag är ju bara sexton år. Men känslan av att göra något som inte är tillåtet gav mig någon slags adrenalinkick och det var det som gjorde det så spännande. Den här kvällen toppade allt. Det var absolut det roligaste jag har gjort. Runt klockan ett på natten känner jag att min kropp inte klarar så mycket mer, jag börjar bli illamående och trött och därför bestämmer jag mig för att dra mig hemåt. Jag har inte alls någon tanke på hur jag ska ta mig hem men det enklaste valet är att gå. En femtonminuters promenad hem, inget kan hända på den korta vägen. På vägen hem tänker jag på hur snabbt livet vänder egentligen, jag tog chansen och det känns som att världen är min nu. Jag har aldrig blivit bekräftad och omtyckt på det här sättet förut. Jag är äntligen någon. Efter att jag promenerat i ungefär fem minuter hör jag plötsligt någon komma springande bakom mig men reflekterar inte över det, jag är alldeles för inne i mina egna tankar och känslor. Men så stannar personen precis bredvid mig. Jag får ett hårt slag i huvudet och hinner aldrig se vem det är. Jag blir dragen på marken, jag förstår inte vad som händer, drömmer jag? Personen har ett hårt tag om min arm och jag tycker att jag känner igen formen av handen; en stor, manlig hand. Jag slängs ned på marken. Allt är en dimma och jag har ingen chans att se vem det är eller kunna rädda mig själv. Hans starka parfym sticker i näsan på mig. Mina byxor dras av, min tröja, lager efter lager. Jag får hela hans tyngd över mig, kan inte tro att det är sant. Jag tappar bort tiden, känner ingenting alls, glömmer allting. Jag är helt stel i kroppen och äcklas av tanken att hans hud mötte min. Jag vet inte hur länge jag ligger kvar helt tom och iskall i kroppen. Jag vaknar senare, det är fortfarande mörkt och kallt, gräset är fuktigt. Jag ställer mig upp och det gör ont i hela kroppen, mellan benen, armarna, min hals som han ströp åt hårt. Jag börjar bara springa och springa men ramlade flera gånger på grund av att paniken gjorde så att mina ben inte orkade hålla sig uppe. Varje minut, varje sekund är suddig men ändå så klar. Jag springer

168

hem i den mörka oktobernatten helt ensam. Ena skon är borta, min jacka är sönder, lika sönder som jag är inombords. Det känns som att någon har tömt mig på alla känslor. Jag känner ingenting. Allt spelas upp om och om i huvudet och jag kan inte ta tillbaka en enda sekund. Jag ser äntligen mitt hus efter att ha sprungit med känslan av att det tagit evigheter. Ytterdörren är upplåst, jag går in och så snabbt så möjligt försöker jag ta mig till badrummet. Jag tar av mig kläderna och går in i duschen. Jag försöker att få bort hans äckliga baciller från min kropp. Men jag känner mig lika vidrig jag så det spelar ingen roll hur noga jag tvättar kroppen, exakt allt är kvar på mig. Jag lägger mig ned på golvet, har ingen kraft kvar för att kunna stå upp. Jag börjar skrika, gråta och tappar andan ett flertal gånger. Jag ser inte klart, det enda jag känner är varenda liten del på kroppen som han satte sina händer på, jag kommer aldrig få bort honom från min kropp. Jag vaknar upp nästa morgon, kvar på badrumsgolvet. Samma tankar kommer upp i huvudet igen och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag går ut från badrummet och ser att klockan redan är två. Jag går upp på mitt rum och sätter på mig kläder. Jag hör hur dörren öppnas och in kommer mamma, pappa och Johan. Jag går ner, försöker dölja mina känslor. Kramar om mamma och pappa och sist Johan. Hans parfym, hans stora händer. Det är han. Hela min kropp börjar skaka och det enda jag får ur mig är ett nej och igen ett nej. Nu kommer jag ihåg hans ansikte, hans vidriga tunga andetag mot mitt öra. Jag vill kräkas.

Alva Fälting (8k)

13. En underlig dag i Johans liv Det var en vanlig fredagskväll och Johan skulle åka hem till sin familj efter en vanlig vecka på gymnasiet. Då när han stod vid parkeringen och väntade på sina vänner som skulle skjutsa hem honom var det några som ropade på honom. Det var ingen röst han kände igen, fast han gick och kollade vem eller vilka det var. När Johan kom dit var det någon som frågade om han hade cigg och då svarade Johan nej, för han röker inte och då blev de sura på honom och frågade igen fast han sa samma sak. ”Jag har inga.” Då blev de skitsura på honom för att den som frågade hade sagt att Johan hade bjudit någon annan tidigare på dan. Då sa han: ”Nu räcker det, du gav ju min kompis en cigg vid typ lunchen”. Han blev skitsur på Johan så han hotade Johan att om han inte fick nån cigg nu så skulle han knivhugga Johan i magen. Efter en stund tog han som frågade om cigg fram en kniv och sa: ”Ge mig nu eller så kommer jag sätta kniven i dig!”. Johan blev lite rädd när han sa det. Men fem sekunder efter han hade sagt det kom Johans kompisar och dom var åtta personer och då blev de som hotade skiträdda och drog därifrån. Johan åkte med sina kompisar hem till sig och träffade sina föräldrar som han hade saknat efter en lång vecka.

Erik Johansson (8l)

Nästa gång jag släpper in människor i mitt hus ska jag tänka till innan. Fast jag tror inte att det kommer hända igen, eftersom den senaste gången var en mardröm. Han gjorde mig illa. Han tänkte döda mig på riktigt. Jag brukar alltid sitta vid fönsterbrädan och titta ut genom fönstret. Det är lika spännande varje gång. Det enda jag ser är grannens hus och barn. De brukar vara ute och leka. De leker mycket, så mycket att jag funderar på om de kommer att bli trötta eller ej. När det är mulet ute brukar jag se min egen spegelbild. De flesta som ser mig tycker att jag är rätt söt. Jag har blont hår, gröna ögon, ganska lång och smal. Mina föräldrar har sagt att trädgården är farlig för mig och att jag borde hålla mig undan, men jag tror inte på dem. Vår trädgård är som vilken trädgård som helst. Inget att vara rädd för. Denna dag börjar som vilken dag som helst. Jag sitter vid fönsterbrädan och tittar ut. Plötsligt tittar en kille i min ålder på mig genom fönstret. Han är mycket blek och mager. Jag lägger ner de sista av flyttkartongerna i bagageluckan och sträcker på mig. Sedan tittar jag runt. Jag kommer verkligen att sakna detta område. Då får jag syn på en tjej som sitter vid fönstret och tittar ut. Jag smyger tyst fram till huset, hon fortsätter att titta ut. Jag kommer till hennes fönster och plötsligt tittar vi på varandra. Hon blir rädd och springer därifrån. Det här var inte bra, men hon var rätt söt. Jag springer därifrån. Tar mig snabbt till mitt rum och stänger dörren. Jag kastar mig ner på sängen. Killen vid fönstret ville verkligen något, men vad han ville förstod jag inte eftersom jag är rädd att prata med andra människor. Det blir alltid så här. Jag försöker att undvika människor. Det slutar med att även denna gången så tar min rädsla över mig. Denna gång hade min rädsla vunnit men nästa gång kanske jag skulle våga prata med honom. Plötsligt öppnas ytterdörren och i nästa sekund hör jag min mammas röst eka mellan väggarna från nedervåningen. -Älskling nu är jag hemma. Jag stänger av vattenkranen och springer ner till vardagsrummet. Mamma sitter på soffan, hon håller på med sin mobil. Jag går fram och ger henne en kram. Det känns så skönt. Ingen skulle kunna splittra mig och min familj. Mammas ansiktsuttryck förändras snabbt. Hennes ögonbryn sjunker och munnen välver nedåt. -Är det något på tok? frågar jag. -Egentligen inte, men jag måste jobba natt ikväll och pappas flyg är försenad. Han kommer inte hem förrän i morgon bitti. Och det betyder att du måste vara hemma själv ikväll. Först blir jag glad, men lite senare ändras mitt ansiktsuttryck. En hel kväll ensam hemma. Det kan hända vad som helst. Till och med dåliga saker. Jag skjuter bort de dåliga tankarna och börjar istället tänka på alla roliga grejer som jag kan göra. Fem minuter senare lämnar mamma huset och hon påpekar att jag måste låsa ytterdörren så fort hon lämnar huset. Jag nickar bara till svar. Antagligen är det hennes mamma som kommer ut genom ytterdörren. Jag lutar mig bakåt så att hon inte ska se mig. Efter några minuter har mamman startat bilen och kört iväg. Jag öppnar sakta bildörren och kliver ut. Sedan går jag sakta till ytterdörren och plingar på. Det första jag tänker på är att inte öppna ytterdörren. Men sen kommer jag på att det kanske är mamma som har glömt något.

-Vad gör du här? Killen suckar, drar häftigt andan och sedan säger han att det var han som skrämde mig tidigare under dagen. Jag visste det men låtsades som ingenting. Killen frågar om han får komma in. Jag funderar en ganska lång stund men sedan släpper jag in honom ändå. Han är ju bara en vanlig människa, inget kan hända mig. Jag får en bra kontakt med denna mystiska kille. Vi snackar och har det roligt. Plötsligt, som från ingenstans hoppar han på mig. Han tar tag i mig och kastar mig långt bort från vardagsrummet och den gråa soffan. Jag skriker till av smärta när jag landar på ryggen. Det gör verkligen jätteont. Det känns som om ryggraden går sönder i två bitar. Med tunga steg kommer killen efter mig. Han sparkar mig på magen och ryggen. Ett starkt ljud avbryter allting. Killen drar djupt efter andan och i samma sekund försvinner han. Jag försöker att inte bry om hans försvinnande. Istället försöker jag kravla mig upp. Ytterdörren öppnas och mamma stormar in. Man ser att hon har gråtit. Hon tar tag i mig och hjälper mig att komma upp. Efter ytterligare några minuter kommer ambulansen. De bär mig på en bår och tar mig till sjukhuset. Sedan kommer jag inte ihåg någonting. Jag vaknar av att mamma smeker mig över huvudet. Jag får klumpar i halsen och vill börja gråta. Men jag försöker att inte göra det. Mamma berättar att polisen ännu inte har tagit mannen som gjorde detta mot mig, men att de fortfarande letar efter honom. Ett oroligt obehag sprider sig i min kropp. Detta måste betyda att han är på fri fot och kan göra någon annan illa. Jag har gömt mig i min bil ungefär två dygn nu. Det är kallt och jag har ont om mat. För att jag ska kunna överleva måste jag snatta mat från affären. Tjejen, som jag var hemma hos häromdagen har kunnat peka ut att det var jag som gjorde henne illa. Hon ligger just nu på sjukhuset med sin mamma som övervakar henne dygnet runt. Så det är ganska svårt att komma in till henne. Jag skjuter bort den dåliga tanken och tränger ihop mig för att somna. Jag är alltid så här. När jag träffar människor blir jag rädd och upphetsad. Det slutar alltid med att jag skadar dem. Och varje gång låser jag in mig i min bil eller flyttar ut från staden.

Människor utan gränser

14. Främlingen

Så tyst jag kan tassar jag till dörren och öppnar försiktigt. Först blir jag förvånad men säger inget. Efter några minuters otåligt väntade frågar jag honom:

Nazia Amiri (8l)

15. FÖRFÖLJD Jag kan inte riskera deras liv längre jag måste berätta sanningen innan det är för sent. Det hela började när Antonio bestämde sig för att resa till York, Antonio hade kommit in i landet och gick in i en bar och det var sent och han var törstig. Efter ett par drinkar så kom fem killar in i baren och satte sig runt honom. Gängledaren ställde till en scen och ifrågasatte varför Antonio var på deras bar. Antonio förstod inte att man inte fick vara på den här baren. Han blev irriterad och började mucka gräl med killarna då såg han att alla hade en ormtatuering på insidan av underarmen. Det var då allting började. Om Antonio bara hade gått därifrån så skulle det varit en helt annan historia. Efter det att slagsmålet slutat var Antonio på hotellet och sökte på vad ormtatueringen betyder. Han blev skräckslagen när han insåg att det var ett väldigt kriminellt gäng och om man störde dem, satt på deras ställe eller gick på dem med mera så skulle de inte lämna vederbörande ifred.

169

Nu började ett oroligt liv för Antonio han tittade alltid över axeln när han var ute och om han hörde någon gå snabbt bakom sig men även om det var någon som tittade på honom och viskade till sitt sällskap blev han orolig. Men sista dagen på sin semester så var han inte så uppmärksam med att kolla över axeln, det var då de slog till för de hade övervakat Antonio under hela sin vistelse. Antonio blev slagen i huvudet och inkastad i en liten skåpbil. Efter någon timme vaknade Antonio upp och allt var suddigt i en kort sekund, han tog handen mot bakhuvudet där han hade blivit slagen och kände att det var ömt. Det var kolsvart i skåpbilen, hans hjärta slog så hårt att han trodde det skulle hoppa ut ur bröstet på honom. Det måste ha gått några timmar tills skåpbilen stannade, Antonio krälade snabbt bort från skåpdörren när den öppnades, männen som öppnade dörrarna försökte få tag i honom och det lyckades. De drog in honom i ladan som låg mitt i skogen, han kollade snabbt runt för att se vart han kunde springa om han lyckades fly.

Människor utan gränser

Antonio blev fastspänd på en stol och gängledaren kom in till honom och slog till honom rakt i ansiktet så att han tuppade av en kort sekund, när han vaknade upp igen hörde han att de kallade gängledaren för Sebastian. Det har gått några dagar och Antonio har fått lite mer frihet, vet inte varför men antingen vill de väl testa om Antonio kommer att försöka rymma. Det är det han tänker göra när de minst anar det, då ska han slå till. Det har blivit mörkt nu och alla sover förutom fyra personer som håller vakt. Antonio har studerat alla vakter och han har valt en tid som han vet att han kan rymma på, det börjar bli dags att göra sig klar för att springa. Antonio står och håller koll så att han inte missar sin chans att rymma. Han ser att tiden är inne och springer allt vad han kan genom skogen och hoppas på att han kommer till en väg så småningom. Samtidigt som Antonio är långt in i skogen så kommer Sebastian dit in där Antonio var och ser att han är borta han skriker åt alla att börja leta efter honom förutom de fyra som håller vakt för att Sebastian tycker att de hade gjort tillräckligt med skada. Antonio hörde att de hade märkt att han var borta för att de åkte runt på sina motorcyklar och han såg även ljuset från deras ficklampor bakom sig. Men Antonio sprang så fort han kunde och kom fram till en väg, han ramlade ner på alla fyra för han var slut i benen och andades tungt. Han hörde att det kom en bil och han trodde att de hade hittat honom. Plötsligt stannar bilen och en okänd man kom ut ur bilen. Men det satt även en kvinna i framsätet som sträckte på sig för att se vad som hade hänt. Mannen kom fram till Antonio och frågade vad som hade hänt och Antonio svarade att han inte var härifrån och att han hade gått vilse. Han såg inte vart vägen ledde för att det blev mörkt. Mannen hjälpte Antonio upp och lät honom stödja sig mot honom. Mannen frågade vad han hette och han svarade att han heter Antonio med tunga andetag. Mannen svarade att han hette Mikael. Mikael frågade vart han var på väg innan han blev vilsen. Antonio svarade att han skulle göra några sista stopp på resan innan han skulle åka hem igen. Mikael erbjöd sig att han kunde följa med honom och hans familj till ett motell som ligger tre timmar bort. Antonio tittade upp och sa att det skulle vara jättesnällt om han fick följa med till motellet. De har kommit fram till motellet nu och de checkade in i två rum, ett för killarna och ett för tjejerna. Antonio hade sovit i bilen så han var inte lika trött längre men dem tänkte ändå gå och lägga sig men Antonio gick ut för att kolla på himlen och då såg han att Mikaels dotter satt på bänken utanför. Han gick dit och frågade om inte hon heller kunde sova. Hon blev förvånad och vände sig om och såg att det var Antonio. Hon svarade att hon inte kunde sova men hon trodde att Antonio skulle sova som en stock för det såg så ut i bilen. Antonio satte sig ner bredvid henne och frågade vad hon hette, hon svarade att hon hette Saga. Antonio skulle precis presentera sig

170

själv men Saga hann avbryta och säga att hon visste vad han hette Antonio. Pappa berättade vad ni pratade om när du hade somnat. Antonio började småle. De satt på bänken och lärde känna varandra under stjärnorna tills Antonio såg att Sebastians gäng var en bit bort på vägen till motellet. Antonio ställde sig hastigt upp och sa till Saga att det är nog dags att gå in igen och försöka sova några timmar innan vi måste åka tidigt imorgon bitti. Saga kollade på Antonio och såg att han var helt likblek i ansiktet och gick med på att gå och lägga sig för hon ville inte säga emot när hon såg hans ansiktsuttryck. Antonio följde med Saga till rummet och sa godnatt sedan skyndade han sig in på sitt rum och la sig. Han hörde hur motorcyklarna av gänget hade kommit närmare och Antonio låg där och hoppades på att de skulle köra förbi och inte stanna vid motellet.

Nathalie Forsling (8i)

16. Gränsen Jag sprang allt jag kunde men jag kände att dem fortfarande var ute efter mig. Jag känner att det blir jobbigare att andas och det är jättekallt, jag känner inte mina fingrar eller tår.

En vecka tidigare Jag satt på mattelektion och det var min sista lektion på dagen så efter skulle jag sluta och efter skolan skulle jag vara med några kompisar. Vi skulle till stan och vara med några andra killar och fika. Klockan gick och mattelektionen var slut. När jag kom fram till stan så va inte mina kompisar där vi skulle mötas. Så jag ringde båda och ingen svarade. Efter ungefär 10 minuter så kommer det några killar och mina vänner. De sa inte ens hej de bara gick förbi och skrattade. Jag fick ont i hjärtat när jag såg dem gå förbi. Jag ropade på dem men de fortsatte bara att gå och brydde sig inte. Det var som att jag inte fanns eller nåt. Jag ställde mig upp och började gå efter dem men jag såg inte vart de tog vägen. Jag ringde de igen men ingen svarade. Jag kände en klump i magen och det kändes som att jag skulle börja gråta. Jag började gå mot busshållplatsen och jag började nästan gråta. När bussen kom så såg jag dem på andra sidan, killarna skrattade och pekade mot mig och då började mina kompisar också skratta. Jag ignorerade dem och gick på bussen. Kvällen gick och jag kunde inte sova för att jag låg bara och tänkte på mina kompisar, vad skulle de säga imorgon, vad skulle de göra. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, de var de enda som var mina vänner på skolan. Jag somnade ungefär tre på natten, när mamma väckte mig dagen efter så sa jag till henne att jag var sjuk och inte kunde gå till skolan. Jag vågade inte gå för att jag visste inte om de ens var mina vänner längre. Mamma sa att det var okej att stanna hemma för hon trodde på att jag var sjuk. När mamma åkte till jobbet gick jag upp och skulle göra lite frukost. När jag öppnade kylskåpet så plingade det till i mobilen, jag tog upp mobilen och kollade. Det var ett meddelande från en av mina kompisar och i meddelandet stod det bara ’’Vart var du igår? Vi hittade inte dig’’ och en glad emoji efter. Jag visste inte om det var allvar eller hån för att de tyckte det var kul. Jag skrev tillbaka ’’Jag satt där vi skulle mötas men ni bara gick förbi mig och skrattade med några killar”. Jag satt där och väntade på att hon skulle svara i ungefär 10 minuter, sen orkade jag inte mer så jag fortsatte göra frukost. Jag gjorde ägg och bacon till frukost. När jag satte mig ner och skulle äta hörde jag hur mobilen plingade till från köket, jag ställde mig upp snabbt och sprang till köket. När

Mamma väckte mig vid klockan sju på kvällen och frågade hur länge jag sovit. Jag sa bara att jag inte visste och plockade upp mobilen. När jag satte på Youtube så märkte jag att det var en liten spricka högst upp på mobilen. Jag hade ingen aning hur den kom dit, sen mindes jag hur jag för några timmar sen kastade den i väggen av ilska. Jag fortsatte kolla på Youtube i alla fall och klockan blev bara mer och mer och till slut kom mamma in och sa till mig att börja gå och lägga mig. Jag borstade tänderna och la mig i sängen och funderade på det som hänt. Jag funderade på om jag skulle gå till skolan imorgon, men jag vill helst vara hemma. När jag vaknade dagen efter så sa mamma att jag skulle gå till skolan för vi hade något viktigt prov. Jag klädde på mig kläder och åt frukost och började gå till skolan. När jag kom fram till skolan så stod mina vänner utanför med några killar, när jag fick syn på dem så såg jag att det var samma killar som var på stan. Jag drog jag på mig luvan och gick förbi dem snabbt. Nån av killarna ropade på mig men jag brydde mig inte och gick in i skolan. När jag kom in glodde alla på mig som om något hade hänt med mig, jag fick en tanke om att mina vänner och killarna hade snackat skit om mig. Jag tog av mig jackan och skorna och gick in i skolan och precis då kom mina vänner in. De ropade på mig och kom fram och sa: ”Jävla nolla” och de alla skrattade. Jag sa tillbaka: ”Tyst” och spottade en av killarna i ansiktet och sprang allt jag kunde. Jag hörde hur de började springa efter mig, jag sprang ut ur skolan och svängde vänster och därefter kom dem. Jag sprang så snabbt jag kunde och jag kände hur mössan gled av, och jag tappade vantarna. Jag svängde in i ett villaområde och gömde mig bakom ett hus. Jag såg dem inte så jag fortsatte springa. Jag sprang allt jag kunde men jag kände att de fortfarande var ute efter mig. Jag kände att det blev jobbigare att andas och det var jättekallt, jag kände inte mina fingrar eller tår. Jag sprang till busshållplatsen och hoppade på bussen hemåt. När jag kom hem var mamma fortfarande hemma, jag berättade allt för henne och grät samtidigt. Det gick två veckor och jag gick inte till skolan nån av dagarna och mamma fixade så att jag bytte skola till en annan. Jag träffade nya vänner i min nya klass och inte bara två vänner, utan sju. Jag gick i skolan som vanligt igen.

Rasmus Stridh (8b)

17. Han

Jag tänkte på hur hårt Anton hade slagit honom. Hur fort allting hade gått. Varför gjorde jag ingenting? Varför stod jag bara där och bara tittade? Varför sa jag ingenting till min lärare när de frågade ut mig? Varför fortsätter jag att ljuga? Varför sa jag inte ifrån? Alla frågor och tankar snurrade runt i mitt huvud. Jag skulle ha sagt till vad som hände och inte stått som en liten fegis och kollat på! Jag tittade på Anton som satt bredvid mig. Han gav mig ett leende och blinkade, som om allting skulle varit glömt. Hur kunde Anton bara bete sig så? Jag gjorde visserligen samma sak, med tanke på att jag bara stod bakom honom. Anton var klassens kung. Alla visste vem han var, vad han gjorde, hur han var. Framför allt visste alla, väldigt väl, vad Anton gjorde om man tjallade på honom. Läraren hade genomgång på tavlan. Vi skulle jobba med matte. Jag kunde inte ta in orden; vad hon sa. Allt jag kunde tänka på var Robins plågade, vettskrämda ansiktsuttryck, när han låg där på marken och försökte andas. Varför sa jag ingenting? Vi hade fått våra papper om vad vi skulle göra. Anton tittade på mig på ett väldigt konstigt sätt, han flackade runt med blicken innan han såg mig rätt in i ögonen. Han försökte le mot mig men det var som att han inte kunde. Jag kände hur jag fick en klump i magen och hur allting blev för mycket. Jag blev yr och mådde illa på samma gång, jag ville kräkas och gå ut. Klockan fortsatte att ticka, jag kunde höra hur mycket de lät. Jag sneglade ut genom fönstret. Det hade börjat regna, det droppade från takrännan och slog sedan ner på marken. Det kändes som varenda vattendroppe var som ett av Antons slag. Varenda kommentar han sagt så fort han gått förbi Robin där allting samlades, sögs in i kroppen och hade som lämnat ett ärr, precis som vattnet som rann ner i asfalten. Ett ärr som aldrig skulle kunna försvinna. Undrar om han hörde orden varenda gång han skulle gå och lägga sig? Jag tänkte på om han låg vaken varenda kväll och låg och tänkte på allting han sagt, om han inte kunde somna för att han mådde så dåligt.

Människor utan gränser

jag öppnade meddelandet stod det bara: ’’hahahahaha’’. Jag kände hur tårarna började rinna och jag fick en klump i magen. Jag skrev inget tillbaka utan jag ställde mig upp och sprang till soffan och började gråta, jag grät ganska länge och tänkte att jag behövde byta skola och grejer. Jag åt upp frukosten och gick in på mitt rum. Jag kollade på Youtube en stund och under tiden jag kollade fick jag ett meddelande av min andra kompis, I meddelandet stod det: ”Vart är du, vi började för 40 minuter sen”. Jag skrev tillbaka: ”Jag är sjuk och varför gick ni ifrån mig igår?”. Jag fick tillbaka: ”Det gjorde vi inte alls, vi hittade inte dig”. Jag blev arg och slängde mobilen i väggen och la mig i sängen och började gråta igen. Jag försökte somna och efter en stund somnade jag.

Det ringde ut och jag skulle gå till min tjejkompis. Jag hann bara runt hörnet då Anton greppade min arm och drog med mig in i det lilla rummet. Jag började flacka runt med blicken för att jag blev nervös tills Anton tog tag i mina armar. Han stirrade mig rätt in i ögonen, jag kunde höra hur snabbt mitt hjärta dunkade i bröstet. -Vad sa du till läraren? sa han med en irriterad röst. -Jag sa…, jag sa… att… att ehh, sa jag och skakade samtidigt. -Vad sa du?! sa Anton argt. -Eh, tror du att jag skulle säga någonting, måste du ens fråga mig helt ärligt? svarade jag tillbaka och försökte få det att låta som jag pratade med attityd. -Okej, kom vi går och äter, sa Anton som att han skämdes för att han frågat mig. När vi kom in i matsalen och stod i matkön så hörde jag hur någon började ropa efter Anton. Jag tittade bakåt och såg Robins äldsta bror, jag tyckte att Anton var stor men Robins bror var jättelång och hade mörka ögon och han såg inte glad ut. -Vad vill du, svarade Anton. -Ja, jag är Robins bror, vem är du? Tror du att du kan slå på min bror? svarade Robins bror. Robins bror tog tag i Anton. Robins pappa tittade på mig och han såg besviken ut som att jag och han kände varandra sedan innan. - Båda följer med, sa Robins pappa. Vi gick igenom korridoren, jag kände i hela kroppen hur mycket jag skämdes över att gå bredvid honom. Medan vi gick i korridoren tittade en av mina vänner på mig och höll för fingret över sin mun. Jag sänkte blicken och log och tittade ner i golvet för jag visste exakt vad hon menade.

Filippa Attard Svanholm (8p)

171

18. HEMSK KVÄLL

-Vadå det är inte som du tror; du är för fan otrogen mot mig med Liam, min så kallade bästa vän, hör du hur det låter? Vad fan håller du på med, din vidriga människa.

-Vart har du varit älskling?

Hastigt tog han tag i sina bilnycklar och kastade mig mot väggen, han rusade in till köket tog ut något ur skåpet och sprang ut.

Det var tyst i några sekunder innan han ställde samma fråga igen men med en bestämd ton denna gång. -Jobbet har jag ju sagt, mumlade jag och försökte titta honom i ögonen. -Jasså, jobbet säger du va? Du vet väl att din chef Christina ringde mig tidigare idag vid eftermiddagen och frågade vart du var efter att försökt nå dig flera gånger.

Människor utan gränser

-Lyssna på mig Karim, det är inte som du tror, snyftade jag.

Klockan slog precis tolv när jag steg in i min lägenhet igen. Min tunga smakade fortfarande Liam. Jag svalde och torkade mina läppar snabbt innan jag steg in i lägenheten. Sakta som en slug räv försökte jag vrida på nyckeln utan att göra några ljud ifrån mig. Karim gick upp när han hörde mig och hittade mig vid ytterdörren letande efter något i skohyllan. Jag slutade genast leta när jag såg Karim komma gående från mörkret. Han försökte kisande titta upp mot mig.

-Jobbet, sa jag snabbt med huvudet nere.

Han tittade mig rakt i ögonen med bekymrad och undrande blick. Det var som om allt föll samman, att allt bara på några sekunder stelnade till is efter jag hörde just den meningen. “Vad ska jag säga, vad kommer hända hädanefter, vet han sanningen? Vad ska jag ta mig till, ”hur dum kan jag egentligen få vara?” Tusentals tankar virvlade i mitt huvud och just i det ögonblicket visste jag att jag hade förlorat honom. Jag förlorade Karim, mannen som hade varit en del av mitt liv i fyra år. Som fanns för mig när ingen annan gjorde det, mannen som gjorde mina dagar som dagar i paradiset.

-Jag skulle berätta allt. Jag älskar inte honom, jag älskar dig. Bara dig. Vi hade bara ett rent uselt sex. -BARA, KALLAR DU DET VA? HUR MÅNGA SEXPARTERNS HAR DU HAFT TIDIGARE?!

-KARIM STANNA, VAD GÖR DU? skrek jag skräckslagen efter honom i trappuppgången. Jag kände hur tårarna rann nerför min kind. Motorn startade och jag hörde hur snabbt han körde iväg bilen, plötsligt så blev allt tyst. De enda som hördes var ljudet av mitt hjärta som pumpade hårt. Vad har jag gjort? Vad f*n har jag gjort? -Jag måste dit. Jag måste stoppa honom. Jag tog nycklarna till min lillebrors bil, smällde igen dörren och rusade ner för trappan. Jag måste dit. Jag måste stoppa honom. Karim kände hur sveket inom sig exploderade. Han kunde inte förklara med ord hur han kände: “Tack för en riktigt fin kväll älskling – Liam”. Det var allt som slog honom i huvudet. Meddelandet från Liam. Han var framme och hoppade av bilen samtidigt som han kände hur pistolen var intryckt i handen. Vreden steg i hans ansikte för varje steg han närmade sig Liams villa. Han knackade på dörren kraftigt och väntade några sekunder tills Liam öppnade dörren.

-Hallå? Hallååå? Michelle kan du svara på min fråga?

-Hej Karim? Vad gör du här så sent? sa Liam och svalde nervöst.

Jag var som i trans. Han tog tag i mig och skakade mig fram och tillbaka.

-SKA DU SPELA OSKYLDIG, DITT J*VLA SVIN? brast Karim ut.

-Vad vill du att jag ska säga, sa jag och kände hur tårarna brände i ögonen. -VART har du varit, vad är du inte säger till mig. Jag vet att du döljer något, så säg det nu innan jag blir riktig frustrerad. Jag kunde inte få fram ett enda ord ur munnen, jag visste att jag inte kunde rädda mig själv ur denna situationen. Det var över, slut med alla undanflykter. -Lia… Vid just det ögonblicket då jag höll på att berätta sanningen som skulle förändra hela min relation med Karim avbröts jag av ett pip och kände hur mobilen vibrerade. Jag fick ett sms och visste direkt vem det var ifrån. Jag kände hur hjärtat slog allt hårdare. Några sekunder efter ringde mobilen. Jag vägrade att svara. -Ska du inte svara på samtalet? Och vem är det som ringer dig just vid denna tiden? Klockan är för fan 00.28, sa Karim ilsket. Med ett snabbt ryck försökte han grabba tag i mobiltelefonen, men han lyckades inte. Jag tog ett steg och backade undan. -Vad är det du döljer, låt mig se efter vem det är som ringer, sa han och räckte fram handen. -Låt bli. Hur angår det dig vem som ringer, sa jag nervöst. -Men skärp dig och ge mig mobilen, sa han medan han lutade sig snabbt fram och tog tag i den. Karim öppnade mobilen och stirrade rakt in i mobilskärmen med en likblek blick. Det var som om han hade fått reda på att någon familjemedlem dött. Han tittade upp på mig och gav mig en blick fylld med hat, besvikelse. -VAD ÄR DET JAG SER FÖR I HELVETE? gallskrek han.

172

Tår efter tår rann nerför mina kinder. Allt jag ville var att få slut på detta.

-Kari… sa Liam och avbröts omedelbart. -SKA JAG KALLA DIG MIN BÄSTA VÄN? VAD ÄR DU FÖR SORTS MÄNNISKA SOM LIGGER RUNT MEN ENS BÄSTA VÄNS TJEJ? VEM GÖR NÅGOT SÅNT? vrålade han och kände hur tårarna vattnades i ögonen. Karim tog fram pistolen lika snabbt som han blinkade och PANG! Så var Liam på golvet. -KAAAARIM, LÅT BLI, STOOOPPP, skrek någon i bakgrunden. Det var Michelle. Det var blod, blod överallt. Det droppade och rann rött, väggarna, golvet och även taket! Smärtan, den olidliga smärtan var också där, som tusen knivar, nej mer, intryckta, vridna och skurna över hela min kropp. En smärta jag aldrig upplevt förut. Han vände sig om långsamt och kollade på mig och riktade pistolen mot mig, hans ansiktsuttryck var oförglömligt. Han kollade på mig som han aldrig gjort förr, han såg så känslokall ut, helt hjärtlös kollade han på mig och sa: “hur kunde du, allt vi hade. Bara jag och du mot världen. Vi var allt alla vill vara, vi var de paret alla såg upp till. Hur kunde du göra såhär mot mig, mot oss. HUR!“

Khadan Cali Cabdi (8i)

Innan jag klev in i skolan satte jag på mina hörlurar på högsta volym, drog på luvan och knöt åt den. Jag ville inte höra vad alla hade att säga om mig idag, jag hade redan hört allt igår. När jag klev in kollade jag spikrakt ner i golvet och fortsatte så ända tills jag var framme utanför toaletten. Jag gick in, låste dörren och satte på kranen. Tårarna sprutade ner. Jag satt i bilen, jag hatade att vi var tvungna att flytta. Mamma visste redan att det var jobbigt nog för mig i den gamla skolan. Nu ska jag flytta till en helt ny där jag inte känner någon, helt enkelt gå igenom samma skit igen, men det var nog bäst så. -Hur är det där bak, ropade mamma och försökte överrösta radion. -Mmm, svarade jag. -Trååååångt jag vill ut, sa min lillebror Karim. -Vi är snart framme sötis, svarade mamma till honom och blängde lite åt mig i backspegeln. 20 minuter senare var vi framme, jag och Karim hjälpte mamma bära in flyttkartongerna i lägenheten. I en kartong som var öppen såg jag ett porträtt av mamma och pappa tillsammans framför en strand, jag kollade på varenda del av hans ansikte och en tår rann ner för kinden. När allt var inpackat i lägenheten satte vi oss alla i den enda möbeln i huset, soffan. Det var sent och jag och Karim somnade båda efter 20 minuter. Mamma hade bestämt att vi skulle börja skolan direkt efter flytten så vi skulle dit imorgon. Idag var min första dag här i Mimerskolan i Sundsvall, jag hoppades att den skulle bli bra. Karim och jag gjorde oss redo, vi åt frukost och gick ut till bilen där mamma redan satt och väntade. Hon skjutsade oss snabbt till skolan och körde själv iväg till jobbet. Jag tog Karim i handen och vi gick tillsammans in i skolan, alla blickar var på oss men jag skyndade iväg med Karim i handen. Vi letade efter ett lärarrum för att se vart vi skulle ta vägen. En lärare hjälpte oss till slut och jag och Karim sa hejdå till varandra, vi gick skilda vägar och lektionerna började. Jag var så nervös och rädd. Jag visste att snart skulle läraren säga att en ny tjej börjat och att jag ska presentera mig och exakt då sa hon det och log med ett stort leende mot mig. Jag gick fram. -Hej, jag heter Amira och jag flyttade nyligen hit, jag har en lillebror som heter Karim han går också på den här skolan, fick jag ut mig ganska tyst. -Har du inga föräldrar eller varför fick man inte veta något om dem, hörde jag någon säga. -Ehm, jo min mamma. Jag höll tårarna tillbaka. Jag hörde direkt hur det började spekuleras om pappa, jag ville bara springa iväg men jag var helt stel i kroppen. Ingen visste att det som egentligen hänt var att han nyligen dött i en bilolycka och det var enda anledningen till att vi ens hade flyttat, för att komma långt ifrån staden där olyckan skedde. Läraren bröt äntligen viskandet genom att tacka mig och säga åt alla att vara tysta. Jag gick och satte mig på min plats och läraren kom fram till mig och klappade mig på axeln lite lätt och sa att det var okej. Timmarna gick och äntligen blev det lunchrast. Jag försökte ringa Karim men han kanske redan hade haft rast eftersom klockan hade hunnit bli kvart över tolv. Plötsligt hörde jag någon skrika mitt namn, jag kollade bak och såg killarna och några tjejer från klassen. De börjar håna mig för min hijab och hotade att dra av den. De skrek saker om min bror och mamma och bara skrattade och gick förbi. Hur kan

Flera dagar hade gått och jag hade äntligen fått bättre koll i skolan, men jag blev fortfarande retad av klassen och det hade blivit jobbigare. Jag försökte bara ignorera dem och vågade ändå aldrig säga någonting till varken lärare eller mamma. Den enda jag berättat för var pappa som vakade över mig i himlen och jag visste att han hörde mig och det kändes bra för då var han alltid med mig. Jag hade börjat ha på mig huvtröja i skolan och varje gång jag kom in drog jag åt luvan hårt för jag var rädd att de skulle håna mig eller försöka dra av luvan. Dagen var kommen, det var på lunchrasten en tisdag och jag hade precis kommit ut från matsalen och där stod hela klassen och några från andra klasser också. De började skrika dumma saker om min hijab och de hotade ännu en gång att dra av den. De skrek hemska saker och jag kämpade denna gång att hålla tårarna tillbaka. Plötsligt bland alla människor ser jag Karim komma fram till mig. Han började bråka tillbaka med alla människorna och skrek sluta och försökte få stopp på allt men jag visste att det inte skulle gå. De var många fler så jag la min hand på hans axel och drog honom bakom mig. Det var dags att gå in så alla började springa in till klassrummen och de skrattade samtidigt. Jag var helt förkrossad men jag kunde bara inte visa det inför Karim. Jag trodde att allt skulle bli bättre, allt hade lugnat sig idag i alla fall, trodde jag, tills jag hörde från andra sidan korridoren hur människor skrek och slåss. Jag skyndade mig dit, de stod och bråkade med Karim. Stackarn han var bara tio år. Jag trängde mig in för att dra iväg Karim och låta allt vara, fortsätta som vanligt men då hörde jag det, det värsta de sagt. -Nu vet man varför ni inte har en pappa, klart han lämna er, kolla bara på er. Smutsiga invandrare, skrek någon längst fram. Gränsen gick där, jag fick panik, jag kunde nästan inte andas. Men jag fick till ett skrik som tystade alla. -HÅLL KÄFTEN! DU VET INGENTING DIN DUMMA IDIOT! Sedan smällde jag till honom i ansiktet.

Människor utan gränser

19. HON SOM ÄNTLIGEN SA IFRÅN

människor vara så äckliga och respektlösa i den här världen, tänkte jag men jag sa aldrig det högt…

Det blev helt knäpptyst, Karim kollade på mig förvånat och folket började röra sig bortåt. Det funkade, jag stoppade det. När alla hade gått och allt lugnat ner sig lite så ringde jag och Karim mamma. Hon hämtade oss och vi berättade allt för henne där hemma.

Anna Andersson (8k)

20. Hotbreven Det är onsdag, Malin hämtade posten som hade trillat ner i brevinkastet och gick igenom den. Två räkningar, ett reklamblad och ett svart brev. Hon öppnade det svarta brevet och började läsa. Dem flesta andra som skulle läsa ett sånt här brev skulle nog bli rädda. Kanske rysa, kanske skaka, kanske gråta. Men inte Malin. Malin har läst såna här brev förut, för henne är det inget konstigt, sånt händer ju alla hela tiden, eller? Så är det i alla fall för Malin. Hennes gränser har bara sänkts och sänkts. För två år sedan skulle Malin aldrig tillåta någon annan behandla henne så här, inte henne eller någon annan. Hon var alltid den som sa ifrån, den som folk pratade med när de behövde hjälp och den folk pratade lite skit om för att dem själva blev ifrågasatta. Inte för att det någonsin brydde henne att folk snackade om henne, det betydde ändå bara att de var avundsjuka. Men det var då, nu är det annorlunda. Malin bryr sig inte om särskilt mycket längre, bara hennes dotter mår bra så går livet vidare och mycket mer än så är det inte.

173

Malin gick ner för den långa trappan till lägenheten och ut genom porten. Hon gick över gatan på väg mot Seven Eleven på andra sidan. Hon kollade till höger och hon såg en stor svart bil. Malin stannade mitt i vägen och frös till, hon tänkte tusen olika tankar på några få sekunder. Var det han som kom? Kommer han göra mig illa? Allt snurrade i hennes huvud. Bilen kom närmare och närmare och Malin kunde inte röra sig hon glömde bort hur man gjorde. Det enda hon kunde tänka på var personen bakom ratten. Föraren tutade våldsamt men det hjälpte inte, hon stod kvar. Bromsarna skrek och bilen tvärstannade bara några centimeter från hennes fötter. Föraren gick ur bilen och skrek på Malin. När hon insåg att det inte var den hon trodde att det var så sprang hon tillbaka in i trappuppgången och upp till lägenheten. Hon gled ner längs dörren och satte sig på golvet. Hon tog ett djupt andetag och tankarna började snurra igen.

Människor utan gränser

Det är tisdag och Malins dotter Elvira hörde att posten ramlade ner vid dörren och sprang snabbt och hämtade den. Hon gick in med den till köket där Malin satt. Malin kollade på högen och såg att det var ett nytt svart brev. Hon tog det svarta brevet från Elvira och började läsa. I slutet av brevet stod det något som fick henne att reagera för första gången på väldigt länge, hon kände vreden inom sig som bara steg och steg. Han hade hotat hennes dotter den här gången och är det någonting som Malin bryr sig om så är det just hennes dotter. Hon hade fått nog, gränsen var nådd Malin gick med raska steg medan hon knöt sina nävar hårt i fickan. Hon hade på sig en stor vit jacka och på fötterna ett par överanvända Converse. Inuti den stora jackan gömde sig en stor vass kniv. Hennes ögon var kalla och hon kollade bara rakt fram med en beslutsam blick. Hon gick snabbare och snabbare genom Vasaparken och ut på Odengatan. Hon visste precis vart hon skulle någonstans för den här vägen kan hon. Den har hon gått många gånger tidigare. I hennes huvud fanns det nu ingenting, hon såg svart. Efter några få minuter var hon framme vid den välkända porten på Hälsingegatan. Malin knappade snabbt in portkoden som hon gjort så många gånger förut. Hon gick snabbt uppför den långa trappan till den sjunde och högsta våningen och bankade på dörren till höger med sin knutna näve samtidigt som hon drog fram kniven ur jackfickan. Han öppnade dörren med ett hånleende och Malin kollade honom rakt in i de svarta ögonen. Hon drog fram kniven och hans leende försvann på en tiondels sekund. Det första hugget träffade honom rakt i strupen och han föll bakåt rakt ner på den stora blåa hallmattan När Malin lämnade lägenheten efter exakt fyra minuter och tjugotvå sekunder så skulle ingen i världen kunna säga att det var Johan Karlsson som bildade den blodiga köttmassan på mattan i hallen som nu hade blivit lila av allt blod, inte ens hans föräldrar skulle kunna se det. Den Johan som hon hade älskat så mycket och som hon trott att hon skulle leva resten av sitt liv med under en så lång tid men som istället hade förstört hennes liv. Det fanns ingenting i henne som gjorde henne ledsen av det som precis hade hänt. Det enda hon kunde tänka på var att hon och Elvira äntligen skulle få vara i fred och att hon skulle kunna gå ut på gatan utan att vara orolig för att möta honom. Johan hade spräckt hennes gränser och det fick han betala för.

Miranda Fredriksson (8f)

21. INGEN ATT LITA PÅ ”Nu hände det igen.” Men Bella var ganska van, hon sprang till sitt rum med tårar längst kinderna som vanligt. Hon tänkte sitt liv som en dokusåpa, ”allt var förstört”. Bella var en ganska vanlig tjej; halvlångt hår, sandblond, medellång och oftast bara byxor och en tröja på sig och med naturliga drag i ansiktet. Och bruna stora ögon. Hon hade knappt några vänner, bara en vän att vara med som hette Rebecka. De var med varandra när Bella väl var i skolan. Hon skolkade mycket, hon är var ganska kall person och tyckte inte direkt om att kommunicera och prata med folk, så hon höll sig mest borta från skolan. Rebecka, hennes enda person att vara med, hade nu ledsnat och ville typ inte längre vara med henne. Hon hade hittat någon ny att hänga med som hette Alexandra. De hängde jämt nu för tiden, Bella orkade egentligen inte bry sig då hon inte var i skolan särskilt ofta och när hon väl var där skolkade hon en del. Hon hade äldre kompisar att hänga med. Såna som sysslade med samma saker som hon; röka, festa och sånt, hon var bara femton men hade redan rökt och druckit ett flertal gånger. Hennes föräldrar visste inte något om detta då de knappast brydde sig. De jobbade mest, och när de kom hem ville de typ inte ens se henne eller säga hej. Hennes pappa hade slagit henne flertal gånger så hon fått stora blåmärken och ont och hotat henne med att han exempelvis skulle dra henne i håret, eller kasta ut henne ur lägenheten. Hon var ganska van så hon hade slutat bry sig men hade grov ångest och hade försökt begå självmord flera gånger genom att skära sig med kniv eller hänga sig. Mamman hette Mia och pappan Johan, mamman brydde sig inte direkt om vad Bella gjorde så länge hon inte var i vägen. Mamman satsade mest pengar på shopping och mat för dagen, hon var ofta ute och festade och kom hem full och arg. Hon hade inget jobb utan levde på lån, pappan hade ett jobb som trädgårdsmästare och fick 15 000 i lön. Det räckte till hyra och mat och till honom själv. Pappan är 45 och mamman 42 dem är ganska bestämda och hårda men tyckte väl mest om att sköta sitt. Om dagarna brukade Bella syssla med att vara med sina ”äldre” kompisar som rökte och var hemma hos folk och festade eller så tog hon bara en slapp dag. Då och då kämpade hon väl sig till skolan men det var väl inget mer än så. Tills dagen kom... Bella skulle bara gå till affären och köpa något att äta, tills hon såg att två personer började springa efter henne. Hon kikade omkring och såg till slut en trappa som ledde upp till ett stort tak på en affär, hon sprang upp på taket. Det såg ut som två äldre personer som sprang efter henne, men hon såg inte helt då hon sprang så fort. Det såg ut som en kille och en tjej som var lite äldre, hon hoppade från ett tak till ett annat. Hon snubblade men skyndade sig snabbt upp och sprang, till slut kom hon ner på marken och fortsatte in i en skog som var mörk och lite ruggig. Man såg inte mycket även fast det var mitt på ljusa dan men skogen var tät. De två äldre personerna ropade på henne och till slut trillade hon över en sten och hann inte resa sig upp innan en av personerna tog tag i henne. De började slå henne i ansiktet och skrek: ”Vart är pengarna? Du får en dag annars kommer vi tillbaka!”. De släppte henne så att hennes huvud dunkade i en sten och började blöda. Allt gick så fort och till slut så var hon inne på sjukhuset. Hon visste inte hur hon kommit dit då hon svimmat, sa en sjuksköterska. De hade sett hennes ärr på armarna och benen efter kniven som hon skurit sig med, de beslöt sig för att behålla henne över natten. Timmarna gick och mitt i natten så vaknade Bella, hon var alldeles

174

Två dagar senare... Nu blev hon utsläppt och hon skulle hem. De på sjukhuset hade inte fått tag i Bellas föräldrar så de visste inte ens vad som hade hänt, hon skulle gå hem till lägenheten. När hon kom fram till lägenheten så var dörren öppen och den hade knivskador, hon klev in. Allt låg på golvet, det var mörkt. Hon la sin väska som hon haft med sig på golvet, hon ropade på mamma och sen pappa men fick inget svar... Hon gick till sitt rum, allt låg på golvet och mycket av hennes saker var borta. Hon gick runt i lägenheten och kollade om mamma och pappa var hemma men det var mörkt och ingen syntes till. Hon började gråta och sjönk ihop på köksgolvet, även fast de egentligen aldrig brytt sig om henne var de det enda hon hade. Hon satt i köket helt förstörd och tänkte på allt som hänt, allt med skolan och mamma och pappa. Helt sjukt att hon säger detta men hon saknar de faktisk, mycket. Klockan var säkert mycket på kvällen då det var helt mörkt ute. Tiden bara rann iväg, till slut så däckade Bella ihop på köksgolvet och vaknade någon gång på morgonen. Allt gick så fort och hon vaknade upp hos de där två personerna som jagat henne och som gjort att hon behövt åka in till sjukhuset. När de jagat henne hade de haft på sig mask och det hade de nu också. De tog av sig maskerna och det var… Hon kunde knappt tro sina ögon men det var de personer i mitt liv som hon trots allt litat på. Sina föräldrar.

Elsa Blom (8n)

22. Jag kommer aldrig glömma Musiken dunkade, människor dansade runt bland de flödande ljusen som kom och gick i blått, rött och grönt. Ljusen satt fast i det höga vitmålade taket. Det var konstigt att tänka att vanliga vardagsbestyr skulle kunna pågå här nu, när hög musik spelades och människor dansade runt med drinkar i sina händer. Huset var stort och hade två våningar och man kunde helt säkert säga att en familj med bra ställd ekonomi bodde här, med tanke på de dyra textilierna och de moderna tavlorna av exklusiv konst som hängde på väggarna. I min hand hade jag också en drink, dock visste jag inte riktigt vad det var i den. Jag visste dock att jag hade spillt en hel del av den på mina kläder. Men jag kände mig ändå fin. Riktigt fin i min blå tajta klänning. Håret var lockat och glänste efter de hårda borstdragen som hade dragits genom det. Klänningen framhävde dess kastanjebruna färg. Mina steg tog sig fram nervöst bland folkvimlet, medan de rödmålade naglarna kramade hårt om den lilla väskan i min hand. Mina ben hade börjat blekna nu när sommaren var slut och det skulle inte ta lång tid innan de var helt vita. Benen i sin tur var stödda på ett par klackar men nu när jag tänker efter borde jag tagit ett par sneakers. Hela jag såg bara för mycket ut. Eftersom jag aldrig kom på fester visste jag inte hur man skulle göra för att smälta in och bara se ut som alla andra. De andra (festveteranerna) sjöng: “I gotta learn how to love without you I gotta carry my clothes without you” Aviccis song. Jag var till en början osäker om jag skulle sjunga med, men sträckte sedan upp mina händer i luften och trängde mig in bland folkvimlet, i ett försök att smälta in. 17 år var jag och jag

hade bara varit på en fest, så man kunde egentligen undra vad jag, Sara Karlsson, egentligen gjorde där och det undrade jag också. Men jag ville nog glömma allt som hade hänt innan, med mamma. När låten hade tagit slut och någon Beyonce-låt hade kommit på kände jag min mobil vibrera i min lilla väska som jag hade dragit ut ur garderoben i all hast. Jag visste direkt vem det var. Mamma. Vi brukar nästan aldrig bråka, men när vi väl gjorde det var det lite större bråk. Den här gången hade hon tagit sig in på min dator för att hon skulle kolla upp något. Eller det var i alla fall det hon sa, jag tror att hon ville snoka. Det hon hittade var en chatt med en kille jag hade skrivit med. -Vad är det här? hade hon frågat hon med lugn röst, fast jag kunde ändå höra undertonen av besvikelse och ilska i den. Det var då jag såg datorn i hennes hand. Jag flög upp från soffan. -Va fan håller du på med! Du har ingen rätt att gå in på min dator och snoka runt! -Du är faktiskt min dotter och jag har ansvar för dig och vad du håller på med på nätet. Om något skulle hända dig skulle det vara mitt fel. Hennes röst hade helt ändrat tonfall. Diskussionen fortsatte och det ena ledde till det andra och det hela slutade med att jag hade tagit med mig min klänning, sminkväskan, ett par skor, väskan och avslutade sedan vår diskussion med att slänga igen dörren. Ljudet efter den ekade i vårt trapphus och likaså porten som gick igen bakom ryggen på mig när jag gick ut i höstkylan. Nu stod jag och såg på hennes vädjande sms om att hon ville att jag skulle komma hem igen och att hon var orolig för mig. Jag ignorerade dem totalt och gick istället ut i köket för att hälla upp mer dricka. Huvudet hade redan börjat snurra. Det var ungefär så kvällen såg ut. Dans, dricka, dans, dricka, dans och dricka. Den fjärde gången jag gick ut ur måste det ha sett väldigt roligt ut, eftersom jag för det mesta vinglade fram. Mobilen vibrerade gång på gång i väskan med nu märkte jag det inte ens. Alkoholen hade bedövat mig.

Människor utan gränser

blöt på ryggen. Hon hade drömt en mardröm om att någon dödat hennes föräldrar. Det konstiga var att ofta hade det hon drömt antingen hänt eller kommit att hända men hon tänkte att ingen kan väl ha dödat mina föräldrar...

Klockan tickade på och med tiden började festen att tonas ut, men jag ville stanna. Luften inne i huset hade blivit tjock och fuktig och efter all alkohol kände jag att jag behövde gå ut och ta en nypa frisk luft. Med vingliga steg tog jag mig ut på trappan, ner för den och ut på den stora gräsmattan utanför huset. Den var fuktig och runt den fanns lyktor som lyste upp med ett hemtrevligt gult ljus. Och där stod han. Killen jag hade skrivit med. Killen som mamma hade blivit arg på mig för. Han stod lutad mot ett träd med en ståtligt lövklädd krona. Nedanför trädet fanns några buskar, osynliga från huset. Egentligen visste jag inte varför jag gick fram mot honom, men det var iallafall inte för att jag var glad att se honom, utan mer för att göra allt det mamma inte ville jag skulle göra. Han höll i en cigarett men fimpade den när jag kom fram. -Tja, sa han glatt. Han verkade ganska nykter ändå. -Hej, sluddrade jag fram. -Fet fest va? -Ja verkligen, men jag tänkte dra nu, sa jag. -Tråkigt, jag tänkte att vi äntligen skulle få prata ”in real life” liksom. -Ja, jag med, men jag trodde att du inte ville det. Jag har inte sett dig på hela kvällen. -Men jag trodde inte du skulle komma, du kommer ju aldrig på fester. Jag strök bort lite hår som hade fallit ner i pannan. Jag kände att jag inte riktigt orkade förklara varför jag var där, eftersom det betydde att jag skulle behöva prata om mammas och mitt bråk. Jag ville särskilt inte prata om det eftersom det handlade om honom.

175

-Jag ville bara ha lite kul, sa jag. -Har du haft det då? frågade han och makade sig lite närmare. -Nu har jag det, mumlade jag som svar. Han lutade sig fram och tryckte sina läppar mot mina, det smakade lite cigarettrök och alkohol. Jag kysste honom tillbaka. Allt kändes bra fram tills hans händer började röra sig fram över min kropp. Inte försiktigt och frågande, utan intensiva och hårda. Jag började dra mig undan, men han började rycka i mina kläder och puttade ner mig i buskarna. Jag försökte få fram ett skrik på hjälp, men han bara höll för min mun med sina händer. Adrenalinet susade fram genom min kropp med raketfart och plötsligt var jag helt klar i mitt huvud. Hela min kropp gjorde allt vad den kunde för att ta sig ur hans grepp, men han var stark, starkare än jag. Jag såg mina kläder hamna på marken, plagg efter plagg, men jag kunde inte gör något. Jag kände mig maktlös, maktlös i hans grepp. Jag hade slutat kämpa för det lönade sig inte. Plötsligt var han inne i mig och smärtan spreds i min kropp som en löpeld.

Människor utan gränser

När hans snabba andetag hade upphört och han hade gått och lämnat mig i buskarna, naken och sårbar, började jag gråta. Inte något hulkande gråt, utan bara tårar strilande ner för mitt sminkbeklädda ansikte. När alla kläder var på min kropp och gråten hade slutat, gick jag hem, brydde mig inte om hur jag såg ut. Uppsala hade precis somnat, liksom alla människor i staden när jag gick fram på de lugna gatorna. När jag äntligen öppnade dörren till lägenheten visade mobilen att klockan var 03.47. Mamma satt vid köksbordet som var upplyst av tända ljus i en mörkblå morgonrock med en stor kopp te i handen. Jag drog ut en stol och satte mig med huvudet i händerna. Gråten trängde sig fram genom min kropp och kom sedan ut, utan att jag kunde hindra den. Hela jag skakade av den och kort efter det kände jag ett par varma händer läggas omkring mig. Mammas. Jag skämdes, det var ju inte mitt fel, men skammen fanns där ändå. När gråten hade dragit sig tillbaka en aning berättade jag. Om hela kvällen och vad han hade gjort. Efter allt var berättat agerade mamma snabbt och tog direkt upp sin mobil, knappade in ett nummer. Jag kunde höra signalerna gå fram och att någon svarade: “Du har kommit till polisen”. Det gick en stöt genom min kropp. Efter en stund hörde jag min egen berättelse återberättas av mamma, det var skönt men också jobbigt. Dagen därpå när jag hade återhämtat mig så åkte jag och mamma till polisstationen. Jag var nervös och när jag äntligen fick sätta mig på en stol i ett förhörsrum med en polis framför mig var allt lättare än jag trodde. Hon ställde frågor och jag svarade, då och då kände jag mammas hand krama min och allt kändes tryggt. Utan att jag visste ordet av det var jag hemma i min säng. Den tunga stenen som låg över mitt bröst hade lättat. Min kropp hade slappnat av och plötsligt var jag inne i drömmarnas värld. Men en sak ska man veta, det var inte bortglömt, inte för min del i alla fall.

Emmy Flennegård (8n)

23. Jag är 18 Kelly slår igen dörren och skriker: “Varför låter ni mig inte gå ut”. Hon skriker igen: “Jag är arton nu, jag vill kunna göra det jag vill i mitt liv, sluta hindra mig. Varför får mina vänner gå ut?” Hon får en idé. Hon öppnar fönstret, knyter lakan med varandra, sen använder hon det för att klättra ner. Nu är hon ute på gatan och på väg till sina vänner. Men hon borde ha lyssnat på sina föräldrar. När Kelly kom hem sa hon till sina föräldrar att hon skulle gå ut med sina vänner i natt. De sa nej. Hon tjatade inte så mycket eftersom hon trodde att de skulle ångra sig i natt. När natten kom då klädde Kelly på sig och var redo. På vägen till dörren frågade hennes föräldrar vart hon skulle. Då sa Kelly att hon skulle ut med några vänner. Då sa de nej. Kelly sa; “Varför inte, jag kan ta hand om mig själv”. Hennes föräldrar sa nej ändå, då blev hon arg. Hon gick till sitt rum, slog igen dörren och skrek: “Varför låter inte ni mig gå ut, jag är arton. Varför får alla andra gå ut?” Hennes föräldrar sa att de gjorde det här för hennes skull, för det fanns många människor där ute som ville skada andra. Kelly sa att hon kunde ta hand om sig själv men hennes föräldrar fortsatte att säga nej. Kelly fick en idé, hon tänkte rymma ut från fönstret men hon var tvungen att hitta på ett sätt att komma ner för fönstret var högt upp. Hon knöt ihop sina lakan och då fick hon ett lagom långt rep. Hon knöt ena sidan av lakan med sängens fot och slängde andra sidan ut från fönstret. Kelly hängde ut sig från fönstret, hon var ganska rädd för hon tyckte att det var högt. Kelly var nästan nere men hon behövde hoppa i slutet för repet var inte tillräckligt långt. Kelly brydde sig inte att repet hängde kvar och att vem som helst kunde använda repet för att komma åt hennes rum. Kelly hoppade in i bilen med sina vänner och körde iväg till en bar, det var första gången någonsin som Kelly åkte till en bar och hon funderade på att dricka alkohol för första gången också. Efter två timmar började Kelly röra sig hemåt för att hon inte ville vara ute så länge att hennes föräldrar märkte det. Hon visste att hennes föräldrar inte upptäckt att hon var ute för annars skulle dom ha ringt henne. När Kelly kom under sitt fönster märkte hon att hennes fönster var mer öppen än när hon lämnade det, lakanen var lite längre och hon märkte att det fanns mer fotspår i snön. Kelly tänkte att hennes föräldrar hade fått reda på att hon var ute. Kelly klättrade uppför lakanen men när hon var nästan framme såg hon sitt rum i totalt kaos. Hennes lådor var öppna, kläderna var utspridda överallt och sängen var upp och ner. Kelly gick fram till sin smyckesask och såg hon att asken var helt öppen och att hennes smycken var borta. Plötsligt hörde hon ett ljud från rummet. Kelly kikade över kanten men hon såg inget så hon fortsatte att klättra upp tills hon var framme. Kelly hörde ljud i garderoben så försiktigt och långsamt gick hon mot garderoben. Med en snabb rörelse öppnade hon garderobsdörren och plötsligt såg hon en maskerad man framför sig som knuffade henne så hårt att hon ramlade bakåt med huvudet mot sängkanten. Kellys föräldrar hörde en smäll så de sprang upp för att se vad som hade hänt men de kunde inte komma in för dörren var låst. Kellys pappa sparkade sönder dörren. När Kellys föräldrar kom in i rummet så såg de att det var blod på golvet och att Kelly var medvetslös. Skulle de få liv i henne igen?

Fares ramzi (8k)

176

Kändes som att vi hade gått i evigheter, det kändes så skönt att få sätta sig ner med mitt fruktansvärda skavsår. Äntligen såg de att jag hade stannat.

Efter han sa det flyttade han närmare och höll om mig med sin mjuka arm som jag drömt om sedan tredje klass, med det där varma leendet och lysande ögonen fick han mig att känna mig speciell. -Hallå! Kolla det ekar, sa jag till Christian.

-Vad har hänt? undrade Christian.

-Jag är visst en riktig jägare! skrek jag.

-Vi har gått så länge så jag fick ett skavsår, svarade jag honom.

-Ho ho! skrek Christian.

-Hilda! Res dig upp för fan, ser det ut som vi har tagit rast? skrek Robban till mig.

Vi avbröts av ett ljud från andra sidan sjön, det var en man som skrek:

Jag reste mig upp snabbt och fortsatte jakten, direkt efter hörde jag Robban säga till Gabbe någonting i stil med: “Varför tog vi med tjejen för”. Resten hörde jag inte, jag blev ledsen men låtsades som att jag inte hörde det. Jag hatar Robban, han tror han kan bestämma över mig och Christian hela tiden. Han tror han är mycket bättre än oss bara för att hans pappa är jägarmästare. Efter att vi gått i flera timmar började det bli kväll, den ljusblå himlen förvandlades till mörkblå och skogen som inte alls varit något problem tidigare hade nu blivit mörk och läskig. Därför höll jag mig nära Christian hela tiden när Gabbe och Robban slog upp tältet. Jag och Christian gick iväg och snackade en stund om vad vi trodde skulle hända med pengarna vi skulle få om vi lyckades döda älgen. Själv trodde jag att vi inte skulle få några pengar alls av de 20 tusen kronorna som var utlovat, men Christian trodde annat för att alla tillsammans skulle lämna in älgen. -Tänk om de två tar alla pengar för detta, sa jag. -Det är lugnt, mina föräldrar känner Robbans föräldrar så han kommer inte våga, berättade Christian för mig. När vi kom tillbaka till grabbarna hade de satt upp tältet och satt bredvid och lekte med knivar, de tävlade om vem av dem som kunde doppa kniven mellan varje finger fortast. Jag frågade om jag fick testa och Robban gav mig kniven och hånflinade lite åt mig. Det han inte visste var att jag och pappa alltid lekte denna lek när vi var ute och jagade. När jag började att köra blev de helt chockade och jag hörde Robban säga: “Å kolla tjejen kan”. Jag märkte även att jag gjorde det snabbare än dem och det gick Robban igång på så han tog kniven ifrån mig och körde det snabbaste han kunde. Han höll på ett tag men efter ett tag så satte han kniven på fingerkanten och flög upp och killarna började skratta. Jag kunde inte hålla mig heller så jag började också skratta men när han såg att jag skrattade blev jag helt tyst. -Vad gör du ens här? frågade Robban mig. -Jagar, svarade jag försiktigt. -Jagar? Haha, sa han och tittade på killarna. Sen flög han på mig och tryckte ner mig på marken och skrek i mitt ansikte -Tror du att du är en jägare va? -Ehhh, nej, svarade jag tyst. -Säg det högre! skrek han. -Nej det tror jag inte, sa jag med vanlig röst. -Högre! fortsatte han. -Nej, det tror jag inte! skrek jag. När han äntligen reste sig upp sprang jag allt vad jag pallade till ett berg som låg precis vid sjön och tänkte på vad som hände. Varför gjorde killarna inget, liksom, Christian är min bästavän och han sa inget, han bara stod där. Men jag fattar, ingen vågar gå emot Robban. Jag borde ha puttat bort honom eller något, min gräns gick liksom när han började att skrika på mig men ändå låg jag bara där.

-Hallå! Hallå! Jag och Christian tittade båda noga på de två männen som stod där, efter ett tag sa Christian med en orolig röst: -Shit det är tvillingarna?! Sen började Christian ta tag i mig och bad mig att vi skulle skynda oss därifrån. Vilka är egentligen de där tvillingarna, frågade jag de andra när vi satt i tältet. -De är bara två idioter som brukar jaga med min farsa, svarade Robban. Du glömde den delen att de är två psykopater som suttit inne, sa Gabbe. -För typ sju år sen? Vad är det med er, kan ni inte bara släppa dem, sa Robban. -Ska vi ta den där jävla älgen eller? Men dåså, nu sover vi, fortsatte Christian. När vi låg och sov vaknade jag av ett motorljud och ett starkt ljus i mina ögon, jag väckte de andra. -Ser du nåt? frågade Christian. Jag svarade inte först men när jag såg att det stod en fyrhjuling där så svarade jag, -Det står en fyrhjuling där. -Ut! Hörde jag en röst skrika. Ena killen gick fram till Robban och körde upp en påse i hans ansikte och sa: -Du glömde den här. Sedan tog han strupgrepp på honom och fortsatte. -Christofer heter du va? Anders grabb. -Christian, sa Christian. -Juste så hette du, jaja ska du inte se efter vad det är i påsen. -Det här är Siri, Lasses älskade katt, det är väl inte du som har skjutit den va? sa killen. -Ehh, nej det var det inte, svarade Robban med darrig röst. -Nehe, men det är samma kaliber som studsade där borta va? sa killen. -Förlåt jag visste inte att det var er katt, sa Christian då nervöst. -Lasse älskade Siri, sa killen. -Men förlåt, sa han medan killen tog tag hårdare om halsen. Det var då jag sprang och hämtade min bössa och riktade mot de två kusinerna. -Släpp honom innan jag skjuter skallen av dig, sa jag. -Jag kommer döda alla här, vänta bara, sa han och åkte iväg. Nästa dag när vi hade packat ihop allting och tänkte fortsätta jakten sa Christian: -Vi tänker inte fortsätta längre tyvärr, eftersom kusinerna kommer döda oss. -Jag tänker i alla fall fortsätta, sa jag.

-Shit, vad fin utsikt, hörde jag Christian säga bakom mig.

-Är du säker på att du inte vill följa med oss, sa Robban

Jag svarade inte, men Christian fortsatte.

-Ja, jag ska hitta den där älgen, sa jag glatt.

-Jag ber om ursäkt för jag inte gjorde något men Christian är ändå bara en riktig tönt.

Några timmar senare stod jag där med siktet på den där älgen som vi letat så länge efter, väntade tills jag fick sikte i bröstet på den, jag började försiktigt trycka in avtryckaren...

-Jag är visst en jägare, sa jag. -Klart du är, bästa jägaren jag vet, svarade han. När han sa det blev jag riktigt glad, eftersom att ingen någonsin har

Människor utan gränser

24. Jägaren

sagt det till mig innan.

Fotnot: Novellen bygger på novellfilmen Jägaren

Emil Üksik Clausen (8d)

177

25. Krossad! Ja, ännu en sån här tråkig dag. En dag med massa prov, tråkiga lektioner och man slutar sent.

-Förlåt att jag är sen! -Vart har du varit? frågade vår lärare lite lätt irriterad.

-Vad har hänt?

Hon har varit ute och rökt, sa Elsa för att reta Denise.

-Jag har ramlat, svarade mamma med en tunn och gäll röst som nästan sprack.

Alla i klassrummet började skratta högljutt och obegränsat, även jag så klart. Hon tittade sig runt om på alla som befann sig i klassrummet med en arg blick, men jag kände att hon tittade extra länge på mig. Hon vände på klacken och gick ut. Hon drog igen dörren med en tydlig smäll. Läraren fortsatte med undervisningen i kemi som om ingenting hade hänt, men jag hörde fortfarande små fnittranden bakom mig. Jag försökte fokusera på genomgången, eftersom vi hade prov nästa vecka och jag förstod verkligen ingenting.

Människor utan gränser

-Är det bråttom?” utbrast jag i panik med gråten i halsen. Jag fick inget svar men tänkte att de inte ville oroa mig. När vi väl kom fram så såg jag bara massa blåljus och undrade vart mamma var. En av männen som satt i framsätet öppnade dörren åt mig och pekade bort mot ambulansen. Jag sprang fram till ambulansen och såg att mamma låg helt blåslagen och blodig på kanten av ambulansen.

Denise kom inspringande i klassrummet med fötterna släpande efter sig och skrek:

När klockan slog 14:39 hörde man hur alla började packa ihop fort för att alla vill ut först. När jag kom ut, vilket jag gjorde bland de första, så vände jag mig om och såg att mina vänner fortfarande stod och pratade med vår lärare. Jag kände hur någon tog ett hårt grepp om min arm och drog iväg mig åt sidan. Jag hann inte se vem det var för det var ingen från klassen eftersom alla vill hem fort och skyndade sig iväg. När han som tog tag i min arm vände sig om så såg jag att de var ett ansikte jag kände igen men jag inte kunde sätta något namn på honom och visste inte vart jag hade sett honom. Det kanske var honom min mamma dejtade under tiden jag var på semester med min pappa. Min mamma och pappa skilde sig när jag var tre år och jag har hört av mormor och morfar att pappa inte var bra för mamma. Han hade inte koll på hur mycket han drack och han hade träffat andra tjejer under tiden han och mamma planerade sitt bröllop. Farmor och farfar sa att mamma inte heller var bra för pappa men jag har aldrig fått reda på varför.

Jag såg fundersam ut och tittade på en kille som stod och vaktade mig och mamma. Han tittade på mig och signalerade med sina händer att jag skulle komma. Jag kramade mamma försiktigt så att hon inte skulle få ont. När jag kom fram till honom frågade jag det första jag gjorde. -Har hon ramlat? -Nej, kom så ska jag berätta för dig, svarade killen lugnt och bestämt. Vi gick och satte oss i bilen som vi kom i. -Killen din mamma dejtade jobbade som polis. Poliser har alltid, eller ja oftast, fiender, och det hade även Martin. Han hade jobbat med ett outrett mord som var för ungefär för nio år sen, om en tjej som blev dränkt av sin brors kompis. Polisen hittade henne hemma i badkaret hos hennes mamma med dörren låst med rep runt hennes händer och fötter. Hon hade även rivmärken på halsen. Polisen kunde såklart inte garantera något men dom antog att hon antingen hade någon överenskommelse med honom eftersom att han hade knutit repen så hårt att det var blodiga sår under. Martin hade haft förhör med honom nu ett antal gånger men vi hade inte kunnat häkta honom för något än. Han berättade med sin lugna polisröst. Martin hade förts till sjukhus för att han hade fått hugg i magen.

-Det gäller din mamma, sa den främmande mannen med en mörk och allvarlig röst, samtidigt som han släppte det hårda greppet om min arm.

-Vi kommer att meddela din mamma om hur det blir med honom, men som det ser ut nu så kommer han att klara sig, sa killen med en lugn och trygg röst.

Jag tittade på honom och väntade på att jag skulle få höra mer, men han stod bara och tittade på mig och väntade på att jag skulle säga något.

-Vi vet inte om det var han som dödade sin kompis syster som även hade försökt döda Martin, men vi ska titta alla hans DNA och se vilka vi kan utesluta, fortsatte han.

-Ja, och? sa jag väldigt oroligt.

-Skulle jag kunna få gå in och kolla hur det ser ut, jag kanske känner igen något som är där inne? utbrast jag direkt när han hade slutat meningen.

-Vet du om hon träffade någon? Jag såg fundersam ut. -Du kommer i alla fall behöva följa med mig, fortsatte han. Vi gick till mitt skåp som låg längre bort i korridoren för att hämta min jacka och lämna mina saker. Mannen vände sig om snabbt och tittade på mig; -Skynda på nu, utbrast han. -Är det bråttom? frågade jag lite lätt irriterad. Jag stängde mitt skåp, hann knappt sätta i låset innan han tog tag i mig likadant som han hade gjort utanför klassrummet. Han sprang med mig dragande bakom sig. Utanför stod en mörk, svart bil, en sån här som man ser i filmer. Han klev in i bilen och drog med mig in, när vi hade satt oss så släppte han greppet. Jag var röd där han har hållit. Dörren gick igen med en högljudd smäll och lika fort gasade vi iväg från skolparkeringen. I framsätet på bilen satt två män, de hade vanliga kläder och såg inte alls speciella ut, den som satt vid ratten hade ett stort skägg. -Förlåt att det blev hastigt, vi har hittat din mamma hemma hos Martin.

178

Jag hann inte tänka innan jag hörde att männen i framsätet satte på sirener.

-Jag måste kolla med mina kollegor men det tror jag säkert att vi kan lösa. När jag väl kom in med de trånga illaluktande plasthandskarna och den prassliga overallen, såg jag bara en enda röra. Trasiga tavlor, lite blodspår här och där. Jag tog upp en av bilderna som hade gått sönder och såg att det var en bild från mamma och pappas bröllop.

Ella Ek (8p)

Jag pallar ingenting… Nu drar jag härifrån, vad var jag sa när jag hade det som jobbigast. Ni vet när man hamnar i den situationen där man inte vet vart man ska ta vägen… Allting började hemma i pappas lägenhet torsdagen den 4 december. Pappa satt i sin soffa som vanligt med en starköl i handen. Jag satt där i fåtöljen bredvid och kollade på honom. Pappa såg helt förstörd ut, jag vet faktiskt inte vad som hade hänt med honom. Sedan mamma och pappa separerade så har han mått dåligt, jag är ju ändå 15 år så jag förstår sånt. Om jag hade fått välja själva hade jag nog bott hos mamma, men det är ju inte så lätt nu när mamma ligger inne på sjukhuset för att hon fått tillbaka sin cancer. Jag vet, mitt liv låter inte så lätt men det funkar väl eller ibland iallafall. Det var morgon i Ljusdala och lamporna var tända i allas fönster, själv satt jag där och var hungrig. Pappa hade inte köpt någon frukost och om jag väckte honom skulle han bara säga att han köper det senare så det finns ingen mening med att väcka honom. Jag tog på mig min fluffiga vita jacka som jag hade fått av mamma förra året och den passade som tur var fortfarande. Jag tog mina nycklar och var på väg ut när pappa tog tag i min arm och sa: -Vart ska du ta vägen? -Till skolan, pappa. -Nej du ska stanna här. Han drog och slet i mig men jag kom loss och smällde igen dörren. Jag tog på mig luvan så ingen skulle se att jag är ledsen. När jag kommit fram till skolan så hörde jag att Melina ropade på mig att komma. Varje morgon när jag ska gå in i skolan så kollar jag alltid upp till mammas fönster på andra våningen för att kolla om mamma vinkar till mig men det gör hon inte. Jag valde att kolla bort och fortsätta till Melina. -Hej, kan inte vi skita i den här lektionen och dra till dig? -Jo, eller asså pappa e hemma men vi kan väl dra dit ändå. Julia och Melina sprang ut ur skolan och hem till Julia. Julia hade mycket att berätta för Melina och Melina för Julia men när de kom hem möttes de av ambulansen, Julia ser att det är samma chaufförer som hämtade Julias mamma. Då säger Melina:

-Okej, jag sätter mig där inne. Melina gick in i Julias rum och kollade sig omkring, hon hittade en lapp som var på väg att flyga ut genom det vidöppna fönstret. Det var kallt i rummet och Melina satt sig ner. Melina ryckte till av att ytterdörren slogs upp. -Pappa, kan du lugna ner dig, jag har fått nog, jag är trött på att det alltid är jag som får vara förälder för dig. Jag har inte ens fått vara barn om du tänker efter? -Nu håller du käften, fattar du det? Ett ord till och jag kastar ut dig -Men kasta ut mig då, gör vad fan du vill, är trött på dig. Han tog tag i min arm och kastade in mig i väggen, medan jag låg där mot väggen gick pappa in och tog den första säcken han hittade och la ner de grejer och kläder som fick plats. Sedan gick pappa mot mig och kastade den i mitt ansikte. Sedan drog han upp mig, slog till mig tre gånger i ansiktet även om det kändes som mer. Jag hörde sedan att Melina smällde upp dörren och sa: -Vem fan tror du att du är! Det räcker! Sluta behandla henne som om hon är någon jävla leksak, du tror att du kan gå runt och slå henne bara sådär. -Du ska akta dig och tar du inte henne härifrån så är ni båda riktigt körda. Melina drog upp mig och hängde upp säcken på sin axel. På väg nerför så mötte vi Kerstin. -Hej Julia, hur är det med dig? Du borde vara i skolan vid den här tiden. -Prata inte med mig, fattar du det! Du och pappa kan dra åt helvete båda två! Jag och Melina rusade nerför trapporna, vi sprang en bit och stannade upp vid en bänk. -Vart fan ska jag ta vägen nu?

-Julia! det är samma port som du bor i tänk om de hänt något med din pappa?

-Asså, jag har ingen aning, jag vill inte heller hem egentligen. Asså, har det ju inte lika jobbigt som dig men har det jobbigt på andra sätt.

-Kom vi springer upp och kollar!

-Mm, jag fattar.

-Men vänta, tänk om din pappa ser att vi inte är i skolan vad gör vi då?

-Jag tycker vi ska dra till din mamma, Julia. Vi måste göra något för det är inte så att du kan bygga någon igloo av den här snön och bo där liksom?

-Men han bryr sig inte, du vet hur han är Melina. Melina och Julia sprang upp för alla fyra trappor. Till slut stoppades de av att Julias pappa stoppade dem och sa: -Vad är det som händer? Jag är trött på att det alltid ska va massa oljud här utanför eller vad säger du Andrea? -Uhh, vem är Andrea, viskade Melina till Julia. -Ehm alltså Andrea är du vet Kerstin pappas tjejs dotter, vill helst inte prata om det jag tror pappa har fått en blackout eller något han brukar inte riktigt vara så här jag lovar. Julias pappa rusade ut och smällde upp dörren. Julia visste vad som var på väg att ske, han skulle gå ut där ute och be dem hålla käften. -Melina, det är nog bäst att du går nu, pappa kommer snart få sitt utbrott och jag vill inte att det ska drabba dig. -Men jag vill inte lämna dig själv med honom Julia, och om jag går tillbaka till skolan så kommer alla bara vara på mig och orkar inte ta mera skit.

Människor utan gränser

26. LIVET ÄR INTE LÄTT

-Okej, gå in i mitt rum och stanna där tills jag säger att du får komma ut.

-Ja asså, jag vet inte vad ska hon göra, men vi drar la dit. Vi drog till mamma och på vägen dit fick jag ett sms från ett okänt nummer. Hej, de är jag mamma jag har riktigt glada nyheter jag kommer att få åka hem i cirka 1 och en halv vecka. Om jag fortfarande känner mig lika pigg som jag är nu så kommer jag att få bo hemma igen för att cancern kanske är borta, men det är inte 100% säkert. Blir du inte glad nu? Berätta för pappa så kommer han nog också bli på lite bättre humör. Ring mig puss från mamma -Vem var det som skrev Julia? -Melina, mamma kommer hem igen jag ska få bo med mamma igen. Förstår du, vi kommer kunna vara hos mig varje dag istället för hos pappa! -Ring henne, vi måste veta vart vi ska dra och det är pisskallt, Julia ringde till sin mamma och de möttes utanför sjukhuset och tog buss nummer 542 hem till Julia och hennes mamma igen.

179

På vägen hem berättade Julia för sin mamma om pappa och de skrev tillsammans ett långt sms till honom och hans svar var: Dra åt helvete båda två! Julia och hennes mamma kollade på varandra och började skratta sedan tryckte de båda på ”blockera-knappen” tillsammans. Julia kollade på Melina som snart skulle av bussen och sa: -Jag e så jävla glad att jag har dig Melina, helt ärligt vet jag inte vad jag hade gjort utan dig. -Åh det är lugnt, bästa vänner är till för att finnas där för varandra och ha kul tillsammans och det tycker jag att vi har! Måste av här nu men vi hörs ikväll eller något, älskar dig och är riktigt glad för eran skull. -Tack Melina, stort tack verkligen, sa Julias mamma. Melina hoppade av bussen. -Är glad att du är tillbaka hos mig mamma,

Kvinnan satte sig mittemot mig.

-Nästa hållplats Liljeplatsen.

Jag kollade på dem med stora med stora ögon och det rös i hela kroppen.

Nicole Holmberg Guierrez 8i

Människor utan gränser

Plötsligt så hörde jag någon öppna grinden ute i trädgården. Mamma brukade inte vara tillbaka så här tidigt. Jag sprang och gömde mig i garderoben och jag hann stänga dörren precis när någon gick in genom ytterdörren. Jag hörde två mansröster, nej - en man och en kvinna. De rörde sig mot rummet, jag stod så stilla jag kunde. Jag vet inte hur länge jag stod där, det hade kunnat vara en timme eller flera dagar. Sedan så öppnades garderobsdörren och ett kvinnoansikte stirrade på mig. Det var inte Mamma, det var en främling. Jag kurade ihop mig i ett hörn och stirrade tillbaka. Hon sträckte fram handen, log mot mig och sa att jag skulle komma fram. Jag tvekade, men allt var ju redan förstört. En man kom in genom dörren och frågade vem jag var. Jag svarade genom att fråga vart Mamma var. De kollade på varandra men tog sedan med mig till köket.

-Är glad över att få vara med dig igen, nu drar vi hem hörru det har varit ett riktigt tufft år alltså.

-Vi är hemma mamma!

-Mamma är inte här nu, sa hon.

-Var är hon då? frågade jag. Kvinnan gav mannen en sådan där blick igen. Mannen satte sig ner bredvid henne.

27. Mamma

-Vi kan börja med att presentera oss, sa han. Jag heter Carl och det här är Louise.

Mamma klappade mig på kinden, sådär hårt som hon brukar göra. Jag ville inte att hon skulle gå, jag ville inte vara ensam. Det sa jag men Mamma bara log och sa:

Nu var det meningen att jag skulle presentera mig, jag tvekade men sa mitt namn. De såg på varandra och sedan på mig. Mamma skulle inte komma tillbaka, de hade satt henne i fängelse för att hon hade droger. Det var Carl som sa det, mina ögon började tåras och jag backade in mot hörnet.

-Jag är snart tillbaka, jag ska ju bara åka och handla. Sedan så gick hon ut genom grinden och låste efter sig. Jag stod kvar vid ytterdörren och kollade en lång stund på grinden och det höga staketet. Jag hade aldrig gillat staketet, men jag förstod varför det fanns där. Ingen fick ju se mig. Staketet tornade upp sig ovanför mig, kanske 2,5 meter högt. Jag tänkte tillbaka på när jag först kom hit. Jag hade inte fattat, försökt fly och klättra över staketet eller låsa upp grinden. Men det var då som Mamma hade berättat det för mig. Det hemska som skulle hända om jag visade mig för folk igen. Om jag gjorde det så skulle Katarina och Lars dö. Det var mina föräldrar från mitt förra liv. Det var tur att de fortfarande levde, för om Katarinas ex skulle få reda på att jag fanns så skulle han mörda dem, mina föräldrar. Nu försökte jag inte fly längre, jag saknade mitt förra liv men jag visste att det aldrig skulle bli detsamma igen. Jag gick ett varv runt enplansvillan men gick sedan in. Det var ett ganska stort hus; med fyra rum, ett kök och två toaletter. Om det inte var för skälet att jag var instängd där, och troligtvis skulle vara det i resten av mitt liv, så skulle jag nog ha gillat huset. Det var ganska sunkigt och dåligt inrett men Mamma försökte göra det bästa hon kunde. Jag gick förbi gästrummet, det rummet gillade jag inte. Det var där ritualerna skedde. I början så hade Mamma tagit mig dit och tänt levande ljus. Mamma hade sagt att hon skulle framkalla en ande och att hon behövde min hjälp. Jag har alltid varit rädd för spöken och sa nej. Det skulle jag inte ha gjort, inser jag nu i efterhand. Hon gick fram till dörren och låste den samtidigt som hon kollade bistert på mig. Det var första regeln. Att aldrig säga nej till Mamma. Mamma hade lett ritualen, jag såg ingenting, det gjorde bara Mamma. Hennes ögon blev vita och hon talade med mässande röst. Vi hade haft kontakt då. Resten vill jag inte tänka på. Hon hade låst in mig i gästrummet och jag har varit rädd för det rummet sedan dess. Jag hade mardrömmar i två veckor.

180

Jag gick snabbt vidare mot mitt rum. Men för att komma till det så måste man gå förbi sovrummet. Det var nog det värsta rummet i huset om man bortser från gästrummet. Där brukade Mamma och jag sova ibland. Jag gillade inte att sova där men man fick ju inte säga nej till Mamma.

Han pekade på Louise. -Vi är bara här för att hjälpa dig, vi menar inget illa.

-Det är okej, du behöver inte vara rädd, följ med oss ut, sa han. Då bröt jag ihop, jag kunde inte gå ut! -Ni får inte berätta något! Ingen får veta att jag finns! Snälla, släpp ut Mamma och lägg er inte i, ni kommer ångra er annars! Jag insåg att jag hade skrikit och försökte lugna ner mig, andas djupt och långsamt in och ut. Sedan berättade jag hela historien, varför jag var här och varför ingen fick se mig. Louise såg chockat på mig och sa: -Det är inte som du tror, din…. Mamma är inte den du tror att hon är. Du har varit efterlyst i två år och den… historien som hon har berättat för dig är inte sann. Jag är jätteledsen att det här har hänt dig, kom så ska du få möta dina föräldrar. Jag kollade chockat på dem, mina föräldrar? Jag blev glad och rädd på samma gång. Allt var fake? Vem var Mamma i så fall? Mamma? Det var så många frågor jag ville ha svar på. Jag fick sitta inne på mitt rum en stund, det kom och gick människor hela tiden i huset. Efter en stund så kom Carl in. -De är här nu, sa han och log mot mig. Jag gick långsamt genom huset och trädgården. På andra sidan grinden stod Katarina och Lars, mina riktiga föräldrar. Jag gick fram till grinden och sedan stannade jag precis innan jag skulle gå ut i det fria. Jag visste inte hur jag kunde våga, gå ut från stället där jag hade bott i två år, men när det väl kom till saken så var det inte svårt att göra. Jag sprang ut till mina föräldrar, ut i det fria. (Inspirerad av kidnappningsfallen Sabine Derdenne och Jaycee Dugard.)

Freja Sundström (8m)

29. Mopeden i diket

Killen var på väg hem från sin fotbollsträning. Plötsligt såg han en svart skåpbil sakta ner och förstod direkt att de var ute efter honom. Han försökte springa från bilen men den fortsatte bara följa efter. Han sprang så snabbt han kunde in i skogen men de kom ifatt. ”SLÄPP MIG!!” skrek han. Det var sommarlov. Jesper satt hemma och utan något att göra. Han ville gå till sin fotbollsträning fast han var skadad i knät. Hans pappa lät honom inte gå så Jesper smög ut utan att hans föräldrar visste. Han gick till träningen, det var inte så långt från hans hem. Jesper kom dit. Max, hans tränare, kommer fram till honom och frågar: -Var inte du skadad? -Jo, men inte längre, svarade Jesper. -Jaha, vad bra! De var 22 spelare på träningen idag. ”Perfekt”, sa Max, nu kunde de köra 11 mot 11. Nu startar matchen, Jesper börjar spela lite försiktigt på grund av sitt onda knä. Jesper får en passning mot sig, hans kompis Alex springer mot Jesper och råkar sparka honom i knät där han är skadad. Jesper kunde inte spela matchen längre så han gick hem. På vägen hem såg Jesper en svart skåpbil. Han blev inte rädd så han bara fortsatte gå normalt hem men när Jesper såg att bilen saktade ner bredvid honom blev han rädd. Han försökte springa in i skogen så snabbt han kunde men personen hann ifatt honom och försökte ta in honom i bilen. Jesper sparkade runt och försökte komma loss men personen tog fast honom och hade mask över sitt ansikte. Jesper förstod att det var en man eftersom han hade väldigt mörk röst och hans händer kändes väldigt stora och han var dessutom stark. Han kastade in Jesper i bilen och körde iväg. Jesper började skrika, han var väldigt rädd, Killen skrek: -TYST! -VEM ÄR DU? frågade Jesper. -Bry dig inte, var bara tyst för i helvete! Jesper satt tyst några minuter men började känna igen rösten på mannen, det var någon han hade känt i hela sitt liv. Pappa? -Ja vad är det! -Varför gjorde du så här för?! -Du gjorde mig besviken och väldigt upprörd. -Förlåt pappa men du skrämde mig! -Förlåt, jag gjorde det bara på skoj och för att du inte lydde mig. Du vet att du inte ska träna när du är skadad. -Ja pappa… Nu åker vi hem och du ska vila.

Lion Butrus (8k)

“Nu har du fan gått över gränsen” skriker pappa åt mig. JAG, har JAG gått över gränsen? Vem är det då som skriker på mig och nästan spottar ut orden i ansiktet. Det är väl ändå inte jag som har gått över gränsen, det är väl ändå HAN, det vidriga äcklet som har förstört allt för mig? Det är väl ändå han som har gått över gränsen eller? När jag tänker tillbaka på den närmsta veckan som har gått och om hur allt gått så fel, så snabbt. Vi hade precis börjat skolan efter höstlovet och nästan alla löv var borta, det var nästan alltid grått ute och molnigt. Men ändå så var allt faktiskt ganska bra, jag hade påbörjat min nya relation med Jace och allt var bra. Jace är den omtänksammaste killen på hela jorden, han är glad och rolig. Vilket man typ inte kan tro eftersom han har den lite mer coola stilen. Vi är det perfekta paret. Men mitt ex hade andra planer för oss, nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde vara tillsammans med någon som han. Taylor hette han. Han var en ganska lång kille med snaggat hår. Taylor var liksom aldrig riktigt “normal” eller… han hade ett sådant kontrollbehov att det nästan skrämde mig. Jag fattade inte det i början men ju längre tiden gick när jag var tillsammans med Taylor, desto mer obehaglig blev han. Det började med att han ville veta vad jag gjorde hela tiden, då menar jag liksom inte på ett “gulligt” sätt utan på ett skrämmande sätt. När vi sedan inte kunde ses blev det många frågor om varför. Till slut gick det över en gräns och jag blev rädd, så jag gjorde slut. Ja, eller det var delvis därför men också att mina känslor dog. Men skit samma, det är inte det viktigaste. Det hela började på måndagsmorgonen och jag hade engelska. Jag skulle hämta engelskaboken i skåpet, som inte var så långt bort ifrån klassrummet. När jag precis kom fram hörde jag tunga andetag bakom min rygg, jag kände att någon tog tag i mig. Med rädsla i kroppen vände jag mig snabbt om och där stod Taylor. Han tog tag i mina armar och tryckte mig hårt upp mot väggen. Och jag kände hur jag sakta sjönk in i väggen. “Vad gör du? sa jag med en orolig röst” “Varför är du tillsammans med honom? Vi är ju menade för varandra!” skrek Taylor”. Jag hörde inte riktigt vad han sa, utan var mitt i mina egna tankar. Skit, vad han har förändras, det var ju ett bra tag sen vi sågs sist men han hade verkligen förändrat sig. Han såg annorlunda ut på det sättet att han såg arg och hårdare ut. Varenda ådra i hans kropp var spänd. Plötsligt försvann alla tankar och jag kom tillbaka till verkligheten. Jag försökte ta mig loss men det gick inte. “Svara mig då! sa han och lät väldigt arg. “Släpp mig, snälla släpp mig NU!” nästan skrek jag och jag kände hur mina tårar var på väg att rinna ner från min kind mot det kalla golvet. Men han släppte ju inte så jag blev tvungen att skrika högt, riktigt högt, så högt så att hela jorden kunde höra hur rädd jag var. Taylor var så rädd att bli upptäckt att han sprang därifrån. Jag hörde hans tunga snabba steg ända ner till de sista trappstegen och sen ut genom dörren.

Människor utan gränser

28. MANNEN I SKÅPBILEN

Senare samma dag var jag hos min bästis Hannah. Hon är lång och har långt silkeslent, valnötsbrunt hår. En snäll och omtänksam tjej, med mycket karaktär. Vi diskuterade om vad som hade hänt under dagen. Det var skönt att prata med någon om vad som hade hänt. Någon som verkligen förstod hur jag kände. Lite senare kom min pojkvän Jace också hem till Hannah, han var rasande, så arg tror jag aldrig jag har sett honom. Det var nästan så att man kunde ta på hans ilska. Han gick med bestämda steg in till Hannahs rum och smällde igen dörren. “Jag blir så j*vla lack på honom, först att han håller på mot dig och sen har j*vlen tagit sönder min moped!” sa han. “VA, vad har han gjort?” sa jag med en klump i magen, jag vet ju liksom vad han är kapabel till. “Ja, efter att jag slutat skolan skulle jag ta moppen hit, men jag hittade inte den så jag började leta. Sen hittade jag den i diket, ni vet vid cykelparkeringen?” “Jaaa” sa vi. “Aa och där låg den alldeles smutsig och lerig, säkert med något hjul punkterat, vilken j*vel”. “Vi måste göra något åt honom så att han

181

slutar, tycker jag” sa Hannah. “Ja,så han verkligen fattar, det han gör inte är okej” sa jag nästan lite argt eller liksom förbannad. “Ja, nu ska han få igen” sa Jace.

Han har en läskig och trasig clownkostym på sig, den är smutsig och har några röda fläckar på sig. Jag stelnar till... det är blod som han har på sin kostym!

Så kom dagen, dagen då allt skulle förändras. Dagen då pappa skrek på mig så som han aldrig har gjort förut. Dagen då Taylor inte skulle komma tillbaka till mig. Dagen då allt skulle gå över gränsen.

Jag ser hur han sträcker ner sin hand i sin ficka och grabbar tag i någonting. Han ler med en tom och hjärtlös blick, jag börjar skaka hysteriskt! Vad kommer att hända? Kommer han att döda mig? Han drar ut handen från fickan, då ser jag en stor och vass kniv som han håller med ett tajt grepp.

På morgonen var allt normalt vi hade planerat allt in i minsta detalj. Några timmar senare gick jag över övergångsstället till platsen då allt skulle hända. Innan jag hann tänka efter såg jag honom ligga där på den kalla marken med polis och ambulanspersonal runt om sig. Och så var vi tillbaka igen. Jag satt vid matbordet där vi i vanliga fall brukade ha det trevligt och mysigt. Men nu kändes det bara tungt och jobbigt att vara där. Pappa fortsatte skrika på mig men någonstans mellan “Du skulle sagt något” och “Varför” slöt mina öron sig och jag hörde ingenting. Jag visste ju att han inte direkt var arg på mig utan bara besviken på mig att jag inte berättade att Taylor hade stalkat mig.

Människor utan gränser

Taylor var nu inne på sjukhuset med lite skador en bruten arm och massa skrapsår. Han hade skrivit till mig på WHAT’S UP. “Förlåt, förlåt för allt. För att jag själv inte fattade var gränsen var, för att jag fortsätta men du sa STOPP. Jag vet att det inte är en ursäkt men jag mår inte psykiskt bra, som du kanske förstår. När jag skulle åka hem idag fattade jag vad jag har ställt till med. Det var inte tanken att göra något sånt här mot dig eller någon annan. Men jag kan tyvärr inte rå för det, när mina aggressioner blir för starka gör jag vissa saker jag ångra sedan. Jag skulle precis åka till dig och säga förlåt. Men när jag åkte med mopeden över gatan ryckte jag till och ramlade ner mot den kalla, hårda marken. Det vart inget allvarligt. Men jag vill bara säga dig att när jag får åka hem från sjukhuset, kommer jag åka så långt bort från dig som möjligt. Jag tänker flytta till min mamma som bor 24 mil bort. Jag kommer aldrig mer att störa dig igen eller följa efter dig. Det jag har gjort är fel och jag har fattat det nu efteråt. Jag vet inte om du kan förlåta mig, men ändå förlåt för allt jag har gjort. ”Förlåt mig för att jag gick över gränsen”.

Joline Fogelberg (8i)

30. Mördarclownen Jag känner min mobiltelefon vibrera i min ficka medan jag går på den mörka och kalla trottoaren. Jag stannar till och tar upp den från min bakre ficka. Jag tittar på telefonen och inser att det är min mamma som ringer, precis när jag trycker på svara så dör min telefons batteri. Jag tittar på telefonens svarta skärm en liten stund och lägger sedan tillbaka den i min ficka. Jag fortsätter att gå min väg hemåt när jag hör någonting knastra bakom mig. Jag stannar upp och vänder mig om för att se efter om det är någon där, men till ingen nytta. Det var säkert en ekorre eller någonting, tänker jag. Men jag tittar ändå igen för att försäkra mig om att det inte är någon som förföljer mig, lyckligtvis så ser jag inget misstänkt, så jag går vidare. Jag börjar skaka och kallsvettas medan jag ökar farten. Jag vet att jag inte ser någon men det hindrar mig inte från att börja springa hemåt!

182

Jag springer till den tomma parken som ligger på vägen till mitt hus, jag stannar till för att hämta andan. Jag känner den kalla, friska vinden blåsa i mitt hår, jag stänger ögonen ett tag för att lyssna på vinden som sjunger i mina öron. Men det börjar lukta illa, och då menar jag verkligen riktigt illa. Förskräckt öppnar jag ögonen för att se ett par gula vassa tänder med ett par spruckna röda läppar formade till ett stort förskräckligt leende, bara några centimeter ifrån mitt ansikte. Jag hoppar baklänges och stirrar på mannen som står framför mig.

Jag börjar hyperventilera och kallsvettas, jag har aldrig varit så här skräckslagen i mitt liv! Jag ser att han kommer närmare mig i en långsam fart, jag vänder mig om och springer därifrån. Han jagar mig, och jag har ingen mobiltelefon till hands som fungerar! Jag springer det snabbaste jag kan genom parken. Jag vänder blicken bakåt och inser… att han inte längre är där… Jag känner något gripa tag i min arm, så jag vänder blicken framåt igen. Det är ju såklart mördarclownen, den turen har jag... Jag känner tårarna rinna ner för mina kalla kinder. “SLÄPP MIG! Låt mig gå, snälla...”. Han stirrar mig i ögonen med ett oförklarligt ansiktsuttryck. Han lossar greppet om min arm, jag tar ett litet kliv bak med min fot och då ser jag det förskräckliga leendet igen! Hans grepp hårdnar igen, det gör så ont så jag knappt kan andas! Hur ska jag ta mig härifrån utan att dö?! Han släpper kniven och drar fram en kedja från sin ärm och virar den runt om mig, sedan sätter han på ett hänglås så jag sitter fast. Han går en bit bort och börjar ta fram grejer som ligger i hans utstyrsel. Jag tittar noggrannare och då ser jag att det är vapen som han tar fram och lägger ut på marken! Jag måste ta mig loss och sticka härifrån! Juste! Jag lärde mig ju att dyrka upp lås av min pappa! Jag funderar en kort stund på vad jag kan använda. Jag har några hårnålar i håret! Jag böjer ner mitt huvud och drar ut tre hårnålar från sidan av mitt långa, bruna hår. Jag böjer en av dem så den blir rak och stoppar in den längst ner i nyckelhålet, sedan tar jag den andra hårnålen och sätter den över den andra. Jag börjar vicka och skruva på den översta medan jag höjer den understa som en ramp. Jag fortsätter i ungefär 30 sekunder tills att låset lossnar. Jag drar snabbt men ljudlöst av låset och kedjorna och lägger dem på marken. Som tur är så ser eller hör clownen inte mig, eftersom han är så upptagen med att välja ett vapen som han tänker försöka mörda mig med. Jag smyger en stund tills jag kommit en bit ifrån honom så jag kan börja springa utan att han hör mig. Jag springer ner för gatan så jag kommer till ett köpcentrum, som faktiskt är öppet! Jag springer in i köpcentrumet till butiken H&M. “HJÄLP! En man är ute efter mig!” skriker jag gråtande. “Vad menar du?” “Ring polisen, snälla!” De skyndar sig till butikstelefonen och ringer polisen, hon berättar att jag blivit jagad och är i butiken. Poliserna skyndar sig till H&M och mig. Jag ser dem efter ungefär 13 minuter, de går mot mig och börjar ställa frågor. Jag svarar på allt och berättar allt som hände. De skyndar sig ut på jakt efter mördarclownen. Det har gått två dagar sedan det hände, jag har varit hemma hela tiden med min mamma och pappa. Hemtelefonen börjar ringa, jag går fram och svarar: “Hallå?”. “Hej, är detta Layla jag pratar med?” “Ja det är det” svarar jag med en nyfikenhet inom mig. “Det är konstapel Emma, vi har hittat clownen som jagade dig” Jag blev nästan stum. “Är det sant?!” frågar jag chockad. “Ja, han kommer sitta i fängelse i många år, oroa dig inte” Efter det är jag alltid på min vakt när jag går ut, och har alltid på mig hårnålar.

Lexie Stenered (8m)

31. MÖRDAREN

Nu har tiden kommit och nu står Tove med pappa och sin lärare framför klassen. -Jag säger till dom som retas så att de förstår mig.

Tåget var mörkt och kallt. Sara klev på och var på väg till jobbet, efter två stationer så gick en kille på med en tygpåse i handen. Han satte sig lite längre bort ifrån Sara, han pratade i telefonen. Sara tyckte det var skönt att han kom in i tåget för då behövde hon inte känna sig så ensam. Sara undrade vad han kunde ha i tygpåsen, den såg verkligen skum ut. Men Sara slutade tänka på det, efter ett tag så tog han upp datorn och skrev. Sara fick ett mail om att hon skulle dö idag, då blev hon jätterädd. Sara skakade och tittade runt sig. Hon såg bara en kille, ingen annan, det var bara han som var på tåget.

Liam Krig (8k)

Efter en stund så säger Tove: -Jag orkar verkligen inte mer och jag vill inte vara mobbad mera. Jag har ont i magen varje dag för att ni är på mig hela tiden som jag inte orkar. Nu hade hon äntligen sagt allt hon ville och kände att hennes magont började släppa. Det var skönt, tyckte hon. Jag tittade på Ebba och såg att hon verkligen skämdes framför oss. Jag tyckte att det var bra att vi tog tag i det. Efter skolan så var Tove och Andreas hos rektorn och pratade om det som hände. Andreas sa: -Ni måste börja ta tag i det här. För det är inte ok att min dotter går runt i skolan och har ont i magen. Rektorn sa:

Nu hade det gått några veckor och Tove mår idag mycket bättre. Andreas frågade Tove om hon trivdes i skolan och hade fått nya klasskompisar. Tove sa:

Det var början på våren år 2003. Tove hade precis börjat i klass 5a och trivs inte alls bra på sin nya skola. Veckan gick och Tove berättade för sin pappa att hon aldrig har gått i en klass som hon har trivts i. För hon har alltid blivit mobbad och trakasserad varje dag och Tove vet inte varför. Ända sedan hon gick i årskurs ett så har hon blivit retad. Hon vet inte vad det är för fel med henne och hon har aldrig vågat säga det till någon, inte ens till sina föräldrar.

-Ja, jag trivs jättebra nu i min klass och har fått två BFF som heter Alicia och Moa. De är de bästa kompisarna jag har och jag har aldrig haft såna bra kompisar förut.

En månad hade gått och det är “pappavecka” igen. Tove skulle precis gå hem från skolan. Då plötsligt mötte hon en tjej som heter Ebba och hon skrattade plötsligt jättehögt, hon skrattade så högt så att alla som stod på andra sidan gatan hörde. Hon skrattade och sa: “Du har världens barnsligaste rosa mössa och att det bara är bebisar som har rosa mössor”.

-Det är bra, säger Andreas.

När hon kom hem så såg Toves pappa att hon inte mådde bra. Hon grät så mycket att hon nästan inte kunde prata. Det var som om hon var helt förstörd. Pappa frågade vad som hade hänt? Då berättade Tove att klasskamraterna inte är så snälla och att de retade henne. Toves pappa sa att hon måste berätta för alla lärare men då sa hon att inte lärarna brydde sig om mobbning och utfrysning. Men plötsligt sa hennes pappa med hög röst: -Jag tänker komma till din skola och berätta för din klass så att de förstår vad du har gått igenom i nästan hela ditt liv, sa pappa med hög röst. -NEEEEJJJJ skrek Tove. Jag vill inte att du kommer till min skola för då tycker alla i min klass att jag är en fegis som inte vågar prata själv! -Då tycker jag att du ska strunta i vad de säger så får vi se om de slutar. Om det fortsätter så tycker jag att vi tar tag i det.

Nu har det gått två veckor. Tove sitter i köket och äter kvällsmat med sin pappa, och efter en liten stund så säger Tove, att det inte har hjälpt att hon har struntat i vad de håller på med i min klass. Plötsligt säger Tove med en hög röst: -Jag har bestämt mig, jag ska ställa mig längst fram i klassrummet med dig och läraren ska vara med och jag ska berätta hur jag mår och känner mig, prata med de som är riktigt dumma.

-Vad bra, säger Andreas, att du trivs. Pappa Andreas ser på henne att hon vill gå till skolan igen och inte kommer hem och är ledsen.

Människor utan gränser

32. Nya skolstarten för Tove

-Från och med nu så ska vi vara mera hjälpsamma här på skolan. De tjejerna som inte va så snälla mot dig har nog lärt sig sin läxa, hoppas jag, eftersom jag såg att Ebba skämdes ganska mycket.

Agnes Claesson (8k)

33. PAPPA Jag vaknar upp av ett högt ljud och en rejäl smärta i benet, jag blir rädd och reser mig fort upp. Jag ser hur det rinner blod från benet och hur min säng är full av blod. Det svider och jag springer upp till mamma. På vägen dit ser jag att det ligger grejer över hela hallgolvet, dörren står öppen och ett fönster är helt krossat. Utanför huset ser jag en man hoppa in i en svart skåpbil som är parkerad på vår uppfart. Han kör snabbt iväg och jag springer så fort jag kan upp till mamma. När jag kommer upp hittar jag henne avsvimmad på golvet. Jag springer tillbaka till mitt rum tar min mobil och ringer 112, de svarar och jag berättar i panik vad som hänt även fast jag nästan inte förstår något. En stund senare kommer det två polisbilar och en ambulans, de springer in och ser kaoset. En av poliserna tar med mig och börjar med att plåstra om mitt sår på benet. Ambulanspersonalen säger att det inte ser så allvarligt ut så jag behöver inte åka till akuten direkt. De säger att jag ska åka med poliserna senare till sjukhuset och kolla upp såret i benet. Sedan börjar polisen förhöra mig. Medan de andra poliserna söker igenom huset. Och ambulanserna tar med min mamma in till akuten eftersom hon är rejält skadad. Jag känner hur tårarna börjar rinna mer och mer medan polisen förhör mig i vårt stora men väldigt stökiga kök. Till slut kan jag inte hålla mig och jag börjar störtgråta. Polisen tröstar mig och frågar om min pappas telefonnummer.

183

Min pappa och mamma bor inte ihop sedan två år tillbaka, det är för att min pappa är alkoholist. Så jag visste inte hur jag skulle förklara det för honom, jag ville ju verkligen inte att polismannen skulle ringa honom. Han skulle ändå inte förstå eller vilja hjälpa oss i detta.

Människor utan gränser

Jag struntar i att svara honom medan tårarna fortsätter rinna nerför min kind. Polismannen kollar på mig med en ledsen min, och frågar mig varför jag inte svarar på det han frågade. Jag försöker berätta men det är något som stoppar mig känns det som. Tårarna och min täppta näsa gör ju bara allting mycket svårare. Polismannen reser sig fort upp, han säger inget till mig utan går bara iväg. Tårarna slutar rinna och jag blir panikslagen. Jag hör hur polismannen börjar prata med någon annan, jag försöker lyssna men hör nästan ingenting. Efter någon minut hör jag hur någon går upp i trappen med tunga steg, jag antar att det är mannen som pratat med mig. Men undra varför han går upp egentligen...? En stund senare kommer han tillbaka, han ser väldigt fundersam ut. Han går fram och sätter sig bredvid mig och är tyst en minut innan han säger att vi måste åka till akuten. Jag fastnar med blicken på det kalla golvet och får inte fram ett ord, polismannen upprepar att de ska åka igen och då får jag fram ett svagt “Okej”. Han säger att jag ska följa med honom ut till bilen så vi går ut och jag sätter mig i baksätet. Polismannen står och pratar med en av sina kollegor, medan de andra poliserna spärrar av vårt hus med röda band. Nu kommer polismannen och hans kollega och sätter sig i bilen, de frågar om allt är okej med mig och jag svarar ja. Nu startar han bilen och börjar köra, jag kollar på vårt hus medan bilen kör sakta förbi. Några tårar rinner nerför kinden. Jag kan inte förstå vad som har hänt med vårt hus och med oss. Min syster är utomlands, och vi har inte fått tag i henne. Hon kommer hem om tre dagar. Förstå vilken chock hon kommer att få när hon kommer hem. Hon vet ingenting, inte ens att vår mamma ligger inne på akuten. När vi åkt i ungefär en tjugo minuter är vi framme vid akuten, polismannen följer med mig in och jag får en sån stor klump i magen. Tänk att jag ska få träffa min mamma som inte alls mår bra. Usch, trodde aldrig detta skulle hända oss. När vi öppnat dörren och står och väntar på att få prata med personal klappar polismannen mig på ryggen och frågar om allt är okej. Jag säger att allt är bra även fast det tyvärr inte är så. Efter en kort tids väntan kommer det två stycken från personalen till oss och säger att de ska visa vart min mamma ligger. Vi börjar gå och ingen säger något, till slut stannar de framför en dörr och säger att hon ligger här inne. Jag får ännu en klump i magen och kollar ner i golvet, om jag kollar upp kommer jag börja gråta. En av personalen öppnar dörren och jag ser min mamma ligga där, de säger att jag får gå in så jag börjar försiktigt gå in. Min mamma ser mig och börjar le mot mig, jag går fram till henne och kramar om henne. Sedan börjar vi prata och hon berättar att hon kanske får åka hem sent i kväll. Hon hade fått två skott i ena armen, och en lätt hjärnskakning eftersom hon hade svimmat av på golvet. Men de har sytt igen såren i armen och hjärnskakningen får hon äta tabletter för och ta det väldigt lugnt hemma. När jag och mamma pratat en stund själva kommer polismannen in och säger att vi måste åka in på förhör imorgon klockan 09.00. Senare på kvällen får jag och mamma åka hem, vi tar bussen hem eftersom mamma inte får köra än efter olyckan. Precis när vi kommit hem och tagit av oss ytterkläderna ringer vår hemtelefon. Jag springer dit och svarar. Det är polismannen som ringer. Han berättar att de troligtvis fått tag i mannen som bröt sig in i vårt hus, han börjar beskriva honom och jag tycker jag känner igen honom. Jag hade bara hunnit se honom i en minut max men jag kunde ändå föreställa mig hur han såg ut. Polismannen sa att han även hade en svart skåpbil och det var ju en skåpbil som mannen jag såg hoppade in i. Polismannen börjar prata med mamma och de bestämmer att vi ska komma in imorgon på förhör med mannen imorgon. För att mamma hade också sett mannen och vi vet att det är han. Den natten kunde jag inte sova, jag låg bara och tänkte på mannen och hur det skulle bli imorgon. Till slut slog

184

klockan 08.30, det var dags för oss att åka. Polismannen kom och hämtade oss och hela bilfärden dit pratade vi om mannen. Under polisförhöret erkänner mannen att det var han som gjort allt, och han berättar även att min pappa varit med och planerat detta under en lång tid. När jag får reda på det blir jag helt förkrossad, hur kan min pappa ens planera med någon annan att göra såhär mot sin familj? Det är så hemskt. Mannen blir dömd för inbrott och försök till mord. Polismännen åker också och hämtar min pappa som ligger hemma i sitt tomma hus helt drogad och han blir dömd för planering av mord och inbrott. De hittar även två vapen i min pappas sovrum, ett vapen såg nyligen använt ut så de tror att det var det mannen använde och sköt oss med. När jag och mamma får reda på allt detta blir vi så chockade men ändå glada för äntligen hamnar pappa i fängelset. Det var de vi hade hoppats på. Jag mår bättre nu, och mamma mår sådär. Hon har rejäl smärta i huvudet, och stora blåmärken på armen. Nu äntligen är allt klart och vi tackar polismannen som hjälpt oss och åker hem. När vi kommer hem möter vi två byggmän som säger att de lagat fönstret som var trasigt, vi tackar så mycket och männen åker hem. När vi kommer in är det fortfarande lika stökigt i hallen, mamma berättade att det skulle komma några och städa här imorgon. Resten av den kvällen ligger jag och mamma uppe och kollar på Netflix till klockan 03.00, då somnar vi. Klockan 11.10 nästa dag vaknar både jag och mamma upp av att någon bankar på dörren. Jag springer upp fort och öppnar, det är min syster! Jag blir så sjukt glad och vi kramar om varandra. När hon ser vår mamma ligga ner med bandage runt huvudet och stora plåster runt armen blir hon chockad, hon går fram och frågar vad som har hänt. Jag börjar förklara allt och min syster får tårar i ögonen och frågar hur vi mår. Jag säger att jag mår bra nu och mamma säger att hon mår ganska dåligt men det går åt rätt håll med hennes skador. ”Gud vad glad jag är över att ni lever och klarade er igenom detta”, säger min syster. ”Jag älskar er så sjukt mycket, hoppas ni vet det!”

Fanny Arnell (8j)

34. PRESSAD TILL GRÄNSEN Mitt namn är Edvin Wallin, jag är elva år och jag går i klass 5A på Skrylleängskolan. Det är en stor brun skola med klasser från förskoleklass till klass 9. Jag trivs, min bästa kompis heter Alex och vi umgås nästan hela tiden. Det är den enda personen som jag har umgåtts med sen jag började femman, jag har inte vågat prata med någon annan jag vet liksom inte varför, det är bara en känsla, en skrämmande känsla som kommer när jag kommer i kontakt med människor som jag inte känner. Den har varit med mig ända sen jag började skolan. Innan skolan var jag pratig och älskade att prata med massa olika människor, men jag vet inte riktigt varför jag fick en sån läskig känsla när jag började skolan och jag och Alex har gått på samma dagis tillsammans så jag känner mig trygg hos honom. Jag har en mamma och en pappa också. Mamma heter Cecilia och pappa Björn dem äger den kända godisbutiken ”Sött & gott” nere på stan. Det är en välkänd butik med massor med människor i alla åldrar och flera kunder varje dag. På vardagar kommer dem flesta barnen dit bara för att titta på allt det goda godiset. Mamma och pappa tjänar väldigt bra och jag och min familj bor i ett fint hus vid sporthallen. Jag trivs väldigt bra där, mitt rum är ett fotbollsrum med idolaffischer på Zlatan, min idol. Jag har väldigt nära till min hand-

bollsträning i sporthallen också, så jag kunde inte tänka mig något bättre ställe att bo på.

-Imorgon utanför skolan, svarade jag.

Men det finns en grej som suger med mitt liv...

-Men vad ska jag göra Alex? Jag orkar inte mer, det har gått för långt, sa jag med gråt i rösten.

-Edvin! Jag vände mig om och där stod Bulten och hans tre kompisar. Bulten är bara ett smeknamn för hans riktiga namn Buster. Buster går i nian på min skola. De kom gående mot mig och jag stod kvar och väntade. Jag ser upp till Buster han har alltid varit den snälla bland alla äldre. -Tjena Edvin! sa han. -Hej! svarade jag.

Alex stod bara där. -Jag har ingen aning, sa han. Nästa dag var jag på väg till skolan och Bulten. Jag gick och funderade och småpratade med mig själv om hur jag skulle förklara för Bulten att jag inte ville fortsätta, att det hade gått för långt. Buster var redan där när jag kom dit men den här gången med ett tiotal äldre killar som såg ut att vara i Bultens ålder och som stod bakom honom. -Titta grabbar! utropade han. Vår guldpojke! De andra killarna skrattade. -Är du redo? För nu blir det ett lite stö… -Det har gått för långt. Avbröt jag honom.

Bulten fortsatte:

-Det har gått för långt med de här stölderna, sa jag igen med en skakig röst.

-Du Edvin, visst är det så att dina föräldrar äger godisaffären nere på stan?

Ett mummel gick mellan killarna, Bulten såg frågande på mig.

-Ja? -Bra, kom lite närmare. Jag tog ett steg fram och Bulten viskade. -Jag vet att en ny leverans med nytt godis som inte har sålts någon annanstans har levererats till din familjs affär. -Ja? -Och jag skulle ge vad som helst för att få tag i några stycken av dem här exemplariska godisbitarna, så om du skulle kunna... Bulten stannade upp lite snabbt men fortsatte sen. -Kunna låna tre stycken från din familjs affär så skulle du kunna få hänga med oss lite grann. Jag visste inte vad jag skulle säga, om jag sa nej, skulle Bulten och hans kompisar bli besvikna och kanske göra något dumt mot mig då? Och jag vet inte om jag klarar av att ta från mina föräldrars affär. Men jag vill verkligen vara med i Bultens gäng. Så jag bestämmer mig för att göra det både för att jag var lite rädd och för att jag ville hänga med killarna. Tre godisar, det är ju ingenting. -Okej, jag gör det. -Mycket smart beslut. Vi ses här, på exakt samma ställe om 48h. Sen vände Bulten och hans två kompisar och gick. Två dagar senare kom jag med godiset och jag fick hänga med Bulten. Men sedan ville de att jag skulle göra värre saker och ta dyrare saker. Vilket leder oss till idag. -Alex jag vet inte om jag klarar mer. Det var lördagskväll och jag var hemma hos Alex. -Vad menar du? Inte klarar mer? undrade Alex. Jag drog en djup suck. -Du vet Buster eller ja ”Bulten” från nian i vår skola? sa jag försiktigt och fortsatte. -Jo, han har under två veckor bett mig ta saker inte bara ifrån mamma och pappas godisaffär utan också från videobutiken och tobaksaffären, i gengäld får jag hänga med dem. Men jag tror inte att det är det enda, om jag inte gör som dem säger är jag rädd att dem kommer gå ihop och hota mig. Alex bara stod där, helt förstummad. -Vad tror du, Alex? Det tog några sekunder men sen sa han: -Ja… ja... jag vet inte vad jag ska säga. Vi borde ringa polisen. -Nej, det går inte, tänk om jag blir gripen? Alex såg fundersam ut. -När ska du träffa dem nästa gång?

-Vad menar du? Gått för långt? -Jag vill inte ta saker åt dig från flera affärer längre, det var okej i början när du bara ville ha lite godis från mina föräldrars affär men nu... Nu har det gått för långt. sa jag. Jag vill inte mer och jag bryr mig inte om jag får hänga med er eller inte och du kan inte tvinga mig, sa jag bestämt. Han tittade på mig lite fundersamt men sedan tittade han bakåt på sina kompisar och log, och så började han: -Edwin, Edwin, Edwin… sa han medan han gick emot mig försiktigt. Trodde du att du någonsin hade något val? Jag svalde hårt och han fortsatte: -Jag har planerat att få din hjälp i månader och allt för den här sista stölden. I början var allt så enkelt, du gick med på att stjäla saker bara för att få hänga med mig? sa han med ett hånleende. Så här ligger det till, du ska göra den här sista stölden för mig nu. Han tog fram en kniv, jag kände svetten rinna och hjärtat dunka.

Människor utan gränser

Allt började för två veckor sen. Det var en grå dag i oktober, regnet hade precis slutat falla, det var på eftermiddagen och jag var på väg till Alex från skolan, han hade feber i morse därför kom han inte till skolan men nu var han piggare så jag skulle gå och titta till honom. Men när jag gick där på den svarta trottoaren hörde jag en mörk röst ropa mitt namn.

Alex var fortfarande chockad. Han stod bara och titta.

-Annars så kommer det inte sluta väl för lilla Edwin, sa han och tog tag i min handled. Jag försökte slita mig loss men han höll ett järngrepp. Han kom närmare med kniven och gjorde ett snitt i min hand. Jag skrek, såret blev djupt. -Det vara bara början, gör som jag säger så får du gå sen. Jag tittade upp på han gråtande och nickade. Han log. -Mycket smart beslut. Allt var helt sjukt och nu var jag utanför den dyra juvelbutiken. Det var kallt, kallt och mörkt. Så kallt att när man andades, så såg man ångan komma ut ur munnen. Så mörkt att man såg alla tusen stjärnor på himlen. Jag hade sagt till mina föräldrar att jag skulle till Alex, dem hade sagt att inte vara ute för länge, det var ju trots allt skola imorgon. Bulten och hans kompisar stod bredvid mig. -Är du redo? frågade Bulten. Jag nickade men undrade: -Varför behöver ni mig? -Jag är glad att du frågade, sa Bulten och gick fram till en ventilationslucka. Om jag har räknat rätt så är du precis tillräckligt stor, sa han och pekade på ventilationen. Han visslade som om han kallade på en hund. Det var ingen hund utan två av killarna kom fram med varsin borr och borrade bort skruvarna. -Från att du har krupit in har du ungefär tre minuter på dig innan säkerhetslarmet går på igen.

185

Jag nickade och kröp in. Där inne var det mörkt, fuktigt och trångt. Innan vi hade kommit till juvelbutiken hade Bulten förklarat hur allt skulle gå till. En av Bultens kompisar skulle hacka sig in i systemet och stänga av det tysta larmet som skulle gå om någonting överträdde gränsen mellan affären och gatan. Inklusive ventilationen. Sedan skulle jag krypa till ett galler, skruva upp det med skruvmejseln jag fick med mig och hoppa ner på golvet. Framför mig skulle glasburen med det dyra smycket finnas. Jag hade fått med mig ett par speciella handskar med sugproppar som jag enkelt skulle använda för att lyfta upp glasburen, lägga smycket i en svart tygpåse, låsa upp dörren inifrån och sen springa så fort jag kunde till Bultens bil på torget ca 50 meter från butiken. Larmet skulle gå när systemet känner av att dörren inte är låst efter 3 minuter.

Människor utan gränser

Allt skulle gå som smort om jag hade märkt lasertrådarna som var precis under gallret. Men det var försent, när jag hoppade ner gick larmet som tydligen hade satts på långt innan Bultens ‘’proffskompis” räknat ut. Jag tittade ut genom fönstret och såg Bulten och hans gäng springa. Jag var skräckslagen mitt hjärta dunkade 300 slag i minuten, kändes det som i alla fall och adrenalinet flödade i min kropp. Jag sprang mot dörren, ett galler hissades ner, jag var fast, tankarna gick genom mitt huvud. ‘’Vad kommer hända nu’’ ‘’Kommer jag hamna i fängelse’’ men mer hann jag inte, utanför tjöt polisbilarna och allt blev svart.

Jag nickade långsamt. Fotbojan satt hårt runt min fotled men jag förstod. Tänk om Bulten skulle försöka kidnappa mig eller något sånt. Usch, hemska tanke. Polisen följde mig ut genom dörren och ut till parkeringen där stod mamma och pappa. Jag var så glad att se dem och sprang fram och kramades och pussades och dem sa: -Vi har aldrig varit mer oroliga, förlåt för att vi inte förstod vad som hände. Jag kramade dem hårt och ville aldrig släppa igen. Två dagar senare ringde telefonen, jag var uppe på mitt rum och spelade tv-spel. Mamma kom in i mitt rum, hon sa att vi skulle till polisstationen. Vi åkte iväg, i bilen hoppades jag med allt jag hade att de hade hittat Bulten och att jag skulle få ta bort fotbojan. När vi kom dit träffade vi samma polis som jag hade pratat med för två dagar sen, mamma skakade hand med honom. -Hej! Hasse, sa han och presenterade sig. Mamma sa: -Hej, hej! Cecilia, sa mamma och skakade hand. Vi gick in och satte oss i ett enskilt rum. Det var väldigt likt rummet jag satt i förrgår, men nu var mamma med också.

När jag vaknade var jag snurrig, mitt huvud värkte och jag hade helt glömt vad som hade hänt. Jag var i en säng på något sjukhus liknande ställe men det var lite mindre hemtrevligt för att vara på ett vanligt sjukhus och jag hade inga slangar på mig heller. Väggarna var gråa, jag var i ett ensamt rum med en stark taklampa, den såg ut som en sådan som brukar finnas i gympasalen när vi ska ha idrott. En man kom genom dörren, jag försökte sätta mig upp men mannen visade med sina händer att ta det lugnt och att jag kunde ligga kvar och vila. Han hade polisväst och en polismössa som han hängde på en krok precis innanför dörren.

-Så, började Hasse. Hur mår du? frågade han mig.

-Hej Edwin! sa han.

-Jag kommer till det, en av killarna stämmer in väldigt bra på beskrivningen som du sa till mig häromdan.

-Hej! sa jag och försökte minnas vad jag gjorde i sängen. -Hur vet du vem jag är? frågade jag. -Jag är polis, jag kan söka upp nästan vilken människa som helst när som helst. Jag tror han såg att jag var lite skärrad för han frågade: -Minns du något? Minns du varför du är i det här förhörsrummet? Han såg på mig med en snäll blick. Förhörsrummet? Förhörsrum finns ju på polisstationer, men vad gör jag på en polissta… Jag mindes. Jag mindes Bulten och hur jag hade brutit mig in i juvelbutiken. Hur rädd jag var när larmet hade gått. -Du, lyssna jag kan förklara. -Jag har tid, sa han med lugn röst. Jag förklarade så detaljerat jag kunde och försökte låta så trovärdig jag kunde även fast att det var svårt eftersom det var mig polisen hade sett i juvelaffärer och om Bulten får reda på att jag har skvallrat så… jag ville inte tänka på vad som skulle hända. När jag var klar tittade poliskonstapeln på mig med en allvarlig blick. Han suckade och ställde sig upp. -Kan du beskriva hur Buster eller ‘’Bulten’’ ser ut. Jag beskrev, hans små skäggfjun, hans mörka korta hår, hans gröna ögon, att han går i klass nio på Skrylleängskolan och hans fejkade tatuering på högra handen. Polisen antecknade. -Vi kommer ha dig under bevakning, det är för säkerhetsskäl och du kommer inte att få gå utanför ditt hus tills dess att vi har tagit fast den här ‘’Bulten’’. Han tog fram nåt svart cirkelformat föremål som han satte på min fotled. Om du mot förmodan skulle gå ut ur huset kommer ett larm till polisstationen från den här fotbojan, ett nödlarm, därför är det extra

186

viktigt att du inte går ut ur huset, okej?

-Br,a antar jag, fotbojan är väl en aning störande men annars helt okej. Han nickade. -Jo, det är så här, igår var en patrull ute och spanade i stan och dem såg fyra svartklädda killar, patrullen följde efter och såg en av killarna hålla i en kniv. De grep killarna med anledning ‘’brott mot knivlagen’’. -Okej? Vad har det med vårt fall att göra? undrade mamma.

Vi tog en bild på den killen. Han tog fram ett foto av en kille med svart kort hår, gröna ögon och små skäggfjun. Jag bara stirrade, en liten strimma av rädsla ringlade i min mage och jag hade kunnat stirra på den bilden hur länge som helst men mamma avbröt. -Är det han, älskling? Jag bara nickade till svar som om jag var stum. -Det var allt vi behövde veta, sa Hasse. Han tog fram en nyckel i form av en bricka och la den framför fotbojan och den öppnades, det var en skön känsla att känna allt blod forsa igenom foten igen. -Du är fri att gå. Buster kommer att få ställas inför rätta, socialtjänsten kommer ta hand om honom och du kommer inte behöva se Buster igen. Jag satt hemma framför mitt tv-spel, jag var hemma själv, mamma och pappa jobbade sent och skulle komma hem runt 11. Det var två veckor sen fotbojan blev borttagen och två veckor sen jag pekade ut Bulten till polisen. Mamma ringde och sa att jag skulle gå ner och låsa dörren. Jag tror att hon fortfarande var orolig över Bulten-händelsen. Jag pausade och gick ner för att låsa. När jag la handen på låset knackade det på dörren. Jag ställde mig på tå och tittade genom titthålet. Det var Alex, jag såg inte så jättebra men det såg ut som att han grät jag öppnade dörren och möttes av en gråtande Alex. -Spring! Hann jag höra Alex säga innan jag kände slaget i mitt bakhuvud. Jag föll till marken och precis innan jag slocknade hann jag se en glimt av vad som såg ut som…. Bulten.

Vilgot Sarvell (8b)

Jag tog emot flera slag och några som träffade hårt i magen. Jag tappade andan och föll mot golvet. Ett slag missade och träffade min spegel på väggen som splittrades i tusen bitar. Han gick ut ur rummet hastigt medan jag låg blåslagen på golvet. Dörren smällde igen efter honom. Jag kravlade mig fram till den krossade spegeln. Där såg jag en tanig, rödhårig kille i tolvårsåldern. Han hade stora fräknar överallt på sin lilla näsa som nu droppade blod. Mitt över ögat hade han en stor blåtira som han hade fått kvällen innan. Jag var så rasande att jag inte kunde hålla mig. Varför, ja varför behövde han göra så? Min näve slog i bordet och jag kände hur jag sakta blev lugnare. Det sved att göra på det här viset men han måste ju lära sig, han kunde ju inte. Jag såg mot den tomma flaskan med sprit som jag druckit i morse. Tänk om jag hade uppfostrat honom till en smart grabb, då hade jag inte behövt bli arg men det berodde ju på alkoholen som jag inte kunde sluta med. Jag kröp ihop i sängen för att sakta återhämta mig. I min säng låg jag och tänkte på hur det skulle gå med skolan och hur jag skulle kunna lära mig. Jag vet att jag har dyslexi. Men så svårt kan det ju inte vara, tyckte pappa, att bara skriva lite rätt. Fast det är det ju för mig. Jag kunde ingenting och pappa fick mig att känna så. Han straffade mig med ord och ibland med hårda slag som nu. Han var galen, spriten gjorde honom till en galning. Jag kom upp på benen och hastigt tog jag mig ner för trapporna och vidare igenom hallen för att ta på mig mina ytterkläder. Jag slängde igen dörren efter mig och sprang ut mot baksidan. Kastade mig upp på min röda Crescent som vid det här laget var rostig och med växlarna som inte fungerade. Fast jag skyndade mig att komma ikapp honom så tog det ändå för lång tid. En smäll hördes och jag sprang mot dörren men jag var för långsam. Hade jag varit snabbare hade jag kunnat ta bilnyckeln och ta mig ut till bilen. Benen ville inte åt samma håll som jag. Det tog tid att låsa upp och starta bilen. Det tog inte lång tid innan jag var ute på vägen och jag trampade vidare mot staden. På några minuter skulle jag vara framme. Jag trampade på med ett högt tryck och for iväg nerför backarna. Jag drog mot biblioteket där jag hade sett den där boken, boken med en spännande titel. När jag kom till biblioteket frågade jag en bibliotekarie om var hylla Dok var och hon visade mig vägen långt in i biblioteket och där var den. Svart med starka färger i rött och gult. Den stora hyllan var däremot rätt färglös, gråmålad och den gråa färgen hade börjat flagna bort. Jag tackade bibliotekarien för all hjälp men hon bara vände sig om och gick. Det kändes som att hon förstod vem jag var och vad jag gjort. Hon drog sig bort mot några hyllor längre bort medan jag läste baksidan på boken. Bilen vinglade fram på vägen. Jag hade svårt att hålla fokus. Min hjärna kokade. Vart hade den lille ungjäveln tagit vägen nu? Bilen for fram alldeles för fort på den smala landsvägen och snart hamnade jag på en gul åker. Där tog det plötsligt stopp. Omkring bilen växte raps. Jag försökte komma därifrån men hur mycket jag än gasade så var jag fast. Jag tänkte på grabben och blev rasande. Det var hans fel att jag satt fast här bland gula illaluktande blommor. Det var hans fel att jag förlorade kontrollen och inte höll hastigheten. Det var hans fel att jag alltid gick över gränsen. Jag lånade boken och stoppade ner den i min röda Fjällrävenrygga. Den fick knappt plats eftersom jag redan hade stoppat väskan full. Full med saker som pappa kanske skulle sakna och hata att jag tagit med mig. Jag tog min cykel, den rostiga, och cyklade mot skogsstigen som ledde till den gamla förfallna ladan.

När jag var liten har pappa visat mig den, det var en av hans glada dagar. Vi hade tagit med oss fika och suttit länge och filosoferat om livet. Han berättade att han själv hade varit i ladan när han varit ung och om det höga berget med ravinen nedanför. Jag brukade åka till ladan när jag behövde ro för att klättra uppför bergen och se ner i djupet. Idag var jag mer än någonsin i behov av lugn. Pappa hade gått över gränsen, med råge. Det skulle aldrig få hända igen. Jag skulle aldrig hem igen. Det var inte en så lång bit kvar, så jag började traska på längs landsvägen. Medan jag gick på den smala landsvägen så tänkte jag på henne, hon som gick bort i förlossningen. Jag kunde inte få tillbaka henne och det gjorde ont i hjärtat, jag saknade henne och hennes långa blonda hår med de djupblå förtrollande ögonen som glänste i solljuset. Han hade dödat henne! Efter ett tag kom jag fram till staden där jag virrade omkring och allas blickar vändes mot mig när jag småtrippade fram med vajande steg. Jag tog mig fram till biblioteket där jag inte fann honom, då kom jag på att han måste vara vid ladan. Jag tog mig ut ur biblioteket, bibliotekarierna kollade på mig, deras blick följde mig varje steg jag tog ut ur biblioteket. Då hörde jag sirenerna. Jag tog en cykel som jag såg var olåst. Jag började trampa, det var trögt, det var en gammal cykel som inte hade några växlar. Sirenerna kom närmare och närmare, jag körde in i skogen på en liten lerig stig. Grantopparna vajade sakta i vinden när jag for förbi. Han måste vara där. Den jäkla ungen som förstört mitt liv alldeles för länge. Jag suckade åt mina tankar. Han hade ju egentligen inte förstört livet, men förändrat det. Spriten hade tagit över för att dämpa sorgen. Sorgen efter hans mamma. Jag slängde cykeln åt sidan, vinglade långsamt framåt och såg den röda ladan mellan träden. Han måste vara där. Ungen som inte fattade nåt. Jag blev så förbannad. Jag kom fram till ladan men han fick syn på mig innan. Han skrek åt mig att försvinna. Det kunde han glömma. Jag såg plötsligt pappa en bit från ladan och plockade snabbt ihop mina saker. Det tog bara några sekunder innan jag var iväg och då hörde jag sirenerna, hundar som skällde på distans och pulsen ökade. Pappa ropade efter mig medan jag tog mig upp för berget vid ravinen. Nu, nu var det tid nog att…

Människor utan gränser

35. Rasande

ladan hade blivit övergiven för länge, länge sen.

Pappa ropade efter mig: “Det var ditt fel, bara ditt att jag förlorade henne!”. Plötsligt så kom en strålande smärta upp längs smalbenet ifrån foten, jag hade trampat snett. Jag haltade vidare och såg pappa komma närmare. Jag var strax uppe på bergstoppen. En vind tog tag i mössan jag hade. Den seglade ner i ravinen. Skulle jag följa efter? Det var bara ett steg kvar. Jag ropade på honom och sa: “Hoppa, hoppa om du vill, jag bryr mig inte”. Livet kunde ta slut nu. Inte fan orkade jag bry mig. Polisen anlände till ladan nedanför, de fick syn på mig och började jaga efter. Han stod nu precis vid kanten. Ett steg kvar. Hans mössa flög iväg. Jag såg att han vinglade. Med ens kände jag mig helt nykter och tänkte klart. Vad hände? Vad hade jag gjort? Jag sprang emot honom och kramade om honom. Polisen kom fram och skrek: “Upp med händerna, på knä nu!” Jag lydde och hörde lite svammel om att jag var arresterad. Pojken ville hämta något som han hade glömt i ladan och vi lät honom göra det. Han kom ut med en bok som hette “Rasande - att leva med våld”. Framsidan såg ilsken ut. Han tittade med sorgsen blick på oss och sa: -Jag ville försöka förstå!

Ludvig Stenquist (8d)

Stigen var lerig och gropig, rötter stack upp hur den leriga stigen. Snart skymtade jag ladans röda fasad mellan granarna. Den röda

187

36. Resan till friheten Det var en gång en liten flicka som hette Sarah. Hon hade gått igenom så många sjuka händelser i sitt liv att det till och med var svårt att beskriva med ord. Sarah är bara fjorton år när hennes föräldrar gifter bort henne. Hon har ingen aning om att hennes föräldrar har planerat ett giftermål för henne. Dagen när hon fick veta att hennes föräldrar ska gifta bort henne med en trettioårig man, som hon aldrig har träffat förut, kommer hon aldrig att glömma. Det är en av de värsta händelserna hon upplevt i sitt bara fjortonåriga liv.

Människor utan gränser

Några veckor efter att hennes föräldrar har berättat för henne om det planerade giftermålet, försöker hon övertala sina föräldrar att man inte kan gifta sig med någon man inte älskar och ännu mindre med någon som man inte känner. Sarah bor i en stad som heter Kinazi och som ligger i Rwanda. Rwanda är ett fattigt land där Sarah föddes. Sarah föräldrar är ganska fattiga och behöver pengar så att de kan överleva. På marknaden så är det dyrt och man har inte råd med allt. Sarahs pappa hade en marknad i Kinazi men han har inte råd med hyran så han får inte jobba där längre. Sarah har en lillasyster som heter Malena, hon är sju år och bor med sin mormor. Malena bor med sin mormor på grund av att i hon inte får plats i stugan som bara har två rum. Stugan har ett badrum och ett kök. Sarah har inga vänner i Kinazi på grund av att hennes mamma har sagt att det var dags att växa upp. Efter det var Sarah rädd för att berätta om sitt giftermål på grund av att hennes vänner skulle snacka skit om henne. Dagen för Sarahs bröllop närmar sig med stormsteg. Efter att Sarah har gift sig är hon tvungen att flytta hem till staden där mannen bor. Det är samma stad som hennes mormor och lillasyster bor i. Sarahs man är ganska otrevlig mot alla men ingen säger åt honom. De flesta människor känner honom som våldtäktsman och att han gillar att gifta sig med yngre flickor och det går rykte om att han har mördat sin tidigare fru efter att hon har fött hans dotter. Sarah blir slagen, hotat och våldtagen. Sarah får träffa mannens dotter Melissa som är lika gammal som Sarah. Efter några veckor så gör Sarah upp en plan om att fly från mannen och Sarah frågar Melissa om hon också vill följa med henne. Melissa svarar: ”Visst kan jag följa med dig”. ”Nu är det dags att fly” säger Sarah till Melissa. De går upp tidigt på morgonen och ska iväg. De lyckas att komma ut från huset men efter några minuter så märker mannen att de är borta och går och startar bilen och hittar de på vägen. Efter att Sarah och Melissa blir fångade så åker de tillbaka till huset. Sedan så börjar Sarah tänka om och gör upp en ny plan för att rymma med mannens dotter Melissa. Sarah blir inlåst i huset så att hon inte flyr igen men Melissa blir inte inlåst, hennes pappa älskar henne för mycket och Melissa lovar att hon inte ska göra om det. Våldtäktsmannen litar på Melissa igen och sedan så bestämmer han sig för att Melissa ska gifta sig med honom. Melissa blir först chockad, sedan så går hon till Sarah och berättar allt för henne. Sarah berättar för Melissa att om hon hjälper henne från det här fängelset så ska hon hjälpa Melissa att fly igen. Den här gången har Sarah en stor plan för mannen. Planen är att de ska mörda honom på bröllopen och fly tillsammans och den här gången så ska det funka och att ingen ska kunna stoppa dem. Melissa går in i sin pappas rum och hittar två olika slags gevär under hans säng och sedan tar Melissa gevären till Sarah. På bröllopsmorgonen så ska släkterna komma och Melissa ska testa att ha på sig olika bröllopsklänningar. Sedan så ska Sarah vara brudtärnan och testa några klänningar att ta på sig till bröllopen. Nu har hela släkten kommit och ska träffa Melissa, hela släkten.

188

Familjerna till Melissa tycker att det är jättekonstigt men de låtsas bara att de är glada för det. Melissa och hennes pappa går genom hallen medan alla andra klappar åt dem. Sarah tar ut gevären och skjuter honom genom huvudet. Alla blir chockade och springer åt olika håll. Efter några timmar så kommer polisen och frågar några frågor om vad som har hänt. Sarah och Melissa försöker att förklara vad som hände. Några gäster är fortfarande kvar i huset och poliserna börjar att snacka med dem. Gästerna säger att de inte såg vem som sköt, de hörde bara skottet från taket. Polisen hittar ingen som har utfört det här mordet så poliserna lägger ner fallet. Sarah och Melissa blir fria från mannen och bildar sina egna familjer och lever lyckliga i alla sina dar.

Fadumo Sahra (8p)

37. Ronny & Ragge De vaknade i baksätet på bilen, torkade bort imman på rutan och tittade ut. -Vi är tillbaka, han har lurat oss den jäveln. Det hela började när Ragge och Ronny skulle ut och ragga på byn. När de kom till byn skulle de till korvkiosken och där stod bärs-Gunnar och raggade på Bettan. Då blev Ronny och Ragge sura. De gick fram och sa: -Vafan, raggar du på Bettan din lilla jävel ska du ha stryk. -Ska jag få stryk av några raggarsvin, tror inte det grabbar. Nä nu har jag inte tid med er längre. Ha det bra, era svin, vi ses nog snart igen, tyvärr. -Men vafan Bettan, pratar du med bärs-Gunnar, du e ju vårt pök för fan. -Ja, men man kan ju prata. Man måste ju inte pöka så fort man pratar med någon, eller hur grabbar? -Ja, men vill du pöka på julafton sen då. -Käften Ronny, ja det kan jag väl. -Va bra, då ses vi då, nä kom nu Ronny nu ska vi vidare. Hejdå Bettan. Så åkte de vidare till bilaffär för att köpa en ny Ford. När de kom fram så började Ronny och Ragge springa runt och leta efter den perfekta Forden. Medan Ragge sprang runt så gick Ronny runt och såg då att bilförsäljarens kontor var öppet så han gick in. Då såg han att det låg massa pengar på bordet så han tog pengar fort och sprang ut och låtsades som ingenting. När Ronny kom ut från bilförsäljaren kontor så hade Ragge hittat perfekta bilen. -Kan vi köpa den, sa Ronny till försäljaren. -Visst kan vi fixa så ni kan köpa bilen. Sen när Ragge fick veta vad den kostade så blev Ragge sur men då kom Ronny som en superhjälte flygande med pengar och sa: -Det är inge problem, den är vår. Kom nu Ragge! I full fart körde de hem, när de kom hem så skulle Ronny gå och bajsa och då läste han en tidning där det stod att det var raggarträff vid norska gränsen. Då sprang Ronny ut med nerdragna brallor och skrek: -Ragge, kolla det är en raggarträff vid norska gränsen, ska vi dra? -Klart som fan vi ska dra, Ronny börja packa, vi drar tidigt imorrn. När det blev morgon så var det dags för Ronny och Ragge att åka så dom kastade in packningen i bilen och åkte i full fart mot norska gränsen och de åt sin frukost i bilen, knäckemacka med en massa kaviar på. De låg på kanske 170 kilometer på en 50-kilometerväg så det gick fort fram. När de hade kört en bit så såg de att bilen inte var tankad och de hade nästan soppatorsk. Så Ragge började skrika på Ronny:

Ronny började springa och leta efter närmaste mack. Ronny hade sprungit runt och runt i en cirkel och det var bara 700 meter till macken. Ragge körde till den och tankade, efter 20 minuter hittade Ronny macken och där stod Ragge och väntade. -Är du här nu, hoppa in så drar vi! Så började de åka mot norska gränsen och på vägen stannade de och åt lite ”raggarballar med svängdörr”. Efter vägen såg de två snygga brudar så dom tvärnitade. De frågade om de ville åka med en sväng. -Nej, verkligen inte! -Men vadårå? -För det är en Ford, era raggarsvin! -Äsch, dra åt helvete då, nu åker vi vidare Ronny. När det började närma sig norska gränsen så frågade de en kille vart raggarträffen var. Han sa att de skulle åka rakt fram, sen höger, sen vänster och rakt fram så skulle de vara framme. -Tack ska du ha din jävla stadsbo. När de kom fram så var det mörkt så de la sig bak och somnade. Nästa dag vaknade Ronny & Ragge i baksätet på bilen, de torkade bort imman på rutan och tittade ut. -Vi är tillbaka, stadsbon har lurat oss den jäveln. -Men vafan Ragge var det inte här vi tankade förut? -Käften Ronny, inte ett ord till…

Dennis Hansson (8l)

38. Skolans tid Hej, jag heter Jonny. Jag har en kompis som heter Dudu han är lite fattig, kort, har långt mörkt hår. Han har en lillebror och han gillar sin bror jättemycket. Hans bror gillar honom också. Hans pappa och mamma brukade jobba ganska mycket. Hans pappa kommer på natten så han hinner nästan inte träffa honom. Ibland slutar han tidigt så att de kan träffas. Hans mamma brukade komma typ klockan sex efter middagen. Hon brukade göra mat en dag innan efter hon kom från jobbet så att när de kommer från skolan kan de värma mat och äta. Dem var fattiga men de behövde inget, de var nöjda. Jag och Dudu brukade vara med varandra och skoja med varandra varje dag. Vi sitter tillsammans i skolan. Han var mobbad för att han var kort och hans namn var så konstig. Så alla kallade honom konstiga namn och hittade på namn till honom men han vågade inte säga något för att han var svag och berättade inte för någon om det. Jag sa till honom att vi skulle säga till någon men han sa nej för att han inte ville skapa problem. Inte för att han inte ville men han var så jävla arg. Han kunde inte fokusera på lektionerna. Han var jätteduktig men han kunde inte sluta tänka på mobbarna. Läraren undrade om det men han vägrade att berätta. Han sa bara att han blir så trött. Han gillade inte att bli mobbad men han kunde inte göra något. Jag förstod inte varför men jag fortsatte att försöka. Sen när vi slutar skolan och går någonstans, då glömmer han lite. Han spelar och gör allt som vanligt men när han är i skolan ser han dem alltid, därför kan han inte glömma det. I skolan vill han fortfarande inte lyssna på mig och han säger att om jag säger till någon lärare kommer han inte komma till skolan. Han kommer blocka mig och inte prata med mig. Han kommer bli ledsen så det är därför jag inte ville säga något. Jag sa till honom “Kom igen, bara säg till nån vuxen. Annars så kommer dem bara mobba dig ändå mer”. Men han lyssnade inte som vanligt. De fortsatte att mobba honom och han säger sluta men de lyssnar inte. Sen tänkte han att när de

gör något mot honom skulle han inte bry sig. Men de brydde inte om det, de bara fortsatte hålla på med skit mot honom. Jag blir arg när de gör så och jag brukar säga till dem att sluta mobba honom för att han är min kompis. De vågade inte mobba mig för att jag kan slå dem men Dudu vågar inte göra någonting. Det är därför de mobbar honom mest. Jag gillar inte att skapa problem men om någon vill bråka med mig när jag inte gjort något och försöker att mobba mig, då kan jag inte hålla mig utan att göra något. Han var inte som jag och det är problem när man inte vågar göra något men jag tänker inte lämna honom ensam. Han brukade säga till mig att inte skapa problem med dem. Annars hade jag kunnat göra något. Tvinga dem att inte mobba honom genom att kanske mobba dem som dem mobbar honom. Om de säger till lärarna och säger att jag mobbar dem, då kan min kompis bara säga att de också mobbar honom. Jag tror inte att de vågar göra det för de gillar bara att skapa problem med andra. De gillar inte att det ska bli problem för dem själva, då kan de inte göra nåt utan kommer att få sluta mobba. Jag gillar inte att se någon gör fel och jag inte får lägga mig i men det är Dudu som inte vill att jag ska lägga mig i. Det är därför jag inte gjort något. Ibland brukar jag säga till dem att sluta men de lyssnar aldrig på mig för att de är jättejobbiga och kaxiga. Jag hatade dem jättemycket. De var inte så förut det var bara en som mobbade. Det var han som lärde de andra. Jag brukade prata med de två andra för att jag vet att de lyssnar. Dem säger ok till mig men sen fortsätter de. Sen tänkte jag bara på att: “de förstår inte” och” jag orkar inte med dem” så jag slutade. Jag vill inte att Dudu ska göra nåt dumt så därför måste jag fortsätta med att säga till dem. Nu efter det har gått ganska långt tid har det blivit bättre. De pratar inte med honom men de mobbar honom inte så mycket längre, för varje gång de försöker göra det då dissar han dem. Efter en månad sa en av dem att han inte kommer mobba Dudu mer. Han hade bråkat med dem två andra. Han bråkade med dem för att han sa till dem “kan vi sluta mobba, jag vill inte ha problem”. Sen sa de till honom “HÅLL KÄFTEN! Om du inte vill vara med oss, kommer vi mobba dig med”. Han brydde sig inte om det utan lämnade dem och gick iväg. Nästa dag kom han inte till skolan för att han satt och tänkte vad han skulle göra i skolan. Han var ganska rädd för de två, att de skulle göra något problem till exempel slå honom för att de vet var han bor och vet vilken väg han tar till skolan. Efter skolan när vi var klara så såg jag honom stå där ute och vänta. Direkt när han såg mig ropade han “JONY!” Sen undrade jag för mig själv, vad vill han nu? Jag gick fram till honom och frågade vad han ville och då sa han att han ville prata med mig om problemet. Jag gick med. Sen så sa han förlåt till mig och han sa att han vill säga förlåt till Dudu också. Jag ringde Dudu och sa till honom att han skulle komma till skolans fotbollsplan och han sa ok. Sen när han kom sa killen förlåt direkt.

Människor utan gränser

-Vafan, du hade en uppgift, du skulle tanka, din jävel! Nu får du gå till nästa mack. Det ligger en dunk i bakluckan och så skyndar du dig!

Dudu är snäll så han förlät honom. Efter en vecka blev vi alla kompisar. Nu mår Dudu bättre för att han inte blir mobbad som förut. Han börjar bli som innan han blev mobbad alltså han fokuserar på lektionenerna. Jag blev jätteglad för att nu bryr han sig inte om dem längre.

Efter en månad Nu är det sommarlov och vi är tillsammans varje dag med killen för att han vill det. Vi kommer inte träffa de två andra under hela sommaren och då kommer vi ha det jättekul. Efter en månad så träffade jag dem när jag var på väg till min kompis. De sa till mig att de tänkte efter och dem ville inte skapa mer problem. Jag sa “ok”. Jag tog dem med mig. De sa förlåt, Dudu var snäll igen och förlät dem också. Då blev jag ändå mer glad. Efter sommarlovet behövde han inte tänka på något när han gick till skolan. De pratade med honom och gjorde inget fel. Så blev alla glada och Dudu han blev mer glad än alla andra.

Jony Tchini (8b) 189

39. SKRÄCKDUON Det är en kall och kuslig by där man hör barns rädsla. Det finns ett hus med ett stort hål och rivmärken. Genom en sönderslagen glasruta ser man två lik som ligger på sängen, en av dem är huvudlös. Det luktar gammalt blod överallt och det finns blodspår till varje hus i byn. Det finns en liten flicka som ger barnen mardrömmar, som gör så att de dör i drömmen. Det är en liten flicka som mördade sina föräldrar efter att hennes syster försvann i en skog. Barnet såg mamman sitta och glo på henne, mamman blev rädd. Nanna vaknade mitt i natten och tog en sax och skar upp mammans hals och pappans huvud blev avhugget. Döda vuxna och hemsöka små ungar är allt Nanna ville göra. Nanna föddes med sin syrra, levande i skogen som en legend. Nanna vill bara få sin hämnd mot vuxna för att föräldrarna lämnade hennes syster Dring ute i skogen. Men hennes lilla syrra sprang iväg från henne så att Dring försvann från hennes liv men Dring skulle alltid fortsätta leta efter henne. Det fortsatte i tre veckor tills en dag då Dring hittade sin syster. Dring smög upp och sa: -Nanna, det är jag Dring, din storasyster, sa Dring.

Människor utan gränser

-Nanna har ingen storasyster, sa Nanna osäkert. -Nanna blev rädd och backade några steg. -Var inte rädd, jag är din syster. Nanna började springa och försvann in i skogen. Dring letade efter systern men hittade henne inte så hon gav upp och försvann till en annan stad. Hon fick ett jobb i ett läger som heter Bergviken. Hon jobbade som mattant och blev mobbad, speciellt av en kille som hette Michael. De som gick på lägret retade henne och slog henne. De fortsatte i flera veckor tills hon fick nog. Hon sa emot men de lyssnade inte. Så en dag så hittade hon en yxa, hon tänkte få sin hämnd på dem. Nästa morgon så märkte alla att Michael och Dring var borta. Så de ringde polisen. Sedan kom de ihåg att han sa att han skulle duscha. Så de gick till duschen och såg att en fot och händer låg bakom ett draperi, resten av kroppen hade slängts i skogen. Då började man leta efter ledtrådar men de hittade inga. Sedan en kväll såg man någon uppe på berget. Månljuset gjorde så att hennes skugga nådde till dem. Hon stod där med ett läskigt stirrande med en blodig yxa. Hon stod kvar där tills man ringde polisen. Hon lät polisen arrestera henne. De tog henne till mentalsjukhus och hon levde där tills hon kom undan och nu levde hon i skogen. Dring dog i skogen. En man som var på jakt efter björnar såg en död kropp, hon begravdes i en kyrka en kilometer bort. Nanna hemsökte ett hus och någon ringde polis. När de polisen hörde det började de skratta men de var tvungna att gå. När de var framme såg de att det var sant. De blev rädda och började skjuta. Nanna dog och de lät hennes kropp bara ligga kvar för att de var för rädda. För att de trodde att hon låg och låtsades vara död så att när de kom i närheten så skulle hon hoppa upp och döda dem. Skräckduons läskiga tid tog slut, nu är skräckduon en myt.

Mohamed Hussein Ali (8l)

40. Spelaren som gick över gränsen

Det var tio minuter kvar på den tredje kvarten av matchen, det var jag emot ”left-tacklen” i deras lag, själv var jag en ”defensive end”. När deras ”quarterback” hade kallat ett spel så gick alla spelare till sina positioner och väntade tills ”quarterbacken” startade spelet. De hade bytt ut sin ”starting left tackle” till en ny spelare. Han spelade väldigt fult, till exempel slog han mig i ansiktet igenom gallret på hjälmen och han drog i mina skydd bakifrån. När det var cirka sju minuter kvar av matchen så började han slå mig i ansiktet igenom gallret på hjälmen och nästan slå av hjälmen. Jag började bli riktigt arg men jag gjorde ingenting. Jag sa bara till domaren och min coach att han hade gått över gränsen. Han spelade fult, han slogs och drog i skydden. Domaren brydde sig inte så mycket eftersom han inte hade sett något och inte de andra domarna heller Men min coach försökte få ut spelaren ur matchen för han hade själv sett hur han spelade. Spelaren var inte så bra på det han gjorde heller, han var bara aggressiv och hade inga ”skills” alls. Sista kvarten av matchen så blev det dåligt väder. Det började åska så vi tvingades att pausa matchen i 20 minuter och om vädret inte hade blivit bättre så skulle vi vara tvungna att ställa in matchen. Medan vi väntade på att det skulle sluta regna så gick min coach till domarna för att prata om varför de inte stängde av spelaren från matchen. Domarna sa till min coach: -Vi har fortfarande ingen som har sett eller som kan säga att han har gjort de saker ni säger. -Men den här matchen filmas väl, kan ni inte kolla på inspelningen? -Finns det en kamera som spelar in? Vart? -Ja, den står vid där vi läktaren. -Visa oss vart kameran är exakt? -Okej, följ efter mig. De gick till kameran -Okej, visa oss videon. -Här, tryck bara på play och hoppa fram till tredje kvarten. De tittade på videon och då insåg domarna att han körde väldigt fult hela matchen. -Vi har kollat på videon och kommit fram till ett beslut. Han kommer att bli avstängd från matchen och vi kan kanske till och med få honom sparkad från laget för det där är ingen amerikansk fotbollsspelare. -Tack så mycket! -Och bara så du vet, vi är ledsna att vi inte såg. Vi borde ha gjort det men det gjorde vi inte, vi är verkligen ledsna. -Aa, ha bara bättre koll på spelarna nästa gång. När domarna och min coach kom tillbaka från läktaren så konfirmerades att han skulle bli avstängd från matchen. Min coach gick fram till mig och sa det innan han hann säga det till alla. Jag blev jätteglad och bara skrattade. Medan den andre spelaren blev väldigt arg och slog och kastade iväg sina skydd. Det andra lagets coach fick se videon och han bestämde att han skulle sparka spelaren ifrån laget. Sedan kom han fram till mig och min coach och bad om förlåtelse för hur han spelade och att han inte gjorde något åt det. Vi sa tack men min coach sa: -Bara ett tips, ha lite mer koll på hur din spelare spelar och vad han gör. När åskan var slut så spelade vi klart matchen vi vann med 30–10. När jag kom hem så fick jag höra att spelaren inte bara hade blivit avstängd från matchen utan också sparkad från laget. Jag kände mig nöjd och jag kunde verkligen sova gott den dagen.

190

Jacob Ansmark (8k)

Det här är sista gången jag tar bussen hem från jobbet tänker jag, annars tar stalkern mig. Han kommer att hinna ta tag i mig och ta med mig till skogen. Ingen skulle se mig eftersom jag bor så långt ut och vid den sista busshållplats. Jag bryr mig ganska lite om att titta på min telefon och tittar hellre på folket som är runt omkring mig. När jag är utanför mitt hem så går jag mer som en blyg katt än som en människa. Det jag gör är att inte titta upp på folks ögon, jag tittar hellre ner tills personen har passerat. Jag tänker inte alls på något annat än att titta på folket för man vet aldrig när någon ska hoppa på mig har jag i tankarna. Min mamma säger att jag borde vara lite mer social och prata lite mer med folk, även då jag har så lång tid att jobba så har jag ingen att prata med för vi får inte tiden att prata så ofta som vi vill under jobbet. Min rädsla att åka bussen började när jag såg honom. Han hade på sig en ruggig gammal rock som såg ut vara tagen ur en soptunna. Han hade en mörk gulfläckig cowboyhatt, han kommer in i bussen sätter sig på en bestämd plats och tittar alltid ner på golvet så att man inte ser hans ansikte. En dag i december hade jag hoppat av bussen vid min busshållplats nära vårt hus. Den dagen tänkte jag inte alls på att folk skulle kunna ha följt efter mig och istället tittade jag på min telefon. När jag stannade vid ett trafikljus såg jag en mörk skugga av vad som såg ut att vara minst en 170-180 centimeter lång människa. Det såg ut som en man, men jag var inte säker det var då jag började att oroa mig. Jag skyndade mig att gå över vägen, jag tittade bakåt men vägen var för hal och jag ramlade. Det var en bil med människor som lyssnade på hårdrock. Jag blev livrädd men jag hade inte på mig en reflex så jag hoppade upp som en jaguar och snabbt och avslutade sista biten med ett enda stort steg. Mitt hus var i närheten och i mina tankar tänkte jag: “Jag måste hinna, jag måste hinna”. När jag sprang runt hörnet kom jag på att jag tappade min telefon men att gå in i huset var allt jag kunde tänka på så jag tog mina sista andetag och sprang för mitt liv. När jag gick in i huset försökte jag att ta det lugnt och andades flåsande ut. Min bror var där och sa: “Vad har hänt varför flåsar du så mycket?” men jag hade andra saker i tanken som hur jag var nära på att bli mördad i skogen, så jag brydde mig inte om vad han sa. Jag flåsade fortfarande men med huvudet hängande och pulsen hög gick jag med släpade ben upp för trapporna till mitt rum, jag hade inte kraft att stänga dörren. Det var då Sard kom in och sa: “Hur är det?”. Jag vågade inte släppa täcket och inte heller vågade jag att ta upp huvudet för fönstret var vidöppet och jag var skrämd och visste inte om han fortfarande var där. Min bror kom in och stängde fönstret det var då jag blev mindre orolig och vågade sätta mig upp. Sard satte sig på min skrivbordsstol och tittade på mig, efter en stund sa han: “Varför ser du ut som om du sprungit 100 kilometer?”. Jag började titta mot fönstret, han stod upp drog bort gardinen långsamt och såg stalkern. Han hade svarta kläder och tittade upp på Sard som drog för gardinen snabbt och sa att vi måste ringa polisen. Jag tvekade inte, vi två sprang ner för trapporna som små katter som inte har ätit på ett år. Vi låste varje dörr och fönster som vi kunde stänga, sen ringde vi polisen och de sa att de var på väg men att det skulle ta riktigt lång tid de sa också att vi skulle låsa varje fönster och låsa dörrarna till huset och att vi skulle göra oss redo för allt. Jag sa till Sard att det var lugnt men jag var själv svettig av alla tankar som susade genom mitt huvud men ändå kändes det som om jag kände personen som stalkade och terroriserade oss. Jag ville inte ens tänka på det nu, det enda jag tänkte på var att vara den större systern för jag var faktiskt fyra år äldre än Sard var. Några par minuter hade gått och vi var i varsin garderob men hade våra telefoner ifall polisen skulle ringa och för att kunna ringa varandra. Medan vi satt i garderoberna kändes det som om hela jorden

Abbas Abdi Daud (8h)

42. Tjejen i spegeln Jag sitter i ett hörn på den offentliga toaletten med knäna uppe vid hakan och huvudet stadigt lagt mellan knäna. Jag känner dem varma tårarna rinna ner för det blågröna märket på min kind. Jag ser dem mörkröda bloddropparna bredvid lappen som han lämnade efter sig. Min kropp värker och bultar som om jag har sex hjärtan utplacerade i hela kroppen. Jag darrar av förtvivlan och sätter tårarna i halsen gång på gång, varför stannade jag bara inte hemma? Jag brukade gå ut på krogen med Ines och Leia någon gång i veckan, så när Leia frågade om vi skulle ut så blev jag ju inte riktigt förvånad. Jag hade precis duschat och satt upp håret i en virvlig turban på huvudet och stod och sjöng med i Ariana Grandes nya singel som släpptes för bara någon dag sedan. Jag plockar fram den svarta spetstoppen som jag fick av Melinda i födelsedagspresent, den som jag älskar att ha på mig när jag ska ut. Till den så tar jag ut dem blåa pösiga slitna jeansen ur byrålådan, byrån som jag faktiskt tog mig tiden att måla om i morse. Men dock, eftersom att den är nymålad och eftersom att jag inte är så jättesmart så råkar jag såklart dra nedre delen av jeansen mot det nymålade handtaget på den mellersta lådan.

Människor utan gränser

41. Stalkern

frös jag kände varm luft susa omkring mig, det luktade som när man tänder eld på veden i brasan om på julen. Men denna känsla var inte alls den där goda känsla du får på vintern med brasan och allt, nej! Denna känsla var som om man tände eld på en cigarett eller en rökbomb, röken kom in från varje håll och på mindre än några sekunder var hela garderoben så dimmig att jag inte ens kunde se mina egna fingrar. Jag ville inte stanna kvar i garderoben men jag ville inte heller gå ut så jag stod ut med röken. Jag satte på telefonens lampa och ringde min bror för att se om han var okej. Efter några försök blev jag orolig men gav inte upp jag ringde för den fjärde gången och denna gång tog han upp telefonen. Jag kunde inte känna igen hans röst men jag tänkte att han bara blivit hes av röken så det är lugnt. Han sa: “Jag är okej, var är du?” då kom jag på att min bror och jag lovade varandra att vi inte skulle prata alls om var vi var och inte heller försöka leta efter varandra, så jag frågade honom: “Hur vet jag att det är du?”. Han svarade inte det var då jag kom på att jag var i riktigt stor fara.

Helvete…. Jag går till mitt lilla badrum och trycker ner jeansen hårt i tvättkorgen där mjukisbyxorna från imorse som jag också spillde färg på ligger nedtryckta. Istället för dem blåa pösiga jeansen så tar jag fram mina kolsvarta högmidjade jeans med 2 finklippta hål på knäna, men denna gången tar jag ut dem med största försiktighet. Badrumsspegeln är smutsig av fingeravtryck och damm, men jag kan ändå se mitt hasselnötsfärgade ansikte, jag kan se dem mörka ringarna under mina ögon som jag varje dag försöker täcka så gott jag kan. Jag ser dem ljusblåa ögonen som tittar oskuldsamt in i spegelbildens ögon, jag ser alla små detaljer i irisen, jag ser dem små mörkblåa strecken och ett eller annat grönt streck i yttre delen av irisen, det fascinerar mig. Jag sminkar mig som vilken annan dag som helst men jag lägger till en guldglittrande ögonskugga på ögonlocket för att framhäva det blåa i mina ögon. Till sist applicerar jag det blänkande klibbiga läppglanset på mina rosaröda läppar, det som jag köpte här om dagen. Till sist tar jag ut håret ur turbanen. Jag iakttar spegelbilden jag har framför mig, jag ser ganska snygg ut. Det långa mörkbruna håret ligger stilla ner för mina axlar och sträcker sig ner ända tills där toppen slutar. Det är lockigt, ganska slitet och doftar gott efter duschen. Jag ser på mobilklockan att den är några minuter i åtta, taxin borde

191

vara här när som helst. Jag tar på mig mina svarta vans och slänger den gamla skinnjackan över mina axlar. Det har blivit som en reflex att låsa dörren nu. Som jag hade förutspått står taxin utanför lägenhetshuset och lyser med den ena framlyktan, den andra lyktan verkar ha fått en smäll och gått sönder. -Hej girl!!!! Ines och Leia sitter redo i taxin, snyggare än någonsin. -Omg hej snyggingar! säger jag så fort jag checkat deras klädval för kvällen. Taxin börjar åka och Leia tar fram tre små shotflaskor ur den högra jackfickan på hennes guldskimrande jacka. -Hur ofta kommer vi till krogen nyktra? Lite förfest har väl aldrig skadat någon?

Människor utan gränser

Ines och jag skrattar till lite och Leia ger oss varsin flaska, jag halsar den, precis som dem andra. Efter ungefär fem minuters bilfärd känner jag hur det börjar snurra i huvudet. Jag tycker varje gång att denna känslan är som små myror inne i huvudet som springer runt och kittlas. När vi är framme så är det underligt nog inte så mycket kö, men va fan vi klagar inte. Vi går in sida vid sida och känner oss som Beyoncé som går in i ett rum fyllt av fans och journalister. Ines och Leia verkar se deras vän Esmeralda stå och dansa i hörnet av dansgolvet, jag känner att jag inte riktigt vill gå med dem fram, jag och Esmeralda hade en fruktansvärd period i slutet av första ring på gymnasiet. Jag tänker inte ta och gå fram till henne frivilligt. -Gå ni, gå ni! Jag finns i baren om ni vill mig något. Vi har aldrig varit på just denna krog men alla tända ljus, klingandet från glas och doften av alkohol gör så att jag utan problem hittar baren. Jag sätter mig på dem höga barstolarna och beställer en Pink Panther. -Hej! Har du nåt emot om jag sätter mig här? Jag ser en lång kille i kanske 20–21 årsåldern stå snett bakom mig. Hans hår är mörkt och fullt med vax. Hans leende är varmt men de isblå kalla ögonen gör så att han ser ganska läskig och seriös ut. Fräknarna på hans spetsiga näsa är orangebruna, många och utspridda. -Nej Nej. Sätt dig du. -Så, går du hit ofta? säger han. -Nja, inte direkt. To be honest har jag aldrig varit här. Mina kompisar drog med mig hit för lite omväxling. Vi sitter länge och småpratar om jobb, familj, kompisar, fritid. Ja lite allt möjligt som man tänker på. Jag får reda på att han heter Kevin. Jag får fram min drink och jag märker hur han tar ner sin hand i sin jackficka, han tar fram en hundralapp. -Jag betalar för henne, behåll dricksen. -Aww tack, det behövde du inte. Han ler med sitt varma leende igen, hans läppar verkar så mjuka och lena. Men jag kan fortfarande inte riktigt släppa hans isblåa stirriga ögon. Jag skulle precis avsluta min drink genom att dricka det lilla som fanns kvar i mitt glas när han plötsligt frågar mig. -Vill du typ, gå här ifrån?? Jag blir så förvånad att jag sätter dem sista dropparna i fel strupe men försöker dölja det så gott jag kan för att inte verka så förvånad över vad han precis frågade. -Eh, okej. Mina kompisar har säkert fullt upp med nåt engångsligg i alla fall. Han skrattar och tar min hand och börjar leda mig bort från baren.

192

Vi går genom den trånga baren, det luktar så himla mycket svett och alkohol så att jag blir äcklad. Jag blir så äcklad så att jag känner att jag måste gå till toaletten en snabbis. Vi går in på barens toalett tillsammans. Den är ganska sunkig. Dem kaklade väggarna har brunt och gult äckel mellan plattorna. Det ser ut att ha en vidrig konsistens. Det stinker alkohol, bajs och spya. Det hade inte förvånat mig om någon har spytt precis där jag står med mina nya skor. Jag lutar mig över det smutsiga handfatet och andas djupt och långsamt. Jag mår inte direkt bättre eftersom lukten här inne är värre än i själva klubben. Utan förvarning lyfter Kevin upp mig på den avlånga handfatsbänken och kollar mig in i ögonen. Jag känner en obehaglig känsla rinna genom min kropp så fort hans ögon möter mina. Han börjar luta sitt huvud lite åt vänster och flyttar det lite närmare mitt. Jag ser att han kollar ner på mina läppar, läppglanset har gått bort efter allt drickande. Och där kom den, kyssen. Han kysser mina läppar länge och mjukt, efter ett tag känner jag hans fuktiga tunga tränga sig in i min mun. Jag håller min mun halvöppen och har mina ögon helt öppna. Jag tänker att det bara kommer vara en kyss, inget mer med det. Men bara efter några minuter så flyttar han sin hand mot min gylf. Han börjar långsamt att dra ner den. Jag möter hans hand och försöker dra den ner mot handfatet, men han är för stark. Han drar snabbt av mig byxorna och börjar dra ner trosorna, de snuddar vid mina anklar och dras bort från mina ben. Jag börjar sparkas intensivt, jag säger åt honom att lägga av, att jag mår för illa. Han ber mig att blunda, jag blundar för fan inte. -Blunda!! -Blunda säger jag! Jag känner att han börjar bete sig mer och mer aggressivt och dem där stirriga ögonen gör inte situationen bättre. -Nähä då får jag väl få dig att blunda då. Jag ser hur han fifflar fram någon slags dricka ur jackfickan. Jag ser inte riktigt vad det är. Jag känner inte igen det. -Nej, nej, nej, jag vill inte ha. Jag vill in... Jag blir avbruten av hans grova hand lagd för min mun. Jag skriker och försöker sparka flaskan ur hans händer. På något vis lyckas han öppna korken och sätter handen på mina kinder och börjar hälla i mig drickan. Jag försöker skrika men det leder bara till att jag sätter spriten i halsen, det bränner fruktansvärt mycket. Jag hostar och försöker samtidigt sparka honom mellan benen. Direkt efter han har hällt i mig den skumma drickan känner jag av illamåendet igen, det kryper och stramar åt i magen. Jag stänger ögonen och försöker få bort illamåendet. Jag blir mer och mer yr även fast mina ögon är stängda. Det känns som att mina ögonglober inte sitter fast i huvudet utan åker runt i min skalle som i ett flipperspel. -Duktig flicka. Hans grova röst får mig att må ännu mer illa och känna mig ännu mer obekväm. Jag hör hur han drar ner sin gylf och jag känner något stort och hårt mot mitt underliv. Jag försöker röra mina händer för att ta bort det men det går inte, det är som att mina armar är fastklistrade i handfatsbänken. Det sista jag hör innan jag är helt borta är mannens mörka röst som säger: -Tro mig, du vill det här… Jag vaknar morgonen därpå, liggandes på det illaluktande toalettgolvet. Mina kläder är bortrivna och ligger i en pöl på det vidriga golvet. När jag flyttar på tungan i munnen känner jag en tydlig smak av järn och salt. Jag känner hur det värker i hela kroppen, bokstavligt talat hela kroppen. Jag ser ett stort blåmärke på mitt högra lår och fyra sår på mina bröst som blod torkat fast i. Min puls slår hårt och jag hör nästan mitt eget hjärta. Mitt underliv är ömt och det svider både där och på ryggen. Jag försöker ställa mig upp

Jag börjar inse vad som verkligen har hänt, jag känner dem varma tårarna tränga sig fram under ögonlocken och dem rinner snabbt ner för blåmärket på kinden. Jag faller ihop på golvet igen och hulkar mig, jag sätter tårarna i halsen gång på gång och darrar. Efter några minuter av panik så kollar jag ut över badrummet och ser en lapp. Bredvid lappen ser jag röda bloddroppar som jag antar kommer från mina sår på brösten eller rivmärkena på ryggen. Jag kravlar mig fram mot lappen som också den har en bloddroppe på sig. Det tar längre tid än vad jag trodde att ta mig fram till lappen eftersom kroppen värker och jag känner hur gråten klättrar upp i min hals. Till sist får jag tag på lappen. Jag läser orden som står på lappen om och om i min hjärna, ord efter ord: “Städa upp efter dig!”

Jennifer Ek (8a)

43. TYSTNADEN RUNT OM MIG Jag sitter i vardagsrummet, jag känner en kall bris mot min lena hud. Det är skönt att sitta hemma och bara läsa. Den kalla vinden blåser mot mitt öra, av den tystnaden som finns runt om mig. Jag fick ett sms från min syster: “Kan jag ringa dig“. Jag svarar på hennes samtal och vi pratar om hur det går med henne och hur det går för mig hemma och min kille som är bortrest, Derek. Efter två minuter så vibrerar det i datorn, ett nytt sms från en okänd person. Öppnar meddelandet och det första jag ser “en bild på” mig själv. Hela min kropp stelnar.

och går därifrån. Får panik och försöker komma på något snabbt som möjligt. Tar fram mobilen och ringer polisen. “Vi har letat över hela huset och hittar ingenting”. Polisen lyssnar inte när jag ilsket säger att jag såg en man här utanför mitt hus. “Det är säkert någon som bara vill irritera dig”. Jag tar ett djupt andetag och lugnar ner mig. “Om det är något så ring oss igen”. Dom går. Jag kan lugna ner mig, slappna av och inte tänka på det igen. Gör varm choklad och sätter mig i soffan. Skriver med syrran och säger att allt var ok, att polisen sa att det var små barn som ville irritera mig men annars är det bara ringa dom igen om det är något. Syrran sms:ar att hon är på väg till mig för att se hur jag mår. Det tar trettio minuter innan hon är framme. Går fram till ytterdörren och öppnar. Känner hur vinden blåser mot mig och hur jag får gåshud. Ser hur rött ansikte hon har. “Hej mår du bra? är allt som det ska?“ frågar hon med en chockad blick. “Mår bra just nu, lite förvirrad bara själv då?“. Hon går in och hänger upp sin jacka. Går till köket och säger: “Jag mår bra om du gör det”. Jag ser hur hon tar ett glas vatten och spiller lite över sig. Går fram till henne och känner hur hennes hjärta bultra så fort och hur hon andas snabbt och rossligt. “Är allt ok?“ Hon vrider sig mot mig och tar mig vid axlarna och säger “Ja, varför skulle jag inte må bra“. Vi går och sätter oss i soffan och börjar prata om saker som har hänt dom här dagarna. Från ingenstans så går hon upp och går till ytterdörren. Öppnar dörren och säger “tar lite frisk luft, vänta här“. Jag går till köket och börjar laga mat. Ser på kastrullen om den kokar så jag kan lägga i potatisarna. Men medan potatisen kokar så går jag till ytterdörren och ser om allt är ok. Ser inte att hon är där, bara tomheten runt om mig. Tycker det är så konstigt att hennes bil är kvar med inte hon. Går in i huset och skriver till henne “Vart är du?“. Men direkt så får jag ett sms tillbaka och ser att det står “är hemma, min kompis skjutsade mig hem. Förlåt“. Konstigt, så snabbt? Jag släpper mobilen och tänker inte på det. Går till köket och ser hur kastrullen nu är helt fullt med röd vätska. Blir chockad och kastar potatisarna och häller ut vätska i kranen. Fick några droppar på min tröja. Går till duschen och duschar av mig allt och tänker “vad var det för röd vätska i kastrullen?”.

Människor utan gränser

men vinglar till gång på gång, men till slut tar jag mig upp. Jag får ögonkontakt med spegelbilden. Jag ser en tjej, i 19 årsåldern. Det ser inte alls ut som jag. Denna tjej ser ut som en slampa, håret är rufsigt med blod och något vitt gegg i, hon har ett stort bultande blåmärke på kinden som är i ungefär samma färg som hennes ögon. Jag vänder mig om och jag ser att tjejen i spegeln har rivmärken på ryggen, som om tre skarpa klor från ett hungrigt djur har rivit henne. Jag tar några kliv närmare spegeln och då inser jag, även fast jag försöker undvika det, att tjejen i spegeln är jag. Jag ser mitt hasselnötsfärgade ansikte, jag kan se de mörka ringarna under mina ögon som syns mer än vad dem gjorde när jag åkte hemifrån. Jag ser de ljusblåa ögonen, dem tittar lika oskuldsfullt in i spegelbildens ögon som dem gjorde hemma i min egen badrumsspegel. Jag känner igen alla små detaljer i irisen, jag ser dem små mörkblåa strecken och ett eller annat grönt streck i yttre delen av ögat, detta är precis mina ögon. Tjejen i spegeln är jag.

Går ut från duschen och torkar av mig. Tar på mig mina blåa shorts och mitt vita linne. Går ner för trappan och känner hur kallt det är och hur jag får kall luft mot min hud. Går och ser att ytterdörren är öppen. Konstigt. Jag stängde dörren innan jag skulle kolla på potatisarna. Stänger dörren och ser genom det lilla glasfönstret i dörren att det står någon där med kniven i handen och hur blodet rinner ner på marken.

Farianni Cortéz 8i

Jag vänder mig om sakta och kollar på fönstret, går fram, det jag ser genom fönstret är buskar och löven som dansar ner mot golvet. Plötsligt får jag ett meddelande till från den okända personen. Jag darrar, ser mig själv i fotot igen. Ser att den okända personen tog bild på mig bakifrån. Säger till min syster att någon är här utanför mitt hus och tar bild på mig. “Kanske är det några små barn som bara vill irritera dig”, säger systern. Jag säger till min syrra att jag ska se vad det är som händer och att jag ringer henne sen. Jag går till köket och letar efter något att skydda mig med för säkerhets skull men efter några sekunder så ser jag att en person som står exakt mittemot mig, utanför mitt glasfönster. En mask för ansiktet. En kniv i handen. Jag får panik. Hjärtat klappar hundra gånger snabbare. Han står där med en kall blick och försöker prata med mig: “Kan du läsa mina läppar”. Jag nickar försiktigt. “Försök inte leka med mig, jag vet hur jag ska in i huset. Jag kan få vad jag vill, när jag vill”. Min kropp blir frusen. Ser hur han vinkar mot mig

193

44. TÅGRESAN

Människor utan gränser

Jag satt där på en gammal brun parkbänk vid den gamla tågstationen i Malmö och väntade på mitt tåg och det kom en kille som var ganska kort och satte sig bredvid mig. Jag hade så tråkigt så jag började prata med honom. Jag frågade vad han hette och hans namn var Linus. Han frågade vad mitt namn var och då sa jag att jag hette Alfred. Vi fortsatte prata jag frågade om han gillade att göra något speciellt. Linus sa att han gillar att spela Fortnite och att han hade köpt varenda gubbe i hela spelet och sen frågade han vad jag gillade att göra. Jag sa att jag gillade att spela fotboll och spela Fortnite och att jag hade den bästa gubben i spelet. Direkt efter att jag hade avslutat min mening så frågade han om jag spelade fotboll i något lag. Mitt lag heter BK Torsk och jag spelar därmed en av mina bästa kompisar och vi har vunnit Korpen sex år i rad. Linus upptäckte en kille längre bort utklädd i Fortnite-kostym. Vi skrattade länge. Vi tyckte båda att det såg fjantigt ut. Då kom jag på att han gillade att spela Fortnite så jag frågade om han ville spela med mig någon dag och det ville han. Hans namn var xxAli-Axx på Fortnite och jag lade till honom så när vi kom hem så skulle vi spela. Mitt namn är Alfred och jag kallas Affe av mina kompisar. Jag har bra klädstil tycker jag men jag gillar mest hoodies så det brukar jag ofta använda. Jag gillar att spela Fortnite, fotboll och leka med Beyblade. Det är en rund sak av metall och plast som man sätter fast på en sak som man drar i ett snöre och då lossnar den och börjar snurra och om man är två så kör man match och den som snurrar längst vinner. Jag är ganska lång med mörkt hår och bruna ögon och ganska knubbig. Jag har inte så många kompisar men en bästa kompis, Leo, och han är lite av en nörd. Vi brukar spela Beyblade min favorit Beyblade har lila och grått på sig och jag brukar alltid vinna över hans dåliga som bara är helblå. Leo är kort och är ginger. Ginger betyder att man är orangehårig han gillar samma saker som mig och vi brukar spela i samma kedja i vårt fotbollslag. Några minuter innan tåget skulle komma så hade den där killen Linus som jag hade träffat gått på den sunkiga och gamla toaletten på tågstationen. Jag bara satt där på tågstationen i någon minut sedan kom tåget. Jag ställde mig upp tog min bruna väska och kollade runt mig efter Linus. Jag hade tänkt mig att vi skulle sitta bredvid varandra men jag ville helst bara hem från Malmö. Så jag gick in på tåget och satte mig i en kupé med sex säten för det var inte många som skulle åka det tåget till Stockholm från Malmö. Jag satt egentligen bara och tittade ut genom fönstret och såg bara gröna träd och skog. Det enda ljudet jag kunde höra var ljudet från tågets hjul som bullrade och gnistrade mot järnvägen. Jag tänkte bara på mina föräldrars gulliga hund som de hade varit och köpt som han ville träffa så himla mycket. Därför åkte jag tåget tidigare. När jag satt där vart jag livrädd. Min dörr öppnades fort. Konduktören skulle kolla min biljett. Min biljett hade jag i min väska som jag hade på hyllan över mitt huvud. Jag tog ner min väska och började gräva i den när jag letade efter min biljett. Jag hittade den inte. Jag började få panik men sedan kom jag på att jag hade den i ytterfacket så jag öppnade facket och där låg den. Jag hade bara någon timme kvar av tågresan då jag hörde ett högt bullrande ljud och det var helt mörkt i kupén. Vi hade åkt in i en tunnel. Tunneln var lång och mörk jag såg ingenting. Men långt bort såg jag en ljusglimt vid slutet av tunneln. Men plötslig öppnades dörren till min kupé och in kom Linus. Jag sa att han skulle komma in och sätta sig. Det ville han. Han kom in och satte sig. Jag frågade var han hade varit. Linus hade suttit längst bak i tåget för han visste inte om det skulle det skulle börja åka. Jag nickade. Min mobil vibrerade. Jag kollade och det var ett sms från min mamma, hon undrade om jag var framme. Jag frågade om Linus hade någon aning. En timme trodde han. “Oj” sa jag. “Bara en timme kvar, då är vi snart framme”. Linus svarade bara med ett “mm”. Jag skrev att det var en timme kvar till mamma. Mina föräldrar skulle hämta

194

mig på stationen. Mobilen hade en procent. Jag skrev det fort till mamma. Jag skrev exakt ”Min mobil har en procent men står ni där ni brukar hämta mig”. De brukar hämta mig vid en parkeringsruta vid en grön och rostig bänk. Jag tog på mig mina hörlurar och tänkte lyssna på musik. Men min mobil hade dött så jag tog av mina lurar. Kollade ut genom fönstret. Långt där borta såg jag skuggorna av höghus. Det måste vara Stockholm tänkte jag. Linus satt och sov i stolen. Jag såg staden med höghusen. Tänkte att vi skulle svänga till höger om mig men vi åkte bara förbi. Linus sa att det var Nyköping och att han var uppväxt där. Vad jag förstod så var den ganska liten för stationen var ganska liten. Plötslig började Linus ta mig mellan benen. Jag skrek och frågade vad fan han höll på med. Han tittade på mig men svarade inte. Jag flyttade ifrån honom. Men han följde efter. Han tog på mig igen och nu så tog han mig på snoppen. Jag sprang ut ur kupén. Han följde efter igen men jag sa att jag skulle ringa polisen. Han gick ner på knä och bad mig att inte ringa polisen. “Men varför tar du på mig då?” frågade jag. “Du gillar väl mig?” sa Linus. Jag sa att jag inte gjorde det men varför trodde du jag gillade dig. Linus sa att det är inte så många som brukar vilja prata med honom. Så han visste inte hur det är om någon vill vara snäll eller om någon gillar han. Jag sa att vi kanske kunde glömma det och att vi kunde bli kompisar. Han tyckte att det var en bra idé. Han ville absolut inte att jag skulle ringa till polisen så vi kom fram till det. Sedan stod vi där på stationen. Jag och Linus. Vi gick ut från stationen och kom ut till entrén. Linus gick höger och jag gick vänster. “Hej då Linus” ropade jag. Jag hörde svagt att Linus ropade “Hej då Alfred”. Där stod de mamma, pappa, min syster och hunden. Jag sprang dit. När jag kom till bilen släppte jag väskorna och började gosa med hunden. Den var så söt. Jag frågade vad de hade gett den för namn. “Vi har döpt den till William”. “Det är jättefint, det passar verkligen på en hund” sa jag. De tyckte de också. Vi åkte hem till mina föräldrar. Hunden fick sitta bredvid mig och min syster. När vi kom hem åt vi tacos och spelade sällskapsspel hela kvällen. Jag somnade på soffan med William och sov jättebra hela natten. På morgonen när jag vaknade så var gårdagen som bortglömd. Jag åkte hem och allt jag kunde tänka på var hunden. Jag ville inte ha något annat bara en hund. En egen hund.

Oliver Aldén (8c)

45. UNDER SKRIVBORDET “Har du inte tänkt på det? Känt dig iakttagen, som att han alltid vet vart du är eller var du gör. Hur han helt plötsligt kan dyka upp precis där du är innan du varit där längre än en minut.” “Hur han ibland slänger ut sig saker om dig som du inte nämnt för honom.” “Erkänn det, han vet allt om dig… Och du vet ingenting om honom” Det här är Nora Scholl, 19 år gammal, hon är 168 cm lång och hennes hår är silverblont. Hennes rufsiga, långa lockar gungar när hon går. Hon möter alla med ett stort leende när hon passerar dem på gatan. Hennes leende ser äkta ut, men i hennes mörkbruna ögon som glittrar när solen möter dem kan man se att det där leendet bara är en fasad, den sida av henne som hon väljer att visa upp för världen. När man ser henne såhär på avstånd skulle man inte kunna tro att hon varit med om så mycket som hon har. Men han vet, vad som verkligen hänt.

Hon hade stora fönster, inga gardiner och ingenting som täckte, man kunde se rakt in i lägenheten, det var som om hon aldrig kollat på skräckfilmer eller nyheterna. Men han var trött på att bara se henne, han ville träffa henne. Men hur skulle han göra det utan att hon förstod att han redan visste allt om henne? Han visste att hon gillade att skriva, kanske gillade hon att läsa också? Han tog fram sin mobil, passande nog ägde han en bokhandel. Han skickade bara ett mejl om rabattpris, men hon skulle tro att det var slumpen. Genom fönstret såg han hur hon kollade på sin dator och sedan gick mot badrummet, för att göra sig iordning? Förhoppningsvis. Innan han hann tänka efter var hon på väg ut genom dörren, shit, han var tvungen att skynda sig om han ska hinna till bokhandeln innan henne, tänkte han förtvivlat. Med snabba steg närmade han sig affären. Han satte på sig den mörkblåa jobbjackan och rättade till sin namnskylt, han sneglade diskret mot fönstret, och plötsligt var hon där. Hon stannade till och beundrade de båda skyltfönstren som låg ut mot gatan. Undra om hon förstod tanken bakom varför böckerna låg som de låg. Hon väckte honom ur sina dagdrömmar när hon öppnade den tunga mörka trädörren. Han skyndade sig mot en av bokhyllorna längre in i butiken. Han låtsades flytta om böckerna, trots att de stod helt perfekt, precis som alltid, här spenderade han mestadels av sin tid. Han sneglade mot henne, hon kollade sig runt omkring, hon såg chockad ut, som att hon förväntade sig att se något helt annat. Sakta började han gå mot henne, de krockade och båda föll mot det hårda trägolvet. “Ursäkta” sade han och kollade försiktigt på henne, de hade aldrig mötts så här nära, hon hade aldrig sett honom. Han ställde sig snabbt upp och sträckte fram en hand. Hon tog hans hand “Tack” sade hon och hennes kinder blev alldeles rosiga. Han undrade varför hon rodnade. Han log mot henne och insåg sedan att han borde fråga henne hur hon mådde. “Du gjorde dig inte illa va?” frågade han. “Jag mår bra” svarade hon och nickade mot honom. Han ville se om hon skulle be honom att stanna kvar eller om hon skulle vara tyst, leta fram några böcker och sedan gå. Men det gjorde hon inte, istället frågade hon honom om han jobbade där. Han log för sig själv, kanske gillar hon mig också? tänkte han. Han drog sin hand genom det lockiga håret. “Ja” svarade han, “Vill du ha hjälp med något?”. Hon såg ut att fundera “Ehm… om du har någon bok du skulle kunna rekommendera?”. Hon såg förhoppningsfull ut, som ett barn som väntar på att få godis. Han nickade mot en av bokhyllorna och började lugnt gå mot den. Han visade henne flera böcker, från kändisar, från vad han som var något av en bokexpert ansåg var riktiga författare och självklart ett par klassiker. De pratade länge om böcker, och sociala medier. Han skulle kunna prata med henne hur länge som helst, de hade en koppling, de var lika, de var menade för varandra. Efter en lång konversation började de motvilligt gå mot kassan. “Hoppas du gillar dem” sade han och log. “Det hoppas jag också” sade hon och skrattade. Han älskade verkligen hennes skratt, det var speciellt precis som hon, och hon försökte verkligen inte gömma det.

Han sträckte henne sin kasse och sa “Ha en bra dag, Nora” utan att tänka efter. Kanske skulle hon inte märka det? Skit, hur ska jag ta mig ur den här situationen? tänkte han oroligt. Han såg hur hon stannade till och började tänka, han försökte att se så lugn ut som möjligt, för att hon inte skulle förstå att han redan visste det mesta om henne. “Förlåt, jag har ett dåligt minne men har vi träffats förut?” frågade hon fundersamt. Hennes panna var rynkad och ögonen var stora och förvirrade. Han skakade nervöst på huvudet. “Jag tror inte det” sa han och försökte hålla sig lugn. “Du sa ditt namn när vi krockade” sa han och försökte se och låta så övertygande han kunde. Fundersamt log han, det kunde inte skada. “Jaha… ” svarade hon. Han såg att hon blivit förvirrad, men hon verkade övertygad om att det faktiskt varit så. Han skrattade smått: “Och bara om du inte minns, heter jag Gabriel”. Han log, hon log tillbaka och innan han visste ordet av det åkte dörren igen med en smäll. Den natten kunde de inte sova ordentligt, de tänkte bara på varandra. Tidigt nästa morgon satte han sig upp i sängen, länge satt han och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på vad han skulle göra. Efter många om och men beslutade han sig för att inte tänka för mycket på det, han skulle bara skicka ett sms, eller kanske ett meddelande på facebook. Han skakade tanken ur huvudet, “Inte tänka för mycket” intalade han sig själv. “Hej, hur mår du? Jag tänkte bjuda dig på frukost om det funkar för dig? / Gabriel” Perfekt tänkte han och lutade sig tillbaka i sängen. Nora hoppade till av mobilens ljud, försiktigt sneglade hon mot mobilen och hoppades på att det var Gabriel. Hon tog ett djupt andetag och sträckte sig efter den vita mobilen. “Hej, hur mår du? Jag tänkte bjuda dig på frukost om det funkar för dig? / Gabriel” Full av förväntan satte hon sig upp i sängen, “fast vänta, hur hade han fått mitt nummer?” tänkte hon för sig själv “aja, det spelar ingen roll, jag är glad att han hörde av sig” tänkte hon glatt. “Hej, jag mår bra, du? Gärna för mig, var?” hon hann precis skicka meddelandet innan hon fick sitt svar. “Espresso house?” svarade han. “Ses där om 5” skrev hon tillbaka.

Människor utan gränser

Han förstår att alla de bilder hon lägger ut på olika sociala medier, bilder på henne och hennes vänner, leende på en strand, andra bilder som selfies och dyra klädesplagg, skulle kunna få dig att tro att hon lever en annans drömliv. Men sanningen är att det inte alls är hennes liv, men med honom skulle hennes liv kunna se ut så, på riktigt. Hon skulle le och det skulle vara ett riktigt leende, hon skulle ha tid att skriva… för han vet, att hon skriver.

Snabbt satte hon på sig kläder och borstade igenom sitt blonda hår. Hon kikade ut genom fönstren, solen mötte hennes fräkniga ansikte. Utomhus var det vindstilla och himlen var helt blå. Hon tog sin väska och den ljusblåa jeansjackan under armen och började gå mot cafét. Utanför den stora porten stod han, det syntes att han väntade på någon. Hon sträckte på sig och började gå mot honom med bestämda steg “Hej” sade hon glatt och log mot honom. “Hej” svarade han mjukt och lade armarna runt henne. “Så” sade han och tog ett steg tillbaka, “Ska vi gå in?” Hon skrattade ”absolut”. När de öppnade dörren möttes de av ett myller av ljud och dofter. De hörde servitriser som skramlade med disk och människor som pratade och skrattade. De slog sig ner vid ett bord och det var som om tiden stannade. De pratade, skrattade och åt.

“Ursäkta, börjar ni bli klara? Frukostbuffén stänger om fyra minuter” sade en kvinna från personalen. De kollade chockat på varandra och sedan på klockan, två timmar hade bara susat förbi. “Yes, vi är klara, tack” sa Gabriel och log mot henne. De ställde oss upp och började gå mot utgången, han vände sig mot henne. “Det var kul att träffa dig Nora” sa han, “Det var kul att träffa dig med Gabriel” svarade hon. De skrattade “Kan du ses någon mer gång, i veckan kanske?” sade han osäkert. “Mm… absolut, torsdag passar mig” sade hon men innan hon hann avsluta meningen svarade han “Det blir superbra, vi kanske kan ses hos mig den här gången?” “Visst” sade hon och log. Han nickade “Vi ses då, Nora” “Det gör vi, Gabriel” De skrattade och gick sedan varsitt håll.

195

Människor utan gränser

När han gick på den mörka asfalten på väg hem tänkte han på hur konstigt det var att hon inte kunde ses på så många dagar. “Idag är det ju lördag, kan jag verkligen vara utan henne fram tills torsdag? Kanske kunde inte vi träffas, men jag kan iallafall träffa dig” tänkte han och log för sig själv där han gick på den tomma trottoaren.

När pojken kommer hem är pappan fly förbannad och pojken undrar varför han är så arg.

Vad som de båda tyckt känns som en evighet blev det äntligen torsdag. Torsdagen då allt skulle bli fel. Dagen startade med att hon satte på sig sina kläder och sitt headset. Hon gick på bussen och satte sig på en ledig plats. Under den korta bussresan tänkte hon på hur lyckligt lottad hon var för att ha en så bra kille som Gabriel. Hon log för sig själv och gick av bussen, hon tog fram sin mobil och letade fram lägenhetsnumret. Med stora steg närmade hon sig lägenheten. Hon gick upp för den mörka stentrappan och skulle precis skicka ett sms till Gabriel och be honom öppna porten, då flög dörren upp, hon hoppade till och började sedan skratta. “Gabriel? Du skrämde livet ur mig!” “Ojsan” sade han och skrattade.

-Jag har hällt ut den. Du lovade mig att du inte skulle dricka mer och då tyckte jag att det var bäst att jag hällde ut spriten. Så blev du inte frestad.

De började gå mot en av dörrarna. Han öppnade dörren, “Här bor jag” Hon klev in och kollade sig omkring, “Wow, det ser ut precis som jag trodde det skulle” sa hon och log. “Är det en komplimang?” svarade han och skrattade. “Ja, jag menade bara… du har så många böcker, har du läst alla?” frågade hon förvånat. “Nästan iallafall, gå in, känn dig som hemma” sade han och började gå mot vardagsrummet. Hon tog av sig sin stora höstjacka och tog av sig de vita skorna. Försiktigt gick hon in i vardagsrummet. “Vill du ha te?” frågade han “Okej” svarade hon frånvarande. Hon gick runt i det lilla vardagsrummet. Hon kollade på hyllorna och på skrivbordet. Hon slog sig ner i skrivbordsstolen och fortsatte att kolla sig omkring. “Här är ditt te” han satte försiktigt ned koppen på skrivbordet. “Tack” svarade hon och sträckte sig efter koppen. “Jag går på toa” sade han och började gå mot badrummet bakom henne. Hon försökte skjuta in stolen ytterligare under skrivbordet men det var något som tog stopp. Hon kollade under skrivbordet och såg att det låg en kartonglåda under skrivbordet. Hon försökte flytta lite på lådan och råkade då välta den. En bild föll ut. Utan att tänka så mycket på den tog hon upp bilden och lade ner den i lådan igen. Hon skulle precis sätta på locket när hon såg att hon kände igen bilden. Hon lyfte upp den igen och kollade på den, då insåg hon att hon kollade på en bild av sig själv. Förtvivlat lyfte hon upp kartonglådan på skrivbordet. Den var fylld med bilder på henne, när hon låg och sov, när hon var med kompisar… “Ingen av de här bilden var från någon gång vi varit tillsammans, så hur kunde han ha dem?” tänkte hon förtvivlat. “Vad ska jag göra nu?”, hon kände hur ögonen fylldes med tårar. Då plötsligt hörde hon hur badrumsdörren öppnades bakom henne.

Ronia Castillo Jansson (8i)

46. Var det mitt fel att jag föddes? Pappan Gustavsson drack mycket och när han gjorde det så blev han väldigt aggressiv. Han kunde inte kontrollera sina känslor. Sonen Alfred ville inte visa att han blev slagen så han gjorde allt han kunde för att ingen skulle förstå att han blev misshandlad. I det här lilla samhället där alla kände alla så var det inte så lätt att dölja en sådan här sak. De visste att pappan drack mycket och att han hade blivit väldigt annorlunda sen hans fru dog i barnsäng. Han beskyller Alfred för fruns död. Alltid skriker han när han slår pojken. -Det är ditt fel att min älskade Kerstin inte finns längre i livet! Hon var det bästa som har hänt mig i livet. Då kommer du och förstör allt!

196

- Var har du gömt spriten? frågar han pojken. Hör du vad jag säger, var har du gömt den? Pojken tittar på sin pappa och säger med en sorgsen röst:

Pappan blir väldigt förvånad över att pojken vågar göra så, så han blir lite fundersam. Men till sist så säger han: -Kan du inte förstå att det sa jag bara för jag hade slagit dig och du skulle bli lite gladare. Men inte fan visste jag om du skulle hälla ut min sprit. Pappan tar av sig svångremmen och än en gång slår han pojken. Det gör ännu mer ont nu för såren hade inte läkt sen förra gången, han försökte knipa ihop så mycket han kunde men han lyckades inte. Han skriker nu. -Hjälp! skriker han men det är ingen som hör honom. Efter ett par timmar knackar hans kompis snällt på deras röda dörr och frågar Alfred om han vill gå ut och leka lite. Med sorgsen röst svarar Alfred: -Ja, gärna. Alfred klär hastigt på sig för att komma ut från huset så snabbt som möjligt. Det var höst och löven faller från trädet som om de var regndroppar. Det blåser lite grann och hela markytan är täckt med löv. De klättrar i ett träd men Alfred har svårigheter att klättra. Han har ont i ryggen fortfarande. Hans kompis Lukas försöker prata med Alfred så han ska komma upp i trädet där han är. Alfred börjar klättra upp försiktigt och lyckas komma upp så högt att Lukas blir nöjd. De sitter där en bra stund och pratar om skolan och tjejer. När de sedan ska klättra ner för trädet, fastnar Alfred i en gren och river upp en lång reva på ryggen. Lukas tittar efter hur trasig tröjan är upptäcker de där märkena efter svångremmen. Han frågar med en gång: - Var har du gjort där. Det ser ut som om någon har slagit dig? Alfred säger med en gång. - Nej, jag har ramlat där hemma. Lukas köper inte historien för en sekund och går till sin pappa och berättar om Alfreds skador. -Jag är inte skolans rektor men vi kan ringa honom och berätta för honom. Lukas pappa ringde skolans rektor på en gång. Dagen efter när Alfred kommer till skolan så väntar skolans rektor, Socialen och hans mentor. De hälsar på honom och tar honom till närmaste rum för att ta reda på vad som händer. Alfred är nervös och vet inte vad han ska säga men bestämmer att han inte ska svika sin pappa som han älskar. Han säger inte mer än att han älskar sin pappa. Skolans rektor och Socialen har ändå förstått att det är någonting fel. När Alfred går hem för dagen berättar han för sin pappa att han träffade skolan och Socialen idag. Pappan blir jättearg som vanligt och börjar slå honom. -Det blir ingen skola för dig, säger han och gör mot köket för att dricka igen. Det har gått två dagar sedan Alfred kom till skolan och hade möte med rektorn. Skolan blir orolig för Alfred och ringer socialen och de bestämmer att de ska åka hem till Alfred men vet inte hur det ska gå, därför tar de polisen med sig för säkerhets skull. De kommer fram till Alfreds hem, där träffar de den påverkade pappa och en nerslagen son. Polisen ser Alfred och tar honom till sjukhuset. Polisen griper pappan. Alfred dör två dagar senare och Gustavsson döms i tingsrätten till fängelse.

Shueb Abdullahi Hassan Gafow (8k)

Nu är det äntligen vi och allting är över. Jag kan inte beskriva hur jag mådde och hur jag kände mig. Det var så många olika känslor på en och samma gång. Jag var så ledsen och förtvivlad. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle skrika eller gråta, om jag skulle förlåta eller inte. Allt var bara oklart. Oj, ni fattar säkert ingenting alls men jag ska hoppa tillbaka till när allt började. Det var fredag och som vilken dag som helst, min bästis Olivia skulle komma hem till mig om någon timme. Hon ska sova över hos mig hela helgen för att mina föräldrar ska resa bort. Vi passade på när vi var ensamma hemma, vi gjorde saker som vi aldrig skulle ha gjort om mamma och pappa var hemma. Vi bjöd hem Olivias kille Lucas och hans bästa vän Gustav som jag är på g med. Gustav är ganska lång, han är nästan 1,67. Han har mörkbrunt och kort hår och ljusbruna ögon. Han är ganska smal med ett fint leende. Han har ofta märkeskläder på sig och går ganska stolt. Han har lite tajta byxor, hålig blå jeansjacka och som en grå kofta på ärmarna och luvan. Han har luva och hörlurar som går ner till fickan i jackan. Han har ett örhänge på ena örat och ibland har han bandana eller keps.

Jag flyttade fram så hans arm kom runt min midja och plötsligt kände jag att han började ta försiktigt på mig nästan så att det blev riktigt obekvämt och jobbigt. Plötsligt tänkte jag tyst för mig själv “vad fan håller han på med?”, men jag vågade inte göra något. Jag valde att vänta för att förr eller senare kanske han skulle ta bort handen men det gjorde han inte. Jag ser att han kollar på mig men gör inget, bara låtsas att jag kollar på klippet. Han börjar prata på ett konstigt sätt. “Du e så jävla vacker babe” säger han. Olivia ringer mig, men jag lägger på. Hon ringer mig kanske fem gånger innan jag valde att svara. Jag sa till Gustav att jag måste svara och frågade honom om han kunde hämta ett glas vatten till mig. “Låt honom inte göra någonting du inte vill mot dig” sa hon med en orolig röst. Det första som kommer upp i mitt huvud är, vad fan är det som händer nu? Jag frågar henne: “Vad pratar du om? har du druckit eller?”. “Nej det har jag inte men vi kommer hem nu direkt” fick jag som svar. Sen la hon på. Jag visste inte vad jag skulle göra och framför allt inte vad som skulle hända när Gustav kom tillbaka. Jag reser på mig snabbt, när jag plötsligt ser Gustav framför mig som ler och frågar med en försiktig röst: “Vart ska du?”.

Han är en bra och härlig kille men han visar inte alltid den bra sidan. Han väljer ofta fel saker och hamnar därför ofta i bråk och slagsmål. När han sjunger så får jag gåshud. Hans röst är helt magisk och han spelar också gitarr.

Jag svarar att jag tänkte gå till honom för att kolla hur det går.

Jag låg i sängen och väntade, jag passade på att skriva i min dagbok. Min dagbok är det viktigaste jag har. Jag fick den av min mormor innan hon gick bort för nått år sedan, hon sa att hon köpte den när jag låg i mammas mage. Mina mörkaste hemligheter står i den boken och det är inte bara positiva saker om allt och alla, det värsta som jag har skrivit är när jag och Olivia bråkade om en kille.

Jag blir bara mer och mer rädd och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag blir så förvånad att han gör det han gör...

Lilly, min lillasyster, kom och knackade på i mitt rum och sa att de skulle åka nu och att Olivia, Gustav och Lucas var utanför. Vi sa hej då och jag fick 1000 kronor till mat under helgen.

Efter ett tag så går Gustav och ropar “vem är det, gå härifrån”.

Jag sa till Olivia att ta med killarna till mitt rum för att jag skulle bara hämta min laddare i vardagsrummet. Olivia kom ner och sa att hon kunde hjälpa mig att hitta den.

Gustav öppnar inte dörren, han svarar inte ens på det.

“Vill du att jag och Axel går en stund så att du får vara med honom själv? frågade Olivia eftersom att hon visste att jag ville vara med honom själv och prata. Jag svarade “Ja, asså om ni kan, så skulle jag bli glad. Ni kanske kan gå köpa mat och snacks. Men vad ska vi göra när ni e borta och kommer det inte bara att bli stelt? Men det trodde inte Olivia, hon tyckte att jag kunde föreslå att vi kan sätta på bakgrundsmusik och sitta och prata i soffan eller kanske sätta på en film och när jag sätter mig i soffan så låtsas jag som att jag ska visa honom någonting i min mobil och sätter mig nära honom. När vi kom upp igen till killarna så hjälpte Olivia mig med att ta första steget. Hon frågade mig ifall jag ville att de skulle köpa snacks. Då frågade Axel ifall hon ville att han skulle skjutsa henne på hans moppe och det ville hon. Efter de hade gått så satte Gustav sig i soffan och sen efter ett tag så frågade han mig om jag kunde sätta mig i soffan jag med för att han ville visa mig något roligt klipp på Youtube. Jag satte mig en bit ifrån honom vid soffkanten men han satte sig precis intill mig och låtsades vara trött och sträcka på sig. Medan han sträckte sina ar-

Jag går tillbaka till soffan och sätter mig, snabbt efter kommer han och sätter sig och försöker nästan tvinga mig att gå sätta mig i hans knä.

Plötsligt hör jag en röst utanför dörren. Jag vet att det är Olivia och Lucas men jag har inte mod att göra något så jag låtsas som att jag inte vet någonting.

Människor utan gränser

47. Var går gränsen?

mar så la han ena armen runt min nacke och handen på mitt huvud.

Jag hör Lucas svara att om inte vi öppnar så kommer han att ringa till polisen.

“Jag räknar till tre och om du inte öppnar dörren innan det så ringer vi” säger Lucas med en arg röst. Det blir tyst i någon minut. “Ett, två, öppna din idiot” säger Lucas och låter otålig på rösten. Sen hör jag Olivia: “Var bara lugn, vi kommer att få ut dig. Lucas ringer till polisen nu”. Jag börjar gråta av rädsla. Det blir tyst efter det. När några minuter har gått så hör man polisen: “Det här är polisen. Öppna dörren genast annars slår vi in den”. Jag ser på Gustav att han blir rädd, han väljer att gå och öppna dörren men innan han öppnar säger han: “Förlåt mig”. Jag hinner inte tänka på vad som händer så jag står bara still och gråter. Olivia kommer springande, kramar om mig och försöker lugna mig. Vi går ut ur vårt hus och då ser jag att polisen håller hårt i Gustav. Både han och Lucas är helt tårögda och förkrossade. “Din jävla idiot, varför gör du så här mot henne? Du gillade henne sa du, ge oss en anledning till varför du gör så här…”. “Jag gillade henne och jag gillar henne mycket, men jag har hört mycket om henne och alla säger att hon gillar sånt här. Jag ville bara visa att jag gillar henne tillräckligt för att gå så långt som hon vill”.

197

Jag hinner inte ta in det som sägs. Allt jag tänker på är att om man gillar någon så gör man den ju inte illa. Vart går gränsen när man gillar någon? Vad borde man göra och låta bli? Det borde ju vara ganska självklart att så som han gjorde inte är okej.

jag kvinnan och sen vänder jag mig om. När det är en liten stund kvar av hennes liv, säger hon något märkligt. Jag förstår inte riktigt vad hon säger. Klockan är 13:57. Jag vänder mig om till mannen och säger:

“Snälla förlåt mig” hör man en svag röst innan polisen börjar gå iväg med honom mot bilen. Jag tycker så synd om honom.

-Ta din sista stund med din fru, du ska också dö om några minuter.

När de har gått och det bara är jag, Olivia och Lucas i huset så förstår vi ingenting. Vi känner oss mållösa. Allt är bara svart och tyst just nu i mitt huvud. Efter någon vecka så såg jag Gustav igen på stan. Jag ringde till Olivia så fort jag såg honom och blev rädd. Olivia säger att jag ska vänta på henne där och att inte röra mig. När Gustav väl får syn på mig så stannar han upp helt och man ser hur osäker han är. När Olivia kommer så blir jag lugnare och vi börjar gå mot honom. “Snälla kan vi prata? Vi måste lösa allt. Jag älskar dig” säger han till mig. Jag känner en tår mot min kind. “Du kan gå, jag kommer snart” säger jag till Olivia. ”Är du säker?” “Ja, jag ropar om det är något. Jag lovar”. Olivia kramar om mig och går iväg.

Människor utan gränser

“Snälla, kan vi bara glömma allt som hände och bara börja om?” säger Gustav. “Du måste förstå att det du gjorde var över gränsen. Det är ingen bra anledning att du säger att du trodde att jag ville...”. “Nej, jag vet det men jag älskar dig” svarar Gustav. Jag fortsätter “Vi kan vara vänner och se vart tiden tar oss och har du pratat med Lucas?” “Ja, det har jag men han ville inte vara vänner igen men har förlåtit mig, sa han” “Men då vet du att jag inte vill ha dig men att vi kan gå vidare?”. Åhh, dagboken den här månaden har allt bara varit jobbigt. Borde jag kanske ha tagit tillbaka honom, eller gjorde jag verkligen rätt? Mamma ropar att det är mat nu så jag måste gå…

Leticia De Freitas Nascimento (8e)

48. WILKEY Jag är inne i bilen och har precis dödat chauffören. Jag försöker ta bort så mycket blod som möjligt. Tjugo minuter över ett, han borde vara här snart. Om jag dödar honom nu blir jag hyllad, jag hämnas på mina föräldrar som övergav mig och mitt gäng kommer vinna över hans. Folk behöver inte oro sig för vilket gäng de ska söka sig till för att få skydd. Staden blir trygg igen efter hans död. Chefen för det andra gänget kommer in och jag har nyss dödat hans vakt. Han kommer ner med sin fru och man märker att han är ledsen över något. Han går in i bilen, innan det kollar han runt. Han frågar mig varför det luktar som sjukhus här. -Det var några snorungar som ville ha pengar men jag sa åt dem att dra men någon av de lyckades stoppa en penna i min hand. -Jaha vart är de nu? -Jag vet inte. -Vill du gå förbi en restaurang? -Kör mig bara och sluta babbla! -Ok. -Jag måste hitta min son innan han gör något idiotiskt, säger han till kvinnan som sitter bredvid honom. Jag kör honom in i en tunnel där jag ska döda honom. Först skjuter

198

-Nej, du ska dö om några sekunder. Jag vänder mig tillbaka och kollar på kvinnan, hon säger: -Wilkey. Jag förstår inte riktigt vad hon menar men nu hör jag vad hon säger. Jag vänder mig om och någonstans inuti mig känner jag mig ledsen. Mannen ser att jag visar känslor så han tar pistolen ifrån mig och vill skjuta mig men kvinnan reser sig sakta upp och täcker mig. Mannen blir ledsen, han släpper pistolen och håller om henne och hon dör i hans famn. Jag försöker ta tillbaka pistolen tillbaka men han hinner ta pistolen före mig. Han tittar på mig och släpper pistolen. Nu är klockan 14.00, dags för honom att dö. Jag frågar: -Varför dödar du mig inte? Varför sköt du mig inte när du hade chansen? -Jag skulle aldrig skjuta mitt eget blod. Jag plockar upp pistolen och skjuter honom, han ler medan han håller på att dö. Efter att jag hade dödat dem tar jag alla deras saker. Jag hittar massa på bilder på mig och en liten kille, jag kollar igenom alla bilder och blir rädd för att de övervakar mig. Jag skriver ner ordet kvinnan sa och sedan tar jag fram min mobil för att söka på det ordet. Jag vet inte vart jag är ifrån men jag vet att jag är afrikan på grund av min hudfärg. Jag söker ordet och det kommer fram att det betyder “min son”. Jag tar fram en bild på mina föräldrar. Jag kollar igenom deras bilder och de har samma bild som jag har. Jag plockar upp båda bilderna. Jag trodde att mina föräldrar blev mördade av den här mannen. Han var även ledare för det andra gänget. Jag sitter där och gråter, jag vet inte vad jag ska göra. Det enda jag tänker på är att döda mig själv. Jag sätter pistolen mot mitt huvud och tänker på om jag ska döda mig själv eller inte. Jag ramlar ner och sedan blir allt mörkt.

Bashir Mohamed (8k)

49. Är det så det ska va? Klockan ringde 05:30 och jag var inte alls trött idag, jag bara flög upp ur min säng för jag visste vad som väntade mig, jag skulle äntligen få sommarlov. Jag lockade håret, sminkade mig och satte på mig min vita klänning som jag hade bestämt att jag skulle ha kvällen innan. Jag valde de svarta klackarna som jag hade rotat fram lite längre bak i garderoben. Klockan hade redan hunnit bli 08:30 så jag gick ut i hallen för att visa mamma hur jag såg ut och hon tyckte jag var jättefin. När vi kom till skolan såg jag Jossan på skolgården och jag vinkade till henne och sprang samtidigt som jag skrek: “ÄNTLIGEN!!!“. Jossan började också skrika när hon såg mig. Efter Jossan såg jag hur Markus gick mot mig, jag blev helt kallsvettig. Skulle han gå till mig eller skulle han gå till någon bakom mig? Han stannade framför mig och så sa han: “Vad vacker du är, kommer du ikväll? “. Jag

visste inte vad jag skulle säga först men sen hörde jag hur Jossan svarade åt mig: -Ja, det ska hon! -Bra, sa han och gick. När han hade gått så började vi skratta så vi nästan kissade på oss. Jag visste liksom inte vad jag skulle säga när skolans snyggaste kille kom fram till mig av alla tjejer och frågade om jag skulle komma på hans fest. Timmarna gick och nu var jag hemma. Jag skulle fika, någon tradition som vi har när jag går ut skolan. Det var väl kul men jag kunde inte sluta tänka på ikväll när vi skulle på Markus fest. Jag och Jossan hade bestämt att vi skulle ses vid bussen och jag skulle ta med drickan vi hade fixat dagen innan. Klockan hade blivit 18.54 och jag var klar och på väg till Jossan. Jag tände en cigg på vägen när jag gick. Det är inte så långt mellan oss, ungefär tio minuter om man går. Vi hade bestämt att vi skulle ta bussen till Markus för han sa att alla skulle komma vid typ 20.00, han hade hyrt lokal.

Bussen hade stannat på vår busshållplats och det var som jag trodde, alla ungdomar som hade kommit på bussen började gå mot lokalen. Jag och Jossan visste inte riktigt vart det var så vi följde bara efter. När vi hade kommit in lite i skogen och såg lokalen så var det redan sjukt mycket folk där och det var på jättehög musik som hördes ganska långt. Markus och Peter ser oss, de kommer fram och hälsar och jag känner redan då att han är flörtig mot mig. Han drar i min arm och vill att jag ska följa med och hämta lite dricka vid ett stort bord. Han kramar om mig, det är så mysigt.

Människor utan gränser

Jag såg Jossan vid bussen, jag var tvungen att springa lite för att hinna med den. När vi kom på bussen så började vi snacka om vilka som skulle vara där och vilken skola dom gick på och lite såna saker. Under den timmen vi satt på bussen så var det jättemycket ungdomar som gick på och de skulle antagligen till Markus fest för de såg lite äldre ut än mig och Jossan.

Det har gått några timmar och jag tror att klockan var ungefär 00:37 och jag har varit med Markus hela kvällen. Han är så snäll och omtänksam. -Kom jag ska visa dig en sak, säger han och tar tag i min arm Vi går ut och det har blivit lite kyligt nu så jag får låna hans tröja. Vi går ut i skogen, sen säger han att jag ska stanna. Han tar tag i mig och så börjar han kyssa mig. Det är mysigt, men han ramlar lite och då hamnar vi på marken, han ramlar på mig men han fortsätter att kyssa mig. Sen känner jag hur han börjar ta på mig mer och mer och jag vet vad han vill men jag känner inte att jag vill ligga med honom. Så jag säger att jag inte vill men han lyssnar inte. Han fortsätter och säger bara: -Sluta vara så töntig! Jag försöker säga ifrån igen men han slutar inte. Han börjar ta av mig kläderna, jag försöker göra motstånd men det går inte, han håller i mig. Jag känner nu hur allt är igång och jag frågar mig själv: “Varför gick jag på den här jävla festen? “. Nu låg jag där på den kalla skogsmarken och kände hur tårarna började rinna på min kind när jag kollade på stjärnorna genom de höga grantopparna. Nu kände jag också hur alkoholen började kicka in. Nu låg jag där, kunde inte göra något och ville bara hem.

Felicia Lindblom (8k)

199

Ut i gränslösheten

201

andra verkligheter

1. Bara i mitt huvud… Jag sitter i mitt rum, klockan är runt nio på kvällen. Snön yr utanför mitt fönster. Jag håller mig om huvudet, tänker, stängda ögon. Jag öppnar ögonen, den går inte bort, hon vill inte försvinna. Hon bara sitter och tittar på mig, ler. Men jag ler inte tillbaka, jag skriker inombords. Klockan är runt fem och jag sitter och äter middag. Jag tittar ner i tallriken, mår illa. Pannkakorna smakar inte lika gott som vanligt. Jag tittar upp på pappa. -Jag är mätt. Han tittar på mig, undrar nog om jag äter tillräckligt. Hans smala dotter, svart tjockt hår. Jag ser ut precis som mamma, han pratar mycket om det. Han säger att jag är exakt som mamma. Men hon fick aldrig se mig växa upp, hon kunde inte bo hemma. Just nu bor hon på psyket, jag saknar henne otroligt mycket, men hon måste vara där. Sen jag var liten har min dröm varit att bli doktor, så att jag skulle kunna hjälpa folk som mår dåligt, folk som mår som mamma. Men det kommer nog inte hända nu, jag mår bara sämre och sämre varje dag, men det kommer jag inte säga till pappa. William får inte veta, han är för liten för att förstå. Min lillebror, nio år gammal och ingen mamma. Han skulle säkert bli rädd att jag skulle lämna honom, men han kan inte förlora både sin mamma och sin syster.

Ut i gränslösheten

Jag dukar undan min tallrik och springer upp på mitt rum. Där kan jag sitta ensam, fast inte helt ensam. Jag tänker mig alltid att det ska gå bort, fast jag har alltid fel. Jag sätter mig vid skrivbordet och börjar på mina läxor, bara för att jag håller på att bli galen så behöver inte det betyda att jag kan skippa mina läxor. Jag jobbar ett tag, blir nästan klar, sen sätter jag mig i sängen. Jag lutar mig mot kudden, plockar fram pyjamasen. Jag byter om och går till badrummet för att borsta tänderna. Kollar ner på handfatet, på kanten ligger rakhyveln. Jag kollar upp i spegeln, tittar in i mina ögon. En tår faller, jag ser den falla ner i handfatet. Kollar upp igen. Då står den där, då står hon där. Hon kollar upp på mig, ler ett sjukt leende. Jag mår illa av det. Men så gör hon något, hon tittar ner på den oanvända rakhyveln, sträcker sig efter den. Jag står och kollar på henne, hon kommer ju ändå inte kunna ta den, hon är ju inte där på riktigt. Men jag kollar ner igen, rakhyveln är borta. Höjer hastigt min blick och rycker till. Min spegelbild visar ett sår, längs med min vänstra kind, blodet rinner ner för ansiktet. Jag sträcker mig efter toapappret. Men när jag kollar upp igen är såret borta, ingenting, inte ens ett märke. Jag vänder mig om och hon är borta. Men så fort jag tittar i spegeln igen så ser jag henne. Men det som oroar mig är att jag inte ser mig själv, bara det sjuka leendet. Hon ändrar min, hennes läppar lämnar leendet och hennes ansikte går långsamt över till ilska. Jag får en sån otrolig huvudvärk, bara sådär. Ju argare hon ser ut desto ondare gör det. Efter ett tag kan jag knappt stå längre. Jag sätter mig på toalocket medan jag ser henne framför mig. Utanför ser hon arg ut men jag kan höra henne skratta inombords. Jag stirrar på henne, reser mig hastigt upp och springer till mitt rum. Jag går och sätter mig vid skrivbordet och kollar upp i spegeln, hon är där också. Hon kan bara inte lämna mig ifred. Jag ser henne, eller egentligen bara hennes ansikte där mitt ansikte ska vara. Hon ser lika arg ut som förut men huvudvärken blir bara värre och värre. Jag drämmer handen i skrivbordet, tar ett nagellack och slänger det i golvet. Några glasskärvor flyger upp i mitt ansikte och det skär till bredvid mitt öga. Smärtan får mina tankar att resa bort från huvudvärken, i några sekunder. Sen är jag tillbaka till den outhärdliga smärtan.

202

Jag hör pappa från nedervåningen. -CELESTE, ÄR ALLT BRA DÄR UPPE!!!! -JA, ALLTING ÄR HELT PERFEKT, skriker jag tillbaka, men inte med för mycket ilska i rösten. Jag springer ner till nedervåningen, tar min jacka och slänger på ett par skor. -Jag sticker ut för att ta lite frisk luft, säger jag så lugnt jag kan. -Okej men se till att inte gå för långt, svarar pappa med ett leende på läpparna. Men av pappas leende känner jag mig lugn och trygg. Smärtan går bort. Jag öppnar dörren och går ut i trädgården, andas ut. Kylan känns inte lika kall som den borde, jag kan se ångan av mina andetag i den frostiga luften. Jag kommer ut på den tomma och dystra gatan och börjar gå. Jag går ner mot fotbollsplanen, ingen är där eftersom det är så kallt. När jag kommer ut på det frostiga gräset så springer jag till mitten. Den läskiga och mörka skogen som ligger bredvid mig skrämmer mig inte lika mycket som den brukar. Den ser så fridfull ut, jag kollar upp och ser hur trädtopparna svajar av blåsten. Jag känner mig för en gång skull lugn och tar ett djupt andetag. Men bara så där kommer all smärta flygandes tillbaka lika snabbt som den försvann. Jag andas in och släpper ut andetaget i ett skrik. Ett skrik hur högt som helst, ett sånt som bara skär i öronen. Även om det gör hur ont som helst så är det på samma gång hur skönt som helst. När jag skrikit klart så stänger jag ögonen en stund, andas ut. Men jag öppnar ögonen igen då allt jag kan se är hennes ansikte. Hon hemsöker mig, min själ. Jag hör en röst, vänder mig om men ingen är där. Så hör jag en till som kommer från andra hållet och jag vänder mig om. Än en gång ingen där. Jag börjar höra fler och fler röster men ser ingen omkring mig. -Det är bara i ditt huvud, det är bara i ditt huvud, DET ÄR BARA I DITT HUVUD! skriker jag ut över fotbollsplanen. Jag hör hur många röster som helst i mitt huvud men den enda jag kan se är henne. Det ser ut som att hon pratar med mig men hennes röst ekar i huvudet på mig och får mig att må illa. Jag börjar gå hem, samtidigt som de ekande rösterna hemsöker mina tankar. Jag fortsätter vända mig om i hopp om att det faktiskt ska vara någon där, någon som följer mig och säger saker för att skämta med mig, men det händer inte. Det finns inte en enda person på fotbollsplanen, jag är helt ensam, ensam och förföljd på samma gång. När jag kommer fram till huset så springer jag in, tar av mig jackan och skorna och springer upp på mitt rum. Jag sätter mig i sängen, klockan är runt nio på kvällen. Snön yr utanför mitt fönster. Jag håller mig om huvudet, tänker, stängda ögon. Jag öppnar ögonen, den går inte bort, hon vill inte försvinna. Hon bara sitter och tittar på mig, ler. Men jag ler inte tillbaka, jag skriker inombords. Men det vet hon förmodligen, det är väl det hon vill, att jag ska lida. Jag hör bara fler och fler röster, röster som jag känner igen och röster som jag aldrig hört förut. De pratar med mig, eller rättare sagt viskar åt mig. De viskar hemska saker, saker som jag inte ens vill tänka på, Jag börjar känna mig yr, springer in på toan och dricker lite vatten. Jag sätter mig ner och andas ut, mår fortfarande illa. Jag går ut i hallen men allt blir svart. Jag märker pappa, han står över mig. Men jag kan bara se honom suddigt och jag kan inte säga något åt honom. I mina tankar skriker jag åt honom, skriker att jag måste ha hjälp, hjälp mig, håll om mig. Men inga av de orden kommer ut. Jag kan inte röra på mig, inte prata. Men jag kan se pappa ta upp mobilen, slår in något och slänger upp den mot sitt öra. Hans läppar rör sig, men jag kan inte höra vad han säger. Nu orkar jag inte mer, tänker jag precis som jag stänger mina ögon.

Elin Hänström (8a)

“Att bestämma folks öden. Att bestämma hur människors framtida liv skulle se ut. Det var min vardag förut. Att välja vem som skulle få stanna kvar och vem som inte fick det. Vem som måste åka tillbaka till det personen flytt ifrån”. Det kändes som att mina ögonlock hade tyngder som drog ner dem. Jag hade inte fått mycket sömn under natten. Mardrömmarna ekade fortfarande i mitt huvud. Jag kunde inte ens minnas när jag inte haft dem. Alltid samma scenario och samma dröm. Pojken som dras ifrån sin mammas trygga famn. Med tårar, skräck och rädsla i ögonen. En kall kår gick snabbt genom min kropp och jag huttrade till. Stängde ytterdörren och vred om nyckeln. Ett mörkt, tyst täcke låg fortfarande över staden. Solen skulle nog inte komma fram förrän om flera timmar. Jag drog den röda yllekappan tätare omkring kroppen och satte på mig mina skinnhandskar. Det var en sådan typisk vintermorgon. Snön låg glittrande och alldeles orörd på marken. Jag var tvungen att kliva högt för att inte få in så mycket snö i mina kängor när jag gick för att hämta den något rostiga, gröna cykeln som stod bakom skjulet. Egentligen var det lite för kallt och halt för att cykla, men de hade sandat trottoarerna igår så med lite försiktighet skulle det nog gå bra. Jag var redan en kvart sen när jag kom fram, men cykelturen hade i alla fall fått mig att vakna till lite grann. När jag kom innanför dörren så värkte mina fingrar. Det var temperaturskillnaden som gjorde det. Jag tog snabbt av mig kappan och la den över stolsryggen. Jag gick till andra sidan av rummet och värmde mina händer mot det lilla elementet. Det var bara ljummet, men bättre än ingenting i alla fall. Klockan var inte mycket när mitt första möte började. Närmare bestämt 06:10. Jag hade inte riktigt mitt vanliga fokus. Något störde mig. Men vad, kunde jag inte komma på hur mycket jag än försökte tänka. Jag satt och höll på med lite pappersarbete när Pavel kom in till mitt rum. Jag la ifrån mig häftapparaten och såg på honom. Han stod bara där och tittade tillbaka. Jag märkte att han inte visste vad han skulle säga, eller hur han skulle formulera sig. Hans mun öppnades några gånger, redo att forma ett ord, för att bara någon sekund senare åter stängas. -Är det något? frågade jag till slut. -Ehm, ja förlåt… Nja, jag vet inte riktigt... Jag avbröt och bad honom att sätta sig. Han nickade lite osäkert och satte sig på den bruna sammets-fåtöljen som jag hade fått ta över när Mariah hade slutat. Mitt arbetsrum var nog det finaste på vår avdelning. Jag hade varit noga med att det skulle inredas på mitt sätt och efter mina villkor. Efter en dag med de tuffa och jobbiga uppgifter som vi ofta fick så kändes det skönt att kunna stänga in sig där. Jag ryckte till av att Pavel började prata. Jag hade för några sekunder glömt bort att han var där. Jo, jag tänkte fråga dig en sak, sade han. Jag tittade på honom med en blick som visade att han skulle fortsätta. Jag märkte att det tog honom emot att berätta.

-Jag antar det. Det borde inte vara några problem. Pavel log sitt bredaste leende så att alla hans tänder visades och tackade mig flera gånger innan han gick ut ur rummet. Jag vet inte riktigt varför jag hade tackat ja till uppgiften. Men det kändes så dumt att svika honom. Jag såg att han menade allvar med det han sa. Jag hade inte haft samvete till att låta honom behöva göra det. Jag tittade snabbt på den guldiga klockan som satt i en av bokhyllorna, 12.37. De skulle alltså vara här om drygt 20 minuter. Jag stod och tittade ut genom det lilla rektangulära fönstret. Snön yrde i luften och hade vid vägkanterna börjat färgas gråbrun av avgaserna. Jag fastnade i samma position och stod kvar där i säkert en kvart. Mest för att få tiden att gå. Allt pappersarbete var färdigt för dagen och jag väntade nu bara på att få utföra den sista uppgiften innan även jag kunde ta helg. Jag längtade redan hem till min bok och till den varma och sprakande brasan. Jag gick nerför den långa spiraltrappan som ledde ut mot gränskontrollen. Jag hade endast på mig en tunn skjorta vilket jag märkte blev väldigt kallt i det bistra vädret. Jag kunde se att det höga taggtrådsstängslet var täckt av vit frost. Det hade varit en väldigt kall natt. När jag kom fram till bås 7, vilket bland annat var mitt bås, så såg jag familjen var ungefär 15 meter bort. De stod och pratade med en annan vakt som kliade sig i huvudet och såg vilsen ut. Jag försökte genom gester och vinkningar visa att de skulle komma till mig. Till slut så fick vakten äntligen syn på mig och pekade tydligt så att de visste vart de skulle ta vägen. Familjen bestod av Natasha, Oleg och deras son som jag skulle gissa på var i femårsåldern. Vi hälsade och jag förstod direkt att detta skulle bli jobbigt eftersom jag visste vad papperna visade. Vi hade väldigt svårt att kommunicera och överhuvudtaget förstå varandra då de båda var mycket dåliga på engelska. I vanliga fall brukade annars dessa uppgifter gå ganska snabbt, men jag förstod att det denna gång skulle ta längre tid. Jag bestämde mig därför att be dem följa med in till bås nummer 7. När vi väl kom in så visade jag dem till den lilla, marinblåa soffgrupp som jag tagit med hemifrån, bara några dagar tidigare. Jag hade inte haft någon användning av den hemma och fick idén att ta med den hit. Jag tyckte verkligen att den klädde rummet, som i sig var väldigt trist. Det var gråa, mörka tapeter samt färglösa möbler. Rummet var litet och hade bara plats för soffgruppen, ett skrivbord, en byrå och två trästolar. Det hade även bara ett fönster vilket gjorde att det blev mörkt där om kvällarna, då det svaga skenet från skrivbordslampan knappt hjälpte alls. Jag gick till min byrå och drog ut en av lådorna där jag lagt alla papper. De papper som visade att de inte skulle få passera. Jag ville ge dem en chans att läsa och titta igenom själva först och la därför papperna på det lilla bordet framför soffan. Både Natasha och Oleg såg förväntansfulla och ivriga ut när jag nickade mot dem och visade att de skulle läsa. Deras lille son, som jag fått reda på hette Aleksei, verkade förvirrad och tittade fram och tillbaka på papperna och på sina föräldrar. Helt ovetande om vad som skulle ske.

Jag satt spänd och lyssnade. Han började prata snabbare och snabbare men kom aldrig riktigt fram till vad det var han ville ha hjälp med.

Jag satt tyst och synade deras miner och ansiktsuttryck när de nervöst läste igenom. Olegs rynka i pannan såg plötsligt ut att ha djupnat. De pratade med varandra lite då och då. På ett språk som jag omöjligt kunde förstå. Jag blev som paralyserad och bara satt där utan att säga ett ljud. Jag kände mig ynklig. Både för att jag inte kunde förklara för dem, men även för att det var jag som skulle skicka dem tillbaka. Natasha började plötsligt att gråta hysteriskt. Aleksei satt där i hennes famn och försökte förstå sig på vad det var som hände.

-Så ja, min fråga är om du hade kunnat ta över uppgiften? Jag tror tyvärr inte att jag klarar av det här längre. Självklart står jag i skuld till dig senare i så fall.

Helt plötsligt så dök drömmen upp i mitt huvud. Mardrömmen som jagat mig så många nätter. Den lilla pojken och mamman. Jag var tvungen att säga någonting nu.

-Jag har fått uppgiften att träffa en familj nu om en stund. De vill få tillstånd att passera gränsen och sedan stanna kvar. Problemet är att jag tittat igenom alla papper och det ser inte ljust ut för någon av dem. Möjligen för den lilla pojken, men de andra kommer knappast kunna få stanna. Det är liksom inte möjligt.

Ut i gränslösheten

2. BESKEDET

Det snurrade i mitt huvud. Mer än vad det hade gjort i morse. Det var länge sedan jag hade gjort något liknande.

203

-Jag förstår att detta är svårt att ta in och att ni är ledsna, började jag. Oleg avbröt mig. Han var så förtvivlad att han nästan skrek. -Det måste finnas något vi kan göra för att få passera! Vi kan inte åka tillbaka. De är ute efter oss och vi kan inte leva där. -Jag är ledsen men det finns inget vi kan göra. Om det hade funnits ett annat alternativ så hade det inte blivit så här. -Snälla, snälla! Låt Natasha och Aleksei passera. Jag kan inte se dem gå igenom detta. Oleg satt nu på knä framför mig och bad. Tårarna rann nerför hans kinder och ner på den gröna jackan som han bar. -Hur kan ni göra såhär mot oss!? Vi kommer inte klara oss om ni tvingar oss att åka tillbaka nu. Natasha satt stilla med ansiktet i händerna och grät. Aleksei förstod inte mycket, men försökte få kontakt med sin mamma. Jag befann mig i chocktillstånd. Helt slukad av situationen. Tårarna brände bakom mina ögonlock och jag önskade att jag skulle vakna upp nu, och att allt detta också bara skulle vara en dum mardröm. Men jag vaknade inte upp, för allt det här var på riktigt och skedde just nu.

Ut i gränslösheten

Några minuter senare steg tre vakter med uniformer in. Jag kunde se batonger och pistoler som satt i deras bälten. Vakterna sprang fram och grep tag om Oleg, Natasha och Aleksei och förde dem ut mot bilarna. Det sista jag hörde var Aleksei som förtvivlat ropade på sin mamma när han motvilligt kastades in i en av bilarna. Jag hörde bildörrarnas dova smällar, hur motorerna startade, och hur bilarna sedan körde iväg... Mardrömmarna var tillbaka. Nu skulle de aldrig lämna mig, det var jag säker på. Jag ville aldrig mer åka tillbaka dit, tillbaka till gränskontrollen.

Lisa Hasselblad (8d)

3. Den galna natten Polisen kom, vi var helt packade. De ringde alla våra föräldrar och alla vi som var på festen var underåriga. Alla fick utegångsförbud och vi fick inte träffa varandra på över två veckor. En lite kylig onsdag i maj skulle jag gå till skolan. Jag var ganska trött och hade inte alls lust att gå till skolan. Ella sa att det var en sak hon skulle berätta för mig och sa att jag MÅSTE komma. Då bestämde jag mig att jag skulle gå. När jag hade gjort i ordning mig lite grann gick jag och borstade tänderna, tog på mig mina skor och en tunn jacka. Efter det tog jag bussen till skolan. Jag gick in och såg Ella stå i cafeterian, jag gick emot henne. Hon kollade på mig med ett stort leende på sina läppar. -Lina, du kommer att bli jätteglad och du kommer nog ha den bästa kvällen i hela ditt liv, sa Ella. -BERÄTTA!!! -Jag har fixat in oss två på en ungdomsklubb/bar i stan på lördag! Och du MÅSTE följa med!! -VA OMG! Det är klart att jag följer med, men det är en ungdomsklubb?! Hur kommer vi att komma in, vi är ju bara 15 och det är 18-årsgräns. -Jag känner killen som äger baren och han sa att vi fick komma in och att vi får ta med oss alla våra vänner. -Men vad kommer våra föräldrar säga? Och vad ska vi göra om de får reda på att vi är på en fest där det finns alkohol och droger och sånt. -Vi säger att vi ska ha en ”sleepover” hos Nadine, för det ska vi ju. Om vi blir helt fulla kan vi ju inte gå hem och Nadines mamma kommer att vara borta hela helgen. -Det låter bra, kom så går vi in på lektion nu.

204

När veckan tog slut så gick jag och Ella ner på stan och skulle köpa något fint att ha på oss på festen. Jag hittade en röd kort klänning med tunna band. Vi gick in i omklädningsrummet för att se hur den satt på och den passade perfekt. Medan jag betalade så kollade

Ella runt en sista gång för att se om det fanns något som hon skulle tycka om som vi kanske hade råkat missa. Och då fastnade hennes blick på en guldig långklänning som var ganska öppen vid brösten. När vi hade handlat färdigt på stan gick vi hem och jag bar klänningen i en påse. Mamma såg att jag höll en påse i handen. Hon frågade mig vad jag hade köpt, jag visade henne klänningen. Mamma kollade på mig misstänksamt och frågade när jag skulle ha på mig en klänning som den här, jag svarade tillbaka och sa att jag verkligen hade fastnat för klänningen och köpt den. Om vi någon gång skulle på middag eller på en födelsedagsfest skulle jag kunna ha på mig den. Nästa dag vaknade jag upp på jättebra humör för det var ikväll vi skulle gå på festen. När klockan blev runt 18 så började jag packa en liten väska. Jag hade packat med en pyjamas, tandborste, sminkborttagning och lite andra saker. Eftersom att alla mina kompisar som skulle gå på festen sa vi att vi skulle sova över hos Nadine var vi tvungna att spela med hela tiden. När jag blev klar så möttes jag och Ella en bit ifrån Nadines hus. Vi började gå mot huset. När vi hade kommit fram knackade vi på för att lämna våra väskor där eftersom att vi inte kan ta med dom in på festen. När klockan närmade sig åtta åkte vi in till stan, festen skulle börja runt nio. När vi var framme vid baren stod det en vakt utanför, först ville han inte släppa in oss för att vi såg unga ut. Ella gick fram och sa att hon ville prata med ägaren, vakten gick in och hämtade honom. När ägaren kom ut och såg oss gav han en blick till vakten. Han förstod direkt att ägaren menade att han fick släppa in oss. Vi gick sakta in och kollade runt omkring oss om det var några vi kände på festen som skulle kunna gå och säga till våra föräldrar att vi var där. Det var inga ansikten vi kände igen förutom två killar som gick på vår skola. När vi kände oss säkra gick vi in mot dansgolvet och släppte loss. Efter att ha dansat i nästan två timmar blev vi trötta, så vi gick och satte oss med några andra ungdomar som vi hade dansat med. Hela kvällen satt vi och snackade skit och drack drinkar helt gratis, det var verkligen en kväll vi aldrig skulle glömma. Vi började lära känna så många nya människor vi aldrig hade träffat eller pratat med, men alla var så snälla och trevliga. Nadine kollade på klockan och sa “oj vad tiden går när man har roligt”. Ella frågade hur mycket klockan var. Nadine svarade att klockan var 01:45. Jag tog upp min telefon för att se om klockan verkligen var så mycket. Klockan var så mycket, men vi alla sket i tiden och fortsatte dricka och snacka med de andra. Plötsligt kommer polisen instormandes och musiken stängs av. Alla började kolla på varandra med oroliga blickar, vi ser att polisen går direkt mot baren. De tar tag i ägaren och då passar vi på att springa ut från baren. Vi hörde att en polis såg någon Snapchatvideo som någon på festen hade lagt ut. I videon syns det att det var många minderåriga på festen. De tog fast ägaren för att han hade släppt in minderåriga på puben. Han fick följa med polisen till polisbilen. Efter det så ville polisen snacka med alla som inte var arton. De tog reda på allas för och efternamn och telefonnummer. När de var färdiga så åkte de iväg och bara efter en halvtimme så kom det massa bilar och parkerade utanför. Helt plötsligt ser jag mammas bil, hon kliver ut ur bilen och springer emot oss. Hon tog tag i min arm och drog mig mot bilen. Mamma börjar direkt skrika och skälla på mig om varför jag ljög och att jag var på festen. Jag var helt borta, mina tankar var någon annanstans. När vi kom hem så lade jag mig i soffan och blundade, mamma tog min mobil och sa att jag har utegångsförbud och att jag inte får träffa mina vänner på ett långt tag. Jag får bara gå till skolan och sen tillbaka hem direkt. Vi började skrika på varandra för att jag tyckte att det var orättvist men hon gav sig inte. Jag blev så trött så jag gick in på mitt rum och somnade istället för att bråka. Jag vaknade av att min telefon plingade till. Jag hade värsta huvudvärken och var jätte illamående. Jag hade en känsla av att jag skulle kräkas hela tiden. Jag hade fått flera notiser överallt på Instagram och Snapchat, en artikel hade lagts ut om minderåriga på en fest, jag blev rädd och jag visste att det var oss dem menade. Jag ringde Ella och Nadine men ingen svarade.

Noura Naamani (8k)

4. Den stora skoluppgiften

5. Drömmen

När jag kom ut från kaféet upptäckte jag att jag hade glömt kameran på bordet. Jag skyndade mig tillbaka och såg en ung kvinna stoppa ner något i sin väska och smita iväg mellan borden.

Jag kommer inte känna någonting. Mitt hår kommer sluta blåsa runt om mitt huvud, jag kommer inte känna den kalla vinden mot min hud. Allt kommer vara över.

Jag sprang efter kvinnan så fort jag kunde. När jag fick tag på henne så såg jag att hon hade en kamera i väskan och att det var exakt en sådan som jag hade. Jag höll i kvinnans arm så hårt jag bara kunde. Till slut fick jag tag i kameran och jag var orolig att den hade gått sönder. Jag sprang hem så fort jag kunde och när jag hade kommit hem skulle jag kolla om kameran startade. Jag suckade djupt och tänkte… nu kommer jag få f…. Men jag gav inte upp, det var en sak som var säker. Jag sprang det snabbaste jag kunde till stan, klockan var strax över sex på kvällen. Jag hann köpa en sladd till kamera och jag hoppades att det skulle funka och det gjorde den. Slutligen så gjorde jag ett dokument och lade upp bilderna i ordning och så förde jag över alla bilder till datorn.

I samma stund hör jag att någon knuffar och buffar på mig, det var mamma som sa till mig att jag måste vakna, annars kommer jag sent till skolan. Jag vaknade, gjorde mig redo inför skolan.

Det hela började med att vi hade fått en uppgift i biologin. Vi skulle hålla ett muntligt föredrag och den som gjorde bäst ifrån sig kunde vinna ett pris också. Vi fick själva välja vad den skulle handla om men den skulle handla om naturen. Så jag åkte till Norge för att ta bilder som ingen annan hade visat i skolan. Nu skulle jag visa att jag verkligen kunde. Jag tog mitt tält och sovsäck och vandrade upp på fjället och till slut så hittade jag en plats jag kunde sova på. Jag vandrade runt på fjällen och tog fina bilder på skogen. Det som mest skulle imponera på klasskamraterna är att ta en bild på en björn men som tur var mötte jag ingen björn. Sen så gick jag och lade mig och somnade direkt jag var ganska trött. Sedan vaknade jag av att jag hörde nåt utanför tälten. Jag låg helt blixtstilla inne i det fuktiga tältet och jag hörde ett flåsande ljud som kom närmare och närmare. Till slut drog jag upp dragkedjan och gick ut. Jag tog min ficklampa i handen och lyste runt omkring mig. och såg att det var något som rörde borta vid skogsbrynet. Jag zoomade med kameran och kände hur kroppen skakade. Borta vid horisonten precis där solen var på väg upp stod den största björn någonsin sett. Jag böjde mig efter kameran och smög bort mot björnen. Precis när jag tog en bild vände sig björnen och vrålade. Wow vilken kanonbild jag lyckades få. Det här kan väl ändå ingen slå. Även fast bilderna var lite upp och ner så lyckades jag genomföra min redovisning. Läraren tyckte jag hade lyckats bra med min uppsats och när alla andra i klassen hade redovisat tyckte hon att jag var den som var värd att vinna och det tyckte även resten av klassen. Ibland lönar det sig att anstränga sig lite. Jag skrattade lite för mig själv för priset var nämligen en naturupplevelse till Norge.

Hilda Bäckarslöf (8k)

Samma dag i skolan så kom det igen. Jag satt på min plats i klassrummet när jag kände att det blev svart igen, och jag började falla. Längre och längre ner, nu var det så kallt så det stack i alla delar i kroppen. Det var fortfarande mörkt, och jag kände men märklig närvaro igen. Jag blev allt mer rädd och medan jag föll så försökte jag kura ihop min kropp. Jag hörde även röster jag tidigare inte hört. Plötsligt hörde jag flera röster som jag kände igen, Sofia och Kajsa ropade på mig, även mina lärares röst fanns där. Varför ropade de på mig? Rösterna i mitt huvud blev allt starkare, och högre. Till slut blev det för mycket, det blev snabbt ljust och jag blev tvungen att kisa, då ljuset från lamporna i klassrummet var bländande. Det enda jag såg var suddiga gestalter, inget mer. En svag röst frågade hur jag mådde. Jag lade inte märke till alla andra som hade samlats runt om mig. Det enda jag märkte var att jag låg ner på klassrummets golv. Min puls var hög och min panna blöt. Tårar pressades fram och rann ner för min svettiga hud. Jag frågade alla runt mig vad som hade hänt. Mina lärare svarade, och sa att jag hastigt hade blivit vit i ansiktet, svimmat och fallit ned på golvet. Precis efter det gick jag till skolsköterskan. Hon undersökte mig och misstänkte att jag hade fått ett blodtrycksfall, men jag var säker på att det inte var av den anledningen. En del av hennes påståenden var dock sant. Att blodtrycksfall kan orsaka yrsel, att det kan svartna runt ögonen och sedan kunde man svimma. Precis det hade hänt med mig. Det var sant det hon sa. Men jag undrade varför jag fick hemska drömmar. Dom var så otroligt verkliga, det var som om allt det hände på riktigt.

Ut i gränslösheten

-Jaaa! nu kan jag äntligen visa min lärare hur duktig jag har varit.

Jag faller, längre och längre ner. Jag känner inget slut. Det är mörkt, kallt och jag känner en märklig närvaro. Jag tänker för mig själv, att när jag nuddar marken kommer det vara slut.

Efter besöket hos skolsköterskan fick jag åka hem. Jag skyndade mig hem. Ville verkligen inte att det skulle hända på väg hem från skolan. Cyklade så att jag blev alldeles svettig, jag hade nog aldrig cyklat så snabbt någon gång. När jag väl kom hem satte jag mig i soffan och tänkte: Vad är det egentligen som händer med mig? Började drömma när som helst och vart som helst, drömmarna var hemska. Jag blev alldeles svettig, när det kom, jag hade ingen aning vad det var heller. Det hade pågått under några dagar. Jag var inte riktigt säker, men jag gissade att det var ungefär sex eller sju dagar. Jag ville gå tillbaka till det normala, så jag var innan allt hade börjat. Jag ville vara den vanliga Lisa. Den Lisa som alltid var glad och inte klagade på något, jag ville kunna sova, inte gå runt och vara orolig hela tiden. Jag hade gått runt nu i ungefär en veckas tid och varit orolig och spänt mig, jag förstod ju att det inte alls var bra för min kropp och hälsa. Tanken slog mig, jag hade inte alls berättat för min familj. Mamma kanske började bli orolig om hon märkte att jag dolde något. Mamma var väldigt bra på att lista ut om jag gömde något, eller om jag ljög om något. Det visste jag. Mamma såg när jag dolde något för jag var konstig då. Det brukade mamma säga. Så jag lovade mig själv, när mamma skulle komma hem från jobbet så skulle jag berätta för henne, jag skulle berätta allt. Att det som hände i skolan, hur länge det hade pågått, att jag hade hemska röster i huvudet, allt.

205

Då jag satt på mitt rum, och jag hörde hur ytterdörren öppnades. Mitt hjärta började dunka, svetten började komma. Jag hörde mamma som ropade: “Hallå älskling, jag är hemma nu”. Jag gick ner för trappen och kramade mamma. Jag sa till mamma att jag behövde prata med henne. Hon hängde av sig sin blöta regnjacka och tog av sig skorna. Vi satte oss i soffan. Mitt hjärta dunkade så hårt. Kände hur min panna var helt blöt. Jag kände på den med mina fingertoppar. Sedan började jag berätta. Vi satt säkert flera timmar och pratade. Jag såg på mamma att hon blev orolig. Jag var själv orolig för vad som hände mig. Mamma sa till mig att hon skulle prata med pappa om det. Men mamma föreslog att vi skulle åka in till akuten och se vad det var. Det första som kom upp i mitt huvud var, nej. Nej, nej och nej. Mamma och pappa visste att jag var livrädd för sjukhus och själva sjukhusmiljön. Jag var rädd för sjukhus för att jag hade varit där väldigt mycket när jag var mindre. Hade varit där i flera månader, dag ut och dag in.

Ut i gränslösheten

Efter samtalet med mamma så kom pappa hem. Alla tre pratade om det, pappa tyckte också att jag skulle åka till akuten, om det inte blev bättre. Jag förstod dem, de var rädda om mig. Jag var också rädd så jag förstod att de ville kolla upp vad det var. Men jag vågade verkligen inte. Men jag gick med på att vi åker in till akuten bara om det blev värre. Dagen efter så gick jag hem med Sofia och Kajsa. Vi skrattade och pratade om de vanliga sakerna vi brukade prata om. Jag tänkte inte alls på mina anfall jag brukade få. Vi gick hem till Sofia som bodde mitt i stan. Jag och Kajsa älskade hennes stora lägenhet. Det var högt i tak, stora fönster, och det luktade alltid gott. Sofia hade världens sötaste hund. Det tyckte både jag och Kajsa. Hans päls var vit som snön är på vintern. Med lite lurviga lockar. Vi gjorde oss varsin macka och ett glas o’boy. Vi satte oss i soffan och kollade på tv. Efter en stund började vi prata om skolan. Jag visste själv att jag var väldigt stressad över skolan. Vi hade massor av prov och jag kände en väldigt stor press på att jag behövde klara allt. Vi började prata om vinter betygen, vilket gymnasium vi ville komma in på. Min svett började komma. Jag tänkte inte här, inte nu, snälla. Jag kunde inte göra något. Jag kände hur jag tappade mitt o’boyglas. Mina vita jeans blev alldeles bruna, såg också hur glaset sprack i tusen bitar och hur det blev helt brunt på den vita vardagsrumsmattan. Sofias och Kajsas blickar som träffade mig. De blev oroliga och skräckslagna. Dom hade nog aldrig varit med om något som detta. Att deras bästa vän fick ett slags anfall som hon inte själv visste var det var. Det blev suddigare och suddigare. Jag kände att jag föll ner för soffan, och landade på den lurviga mattan. Jag föll, som jag alltid gjorde. Samma saker hände. Det blev kallare. Håret virvlade runt om mitt huvud. Rösterna var tillbaka. Det var så verkligt. Jag föll och föll längre och längre ner. Jag tänkte för mig själv, att när detta tar slut så kommer det vara så skönt. Men jag kunde inte föreställa mig att det skulle hända. Detta hade pågått nu i snart en vecka. Nästan varje dag hade det hänt. Om det inte hade hänt en dag så hade jag varit den lyckligaste tjejen på jorden. Jag hade känt mig fri, jag kände att jag kunde börja fokusera på det normala i mitt liv. Skola, vänner, familj. Det hade ju bara hänt ungefär en eller två gånger. Så det var något jag bara kunde drömma om. Jag föll fortfarande. Nu började jag känna igen mig. Det började komma mer och mer röster. När det började hända, så betydde det att jag oftast skulle vakna upp inom en kort tid. Det var precis det som hände.

206

När jag vaknade upp så kände jag inte alls igen mig vart jag var. Ljuset från lamporna i taket var allt mycket starkare och ljusare nu. Det var lite suddigt men jag såg fortfarande miljön och möblerna runt om mig. Jag låg i en säng som var bekant, en sjukhussäng. Lamporna i taket var sjukhuslampor, det var därför dom var så ljusa. Bredvid mig så var det en hög silverfärgad ställning med en påse längst upp. Utifrån påsen så var det en genomskinlig slang, jag följde slangen med min blick. Slangen ledde in till min hand. Jag fattade att jag definitivt var på ett sjukhus. Jag såg min mamma stå utanför och prata med en läkare. Min pappa satt i fåtöljen bredvid mig och sov. Läkaren såg att jag hade vaknat, och han pekade på mig. Mamma såg det också. Läkaren öppnade dörren och de kom in. Pappa vaknade till. Pappa föste fram fåtöljen nära mig. Mamma och läkaren tog två par stolar och satte sig bredvid sängen. Läkaren började med att säga hej och frågade hur jag mådde. Till slut sa läkaren att dom hade fått ett besked. Jag blev direkt orolig och frågade var det var. Läkaren sa att jag hade fått grov epilepsi. Jag blev helt tyst. Jag fattade inte vad han sa: “Grov epilepsi”. Det kändes så konstigt. Att just jag blev diagnoserad. Jag hade hört folk som hade blivit det, men det hade aldrig hänt mig. Det var droppen, detta var min gräns för vad jag orkade. Läkaren sa att jag behövde stanna på sjukhuset några veckor. Jag var i ett ganska dåligt tillstånd och jag behövde bli bättre. Jag orkade inte bli inlagd på sjukhus i veckor. Men detta hade pågått nästan dag ut och dag in i snart en vecka. Det var skönt att jag äntligen hade fått hjälp av läkare. Jag kände lättnaden att jag skulle snart bli bättre.

Tova Melin Öhgren (8c)

6. En ny framtid Varje natt vaknade jag och min familj av samma hårda och kraftfulla smäll och samma ledsna skrik och gråtande i vår lilla, mörka och ledsna by. Mitt namn är Josef och jag bor i en liten stad som hette Qamishli och ligger i landet Syrien. Varje dag när jag var på väg till skolan och gick ut ur vårt hus såg jag hur alla lägenheter hade rasat och jag såg allt som hade rasat ligga på marken. Man ville inte veta vad som hade hamnat under allt ras. Min mamma dog när hon födde mig, hon blev 25 år. Jag jobbade i en fabrik som tillverkade förpackningar. Pappa jobbade på en annan fabrik där de tillverkade glas och varje dag jobbade han tolv timmar och kämpade och slet för att jag och min familj skulle kunna få mat för dagen. Min bror Ahmed försvann för tre år sen. Sen dess har vi inte hört från honom. Det fanns stor risk att hade blivit kidnappad av en organisation som kallas ffs. Kriget i vår stad pågick på grund av organisationen Frihet för Syrien, de förkortades ffs. De ville ta över en del av Syrien. Många lurades av det förrädiska namnet och gick med organisationen och trodde att de kämpade för en bra sak när de egentligen gjorde tvärt om. En dag när jag jobbade så klev chefen in i fabriken och ropade upp fyra namn och sa att de namnen skulle samlas och prata. Jag var en av de fyra. Chefen samlade oss i ett litet och sunkigt rum. De var som om chefen skulle berätta någon hemlighet för oss. -Vi ska tillverka atombomber, sa chefen. Det blev helt tyst, ingen sa ett ljud. Jag kunde inte tro mina öron! Iskylan från chefens order hade fortfarande grepp om mig jag var

på väg hem från jobbet. Skulle jag våga berätta det här? Hur skulle jag inte kunna låta bli, tänkte jag.

och händer. Han kramade om mig och pappa. Sedan tog han av sig masken och sa:

Runt matbordet när jag och min pappa skulle äta middag var det som om det hängde något stort och osagt i luften. Hela min moral skrek inom mig att berätta. Jag brottades med konsekvenserna av att berätta. Inte berätta sanningen för min pappa? Det fanns inte. Jag hade inte modet, jag berättade inte. Flera dagar gick utan att jag vågade berätta för honom. Till slut, en dag när vi samlades för att äta ännu en gång. Långsamt berättade jag med en låg ton det som hade hänt. Jag kollade in i hans ögon och såg de blänka och jag såg hur tom han var. Han insåg vad som skulle hända. Kriget skulle bli ännu större.

-Det är jag Ahmed, din lillebror.

Min pappa började planera hur vi skulle rymma från landet för han visste att det skulle bli för farligt att leva här. Han tog mig hårt i armen och sa att det här behövde stanna mellan oss för han sa att det fanns informatörer som jobbade inom ffs som tog reda på vilka som försökte rymma eller ta ner organisationen. Flera dagar gick. Jag väntade och väntade men till slut blev pappa klar. Vi packade ner all mat och alla kläder vi ägde i en väska och började bege oss ut från staden där det fanns så lite folk som möjligt. Vi vandrade i två dagar, sedan var vi vid gränsen mellan Turkiet och Syrien. Vi gick långt men helt plötsligt utan att jag hann tänka så tog pappa tag i mig och knuffade ner mig i diket. Pappa hoppade ner i diket.

Jag trodde inte på honom först men sedan visade han ett ärr som han hade haft sen han var barn. Pappa och jag kramade om honom och började gråta av lycka. -Jag kan hjälpa er att fly, jag har hjälpt andra att fly så jag kan hjälpa er också, sa Ahmed med en glad röst. Jag och pappa satte oss i bilen och vi kunde fortfarande inte förstå att Ahmed var tillbaka. Vi åkte till Syriens gräns mot Turkiet. Ahmed kände männen som var gränsvakter där och de släppte in oss. Jag satt i bilen medan vi åkte igenom Turkiet och jag såg hur barn spelade fotboll på vägen mot kusten och hur glada dom var. Till slut var vi i staden Izmir som ligger vi kusten mot medelhavet. Förtöjd vid kajen låg en båt som jag, pappa, Ahmed och fyra andra familjer skulle följa med på väg mot den grekiska hamnstaden Pireus. Vi klev på båten och den började åka iväg. Båten gungade av alla vågorna. Vi satte oss på en bänk i båten. Jag var helt slut i huvudet. Långsamt såg jag hur vi kom närmare och närmare Grekland. Jag började tänka på allt jag gått igenom, alla kompisar som fortfarande var kvar i Syrien och som skulle behöva leva i fara. Men samtidigt var jag glad för att jag och min familj kunde bo i ett säkert land och kunna känna oss trygga igen och skapa en ny framtid...

Max Malke (8o)

-Gör inte ett enda ljud, de är där uppe, sa pappa.

-På tre så smyger vi och gömmer oss bakom den stora stenen, viskade pappa. På tre smög jag och pappa mot stenen. Jag tror inte ffs såg oss. Vi satt bakom den stora stenen och väntade och väntade. Plötsligt hörde vi försiktiga steg som bara kom närmare och närmare oss. Pappa kollade snabbt och där står fyra ffs-soldater och en av dem var beväpnad. De var där och skyddade gränsen och de fortsatte gå mot oss. Stegen kom närmare och närmare och till slut stod en av soldaterna bredvid oss med sitt vapen riktat mot oss. Han ropade på de tre andra soldaterna och tog ett hårt grepp runt min nacke och slängde ner mig på marken. -Vad gör ni här? frågade mannen ilsket. -Vi bor här, sa pappa viskande. Pappa försökte ljuga för honom men han visste att pappa ljög. -Jag frågar en gång till, vad gör ni här? skrek han. -Vi bor här, svarade pappa ännu en gång. Han blev arg och sa till de andra männen att binda fast oss mot ett träd och sedan avrätta oss. Jag satt vid trädet med band runt mina händer och fötter och nu var det dags, tänkte jag. Nu ska jag dö, sa jag till mig själv. Jag kollade på pappa och såg att han var ledsen och besviken på sig själv att planen inte funkade. Jag kunde inte hålla bort tårarna. Jag stängde ögonlocken långsamt och hörde vapnet laddas. Mannen med vapnet började räkna ner långsamt. “5, 4, 3, ” och sen slutade han. Det blev helt knäpptyst, inget hände. Jag började höra ljud från en bil. Mina ögon slogs upp och jag såg hur tre bilar kom i full fart mot de fyra soldater som hittade oss. De hade halsdukar över ansiktet så jag såg inte vilka det var. De maskerade männen hoppade ut ur bilen och sprang direkt fram till soldaten med vapnet och tog ner honom på marken. De andra soldaterna var inte beväpnade. En av de maskerade männen tog upp soldatens vapen och börja hota de tre andra soldaterna. Soldaterna gav sig inte, de sprang emot de maskerade männen. Jag hörde en hög smäll och så såg jag hur en av soldaterna blev skjuten i benet. De andra soldaterna sprang av rädsla. Direkt så sprang en av männen till mig och pappa och skar av bandet från våra fötter

7. Ensamheten Varför måste jag vara den som alltid är ensam och den som ingen vill vara med, varför just jag?

Ut i gränslösheten

Adrenalinet rusade igenom min kropp. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Det enda man kan höra är vapen, kulor som viner i luften och glas som splittras av alla kulor som går igenom alla fönsterrutor. När man inte hör några kulor som viner då är det nästan helt tyst. Man skulle kunna tro att alla är döda i den här staden. Jag vill inte vara ensam men om jag skulle gå till några barn så skulle de bara skrika och springa. Bara för att jag inte ser ut som alla andra här. De kallar de mig elaka saker och att jag är handikappad. För att jag bara har ett ben och ett stort brännsår i ansiktet. När jag var fem år så började min familjs hus att brinna av en granat. Allt brann, hela huset brann och det låg glas precis överallt. Min mamma dog min syster togs till fånga av en soldat och pappa försvann och alla säger att han är död. Men jag tror att han har flytt till ett läger där han är säker och där får han mat. Jag måste leta efter mat eller snatta mat från de få matstånden i stan för nu finns det bara två stycken kvar, de flesta i den här staden har flytt men jag kan inte fly för jag är för fattig och för trött för att fly på ett ben. Det enda jag tänker på om dagarna är varför jag inte ser ut som alla andra och varför jag inte har föräldrar som alla andra barn. Varför blev det så här? Varför måste jag vara mitt i krigets centrum? Varför är jag så ensam? Hela världen är inblandad i det här nya världskriget och varför måste jag se så här hemska saker när jag bara är 12 år. Barn som är militärer och barn som är självmordsbombare, det är hemskt att jag som är så ensam och inte har någon mat ska behöva se det här. Efter två dagars vandring är det enda jag har kvar i min matsäck en vattenflaska med brunt vatten. Allt är så torrt överallt. Precis allt är sand, det finns inga växter inga träd och nästan inga djur, de enda djuren som finns är några små hungriga hundar som springer och vill ha mat. Jag är så trött och ensam, det enda jag vill är att pappa

207

kommer och hämtar mig för jag vill inte vara här ensam. Jag har ont i mitt ben och är törstig på rent vatten, jag saknar min mamma för hon var alltid glad men nu finns hon inte mer. Det känns som om det här kriget har hållit på i evigheter för det enda jag minns är eld, skottlossningar, granater och barn med vapen. “Hallå Tom! Letar du efter någon?” skrek någon person på andra sidan gatan. “Ja det gör jag, jag letar efter min pappa. Alla säger att han är död men jag tror inte på det!” skrek jag tillbaka. “Jag tror att jag såg honom igår bland massa andra människor, de var på väg till en lastbil han sa att de skulle åka härifrån idag!” svarade den okända mannen på andra sidan gatan. Jag skulle precis springa över gatan för att tacka honom men då kom det en stor grupp militärer och en av dem kastade en granat på huset bredvid honom. Han bara ramlade ihop och jag började gråta. Jag måste hitta min pappa för då kan vi fly härifrån, för jag vill inte se fler personer dö här, jag vill bort härifrån. Jag vill inte vara kvar här.

Ut i gränslösheten

Jag kommer aldrig att hitta min pappa... nu orkar jag inte gå ett steg till nu vill jag bara dö för jag är så himla hungrig. Det bara blev svart en liten stund och sen när jag vaknade så låg jag i en lastbil med massa andra barn. Jag frågade var jag var, någon som jag kände igen från min hemgård sa att jag var i en lastbil som skulle köra oss till ett läger där vi ska få mat och få en egen säng. När vi kom fram till det jag trodde var lägret så låg det sopor precis överallt jag frågade en av vakterna om det var här vi skulle bo. Vakten skrek att jag skulle vara tyst. Här skulle vi tydligen bara plocka upp ett barn som hade rymt från ett barnhem. När han kom in i lastbilen så var han helt dammig han var svart av allt damm hans hår stod och alla håll precis som om han hade varit mitt i en explosion. Han såg väldigt ledsen och ensam ut. Jag ville bara prata med honom och göra så att han kanske kunde bli lite gladare. Jag gick fram till han och frågade vad som hade hänt honom. Han svarade inte ens han bara stirrade rakt fram, han var helt tom i blicken. Vakten skrek till igen, jag blev jätterädd, då var vi vid ett läger med massa tält och jättemånga andra ledsna och rädda människor. Jag hoppade av lastbilen och sprang mot en man som såg ut som min pappa bakifrån men när han vände sig om så var det inte min pappa för min pappa hade ett ärr från munnen. Jag sprang vidare och skrek det högsta jag kunde efter min pappa. Jag kände på mig att min pappa var här någonstans, jag kände att han stod nånstans här med en vattenflaska till mig. Jag fortsätter att leta och till slut när jag är längst bort i lägret så ser jag honom, han sitter där borta på en läskback och när han ser mig då springer han fram till mig och bara kramar mig. Vi kramar varandra i flera minuter. Sen gick vi in i hans tält och där fanns det två sängar en till mig och en till pappa. Det var första natten på väldigt länge jag fick sova i en säng med kudde och täcke.

Gustav Bark (8c)

8. Flickan utan namn Ahmed springer med tunga steg från det sönderskjutna huset. “Min familj, vad hände?” tänker han. “Är de kvar med de där maskerade soldaterna?” Så fegt att de inte vågar visa sina ansikten. Ahmed bara springer. “Jag vill aldrig tillbaka dit igen” skriker han högt. Mitt i Syriens trasiga gator går han. Ensam. Utan mat, utan familj, allt han älskar är borta. Tårarna rinner sakta ner för Ahmeds kinder. Han hör buller längre ner för gatan, skrik och rop från oskyldiga människor. I nästa stund ser Ahmed soldaterna komma med sina bilar. Han kastar sig in i ett övergivet hus och gömmer sig bakom en hylla. Efter en stund börjar han se sig omkring och upptäcker plötsligt en död kropp. Han kryper försiktigt fram och ser att det är en kille från hans klass. Ahmed får tårar i ögonen men torkar snabbt bort dem. Tårar hjälper honom inte nu. Det börjar bli mörkt i staden och Ahmed bestämmer sig för att sova kvar där. Han hittar en filt och en kudde som påminner honom om hans mamma. Den doftar svagt av vanilj, precis som hon. Klumpen i halsen växer och blir större. Mammas ansikte är det sista han ser innan han faller in i en drömlös sömn. Ahmed känner en hand på sin axel och hör någon viska: “vakna, vakna”. Han tittar upp och ser en jämnårig flicka. Hon säger: “Hallå! Vakna, jag kan hjälpa dig härifrån”. “Vem är du?” frågar Ahmed. “Strunta i det” säger flickan. “Bara kom! Jag har hittat några snälla män som kan hjälpa oss härifrån.” Ahmed funderar en kort stund men bestämmer sig sedan för att följa med. Vad har han att förlora? De kämpar sig igenom en trång barrskog och efter några timmar är de framme vid ett ruttet hus. Där finns det en grupp människor i olika åldrar som alla väntar på att få hjälp med att fly från kriget. Flickan utan namn tar med Ahmed fram till de två männen som lovat att hjälpa dem över gränsen. Genast ber de Ahmed och flickan att betala en stor summa pengar. Som tur var hade Ahmed fått med sig familjens sparpengar innan han lämnade huset för sista gången och nu drar han fram en stor sedelbunt ur byxfickan. Ahmed och flickan sätter sig på det trasiga golvet i huset bredvid en man och en kvinna. De ser ledsna ut, precis som alla människor som kommit dit. Sedan får alla en varsin bit bröd och lite torkad fisk. “Det här är maten ni får leva på i några dagar tills vi är framme i Turkiet, därifrån kommer ni sedan att få åka båt över till Italien”, berättar en av männen. En av de andra flyktingarna blir arg och protesterar och då tar den ena människosmugglaren fram en Glock och skjuter honom med ett skott rakt i pannan. “Så här går det för den som tjafsar” skriker mannen med pistolen. Flickan utan namn kramar om Ahmed som har börjat darra i hela kroppen. Då skriker männen att alla ska resa sig upp för att börja vandringen till Turkiet. Ahmed och flickan går längst bak av alla andra människor. De påbörjar den långa vandringen till Turkiet i den torra skogen. Ahmed hör en liten fågel vissla i skogen, han säger till flickan att det påminner om hans familj. De har alltid haft en liten fågel i huset, fast den dog av en hjärnblödning. Ahmed fäller en tår och flickan tröstar honom snabbt och ger honom en kram. Då skriker en av smugglarmännen: “Sluta upp med det där tramset!”. Ahmed och flickan tittar mot varandra och fortsätter att gå. När de några timmar senare bestiger ett högt berg faller en äldre man ihop och skriker: “Jag orkar inte mer”. Flickan springer fram för att hjälpa mannen upp men innan hon hinner få upp honom på benen så får mannen ett skott i hjärtat. Flickan som fått blod i hela ansiktet skriker: “Vad håller ni på med, varför sköt ni honom?”. “Vi har inte tid att ta hand om gamlingar som han” svarar mannen som sköt. Efter det här känner sig Ahmed och flickan utan namn oroliga ifall de någonsin ska komma fram. När de känner sig som tröttast och är på väg att ge upp så ser de äntligen stranden med båtarna i den vackra solnedgången. Ahmed håller hårt i flickans hand och säger:

208

Framme vid stranden säger smugglarna till dem vilka båtar de ska åka i. Ahmed och flickan hamnar i en liten, trång och sliten båt med en rostig motor på. Eftersom det är många som ska åka i samma båt får de sitta på det smutsiga golvet. Efter ett par försök att få igång motorn så startar den äntligen och flyktingarna börjar jubla. Flickan säger till Ahmed: “Vi kommer att klara det här nu, allt kommer att bli bra”. Efter mer än halvvägs börjar Ahmed se suddigt och flickan säger till honom att hålla sig vaken. Han känner hur det snurrar i skallen och sedan blir allt svart. Han vaknar till och känner att det är blött och kallt och han hör flickan skrika: “Här ta tag i min hand!”. Ahmed förstår inte vad som har hänt, vad gör han i vattnet? Han tar snabbt tag i flickans hand och tar sig sedan upp på båten igen. Några i båten börjar tjafsa om att de är hungriga och att det är trångt. Då tar smugglarens tålamod slut och han skjuter omkring sig. Efter ett tag märker några att det läcker in vatten i båten, smugglaren har skjutit hål. Båten sjunker på några minuter och plötsligt ät vattnet fullt av människor som kämpar för sitt liv. Mitt i kaoset tappar Ahmed orken och ser inte längre flickan och känner hur han börjar sjunka, han orkar inte mer... Han öppnar ögonen och ser det starka ljuset. Han känner doften av sjukhus och ser en vitklädd kvinna framför sig. Kvinnan klappar honom på kinden och säger på engelska: “Hej jag heter Eva, jag jobbar för UNICEF. Du har nu tagit dig över gränsen och är nu i Italien och vi kommer att hjälpa dig.” Ahmed orkar inte lyssna på kvinnan och tittar sig vilt omkring. Ingenstans ser han flickan, han börjar skrika på engelska: “Girl, girl…”. Eva säger på engelska: “Lugn, flickan är här borta” och bakom en gardin ser han henne komma gående och får ett stort leende på läpparna samtidigt som han säger: “Vad heter du egentligen, flickan utan namn?”.

Hannes Wadman (8n)

9. Flykten Det är en kall sommardag, året är 1940. Det började närma sig höst för de flesta löv på träden började ramla av och bli gula. I ett litet hus i Norge, en bit från gränsen till Sverige, bodde jag och min man. Hitlers armé hade precis ockuperat Oslo och jag måste fly landet. Min man är nämligen soldat i en motståndsrörelse mot nazisterna. ”Jag flyr inte till Sverige utan min man så jag måste få kontakt med honom”, tänkte jag. Jag måste hitta en telefon och prata med honom. Just då knackade det på dörren. Jag gick och öppnade, det var en norsk soldat som kom med en identitetsbricka där det stod Magnus Breivik. Jag blev helt förskräckt för när en soldat har dött så tar man identitetsbrickan från dem. Så Magnus hade alltså dödats i kriget. Jag måste fly på egen hand nu. Så jag började packa väskor med mat, vatten, filtar. Alla pengar vi hade lade jag också ner. Jag hade ingen bil, så det fick bli på min cykel. Jag sa hejdå till mitt lilla hus samtidigt som jag grät av förtvivlan över att min man hade dödats i det hemska kriget. Nu var det dags så jag började trampa på den gnisslande cykelns pedaler och jag for iväg på min resa. I början cyklade jag ganska snabbt för jag var stressad, det kändes som alla tankar bara flög runt i huvudet. Det var svårt att koncentrera sig, man kände sig nästan som traumatiserad. Jag cyklade genom en skog på en stig av grus. När jag hade cyklat en bit kollade jag på klockan, det började bli kväll. ”Jag hinner inte förbi gränsen i dag”, tänkte jag. Så jag tänkte sätta läger. Jag plockade lite pinnar i skogen och byggde en liten eldstad. Jag försökte tända elden med tändstickorna jag tog med, det var lite svårt för det blåste. Till slut så brann elden på torra löv som jag hade lagt på. Jag satte upp ett litet vindskydd. Det var inte så kallt

på natten men det kan blåsa kalla nordvindar. Jag såg på kartan att jag var ungefär fyra mil från gränsen. Jag slöt ögonen och försökte sova framför elden. Jag vaknade av att solen lyste i mina ögon, var det redan morgon, tänkte jag. Jag började packa ihop mina saker medan jag åt en smörgås från proviantväskan. Men sedan hörde jag en explosion lite längre bort. Jag blev rädd men samtidigt nyfiken, så jag sprang försiktigt och hukade mig ner när jag sprang mot där ljudet kom ifrån. Jag gömde mig bakom en buske nära explosionen och jag såg ett störtat plan. Jag vågade inte gå för nära men jag kunde se att det var ett tyskt plan. Det måste blivit nedskjutet av det norska artilleriet. Jag borde springa tillbaka men jag tyckte jag såg något röra sig i planet. Det var en människa som rörde sig i det kraschade planet. Jag visste inte om jag skulle gå fram eller inte. Människan i planet slutade röra sig så jag bestämde mig att jag skulle gå fram. När jag var vid planet så var rutan till cockpiten trasig. Piloten som jag antog hade slutat röra sig för gott hade lagt ner huvudet mot styrspaken. Det kändes lite konstigt att jag rotade bland saker vid en död person men det kunde finnas saker jag behövde. Jag såg till slut en pistol i ett litet fack som jag plockade med mig. Jag visste inte hur man använde den men den kanske kunde användas till försvar. Jag sprang iväg från det störtade planet för jag tyckte jag hörde tyskar som skrek i skogen. Jag kollade bakåt och såg att de sprang mot det störtade planet. Så jag sprang till min cykel och tog mina väskor och började cykla så fort jag kunde. Det är fortfarande fyra mil kvar till Sverige så jag orkade inte cykla hela vägen. Jag började bli orolig över vad som skulle hända mig om de såg mig. Jag undrade också vad som skulle hända om jag tog mig till gränsen. Jag cyklade omkull på stigen i skogen, jag slog i min armbåge. Det blödde lite men det var ingen fara. Jag trodde inte jag hade några tyskar efter mig i alla fall. Så jag tog en paus vid ett träd och åt en smörgås. Jag började tänka på vad jag skulle göra när jag kom till Sverige. ”Jag saknar Magnus också”, sa jag för mig själv med tårar i ögonen. Jag packade upp en filt och byggde ett litet vindskydd. Jag tände en brasa och kände att det var dags för en vila, det känns som att timmarna bara gick snabbare och snabbare.

Ut i gränslösheten

“Jag hade aldrig klarat det här utan dig”.

Jag vaknade av att det blåste, det var becksvart runt omkring. Elden hade slocknat men askan var fortfarande varm. Mitt sår på armbågen gjorde inte ont längre, jag tände min ficklampa och kollade på kartan. Det var tre mil kvar till gränsen. Jag kanske borde cykla när det var mörkt ute så jag inte syntes lika bra. Så jag packade ihop mina saker och började cykla. Jag hade lagt ficklampan i cykelkorgen så den lyste upp vägen framför mig. Det var svårare att cykla i mörkret för ficklampan var dålig och lyste ungefär bara fyra meter. Efter det att jag cyklat en bit så började cykeln att låta konstigt. Jag fortsatte att cykla tills jag såg en björk som hade vält på vägen. Jag försökte bromsa men det fungerade inte så jag krockade i trädet och föll omkull. Jag ramlade på min armbåge igen och den gjorde ondare nu än förra gången. Jag reste mig upp och kollade i min väska om jag hittade något att tvätta såret med. Jag tog det sista av vattnet för att tvätta såret. Jag tog på mig bandaget som jag hade glömt bort att jag hade. Jag kollade på cykeln, den var helt förstörd och ett hjul hade ramlat av. Så jag fick börja gå istället. Jag började bli trött, benen orkade snart inte bära mig längre nu när det bara var en och en halv mil kvar. Jag lutade mig mot ett träd för att vila benen, jag tittade upp och såg något lysa längre bort. Jag lyste med ficklampan framåt och jag såg att det var en väg som jag stod bredvid. Det måste vara en bil som kom för ljuset kom närmare. Det såg ut som en slags lastbil. Jag visste inte om det var någon slags konvoj men den var ensam så jag trodde inte det. Jag tog fram en vit filt från väskan och lyste på den med ficklampan så föraren skulle tro att jag inte var något hot. Jag hade pistolen beredd i fickan om han var en nazistsoldat. När han kom tillräckligt nära så stannade han och vevade ned fönstret och sa: “Du ser ut

209

att vara på flykt”. Jag var knäpptyst men sen frågade jag vad han gjorde för något så här sent. Han sa att han skulle frakta oljetunnor till Sverige. Han verkade snäll så jag frågade om han kunde ta mig till Sverige och han svarade ja, men jag fick gömma mig på flaket för vakterna på gränsen förväntade sig bara en person som fraktade.

Ut i gränslösheten

Efter att vi hade åkt en bit nu så stod det på en skylt att det var en kilometer kvar till gränsen. Jag kikade fram och såg att det var någon på vägen som lyste med en ficklampa. Jag duckade ner och fortsatte gömma mig vid tunnorna. Lastbilen stannade och jag kikade försiktigt fram och det var en tysk soldat som skulle kontrollera lasten. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag försökte gömma mig så bra det gick. Vakten stod bakom lastbilen nu, jag blev typ helt frusen medan jag försökte få fram pistolen. Tysken såg mig och han skrek något på tyska och drog fram en pistol från bältet. Lastbilen började röra sig framåt. Vi försökte fly från vakten men han försökte skjuta oss. Utan att tänka så försökte jag skjuta tillbaka men han träffade flera skott på tunnorna som var fyllda med olja. En liten gnista på oljan och det exploderade, men jag sköt mitt sista skott och han föll ner på marken. Jag träffade honom. Jag kände mig så hemsk och jag skakade i hela kroppen och det gjorde typ ont i magen. Det rann ut olja från flaket och solen började gå upp. Jag tror vi klarade det, jag tror vi är i Sverige. Jag la mig ner i det guppande flaket och bara slocknade. Jag vaknade upp av någon som kollade mig i ögonen, jag såg mig omkring och det såg ut som jag låg på något slags sjukhus. Läkaren som väckte mig sa att jag hade sovit en hel dag. När jag klev upp ur sängen så var lastbilsföraren utanför dörren som skulle hämta mig. Jag hade inte tänkt på att han såg bekant ut. När vi gått ut ur sjukhuset som låg i Stockholm så frågade jag vad han hette och han sa Jonas Breivik. Han sa att hans son hade dött i kriget. Jag frågade sedan om hans son hette Magnus, han frågade hur jag kunde veta det. Jag förklarade sedan att jag var Magnus fru och varför jag hade flytt. Han blev glad att han fick träffa mig, sa han. Han hade ett gammalt hus som stod tomt i Stockholm. Han frågade om jag ville bo där och jag sa givetvis ja. Men tyvärr så skulle han upp till Norge igen för att jobba och bo där. Jag gav Jonas en kram och sa hejdå, han sa att snart började bli för gammal för att jobba så han skulle komma och hälsa på. Jag hade äntligen ett nytt liv i ett nytt land och en ny vän. Jag hade en bild på Magnus bredvid sängen så jag aldrig skulle glömma honom.

Ludwig Johnsson (8k)

-Nej, jag orkar inte mamma, svarar hon. Hon har knappt sovit på tre dygn. -Vi måste röra oss, på natten ser de oss inte, säger Fatimas mamma då. Fatima rör sig inte. Hon tänker stanna här i natt, vad hennes mamma än säger. Efter en stund hör de motorljud. Fatimas mamma kastar sig ner på marken och in under granens skydd. ”Gränspoliser”, tänker Fatima. De ser hur en bil stannar och hur fyra beväpnade och utrustade män kliver ut. Männen har stora vapen med ficklampor på. Fatima förstår att de letar efter något, eller någon. Hon kryper närmare sin mamma. En av männen skriker något, ett kommando. De andra männen delar på sig och går åt olika håll in skogen. Den sista mannen, som verkar vara befälhavaren, står kvar en stund. Sedan går han rakt mot Fatima och hennes mamma. När mannen är mindre än tio meter ifrån dem, nyser plötsligt Fatima. Mannen stannar till, och kollar sedan rakt mot dem. Fatima och hennes mamma vet inte om mannen har sett dem. Men han går iallafall rakt mot dem, och när han är bara två meter ifrån dem stannar han upp. Han lyser med sin ficklampa mot trädet. -Jag ser er, säger han sen. De är upptäckta. Fatima vet inte vad hon ska göra. Hon märker att hennes mamma börjar röra på sig. -Det finns inget annat att göra, säger mamman. Fatima vill inte först, men eftersom de ändå är upptäckta finns det, som mamma säger, inget annat att göra. Mannen säger åt dem att gå mot bilen. Fatima får en konstig känsla, som att hon känner igen mannens röst. Men det hinner hon inte tänka på nu. När de kommer fram till bilen säger mannen åt dem att vända sig om. Då ser Fatima att mannen ser precis ut som hennes pappa. Han sänker sitt vapen och kollar på dem. Fatima och hennes mamma springer fram och kramar honom, alla tre gråter. När de har lugnat ner sig frågar Fatima: -Vad letar ni efter? -Någon har bombat staden, vi letar efter gärningsmannen, svarar han. -Ni måste gå innan de andra kommer! säger han sen. -Men du då? säger Fatima. -Jag måste stanna, säger han. Fatima står bara tyst. Sedan hör hon prassel och låga röster. -Skynda, de kommer nu! säger pappan. Fatima och hennes mamma springer in i skogen, mot gränsen.

10. Flykten Fatima och hennes mamma är på flykt. Deras pappa har blivit fångad av den syriska staten, men Fatima och hennes mamma vet inte varför. De hoppas att han lever och en dag ska komma till dem. Fatima hade en bror, men honom minns hon inte. Han dog när hon var två. De ska till Sverige, men först måste de gå över gränsen. Sedan ska de ta en båt som ska ta dem över havet. Hon tänker på sin pappa, hans skratt och snälla ögon. Hon vill gråta, men hon vet att det inte hjälper. Han kommer inte tillbaka för det. Nu är vi nog nära gränsen, tänker hon så intensivt hon kan för att bilden av hennes pappa ska försvinna. Fatima och hennes mamma sätter sig under ett träd. De har gått långt, det känns som flera mil. Skogen är tyst och öde, inte ens vinden hörs. Och lukten, lukten av skog, men också lukten av rök. Från byn som inte ligger långt härifrån kommer det brandlukt. Fatima undrar vad som har hänt. När de har suttit under trädet en stund, säger Fatimas mamma: -Vi måste röra på oss igen.

210

Till sist kommer de till en gränskontroll och får visa sina pass. När gränskontrollen låtit dem passera pustar både Fatima och hennes mamma ut.

Elis Kvanta (8i)

Det var en varm sommardag. Barn var ute och lekte tills man hörde soldater marschera in i staden. Man sprang ut och hämtade barnen och låste dörrarna och gömde sig. Man hörde skott och människor skrika. På kvällen började de bryta sig in hus. De tog allting som kunde vara värt mycket pengar och sedan hade de tagit alla män som kunde jobba med sig och låtit kvinnorna vara själva. Det kom en soldat till familjen Milocevic och knackade och sa: ”Öppna dörren!”. Men det soldaten inte visste var att de hade vapen hemma. När ingen öppnade dörren så sparkade han upp den och då sköt Dragan soldaten. Han sa till Mirjana att komma ner för att hjälpa honom att bära bort den döda kroppen. De gömde kroppen i källaren. Generalen märkte att en soldat fattades, han skickade tre soldater för att undersöka Milocevics hus för det var de sista. Men när de kom dit så var ingen hemma och de hittade den döda soldaten. Generalen sa att ingen skulle få lämna staden och den som försökte skulle skjutas. Dragan och Mirjana hade börjat fly. De hade bestämt sig för att fly till ett land som heter Sverige för det var jättelångt från Bosnien & Hercegovina. Dagen därpå hörde man fler personer skrika och i högtalarna sa generalen att ingen fick lämna staden, den som försökte skulle bli skjuten direkt. När Dragan hörde det här så berättade han för Mirjana direkt. Han visste om en skog som soldaterna inte visste om att den fanns. Fast det skulle ta två dagar att gå till den staden. De skulle komma på ett sätt att komma ut ur Sarajevo. Det var ungefär sex på kvällen och de visste att varje timme åkte bilar ut med skräp och de hoppade in i en sån bil. Ungefär 20 minuter senare stannade bilen och då hoppade Dragan ut och rånade bilen av killen. Mirjana kom ut och tog nycklarna och startade bilen. De åkte i fem timmar istället för att gå i två dagar. När de kom till skogen så gick de i en och en halv timme. När de kom fram till vattnet så såg de en båt med massa personer. När de var på båten åkte de till Sverige. Framme i Malmö så fick ingen gå av båten. Sedan började de släppa in personer. När det blev Dragans och Mirjanas tur så började båten sjunka. Då började alla springa mot land från båten, det var människor som ville hjälpa dem. Några år senare hade Dragan och Mirjana fått två barn och bra jobb och de hade flyttat till Stockholm.

Dennis Salcin (8n)

12. flykteN Jag vaknar i min säng av ett högt ljud. Det är som jag hör stora bilar komma in i den lilla staden Homs. Alla i min familj vaknar och vi börjar prata om ljuden som dånar. Mamma och pappa säger till mig och min bror att vi ska gömma oss i källaren medan de går ut och kollar vad som sker där ute. Jag börjar bli nervös när vi går ned i källaren. Allt jag tänker på är vad som försiggår där ute men plötsligt hör jag hur det börjar skjutas. Jag blir helt kall, jag känner hur det blir en klump i magen och hur tårarna börjar rinna. Varför måste det här hända? Innan det här var mitt liv perfekt. Jag brukade alltid vakna upp med min bror tidigt på morgonen, vi brukade alltid gå ned från trapporna för att äta. Vår pappa var alltid sträng och vi fick alltid hårda uppgifter som att ta hand om vår gård. Det var alltid vi som mjölkade korna och rensade alla grödor. Min bror är bara sju år och orkade inte göra så mycket men han hjälpte alltid till. Pappa var den som höll koll på oss. När vi hade gjort klart allt på gården la vi allt i ett förråd. Sedan gick mamma dit och tog det hon behövde för att laga mat. Efter maten fick vi gå till stan, vi fick alltid en belöning efter jobbet. Jag älskade att gå dit

Men en dag hände något hemskt. Mamma behövde grönsaker till maten och vi hade dålig skörd så hon skickade iväg mig och min bror för att köpa grönsaker. När vi kom till alla stånden märkte vi hur tomt det var. Det var som en tystnad och de första stånden var helt tomma men när vi var i mitten av alla stånden så märkte vi hur alla hade samlats i en stor klunga. Vi började springa mot den stora klungan och såg att den var vid min kusins stånd. Jag trängde mig förbi alla medan jag fick en klump i min mage och när jag kom fram såg jag hur han låg där. Han var blodig, helt vit i ansiktet och det såg inte ut som han andades. Jag skrek, jag blev arg. Så många frågor, så få svar. Men jag hann inte göra så mycket för det var massor med personer som var där och lugnade ned mig. Efter ett tag så sprang jag och min bror hem och det var sent på kvällen. När vi öppnade dörren så skrek pappa på oss och undrar var vi hade vart och då sa min bror: ”Daniel har dött”. Pappa blev helt nedstämd och mamma började gråta och ingen visste vad vi skulle göra. Efter ett tag gick vi och la oss dystert. Vi har suttit där ett långt tag, vi hör fortfarande buller utifrån. Vi hör hur folket skriker och att det är något hemskt som har hänt. Men efter ett tag hör vi hur ljuden börjar lugna ned sig. Jag och min bror bestämmer oss för att gå ut och kolla vad som har hänt. Vi går upp för trapporna och öppnar dörren och när vi är i hallen ser vi hur ytterdörren är öppen och det ligger något där. Vi springer fram och kollar vad. Det är någon som ligger där. Han säger till oss att han har blivit betald för att lämna ett brev till oss. Vi tar brevet och går in i huset och öppnar brevet. Kära Johnny, Lion, ni måste klara er själva. NI måste ur utlandet och måste fly det är en terroristisk grupp som försöker ta över själva landet och de har börjat ta över rätt så mycket av landet men det finns fortfarande chans att ni kan fly. Om ni ska fly så måste ni åka norrut det är den närmast vägen till gränsen där ni kan ta er ut. Det finns mat och dryck i förrådet som ni kan ta med er, för ni ska ha rätt lång resa att färdas till den närmaste gränsen. Om ni kan ta er till gränsen så står det en båt som väntar på er: Den båten kommer färdas till Ett rikt land där ni två kan ha det bra, Ta hand om din bror. Hälsningar mamma och pappa.

Ut i gränslösheten

11. Flykten

och få se alla stånden, det var så stor variation på alla stånd. Det var allt från mat till massa prylar. Jag brukade alltid handla från min kusin som hade ett litet stånd i slutet av marknaden. Han blev alltid lika glad när vi kom till hans stånd, han kramade och pussade oss. Ibland brukade han bjuda på frukter gratis.

Vi går in i huset, vi hör fortfarande massa buller utanför men det är ändå tyst på något sätt. Det står bara still i min hjärna och lika för min bror. Jag förstår inte? Det kan inte ha blivit så att våra föräldrar har lämnat oss och i så fall varför. Så många frågor men inte ett enda svar. Men han mannen som gav oss brevet sa att vi inte har så mycket tid för den här terrorgruppen är på väg och håller på att ta över den här staden. Så vi följer med mannen och han leder oss till en bil, när vi kollar på den så har den ett flak med ett slags täcke eller tjock filt över sig och när den här mannen drar bort den här filten så är det en massa människor där och han säger: ”hoppa upp”. Vi går upp och motorn startar, vi börjar åka. Det börjar mumlas och alla börjar undra vart vi ska. Vi väntar länge men efter ett tag så hör vi hur motorn stannar och hur chauffören öppnar dörren och drar bort filten över oss. När vi går ut så märker vi att vi är vid en skylt där det står ”Gränskontroll - 1 mil kvar till gränsen”. Men det är som ett läger till höger och det är dit han leder oss. När vi kommer fram till lägret så är det en man som skriker att alla ska stå på ett långt led. Och på några sekunder så ställer vi oss på ett långt led och det blir helt tyst. Han står framför oss och alla kollar på honom. -Mitt namn är Abdi, jag är här för att hjälpa er att fly. Jag har en arme som kan skydda er men om ni vill fly så måste ni stanna här en vecka och hjälpa mig. Efter ett tag så kom det en annan man och börjar dela upp oss i olika grupper. Barnen för sig själva, vuxna för sig själva och sen killarna och tjejerna uppdelade. Efter att alla grupper är uppdelade

211

Ut i gränslösheten

så börjar jag arbeta, jag börjar arbeta med att hämta massor jord för han vill att vi ska bygga ett land så vi kan odla mat. När jag ska hämta en ny påse med jord så letar jag efter en väg ut. Jag vill inte vara här och min magkänsla säger att det är något fel med det här. Jag letar alltid efter en väg ut för jag vet att det är krig i min hemstad och de kommer komma hit. Jag tänker bara på hur jag och min bror ska komma ut härifrån men plötsligt så puttar någon mig i ryggen. Jag ramlar ner i marken och skeppar ut mitt knä, jag känner hur det börjar svida och hur blodet börjar rinna ner på mitt smalben. Alla som arbetar i närheten stannar upp. Jag ser hur vakten kollar på mig och börjar skrika på mig. Men då kommer en som arbetar och smäller till vakten med en jordsäck. Vakten ramlar ihop och han som slog till honom hjälper mig upp men plötsligt hör jag ett skott. Skottet far förbi mitt huvud och prickar honom. Ledaren kommer och alla glor på honom och allt han säger är: ”Tillbaka till ert arbete”. När vi har byggt klart gården så ska vi gå och lägga oss. Nästa dag ska vi skörda gräs. Jag får en lie. Jag börjar skörda, det är en väldigt jobbig uppgift och det är bara de pålitliga som får göra det. Jag vet att jag behöver skärbladet så i slutet av dagen så smugglar jag med det. När jag kommer tillbaka in i avdelningen där man sover så berättar jag för min bror att vi kan fly nu för jag har ett bra skärblad som kan skära sönder stängslet. Så idag bestämmer vi oss för att fly. Jag smyger förbi alla som ligger och sover, jag tänker att bara ett litet misstag och jag väcker alla. Jag börjar närma mig dörren och när jag kommer förbi dörren och drar i handtaget så känner jag hur den är låst. Paniken börjar komma men jag har en reservplan och vi måste ta en risk. Jag smyger till ventilen och tar fram liebladet jag sätter in den emellan gallret och försöker bända upp det. Och pang så får jag loss det! Det börjar dåna mycket och jag ser hur många blir väckta, jag lägger den framför hålet så det ser ut som inget har hänt. Plötsligt kommer en vakt in och frågar vad som har hänt. Han kollar runt och säger till alla att gå och lägga sig och sen går han därifrån. Då tar jag och min bror chansen och öppnar ventilen och jag kryper ut och jag ser hur jag kommer in i ett annat rum. Jag sätter in liebladet mellan gallret och bänder upp gallret. Jag går in i rummet. Och jag öppnar dörren och den är öppen. Jag ser det där slitna gallret och jag smyger dit och försöker bända upp det men det går inte. Jag börjar höra ett högt alarm och jag ser hur alla vakter börjar kommer. Jag börjar ta i hårdare och hårdare och plötsligt får jag upp gallret. Jag och min bror kryper ut ur gallret och springer mot vägen. Och vi försöker bara följa vägen till gränsen. Jag och min bror har sprungit länge, jag känner hur orken börjar ta slut. Vi stannar och vi hör hur det kommer ett ljud. Det åker snabbt mot oss. Vi börjar skrika och bilen stannar och när jag öppnar dörren ser jag vilka det är. Det är mamma och pappa. Jag blir överlycklig, jag vet inte ens vad jag ska ta mig till. Vi sätter oss i bilen och är på väg mot gränsen. Efter ett tag kommer vi dit. Jag blir nervös, tänk om vi inte får passera. Tänk om de kommer på att vi har förfalskade pass. Gränsvakter kollar på oss och han säger: -Ni är de få som har klarat er från terrorgruppen, så jag låter er passera.

Melwin Sipöcz (8o)

13. Flykten Hej, jag heter Adam! Jag är ganska lång och har brunt hår. Jag är 16 år; jag lever fattigt med min mamma, Angel och min syster, Sofia i mitten av Rio i ett fattigt område. Du vet ett sånt här plåthus som man staplar på varandras hus. Min mamma är sjuk och behöver hjälp men vi har inga pengar. Jag försöker verkligen tjäna ihop pengar så att vi kan hjälpa mamma och så att vi kan överleva. Jag och min syster brukar gå ut och tigga och hjälpa folk som behöver hjälp men man får knappt ut något av det, men jag tjänar ungefär 24 kronor i veckan med hjälp av min syster. Det räcker till mat i någon dag men inte till att hjälpa min sjuka mamma. En dag när jag satt och tiggde med min syster så såg jag ett rån i en juvelbutik; jag såg glas flyga överallt, fönsterrutor sprack och pistolskott hördes och folk skrek. Jag var som paralyserad. Till slut så såg jag tre män komma ut från juvelbutiken, de hade på sig svarta kläder och masker som skulle föreställa bäbisansikten för att täcka för sina ansikten. När rånarna lämnade butiken med väskor fulla med pengar och sprang mot sin svarta skåpbil så föll det ut en bunt med pengar. Jag hade aldrig sett så mycket pengar, min reaktion var snabb så jag rusade dit. Då såg jag ett annat gatubarn springa mot pengarna också men jag hann dit först och tog pengarna. Jag skrek till min syster att springa för att gatubarnet tog upp en kniv ur sin ficka och sprang mot oss. Vi sprang så fort vi kunde, vi sprang mellan bilar och en massa människor och till slut så dök det upp en väg som vek sig in runt ett hörn och där fanns det en restaurang. Vi sprang in på restaurangen och vi kom undan men så fort vi kom in i restaurangen blev vi utskickade. Vi blev utskickade för att de inte vill ha smutsiga barn i sin fina restaurang, de ser oss gatubarn som äckliga och farliga och man blir ledsen när man tänker på det för det finns faktiskt bra barn där ute. Jag och Sofia kom hem till vår mamma, när vi gick in genom dörren till vårt hus så såg mamma pengarna i vår hand. Först så blev hon arg men sen så lugnade hon ner sig. Det var en annorlunda känsla i huset. Till slut frågade min mamma var vi hade fått alla våra pengar ifrån. Jag berättade hur vi fick dem och allt som hänt och att vi kunde leva bra nu. Vi kunde bota mamma, vi kunde köpa mat och vi kunde köpa ett hus och fortfarande ha råd med saker och vi skulle aldrig bli smutskastade igen. Mamma räknade pengarna, jag hade inte gjort det för att jag inte kunde räkna. Mamma räknade ihop dem och det blev så mycket så att vi aldrig skulle behöva leva i ett sånt här smutsigt och fattigt liv igen, så mycket pengar var det. När jag vaknade upp nästa dag så hörde jag skrik en bit bort, det var på andra sidan av gatan. Jag såg tre svartklädda män, det var samma svarta skåpbil och samma masker som vid rånet. Jag funderade ett tag över varför de var här. Det tog bara en kort stund innan jag förstod att de var ute efter pengarna. Som en pil for jag ut till vardagsrummet. Där stod mamma och Sofia. -Vi behöver dra! flämtade jag högt. De letar efter pengarna! Vi packade våra allra viktigaste saker, helt plötsligt knackade det på dörren. Jag frös till för ett ögonblick men vaknade och så sprang vi allt vi hade ut genom bakdörren och tog en massa småvägar mellan husen men det var svårt för att jag behövde stödja min svaga mamma. Det gick långsamt för oss och jag hörde skrik bakom oss och adrenalinet rusade igenom mig. Vi sprang igenom hus och gatustånd och kom fram till ett öppet utrymme fullt med folk, det var en parad som höll på i mitten av gatan med temat av en Kinaparad. Vi slank in bland folkmassan och ställde oss som alla andra och kollade på showen för att inte bli sedda av rånarna. Det tog ett tag innan vi kollade oss omkring men vi kunde inte se dem. Så vi tog chansen och började gå bort från paraden för att vi inte skulle se misstänkta ut. Vi gick på gågatan och såg en taxi närma sig, vi ropade och viftade med armarna så att den skulle stanna och det gjorde den.

212

Vi var i taxin bort från Rio och mot flygplatsen som heter Santos Dumont för att fly landet. Vi visste inte hur det var att flyga för att vi aldrig hade gjort det, vi hade bara hört talas om det. När vi var på flygplatsen så köpte vi flygbiljetter till Florida, planet skulle avgå om tre timmar. Vi gick till en restaurang som låg i köpcentrumet på flygplatsen. Jag tog en pizza med salami på, det var det godaste jag ätit i hela mitt liv. Nu var det 45 minuter till avgång så vi gick till gaten för att gå in på planet, vi var sist in men så precis efter att vi hade checkat in så och var på väg in i flygplanet så såg jag tre män i svart kostym på väg mot oss. Vi sprang in på flygplanet och bad piloten att stänga dörrarna till flygplanet för att det kom folk som skulle döda oss. Piloten såg tre män springa in mot flygplanet. Piloten stängde dörrarna och det kom en annan passagerare och hjälpte till. De hann att stänga dörrarna och vi var säkra. När vi satte oss ner tog jag ett djupt andetag och lugnade ner mig. Jag fick konstiga blickar från personer som satt på planet men det var nog för att jag hade smutsiga, svettiga och rivna kläder på mig. När planet lyfte från startbanan guppade set till, precis då fick jag en iskall rysning genom hela kroppen för där stod en svartklädd man och pratade i sin telefon…

Emil Urkedal (8o)

15. Frihetsgränser Innan kriget var allt lugnt och det var fred över hela världen. När han blev president i USA så föll hela världen i hans händer. Det här är historien om hur jag överlevde kriget. Allt började år 2138 när det var presidentval i USA. Jag var 29 år och skulle ut och rösta men innan jag skulle rösta så skulle jag gå och handla bakgrejer. Jag hade en dröm att bli en känd cykelstjärna. Jag hade tränat sen jag gick i fyran på Alphaskolan. Jag ska nu berätta hur jag ser ut. Jag har blont hår. Jag är en meter och 70 centimeter. Jag gillar att cykla, speciellt i naturen. Jag gillar att baka och att tälta i naturen. Idag ska jag rösta men innan jag ska rösta så ska jag gå och handla bakgrejer. När jag hade handlat så gick jag och röstade. Det fanns två jag kunde rösta på. 1: Alfred Pettersson 2: Franklin Pierce Jag röstade på Alfred Pettersson. En vecka senare så fick man veta resultaten. 1: Alfred Pettersson: 20%

14. Fotbollsgränsen

Jag var förvånad över att Franklin vann för folk vet att han inte är en jättebra förebild. Det tog honom tre veckor att bestämma en ny lag. Lagen sa: man får inte vara ute längre än till 10.00 på vardagarna.

Barre blev tacklad av en motståndare i en fotbollsmatch vid straffområdet, han stämplade mig med dobbarna. Barre är en person som gillar att spela fotboll. Min tränare sa att jag skulle ta straffen, jag brukar få lägga straffar, alla stirrade på mig och skrek “Gör mål!”. Jag var jättenervös för att om jag missar och inte gör mål så åker vi ut ur cupen men om jag gör mål går vi vidare till final.

Folk tänkte inte mycket på det förrän det att det kom en massa militärer vid 11-tiden varje kväll. Då började folk att fråga Franklin varför man inte fick vara ut vid 10-tiden. Då sa han att det var för ens eget bästa att man inte visste.

Jag vågade inte skjuta men jag måste. Jag tog sats för att skjuta hårt, jag sköt och alla stirrade på bollen när den var i luften. Bollen nuddade målnätet och då hörde jag att publiken skrek och var glada Jag heter Barre och jag är 32 år och jag har en flickvän, jag gillar också basket men jag satsar på fotboll. Jag vill bli fotbollsproffs men då måste man vara jättebra på fotboll och därför ska man träna hela tiden. Jag är från Frankrike men jag spelar inte i franska laget, jag spelar i Real Madrid. Jag jobbar med fotboll. Jag har många kompisar som spelar fotboll i mitt lag men några spelar i Juventus. Min flickvän spelar också fotboll men hon är inte ett fotbollsproffs än. Idag har jag match och jag står mitt på fotbollsplanen. Jag måste knyta skorna innan matchen börjar, jag spelar som forward. I matchen så var det en motståndare som var lite kaxig och han börjar knuffas och tacklas väldigt mycket. Jag hade bollen och skulle springa över till andra planhalvan och han stod framför mig. Han tog sats och han ville putta iväg mig, jag sprang mot honom sen så puttade han mig. Han blev avstängd och jag var tvungen att byta så att jag kunde vila. Efter matchen så åkte jag hem för att matchen var slut och vi vann, jag gjorde alla mål. Min tränare kom hem till mig för att säga att jag har blivit ett fotbollsproffs. Nästa dag när jag skulle träna så såg jag massa folk som kom fram till mig för att ta en bild. Jag kom in till arenan och så såg jag min tränare med ett stort leende på läpparna.

Alaa Abou Dawood (8a)

Efter en vecka började folk göra uppror. Två spioner hade brutit sig in i Vita huset och fått reda på att Franklin tänkte starta ett krig mot Japan, Ryssland, Nordkorea och Tyskland. Spionerna blev dömda till döden. Då tyckte folket att han hade brutit gränsen mot freden som världen hade haft i 100 år. Folk ville ha fred och ville inte att det skulle vara några fler krig i världshistorien. Men Franklin lyssnade inte och skickade bomber mot Nordkorea. Efter några dagar hade andra delar av världen samlat sig för att fixa skydd mot Franklins soldater. Gränser som höll folk ifrån varandra försvann och gränser som folk försökte ta sig förbi blev ett minne blott. Efter en månad så kom det upp en stor mur runt de flesta städerna.

Ut i gränslösheten

2: Franklin Pierce: 80%

Så nu ska jag försöka ta mig ut ur murarna. Jag har försökt att följa med grupper som försöker komma ut, men när de kommer ut så blir de nedskjutna. Folk försöker att ta sig in Vita huset och ta död på Franklin. Franklin har nu skjutit mot Ryssland, Tyskland, Frankrike, Japan, Hong Kong och Storbritannien. De har försökt att komma in i Vita huset men de har alla misslyckats. Nu ska jag berätta om hur jag kom ut genom murarna. Allt började med att jag skulle få mat hem till mig, man fick det för att folk inte skulle lämna husen. När de kom så var det en vän till mig som skulle hjälpa mig att rymma. Han hade en kärra han släpade efter sig med lådor. Jag hoppade in i en låda och åkte med tills han skulle lämna det som blev kvar i ett förråd i närheten av en väg som gick ut ur muren. Jag smög mot dörren men när jag kom fram så stod det en vakt där. Jag tänkte på hur skulle få vakten att gå bort. Jag såg en sten som jag tog upp och kastade mot en väg. Vakten gick och tittade mot vägen. Då sprang jag mot dörren. Jag slängde upp den och sprang ut. Jag hade med mig mat och vatten för några dagar. Nu när jag hade kommit ut så skulle jag ta mig till Mexikos gräns. När jag tittade mig omkring så var allt en ödemark med lite träd. Jag började att gå mot Mexiko och efter en timme så hittade jag ett läger under ett par träd med folk som hade rymt från olika städer med murar. De hade också tänkt rymma till Mexiko men de

213

hade inte haft verktygen för att komma in. Så alla satte sig vid en lägereld och försökte komma på planer att komma till Mexico. Vi bestämde att försöka köra rakt igenom porten med en bepansrad lastbil som fanns vid kanten av ett gammalt militärläger. Det låg en dag bort, så vi packade allt vi hade och började gå mot lägret.

Ut i gränslösheten

När vi kom fram så var det helt övergivet och lastbilen stod kvar. Vi hoppade in i lastbilen och körde mot muren mot Mexico. Det skulle ta en dag. Vi åkte mot muren så vi kunde komma i väg mot Mexico så fort som möjligt. Men halvvägs så blev vi stoppade av militären. De frågade vad vi hade i lasten. Vi som satt vid lasten tittade och det var stulna raketer som var gjorda för att spränga små läger och annat. När de skulle öppna så låste vi in lasten. Då tänkte de skära upp dörren och kolla lasten. Då gasade han som körde iväg. Vi blev inte jagade för att de visste att vi skulle till muren. Efter att vi var en mile ifrån så såg vi muren och en massa militärbilar vid porten. Vi stannade och hoppade ut ur vagnen och började tänka på en plan. Vi tänkte att vi skulle åka fram och visa lasten. Alla tyckte att det var en bra idé. När vi kom fram så frågade de vad vi hade i lasten. Vi sa att det var växter. De sa att de ville kolla och då öppnade de dörren till vagnen och såg raketer. Föraren gasade iväg och körde igenom bommen. Vi var igenom men vi blev jagade av militären. Om vi klarade oss till nästa mur skulle de inte kunna göra något. Vi körde i en timme med militären efter oss. Efter fem minuter så såg vi nästa mur. Vi fortsatte framåt för att klara det men när vi kom närmare så var muren blockerad. Föraren hade tänkt köra rakt i genom men det skulle göra att raketerna smällde av. Så vi stannade. När vi stannade, stannade militärerna bakom oss. De började gå mot oss. När de kom fram så ville de att vi skulle följa med dem men det tänkte vi inte göra. Då kom deras ledare och sa att vi hade något som tillhörde dem. vi åkte med och de förde oss mot ett läger i närheten och när vi kom fram så öppnade de vagnen och lastade ut raketerna. Efter att de hade lastat ut raketen så förde de oss till en bur och låste in oss. Vi frågade varför de låste in oss. De sa att vi visste för mycket om vad som skulle hände med raketerna. De hade tänkt spränga staden som jag kom ifrån. Vi snackade i buren om vad vi kunde göra för att komma ut. Vi kom på en plan, vi skulle vänta tills det blev natt och då skulle vi bryta oss ut. När natten kom så bröt vi oss ut. Vi kunde inte ta lastbilen för den hade de ställt bakom ett taggtrådsstängsel. Så vi fick gå. På vägen såg vi en massa nedskjutna flygplan som hade blivit ombyggda till små hus. Vi gick hela vägen fram till muren men när vi kom fram så var det vakter vid hela ingången. Vi hade inga vapen för att kunna skjuta. Så vi skulle smyga oss fram men det skulle inte fungera för de hade lampor som dom sökte runt med. Vi fick tänka ut en annan plan. Vi tänkte att vi skulle kasta stenar för att ha sönder lamporna. Vi letade upp stenar som vi började kasta mot lamporna och vi hade sönder dem. Sedan började vi springa mot porten som var lite öppen och vi sprang igenom. När vi var igenom så fanns det en massa fordon som var upplåsta så alla tog ett varsitt och åkte i väg mot friheten. Vi blev inte jagade för att det här var en frihetsvärld. Vi hade alla tänkte mötas i Mexico men de flesta hade andra planer. Jag åkte till Mexico och fixade ett hus att bo i. Efter 20 minuter kom det några fler från gruppen till Mexico och fixade hus nära mig. Vi hade alla klarat oss men de flesta hade tänkt ta sig mot andra ställen. Allt slutade bra och vi hade en fest för att fira allt. Franklin blev attackerad och överlevde inte. Allt slutade med att kriget var över och att alla hade fred. Allt slutade bra för alla och nu så skulle det inte vara några fler krig.

Tobias Roslund (8d)

214

16. Från en bunker i Kanggye Stenväggarna i bunkern var fuktiga och kalla. Den unkna lukten gjorde det nästan jobbigt att andas men det var bara att bita ihop. Jag och Yohan fick order att dra oss tillbaka från gränsen och placera oss i närmsta bunker efter nyheten om den amerikanska bomben som var på väg. Det var Yohan som kom och berättade om nyheten för mig, han hade tydligen fått ett meddelande från översten. Därför plockade jag ihop det viktigaste och vi körde tillsammans ner till Kanggye där närmsta bunker låg. Bunkrarna så här långt norrut var väldigt gamla och inte heller de säkraste som fanns, men det var vårt enda alternativ. Hade vi tur så skulle vi klara oss, men det fanns ingen garanti. Kriget hade pågått i flera år och många bomber hade släppts runt om i världen men jag och Yohan har aldrig varit med om det så här nära. Första gången jag såg Yohan blev jag nästan bländad av hans starka leende, jag förstod inte hur han kunde vara glad i vår situation. Det snaggade håret syntes bara vid sidorna under den mörkgröna hatten. Hans hållning var avslappnad och han såg helt enkelt väldigt trevlig ut. Vi stod själva i ett rum och väntade på att general Lee skulle komma och tilldela oss vår post. Yohan försökte samtala lite smått med mig men jag var verkligen inte på humör vilket han verkade acceptera efter en stund. Samma sekund som generalen steg in i rummet ändrade Yohan helt på sig, leendet försvann direkt och hållningen blev genast rak. Han såg ut som vilken soldat som helst. Jag gjorde ju i och för sig samma sak, men det syntes mer på honom eftersom hans personlighet var så lysande positiv. General Lee gav oss posten som gränsvakt i Manpo. Jag kände några få som haft samma uppdrag innan så jag visste vad det innebar; Skjut alla som försöker lämna landet och prata inte med landsförrädarna. Det finns ingen värre synd än att förråda landet. Jag förstod de som ville fly landet, jag hade gjort samma sak om jag hade chansen. Manpo-gränsen hade varit ett relativt obevakat ställe innan kriget började. Då fanns det bara en å mella Kina och Nordkorea. Nu däremot var det ståtliga betongmurar med vakttorn överallt. När kriget började beordrade Högsta Kim att alla landsgränser skulle stängas och bevakas med hög säkerhet, ingen skulle komma ut eller in i landet. Just därför var det nu ännu fler som tvingades bli militärer. I bunkern var det jag, Yohan och tre till. De andra tre berättade att de fick nyheten om bomberna tio minuter efter oss men att de trots det kommit hit tidigare än oss. De hade fått med sig mat och vatten som de nu delade ut bland oss. Jag sneglade på Yohan som hittills inte sagt ett ord. Han satt och stirrade ner i marken medan han pillade på hatten som han tagit av sig. Det var någonting med Yohan som hade förändrats helt. De senaste veckorna har han blivit tystare och helt tappat sin glada personlighet som han tidigare haft. Men varje gång jag frågat honom om det undviker han bara att svara. Det var definitivt något fel. Chagangprovinsen gav en stark känsla av obehag första gången jag kom dit. Gråa moln låg som ett tjockt lager mot bergen som omgav vägarna. Städerna vi passerade då och då var nedgångna och det fanns inte en människa så långt ögat nådde. Yohan såg helt oberörd ut där han satt och mumlade för sig själv. Jag uppfattade inget han sa så jag antog att han pratade på ett främmande språk. En väldigt ovanlig sak med Yohan var att han kunde engelska, det var inte många i vårt land som kunde det och de som kunde erkände det nästan aldrig. Jag fick reda på det när jag hörde honom prata i sömnen på ett språk jag inte förstod, men trots det

Landsgränsen såg precis ut som beskrivningarna jag hade hört. Höga och ogenomträngliga murar med taggtråd och elstängsel högst upp. Det fanns dörrar men utan nyckel och kod hade man större chans att komma över om man klättrade. Jag och Yohan fick ansvar för vakttorn nummer 5 och en av dörrarna. Tornet hade samma känsla som resten av muren, kall och grå. Alla håll var synliga genom de stora fönstren. Det fanns vatten och matförråd som fylldes på varannan dag. Det fanns även en nyckelknippa och ett papper med en kod på. Jag förstod inte riktigt varför de fanns, vårt uppdrag var ju att skjuta alla som försökte rymma, inte att hjälpa dem. Plötsligt ställde sig Yohan upp och gick till ett rum längre bort från oss. Min första instinkt var att följa efter honom men han kollade på mig med en sån kall blick att jag hejdade mig direkt. Han hade hållt på såhär ett tag nu. Gått iväg från mig utan att säga ett ord för att sedan komma tillbaka 40 minuter senare som om ingenting hade hänt. Jag hade många gånger tänkt tanken att följa efter honom för att se vad det var han höll på med men jag ville inte snoka i saker jag inte hade något att göra med. Den här gången var det dock annorlunda. De andra tre märkte inte när jag ställde mig upp och smög ut genom den öppna dörren. Utanför det lilla rummet vi satt i fanns det en längre tunnel med diverse dörrar utspridda längs väggarna. Jag stannade till och försökte lyssna efter något ljud men de tjocka väggarna var näst intill ljudisolerade. Dörrarna jag gick förbi såg alla ut att vara omöjliga att öppna. Bunkern vi befann oss i måste ha varit väldigt gammal eftersom alla dörrar nästan blivit en del av bergväggen. Det fanns dock en dörr som liknade den som ledde in till rummet vi tidigare satt i, den var inte alls lika klen som en vanlig trädörr som finns i hus men den såg ut som den nyligen öppnats. Jag satte försiktigt mitt öra mot springan vid dörren och hörde Yohans röst. Han pratade på engelska. Det hade nu gått två veckor sedan vi anlände till Manpo och hittills hade vi inte sett till någon annan människa. För tre dagar sen hörde vi dock skott från ett vakttorn väster om oss så soldaterna där måste fått syn på några flyktingar. Jag blev alltid lite illa till mods när jag tänkte på att även jag skulle behöva skjuta en annan människa som bara ville bort från krig och fattigdom. Ibland tänkte jag att jag skulle kunna hjälpa de över istället för att döda de. Men det var bara en kort tanke och jag skämdes alltid efteråt, Yohan skulle bli väldigt besviken på mig om jag gjorde något sånt. Yohan hade lämnat mig ensam igen. Han brukade aldrig berätta för mig vad det var han gjorde när han gick iväg sådär. Det var inte bara det som var konstigt utan hans glada personlighet var helt bortblåst. Det var som att han visste att något dåligt skulle komma inom kort. Förra gången Yohan hade försvunnit hade jag hittat ett skrivblock där sidorna var helt fyllda med olika anteckningar. Allting var skrivet med engelska bokstäver så jag förstod ingenting utom de siffror som fanns. Jag antog att skrivboken var Yohans eftersom tornet var helt tomt innan vi anlände. Plötsligt tystnade Yohan till, nästan som att han lyssnade efter något. Jag stelnade till och höll andan. “Heechul jag vet att du är där” sa Yohan och suckade. Dörren öppnades och jag drogs in i rummet. “Jag antar att du vill veta varför jag har gått iväg så ofta på den senaste tiden”.

“Jag är inte en vanlig hederlig soldat som av en slump kan engelska, jag är en amerikansk spion som ligger bakom i princip alla hot och attacker som varit mot norra Nordkorea.” Hela jag blev till is. Det här var det sista jag förväntade mig av Yohan, men det var ändå inte helt från tomma intet. Alla gånger han gått iväg, det faktum att han kunde engelska och skrivboken med alla anteckningarna. Allting var väldigt misstänk nu i efterhand. Jag ville nog inte tro på att Yohan, Yohan med den glada personligheten och skinande leendet, skulle vara en amerikansk spion. “Bomben kommer att slå ner här inom 10 minuter och den här gamla bunkern kommer inte att hålla. Hade jag fått välja hade jag inte skickat hit en bomb, jag gillar verkligen dig och tycker absolut inte att du förtjänar detta men nu är det tyvärr för sent.” sa Yohan sorgset. Jag kände hur paniken kom krypande över hela min kropp. Jag gick mot dörren som Yohan bestämt blockerade. “Flytta på dig, jag måste varna de andra tre.” sa jag bestämt. Yohan flyttade sig inte en centimeter. “Låt mig gå nu.” “Det är bara onödigt om de andra blir oroliga om de ändå inte kan göra något åt saken, du och jag kommer att stanna här.” Uppgivet gick jag och satte mig vid väggen, han hade ju egentligen rätt. Ingenting bra hade kommit ur att de fick veta. Bomben var på väg och inget skulle kunna stoppa den. Insikten gav mig ett underligt lugn. Yohan hade svikit mig och det fanns inte längre någonting jag kunde göra åt det. Yohan satte sig också ner, fast framför dörren. Det var nu bara sju minuter kvar tills allt var över. “Jag gillar faktiskt dig, du förtjänar bättre än det här. Jag tror att du skulle gilla Amerika.” sa Yohan tyst. Jag hade aldrig varit utanför landets gränser, bara sett bilder därifrån. Han hade nog rätt, jag skulle ha gillat Amerika.

Ut i gränslösheten

kunde jag identifiera det som engelska. Människor som kunde språket sågs ofta som skumma och opålitliga eftersom Amerika var Nordkoreas främsta fiende. Jag hade aldrig haft några fördomar om de som kunde engelska, men det var lite konstigt att han kunde språket.

Jag mumlade något medhållande. “Jag hoppas du kan förlåta mig.” Fem minuter kvar. Jag tänkte efter, skulle jag kunna förlåta den personen som kommer vara ansvarig för min död? Yohan följde väl bara de order han fått? Han skulle ju också mista livet och jag var ju ändå bara en soldat. Soldaters uppgift är att följa order in i det sista och nu har jag gjort precis det. Jag har uppfyllt min uppgift som soldat och nu skulle jag få gå vidare. “Jag skulle aldrig klandra en man som följer en order. Du har gjort det du ska och det har jag också. Vi är i samma situation nu.” sa jag. “Ja, jag antar väl det.” Yohan ställde sig upp och gick bort mot mig, han satte sig på stolen bredvid. Två minuter kvar. “Jag har tyckt om de senaste månaderna, trots allt dåligt som hänt” sa jag. Yohan nickade. Jag antog att han kände på samma sätt. Jag lutade huvudet mot väggen och stängde ögonen. Bomben skulle slå ner när som helst. Jag undrade om det skulle göra ont men spolade bort tanken med att det ju ändå skulle vara över snabbt. Jag kände Yohan ta tag i min hand. Det smällde till och lamporna slocknade, tillsammans med allt annat.

Sofia Fröding (8e)

Jag kunde bara nicka, jag var fortfarande helt chockad över hur han kunde vetat att jag stod utanför. Yohan gick bort och ställde sig framför dörren som var min enda utväg.

215

Ut i gränslösheten

17. GRÄNSEN

18. GRÄNSEN

Året är 1943 och det är den 6 december. Det är en kall vintermorgon och Gustav ska ut på pass vid gränsen mellan Sverige och Norge. Han sitter i en bunker som är gjord i betong med en hängande oljelampa i taket. Han har en ksp 58b framför sig och en varm kopp kaffe i ena handen och en smörgås i andra med smör och ost. Han tänker på den varma sommaren när han sprang på grässlätten med sina två barn bland fåren som gick och betade och när han sitter i tanken så märker han att det rullar in en bil framför bommen, hans kompis Ola går fram till bommen.

Jag heter Heinrich Järgen. Mina föräldrar är födda i Österrike, men jag är född i München. När jag var fem år gammal, då hände Anschluss.

Det är en Leichter Panzerspahwagen men en mg42 på taket.

Den 4 november, 1943, Kiev.

Tre tyskar hoppar ut, och båda håller i en mp 40. Karl tar tag i sin ksp och håller siktet på honom som sitter i bilen med mg42 i. Han har fingret på avtryckaren men då ser han att tysken börjar sikta mot Karl med sitt vapen, han hör ett skott som först träffar betongen. Då börjar Karl skjuta, han träffar en av tyskarna. Han som står i tornet med sin kulspruta börjar skjuta mot Karl. Karl lägger sig på golvet och ser hur betongväggarna och lampan blir träffade.

Efter några år när jag fyllde tio år, blev vi alla tvungna att skjuta de kommunister som blev fångade. Jag tänkte: “Det här är för jävligt!”. “Attacken I Ryssland går åt helvete”, sa en av mina kamrater. “Heh, jag håller med”, svarade jag.

Det börjar nästan regna av all betong som går sönder. Karl lyckas krypa ut ur bunkern och börjar springa för sitt liv. Han hinner inte långt innan han känner hur det svider till rejält i benet, han skriker till av chocken. Han trillar på backen och kollar på benet, det är ett hål i det och det blöder väldigt mycket. Han ställer sig upp med all sin kraft och lyckas faktiskt börja småspringa iväg. Han lägger sig under en gran som är så stor att han får plats under det lägsta grenarna utan att man kan se honom.

Jag och Fritz gick till cafeterian. Vi beställde pfferhaust, och mumsade.

Han ser att jeepen rullar förbi på vägen som är en bit bort från granen han ligger under. Han ligger där ett ganska bra tag, sen efter en stund ser han hur det kommer fler tyska bilar men sådana bilar man fyller med soldater. Han ser hur dem tar sig in i bunkern. Karl börjar känna sig lite trött under granen, han fryser och är hungrig sen bara slocknar allt

*BOOM*

Karl vaknar i en sjukhussäng, han är lite förvirrad och tittar sig runt lite skumt. Han har ett bandage runt benet, han känner att det svider i benet.

Jag fick ångestattack och evakuerade.

Efter två månader på sjukhuset kom han ut och så fort han bara kunde åkte han hem till sin familj. Han öppnar dörren där står det nylagad mat och två barn som sitter oroligt hemma och väntar på sin far, de hör hur dörren öppnas och in kliver deras far. De ställer sig upp och springer till honom och kramar honom. Efter en stund av gråtande så äter dem och sen går de och lägger sig i sängen.

Så jävla trött på Hitler.

Vincent Friis (8i)

12 mars, 1938, München. Alltså, Hitler ville ha Österrrike genom en annektering. Några månader efter denna händelse, var jag tvungen gå med Hitlerjugend. Vi lärde oss marschera, slåss, hur man skjuter ett vapen… Lärarna hade skyllt allting på judarna, på kommunisterna också.

Fritz är min bästa vän, han tycker också Hitler bodde hängas. Han kom till mig och sa: “Vill du äta nu” “Ja, fy fan.” svarade jag.

Jag kollade ute och det var kväll. Vi gick tillbaka till lägret och la oss och sov. Efter några timmar, började vi höra skottlossning. Direkt efter skottlossningarna, då vaknade mina kamrater. Jag vaknade också, vi alla gick för att se.

Flygplan som bombade, sköt, artilleri. “SOWJETISCHE TRUPPEN!” skrek soldaterna. Vi blev beväpnade. Jag var rädd. I chock. En sovjettrupp siktade sitt vapen mot mig, men jag hann skjuta honom först. Den 23 november, 1943, Warszawa.

“Blah blah, jag är hitler och tror jag är arisk, blah blah sieg heil” sa jag till Fritz. “Orkar höra hans propaganda” svarade Fritz. Warszawa, 1 augusti, 1944 Nej, jag orkar inte längre. Jag vill inte skjuta judarna. “Redo era vapen!” Mitt hjärta klappade snabbt. “Ladda!” Nu jävlar. “ÖPPNA ELD!” PANG! Vi alla sköt honom. Jag och mina kamrater sprang för att befria de som var fångade. Vi beväpnade dom. Jag klättrade upp på en hög sten och ropade: “Är ni alla redo att befria Polen eller?!” “JA!” Svarade alla.” “ÄR NI REDO FÖR LIBÈRATION FÖR OCKUPATION?!” “JA!” Skrek de alla igen. Helt plötsligt hörde oldater skrika “Urah!” Vi hade kontakt Sovjeterna att vi skulle starta upproret. Heinrich och Fritz och alla deras kamrater blev dödade. Warszawaupproret hade misslyckats, för att de tyska soldaterna hade slagit ner upproret. Det här var det sista gången Heinrich någonsin hade skrivit i sin dagbok, innan han blev mördad i Auschwitz. Warszawa blev befriad i januari 1945 av sovjetiska trupper.

Nadim Masjady (8d) 216

“Skottet flög genom luften, hon kände vinddraget av det när det passerade henne med bara några centimeter.” Det här handlar om en vanlig tjej som bor på gränsen mellan Mexiko och USA. Hon bodde med sina föräldrar och sin farfar som hon tyckte om väldigt mycket. Det var en dag då hon gick ner till byns å för att tvätta familjens kläder. Då såg hon någon konstig gestalt som närmade sig, den pratade på något konstigt språk och om hon inte visste bättre så skulle hon tro det var alviska. Men på något konstigt sätt så förstod hon allt som den konstiga gestalten sa. Han sa “gå över gränsen” och sedan bara försvann han. Hon sprang så fort hon kunde tillbaka till byn för att berätta för familjen vad som just hade hänt. Men när hon kom tillbaka så hade det blivit natt igen och hennes familj letade efter henne. “Hur har det här hänt”, tänkte hon. När familjen såg henne så blev alla lättade och undrade vart hon hade varit och då så förklarade hon allt om gestalten. Då sa familjen att det var dags, det har hänt, alla visste vad de menade förutom flickan. -Kom in här jag ska förklara en sak för dig, sa mamman. Du vet den där varelsen du såg, det är ett tecken för att alla i byn ska gå över floden till USA. Flickan blev förvånad men vem skulle inte bli det av att höra det här. För 52 år sedan så försökte den här byn gå över gränsen men då kom de amerikanska vakterna och fångade fjorton personer som bodde i byn och vissa blev till och med skottskadade. Vi har inte berättat för dig för det brukar hända vart hundrade år, du skulle ha fått veta när du fyllde arton. Alla familjer i byn började göra sig redo bara några minuter innan de hörde nyheterna att en liten flicka hade sett varelsen. Först trodde inte vissa på det för att för att när de gick över floden för 52 år sedan så var det en annan flicka som hade lurat hela byn att hon hade sett varelsen. Men alla verkade ändå packa sina hemgjorda läderväskor. Det var bara flickan som hade en tygväska för att hon hade velat ha en sedan hon hade varit fem och det var hennes farfar som hade gjort den. Alla började gå den 43 kilometer långa vägen till gränsen med de yngsta längst fram, de äldsta i mitten och de mellangamla längst bak. Det var många personer som gick i ledet, några andra byar som också hade hört nyheterna och gick med i ledet. Det var ganska trevligt för dem den första halvan av vägen. Men de blev oroligare ju närmare gränsen de kom. De visste att det fanns många vakter som ibland kunde åka över gränsen en liten bit för att se om några var på väg även om det var olagligt. Nu var de så nära att de kunde se floden men de märkte en sak när de kom, det var ett stort metallstaket i vägen för floden och ingen hade med sig saker för att såga igenom det. Men då kom någon på idén att det inte var taggtråd överallt på staketet, det fanns ett ställe där det var borta. Alla började ta sig dit och alla började sedan klättra över staketet. Då såg de några vakter och sedan hörde hon hur skottet flög genom luften. Hon kände vinddraget av det när det passerade henne med bara några centimeter och träffade någon. Hon sprang till personen som blev träffad och det var hennes farfar. Han kunde fortfarande gå för skottet träffade i armen så det var inte så jättefarligt men de visste att han ändå snabbt behövde hjälp. Alla ville hjälpa till så mycket de kunde och någon kom fram och sa att han var en läkare. Vi lyckades få upp honom från marken och började gå närmare. Medan vi hade hjälpt honom hade de lyckats fått ett hål genom stängslet. Vi började gå igenom hålet och sedan var vi i USA.

Marcus Zetterblom (8j)

20. Gränsen till Sydkorea Varje dag ser jag vapen, varje dag ser jag lidande, varje dag ser jag desperation. Det är mitt hem, min by. Den ligger vid gränsen till Sydkorea men vi bor i Nordkorea. När jag menar vi så menar jag mig själv Kim och min mamma Lee. Min pappa är borta, när jag säger att han är borta menar jag att han är död. Han blev dödad av en soldat för han vägrade göra exakt som soldaten sa. Han dödades framför min mamma, mamma säger till mig att pappa är på ett bättre ställe. Jag säger inte emot henne men jag vet att han är död och att hon försöker dölja det för mig. Det är det minsta problemet i vår familj. Jag kan se den från mitt fönster, gränsen till Sydkorea. Jag kan se Sydkorea, men ändå har jag aldrig varit där, och kommer troligen aldrig vara där. Gränsen består av två elstängsel, en massa torn och soldater. Det är diktatur i mitt land och jag och min mamma kan inte göra någon skillnad. Alla som protesterar eller säger emot blir skjutna till döds. Landet bredvid Nordkorea som jag ser varje dag är Sydkorea och där har de demokrati. Jag skulle nästan göra allt för att komma till Sydkorea och bo i ett fungerande land. Våra grannar vill fly från det här landet, det vill jag med men jag vet inte om min mamma skulle ta risken att fly. Samtidigt som jag funderar så kommer mamma in i mitt rum. -Kim, sa min mamma med en fundersam röst. -Ja, mamma, svarar jag. -Skulle du vilja, hon stannade ett ögonblick. -Skulle du tänka dig att försöka fly. Det blir tyst en stund. -Det är klart jag vill fly men hur ska vi göra det?

Ut i gränslösheten

19. Gränsen

Hon berättar om att våra grannar hade bestämt sig för att fly och mamma vill följa med. Det är klart jag vill fly men tänk om något händer? Tänk om mamma blir nedskjuten som min pappa blev. Vad gör jag då? De ska fly om en dag mitt i natten. Det är minst vakter då, säger grannarna. Det är inte bara jag och grannarna som ska fly, det är nästan hela kvarteret. Det är sorgligt för jag är nästan säker på att någon kommer dö. Alla känner alla i det här kvarteret, så om någon dör kommer alla vara ledsna. Bara det inte är min mamma som dör. Imorgon är vi i Sydkorea, om allt går bra. Vi ska rymma ikväll. Hela kvarteret har samlats i vår källare. Det är trångt och det är en spänd stämning. Grannarna går igenom hur vi ska göra, jag lyssnar väldigt noga. Först ska vi till gränsen, vi ska distrahera vakterna medan några klipper upp stängslet. När de har klippt upp det så ska de klippa upp det andra stängslet, sen är det bara och springa för ditt liv. -Det är ju lotteri att bli dödad! hör jag någon protestera. -Vi tvingar inte dig att fly men om du vill så är det här det enda sättet, säger grannen som kom på planen. Han som protesterade förstår att det är det enda sättet. -Om tio minuter startar vi vår plan! säger grannen, alla viskar runt nervöst och nu känner jag mig vettskrämd. Vi går mot gränsen i en stor grupp, det får mig att känna mig säker. Barnen är i mitten när vi går i vår grupp. När vi kommer fram så börjar vi vår plan. Tre stycken springer ett håll med en bultsax för att kunna klippa upp stängslet och de andra springer åt de andra hållet. Vi börjar skrika så ett par vakter kommer och frågar vad som händer, vi skriker bara på för att distrahera. Vi märker att vakterna börjar misstänka något, men man ser på deras blickar att de också är lite rädda. Jag kollar mot de som klipper upp stängslet, de har

217

klippt upp första stängslet och inga vakter märker av dom. De har nästan klippt upp andra och det är då vi börjar springa mot hålet de har klippt upp. Vakter börjar skrika och jag hör skott. Jag har kommit förbi första hålet och springer snabbt och panikslaget mot andra hålet. Jag ser folk bli skjutna och det är då det slår mig. Vart är mamma? Jag har redan kommit förbi andra hålet och jag stannar upp helt och hållet. Mitt i kaoset så tittar jag runt och letar efter min mamma. Jag ser henne ingenstans. En okänd människa puttar bort mig från kaoset och säger panikslaget: -Är du helt dum i huvudet, Spring! Jag börjar springa snabbare än vad jag gjort någonsin men jag tänker på min mamma. Jag borde vara rädd och springa för mitt liv men vad är mitt liv värt utan min mamma? Jag är helt ensam just nu, jag gömmer mig bakom ett träd. Planen är slutförd enligt grannarna, men jag måste hitta min mamma, tänk om jag springer åt fel håll? Eller tänk om alla är döda? Just då ser jag en springande människa, han ser lika desperat ut som jag. Jag säger till honom att stanna och jag frågar vart dom andra är. -Dom kommer, följ med mig. -Vadå, dom kommer? -Tro mig, vi ligger före dom andra. -Varför väntar vi inte på dom då? -Om du vill bli skjuten så stanna, vakterna jagar oss.

Ut i gränslösheten

-Jag väntar, säger jag utan tvekan. Han börjar springa iväg helt ensam. Jag borde ha sprungit men jag måste veta om min mamma lever. Plötsligt hör jag skott. Jag tar skydd bakom ett träd, när jag kollar försiktigt bakom trädet så ser jag folk springa för sitt liv. Jag fortsätter titta. -MAMMA, skriker jag och sekunden efter så drar någon i mig som är bakom mig, det är mamma. -Mamma, säger jag med en sådan lättnad. Hon skriker till mig att jag ska springa och jag lyssnar på direkten. Min mamma springer bredvid mig och hon är överraskande snabb, snabbare än mig faktiskt men hon håller mig i handen så jag saktar ner henne.

Ett dovt ljud hörs när den vibrerar genom luften och rör vid mig, jag känner mig bara hopplös, liten, oförståndig och bara… förlorad. Explosionen, en människa. Det är allt som krävs för att avsluta ett liv, mitt. Jag inväntar mitt slut… -Kom igen gumman! Res dig upp! skrek den lite utmattade mörkhåriga kvinnan som satt bredvid min säng. Hon har en svart skrynklig kappa som nästan ser ut att försöka fly ifrån hennes kropp när den släpar så dant på golvet, under kappan har hon ett vitt linne som lägger sig plant på hennes kropp och som framhäver hennes kroppsform. Hon är vacker, nästan ståtlig som om hon var en hovdam från 1800-talet, men hennes konstanta stönande av värk efter en lång dag, visar på det raka motsatta. Den kvinnan som bryr sig så mycket om mig, även fast jag ibland tycker att det är störigt. Hon gör allt för mig, vad jag vill. Men hennes lidande får en att känna otroligt smärtsamma skuldkänslor. Jag älskar henne, men “har man allt så saknar man lite till”. Det är ett ordspråk min mamma har lärt mig. Jag reser mig upp lite snabbt och försöker se mig omkring, så fort jag vaknar upp vill jag verkligen veta allt som händer runt omkring mig. Min största rädsla av allt är att inte veta, jag vet inte riktigt varför men frågorna dyker hela tiden upp i mitt huvud och så fort jag känner att jag inte kan svara på någonting känner jag mig helt förvirrad förlorad och vilse i mitt eget liv. Plötsligt påminns jag om min mamma som just skrek till mig att vakna, och sedan kom jag även ihåg att jag måste gå till skolan.. “Skit också” tänker jag. Ibland så vill man bara inte gå upp. Det känns som man blir tvingad till någonting även fast man vet att man måste göra det för sitt eget bästa. Jag tittar lite snabbt på min klocka, en rosa med falska små guldfärgade detaljer. Pekarna symboliserar prick 9:00. Någonting exploderar i mitt bröst och min “autopilot vid akuta nödlägen kopplas in”.

Vi börjar springa och det är då jag ser vakter framför oss och åt båda sidorna. Vi är omringade, men så hör jag vakterna framför oss skrika:

Jag slänger bort det stora röda täcket som fortfarande nästan sitter som klister på min kropp. Jag hittar mina kläder som jag förberedde dagen innan, ett par svarta jeans och en röd luvtröja samt två vita strumpor. Jag slänger på mig allt och springer till köket, jag nästan snubblar mig fram dit. Jag hittar en liten färdigbredd macka och slänger den i min mun. Inte ens tanken om att den kanske var till någon annan kom till mitt huvud. Jag tuggar mackan så fort jag bara kan och får en snabb liten bild inuti huvudet på mig själv, hur löjligt dum och konstig jag borde se ut. Jag fnissar lite och det räckte för att nästan hälften av det jag har i munnen far ut över matbordet. “Skit också!” tänker jag igen. Jag tar ett hushållspapper och torkar bara upp de största delarna och slänger de i sopkorgen, tar på mig mina ytterkläder och öppnar dörren.

- Följ med oss! Vi ska hjälpa er!

-Hej då mamma!

Jag springer dit, jag har inget val än att lita på dom. När jag springer tar någon min hand, det är mamma. Vi tar oss till vakterna och de säger att vi ska ställa oss bakom vakterna. När vakterna som jagade oss såg de andra vakterna så stannar de upp, det är då jag förstår. Det är sydkoreanska vakter som hade hjälpt oss. De nordkoreanska vakterna vänder sig om och springer iväg. Ett jubel hörs, mamma gråter av lycka och kramar mig hårt. Det här är den bästa dagen i hela mitt liv, jag kan inte beskriva min känsla.

Jag tittar ut mot den gulbrunaktiga miljön utanför, de små detaljerna av gröna små buskar ser ut som en liten civilisation gåendes mot någonting bättre. De nästan flyr från denna ensliga och döda plats. Det ligger små stenar utspridda precis överallt. Jag ser den lilla spruckna asfaltsvägen där jag för första gången lärde mig cykla den där lilla halvrostiga cykeln som jag fick som liten, jag påminns även av min pappa som nästan varje dag åker med sin lilla gråa skrotbil över den där skakiga halvfärdiga vägen när jag var liten, runt fem år. Han är borta nu, han dog i en bilkrasch när jag var sex.

Det är tyst i skogen, jag och mamma har sprungit i över två timmar och jag är hungrig. Det enda jag ser är andra personer som springer. Vissa går till och med och jag känner mig ganska säker men fortfarande orolig. -Hallå, där borta! skriker någon, alla tittar bakom sig och så ser vi. -Vakter! Spring! skriker mamma.

Vakterna ger oss mat i några dagar och efter två veckor får vi en liten lägenhet. Mamma får ett jobb på en städfirma och jag får börja på en skola som var runt hundra meter ifrån vår lägenhet. Jag och mamma lever lyckliga. Vi lever i ett land där det är demokrati. Äntligen är jag fri från Nordkorea. Det här har alltid varit en dröm för mig, jag bor i Sydkorea med min mamma och jag får tänka vad jag vill utan att bli mördad. Jag är den lyckligaste människan i världen.

Rasmus Holmberg (8o) 218

21. Gränslösheten

Jag tar ett par steg tillbaka och tar sats som om jag skulle sikta in mitt mål mot skolan, som en målsökande missil som ska detonera precis bredvid sitt offer. Ett offer som får se sitt liv avslutas av någonting som snart ska defragmentera det till tusen små bitar. Jag skrattar lite för mig själv hur otroligt roligt det är men samtidigt hur grymt det vore. Jag ställer mig tillbaka i rätt riktning och börjar springa för allt jag har. “Jag måste hinna” tänker jag. Jag är ju ändå snabbast i klassen.

29 dagar har gått i detta djävulska ställe. Jag har fått lida dagar och timmar av lidande. Jag har sett saker ingen annan skulle behöva se. Jag fnittrar lite maskulint för mig själv. Jag är tvungen att ständigt vara hård, maskulin och jag måste hela tiden stå upp för mig själv. Jag är inte sådan. Jag hatar detta ställe. Bara för att jag inte är lika maskulin och hård som alla andra här betyder det väl för i helvete inte heller att jag är homosexuell. Vad fan är det här för något jäkla skämt? Jag tar några djupa andetag. “Ta det lugnt” säger jag till mig själv när jag plötsligt känner hur hela min rygg börjar värka efter hur hårt jag började spänna den. Luften sveper igenom min näsa när mina tunga hårda andetag sakta, sakta blir lättare. Jag reser mig upp lite snabbt och tittar snabbt runt omkring för att försäkra mig själv om att ingen är här. Jag stapplar fram som en gammal gubbe gående till sin hustrus begravning. Jag går tillbaka till min återkommande mentala mardröm. * Skolklockan ringer, ändlöst många lätta steg flyger fram genom trapporna nedanför skolentrén. Jag andas ut lite tungt och flyttar tillbaka blicken på boken. Jag känner den spända stämningen, alla läser en och samma tråkiga bok, om en och samma tråkiga händelse, om en och samma person, om ett och samma liv. De ständiga trummande ljuden av sulor som träffar hård betong fortsätter. Bokstäverna som bildar orden på boken känns helt meningslösa och jag försöker så gått det går hindra mig själv från att bara låta bli att tolka orden och istället ge ut min ilska i ett stort skrik. “Skit också” säger jag så lågt så jag själv knappt hörde, det var knappt något ljud som kom ut, det vara bara lite luft som strömmar ut från mina läppar som formade de ljuden. Jag prövade att säga det igen bara för att pröva min teori. Den här gången hörs det mycket tydligare och Ali tittar mot mig med en konstig blick. Jag ser honom bara från ögonvrån. Men jag visar ändå en arg blick tillbaka, och jag ser hur han plötsligt tittar tillbaka på sin dumma bok igen. -Japp! Då var vi färdiga! Plocka ihop era böcker och ställ er bakom era stolar! Ni har en minut på er! sade magistern som höll sin gamla ruttna linjal i handen redo att bestraffa eleverna som går emot hans beordringar. Jag gör som han säger och en kort stund därefter står jag där bakom min stol. -Varsågoda att gå, vi ses imorgon allihopa! sade magistern med en viss tonförändring. Plötsligt kände jag mig som en ny människa som om jag startat dagen om på nytt. Jag kände hur den svaga lyckovågen smet sig ganska försiktigt in i min kropp, medan jag plötsligt börjar studera det lilla klassrummet, bara på slumpen. Jag ser mig omkring i klassrummet. Det klassrummet jag har gått in och ut ur oberäkneligt många gånger. De minnen jag har från detta rum, när jag för första gången gick in hit för fem år sedan. Hand i hand med min mamma in i det lilla rum som jag visste att jag skulle spendera en stor del av mitt liv, där jag skulle uppleva motgångar och framgångar, depressioner och glädjespratt. Jag minns de fina välputsade vita betongväggarna, de mörkbruna hala och glansiga golven, den stora nästan blänkande svarta tavlan och en framtidslysten ung lärare som stod framför tavlan beredd att ta emot dessa små barn och förbereda dem för deras kommande framtid. Åren gick och nya lärare, unga som gamla byttes ut när vi år för år gick upp i en termin. Vi fick ständigt känna stress men ibland, ibland kändes det ändå som att detta var en del av vårt liv, det blev en oersättlig del av vårt vardagliga liv. Det kan inte bytas ut mot något annat. Och än idag så fortsätter våra liv i denna byggnad, med samma attityd till de störiga, trötta och långsamma måndagarna och de pigga och livaktiga fredagarna. Jag vaknar upp ur mina tankar och ser mig omkring. De vita väggarna är mögliga, blyertspennor har fått sprida ut sitt svarta fula bly över de mest fina ytorna. De fina bruna stengolven har blivit ett

dansgolv för skadedjur och luften i byggnaden är ständigt tunn och dammig. Flera elever har fått huvudvärk och behövt få hemundervisning av några urusla lärare. Lukten av de nya böckerna är borta och ersatts av en stark lukt av grus, damm och sorgsna själar. -Varsågoda att gå. Jag går. * Jag hinner precis sätta mig i lastbilen när det dova knarrande ljudet hörs från motorhuvudet på den. Jag sätter mig med ett duns när mitt vapen tillsammans med mig föll hårt mot lastbilens öppna baksida. Lastbilen är stor och ganska instängd. Längre inåt i lastbilen, inuti den skyddade delen, är väggarna av gammalt trä och rostiga spikar, man kan tydligt se de små kulhålens struktur, man kan även se torkat blod här och var efter gamla stridsskador, vilket alla efter cirka tre dagar under tjänstgöring vänjer sig med. Jag ser tillbaka mot de flera små stugorna av plåt och plast där jag har fått spendera så lång tid utan min familj. Vi har fått flytta runt hela tiden och fortsatt att använda samma små enkla stugor. Jag ser de små gröngula grässtråna sprida sig runt den grusiga, sandiga och mörkbruna stigen lastbilen rullar sig fram på. Jag är så glad att äntligen få komma hem, men känslan av att till slut få veta hur mycket av sitt liv man har missat, det känns nästan tyngre än att vara kvar här och få veta att ytterligare tid slösas bort på detta inhumana ställe än att istället få vara hemma. Hemma hos mina fantastiska föräldrar. De som vårdat mig och älskat mig genom motgångar och fra… Lastbilens insida skakar, knakande ljud hörs runt hela mig och jag känner mig, och plötsligt trycks jag in mot lastbilens sida. Jag koncentrerar min blick på alla andra. Jag hinner tänka en sista tanke. “Inte så här”. * Jag ser mig runt allt och alla. Jag känner mig bara så lycklig nu! Jag springer lätt runt och känner hur jag i små stunder hinner känna känslan av frihet under mina energirika ben. Hela jag känner sig som en människa som fått allt den önskar sig, en människa som klarat det omöjliga - att älska och vara nöjd över det jag redan har. Jag ser ut mot de stora fälten, den breda horisonten där de gröngula fälten möter den klarblåa himlen. Plötsligt ser jag ett stort moln av damm följa efter en stor konstruktion. Vad... är det där? Jag koncentrerar min blick noggrannare mot den mörka konstruktionen i fjärran. När jag plötsligt ser vad det är så har all lycka jag känt under dagen snabbt ersatts av rädsla. Ren och skär rädsla.

Ut i gränslösheten

* Jag känner hur all dragningskraft från lastbilen slungar mig åt sidan och hur världen sakta drar mig tillbaka till verkligheten. Jag ser hur lastbilens vägg av trä slås sönder till bråte under mig och jag ser hur jag snart kommer i land där i. Jag försöker vända mig, men det är försent. Först känner jag hur nederdelen av min höft kommer i kontakt med lastbilen och sedan hur resten av min kropp slås hårt mot det hårda materialet. Askan sprider sig in från däcken in till lastutrymmet där jag sitter. Jag känner en bultande smärta i mitt ben. Jag rör vid den och känner ett trögflytande ämne omringa min hand. Jag vill nästan inte vända den mot mig och se vad det egentligen är, men jag gör det ändå. Jag hade rätt, det är mitt blod. Hela min kropp drabbas en iskall känsla och en blixt av kyla sprider sig med mitt blod in till hela min kropp. Jag reser mig snabbt och plötsligt påminns jag om mina kamrater som säkert är kvar i lastbilen, ännu mer skadade än jag. Jag springer dit fort och ser hur de faktiskt reser sig upp med till och med mindre skador än mig. -Bröder! Mår ni bra? skriker jag av ren instinkt. Jag hör dova stön och djupa svåra inandningar. Jag känner hur adrenalinet sakta pumpas ut i mina ben, jag vill springa, bort. Bort,

219

hem. Jag går runt i cirklar vänder mig om mot alla möjliga riktningar där någon som helst möjlig civilisation kan befinna sig. Dammet som sprids runt i den stora torra marken av det stora fordonets krasch. Plötsligt ser jag någonting, ett trähus. Det är liten by, med säkert endast några få invånare, de borde inte ha något vidare till försvar... De vore enkelt att få dom ur väge… Jag avbryter mig själv i mina tankar, saktar ner mig och försöker komma på vad jag nyss höll på att tänka på. Att döda, för att leva. Det är det jag har gjort de här dagarna, belägrade områden, dödat barn kvinnor och män. Oskyldiga, lika rädda försvarslösa och maktlösa som mig. Men ändå är vi på två helt olika sidor. Två olika sidor i en bok där makthavarna är författarna. Ingen kan fly den röda tråden i boken. Tråden av död och rädsla. Jag bar ut de som inte överlevde. Jag bryr mig inte längre, det må låta grovt. Men det är det jag är tvungen till. Dessa människor jag nu är med har struntat i att höra sanningen ur de två olika sidornas perspektiv. De har vägrat att pussla ihop det grymma pusslet av sanning. De har endast tänkt på sig själva. Dödar jag denna person, blir makthavaren nöjd, vi kan komma vidare och jag kan komma tillbaka till min familj. Min familj. Jag hjälper de extra skadade och förbinder de med bandage och ger dem smärtstillande från första-hjälpen-lådan. Jag ser ner mot de lik, de kroppar med själar lika skadade och sårade som deras kroppar nu är. Även den ondaste av makthavare har även den något fint, men det svåra är att få tag på deras godhet, och verkligen se den. Skadorna jag fick var dock bara ett skrapsår på knät. Jag sätter mig i förarsätet. Nyckeln sitter fortfarande i. Mot byn.

Ut i gränslösheten

* Jag springer, och skriker. Jag känner hur den frustrerande värmen kryper ut ur min hud, och hur tanken av oförstånd sprider sig i mitt huvud. Jag ser ut mot lastbilen, jag ser hur formen sakta, sakta blir tydligare och hur kaoset sakta ska komma. -Hjälp någon! Snälla! -De kommer! Jag springer runt. Jag försöker bestämma mig vart jag ska gå, fast rädslan som befinner sig i min kropp vill komma bort, så långt bort från vart min levande kropp finns. En tanke kommer sakta fram som en uppenbarelse. Jag springer mot polisstationen. Jag följer asfaltsvägen som återigen påminner mig om min pappa. Jag springer, jag är snart där. Jag sliter fram benen framför min kropp den sista vägen och sliter upp dörren med den sista kraft jag har. Jag skriker ut mot personalen som befinner sig där med en sliten flickas röst. -De är här! De-de kommer! Jag hör snabba steg mot mig och ser snabbt två män, jag kan knappt urskilja deras utseende, allt jag hinner se är en suddig bild av två män med mustasch och oroade ansikten. -Vad är det du säger?! skriker den man som står åt vänster, samtidigt som han försöker lyfta upp mig och sätta mig på deras kontorsstol. -Mår du bra? Säger den andre mannen när jag sitter där på stolen, utmattade och halvt död. -De åker mot vårt hus, i västra delen av byn… viskar jag ut i tomma intet. Det blir tyst tills att jag fattat att de sprungit iväg för att larma resten. “Det löser sig” tanken sprider sig igenom min kropp och ett visst lugn drabbar mitt sinne. Jag lägger mig ner på stolen, men känner att min kropp är lika spänd som när jag först kom hit. “Mamma, mamma, mamma!” Mina ögon spärras upp automatisk och jag känner hur adrenalinet sakta sprider sig med mina ådror till varje liten muskel i min kropp. Med ett ryck är jag ur stolen, och springer så fort jag bara kan till den hopp och kärlek som alltid har funnits där för mig, jag måste vara där hos henne.

220

* Vi hoppar ut ur lastbilen. Jag hör utmattade och skadade män stampa fram med snabba steg, jag hör deras grova stön för varje steg de tar. Jag hör hur utrustningen och våra dödsvapen som sitter fast på ett tunt litet svart band runt våra axlar slår omkring på våra kroppar. Hur västarna som vi bär på våra kroppar med stora duns slår hårt mot våra kroppar medan vi springer fram med så lätta steg vi kan. Jag leder gruppen idag, jag ska utföra min sista gärning. Ondskan, makten och strävan efter att komma bort härifrån har tagit över. Jag är förlorad. Bara de som leder har den enda makten att besluta. Jag är bara en siffra som bär ett vapen, och dess enda uppgift är att eliminera motståndare för att ge de beslutande makten. Det är min uppgift. Vi sätter oss ställer ut våra vapen och riktar in oss på det förutbestämda målet - civilisation, livet. Vårt folk skall bo här, inget annat skall få leva här, inget annat än vårt. -Bröder! Är ni beredda? viskar jag ut i låg ton. Ett entydigt “Ja” hörs. Det kittlar i fingrarna när jag drar fram fingret till avfyrnings knappen. Ett skott, en död - jag skall för alltid lyda min herre intalar jag mig, likt jag tvingats göra under de tusentals timmar jag haft i tjänstgöring. -Skjut! Vapnet knuffar sig snabbt tillbaka mot mig varje gång jag trycker till på knappen och skottet fyras iväg. Jag håller hårt om vapnet och lägger mig snabbt ner när jag inser att en snabbt växande figur vid en av asfaltsvägarna längre utbildades till en annan lastbil, tillhörande militären. Jag ändrar mål från ett hus där civilbefolkningen skulle kunna befinna sig och börjar istället skjuta mot den snabbt körande lastbilen. Jag känner hur gruset samlas upp till en hög på marken på min högra sida när jag sakta släpar vapnet på det stekheta mörkbruna gruset. Jag ser lastbilens form och struktur och kan snabbt avgöra vilken slags modell lastbilen är, men ser en annan avvikande form träda fram precis bakom lastbilen… det var en flicka. Ljust, blont hår och en lila klänningen. Runt elva årsåldern. Jag övervägde att skjuta flickan först. Jag stannar upp. Jag lyfter darrigt upp min blick från siktet och tittar på flickan. Hon är rädd, man ser hur hon har gråtit. När jag tittar ännu närmre liknar hon en bekant. Plötsligt inser jag det. Hon ser precis ut som min syster. Hon dog i en explosion vid samma ålder som flickans, på en lekplats, med tre av hennes kompisar. Jag hade precis kommit hem från skolan. Jag såg mig omkring i hemmet och väntade på att min syster skulle hoppa fram från dörren från ena väggen av korridoren. Jag väntar. Men ingen kommer. Jag fick en idé och tänkte överraska henne denna gången. Jag går sakta fram till vardagsrummet där teven verkade vara på. Barnprogram. Jag går fram mot den bruna luddiga och dammig soffan. Ser mig snabbt runt i vardagsrummet men hittar inte henne. Hon är uppenbarligen inte hemma kommer jag fram efter en runda runt huset. Jag går förbi de mörkbruna väggarna, trägolvet och det lilla svarta bordet där jag sist mindes mig och min syster tillsammans. Vi var lite smågriniga över att vi vaknat sent, vi skyndade oss och stack bort ifrån varandra så fort det gick. Vi visste inte att det var sista gången vi någonsin skulle se varandra igen. Jag hör plötsligt hur den gamla telefonen i köket precis intill kylskåpet ringer. Jag plockar snabbt fram telefonen för att få ett slags nedlugnande besked om vad som hade hänt. De frågar om vem det är de pratar med och jag svarar medveten om vad samtalet ska handla om att jag är son till Marias mamma och pappa. Från den meningen jag fick till svar hade hela min ungdom vänts upp och ner. Jag riktar bort siktet från flickan och försöker glömma bort allt, knuffa bort dessa oländiga tankar, jag riktar siktet tillbaka mot bilen. Jag observerar dragen och utseendet av bilen. Jag hade skaffat mig stora erfarenheter efter mina administrativa arbeten i militär-

* Ett dovt ljud hörs när den vibrerar genom luften och rör vid mig, jag känner mig bara hopplös, liten, oförståndig och bara… förlorad. Explosionen, en människa. Det är allt som krävs för att avsluta ett liv, mitt. Jag inväntar mitt slut... Lastbilen. Ett högfrekvent pip hörs i mina båda öron. Det är uppenbart att jag har träffats av tryckvågen från explosionen. Hela min främre kropp känns brännskadad, borta, helt utan känsel. Jag öppnar sakta upp mina ögonlock. Jag vill inte uppleva min största skräck, att inte veta. Jag har vidöppna ögon och ser på mig själv. Vissa delar av mina kläder har förkolnat. Ärmarna har gått sönder och hänger löst längs med min kropp. Jag sätter mig upp. Det sticks när jag reser ryggen från det varma spetsiga gruset. Pipet hörs än. Det är som att den isolerar mig från alla andra tankar. Så fort jag ens försöker minnas någonting av vad som just hänt dövar pipet mina tankar. Jag ser en suddig bild av huset som jag var så nära att komma in i. Jag är trött. Jag stänger mina ögonlock för att somna. Somna in. * Jag ser hur flickan slängs bakåt av tryckvågen. Den skapar ett stort skyddande lager av dimma som gömmer flickan. Jag måste rädda henne. Alla mina känslor, allt hat, försvann. Jag ser bort mot flickan, eller försöker så gott jag kan. Jag ser bort mot lastbilen bakom mig. Det måste gå… * Jag reser upp mina ögonlock och ser en mörk himmel, fylld av mörker och rök. Jag hör ett tjutande ljud och ljudet av en brasas små knak. Sedan känner jag av den stickande farliga lukten. Det är bensin, och en form av bränd lukt når mina näsborrar. Jag hostar hårt och känner att jag inte får luft. Jag reser mig fort upp och får plötsligt syn på världen omkring mig, men jag hinner observera allting innan jag är på fötter igen och springer förbi det som just sprängts. Jag tänker inte längre på de som borde ha varit i lastbilen, jag tänker inte på vem som borde ha gjort så där, jag tänker bara på mamma. * Jag är halvvägs dit, jag springer allt vad jag har och ser att de just har märkt mig. Jag ser ett instinktivt flin på en av dem och mannen tar fram sitt gevär. Jag hinner bara blicka bakåt små gånger åt gången för att inte ramla men hinner se små glimtar av vad de tänker göra. Mannen med det hemska flinet siktar. Jag fortsätter springa. Jag måste hinna. Jag måste bort härifrån! Jag ser hur metrarna till lastbilen hela tiden sjunker i antal och att jag hela tiden närmar mig med hastiga steg. Bara tio meter kvar och jag är där. Jag känner hur någonting penetrerar genom min vänstra arm precis under axeln och hur jag snabbt sjunker ihop utan att själv ens reagera på det som just händer. Jag ligger bara ner och känner den brännande smärtan. Jag trycker mot såret och jag känner hur smärtan utvidgas i hela armen. Jag ser mig om bakåt, märker att mannen med leendet ser på mig och jag märker plötsligt hur hans leende förändras. Plötsligt kan jag se att han tittar in i siktet och försöker skjuta det dödande skottet på mig. Jag vänder mig om och ser vad jag är tvungen att göra. Jag börjar slänga fram mitt ben framåt samtidigt som smärtan i armen bara blir värre. Jag känner plötsligt hur den våta röda fläcken på min tjocka camouflagetröja utvidgas och blir en tung tjock pöl av det trögflytande ämnet som sakta börjar droppa ner på marken. Jag accelererar min fart och hoppas för allt att han inte ska lyckas skjuta mig. Plötsligt har jag

bara tre meter kvar och känner nyckeln i fickan. Jag tar upp den och sätter in den i nyckelhålet och vrider om jag hinner precis öppna dörren när nästa skott kommer, ett klingande hårt ljud hörs knappt en tiondels meter ifrån mitt huvud och jag känner hur ett kraftigt pipande ljud börjar låta i mitt högra öra. Jag blir paralyserad för knappt ett par sekunder men så fort jag fattar vad som händer hoppar jag in i lastbilen sätter in nyckeln i nyckelhålet vrider om och gasar. Dags att rädda henne, dags att rädda min syster. Jag trycker ner pedalen och ser mot målet. * -Mamma! Mamma! Res dig! Snälla! Res dig! Mamma! Snälla nej…! Hennes ögon är stängda. Hennes ansikte kritvitt. Jag ger henne en kyss. Jag klämmer fast mig mot hennes kropp så mycket det bara går, jag vill bara känna hennes sista värme, hennes sista droppe kärlek. Efter allt, så har jag förlorat henne. Jag kramar om henne så gott jag bara kan. Dörren in till huset hade brutits in och mamma låg precis i slutet av korridoren. Jag känner hur tårarna gör så att jag tappar all den kraft jag har. -Varför... varför...?! Snälla stanna hos mig mamma. Snälla... Jag klämmer mig närmre och håller mig hårt mot hennes kropp. Jag lägger mig ner bredvid henne och känner på hennes hals. Jag känner knappt någonting men den lilla, lilla mängden blod som verkar pulsera i hennes ådror ger mig ändå ett litet hopp om att kunna rädda henne. Jag ser även hur hennes bröstkorg sakta börjar röra sig. Det finns hopp. Jag håller om henne. -Snälla stanna… * Jag ser hur de andra tar fram sina vapen. Plötsligt uppkommer en storm av hårda skott som träffar den armerade baksidan. Lastbilen är fortfarande skadad efter olyckan och jag ser små fragment av glassplitter utspridda över alla säten och de intorkade blodfläckarna som fortfarande har en stark stickande lukt av järn. Jag kör så långt bort som möjligt från deras skott-räckvidd. Planen är att runda hela staden och svänga in till flickan. Bara hon överlever, och att lastbilen klarar sig hela vägen.

Ut i gränslösheten

lägrerna. Det var en “Volvo TL31”, importerade från Sverige. Jag hade stött på en liknande på tidigare arbeten och visste exakt var jag skulle skjuta. Jag följer utmed dörrarna på lastbilen och hittar snart den lilla armerade och skyddade bensindunken. Jag är ytterst utbildad krypskytt och efter ett djupt andetag siktar jag och drar sakta tillbaka avfyrnings knappen…

* Efter nära en halvtimme tittar jag på klockan och ser ner mot mammas bröstkorg. Den rör sig fortfarande. Skillnaden mellan liv och död för hennes del hänger på en skör tråd. Jag måste hålla tråden spänd. Jag känner mig trött men låter bli att sova, jag får aldrig sova. Plötsligt hör jag ett kraftigt tut. Det låter nästan som en lastbil. Det måste vara de! De är här för att rädda oss! Eller, så är det de som sköt mot oss. Jag bryr mig inte längre, jag kan inte förlora en chans att rädda min mamma. Jag rör mig sakta mot den starka tutan som fortsätter att höras. Jag håller mig vid den före detta dörrkanten och tittar försiktig ut. Plötsligt hörs starka tjutande ljud och en hård klang av någon slags metall. En kall känsla sprider sig genom hela kroppen. Jag hoppar snabbt tillbaka. Flicka! Hoppa in! hörs en dov röst från lastbilen. Den känns nästan familjär. Den låter som, pappa. Men... han är död. Han dog när jag var sex år. I en bilkrasch. Jag svarar: Snälla hjälp! Vi är här! Min mamma är skadad! * Jag ser huset där flickan just hade stått. Lastbilen som jag sköt mot står precis framför husets dörr och röken fortsätter att sippra ut genom alla möjliga veck på den. Hon måste vara här. Jag ser mot de andra och de verkar just ha märkt mig. Jag trycker mot tutan. Ett dovt ljud av tutan sprider sig i den lilla byn. De har märkt mig nu och börjar ge ifrån sig skott mot lastbilen. Jag har inte lång tid kvar. Jag mår illa, säkert på grund av allt blod jag förlorat. Hon måste komma snart. Jag skrek så högt jag kunde och väntar hoppfullt på ett svar.

221

Plötsligt hör jag hennes röst. Svaret får mig att känna skuldens tunga vikter trycka mig ner. Jag är skyldig. -Stanna där inne! Jag kommer! Jag väntar på att de ska ladda om. Eller någon form av paus där jag skulle kunna hinna ta mig in i huset. Plötsligt ser jag min chans, de verkar ha upphört att skjuta för att komma närmare. Jag öppnar snabbt dörren och stänger den igen. Flera skott hörs och jag duckar snabbt av ren reflex. Det betyder att de siktar mot mig fortfarande. De är smarta. Men jag är smartare. Jag går ut genom andra sidan av lastbilen och kryper mig fram under lastbilen. Jag hoppas för allt i världen att husets väggar ska kunna skugga mig. Jag kryper mig fram och det börjar svida på armbågarna. Plötsligt är jag knappt en meter bort från den före detta dörren. Jag reser mig upp och springer snabbt in. -Vart är din mamma?

Ut i gränslösheten

* Han kommer springandes in och jag blir rädd men jag låter bli att skrika. Jag orkar inte. Han kommer fram till mig och frågar mig något jag inte lyckas höra. Pipet har fortfarande en viss påverkan i mina öron. Jag visar honom min mamma fort och han tar ett stadigt grepp om henne utan att ens titta hur hon mår. Allt gick plötsligt så snabbt och mannen bar mamma till dörrkanten. Han skrek då till mig att öppna lastbilsdörren och springa tillbaka fort. Jag gjorde som han sa, jag sprang dit fort öppnade dörren och plötsligt hördes det flera skott och jag hoppade tillbaka med ett klent skrik till försvar. Han var snabb och släpade snabbt in henne innanför lastbilen. Flera skott hördes igen men ingen av de hinner bli träffade varken honom eller mamma. Plötsligt var det bara min tur. Dörren var öppen och mannen skrek till mig att springa och hoppa in. Jag väntade och svarade till slut.

De andra barnen står och dunkar på dörren. Jag vägrar låsa upp. Aldrig att jag går ut dit igen. Glåpord, slag, trakasserier. Det är min vardag här. Och mina fosterföräldrar gör ingenting. Jag hatar det här! Jag heter Emma och är 15 år gammal, jag är fosterhemsplacerad sen jag var 13 år. Jag bor på ett fosterhem men trivs inte. Huset är gammalt, alla är elaka, syskonen hatar mig. Jag tycker dessutom att maten är äcklig och vi får väldigt lite mat. Jag funderar starkt på att rymma för att hitta min mamma. Jag vill verkligen få reda på varför min mamma lämnade mig. Jag börjar packa min väska, packar ner mina favoritkläder och andra viktiga saker som till exempel mobil, plånbok och en karta. Jag snor pengar från mina fosterföräldrar för att kunna ta mig därifrån med tåg från Norrköping till Stockholm. Jag smyger ut försiktigt, får panik på väg ner för trappan. Tänk om någon ser mig. Jag öppnar ytterdörren försiktigt och den knarrar som vanligt. Jag hör att någon ropa mitt namn vid trappan. Jag får panik, smäller igen dörren bakom mig och springer mot skogen. Jag tar av mig väskan för att hitta min mobil, då upptäcker jag att jag har tappat den. -Emma, hör jag någon ropa. Jag hoppar snabbt till och känner hur jag trampar på något hårt. Det kan inte vara en sten, tänker jag. Jag kollar under min fot och så ser jag telefonen, snabbt tar jag upp den och springer. Till slut kommer jag fram till en väg och ser en busshållplats. Jag läser av tidtabellen.

Somaya Ben Alaya (8k)

-Jag... Jag kan inte. * Jag hade precis hunnit bära in flickans mamma. Jag skrek till flickan att hoppa in. Hon kan inte. Svaret fick mig att andas ut en trött suck och jag känner precis likadant. För en stund känner jag att hoppet är ute. Vi är förlorade.

23. krig

Jag hör plötsligt ljud av män som springer sig närmare och som ger ifrån sig grova högljudda skrek. Jag vaknade upp från mina tankar och får en idé. Jag sätter igång bilen backar och skriker till tjejen.

Sverige har hamnat i krig med Danmark på grund av att Sverige provskjutit en missil som Danmark hade sett som hot. Så Danmark attackerade Sverige. Sverige attackerade tillbaka så nu är det krig.

-Spring inåt.

En man i Nyköping heter Mats Karlsson. Han är en ganska lång man med brunt, halvlångt hår och lite skägg. Han är stark och han jobbar med att bygga hus av olika slag, han bor i ett hus på landet utanför Nyköping. Han är trettio år gammal. Mats har ingen familj och hans föräldrar dog när han var sjutton i en bilolycka och det närmaste han har som familj är sin barndomskompis Oskar.

Jag trycker ned gaspedalen och växlar snabbt uppåt. Ett hårt kras hörs när gipsväggarna fallerar och lastbilen kör in i huset. -Hoppa in fort! Flickan gör som jag säger hon sätter sig i bilen sätter på sig bältet och jag backar lastbilen. Jag vänder på den och tar en sista blick över byn. Det gulbruna gruset har förvandlats till aska och skotthålen till skräck och fasa. De gulvita små husen har blivit sönderskjutna och röken av den söndersprängda lastbilen har lagt sig som ett tjockt täcke över byn. Resten av byn är säkert evakuerad. Detta var den fattiga delen av byn. Här bor det mycket färre människor. Det var därför jag började med att åka hit. Jag visste detta från första början. Jag trycker ner gaspedalen och lastbilen accelerera och efter några sista skott av männen så är vi borta från staden. Flickan ger sin mamma en puss och plötsligt hör jag en liten viskning av hennes mamma. -Vart... vart är vi...? Älskling... -Det är okej mamma. Allt är okej. Vila nu. -En tår faller ner för min kind. Inte på grund av sorg längre, utan av lycka…

Andreas Kav (8f) 222

22. JAG RYMMER

En dag fick han ett brev där det stod att han måste vara med i militären. Han fick åka tåg till Skåne där han blev jägarsoldat. Mats ville inte bli soldat så han försökte rymma från dom. Han smög ut ur baracken mitt i natten. Han kom förbi vakterna men sen så halkade han och gjorde ett högt ljud. De kom två vakter och arresterade honom. Han sattes i arrest och fick reda på att han skulle placeras i frontlinjen som straff för att han försökt rymma. Mats åkte med tåg ner till frontlinjen i Malmö. Tåget var fullt av soldater som var målade i ansiktet. Han ringde sin kompis Oskar och berättade vad som hade hänt. Han tyckte det kändes bra att snacka med Oskar. Dom ropade i högtalaren att tåget var framme om fem minuter och att man skulle plocka ihop alla sina grejer. Tåget stannade och direkt när man klev ut kunde man höra skottlossningar och bomber. Det kom ett befäl och beordrade Mats och soldaterna att gå till vapenförrådet. Mats pluton skickades iväg för att säkra en liten by. Soldaterna gick på en grusväg där det växte mycket runt vägarna. De kom fram till en liten skogsdunge där de plötsligt blev beskjutna. Skotten kom från alla håll och dom kunde inte se vart skotten kom ifrån. Mats

Han låg helt still i flera timmar och sen när det blev mörkt så reste han sig upp och gick. Efter ett par hundra meter så ropade någon på mats. Det steg fram en man från buskarna. Mats kände igen honom, det var en soldat från hans pluton. Soldaten sa att han hette Per och hade också överlevt bakhållet på grund av att han gick längst bak som för att hålla koll. Mats sa till Per att han inte ville kriga och han skulle rymma. Per sa att han ville också det så dom gjorde en plan. Befälet trodde antagligen inte att de hade överlevt så Per tänkte att de kunde skaffa falska identiteter. De begav sig norrut och bort ifrån Skåne. Alla hus på vägen var sönderbombade och inget var sig likt. När de var i Östergötland så sa Per att han kände en kille där som kunde hjälpa dem. De kom fram till honom och knackade på. Ingen öppnade. De slog upp dörren men då så var det någon som siktade med en hagelbössa mot dom. Per försökte lugna ner sin kompis och sa att det var han. Han la ner vapnet och dom kramade varandra. Mannen skakade hand med Mats och sa att han hette Rasmus. Rasmus kunde hjälpa dem till Nyköping där Mats bor. Rasmus sa att det var fullt av militärer i Norrköping som kontrollerade Bråviken. Han visste en hemlig skogsväg. Som ledde till Jönåker där Mats bor. Rasmus sa att dom skulle dra genast. De åkte genom skogsvägen och till slut så var de framme. Mats sa att han skulle försöka hitta sina kompisar men nästan alla hus var övergivna. Mats var ledsen att alla var borta men han var ändå glad att vara hemma vid liv.

Lucas Lindström (8p)

24. KRIGETS GRÄNS År 1950 sitter ett barn och tittar ut genom ett fönster från sitt klassrum. Barnet undrar hur många som överlevde kriget på 1900 talet.. År 1900 föddes två barn i Hamburg i Tyskland, de var tvillingpojkar. Mamman och pappan blev både glada och besvikna. De kunde inte ta hand om barnen då de inte hade så mycket pengar att köpa mat för. Så det bestämdes att de skulle lämna dem till ett barnhem när de två tvillingarna var en månad gamla. När åren gick så blev de äldre och skickliga, de var bäst i barnhemmet för att de lyssnade när de hade lektioner. När de blev 14 år, så hände det. Det var ett krig på gång. Det var ett krig som skulle drabbas världen ganska mycket. När de två tvillingarna kom till barnhemmet så önskade mamman att de skulle heta Fabian och Jonte.

hela tiden. Och vi skulle kunna rymma härifrån”. Sen gick de två tvillingarna upp till sitt rum och pratade vad de skulle göra. De hade bestämt sig för att fly till ett annat land men först tänkte de besöka sin mamma och pappa som bodde i Hamburg. Just nu var de i Jork och det kommer ta fem timmar att gå till Hamburg. De tänkte att de skulle rymma från barnhemmet när det var mörkt ikväll. Men de hade ingen plan för att rymma så det tvillingarna började fundera på hur de skulle göra. Medan de fundera så hade kriget redan startat. Nu hade Fabian en plan. Hans plan var att rymma ikväll. De skulle gå ut från huvudingången men om den skulle var låst så måste de gå in lärarrummet för att kunna få nycklar att låsa upp låset med. Några timmar senare så kom de ute från barnhemmet med lite hjälp av en lärare. Den här läraren var inte lika sträng som de andra lärarna för tvillingarna var nästan som hennes barn. Men de lovade hon att de skulle komma ifrån landet så snabbt som möjligt. Sen började de två tvillingarna sin resa hemåt, gående hem. När de var nästan hemma så såg de rök från staden, då började Jonte och Fabian kuta mot hemstaden så snabbt de kunde! Men det var för sent. De stod där och tittade ut på den öppna marken som var alldeles kolsvart. Det blåste aska runt omkring överallt i området och det låg lik överallt som var begravda under husen. Husen hade kollapsade i olika delar och marken yrde av aska och damm. Jonte blev arg och tog en liten stenbit från marken och kastade på en vägg så att det kollapsade ännu mer. De försökte desperat att hitta sina föräldrars kroppar. genom att lyfta upp stora stenar men de hittade bara andra lik som inte såg ut som deras föräldrar. Det var ett lik som de önskade att de inte hade lyft upp, det vara alldeles utspritt, det låg kroppsdelar överallt och marken var alldeles blodig. Huvudet på person var alldeles mosat mellan marken och sten som hade rasat på personen. Men det var inte den värsta av allt, den här personens mage var helt öppen så såg man tarmarna på personen. När de såg liket så spydde Jonte nästan ihjäl sig. De bestämmer att lägga stora stenbitar på liket som så att det blev begravet. Men om de inte hade hittat sina föräldrar så betydde det kanske att de var vid liv eller begravna under huset. Fabian sa: ”Nu räcker det nu måste vi dra härifrån innan det är för sent...”. Men Jonte ville inte, han ville få se sina föräldrar först. Fabian ville inte vara dryg men det var det enda sättet att få de härifrån innan det var för sent. Det var att säga att de var döda. När Fabian hade sagt det till Jonte så blev Jonte faktiskt inte så ledsen men han blev ju lite besviken för han hade inte sett deras ansikten på fjorton år. Och Jonte ville inte lyfta upp några mer stenar som var vidrig av liken.

Ut i gränslösheten

låg ner på marken och en soldat bredvid honom blev skjuten och blodet stänkte ner hela Mats. Mats tänkte att han kunde lura dom att han var död.

Sen bestämde de sig för att gå så lugnt bort som möjligt från det här landet.

Sukhawat Charoenchit (8i)

När Fabian och Jonte var små så var de ute på barnhemmets bakgård och lekte, då såg de en svart katt med svarta ögon. Nu ville Jonte bära den men katten ville inte så den rev Jonte rakt på kinden och nu har han ett R på sin kind av resten av sitt liv. Jonte och Fabian var ute och tog en liten promenad och sen skulle de gå tillbaka till barnhemmet. När de skulle gå in till barnhemmet så hörde Jonte något på radion så han sa ”vänta lite” till Fabian. Sen sa han: ”Hör du det ljudet på radion”. Fabian sa: ”Ja, jag hörde det ljudet”. Sen när Jonte kollade in i rummet så satt det mycket personal från barnhemmet och lyssnade på radion. Fabian och Jonte hörde det här på radion: ”Tyskland har startat krig mot Polen”. Fabian och Jonte blev lite förvånade och de visste inte vad de skulle göra. Efter några minuter så sa Fabian att: ”Vi både gå upp till våra rum för om vi är här så kommer de att hålla ögonen på oss

223

25. KRIGSGRÄNSEN Johan vaknade upp med samma känsla som han hade varje dag, som han hade haft varje dag så länge han kunde minnas. Känslan av att vara uttråkad och trött på allting. Hur mycket han än försöker så kan han inte minnas en enda gång han hade varit lycklig på riktigt förutom på den tiden då han hade varit med sin familj. När Johan var sju år dog hans föräldrar i en bilkrasch när de var på semester utanför London och sedan dess hade Johan levt på barnhem. Barnen och de vuxna på barnhemmet var snälla och försökte alltid få Johan att vara med i deras lekar och sitta med dem när de skulle äta mat och sådant, men Johan ville inte vara med någon eller prata med någon så efter ett tag när alla märkte att Johan var en ensamvarg så brydde sig ingen om honom. Johan försökte alltid undvika människor så ibland försökte han liksom smälta in i väggen bakom sig och några gånger trodde han att det funkade eftersom det kunde dröja flera minuter innan någon ens tittade på honom. Det fanns ju stunder då Johan var glad, som till exempel när han vann trehundra kronor på en trisslott, men den sortens glädje varar inte länge.

Ut i gränslösheten

Johan gick ut till brevlådan och såg att han hade fått ett brev. Han undrade vem det kunde vara ifrån, han hade ju varken vänner eller familj. Han öppnade brevet där det stod med liten svart text:

”Lägret hade runt etthundrafemtio tält och jag sov tillsammans med Jeff, Winston och Tony. Alla tre var väldigt roliga och snälla, ingen sa heller något dumt till varandra och jag gillade dem på direkten.” Nästa morgon vid frukosten så kom översta befälhavaren Hal och sa: “Vi skickade ut spanare direkt när vi landade och vi har redan lyckats hitta fiendens bas, de befinner sig för tillfället i en skyskrapa i centrala Bagdad. Det sägs vara runt femhundra soldater och vi har även lyckats bekräfta att drottningen och generalen är vid liv. Vi ger oss av ikväll och attackerar runt klockan två på natten, ta vara på den här tiden ni har kvar innan vi beger oss ut.” Efter frukosten spelade jag och de andra kort. Jag tyckte att det var ganska konstigt eftersom det fanns en risk att vi skulle dö men de andra tyckte att det inte spelade så stor roll och Jeff sa till och med: “Dör vi så får vi hoppas att vi inte dör förgäves”. Som om att döden inte var någon stor grej. Några timmar senare satt vi i en pansarbil på väg till Bagdad med Jeff, Winston, Tony och Nilsen (som nu var deras bilförare). Alla etthundra bilar stannade i en halvcirkel runt hela staden eftersom det var meningen att vi skulle täcka så stor yta som möjligt men fortfarande hålla ihop. Johan och hans gäng blev placerade någonstans i den högre delen av mitten när dom hade gått några hundra meter in i staden hörde han runt tio pistolskott och sedan blev det helt tyst. Johan var helt fryst, han hörde att Nilsen sa: “Det där är gruppen bredvid oss”. Sedan tog han upp sin radio och sa: “Grupp Ni-7 anropar grupp Ng-8”. Inget svar.

“Från Storbritanniens armé till Johan Fulton”.

Nilsen beordrade oss andra att fortsätta till drottningen och generalen medan han skulle springa och titta vad som hade hänt.

Johan vaknade på helikoptern för tredje gången på sex timmar, han svettades och det var inte för att det var varmt. Det var faktiskt riktigt svalt och skönt uppe i luften, han svettades eftersom han var nervös. Han var nervös eftersom han visste att det här kanske skulle vara hans sista dagar i livet.

Vi fortsatte att gå, alla var helt tysta och kunde varken se eller höra någonting och jag var fortfarande uppskakad efter den förra händelsen. När vi såg skyskrapan som drottningen och generalen skulle befinna sig i så började vi att se de andra grupperna.

Just nu var Johan på väg till Irak eftersom både Storbritanniens drottning och generalen över den brittiska armén hade blivit kidnappade när drottning hade varit i Irak för att visa medlidande med alla som drabbats av tredje världskriget. Generalen och fyrtiofem andra soldater hade följt med henne som skydd men det hade inte varit nog. Under natten i deras läger hade de blivit attackerade och alla fyrtiofem soldater hade varit döda på några minuter. Man vet inte riktigt hur fienderna hade lyckats med att döda alla soldater och sedan tillfångata generalen och drottningen, man visste bara att alla soldater hade blivit skjutna när de sov. Fienden använde troligtvis sömngas som hade gjort att alla soldater blivit helt däckade. När Storbritannien hade fått reda på detta så bestämde de att skicka etthundra yrkesmilitärer och etthundrafemtio människor som hade gått lumpen men inte blivit yrkesmilitärer. Storbritanniens ledning ville inte skicka mer yrkesmilitärer eftersom alla militärer skulle behövas ifall de blev attackerade i själva landet. Johan var en av de etthundrafemtio som hade gått lumpen men inte utbildat sig till yrkesmilitär. Han hade blivit tvingad till att göra lumpen för ungefär två år sedan men han hade aldrig trott att han skulle vara med i något krig eller liknande. Johan vaknade ännu en gång men nu var det på grund av att de snart var framme, han hörde hur deras förare Nilsen sa: “Trettio minuter kvar grabbar, sedan har vi passerat gränsen och då är vi inne i krigszonen”. “Grabbarna” som Nilsen refererade till var i tur och ordning Winston; en kille med blont hår ner till axlarna, lång och smal. Tony som var Winstons motsats och hade snaggat mörkt hår, han var kort och lite överviktig. Jeff som var en stor, muskulös, lång kille med mörkt hår som varken var lång eller kort och hade mörka ögon. Och sedan John själv med sitt mörkblonda hår och havsblåa ögon.

224

Vi hade passerat gränsen för tio minuter sedan och Nilsen sa att vi skulle vara framme vid lägret om fem minuter.

När vi började gå mot gruppen bredvid oss blev det kaos. Jag hörde att Jeff skrek “Ducka!” och jag såg en svart kula flyga på väg mot oss och då förstod jag att det inte var en kula utan en handgranat, Jag hann precis hoppa in i en container innan det smällde och precis efter det kom flera smällar och en massa pistolskott. Jag vågade inte komma upp ur containern så jag gömde mig även fast jag visste att det var fel, eftersom mina kamrater i princip dog medan jag bara låg och fegade. Efter vad som kändes som en timme men egentligen var runt femton minuter blev det helt tyst. Jag hörde hur det sprakade till i min radio och sedan hörde jag: “Alla mannar, det är fritt att komma fram nu”. Vi hade förlorat tvåhundratrettio män på bara några minuter. Fienderna hade attackerat från alla håll med massvis av handgranater, maskingevär och andra sorters vapen. Vi var bara tjugo män kvar och det var bara sju av oss som var yrkesmilitärer. Dock så hade alla i min grupp klarat sig förutom Nilsen, honom hade man inte hört något från. Vi gick in i byggnaden som drottningen och generalen skulle befinna sig i, det var yrkesmilitärerna först på ett led och sedan de andra i en klump. En av militärerna sa att drottningen och generalen skulle befinna sig på nästa våning men ingen av oss hade någon idé om hur många fiender det kunde vara. När vi nådde andra våningen så blev det skottlossning, en av yrkesmilitärerna och en av oss icke utbildade dog på direkten. Jag slängde mig åt sidan och fick panik, jag kom på att jag verkligen inte vill dö. Eller det var inte det som var problemet utan jag ville inte att mina vänner skulle dö. Jag har aldrig känt en sådan här känsla någon gång förut. Jag skärpte till mig, jag tog av vapnet från axeln och började sikta, jag såg att en fiendes skugga var bakom ett bord så jag sköt genom bordet och hörde ett skrik sedan en duns och två personer som sprang för att snabbt byta position men en av dom var inte snabb nog så jag hann skjuta honom i ryggen.

Vi började att avancera framåt och plötsligt skrek Jeff att vi skulle ta skydd, vi gjorde som Jeff sa och precis efter så kom det en granat flygande. Jag tänkte att vi kunde använda det som ett övertag, när fienderna tittade ifall de hade fått någon av oss kunde vi flanka dem. Jag meddelade resten av gruppen och vi gick enligt min plan. När vi var framme hos fienden så började vi att avfyra. Vi fick alla nitton men de hade lyckats skjuta Jeff. Jeff låg där på marken med ett skott i pannan med blod som flöt ut ur hans skalle. Jag tänkte på orden som Jeff hade sagt dagen innan: “Dör vi så får vi hoppas att vi inte dör förgäves”. Jag tänkte för mig själv “Det är lugnt Jeff, jag ska se till så att varken du eller någon annan har dött förgäves”. Winston klappade mig på axeln och sa att vi var tvungna att fortsätta. Nästa rum var gigantiskt det var möbler och väggar överallt och i mitten av lokalen så satt drottningen och generalen helt medvetslösa. Vi smög framåt och lyssnade efter de fem kvarstående fienderna, när vi hade gått ungefär en tredjedel till mitten av lokalen så började skottlossning. Istället för att springa ifrån skotten så började jag springa allt jag kunde mot skotten, jag hörde att Tony skrek: “Johan vänd tillbaka!” men jag ignorerade vad han sa och fortsatte att springa. Nu kunde jag tydligt se mannen som sköt mot mig. Jag hoppade upp på ett bord och medan jag var i luften tog jag fram mitt vapen och precis efter jag landade så började jag att skjuta. Jag sprang hukande tillbaka till resten av gruppen. Jag hade precis gjort något som jag inte ens hade kunnat tänka mig att göra för några timmar sedan. Jag hörde en massa skott från två olika ställen, ett ställe var en bit framför drottningen och generalen som fortfarande var medvetslösa och det andra stället var en bit framför stället där jag hade lämnat gruppen. Jag satte mig bredvid Tony som sa: “Vi måste komma framåt och besegra dom så snabbt som möjligt”. Vi spred på oss och försökte omringa dem så mycket som var möjligt, Jag stannade kvar på samma ställe, yrkessoldaterna gick åt vänster, Tony och Winston gick åt höger. Vi skulle säga till i radion när vi alla var redo att börja skjuta. Alla hade intagit våra positioner och jag tänkte att det här var vår sista chans. Jag sa i radion: “Ett, två, tre, SKJUT!” Vi reste oss samtidigt och började skjuta mot stället där de gömde sig och efter någon sekund så reste de sig och började skjuta tillbaka. Jag såg att en av yrkessoldaterna föll och helt plötsligt kände jag en stark smärta i vänstra axeln, jag hade troligtvis ramlat ihop på direkten om det inte vore för allt adrenalin som pumpade runt i min kropp. Det enda jag kunde tänka var: “GE INTE UPP”. Sedan såg jag att den sista fienden föll ihop och några sekunder efter det var det jag själv som föll ihop. När jag låg där på marken i en liten blodpöl med ett skott i vänstra axeln så tänkte jag för mig själv: “Nu vet jag hur det känns att leva”.

Edvin Adolfsson Koskela (8h)

26. Krossad kärlek Jag vaknade upp och kände på mig att något hemskt skulle hända idag, jag vet inte varför men det kändes bara som det. Jag ropade på min bror som satt på en liten fåtölj vi hade fått med oss när vi flyttade och frågade om han visste något om Kalle, eftersom han hämtade alla skadade. Han sa att jag skulle komma. Min bror tog ett djupt andetag och berättade allt som hade hänt under den senaste natten och när jag fick höra det blev jag helt förstelnad. Vad skulle jag göra nu? Jag gick ut för att gå och köpa frukt, vilket jag alltid gör på tisdagar efter skolan. För att komma till marknaden behövde jag gå en bit men jag visste en genväg som jag alltid brukar ta och som ingen annan vet om. Jag gick igenom skogen och såg att löven på träden började bli lite orangea även fast det var långt kvar innan de skulle ändra färg. Jag blev så upptagen av mina tankar att jag inte märkte att jag kommit fram till marknaden. När jag kom till marknaden blev jag förvånad för att det var väldigt mycket människor. Sedan såg jag också soldater som gick med gevär i handen så jag gick fort in och uträttade mina ärenden och sedan gick jag snabbt ifrån platsen. När jag kom till min bänk, som jag brukar säga, så såg jag en kille som såg ut att vara i min ålder. Jag gick fram till honom och såg att han var från grannlandet, genom sin symbol på tröjan, grannlandet som vi alltid har bråkat lite med. Jag var livrädd och visste inte om jag skulle springa eller bara sätta mig eftersom jag alltid har stannat vid den bänken, den var ju min. När han såg mig så kollade han bara på mig ett tag, men sa efter några minuter att jag skulle sätta mig ner och det tog inte lång tid innan vi började prata. Jag smällde igen dörren och sprang iväg, jag visste inte vad jag skulle göra, jag var för liten för att vara med och kriga med de stora. Det var så konstigt att mamma och pappa skulle kunna göra så här mot mig även fast det var för att vi behövde pengarna, de kunde ju förlora mig men tydligen brydde de sig inte om mig. Jag bara sprang och sprang, för springa har alltid gjort. Jag tänkte på annat och märkte till slut att jag hade kommit till gränsen mellan de två länderna, jag tvekade men gick över och såg en stig in skogen där jag sprang in. Lite längre bort genom skogen såg jag en marknad med massor människor och soldater. Då kom jag att tänka på att jag skulle vara en av dem snart men jag försökte tänka på något annat och fortsatte springa. Till slut kom jag fram till en bänk som jag satte mig på för att vila mig. När jag hade suttit där ett tag kom det fram en tjej och jag antog att hon var från grannlandet eftersom hon inte kom från samma håll som jag. Jag såg på henne hur rädd hon var. Hon tvekade lite om vad hon skulle göra men jag ville ju inte att hon skulle vara rädd för mig. Jag tänkte på vad jag skulle säga till henne, det tog ett tag men till slut sa jag åt henne att sätta sig ner och vi började att prata.

Ut i gränslösheten

Jag tittade åt sidan och märkte att vi bara var sju personer kvar, min grupp och resten yrkesmilitärer. Vi visste att det totalt var tjugofyra fiender kvar och att det var nitton fiender kvar i detta rum, resten hade flytt till rummet där drottningen och generalen var.

Vi pratade länge och jag märkte att jag var sen hem så jag behövde gå men vi bestämde att vi skulle träffas på samma ställe imorgon igen. På vägen hem tänkte jag bara på Kalle, som jag nyss hade träffat. Han fick mig att känna mig trygg vilket ingen annan hade gjort. När jag kom hem satt mamma och pappa i köket med min bror så jag antog att det var något allvarligt som hade hänt. De sa att jag skulle komma och sätta mig och jag hörde hur seriös pappa lät. Jag satte mig och pappa sa att styrelsen hade kommit och pratat med dem, jag antog att det var att vi skulle vräkas från huset. Vi hade haft lite dåligt med pengar och inte kunnat betala hyran men det var inte det pappa sa. Han sa att inom kort tid kommer det att bli krig och vi behövde flytta ner till. Han sa även att jag inte skulle kunna gå i skolan mer och då skulle min framtid vara oviss. När jag gick hem hade alla mina tankar om kriget försvunnit och jag tänkte bara på henne, Meja, hon var så speciell. Jag visste inte vad vi var för varandra, var det kärlek, kanske kärlek vid första ögonkastet? Eller vänskap? Det enda jag visste var att hon skulle betyda mycket för mig. Jag var nästan hemma när jag såg pappa få hem min utrustning av de stora soldaterna och jag kom att tänka på

225

kriget igen, jag undrade om Meja visste om det. När jag kom in såg jag att mamma satt och grät, jag gick till henne och sa att allt skulle bli bra och att jag skulle överleva, men det sa jag ju bara för att hon skulle bli lugn. Hon kramade om mig så hårt hon kunde och jag kände hur tårarna rann ner men jag torkade bort dem så fort jag kunde. Jag ville inte att mamma skulle se för då skulle hon bli ännu mer förkrossad. Jag gick upp till mitt rum, somnade och drömde om Meja.

Ut i gränslösheten

Jag vaknade och låg och tänkte på allt som hänt. Jag kom att tänka på att vi redan idag skulle flytta ut till källaren vilket gjorde mig på dåligt humör. Jag sa till mamma att jag skulle gå ut på en promenad och hon påminde mig om att komma hem snart. Han satt där när jag kom och vi började prata direkt. Han berättade att han skulle vara med i kriget, vi som bara var 15 år gamla. Jag blev bekymrad och undrade om vi skulle få träffa varandra igen och jag visste ju att han betydde mycket. Han berättade att hans familj behövde pengar och jag ville säga nåt men jag visste inte vad så jag sa bara: “Jag finns när du kommer tillbaka”. Jag ville så gärna tro att han skulle komma tillbaka men inte många barn överlever krig. Han behövde gå hem så jag gick också hem, eller ja, ett hem hade jag nog inte längre. Jag vaknade och mitt huvud var helt mörbultat så jag antog att jag behövde komma ut. Jag sa till pappa att jag behövde gå ut och tänka på annat, han förstod. Innan jag gick ut såg jag hur mamma var nära att börja gråta och ögonen började fyllas med tårar men jag gick bara ut. Jag gick ut och började att gå till skogen och bänken där vi skulle mötas. Jag hade ingen aning om vad klockan var så jag antog att jag skulle vara lite tidig till vårt ställe. Hon hade inte kommit så jag satt och funderade på hur jag skulle berätta att jag skulle in i kriget. Till slut kom hon och vi började prata, jag berättade för henne att jag skulle vara med i kriget för jag hade ju inget annat val. Jag såg hur bekymrad hon blev och försökte få henne att tänka på annat. Jag tror att jag lyckades ett tag men vi var nog lika ledsna båda två. Jag kom till källaren och såg hur stenar från källartaket hade fallit ner och jag fattade att den här källaren inte skulle funka länge men jag försökte bara förtränga den tanken, vi skulle ändå kanske dö. Pappa och mamma satt i en av de två “sängarna” och såg ledsna ut. Jag satte mig i sängen bredvid och just då önskade jag verkligen att jag hade ett eget rum. Nu gällde det bara att försöka se positivt på det hela. Mamma frågade om hur min dag hade varit och som de senaste dagarna fick jag ljuga om att den hade varit som vanligt. När vi hade avslutat samtalet gick jag till min bror och pratade med honom även fast han tyckte att det var lite jobbigt att prata om killar med mig. Jag kom hem och hoppades att kriget inte hade satt igång än men jag hade fel och när jag kom in hade mamma lagt fram min utrustning innanför dörren. Jag stod ett tag och bara kollade på utrustningen och undrade om jag skulle försvinna idag eller någon dag framöver. Mamma kom ner och var helt svullen runt ögonen och jag kände hur jag ville skrika och gråta men fick inte ut något alls. Hon kramade mig och sedan gick hon bara. Pappa kom ner, gjorde samma sak och sa att bussen kommer 18.30. Nu stod jag helt ensam i hallen och tänkte på allt och alla. Vad skulle hända med mig? Skulle jag få träffa henne igen? Skulle jag träffa min familj igen? Kunde egentligen inte få svar på någon av de frågorna men ändå försökte jag hitta svaren. Tog på mig min utrustning och såg bussen komma och det enda jag tänkte på var att jag inte kommer tillbaka. Jag vaknade upp och kände på mig att något hemskt skulle hända idag, ja vet inte varför men det kändes bara som det. Jag ropade på min bror som satt i en fåtölj vi hade fått med oss och frågade om han visste något om honom, alltså Kalle eftersom att han jobbar med att hämta de skadade. Han sa att jag skulle komma. Min bror tog ett djupt andetag och berättade allt som hade hänt under den senaste natten och när jag fick höra det blev jag helt förstelnad. Vad skulle jag göra nu? De orden “han har blivit skjuten” ville jag inte ta in. Jag hade innerst inne alltid haft en känsla att det

226

skulle hända men jag försökte bara förtränga den men nu hade den blivit verklig. Vi hade så mycket framför oss och nu visste jag inte ens om han skulle överleva. Jag behövde komma till honom på något sätt men hur skulle jag kunna göra det, jag visste inte hur långt bort han var och om han skulle vara kvar när jag kom fram till honom. Jag gick ut för att ta luft och såg sjuktransporten. Jag sprang efter och ropade på chauffören för att om jag hade tur så skulle han kanske finnas i den bilen. Han stannade och jag gick in i dörröppningen till sjuktransporten och såg att det var väldigt trångt. Jag såg honom längst in i bilen, det satt en sjuksyster bredvid honom. Hon sa till mig att det var illa. Jag kröp fram och lade hans huvud i mitt knä. Han tittade upp, log och sa “du kom”. Jag försökte le och kände tårarna rinna samtidigt som han slöt sina ögon Vi kom fram till lägret där vi skulle vara och jag klev ur bilen. Huset var stort och grönt och såg väldigt skumt ut i mörkret. Vi trodde att vi skulle få vila men blev utskickade till fältet direkt. Vi fick ta skydd direkt och vi hörde ljudet av skott. Jag blev ännu mer rädd, lutade mig mot den stora stenen och satt kvar. Det kom en soldat från det andra landet. Han höll sitt gevär mot mig och jag försökte springa men jag hann inte. Jag kände ett hårt slag mot ryggen och jag ramlade. Jag såg det vita ljuset och trodde att jag hamnat i himlen. Jag såg mina föräldrar och Meja. Helt plötsligt vaknade jag upp och jag kände smärtan i min rygg. Jag tittade mig runt och såg att jag hade en sjuksyster bredvid mig men även Meja. Jag hörde att hon sa till Meja att “det inte var bra” och jag antog att det var om mig hon pratade. Meja lade upp mig i sitt knä och då orkade jag inte mer, jag kände mig trygg och jag sa till henne “att jag är trygg nu” och blundade.

Tuva Westberg (8l)

27. Krypskytten Krypskytten andas lugnt och försöker hålla sitt gevär stilla, siktar in och skjuter, skottet träffar rakt i mitten på måltavlan. Jerry är en av dom bästa prickskyttarna i den amerikanska arméns historia men han avgick för han klarade inte av att vara borta från sin fru och barn så länge när han var i Irak. Så han valde att bli en gränsvakt mellan Mexiko och Amerika. Han valde att inte ha en kollega nära honom; det skulle bara var han, hans gevär och hans schäfer Buddy. Buddy hade följt med till Irak några gånger så han och Jerry hade kommit varandra nära, speciellt när dom hade tröstat varandra efter vad som hänt varenda dag. Det var två år sedan Jerry lämnade armén för att jobba som gränsvakt, han jobbar mest med att hjälpa gränsvakterna som är nere vid vattnet och tar dom som försöker simma över. Om folk gör något slags hot med vapen. Han bor vid en ranch i Texas som är stor och har många djur. Så det blir mycket jobb även utanför armén men han kan fortfarande vara hemma med sin familj medan han jobbar. Det började som en helt vanlig dag han vaknade upp klockan 04:00, tog hand om djuren, åt frukost och sa hejdå till sin familj. När han åkte iväg till jobbet den dagen med Buddy så var klockan 07:00. Han hann precis i tid till jobbet för dom som hade varit där under natten skulle precis byta skift. Nattpoliserna sade att det hade varit en tuff natt och att många hade försökt komma över gränsen så det skulle nog bli en tuff morgon/kväll också. Jerry gick upp till sitt vanliga berg där han brukade ligga och hålla utkik, allting var tyst. Det kändes som lugnet innan stormen. Buddy låg bredvid och kollade noggrant om han kunde se något men Buddy reagerade inte på något men det var som att något speciellt skulle hända den dagen.

Det fanns en liten grotta uppe på berget där dom kunde gömma sig när dom från andra sidan gränsen attackerade. Det första Jerry tänkte på var hur han och Buddy skulle kunna kontakta hjälp och sen kom Jerry på att han hade gamla kompisar från armén och dom hade en signal om det blev rejäl knipa eller nödsituation. Signalen var att spränga upp någonting, så Jerry och Buddy gick långsamt ut ur grottan och kollade om dom kunde se någonting. Dom såg en hel arme av upprorsmän som stod i led och fick order av sin ledare. Helt plötsligt så började armén långsamt gå fram mot bilen och då kom Jerry på att om han skjuter på bensinluckan så sprängs hela bilen upp och så kanske han kan få med ledaren som leder marschen i explosionen. Jerry visste vad han behövde göra, han andades lugnt, siktade och sköt, han träffade rakt i mitten på bensinluckan och bilen sprängdes och så sprang han in i grottan igen med Buddy rakt bakom honom. Han visste att han hade gjort det rätta och nu var det bara att vänta på att armén skulle komma och ta hand om upprorsmännen. Efter tre timmars väntande utan att höra någonting kändes det som någonting hade gått fel, kanske hade armén inte fått signalen. Så Jerry gick ut och kollade vad som hade hänt och då stod några från armén och pratade med upprorsmännen, det var förrädare. Då visste Jerry att han måste ta hand om allt ensam om inte ens armén skulle hjälpa honom. Han försökte tänka ut en plan att fly men han kom inte på något och det kände Buddy på sig. Så Buddy offrade sig själv, sprang ner för berget och skällde högt så att alla skulle fokusera på honom. Jerry visste att han inte kunde lämna Buddy, han behövde hjälpa till. Så han lade sig ner och sköt några skott i marken för han hade svurit att aldrig döda någon igen om det inte var ett måste. Han ropade på Buddy att springa upp igen och Buddy lyssnade. Precis när Buddy kom upp så fick Buddy ett skott i benet av en upprorsman. Jerry visste att han måste försöka göra någonting så han tog av sig en strumpa och lindade hårt runt benet för att försöka stoppa blödningen men nu visste han att dom behövde fly för upprorsmännen började springa upp för berget. Jerry och Buddy började springa snabbare än vad dom någonsin sprungit. Livet flög förbi Jerrys ögon, han trodde inte att han skulle klara sig. De såg en bil som upprorsmännen hade kommit med så dom bytte riktning och sprang rakt emot bilen. Det fanns en vakt fast dom fortsatte bara springa och vakten såg dem och började skjuta. Buddy och Jerry hann precis in bakom skydd som var en stor sten. Jerry kom på en idé hur han skulle lura bort vakten så att vakten gick och kollade på ett annat ställe. Han kastade en sten en bit bort och precis när stenen nuddade marken så började Jerry och Buddy springa mot bilen för då visste dom att vakten var fokuserad på någonting annat. Jerry och Buddy hoppade in i bilen och började köra iväg. De körde hem till ranchen och sa till sin familj att gömma sig nere i bunkern som dom hade i huset.

Henrik Zetterblom (8j)

28. LÖPAREN I SKOGEN Han springer i skogen med någonting efter sig, det är inte något djur men han vågar inte stanna och titta. Så han fortsätter springa på skogsstigen i full fart medan han tittar på kartan för att försöka komma tillbaka till tävlingscentrum. Dagen började som vilken dag som helst när det är tävling. Gå upp tidigt och äta lite gröt, packa det sista, byta om och sen åka till tävlingen. Som i det här fallet var i närheten av Stockholm som hette 10-mila. Så det var en bra bit att åka. När han kom dit så var han ju såklart sen så då blev han stressad och gick fort till tävlingscentrum. För att sen springa till starten och värma upp, tömma Si-pinnen och stretcha. Tur nog var starten i alla fall nära. Det var en stor tävling, den största tävlingen i Sverige. Den största stafett-tävlingen i alla fall; Tyskland, Norge och Finland hade en massa lag med. PANG! Där går starten och ungefär cirka 4000 löpare trängs bredvid varandra för att komma fram. Klungan rör sig fort uppför backen och det är svårt att komma fram. Här gäller det att kunna läsa i farten för annars blir man översprungen, då börjar också stressen komma. Musiken dunkar högt över området, så högt man kan försämra hörseln om man står nära. Nu är han bara glad att han slipper trängas med dem på första sträckan. För han ska springa andra sträckan, det är fortfarande många men man slipper knuffas och buffas för att komma fram. Efter cirka 40 minuter kommer mitt lags första sträcka in mot växlingen över bron och sen in på konstgräset och spurten. För att växla till honom och Emil. De håller ihop bra i början men sen kommer ”gafflingarna” och Emil får en lätt kontroll vid botten av branten medan hans är lite gömd ovanför branten i ett snår med högt skogsris. Då tappar han Emils rygg. Nästa två kontroller ligger på en stor höjd, inte svåra. Men jobbiga på grund av att de ligger högt upp. Sen kommer han in i ett stort område av skogen som är fullpackat av små granar. Så det sticks och håller på och där springer han runt och hittar inte ut. Till slut kommer han till ett kärr, då vet han var han är. Oj, vad han kommit fel, säkert 300 meter på 100 meter tät skog. I alla fall närmare kontrollen men ändå en riktigt stor omväg. Det är bara att försöka komma tillbaka till stigen nu och ta kontrollen. Det känns som att han har gjort ett stort misstag för där han sprang igenom tät skogen verkar han ha irriterat något. Han kanske trampade på dess bo. Men nu är det bara att ta kontrollen så han kan fortsätta.

Ut i gränslösheten

Efter att Jerry och Buddy hade legat vid berget i fyra timmar så kände dom nästan på sig att någonting skulle hända, det kändes som att folk samlade sig på andra sidan gränsen för att göra någonting. Jerry gick ner med Buddy från berget och Jerry började prata med sina kollegor om dom hade sett någonting, ingen hade sett något, och då kände nästan alla på sig att någonting skulle hända. Precis i det ögonblicket som Jerry och Buddy vände sig om så föll kollegorna ner på marken och blodet började rinna. Jerry och Buddy började springa mot sin bil men dom visste att dom aldrig skulle hinna, dom visste att dom måste upp på berget och börja försvara sig själva.

Det känns som nån kollar på honom. Men det är bara att fortsätta springa, ta de sista kontrollerna. Sen är det bara tillbaka men när han tagit kontrollen så hör han något i närheten, det är inte en människa eller ett djur. Då börjar han bli lite rädd, så kommer det igen och då springer han bara för att ta den tredje sista kontrollen. Det går lätt, sen är det bara stiglöpning kvar. Så snubblar han på en rot och vrickar foten. Inte nu, tänker han. Han brukar vricka foten men då är det inget för han är överrörlig men just nu är det värre än vanligt. Det är hans klassiska otur att skada sig själv. När han ändå ligger ner på baken så kollar han bakåt och ser jag en svärm av älgflugor som jagar honom. Det är så himla obehagligt när dr flyger och landar på en och biter sig fast. Såklart tappade han kartan när han så nu måste han vända om för att leta efter den innan han springer för långt. Så tur så är älgflugorna inte så smarta så dom sitter fast i ens hår istället för på kroppen. Så kommer tanken att Emil kanske har gett upp. Så det hänger på honom att komma tillbaka. man ska bara inte ge upp när laget räknar med en. Fast man vill ge upp får man inte det i såna här tillfällen. Eftersom han är så envis måste han slutföra det han har påbörjat, det gör honom ibland väldig irriterad. Då känner han att det bara är att springa eller låta flugorna ta en och det skulle bara vara konstigt. Nu när han började jogga igen hoppas han att tappa några eller ha ihjäl några av dem. De är små och snabba. Men han är snabbare än dem när han springer men de kan

227

väl aldrig bli trötta, inte dem i jakten i alla fall. Till hans förvåning hittar han kartan ganska enkelt. Han försöker tänka vad han ska göra. Han kollar på kartan och lyckas lokalisera var han är. Nu ska han bara ner på fältet förbi den stora stenen och sedan är det bara över ängen och fram till mål. Dags att lägga in maxfart till fältet.

En stund senare kommer vi hem till Nelly och då sätter vi oss och börjar snacka om vad som hände tidigare under natten.

Nu ser han fältet, det är inte långt kvar nu, det är bara att kämpa de sista 500 metrarna. Det är som en lång spurt. Det är ett gropigt fält och han vågar eller orkar inte titta tillbaka. När han kommer till slutet av gärdet vänder han sig om och ser att det inte finns några flugor kvar. Inte bakom honom i alla fall.

Vi går och lägger oss och somnar direkt.

Isak Söderblom (8l)

-Det där var läskigt, säger jag. -Ja, det var det, men ändå kul för det blev som ett litet äventyr, säger Nelly som låter glad efter det som hänt. När klockan slår fem, går jag upp. Jag sätter mig vid bordet för jag tänker sminka mig och när jag är klar så hör jag hur Nelly vaknar. Jag kollar på klockan, den är redan 05:30. Helt plötsligt ser jag att mobilen ringer. Det är min syrra, jag svarar. Jag ryser till och får en stor klump i magen. -Vad ska jag göra, frågar jag Alexandra som min syster heter.

29. Mannen med den svarta hatten

Ut i gränslösheten

-Men hjälp mig, säger jag. -Jag vet inte hur jag ska hjälpa dig, säger Alexandra som blir lite nervös. Efter… har klockan redan hunnit bli 05:40.

-Det är hon, säger jag till mig själv.

Vi går ut och tänker ta skogsvägen hem för den vägen går snabbast. Det är fortfarande svart och kallt ute, det kan inte vara mer än två plusgrader. Nu börjar jag tänka på det som hände tidigare under natten, den där mannen med svarta kläder och den där höga hatten. Jag ryser till och känner mig iakttagen.

Jag öppnar fönstret och där står hon med det blonda ljusa håret.

-Det känns som om någon tittar på mig, säger jag till Nelly.

-Kan du skicka upp stegen hit? frågar jag Nelly som den blonda tjejen utanför heter.

Hon kollar bakåt och, säger:

-Ja, det kan jag, öppna fönstret lite till så att du kan komma ut, säger Nelly som skakar lite när hon reser stegen till kanten på mitt fönster.

-Okej, säger jag men jag kan ändå inte släppa den känslan.

Klockan är ett på natten och jag hör hur det prasslar till utanför.

-Det är ingen där, kom vi fortsätter.

Efter en stund är kusten klar och jag börjar klättra nerför stegen, det är mörkt och kallt ute. Det är helt tyst, man hör bara när vinden blåser i de gulröda löven. Jag klättrar ner och sen hjälps vi åt att ta ner stegen. Vi lägger den längs med muren. När vi lagt ner stegen går vi mot min cykel.

Efter ett tag hör både jag och Nelly att det prasslar till bakom oss. Vi vänder oss snabbt båda två och där är den där mannen igen. Nu har det börjat ljusna ute så man kan se lite av hans ansikte. Jag känner igen honom, jag tror jag sett honom någonstans. Plötsligt slår det mig: honom har jag sett i en efterlysning i tidningen. Jag ryser till och slår Nelly lite lös på armen.

-Vi ska cykla hem till Nelly.

-Var det han som mördade den där tjejen? viskar jag i Nellys öra.

-Är du säker på det här, frågar Nelly mig när vi står där vid min cykel.

-Ja, säger hon lite tyst och blir helt stum.

-Ja, vi kör och sen åker jag hem klockan sex imorgon, säger jag med skakig röst. Vi tar våra cyklar och börjar cykla iväg men vi hinner inte långt innan det är något som prasslar till i buskarna bakom oss. Vi vänder oss om och där står en man i svarta kläder och med en hög hatt uppe på huvudet. -Vem är du, säger jag som är rädd nu. Mannen som står där säger ingenting. -Vad ska vi göra, viskar jag till Nelly som bara står där. -Jag vet inte, säger hon och är helt vettskrämd. -Vad hade ni tänkt att göra? hör vi nu hur mannen säger. Jag får en klump i magen. -Vi ska bara cykla hem, säger jag som vet att jag rymt. -Jag har så mycket regler hemma, säger jag till mannen med den svarta hatten. Jag hatar att jag har så mycket saker jag inte får göra hemma, så idag tog jag chansen och rymde. Jag får inte göra som jag vill hemma, säger jag till mannen.

Vi tar våra cyklar och börjar springa. Han springer och får tag i Nellys arm som faller omkull på marken. Jag skriker till mannen att släppa henne men han lyssnar inte. Jag ser också hur Nelly försöker ta sig ur hans grepp men hon sitter fast. Jag går fram till mannen och sparkar honom allt vad jag kan på benet. Han släpper taget om Nelly, hon ställer sig snabbt upp och vi börjar springa mot våra cyklar som ligger lite längre bort. Vi tar tag i cyklarna och springer så fort vi kan. Mannen står bara kvar där och… Efter ett tag när vi sprungit en bit kommer vi ut ur skogen. -Undrar vad mina föräldrar kommer säga, frågar jag Nelly. -Jag vet inte, men de kommer vara väldigt arga iallafall, säger hon. -Ja det vet jag, säger jag som blir lite nervös nu. Vi fortsätter att gå hemåt och så småningom kommer vi fram. Nelly stannar. -Kom nu, säger jag till henne. -Men jag vill inte få skit av dina föräldrar, säger hon. -Men kom igen, det var ju din idé att vi skulle gå ut.

Efter ett tag låter mannen oss åka och vi fortsätter cykla hem till Nelly.

Till slut följer hon med. Vi kliver in genom dörren och mamma kommer springande.

-Det där var skumt, säger Nelly.

-Vart har du varit? frågar hon.

-Eh ja, vem var det där? säger jag till henne.

-Jag har varit hos Nelly, säger jag.

-Jag vet inte, säger Nelly som hör att det kommer en bil.

-När åkte du dit? frågar hon.

Jag känner igen den där bilen. Efter en stund kommer jag på att jag vet vem det var som körde förbi oss mitt i natten.

-En timma sen, säger jag som blir lite nervös.

-Det där var min bror, säger jag med skakig röst. -Va, var det? Vad gör han ute nu? frågar Nelly. -Han har varit och festat med sina kompisar, undra om han kände igen mig? säger jag som blir rädd.

228

-Jag vet inte, du får lösa detta själv, säger hon.

-Skynda dig, vi måste dra ifall han såg att det var vi, säger Nelly som blir lite stressad nu.

Mamma blir rasande och säger att jag får utegångsförbud i minst en månad framåt. Mamma skickar hem Nelly som är helt skräckslagen. Jag hör jag hur pappa ringer till Nellys föräldrar. För Nellys föräldrar vet inte om att Nelly varit ute mitt i natten. Eller att jag sovit hemma hos dem inatt.

Felicia Bärg (8j)

Det var en varm torsdagskväll i april. Jag var på väg till min basketträning. Jag gick genom den lilla parken där jag hoppade av bussen på väg till Lundaskolans idrottshall. Jag tog det lugnt på vägen dit, för jag var redan tidig. Framme vid dörren in till de nya omklädningsrummen. Inne i omklädningsrummet var Lina och Melissa redan på plats. Jag bytte om till min röda baskettröja och jag hade ett par shorts till. Mitt namn och nummer fanns bak på tröjan. Inne i idrottshallen började jag med min uppvärmning, jag och Lina gjorde passkott. Melissa och Kaline övade på olika tekniker på skott. Efter en stund var tränaren Per på plats och fler från laget samlade. Per talade med sin höga tränarröst om vad vi skulle göra idag. Han pratade exalterat om matchen som vi skulle ha på söndagen och hur viktig den var upprepade han flera gånger i varje mening. Han delade in oss i par. Man skulle träna på passningar. Per parade ihop mig och Liva. Liva är hon jag gillar minst i laget, hon är väldigt egocentrisk av sig vilket jag stör mig på, hon är även egoistisk på plan vilket gör så att vi missar massor av chanser till att göra mål. Oftast hamnar vi i tjafs på grund av att jag inte kan hantera mina aggressionsproblem och kan då inte vara tyst. Vi körde på även fast vi inte var varandras favoriter. Per blåste högt med sin visselpipa vilket betydde att vi skulle byta par så jag hamnade med Kaline. Vi funkar mycket bättre med varandra. Jag och Kaline går på samma skola men i olika klasser, vi har känt varandra sen vi var små. Vi var ett bra team på plan. Nu var det dags för avslutet på träningen, övningsmatch. Per delade in oss och blåste i sin visselpipa. Liva fick bollen och dribblade iväg till motståndarens mål. Jag skrek passa flera gånger men såklart vill hon köra helt själv, hon sprang fram men missade målet. Då fångade Lina bollen och gjorde ett mål. Det stod 1–0 till oss. Kaline kom fram och tog bollen och dribblade iväg mot vårt må,l jag och Lina sprang framåt. Melissa var redan framme så Kaline passade bollen till henne och de gjorde mål. Maja i mitt lag fick tag på bollen och började dribbla mot deras mål innan hon såg att jag var fri. Då körde jag och Maja snabba passningar över planen fram till målet och jag sköt och det blev mål. Precis då blåste Per av. ”Bra jobbat tjejer” sa han med hög röst, ”Glöm inte matchen på söndag och var i god form”. Jag skulle precis byta om när Melissa och Liva hamnade i bråk. “Varför puttade du mig” sa Liva till Melissa. “Du borde lära dig att inte va’ så ego på matcher” sa Melissa tillbaks. Liva svarade “Lär dig spela bättre så skulle jag ha passat dig”, Melissa himlade med sina stora ögon och började byta om. Stämningen i omklädningsrummet försämrades genast. Jag bytte om snabbt för jag ville komma hem. Jag tog på mina mjukisar och tjocktröja. Jag gick fram till spegeln och satte upp mitt hår. Jag gick samma väg tillbaka genom parken fram till busshållplatsen. Det var fem min kvar innan bussen var på plats. Jag stod och tittade ner i min nya telefon. Bussen kom fram och jag gick på. Det var många på bussen, tyvärr så hamnade jag bredvid en full gubbe. Jag satte i mina hörlurar och lyssnade på musik hela vägen hem. Såklart när jag kom hem så var det ingen hemma. Min mamma är alltid på jobbet eller med sina vänner. Pappa är också alltid på jobbet. Så jag gick direkt in till mitt rum.

Matchdagen Jag vaknade av min väckarklocka och jag gick direkt upp. Jag gick till köket och fixade min frukost. Jag var inte alls trött eftersom när det är match så är jag full med energi. Jag åt upp min frukost snabbt. Sedan gick och fixade mig iordning. Jag gick ut genom dörren och gick snabbt iväg till bussen och åkte iväg. Vi skulle samlas vid Ica, jag var nästan sist på plats. Per samlade in oss och berättade om planeringen för dagen. Vi skulle spela mot ett lag i från Gävle. Resan tog tjugo minuter eftersom det var i södra Stockholm. Vi gick in i den stora nybyggda arenan. Det var fullt med människor, massor av olika lag från hela Sverige. Tjejerna från Gävle var mycket längre och större än oss så vi förstod att det inte skulle bli en lätt match. Jag och Melissa gick och tittade runt eftersom vår första

Per samlade in oss och hade sitt lilla peptalk. Och sedan var matchen igång. Liva fick tag i bollen och dribblade iväg, för första gången så passade hon bollen till Lina. Lina skulle precis kasta bollen i mål när en väldigt lång tjej ställde sig framför och blockade. Nu hade motståndarna bollen, det enda jag hade i tanken var att fånga bollen. Så jag sprang rakt mot motståndaren och blockade hennes passning och fångade bollen. Jag dribblade sedan smidigt iväg med bollen snabbt till andra sidan. Och sköt. ”MÅL!” skrek de, jag sköt en trepoängare. Matchen körde på. Det stod lika till de sista minuterna. Jag fick massor av adrenalin i kroppen så på två sekunder kändes det som var jag på andra sidan med bollen och sköt ett säkert skott. Det blev mål och precis då blåstes matchen av och vi vann. Högljutt sjöng vi vår laglåt, “Vinna vinna vi kommer aldrig att försvinna”. Vi fortsatte sjunga glatt på vår vinnarlåt ända in i omklädningsrummet. Jag bytte om snabbt eftersom jag ville komma hem. Jag gjorde sällskap med Melissa ut och sa sedan hejdå till henne för min buss kom. Jag åkte hem och var stolt över min insats. Det har var den bästa dagen i mitt liv, tänkte jag.

Nadine Chahed (8p)

31. Min historia Stress… panik... ångest… Hur kan folk förstå? Hur kan de tro att de förstår? Alltid samma skit, “du ska väl inte klaga”, “du har ju det så lätt”, “men har du sett dina betyg eller?”. Det är som att folk tror att de vet hur jag har det. Att bara för att jag har bra betyg så har jag det så jävla lätt? Hur fan kan de veta? De har ingen aning om hur jag har det. Jag har det inte lättare, de verkar tro att bara för att jag har bra betyg så är allt så mycket lättare för mig. Har det aldrig korsat deras tankar att jag kanske bara pluggar mer? Det är skitsvårt. Vad? Allt. Allt från att bara ta sig upp på morgonen, till att sitta och skriva ett 1,5 timmars prov. Med ångest att man MÅSTE prestera på A-nivå, annars är man värdelös. När man sitter där i bänken och nästan skakar av ångest. Man vet precis vad man ska skriva men det går bara inte. Man får inte ner ett skit. Det är skitsvårt. När man ständigt går runt med den här klumpen i magen, den där klumpen som aldrig försvinner. Den där klumpen som liksom bara är där och gör skitont. Som bara väntar på att explodera vid minsta kommentar. Vid minsta kommentar om hur jag ser ut, hur jag beter mig, vilka jag är med. Ja, vilka jag är med. Tydligen så är man bög bara för att man har mestadels tjejkompisar. Visst så är det absolut inget fel med att vara homosexuell, men det är inte kul att alla ska anta en massa saker om en bara för att man är mer bekväm med vissa människor. Nej jag är inte som alla andra stereotypiska ungdomskillar, men har folk verkligen inget bättre att göra än att slänga en massa jävla kommentarer på mig? Jaja, det var väl allt för idag…

Ut i gränslösheten

30. MATCHEN

match inte började förrän om en timme. Det var helt fullt, vi hörde några människor prata skånska och vi började skratta eftersom vi inte är vana vid den dialekten.

Mitt huvud kändes tungt när det låg mot kudden, som om någon skulle sitta och trycka ner det med all sin kraft. Som om världens alla problem var på mina axlar. Jag slog sakta upp dem trötta ögonlocken och i en rörelse så satte jag mig upp och stängde av mitt larm med den lilla kraft som fanns kvar i kroppen. Långsamt satte jag ner fötterna i golvet och sköt ifrån för att resa mig upp, men till ingen lycka. Mitt huvud började snurra och med ett duns ramlade jag ner på golvet. Allting snurrade runt mig som om jag låg på ett enda stort hjul och mitt huvud kändes som om det skulle implodera vilken sekund som helst under tyngden av den sprängande huvudvärken. Med mina taniga ben så försökte jag resa på mig igen, men ännu långsammare den här gången. Till slut så lyckades jag få mig själv på fötterna och med små steg så tog jag mig hela vägen till garderoben. Med all lust i världen till att bara slänga mig på sängen igen så valde jag en outfit, svarta jeans och en simpel grå tjocktröja.

229

Alltid långärmat och en storlek större än vad jag egentligen har. Med trötta och “entusiastiska” steg tog jag mig äntligen ut ur mitt rum och vidare ner till köket. När jag kom in i matsalen såg jag som vanligt en tallrik med två mackor och en lapp bredvid. Lappen var skrynklig och texten var skriven med kantiga och slarviga bokstäver som när man skriver under stress. Mitt huvud fylldes av inget annat än irritation när jag läste lappens innehåll: Hej älskling! Hann inte stanna kvar tills du vaknade men har gjort i ordning några mackor, dina favoriter som vanligt. Älskar dig och syns ikväll! Kanske kommer hem lite senare idag då vi är kort om personal. Puss puss, älskar dig - Mamma.

Ut i gränslösheten

Samma grej varje morgon. Jag kommer ihåg alla hennes lappar så väl. Ibland undrade jag om hon fattade att jag inte åt hennes guds fördömda mackor och hon bara inte brydde sig, eller om hon faktiskt var så jävla naiv så hon verkligen trodde på allt jag sa. Trots min vilja att bara slänga mackorna i soporna, så tog jag upp ena mackan och förde den upp till munnen. Jag tog en liten tugga av brödkanten och bara konsistensen fick mig att vilja spy. Mina mage vreds under smaken av kolhydraterna. Med tunga kväljningar slängde jag ner mackan och slängde dem i sopporna. Istället tog jag bara ett glas vatten och satte mig i soffan. Som vanligt innan jag går till skolan så kollade jag antingen på Youtube eller Netflix i ungefär 20 minuter innan det är dags att gå. Jag drack som sagt upp mitt vatten och kollade klart på avsnittet av Outlander. Världens bästa serie “btw”. Sedan borstade jag tänderna, gjorde i ordning håret, packade ner allt jag behövde till skolan och begav mig ut. Jag bodde rätt så nära skolan men vägen dit kändes som evigheter. Varje steg blev bara allt tyngre och tyngre. Min huvudvärk blev bara allt värre under färden. Till slut när jag faktiskt kom fram till skolan så trodde jag nästan att jag skulle svimma. Varje morgon var densamma i typ två år. Sjuan var ändå helt okej men åttan och nian var rena helvetet. Skolan var rätt så stor, vi var var fem klasser i varje årskurs med ungefär 25 - 30 elever i varje klass. Klasserna gick från A - E. Själv gick jag i 3b. Bästa klassen någonsin. Sa ingen någonsin. Våran klass var uppdelad i fem olika grupper. Nördarna, Sportkillarna, Populära (vilket mestadels bestod av snobbiga morrhoppor med svinrika föräldrar), de allmänt skeva och så hade vi mig och mina vänner. Vi (och med vi menar jag mig och mina två bästa vänner) var en salig blandning. Eire som var äldst i våran grupp var extremt duktig på att sjunga. Då menar jag EXTREMT duktig, men varje gång man försökte ge henne en komplimang viftade hon bara bort den och sa: Det är väl inget speciellt? Alltid lika ödmjuk. Eller… Jag visste inte riktigt om det var ödmjukhet eller bara hon som ville ha fler komplimanger. Sen så hade vi Lysa. En extremt snäll själ. Nästan för snäll ibland. Hon var liksom… väldigt omtänksam, men ibland så ledde det till att vissa människor utnyttjade hennes ödmjukhet. Hon var även väldigt duktig på att rita och även slöjd. Hon var typ duktigt på allt som hade med kreativitet och fingerfärdighet att göra med. Till sist och även minst hade vi mig. Inte minst på längden men på alla andra sätt man kan tänka sig. Jag, även kallad Jace, var en lång, blond, blåögd kille på 16 år. Jag klädde mig ganska bra faktiskt, eller, det är vad mina vänner sa i alla fall. Sen om de faktiskt menade det eller inte är en annan sak. De hade en tendens att göra så. Säga saker för att trösta men aldrig riktigt mena det. Till skillnad från dem hade jag inga talanger, inga som jag själv erkände. De och min svensklärare brukade alltid säga att jag hade en talang för att skriva, men vet inte hur sant det är. I alla fall så fortsatte mitt liv så här i ungefär två månader till. Ända tills… en dag. En måndag två veckor innan jag skulle sluta nian hände något som skulle förändra mitt liv för resten av mina dagar. Dagen började som vanligt. Vaknade, mådde piss, åt inget, gick till skolan. Allt var som vanligt, förutom att jag mådde sämre än vad jag brukar. Huvudvärken övergick till sprängandes migrän och hjärtat kändes som om det skulle stanna vilken sekund som helst. Vägen till skolan brukade alltid vara jobbig men den här gången var det värre än någonsin. Varenda muskel bara skakade och benen kändes som om de skulle ge vika vilken sekund som helst. Huvudet bara snurrade mer och mer desto längre jag gick. För varje steg jag

230

tog blev omgivningen bara suddigare och suddigare. Det tog bara 20 minuter innan min kropp gav vika. Jag föll. Allt försvann. Det var som om någon ryckte bort marken under mina fötter och tog bort allt ljus från världen. Som om någon hade gjort slut på alla ljud och känslor man kan uppleva. Allt som fanns var jag, och mörker. För mig kändes det som evigheter men det tog inte lång tid innan någon hade hittat mig och ringt ambulansen. Varje sekund kändes som en livstid, jag var säker på att jag var död. Jag kommer inte ihåg mycket av vad som hände sen men jag kommer ihåg att jag vaknade i en bil. En ambulans. Jag kommer ihåg känslan av en hand som låg på min. Jag kommer ihåg att hon pratade med mig, eller, försökte i alla fall. Hennes röst var skakig, lika som hennes händer. Jag minns hur jag såg konturerna av hennes ansikte och hörde hur hon snyftade, så jag antog att hon grät. Det tog ett tag men till slut slog det mig vem det var. Min mamma. Hon som hade skitit i mig all dessa år, hon som hade gjort mina “favoritmackor” varje dag för att skapa någon sorts falsk illusion om att hon brydde sig. Men för en gångs skull var jag glad att se henne, att hon var vid min sida. Hon var ju trots allt min mamma. Min vakenhet kunde inte ha varat i mer än tio sekunder innan allt försvann igen. Resten är otroligt suddigt men jag minns att jag vaknade i en säng. Jag kommer ihåg konturerna av människor som stod runt mig. Jag var först inte helt säker på vad det höll på med men jag kan minnas hur de lyste i mina ögon och att de hade sattit in någon sorts slang i näsan på mig. För vissa kan det verka självklart att jag låg på ett sjukhus men att vara där i stunden och knappt vara vaken gjorde saken betydligt oklarare. Jag vet inte riktigt hur länge jag låg där men det måste ha varit flera dygn. Första dagen skiftade jag mellan vakenhet och sömn, men andra dagen hade jag fått tillbaka min känsla av verklighet. Läkarna fortsatte med sina tester under dagarna som jag låg där och berättade gradvist för mig vad som hade hänt. Min kropp hade helt enkelt gett upp. Gett upp efter alla månader som jag praktiskt taget svultit mig själv. I slangen som de hade satt fast genom näsan på mig gav de mig ämnen som min kropp behövde för att återställa sig själv. Min mamma kom regelbundet på besök och ofta hade hon med sig Eire och Lysa. Efter tre dagar blev jag äntligen utskriven. Men det var inte slut där. Efter att jag hade blivit utskriven ur sjukhuset tog socialtjänsten kontakt med mig. Eller ja, det var väl en kombination av soc och mamma. De ville skicka iväg mig till ett slags “hem” för såna som mig. Ett slags rehabiliteringshem alltså. Först var jag väldigt emot ideén men till slut gick jag med på det. Vilket jag är otroligt glad att jag gjorde. Hemmet var ganska stort men det behövdes då vi var runt tio personer som var där. Huset var ganska gammalt, men med en modern inredning. Hallen var fylld av abstrakta tavlor som vissa var helt omöjliga att tyda. Köket var stort med modern utrustning och var delat i två delar. Ena delen var själva köksdelen där man lagade mat, och andra delen användes som matsal. Köket var direkt kopplat till vardagsrummet, som till skillnad från köket hade en gammal inredning. Det fanns en stor soffa som klädd i grått, och på var sida av kaffebordet som stod framför soffan stod det två fåtöljer. Det fanns fem sovrum så vi var två som delade på rummen. Sovrummen var medelstora med två dubbelsängar i varje. Man fick ha med sig egna möbler att dekorera sin sida av rummet med, men det fanns även redan möbler där. Man hade ett skrivbord, en garderob, ett sängbord och en byrå. Människorna som höll i allt var väldigt trevliga men också väldigt stränga. Vi hade klara regler om städsysslor och skärmtid, och var man duktig med sina sysslor fick man tio poäng efter slutet av veckan. Desto fler poäng man hade desto fler privilegier fick man. Privilegierna varierade allt mellan mer skärmtid, till biobiljetter m.m. Poängsystemet var ett sätt att uppmuntra att sköta sig och det var väldigt jobbigt i början men när man väl vande sig funkade det väldigt bra. Första och andra dagen ägnade jag åt att flytta in och att lära känna stället och folket. Men efter tredje dagen började rehabiliteringen. Rehabiliteringen låter så extremt men den bestod mest av att bara prata. Att prata om ens egens känslor och upplevelser. Vi hade morgonmöte varje morgon innan frukost klockan 7 i vardagsrummet där vi som sagt pratade om hur

Christoffer Kireen

Sean Keast (8a)

32. MIN ÄRA VAR LOJALITET 1945 April 17 Kära mor, Jag skriver från fälten utanför Berlin, bara för några dar sedan var vi i Frankfurt och stred, vi hade stridit utan att få ordentlig med vila. Det är inte förrän nu jag fått chansen att skriva till dig. Jag önskar att jag fick vara hemma med dig och syster. Det var faktiskt länge sedan jag var hemma i Sverige. Om jag får säga mor, så var jag inte redo för det här. Jag åkte hit för att vara en hjälte, inte en mördare. Jag ville slåss för frihet, inte för förtryck. För fyra år sedan så skojade jag och mina kamrater om vad vi skulle göra när vi hade tagit Moskva från ryssarna. Nuförtiden skojar vi om hur vi kommer att dö, kanske råka trampa på en landmina, vem vet? Eller råka vara på fel ställe vid fel tidpunkt och bli uppsprängd av en granat. Du ser mor vad det här eländiga kriget har gjort med mig. Jag kan ej fly, för då blir jag skjuten för “landsförräderi”, även om jag är svensk och inte tysk. Vi ses hemma, jag lovar att jag ska komma hem. Din kära Hans. Jag vek det lilla brevet och la det i fickan, någon kommer antagligen att hitta min kropp och skicka det till min mor, jag vet att jag inte kommer kunna fly från det här eländet. Mitt namn är Hans Lindesberg, Unterscharführer i 23rd Waffen SS panzergrenadier regiment som tillhörde 11th SS Divisionen. Jag befann mig vid Berlin på en stor öppen äng nergrävd i en skyttegrav. Fälten var leriga efter de första aprilregnen, det var en lätt dimma, nästan så att det var spökliknande. Molnen hade stängt ute mycket av solljuset, det var som att det här kriget blir blev mörkare och mörkare. Vi var svenskar som slogs för Tyskland, män som hade alla sorts anledningar. Själv så var jag en simpel medelklassman från Stockholm. En man som var driven av äventyrslust. Jag minns än idag hur jag gick på den gatan år 1940, den där somriga dagen, med en av mina kamrater som hette Joseph. Vi hade pratat om att gå med i den svenska armén, han sa själv att det fanns en “special-division” som inte tillhörde Sverige. Vi hade åkt till det tyskockuperade Norge, till Oslo. Jag kommer fortfarande ihåg när vi gick i en lokal med skrivbord med män som satt och arbetade med någon form av pappersarbete. Joseph gjorde något jag inte hade förväntat mig. Han gick fram, sträckte fram sin arm och sa bestämt: “Heil Hitler!”. Mannen svarade med samma hälsning och förväntade sig att jag skulle göra samma sak, men han nöjde sig med en handskakning. Redan här var jag på fel mark, men jag verkade inte se igenom det, jag var mer

nyfiken på vad de hade att erbjuda. Mannen berättade att de sökte starka män som skulle slåss för Tyskland, han berättade att jag skulle få göra en liten tjänstgöring och jag skulle få all ära. Än idag så funderar jag på vad han menade med “en liten tjänstgöring” för att jag sitter här mitt ute i fälten och väntar på att dö. Efter min utbildning så blev jag vakt i ett arbetsläger. År 1942 när situationen blev desperat så blev jag förflyttad till östfronten, även kallad för “den mänskliga köttkvarnen”. Att få veta att man skulle åka till östfronten var som att någon kom och sa att du skulle dö. Medan jag sitter här ute i fält, mitt i den kalla vårkylan och mår illa, så märker man att ute i ett krig handlar det bara om att vänta. Vänta på nästa måltid, nästa natt, nästa korta slag... Det är varken roligt eller spännande, bara tråkigt och skrämmande vid vissa tillfällen. Vi väntade faktiskt inte på nästa slag. Vi väntade på att vårt gruppbefäl skulle komma och berätta för oss att kriget var över och vi kunde åka hem. Jag reser mig upp från min liggande position, jag håller mitt huvud lågt. Medan jag går runt så märker man att man aldrig kollar på varandra eller prata med varandra, man vill inte se varandra, för då man ser sig själv. Den skyttegraven jag var i var snabbt grävd och improviserad, det fanns träplankor och sandsäckar som fortfarande väntade på att bli placerade. Bakom oss så stod det pansarfordon som var på gränsen att falla ihop för att de var så använda. När jag väl har gått i ett avstånd på runt hundra meter så stannar jag upp och spyr, min hjärna fylls med så mycket stress och obehagliga tankar så att min kropp reagerar rent fysiskt på ett mycket obehagligt sätt. Jag skakar och faller ihop på marken. Medan jag ligger där på marken och min kropp vägrar att röra på sig så kommer jag att tänka på, vad är människans gräns? Vad är min gräns? Jag minns fortfarande ansiktena på de människor jag har dödat och tyvärr deras skrik. Hur långt är jag villig att fortsätta, vill jag leva på det här sättet? Medan känslan av skyldighet slukar alla mina tankar, så kommer Joseph och tar mig på axeln. ”Lever du?” Jag kommer ut från min bubbla och lyckas resa mig upp. Joseph tar av mig hjälmen och torkar av smuts från mitt mörka hår. Sedan så sträcker han mig sin vattenkantin och låter mig få dricka av den. På ett sätt så tycker jag om Joseph, han uppvaktar mig alltid och hjälper mig alltid under svåra uppdrag. Men samtidigt så hatar jag honom, han var den som drog in mig i det här helvetet. Men när jag tänker efter så har också han ångrat den här resan. Ända sen vi var barn så har Joseph pratat om att det var judarnas fel och hur han ska fängsla alla. Men nu när han själv blivit tvungen att avrätta en jude så har han varit helt tyst om det. Det är dock inte hans fel att hans föräldrar alltid har lärt honom att det alltid var judarnas fel, nästan så att det var löjligt.

Ut i gränslösheten

man mår och hur vi skulle fortsätta med rehabiliteringen. Man var där så länge som man själv och soc tyckte att man behövde vara där. Själv var jag där i tre månader. Funkade det? Ja. Själv har jag aldrig mått bättre och ska snart om bara några veckor ta studenten. Det jag ville förmedla med den här berättelsen var att oavsett hur pissdåligt du mår, eller hur svårt du än har det så är inget omöjligt. Bara fortsätt kämpa och sök hjälp. Det här var min historia.

Medan vi sitter där i den leriga skyttegraven så hör jag hur det från distans avfyras skott. När jag lyssnar noggrannare så märker jag att det är från artilleriet. Jag hör även hur skotten närmar sig. Till slut så fattar jag det, de skjuter mot vår position. Jag hann inte säga något tills någon annan i skyttegraven skrek: “Artilleriet! Ta skydd!”. Innan någon hann reagera så kom det första skottet som dunkande ner i marken, bara 30 meter ifrån oss och detonera. Det här var stora explosioner, som drog med sig hela marken och spred den över oss. Soldater från alla delar i skyttegraven började springa åt olika håll för att ta sina gevär, jag själv reste på mig och tog på mig hjälmen. Ett till artilleriskott dundrade ner på andra sidan av skyttegraven. Den här gången så spred den bitar av kroppar och blod, armar och organ flög över oss, mina öron började ringa och jag kunde bara höra skrikande människor. De här två skotten var tillräckliga fört att få alla att börja springa iväg. För att förvärra situationen så började ryska pansarvagnar rulla ut och skjuta mot oss. I den här situationen så tappar man en stor del av sitt medvetande. Det känns som att man kollar på en bioduk och kan styra från ett håll. Vi rusade alla in till pansarfordonen. Alla satte sig, stressade av situationen. Chauffören som satt i förarsätet var förmodligen mest

231

stressad. Han försökte få igång den envisa motorn. Vi var inte alla från Sverige, de flesta var från Norge och Danmark.

”Du Hanse”

”Få igång motorjäveln!” skrek mannen som satt bredvid mig.

”Förlåt för att jag drog in dig i det här.”

Den danska chauffören skrek tillbaka på danska:

”Är det inte lite för försent att säga förlåt?”

“Gör det själv din svenska gris!”

Joseph blev tyst. Efter en stund av lugn och ro, så gick vi och la oss.

Innan ett bråk bröt ut så sattes motorn igång. Artilleriet hade skådat oss men inte alla för att i nästa sekund dundrade det ner ett till artilleriskott på pansarfordonet framför oss. Vi bromsade in. När väl röken väl försvann så fanns det bara bottenplattan och ett däck av det som en gång var ett pansarfordon. Tolv man bara hade försvunnit på en sekund. Vi åkte till Brandenburg-porten eller det som fanns kvar av den. Berlin låg i ruiner. Lägenheter där väggarna stod kvar men ingen insida av byggnaderna. Skotten ekade bland gatorna från distansen. Det som fanns kvar av regementet parkerade sina fordon. Folk kastade sig ut, andra ramlade och låg kvar på marken och andra spydde av åksjuka.

Jag vaknade nästa morgon av världens nackvärk, Joseph hade vaknat och stod med kikaren vid fönstret.

Innan vi hann återhämta oss så hörde vi någon skrika: ”Uppställning!” Det var vår major. Alla ställde sig hastigt på rad. Majoren började att skrika med allt vansinne:

Ut i gränslösheten

”Vad i helvete tror ni att ni gör!? Den fronten har nu öppnats och Berlin står öppet till de där jävla ryssarna!”

”Jag går upp och ser vad Rikard säger.” Han svarade inte, han var nog besviken på mig. På ett sätt så ville jag säga förlåt till honom, han har ändå tagit hand om mig. Hur som helst så gick jag upp till löjtnant Rikard. Han satt och pratade med en av sina underofficerare. Han hade en karta över Berlin. Jag frågade vad han gjorde, han hade tydligen hittat ett glapp bland de ryska trupperna, om vi gick iväg nu så skulle vi kunna fly till västfronten där amerikanerna skulle kunna ta hand om oss. Jag blev glad på ett sätt, jag skulle äntligen kunna åka iväg och träffa min mor men på ett annat sätt var jag en landsförrädare. Jag tänkte gå ner och berätta för Joseph. Men det verkade som att ödet hann före mig för att i nästa sekund så hördes en explosion från nedervåningen.

Rikard gick fram från ledet. Ricard var vår kompaniledare som var en mycket duktig man.

Jag rusade ner för att se, Joseph låg på marken och kollade upp. Jag klev in i rummet, chockad av synen att se den enda personen som brydde sig om mig ligga på golvet med blod överallt. Jag rusade fram till honom och tog hans hand.

”Ryssen har redan omringat oss och börjat bombat oss med granater.

”Joseph förlåt mig, snälla förlåt mig!”

Majoren stirrade på Rikard och gick fram.

Han log åt mig, tills hans ögon stannade upp och han slutade att blinka.

”Vad sa du?” frågade majoren. ”Ja, att ryssen har omri...” Ricard hann inte avsluta sin mening innan majoren slog honom med knytnäven i magen. Rikard föll ihop och började spotta blod. ”Nåväl, ni kommer inte att komma ut från Berlin och ni vet vad ryssen gör med fångar? Berätta för mig vad vår ära heter?” säger han med ett leende som skulle få vilken person att avsky honom.

Jag reste mig upp, jag hann inte tänka förrän en till granat smällde till, den här gången från övre våningen. Rikard kom hostandes ner för trapporna. ”Jag tänker inte dö för det här landet!” skrek han. Vi stod och kollade på varandra. ”Är det någon mer som är skadad?”

”Vår ära kallas för lojalitet” säger alla med en tröttsam röst.

”Alfred och Robert är där uppe. ”

Han böjde sig ner till Rikard som låg på knä.

”Men vad väntar du på, vi måste hjälpa dem!”

”Låt oss glömma bort att det här hände.”

”Vi har inte tid, vilken minut som helst så kommer ryssen att storma lägenheten!” skrek Rikard tillbaka.

Vår major gick igenom om hur vi skulle försvara viktiga gator, han berättade aldrig varför de var viktiga men å andra sidan så visste vi vad ryssen gjorde med fångar. Mitt kompani bestod av nio män. Vi gick tyst på gatorna. Vi gick igenom en gata där vi såg barn som stod på led, det var hitlerjugend. Vi såg en officerare som instruerade dem hur de skulle skjuta med ett gevär. Det som skrämde mig mest var inte att barnen fick lära sig att skjuta, det var mer hur entusiastiska barnen var, de var ivriga för att äntligen få försvara sitt hemland. En av dem vinkade till oss, en annan ropade: “Till sista man!” Jag frös ihop, var de här barnen redo att offra sig för ett kollapsande rike? Jag släppte tanken och fortsatte tills vi kom fram till en stor lägenhet som hade en bit av taket uppsprängd. När vi väl kom in i ett av rummen så ställde Rikard oss på rad och sa: “Herrar, vi har kommit en lång väg, men som på vilken väg som helst finns det ett slut. Vi är inga hjältar, vi är män som gjorde de mest korkade beslut i våra liv. Det är upp till dig om du vill förlåta dig själv. Själv så kommer jag aldrig att förlåta mig för de personer jag har dödat. Imorgon så kommer vi att äta med djävulen.” Alla stod tysta, sedan så delade Rikard in oss i grupper som skulle försvara olika delar av lägenheten. Jag hamnade med Joseph som vanligt. Vi skulle försvara mittenvåningen. Jag och Joseph gick in ett av rummen som en gång i tiden måste varit ett vardagsrum. Det enda som fanns kvar var någon garderob och ett bord. Rummet var fullt med damm och sprickor.

232

”Ja?”

Jag la ut min vapenrock över golvet och la mig på den, Joseph gjorde samma sak. Vi tog fram våra konservburkar och började äta bönor.

Jag sprang upp för trapporna och in det rummet där granaten landade. När jag kom in i rummet så såg jag en fruktansvärd syn. Robert låg på marken och saknade båda sina ben. ”Mamma!” skrek han. Alfred log och hade förmodligen tappat sitt psyke, han satt och skrattade ”Allt kommer att vara över snart!” satt han och upprepade gång på gång. Jag själv var skräckslagen och som den fegis jag är så sprang jag ner till bottenvåningen istället för att hjälpa dem. Rikard stod med sitt gevär och kollade på sin karta och markerade med sin penna. ”Vad väntar vi på, att dö?” skrek jag till Rikard och rusade ut genom dörren. ”Inte ut på den gatan!” skrek han tillbaka. Jag förstod inte vad han menade tills jag hörde ett skott skjutas från andra sidan gatan. Helt plötsligt så kände jag hur kulan tryckte sig in i min kropp och hur jag flög bakåt och ramlade på den upprivna gatan. Det sista jag hörde var att någon skrek: ”Hanse!” Sedan så försvinner min hörsel och det började ringa i mina öron. ”För vad?” frågar de mig. I slutändan, vad tjänade vi på det här? Det är de frågorna som varje man och kvinna måste besvara.

Ameyal Wurnell (8m)

Jag föddes i Syrien, i en liten okänd stad som hette Homs. Jag bodde där i åtta år, sen flyttade jag till en liten stad som låg tre timmar från Homs. Där bodde jag i fem år. Min pappa och min storebror bodde med oss i tre år men sen så flydde de till Sverige. Vi ringde till dem varje dag och frågade hur de hade det, ensamma i ett okänt land utan språk.

34. Mustafa och hans resa till Sverige Det finns en kille han heter Mustafa. Mustafas föräldrar ville flytta till Sverige på grund av kriget i hemlandet Syrien. Han ville flytta med sina föräldrar och sina två bröder.

Vi bodde med min mormor som bodde tio minuter från oss. Där bodde vi i två år och började skolan som vanligt. Efter ett år så blev det konflikter i landet och min bror drogs in. I Syrien så tog de unga killar för att lära dem att kriga. Så vi behövde fly från Syrien och bosätta oss i Turkiet.

Mustafa är yngst av sina bröder, han är 17 år gammal. De hade svårt i hemlandet, det var krig och de hade det jättekallt på vintern. De bodde i ett tält på grund av att deras hus förstördes i kriget. En dag blev Mustafas pappa sjuk, han var nära döden och det fanns inga sjukhus i närheten. Efter en vecka dog farsan.

Vi åkte buss i nio timmar och sen var vi i en liten stad nära Turkiet, där hittade vi ett hus som tre familjer bodde i. Vi valde att bosätta där. Vi bodde där i tre dagar, sen skulle vi fortsätta in till Turkiet genom att klättra upp i bergen men blev stoppade av de turkiska soldaterna som stod vid gränsen. Sen blev vi tillbakaskickade till huset som vi bodde i.

Sen bestämde familjen att de skulle åka till Sverige men de hade inte tillräckligt med pengar så de var tvungna att jobba jättemycket. Mustafa jobbade i en fabrik, han jobbade från klockan 07:00 på morgonen till 22:00 på natten. Mustafas mamma jobbade med textil från klockan 09:00 på morgonen till 20:00 på natten. Mustafas lön var fem tusen varje vecka och ibland fick Mustafa jobba extra.

Vi väntade i tre dagar till, sen skulle vi försöka igen, men den här gången var det alla som bodde i huset. Denna gång försökte vi springa genom skogen först. Vi behövde gå över en lång sjö för att komma fram. Vi var framme i Turkiet och åkte till min brors kompis som bodde där. Vi sov där i två nätter. Sedan behövde vi fly från denna stad och vidare till Ankara där pappa hade fixat någon som skulle hjälpa oss att fly ut.

Familjen jobbade i ett år så att de fick tillräckligt mycket pengar. Efter en vecka tog de en båt till Grekland. Vädret var dåligt det regnade mycket och båten de tog var inte så stor eller säker. På måndag morgon var de i Grekland. De hade svårt med språket då de inte kunde engelska, så att det var svårt att kontakta någon. De stannade i Grekland nästan en månad. I Grekland var det jättefint väder och folk var trevliga och det var inte så dyrt.

Vi bosatte oss i ett hus där själva i tio månader. Min bror började jobba som svetsare och min pappa skickade pengar till oss från Sverige. Sen hittade vi grannar som bodde väldigt nära oss, vi blev vänner och vi brukade hälsa på dem ibland.

Efter en månad åkte de till flygplatsen för att ta ett flygplan till Sverige. De flög från Grekland till Sverige, det tog ungefär fyra timmar och sedan var de i Stockholm. De kom till Sverige på vintern, de bodde på ett hotell. Efter tre dagar gick Mustafa och hans mamma till Stockholms kommun för att söka efter ett hus och Mustafa längtade efter att börja skolan. Efter en månad ungefär fick de brev hem att kommunen hade hittat en lägenhet till dem. Då flyttade de till nya lägenheten i Rinkeby och Mustafa och hans två äldsta bröder började på skolan i Rinkeby.

Efter sex månader så sökte vi till asyl för att kunna bo i Sverige med tillstånd. Efter tre månader så lånade vi grannens bil för att kunna åka till Istanbuls flygplats. Vi kom in hela vägen men vid säkerhetskontrollen blev vi stoppade för att min mamma hade undervisat engelska i Syrien, vilket inte stod med i hennes uppgifter. De gav henne två alternativ. Antingen att barnen skulle resa själva utan henne eller att de skulle bli tillbakaskickade till Turkiet. Vi beslutade oss för att åka tillbaka till Turkiet. Där bodde vi i tio dagar, sen försökte vi fixa mammas uppgifter och resa igen och denna gång så gick det! Vi reste till Sverige och träffade pappa och min bror på flygplanet. Alla började gråta av lycka. 2017 bosatte vi oss i Nyköping med asyltillstånd och vi lever idag tillsammans med säkerhet.

Ut i gränslösheten

33. Mitt liv

Efter två år hade Mustafa lärt sig mycket och tog studenten. Han började jobba som tandläkare och han hjälpte sin mamma och sina bröder med svenska språket. Mustafas bröder öppnade en egen pizzeria och jobbade där. Mustafas mamma jobbade med textil. Familjen fick tillräckligt med pengar så att de köpte villa i Visby och flyttade dit och de blev bofasta där.

Faraj Ibrahim (8j)

Nour Abdullah (8o)

233

35. NOEL

36. Novell 2k18

Noel kom från Helsingborg och hade bott där i hela sitt liv. Han älskade att spela fotboll. Noel började spela fotboll för att nästan alla hans klasskamrater spelade fotboll både på rasterna och på fritiden, därför var han tvungen att börja spela. Det var någonstans vid sex till sju års ålder som han började spela fotboll. Från början spelade han bara fotboll på rasterna men sedan märkte han att han var riktigt duktig och började spela i ett fotbollslag som kallades Helsingborg IF. Han höll inte bara på med fotboll utan innebandy också. I tonårsåldern så kunde han inte planera in både fotboll och innebandy. Det var för många träningar i veckan och det tog för mycket tid, därför bestämde han sig att bara hålla på med fotboll, för han kände att han var betydligt bättre på fotboll än innebandy. Han körde fotboll fyra till fem gånger om dagen om man räknade med skolrasterna, träningarna och på fritiden. Ibland körde han fotboll med sina kompisar utanför deras hus.

26 juli:

Ut i gränslösheten

I hela sitt liv hade han velat bli fotbollsproffs i ett av de europeiska lagen. Speciellt Real Madrid eller Barcelona. Eftersom de var några av de bästa lagen vid den tiden. Han ville spela inre mitt för han tyckte om att göra assist. Hans favoritfotbollsspelare var Xavi. Och därför vill han spela som mittfältare som Xavi. Han hade inte direkt bestämt sig om vilket lag han skulle lira egentligen. Det gick bra för honom i fotbollen just nu, han spelade i Helsingborg som vanligt och han ledde assistligan... Han får bud från olika storklubbar; som Hull City, Malaga och Fulham (ungdomslag). Först blev han både chockad och imponerad. Han valde att spela för Fulham. Under sin tid i Fulham gjorde han det man skulle, träna och så vidare, men han hade problem med ungdomstränaren vilket gjorde så att han tankar om andra skolklubbar. Han fick knappt någon speltid, han blev bara inbytt när det bara är några minuter kvar från matchen, vilket han inte tyckte om. En helt vanlig dag så ringde det på telefonen. Det enda som han tänkte på var att någon av hans kompisar ville spela med honom, men när han svarade så hörde han en helt annan röst som lät mer som en äldre person. Mannen börjar med mörk röst ”Vill du provspela för oss?” Först fick Noel panik och svarade med darrande röst: “Är du seriös? Men såklart att jag vill det är ju en drömchans”. Då sa den gamle mannen: “Vi ses om några dagar vid Londons flygplats”. Killen slängde bort sin telefon och började hoppa runt som en galning. Direkt efter samtalet ringde han sina kompisar och berättade om händelsen. Många av hans vänner trodde att han blåste dem. Så han var tvungen att berätta allt för dem. När det går så bra som nu blir han skadad i knät. När han blir skadad så väljer han att åka tillbaka till sin gamla stad och träffa sin familj och sina vänner och börja hänga med dem. Därefter blir han bjuden till ett rån mot klockbutik där de kunde tjäna några miljoner.

Ibrahim Baryare (8p)

Det var en varm sommareftermiddag i slutet av juli. Ute var det helt tyst, inga fåglar som kvittrade, inga löv som blåste runt i vinden och inga barn som lekte på gården. Orden mamma sa snurrade runt i huvudet: “Jag har fått ett jobb i Falköping, vi ska flytta i början av augusti”. Kunde knappt tro det när jag hörde det. Jag kan inte flytta nu, jag har hela mitt liv här, alla mina vänner. Efter att mamma sa att vi skulle flytta så sprang jag hem till Halima och berättade vad mamma hade sagt. Halima var lika chockad som mig och kunde inte heller tro nyheterna. Vi satt bara tysta den eftermiddagen på de gråa lakanen på hennes svartmålade träsäng.

8 augusti: Nästa morgon vaknade jag och gick till köket för att äta frukost. Medans jag fixade min frukost sa mamma till mig att börja packa mina kläder när jag var klar. Jag åt upp min frukost och gick in till mitt rum och fram till garderoben med en kartong i handen och började ta ut kläder att packa ner. Medan jag packade så ringde jag Halima och vi pratade om alla minnen vi hade tillsammans och vad som skulle hända efter att jag flyttade. Halima sa att jag inte skulle stressa så mycket och att jag bara kunde hoppas på det bästa och att jag bara skulle vara mig själv så skulle allting ordna sig. Dagarna därpå fortsatte likadant., jag vaknade och åt frukost, gick upp och packade medan jag pratade med Halima och lyssnade på musik.

15 augusti: Det var dagen innan jag skulle flytta och jag var hemma hos Halima och gjorde mig redo för i kväll. Jag skulle ha en hejdå-fest med alla mina vänner. Det var troligen sista gången jag skulle se dem på ett tag och jag vi ville säga ett ordentligt hejdå. Meningen var att vi skulle ha roligt på festen och skratta och ha det härligt men vi satt bara i en ring och pratade om alla våra barndomsminnen tillsammans och hur allt skulle förändras. Jag skulle inte se någon av dem på flera månader. Men mamma sa att om hon kunde ta ledigt så kunde vi hälsa på under höstlovet.

16 augusti: Dagen efter så hade jag gjort mig redo för att åka. Jag och mamma skulle åka vid fyra på eftermiddagen. När klockan var tre så hade flyttbilen precis åkt iväg fylld med alla våra flyttlådor och möbler. Utanför porten stod mamma vid bilen och väntade på mig. Falköping för första gången. Utanför trappen stod Halima och väntade på mig för att säga hejdå. När jag kom ner så gav hon mig en kram och när hon släppte så kunde jag se hennes sorgsna ögon och hur mycket hon försökte hålla kvar tårarna. Jag gav henne en sista kram innan jag gick till bilen där mamma väntade på mig. Innan vi gick in sa mamma att allting skulle ordna sig och att jag skulle gilla det i Falköping. Bilresan var helt tyst det enda som hördes var Horizon av 3Racha på repris. Det tog cirka fem timmar innan vi kom fram till Falköping. På motorvägen hade det varit en olycka mellan två bilar så vi var fast i trafik i två timmar extra. När vi kom fram så var det mörkt ute och mamma stannade framför en gammal trappuppgång: Dotorpsgatan 19c stod det på en skylt över trapphuset i dörren. När jag frågade henne varför vi stannade så tog hon fram en nyckel ur handskfacket. “Det här är vårt nya hem” sa hon med en glad röst. Hon gav mig nyckeln och sa att vi bodde på andra våningen, dörren till höger. Jag gick snabbt upp för trapporna även fast jag fortfarande var nedstämd över att lämna allt och behöva börja om så var jag fortfarande munter för att kunna börja om med mitt liv och lära känna mer personer och få en nystart. Utan gränser eller människor som håller mig tillbaka från att testa nya saker eller lära känna nya människor. När jag kom in i huset så gick jag till soffan i vardagsrummet och somnade.

17 augusti:

234

Morgonen efter att vi hade kommit fram så vaknade jag klockan två på eftermiddagen av att mamma var i köket och lagade lunch.

21 augusti: Det var första dagen i skolan och jag skulle gå med mamma. På vägen dit så kände jag mig väldigt spänd och kunde inte slappna av. Jag tänkte på vad som skulle hända, skulle jag få nya vänner? Tänk om ingen vill vara med mig? Men innan jag hann tänka för mycket så var vi framme. Mamma och jag gick till receptionen. Det satt en ung kvinna vid en dator och när vi frågade om vart jag skulle så gav hon mig ett papper med mitt nya schema och sa att jag skulle vara i sal 23 och beskrev vägen dit. Efter att hon beskrivit vart jag skulle så sa mamma att hon behövde gå till jobbet. Jag sa hejdå till mamma och gick till salen. När jag kom fram till salen så såg jag att det redan var elever inne. Bland eleverna så såg jag Joon. När hon såg mig så gick hon fram till mig och frågade om jag visste vart jag skulle, jag visade henne mitt schema och hon sa att vi skulle gå i samma klass. Hon visade mig sin plats och sa att jag kunde sätta mig bredvid henne. Efter att jag hade satt mig ner så kom det mer och mer människor in i klassrummet. Sedan när alla hade satt sig ner så kom läraren in i klassrummet. Det var en gammal kvinna, hon såg ut att vara cirka 40 år gammal med brunt hår och bruna ögon. Efter att alla hade satt sig ner och blivit tysta så bad hon mig att ställa mig vid katedern och introducerade mig för klassen. Jag gick upp presenterade mig själv. Jag sa snabbt mitt namn och lite om mitt liv innan jag gick tillbaka och satte mig ner bredvid Joon igen. Lektionen började och alla pratade om vad de hade gjort under sommarlovet. Joon introducerade mig till alla i klassen och så började vi prata och de frågade mig varför jag hade flyttat och vad jag tyckte om staden. När lektionen var slut så gick jag tillsammans med Joon och några andra i min nya klass till matsalen för att äta. Dagen fortsatte och jag började känna mig bekväm och avslappnad med min nya klass. Efter skoldagen var slut så kom mamma och hämtade mig från skolan. När jag kom hem så ringde jag Halima och berätta om min dag. Vi pratade i över tre timmar och när vi pratat klart så fick jag ett samtal från Joon och Nimco. De frågade om hur jag tyckte att min första skoldag och skolan var. Jag svarade att jag tyckte att det var roligt och att det skulle bli bra. När vi la på så satt jag kvar i mitt rum och tänkte på hur det skulle bli med en ny skola och nya vänner. Det är som att jag får en chans att börja om, en omstart i livet, en ny start utan några gränser. Med nya vänner, möjligheter, chanser utan att någon från min gamla stad som höll mig tillbaka.

Mahdi Yascad (8o)

37. Nullius terram En person dog och hela världen fattade eld. Detta hände inte för så länge sedan när en stor del av världen hade industrialiserats. Länder kunde nu få ihop stora arméer snabbt och med nya vapen var alla redo för en konflikt. Men ingen kunde ha tänkt sig hur stor konflikten skulle bli eller att den skulle startas på grund av en liten grupp människor. Allt som behövdes var en liten gnista skapad av ett mord och kriget startade. -Så vad tycker du om det jag har skrivit hittills? -Jag säger det jag sa förut, jag tycker att du slösar din tid. Folk dör som flugor där ute och du spenderar din tid med att skriva en bok om ett krig som pågår just nu. -Varför ska du vara så negativ med ditt “folk dör som flugor”, jag vill ju bara dokumentera kriget så att andra kan få veta hur det var under kriget. -Äh, vi har inte tid för det här, kom nu. Generalen vill att alla ska samlas, jag tror han håller på med något stort. -Okey då, glädjedödare vi går och ser vad generalen planerar. Kriget pågick för fullt och folk dog verkligen som flugor. Så fort röken eller dimman försvann gömde sig alla och väntade på att nästa person föll kallt till marken. I detta krig är ingenmansland den viktigaste biten. Ingenmansland är landet mellan de två krigande sidorna och alla vill ha det som finns på andra sidan. De tänker få det som finns på andra sidan ingenmansland oavsett hur många som måste dö i detta land. Ett steg för långt framåt och du är bortgången. Alla tänker på sig själva, sitt land och de man krigar med, men inte många tänker på hur det är på den andra sidan av ingenmanslandet. -Vad är det du menar med att vi inte har nog med mat? -Det jag menar med att vi inte har nog med mat är att vi inte har nog med mat, det är nästan slut!

Ut i gränslösheten

Jag gick upp ur sängen och gick till köket för att äta mat. När jag satte mig ner för att äta sa mamma till mig att gå ut på en promenad för att utforska området och se mig omkring. Jag åt min mat och gjorde mig redo att gå ut. Jag satte på mig mina hörlurar och spelade musik innan jag gick ner för trapporna. När jag hade gått i en halvtimme insåg jag att jag hade gått vilse och att jag inte visste vart jag var. När jag kollade runt så såg jag en skola med en fotbollsplan. En stor skylt fanns över skolan där det stod: “Dotorpsskolan”. På fotbollsplanen så stod det flera tjejer och killar som spelade fotboll tillsammans. Jag undrade om jag kanske borde gå fram och fråga dem om vart jag var och hur jag kunde hitta hem. Jag stod stilla i några sekunder men bestämde mig för att gå fram och fråga. När jag gick fram till dem och frågade om vägen hem så berättade de att dem ändå skulle hem och att de bodde nära mig så de kunde följa med mig och visa vägen hem. På vägen fick jag reda på att de hette Joon, Nimco och Fatima och att de gick Dotorpsskolan. Efter att vi hade gått i en kort stund så fick ett sms från mamma: “När kommer du hem?”. Jag skrev att jag var på väg hem och var framme om en kvart. Efter att jag stoppade ner mobilen så frågade Joon mig om jag hade flyttat hit nyligen. Jag svarade att det här var min första dag här och jag gick ut för att kolla runt i området men att jag råkade gå vilse. Under resten av vägen hem så frågade jag dem om Falköping och så berättade jag om mig själv och varför jag flyttade till Falköping. När vi var utanför min port så fick jag deras bytte vi nummer och vi bestämde oss för att träffas imorgon på Dotorpsskolan.

-Alla svälter redan normalt men med den biten mat vi äter och nu har vi knappt någon mat alls. Vi har över hundra soldater att mata och vi har inte en smula kvar snart. -Tyvärr så är det så, de kan inte skicka ut mat hit längre. -Toppen, nu när jag trodde att allt var som värst blir det bara värre. -Så dåligt kan det väl inte vara? -Vi har knappt några kulor kvar, fienden övermannar oss tre mot en och enligt rapporten så planerar de en attack. -Okej, det är dåligt, borde vi fly och låta dem ta den här punkten eller borde vi stanna och slåss till siste man? -Tyvärr så har vi inget val, om vi låter dem ta denna punkt kan de gå rakt in i staden och då är vi inte längre en del i det här kriget. Våra val är att fly och förlora eller slåss och dö. Den enda gången man ens fick se ansiktet av dem man stred mot var när man antingen skulle dö eller när man skulle döda. Det var den tråkiga sanningen. Man fick aldrig se fienderna i sina bästa dagar, bara sina värsta. Man fick inte se hur det gick för deras familj och deras vänner efter det att mannen man just dödat var borta. Man visste bara att fienden var död och det blev man belönad för. -Är alla samlade? -Ja, general. -Bra. Okej allihopa, vi har hållits kvar vid denna punkt för länge och folk vill ha resultat, nu har vi inget val längre än att vinna eller dra oss tillbaka! Vi har försökt hitta en plan till attack men vi kan inte hitta något annat val än att springa rakt in i ingenmansland! Jag vet att den här planen är självmord om våra fiender har nog

235

med kulor men det är vårt enda val! Vi väntar fortfarande på information om fiendens tillstånd men var redo!

Benen tar en längre än förut, armarna orkar mer och kroppen ger inte upp.

-Okej…, jag förväntade mig inte det där ifrån honom.

Sen slutar det pumpa man känner smärtan och man inser hur liten världen är.

-Ja det där var oväntat. Han ljög inte ens om att vår enda plan av attack kommer troligtvis att döda oss alla. -Vi har inget val antar jag, bäst att vi gör oss redo.

-Det har varit en ära att känna er alla.

-Ja, snart så blir vinnaren av denna strida utvald… förhoppningsvis.

-Ja, det har det.

I ett krig som detta glöms de flesta striderna bort, bara de mest blodfyllda striderna kommer folk att minnas och skriva ner. Men varenda strid kommer vara viktig, för i alla strider avlider massor och varje strid leder till krigets slut. Men ingen vet säkert när slutet är nära, ingen vet säkert när alla kommer säga att nu är det nog.

-Nu visar vi dem att vi inte bara ger upp.

-Hur länge har kriget hållit på egentligen? -Två eller tre år, jag tappade räkningen efter det första året. -Ja, ingen förväntade sig att ett krig ska vara så här länge. Men jag har hopp att snart kommer kriget vara över. -Är inte du personen som sa att kriget snart skulle vara över när vi först träffades. -Ja? -Och det var för sju månaderna sedan. -Så du använder mina egna ord mot mig nu.

Ut i gränslösheten

-Ja. Därför fortsätter de bara framåt och hoppas på att den här striden är den sista, den här människans död är den sista och den här kulan är den sista. -Är det här slutet? -Vad pratar du om? -Är det här den sista striden? -Sista striden för vad? För det här landet? För oss? För kriget? -För allt som du just sa. -Det är troligtvis sista striden för det här landet, om vi dör kan vi bara veta när det händer och det är säkerligen inte den sista striden för kriget. -Varför kan kriget inte bara ta slut? -Tror du jag har ett bra svar till det? Jag kan gissa på att det har gått så långt att det handlar inte längre om anledningen som startade kriget, nu handlar det om att andra länder har tagit för många liv eller för mycket land och folk vill ha revansch. Men det verkar aldrig ta slut, åren går och går, till slut är alla land täckta med blod både torrt och fräscht. -Så våra liv slutar här. Sittande i ett hål fullt med våra döda vänner och falska drömmar. -Ja, det här är våra sista timmar. -Även fast vi kommer dö känner jag mig lugn. -Ja, vi får se hur länge vi kan hålla dem borta. Vi har inte en chans att vinna men desto längre de hålls borta desto mer folk kan fly från dem. -Jag delar ut de sista kulorna och gevären till mannarna. -Förhoppningsvis kommer minorna och taggtråden att hindra dem. Men ingen bryr sig om sådant, vem kan bry sig om sånt när ens vänner dör omkring en, vem bryr sig om sånt när ens familj är i fara, vem bryr sig om sånt när adrenalin pumpar och man känner ingenting. Det här är slutet! Efter denna strid kommer vinnaren utses. Många kommer dö på båda sidorna men så länge ni minns vad ni slåss för så kommer vi vinna! Nu dör vi för varandra, för våra familjer och för vårt land och när röken lagt sig kommer vi ha vunnit! Framåt!

236

-Nu kommer de.

-Slåss till siste man, ge dem civila en chans att fly. -Minns vilka ni slåss för, och minns alla bra minnen ni haft. Jag minns fortfarande landet klart som dagen. Men jag såg det aldrig med egna ögon. Jag antar att landet var täckt av aska och att allt hade brunnit ner, men jag kunde inte se. Allt man kunde se var dimma och rök som spred sig högre för varje dag. Allt jag vet är vad jag kunde höra. Jag kunde höra hur elden spred sig, jag kunde höra hur bomber sprängdes och jag kunde höra när skott avfyrades, sen föll folk kallt till marken. Det är vad jag vet, och jag undrade om jag någonsin skulle få se ingenmansland med ögonen eller bara med ljud. Kriget må vara över, men folk minns det fortfarande och alla vet vad kriget gjorde mot världen. Folk lär sig om hur mycket blod som spilldes och de lär sig om dess strider som slösade så mycket människoliv. Men de mindre striderna glömdes bort, precis så som soldaternas namn försvann med tiden. Vad hände med dessa soldater som gav sitt liv till sitt land och gav hopp till sina medmänniskor... ingen minns. Dog de? Lever de? Vilken sida krigade dem för? Vem vet. Jag minns inte ens dem och jag var där mitt under kriget. Men deras och mitt namn är inte och var inte viktiga. Det är själva händelsen som ska minnas. Annars lär vi oss inte av våra misstag och då har vi ingen framtid på denna jord.

Linus Öggemar Karlsson (8i)

38. När ingen ser Jag kan fortfarande få ångest av nästan allt som har med mat och vikt att göra. Jag klarar inte av att komma hem till ett dukat bord och lukten av nylagad mat. Mår inte alls bra av att höra vänner prata om vikt eller kroppsformer. Även om jag kommit en bra bit på vägen så finns tankarna där i huvudet hela tiden. Jag har alltid älskat mat. Men i typ två års tid har jag haft stenkoll på min kropp och min vikt. Jag har alltid jämfört mig med andra tjejer omkring mig. Har jag större mage är någon annan eller hur många kilo mer väger jag? Detta fortsatte självklart in i min tonår och när jag började högstadiet på en ny skola kände jag att allt blev så mycket jobbigare. Det fanns fler att jämföra sig med och jag tappade kontrollen över allt. Mitt fokus var hela tiden på vad jag åt eller hur mycket jag vägde. Bara jag hade ju makten över det. Det enda jag ville var att bli som idealet som man alltid såg på sociala medier. Det blev som ett slags beroende som förstörde mig så grovt, på ett sätt som är svårt att förklara. Jag kände mig onormal och konstig. För när man sitter där för första gången, på huk över toaletten med fingrarna i halsen. Då vet man att det man håller på med inte är normalt. Inte alls. Jag började först spy för att gå ner i vikt. För om maten inte stannar i kroppen är det klart att man inte går upp i vikt, tänkte jag. Men inte visste jag då att det skulle bli en så pass stor del av mitt liv, och ta över hela mig. För bulimi är en sån sjukdom som tar över hela ens liv och trycker ner än så pass lågt att det är extremt svårt att

En dag skulle jag och min familj gå ut och äta på restaurang. Jag visste redan innan att det inte fanns någonstans jag kunde spy efter att jag ätit. Hela vägen till restaurangen var mitt huvud fullt av tankar. Jag hade panik och jag försökte mentalt förbereda mig för ångesten jag visste skulle komma efter middagen och på vägen hem. Min farfar bjöd alla på mat. Lite fick jag skuldkänslor. Att han betalade pengar för maten jag skulle äta, som jag inte ens ville äta och som jag kanske inte ens skulle kunna behålla. Efter att vi hade ätit var jag mätt. Den värsta känslan jag visste. Det var så otroligt jobbigt att vara mätt. En känsla som många tycker om. Jag kände inom mig hur ångesten började komma och jag visste att jag inte skulle klara av det här. Jag var inte så stark psykiskt så att jag skulle kunna tänka bort den rösten i mitt huvud som konstant tryckte ner mig. Den rösten som berättade för mig hur extremt dålig jag var på allt och hur extremt ful jag var. När alla ätit upp kom den. Ångesten blev värre än någonsin. För när jag redan innan middagen visste att jag inte skulle kunna bli av med maten blev allt bara värre. Jag skulle inte kunna bli av med denna ångest på ett bra tag. Och just denna måltid kommer jag att komma ihåg i flera veckor efter detta.

jag inte ville sluta. För självrensningen var ju ändå något som gav mig den där sköna känslan i kroppen. Klumpen i magen försvann och jag kände mig så mycket finare på alla sätt. Även om rädslan var stor så visste jag innerst inne att det skulle vara bäst så. Allt kanske skulle bli bättre ifall jag berättade. Det var bland det jobbigaste jag varit med om. Att dela med mig av allt jag gått igenom senaste året. Vi satt hemma vid middagsbordet. Jag hade en klump i magen, egentligen samma känsla som vid vilken annan middag som helst. Min lillasyster berättade att hon hade haft en jobbig dag i skolan och där sprack det för mig. -Tro inte att du har det så jävla svårt, det finns andra som har det mycket värre än du! Orden kom snabbt ur min mun innan jag ens hunnit tänka. Var det där verkligen bra? Alla undrade såklart vad jag menade. Nu fanns det ingen återvändo. Det var för sent nu, jag var tvungen att berätta. Jag sa så som jag hade tänkt ut i huvudet flera dagar innan. Först blev det tyst, sen kom allas känslor. Min syster sprang upp på sitt rum i panik med gråten i halsen. Jag har aldrig sett pappa så ledsen som när han fick veta. Tårarna rann längs hans kinder utan ett stopp. Jag grät mer än någonsin, det kändes som att allt var mitt fel. Nu när det gått ett ganska bra tag sen det var som värst så känns det ganska bra. Jag insåg att man faktiskt kan få hjälp om man pratar om det. Det går att ta sig ur detta helt! Jag känner mig mycket gladare och framförallt piggare. Vissa dagar är bättre än andra. Det finns självklart dagar då det inte alls är bra. Då jag bara vill stänga mig inne, trycka i mig allt som finns i kylskåpet och sedan spy. Det handlar nu om att hitta den balansen som alla pratar om. Jag vet nu att det går att bli helt frisk och fri från detta. Att det faktiskt är möjligt. Jag har kommit en bra bit på vägen men jag är inte helt klar än. Det kommer att vara den största resan i livet för mig, att bli bästa vän med min hjärna och kropp. Men det är en resa jag vill ta mig an. Jag är redo att börja älska hela mig själv.

Ut i gränslösheten

ta sig ur. Jag var fast i mitt eget helvete, för det fanns liksom inget riktigt mål. Det fick mig att hata mig själv, inte bara min kropp utan hela mig. Jag kunde till och med gråta när jag stod framför spegeln och såg mig själv och min kropp. Paniken inför en måltid går knappt att beskriva. Varenda tugga jag tog kändes som ett misslyckande. Som om allt jag gjorde var fel. Jag valde ofta att stanna hemma, trycka i mig chips eller godis, spy och sedan sova istället för att umgås med vänner och familj. Hela mina dagar var ofta planerade utifrån vart närmaste toa låg efter en måltid. Och hur jag så fort som möjligt skulle kunna ta mig dit efter att jag ätit. Utan att någon kom på mig. Om det någon gång var något som gjorde att jag inte kunde spy efter jag ätit, då hade jag ångest i flera dagar efter det. Det satt i mina tankar konstant. Just den där måltiden som aldrig fick spys upp. Vilket misslyckande jag var då och vilken äcklig kropp jag hade. Vem skulle någonsin tycka om den? Jag tror att det är väldigt svårt att förstå hur mycket det tär på än, både psykiskt och fysiskt. När jag skulle sova på kvällarna kunde jag vara helt utmattad efter att ha gått hela dagen och tryckt ner mig själv. Att alltid behöva ha koll på den mat som skulle ätas och sedan spys upp under dagen.

Liv Holmqvist (8d)

-Pappa vart är toan? frågade jag. Han pekade mot en dörr en bit bort och jag tog mig snabbt dit. Efter att jag spytt kände jag en lättnad. Det skönaste känslan jag visste. Ångesten försvann nästan helt och jag kände mig finare, smalare och bättre på alla sätt. Det var där på restaurangen som jag märkte att det är väldigt enkelt att dölja sjukdomen. Och det gjorde ju egentligen bara saken värre. Jag kunde bara säga att jag skulle gå på toa och alla trodde på det. Till en början förstod jag inte allvaret eller att det ens var en sjukdom men efter ett tag märkte jag att bulimin inte bara fick mig att gå ner i vikt utan även åt upp mig inifrån och ut. Det kom till slut till den nivån att jag spytt så pass mycket så att det sved i magen under dagarna. Mina revben och min ryggrad började synas mer och mer när jag inte hade mycket kläder på mig. Ändå var det ingen som märkte vad jag höll på med. Jag fick dock ofta frågan av både vänner och lärare om hur jag mådde. Själv trodde jag att jag mådde bra. När jag såg siffrorna på vågen rasa eller när folk sa att jag såg smalare ut. Det fick mig att fortsätta och tro att det faktiskt var bra det jag gjorde. Att jag mådde bra. Nu insåg jag att detta inte alls var bra, att jag behövde ta mig ur det på något sätt. Jag märkte ju att jag var väldigt låg och att jag nästan alltid var trött. Jag var tvungen att berätta. Berätta vad jag gjorde när ingen såg på. Ett litet hopp fanns inom mig att allt skulle lösa sig. Men samtidigt som det lilla hoppet fanns så var jag livrädd. Rädd för vad folk skulle säga och tycka om mig. Men mest av allt var jag rädd för att om jag berättade skulle jag inte kunna fortsätta att hetsäta och spy. Det hade blivit en så pass stor del av mitt liv att

237

39. Plötsligt händer det Jag hörde en kvinna skrika utanför lägenheten, med långsamma och skakiga steg gick jag till fönstret. Jag tog tag i fönsterhandtaget. Utanför luktade det så illa så jag sniffade som en hund, för att veta vad det var som luktade. Jag tittade ut genom fönstret och såg brända hus längst bort. Himlen fylldes med rök och neråt på gatan fanns många familjer. Nazisterna vaktade dem, jag backade lite så ingen skulle se mig, jag visste inte att det var sista gången jag var tillsammans med min mamma…

Jag blev rädd och stressad så jag fortsatte hem.

“Renia, dags för frukost” skrek min mamma. “Jag kommer” mumlade jag där jag stod på toaletten med munnen full av tandkräm när jag borstade mina tänder.

“Vad har hänt“, frågade jag honom förvirrat. Min mamma sprang samtidigt från köket. Hennes händer var smutsiga.

Jag gick ner för trätrappan. Pappas radio var på och i matrummet såg jag ett bord med massor med god mat så som ost, kokt ägg, vörtbröd och kalkonskivor.

“Jag och andra judar fick inte mer jobba på sjukhuset” svarade pappa och la sina händer på sina båda lår och sitt huvud var neråt. Min mamma gick långsamt och satte sig med honom och mjukt frågade hon: “Varför hade det hänt?”. Min pappa började andas långsamt: “Judar har blivit utslängda från samhället”.

“Det är vuxengrejer, Renia, du behöver inte oroa dig” sa min mamma hastigt och såg nervös ut. Min syster Sofia kollade snällt på min mamma och frågade:

Ut i gränslösheten

“Lämna tillbaka vårt hus! Lämna tillbaka vårt hus!”.

Några dagar efter kom min pappa hem från jobbet tidigare än vad han brukade komma. Min syster Sofia sov och jag var hemma. Jag ville inte gå till skolan på grund av allt det som hade hänt. Min pappa var svettig och helt uppskakad, det såg ut som han snart skulle börja gråta. Han satte sig i den gamla fåtöljen som var i det stora vardagsrummet.

“Vad är som gör dig orolig, pappa?” frågade jag och tuggade mitt bröd med kalkon på.

“Mamma får vi dricka varm choklad idag” Min mamma kunde aldrig säga nej till henne och svarade med ett leende: “Vi får se älsklig, kanske senare” Jag var elva år gammal och Sofia var fem år yngre. Sofia var duktig på att laga mat och hjälpte ofta mamma. Jag hjälpte också min mamma med att städa och diska. Jag tog min blåa väska och gick till skolan. Skolan låg nära vårt hus i mitten av vår stad Hamburg och halvvägs fanns en liten affär som sålde våfflor. Jag kastade blicken på några foton som var fastklistrade på en glasskiosk. “Renia, vänta på mig” ropade någon och jag kollade bakåt. Det var Tanja. Hon var min bästa kompis. “Godmorgon” sa jag med trött röst. “Har du kollat på nyheterna” började Tanja. “Min pappa berättade att de mäktiga personerna ska lägga mer energi för ett bättre samhälle”. “Då får vi dricka chokladmjölk när som helst” svarade jag och började garva högt. När vi väl kom in i skolan och in i klassrummet skulle lektionen precis börja. Tanja och jag brukade alltid sitta tillsammans så vi satte oss på en bänk och plötsligt fick jag som kramp i magen. Det kändes som om något dåligt skulle hända. Vår fröken kom instormande och alla blev helt knäpptysta. “Heil Hitler” började han med kall röst. Jag kollade på Tanja och undrade vad det var som hände. “Hitler är den nya ledaren för Tyskland” viskade Tanja. “Han visade sin lojalitet för honom”. “Är ni två klara nu?” skrek läraren till oss. “Nu har vi ändrat på vårt skolsystem och ALLA judar ska sitta längst bak i klassen medan de andra ska sitta längst fram” fortsatte han. “Va?!” skrek jag. Jag blev ganska ledsen eftersom jag och Tanja alltid satt tillsammans.

238

Dagen fortsatte, jag och de andra som var judar fick inte göra saker som andra fick göra. Som att till exempel måla eller ha rast. Vi tvingades att städa och rensa hela skolan varje dag. Jag gick hem själv. Jag var så trött och orkade knappt hålla upp ögonen. Jag såg den stora synagogan som låg bakom klädaffären. Synagogan var stängd och vaktades av polismän. Massor av människor stod utanför synagogans gamla stora stendörrar och skrek:

Jag kände mig irriterad, det var i början av våren på morgonen när skoldagen började. På gatan gick jag med korta vita byxor och tät tröja, eftersom vi inte fick ha kläder som vår kultur säger. Men därav brydde jag mig inte, så jag fortsatte röra mina ben framåt utan att ha koll på vad andra såg eller tyckte. Jag såg något, jag blev nyfiken av det och sprang fort till den judiska klädaffär som låg i närheten av synagogan. Utanför affären stod det ett människomyller och glodde på någonting. Jag försökte tränga mig in och nådde platsen där min blick skulle anpassa sig. Det fanns två långa personer som var klädda i grå tjocka jackor, och på vänstra armen fanns ett rött band med hakkorset på, de var nazisterna som min pappa brukar beskriva dem. I början uppfattade jag inte vad de gjorde, tills jag såg att de klistrade ett stort papper på affärens glasvägg och där stod det “Köp inte från jude”. “Fast jag brukar alltid köpa mina kläder härifrån” skrek en konstig kvinna. “Vart ska jag handla annars”. “Lagarna ska följas hela tiden, annars blir det straff” slutade nazistmannen. Jag gick bakåt och sprang till skolan så jag skulle hinna fram. Jag öppnade klassens dörr sakta, jag var sen och vill inte störa andra. Tanja satt i den främsta bänken och glodde framåt. “Hej” hälsade jag på Tanja, men jag fick inte något svar av henne, hon hälsade inte tillbaka, det såg ut att hon försökte ignorera mig på något sätt. Lektionen slutade och jag var helt trött och ganska ensam. Tanja, som var den enda person som jag kände ville inte längre snacka med mig. Jag tog min väska av stolen och vände mig om, min uppmärksamhet var fäst på Tanja som gick fort ut ur klassrummet. Jag följde henne på en lång gata i skogen och skrek att skulle hon stanna, och plötsligt stod hon still och mumlade: “Kan du sluta följa efter mig”. Hon kollade på mig. “Varför dissar du mig” frågade jag, hon vände sitt huvud mot mig. “För att jag inte fick”, min glädje försvann bort. “Mina föräldrar är rädda, dom vill inte att jag ska hänga med någon jude, det blev farligt att vara med dig, tyvärr” slutade hon och fortsatte sedan fram och hennes tårarna föll ner. I helgen var det soligt och varmt, jag var i mitt sovrum och satt på min favoritritbänk. Tanjas ord hade fastnat i mitt huvud och jag kunde inte bli kvitt dessa, så jag försökte rita något som skulle glömma bort dem. Men efter varje teckning la jag mig på min säng och funderade på varför allt hände sådana med mig, och plötslig

Jag, pappa, mamma och även Sofia gick tillsammans till stranden i Hamburg, jag bar min stråväska, i den tunga väskan la jag min lekspade, sandhinken och mina underkläder. Dagen var het, jag kunde nästan känna lukten av svett över hela kroppen. Närmare och närmare kunde jag se det blåa havet och människor som myror i en sandlåda. “Pappa kan du ta den från mina händer” frågade jag med mjukt sätt, han tog den utan att säga ett enda ord, jag var helt redo för resan. “Spring Renia, du vill inte att hajen ska äta upp dig” sa Sofia med fullt av lycka och sprang framme”. ”Men vänta” skrek jag och jagade efter henne. Jag var där först, mina ben var trötta och mina knän kunde inte bära min runda kropp så jag ramlade och låg på sanden och slöt mina ögon. En stund sedan ropade min mamma till oss: “Reina, Sofia kom hit vi måste hem”. Hennes fokus var på en skylt som hängde på en stor stolpe utanför kusten. Jag var helt förvånad och försökte se vad som stod på skylten, utan en jag och Sofia kunde inte tala. Mina fötter dumpade i sanden, jag haltade dit, vred mitt huvud mot skylten. “Icke ariska” stod det på skylten. Jag förstod inte riktig och pallade inte säga något. Våra pengar tog snart slut eftersom min pappa hade slutat jobba, så vi var tvungna att flytta till en liten by där massa judar samlades. Vi hade ett litet kök utan rinnande vatten och vi sov alla i ett litet rum där det luktade som mögligt djur. Men en dag hade min mamma bestämt sig för att sälja min mormors guldring och köpa biljetter så att vi kunde flytta till ett bättre land. “Den bästa plats där vi kan vara säkra är Sverige” sa min pappa högt till min mamma i det lilla köket medan jag låg på golvet mitt i natten, “Fast pengarna räcker inte, hur ska vi lämna två unga tjejer själva utomlands” grät min mamma. Hon var ledsen och kunde inte acceptera det. Min pappa tog pengarna och drog till tågstationen som låg en halv timme från oss. Min mamma gick långsamt till oss och sov mellan mig och Sofia, jag var trött och helt slut eftersom vi inte hade ätit något annat än torrt bröd. Jag blundade, efter en stund hörde jag några barn skrika utanför på gatan, men jag trodde att allt var som vanligt, tills en kvinnas höga röst fick mig att vakna, jag reste mig och gick fram till fönstret, tog handtaget och drog det mot mig, det luktade bränd där ute och röken var överallt. Jag kollade neråt, många människor var instängda av nazister, jag backade lite och plötsligt öppnade min pappa dörren hårt, det lät som att han sparkade upp den. “Sofia, Renia vakna” sa min pappa med en svag ton, han stod bakom dörren med sina gamla trasiga byxor och hade två tågbiljetter i handen. Sofia och mina mamma vaknade och jag sprang till honom. “De är verkligen här, Renia, ta hand om din syster, ta det tåget som kommer hit först och kolla aldrig bakåt ” avslutade han och gav mig biljetterna. Jag tog dem och visste vad jag skulle göra. Min mamma höll sin högra hand för munnen och hennes tårar föll ner. Jag tog Sofias hand och vi gick ner för trappan. Vi sprang så fort vi kunde så att ingen märkte oss. När vi kom dit var det massa unga barn som satt och väntade på tåget. Tåget kom, jag lämnade biljetterna och fick sedan två platser. Efter en lång tid kom vi fram. “Sista stationen, alla ska av” ropade en kvinna på ett konstigt språk. När vi gick av tåget kändes det som att vi kunde starta ett nytt liv här.

Ayman Al Zuabi (8p)

40. Pojken på andra sidan muren Det var en liten pojke som hette Friedrich som bodde i Berlin, Tyskland. Han var en vanlig tolvårig pojke som levde ett vanligt liv med sin familj. Han gick i skolan som alla andra och spelade fotboll, var mer kompisar på fritiden. Men en dag förändrades allt. Friedrich var och spelade fotboll på en fotbollsplan som låg en ganska lång bit bort. Hans kompis Greger som han känt under hel sin barndom skulle gå och köpa glass till honom och hans andra kompisar. När Greger kom tillbaka var alla hans kompisar spårlöst borta. Greger blev jätterädd, han såg sig omkring och det kom tre vakter gående honom, när de kom riktigt nära började Greger springa. Vakterna var precis i hälen på honom. När han kom fram till ett staket så försökte han hoppa över staketet men precis när han klättrade över så tog en av vakterna tag i hans högra ben. Greger försökte slita sig loss från vaktens hårda grepp. Han slet och slet men vaktens grepp var för hårt. En liten stund senare så kom de andra vakterna fram. De förde honom till en skåpbil, bak i skåpbilen låg det flera stycken andra små barn. Längst fram i vagnen såg han Friedrich och alla hans andra kompisar som han hade spelat fotboll med precis innan detta hände. Greger ropade på de andra killarna men de kunde inte komma över till honom eftersom det låg massor av andra barn och vuxna bak i bilen. Bilresan pågick nästan en hel lång timme, det hade börjat bli kvavt där bak i bilen, han kunde knappt andas.

Ut i gränslösheten

knackade någon på min dörr. “Renia, plocka dina strandkläder i en väska, och glöm inte hatten.” Det var min mamma och hon lät som att hon planerade något.

Men till slut efter några minuters bilresa till så var de framme vid deras mål, de hade hamnat i någon skog. När Greger och alla gick ut ur bilen så såg dem något de aldrig trodde skulle behöva se! Framför dem stod det 100–150 andra småbarn fängslade i små burar. De förstod att de snart skulle hamna i någon av de små trånga burarna. Friedrich hade inte tänkt att hamna i någon av de små burarna så när vakterna var på väg med fem andra barn så började han springa in i skogen, men en av vakterna såg honom. Han sprang så fort som han någonsin har sprungit i skogen mellan alla smala träden. Han sprang så fort han kunde i flera minuter tills han kom fram till ett nedfällt träd, där gömde han sig under rötterna. I flera timmar gömde han sig där för att komma undan vakterna. När han till slut vågade sig ur så var ingen av vakterna i närheten men nu var det bara ett stort problem, han var ensam i en skog han aldrig varit i förut. Hans kompisar var fast i de små burarna vid lägret en bit bort. Nu var frågan vad han skulle göra, han började leta efter någon slags väg som de kom till lägret ifrån. Efter en halvtimmes letande så kom han fram till en stor grusväg. Han visste dock inte åt vilket håll han skulle gå för att han inte ville komma tillbaka till lägret igen. Han tänkte efter en liten stund, sen så valde han att gå åt högerhållet. Efter ungefär två timmars gående kom han fram till en liten brun stuga. Friedrich hade inte ätit någonting på flera timmar så han skulle gå in i stugan och kolla ifall det fanns någon mat där. Han klev fram till dörren och när han öppnar så står det en kort gammal tant som frågade vad han gjorde där. Han berättade allt som hänt och då lät tanten honom komma in honom i huset. Hon bjöd honom på lite

239

dryck och några mackor och berättade för honom vart han skulle gå ifall han ville komma tillbaka till sitt hem.Han stannade en liten stund till för att värma upp sig lite grann sen var han iväg. Tanten sade att Friedrich skulle gå till höger så pojken började gå åt det hållet. När han hade gått ungefär femton minuter så kom han fram till staden. När han framme så såg han ingen alls. Alla var antingen inne i ett hus eller i fångenskap där Friedrich hade varit förut. Nu när Friedrich var utomhus så tänkte han att alla andra vakter var vid fångenskapen men helt plötsligt så började någon skrika på honom. Han hörde inte först vem det var men kom snabbt på att det var hans moster Anna. Hon skrek på att han måste komma in innan vakterna såg honom och tog honom till fångenskap. Friedrich sprang snabbare än vad han någonsin gjort mot sin mosters hus och han kom in i säkerhet. Efter några dagar där så såg han att folk började gå ut mitt i natten när det var så många vakter ute på patrull.

Ut i gränslösheten

Men just när Friedrich kollade ut ur fönstret såg han en kille bli skjuten av en vakt som satt i ett vakttorn. Han sprang snabbt till sängen och kröp in under täcket. Nästa morgon så var alla vakter på ett möte och alla fick gå ut hur de ville och när de ville. Då tänkte Friedrich att han skulle gå ut och hälsa på sina föräldrar. Han gick ut ur huset och började gå mot sina föräldrars hus. När han hade kommit ungefär halvvägs så såg han ett stängsel lite längre fram. När han kom fram till stängslet så tänkte han att man kunde gå runt det på något sätt men när han gick en bit längs med stängslet så såg han fyra vakter stå på rad och en massa byggarbetare som byggde en mur. Friedrich frågade varför de byggde muren. De svarade inte och sa att han skulle gå därifrån istället. Han gick tillbaka sakta till sin mosters hus. När han var framme hos sin moster så frågade han om varför de höll på att bygga en mur mitt i staden och när han kommer få träffa sina föräldrar igen. Hon svarade att han förmodligen aldrig kommer komma över muren för att de bygger den för att separera folket i staden. Friedrich blev tyst, och sa: ”kommer jag aldrig få se mina föräldrar igen?”. ”Antagligen inte” sa mostern. Nästa dag så tänkte Friedrich att han skulle klättra över stängslet som fanns kvar men det var ett av det dummaste valen han hade gjort i sitt liv. Han gick fram till muren och såg en skylt där det stod ”Stop, ingen får passera”. Men Friedrich var bestämd på att komma över muren. Friedrich tog sats bakåt och började springa mot muren när han var nära så tog han ett stort hopp och fick tag i stängslet och började klättra över. Sen hände det värsta som kunde hända. En vakt fick syn på honom och han tvekade inte. Han tog skottet på Friedrich och träffade honom rakt i magen. Han föll ner på marken och han slutade sakta andas. Vakten plockade upp honom för att ta undan liket. En stund senare så begravdes han i ett hål i marken med flera hundra andra döda. Vakten släppte ner kroppen, nu blev hålet fullt. Han hällde på bensin på kropparna och tände en tändsticka och slängde ner den över kropparna.

Elliot Berglöf (8o)

41. Pojkens relation på en liten post-it-lapp Den femtonårige pojken Pedro har precis kommit hem från skolan när ser sin pappa sitta där vid soffan med fyra tomma ölburkar. Pedros mamma kommer som vanligt hem efter jobbet runt klockan fem. Ingen av Pedros föräldrar bryr sig om honom, ibland så gjorde hans föräldrar inte ens mat till honom. Pedro bestämmer sig för att rymma hemifrån inom en vecka ifall de fortsätter som de gör. Båda Pedros föräldrar är alkoholister och röker inomhus. Pedro blir mobbad i skolan av vissa elever för att hans föräldrar knarkar. Pedro har bara en riktig kompis som litar på honom, han heter Federico. Federico bor hos en vanlig familj med en mamma och pappa, Pedro önskade att han kunde ha lika bra relation med sina föräldrar. Nästa dag när Pedro ska till skolan så är det ruggigt kallt. Han brukar möta Federico ungefär femhundra meter före skolan vid den stora eken. Men idag när Pedro är på väg till skolan så ringer telefonen, det är Federico. Han säger att han har 40 graders feber och är hemma idag, då slår den mörka tanken till direkt att han inte har någon som kan försvara honom mot mobbarna. Pedro får genast en klump i magen. Han bestämmer sig att rymma hemifrån i eftermiddag, det kommer inte bli lätt för han ska från Italien till Finland. Samma dag när Pedro kom hem, började han packa det viktigaste han skulle ta med sig. Men han kom på en sak, vad skulle han sova på under de långa nätterna? Precis då fick han en strålande idé, han kunde ta sin mammas sovsäck. Det pirrade väldigt mycket i magen när han tänkte till hur långt han skulle gå. Det var hur långt som helst. Han räknade att det skulle ta runt sex månader att komma fram. Nu var det bara en sak i den sunkiga lägenheter kvar att göra, skriva en lapp till sina föräldrar. Han skrev såhär: “Hej Mamma och Pappa jag har tagit ett beslut att åka hem till Mormor och Morfar för att jag inte tycker att ni bryr er om mig”. Tänk, där var kanske hans relation med sina föräldrar för resten av livet borta bara på en liten post-it-lapp. Han bestämde sig för att skriva ett sms till sin enda vän att han skulle rymma till sin mormor och morfar. Han räknade att passera sju stycken länder, först Österrike sedan Tjeckien, Polen, Litauen, Lettland, Estland, och kanske Ryssland. Men Pedro skulle försöka ta en båt från Estland till Finland så han slapp gå runt och igenom Ryssland. Nu började vandringen. Han räknade med att komma ända till Österrike innan gryningen. Han hörde en ringsignal från sin väska. -Hallå, sa Pedro med en ynklig röst. -Hej, det är mormor, sa mormor. -Eftersom du vet att mamma och pappa inte bryr sig om mig så tänker ja rymma hemifrån och vandra ända till er om det är okej, sa Pedro. -Absolut, sa mormor. Ta det försiktigt bara. -Jadå, hejdå, sa Pedro. -Hejdå, sa mormor. Då började vandringen Pedro hade tänkt att han skulle höra av sig till mormor och morfar varje dag. Varje natt som kom hade han tänkt att försöka sova på en trygg plats. Pedro hade ett bra tempo men klockan hade sprungit iväg, klockan var halv åtta på kvällen. Han såg en plats i skogen under bron. Där skulle det inte bli blött ifall, det hade börjat regna, så det var perfekt. Nästa dag vaknade Pedro utan bekymmer, klockan var tio på morgonen. Han började vandra direkt. Han skulle försöka komma ut ur

240

Nu var klockan sent och Pedro var nästan framme vid gränsen till Österrike. Nu var klockan halv elva på kvällen och Pedro skulle försöka att hitta en trygg plats att sova på. Men när han gick i stan med klumpiga steg så såg han en han en reklamskylt där det stod: ”Åk ända till Ryssland endast 199 kr”. Då tänkte Pedro att det väl var närmare att gå från Ryssland än från Österrike”. Imorgon tidigt på morgonen skulle han ringa sin mormor och fråga om hon kunde föra över pengar på hans kort. Pedro hade endast 124 kr så allt som behövdes var 75 kr. Pedro vaknade tidigt på morgonen, han visste att mormor vaknade tidigt så han kunde ringa precis när han vaknade. Men när han tog upp mobilen insåg han att han bara hade två procent kvar, han slog upp mormors nummer direkt. Men mormor svarade inte förrän efter väldigt många signaler, men till slut så svarade hon. “Hej, mormor, kan du föra över 75 kr så kan jag ta ett flyg från Österrike till Moskva eftersom det blir än mycket kortare väg att vandra, sa Pedro. ”Okej”, sa Mormor. Där dog mobilen, hoppas att mormor hann höra allting, tänkte Pedro. Pedro fick som ett rys igenom hela kroppen. Men det fanns ett väldigt stort problem, han visste inte hur han skulle veta om mormor hade fört över pengar på hans konto. Han gick direkt till flygplatsen och kollade när nästa plan gick från Österrike till Ryssland, Moskva. Det gick ett om en timme, det skulle bli perfekt. För att vara säker så skulle Pedro ta ut pengar ur bankomaten eftersom man kunde betala biljett med kontanter. Allt gick bra, nu var Pedro incheckad och planet gick om tio minuter. Precis innan Pedro skulle gå på planet såg han en mystisk kille, det såg ut som om han spionerade på honom. Nu fick alla gå på planet. Pedro hade sittplats 7B som var långt fram i planet. Han satte sig mjukt och skönt, han var jättetrött så Pedro somnade direkt. När Pedro hade somnat så drömde han om hur fantastisk det skulle vara i Finland, där någon mer än hans vänner brydde sig om honom. Pedro vaknade av en dunst, han trodde de hade kraschat men det var bara landningen. Nu var Pedro framme i Moskva. Han hade räknat med att det endast skulle ta fyra dagar att komma fram till sin mormor och morfar. Precis utanför flygplatsen var det en stor skog. Pedro hade en kompass så han visste vilken riktning han skulle ta. Det började bli mörkt, klockan var sex på kvällen. När Pedro hade kommit en bit in i skogen så prasslade det i buskarna, han hörde några ryska röster. Helt plötsligt kom de fram, tog tag i Pedro och drog iväg med honom. De enda ryssarna sa var att han skulle bli soldat under finska vinterkriget. Pedro visste inte hur han skulle ta sig ur det här men det skulle han till slut.

Algot Sparrner (8o)

42. Skrivandet Det var en helt vanlig lektion i det tråkiga mörka klassrummet det regnade och var mörkt och molnigt ute. Klassen pratade högt, några satt och viskade och några satt och skrattade i ett hörn och det kom ett pappersflygplan i luften och landade på golvet. Vi skulle skriva noveller jag hade funderat på vad jag skulle skriva ett tag men inte kommit på något. Lektion efter lektion passerade och jag hade fortfarande inte skrivit något. Vi skulle skriva om ett tema och temat var gränser. Nu var det bara några lektioner kvar, jag kliade mig huvudet och snurrade på mitt bruna lockiga hår och kom på en idé som en kompis hade sagt, och den handlade om en person som hade fått en kompis i ett annat land och de kunde inte träffas för ingen hade tillräckligt med pengar att åka över landsgränserna. Tyvärr hade en annan kompis tagit idén så jag ville inte härma eller skriva samma som henne så jag hade fortfarande inget att skriva om. Alla andra hade skrivit längre texter och jag hade inget. Jag hörde hur de skrev mer och mer på sina datorer och då kände jag hur stressen började komma. För att få inspiration frågade jag alla om någon hade en idé, mamma, pappa, kompisar, syskon men ingen idé vad bra nog tyckte jag så jag började kolla på internet och fick inga idéer. Nu var det bara tre lektioner kvar… Panik! Min lärare kom och frågade mig om jag inte kom på vad jag skulle skriva jag svarade nej för hon kanske hade någon idé, hon sa några idéer men ingen var typ tillräcklig bra, någon handlade om en katt som sprang över vägen och dom trodde att katten var död och en annan handlade om en familj som skulle på semester och glömde sitt barn hemma. Så jag satt och funderade ett tag sen kom jag på en idé men den var lite konstig men jag skulle prova skriva om den så jag började skriva. Nu satt jag på lektionen jag såg hur alla började bli klara, vår lärare började prata och medan hon pratade satt jag och skrev så jag inte skulle glömma bort så mycket av min idé, jag skrev tills lektionen var slut.

Ut i gränslösheten

Italien idag, det skulle vara ruskigt svårt men Pedro tänker inte ge sig. Helt plötsligt hörde Pedro ett ljud från buskarna, det blev som om hans kropp frös till is under några sekunder. Det enda Pedro såg var en brun svans som var runt tio centimeter. Pedro visste inte vilket djur som hade en sådan där svans. Helt plötsligt så såg Pedro var det var för djur, det var en stor jätteorm. Pedro kände verkligen hur rädd han blev, det kändes som att han skulle dö. Han sprang allt vad han kunde, men efter hundra meter såg han att ormen inte följt efter honom längre så han stannade och tog några djupa andetag.

Jag hade koncentrerat mig så mycket så jag hade fått huvudvärk. Jag satt på näst sista lektionen och var nästan klar med min novell, jag skulle bara skriva slutet. Jag satt och tänkte länge men jag kom inte på hur jag skulle avsluta på ett bra sätt så i alla fall slutet skulle bli bra. Jag skrev ett slut men det blev inte bra så jag tog bort det, och skrev ett annat slut som blev helt okej, jag hade kvar det slutet men skrev lite flera slut ifall jag kom på några bättre men det gjorde jag inte. Jag visade min lärare min novell, och hon sa att jag skulle skriva lite mera för våra noveller skulle vara en minst en och halv sida lång och jag hade bara snart en hel. Jag satt och funderade länge och kom inte på något, min lärare kom med en idé som jag skrev så novellen blev längre men det var inte tillräckligt och sen var lektionen över. Nu var det sista lektionen och vi skulle lämna in novellerna om två dagar, och jag var inte klar jag hade fortfarande slutet kvar, jag hade fortfarande ingen idé jag frågade en kompis om hon hade någon idé, hon hade en idé, och den var ganska bra så jag skrev det och det blev bra, så jag visade novellen till min lärare och hon tyckte den var bra så hon sa att jag skulle lämna in den och jag gjorde det sen var jag äntligen klar. Det värsta med att inte komma på vad man ska skriva om är att det tar massa tid, så när man väl kommer på något har man inte så mycket tid kvar att skriva på den, men jag kom på några idéer och skrev om en av den och det blev helt okej.

Signe Blomgren (8c) 241

43. Teenager Lågorna är stora och värmer mig medan jag funderar på vad som hänt, har verkligen jag Linus Johan Karlsson gjort det här? Vad kommer mamma tro? Pappa tro? Mina brorsor? Ångesten går igenom hela kroppen medan jag springer för mitt liv. Äntligen sommarlov! Glädjen går igenom hela kroppen när man kliver ut ur skolan och vet att hit behöver jag inte komma på en lång stund. Jag säger hej då till mina kompisar och frågar om vi ska spela när vi kommer hem och alla skriker ‘’JA!!!’’ och sedan kliver jag på bussen. På bussen lyssnar jag på podden ‘’Gå igenom tonåren’’. Jag ser andra sitta och prata, vissa kollar Youtube och andra sitter bara helt tysta och kollar ner på sina skor. Jag kommer hem, kliver in i mitt hus och sedan in i mitt rum och kollar mig i spegeln och tänker, pubishår? Finnar? Min röst? Är jag verkligen inne i puberteten? Min hud är helt len, inga hår någonstans, inga finnar… nej, jag kan omöjligt vara i puberteten. Äsch! Jag växer upp någon gång, tänker jag och sätter mig vid min dator. Timmarna bara går och går och jag har bara spelat datorspel sen jag kom hem och jag vet att mitt sommarlov kommer se ut så här ifall inte jag tar tag i det här. Klockan är nu 22,35 och jag sitter i mitt instängda mörka, svettiga rum där det ligger kläder överallt, gamla muggar med O’boy som säkert stått där hur länge som helst. Jag börjar plötsligt fundera på vad alla mina kompisar gör just nu för ingen är online på spelet. Så när jag dör i spelet så går jag in på Snapchat och ser att mina kompisar lägger upp när de är med tjejer. Om bara jag fick vara med… om jag bara fick vara med och ha roligt. Jag tar mig mod till att skriva till min kompis Alex: -Tja Alex! Ska vi hitta på något på fredag? -På fredag ska jag på fest. -Kan inte jag få följa med då? -Jo det kan du, den börjar klockan 20.00 Yes! Det bara skriker yes inom mig. Äntligen ska jag få gå på fest! Och så helt plötsligt började jag tänka på podden jag brukar lyssna på. Kommer de på festen dricka och röka? Tänk om jag dricker och röker och vad kommer mamma och pappa tro om de får reda på att jag gör det. Nej nej jag har bestämt mig att sånt skit ska jag inte göra. Dagen har kommit, det är fredag, klockan är 12.24 och jag börjar plocka fram mina finaste kläder. Mitt i allting så hör jag mamma skrika: ‘’Vilken tid ska du vara på festen?’’. Klockan 8, svarar jag tillbaka. Jag börjar fundera på hur jag ska matcha mina kläder snyggt. Okej de här ljusblåa jeansen med min Hollister hoodie, tänker jag för mig själv. Jag går ner för att fråga mamma om hon tycker det ser snyggt ut men hon tycker jag skall ha mina vita jeans med min blåa t-shirt men jag skiter i henne för en gångs skull. Snacka om att tiden går långsamt när man väntar på något. klockan är 14.43 men det känns som jag suttit på mitt rum i åtta timmar. Pling! Lät det från andra sidan rummet, det var en Snap från Alex. - Du kan komma till mig nu om du inte har något att göra. - Visst. Jag sprang fortare än någonsin ner för trappan, satte på mig jackan, skorna och cyklade fort som satan till Alex. När jag kom till Alex så ser jag genom buskarna på hans tomt att han spelar fotboll. Jag gick bara rätt in på tomten och sa hej till

242

Alex medan han precis la en snygg straff i krysset på hans lillebror. -Tjena Limpan! Jag har inte varit hemma hos Alex på ett år ungefär men det känns som ännu längre. Både jag och Alex kom överens att vi skulle kolla på film för att tiden skulle gå så fort som möjligt. Vi gjorde det mysigt och tog fram chips och cola och startade filmen. Jag kollade på klockan varannan minut tills det äntligen var dags för mig och Alex att dra. Både vi tog cykeln till Josefine, alltså hon som höll i festen. På vägen ser vi ett helt gäng tjejer som förmodligen var på väg till festen. När vi kom dit så hälsade vi på alla 13 personer som hade kommit. Jag tänkte för mig själv att så här några kommer det väl inte vara och… om jag hade rätt? Det rullade in personer en efter en och till slut så var vi runt 50 personer och festen var igång. Än så länge hade inte jag sett någon alkohol men jag hade sett några äldre tjejer röka men det var allt. Men så... mitt i all musik och alla mådde som bäst så skriker Josefine: ”Nu finns det dricka på matbordet!” och alla gick dit. Jag var ju redan inställd på att jag inte skulle dricka ett skit så det gjorde jag inte. Tills det kom två äldre killar med en äldre tjej som båda frågade: “Ska du ha vodka eller?” Lilla jag svarade: “jaaaa” med en darrig röst. Shotta den här då sa dem och jag shottade den där jävla skiten. Shot efter shot och jag började bli snurrigare och snurrigare. Jag gick ut för att ta luft och hamnade med ett gäng killar som alla stod och rökte. Till slut gick alla killar i en cirkel runt mig och tvingade mig att röka. Lilla jag igen ville vara cool och rökte den där jävla ciggen och det slutade med att jag rökte hela kvällen. När jag fimpat min sista cigg så kände jag att värmen hade stigit runt mig och hela busken bakom mig brann. Branden spred sig till huset och lågorna var stora och värmde mig medan jag funderade på vad som hade hänt, hade verkligen jag Linus Johan Karlsson gjort det här? Vad skulle mamma tro? Pappa och mina brorsor? Ångesten gick igenom hela kroppen medan jag sprang för mitt liv Jag sket i min cykel och sprang raka vägen hem. Jag stod länge utanför mitt hus och funderade ifall jag verkligen skulle gå in, till slut gick jag in och blev direkt bemött av mamma. Hon gav mig en lång kram och jag visste att hon kände att jag luktade rök och alkohol men hade bara inte modet till att säga till mig. Jag smet fort som satan upp för trappan, drog tandborsten en halv minut genom munnen och slängde mig i säng. Det tog seriöst fem minuter innan jag blev helt trött och visste att jag skulle somna när som helst. Jag låg och funderade över den här kvällen och tänkte på vad fan jag hade gjort så det enda jag ville just nu var att somna och aldrig mer vakna.

Ludvig Tegerup (8a)

44. Undergången Förord Den 11 november 1918 slutar ett krig, kallat första världskriget. Man trodde att detta skulle vara det enda stora kriget, därav namnet “The Great War”. 1939 börjar en ny era. En era av förödelse och massmord. Denna nya tid skulle senare komma att bli känd som andra världskriget. Det hela började med att Tyskland gick till attack mot Polen. Hitler som fortfarande var ung vid denna tid var en nytänkande person som gillade att visa upp sig för allmänheten. Detta kom senare att ändras då Europa föll i ett regn av bomber. Belgien och Nederländerna skulle vara de första smakproverna på Hitlers krigsmaskin. Tyskland som en gång var så pass stort och fruktat slogs senare på flerfrontskrig och det lilla antal män som hade överlevt den ryska vintern skulle kallas tillbaka till hemmafronten.

Tyskland 1932 Hitler är en relativt okänd figur. 1932 försöker han ta kontroll över ett Tyskland som fortfarande håller på att läka efter första världskriget. Han skulle ta nytta av de fortfarande pågående oroligheterna på Berlins gator och torg för att försöka ta över styret av Tyskland. Han försöker ta makten med våld vilket slutar med att han hamnar i fängelse. Några år senare försöker han igen. Denna gång tar han en rumsren väg. Han blir rikskansler, Tar man en närmare titt kan man se historien upprepa sig idag. De tunga B-2 bombplanen susar nu fram genom luften på hög höjd och kan nå mål över halva världen. Det enda som behövs för att starta ett tredje världskrig är att en tjock man trycker på “Launch”. Men är det verkligen ett bra sätt göra ett land “Great again” genom att spränga upp ett annat? Det är som att världen stått stilla och väntat på det här i över 70 år.

Tyskland 1944 Det var en varm sommardag i juni. Amerikanerna var precis framme vid portarna till Berlin. Ryssen kom in från andra hållet och britterna hade kontroll över luftrummet över den stad som låg i ruiner. De få tunga Tiger-stridsvagnarna som fortfarande fungerade var utplacerade för att skydda Berlins front, för vad som skulle komma att kallas “Undergången”. Trots att Tigerns 8,8 cm kanon var fruktad på alla fronter hade den här katten ingen chans mot de överlägsna allierade styrkorna. De allierade trängde sig längre in i den sönderrivna krigsmakten. Det var inte mycket motstånd från den utjämnade staden. Trots att den var jämnad till medeltiden pågick fortfarande ständiga flyganfall. Tysken skulle få tillbaka vad de gett några år tidigare under första världskriget. Nu var det inte en fråga om rättvisa eller hänsyn till civilbefolkningen.

de allierade tid att skära av alla flyktvägar. De flesta av de tyska stridsvagnarnas besättningar blev levande begravda under spillror av de rasande husen. Schöler och hans besättning var en av de få som hade undkommit detta ödesdigra slut. Radion hade blivit skadad. Tigern kunde inte längre kommunicera med omvärlden. Alla i besättningen var helt tysta. Den tiden man var glad och sjöng sånger om att de gick så bra var nu över. Det enda ljuset som kom in var från utkiksgluggarna, det var en liten strimma. Den tyska staben trodde att Schöler och hans besättning hade omkommit, och gav order om reträtt och att spränga bort bron, eftersom den skulle kunna vara en viktig transportled för förnödenheter till amerikanerna. Nu var Schöler och hans besättningsmän helt avskurna från sin armé. De började inse att det tusenåriga riket inte alls skulle vara i tusen år. De började tänka tillbaka. Tänka tillbaka på de åren som den tyska krigsmakten verkade vara ostoppbar. Ingen säger något, men så vinkar Schöler till den unge radiomannen att gå ut och se efter var de befinner sig. Det visar sig att de är i en raserad byggnad. En bit bort hör man hur det kommer soldater. Radiomannen tror att det är tyskar. Han kommer aldrig tillbaka… Efter ett tag blir Schöler fundersam. Han gillar inte att lämna någon i sin närhet efter sig. Han beordrar föraren att köra framåt i hopp om att hitta radiomannen, men lyckas inte. Det han däremot hittar är en väg ut ur den raserade byggnaden, väl ute hittar han en större väg. När han ser amerikanska stridsvagnar framför sig känner han att han vill hämnas den unge radiomannen. Han tänker att detta blir en enkel match, eftersom Tigern kan anfalla bakifrån och det blir det också. Han och hans besättning lyckas slå ut den amerikanska stridsvagnen och rör sig nu åt samma håll som fienden var på väg. Då får Hans Schöler syn på den uppsprängda bron. Först nu blir han rädd på allvar! Han förstår att allt är över. De är fast i fientligt område och de tyska kamraterna inte kommer att rädda dem. Den trogne föraren kliver ut ur stridsvagnen för att se på den bortsprängda bron. Då blir han skjuten i ryggen av skytten med den tornsmonterade kulsprutan. Schöler skriker skytten i ansikte: “Vad i helvete håller du på med?”. Responsen han får från skytten är: “Han var en förrädare till Tyskland!”. Schöler ger skytten en rasande blick innan han hoppar ur stridsvagnen. Han kan inte förstå hur hans skytt, som han trodde att han kände så väl, plötsligt kunde vända sig mot en av sina egna. Han springer fram till föraren för att se om hans liv går att rädda, men känner att förarens puls långsamt saktar ner för att till slut försvinna helt. Amerikanerna har hört när föraren blev skjuten och känner igen ljudet från den tyska kulsprutan. När Schöler står böjd över föraren och säger farväl en sista gång kommer fienden, de är nu omringade. Han lägger sitt Wiktoriakors på förarens bröst. Wiktoriakorset var en av de finaste utmärkelserna inom den tyska krigsmakten. Hans sista tankar innan allt blir svart går till hemmet i Wiesbaden och hans fyraåriga dotter, som inte kommer att förstå varför hennes pappa inte kommer hem till henne igen.

Erik Böös (8p)

Det stod långa led av folk på båda sidorna av vägen. Leden gick in mot stadens mitt. Där skulle de gräva skyttevärn och minera viktiga broar. Åt det motsatta hållet var en stridsvagn på väg att göra sig redo för avfärd. De väntade bara på gruppchefen, Hans Schöler. Han var bara 32 år, men redan ett ess från tidigare operationer, bland annat i Afrikakåren. Hans mål var nu att avancera över en bro, något han hade gjort många gånger så hans självförtroende var gott inför uppgiften. Tigerns motor startade med ett vrål. Sedan började den flera ton tunga maskin att rulla. De allierade var inte beredda på en attack över bron. Brittiska attackflygplan satte fart vid en närliggande flygbas. Idén var att bomba vägen framför tysken. Detta skulle ge

243

Borg, Arvid (8n), Människor utan gränser, nr 6

Abdi, Hanad Abib (8l), Gränser mellan verkligheter, nr 13

Bouchta, Yasmina (8i), Människor utan gränser, nr 7

Abdi, Raaho (8i), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 22

Bright, Hannah (8o), Gränsen mellan liv och död, nr 27

Abou Dawood, Alaa (8a), Ut i gränslösheten, nr 14

Brunberg, Emil (8h), Bortom lagens gräns, nr 31

Abdullah, Nour (8o), Ut i gränslösheten, nr 33

Butrus, Lion (8k), Människor utan gränser, nr 28

Adolfsson Koskela, Edvin (8h), Ut i gränslösheten, nr 25

Bäckarslöf, Hilda (8k), Ut i gränslösheten, nr 4

Alhwidi, Talal (8b), Bortom lagens gräns, nr 27

Bärg, Fanny (8k), Människor utan gränser, nr 5

Al Zuabi, Ayman (8p), Ut i gränslösheten, nr 39

Bärg, Felicia (8j), Ut i gränslösheten, nr 29

Aldén, Oliver (8c), Människor utan gränser, nr 44

Böös, Erik (8p), Ut i gränslösheten, nr 44

Aleksandravicius, Lukas (8j), Gränser mellan verkligheter, nr 17 Ali, Abdirahman (8d), Gränser mellan verkligheter, nr 3

Alkestig, Agnes (8h), Gränsen mellan liv och död, nr 28

Cabdi, Khadan Cali (8i), Människor utan gränser, nr 18

Alkhalil, Mira (8c), Gränsen mellan liv och död, nr 20

Carlsroth, Hampus (8o), Gränser mellan verkligheter, nr 33

Amiri, Nazia (8l), Människor utan gränser, nr 14

Carlsson, Vilda (8e), Gränser mellan verkligheter, nr 28

Andersson, Anna (8k), Människor utan gränser, nr 19

Castillo Jansson, Ronia (8i), Människor utan gränser, nr 45

Andersson, Emil (8j), Gränsen mellan liv och död, nr 49

Ceder, William (8j), Bortom lagens gräns, nr 11

Andersson, Freja (8c), Bortom lagens gräns, nr 25

Chahed, Nadine (8p), Ut i gränslösheten, nr 30

Andersson, Gabriel (8l), Gränsen mellan liv och död, nr 40

Charoenchit, Sukhawat (8i), Ut i gränslösheten, nr 24

Andersson, Victoria (8h), Gränsen mellan liv och död, nr 12

Chkaili, Dikra (8p), Gränsen mellan liv och död, nr 35

Anis Ahmed, Soubaneq (8g), Människor utan gränser, nr 11

Chkaili, Yossra (8p), Gränsen mellan liv och död, nr 4

Ansmark, Jacob (8k), Människor utan gränser, nr 40

Claesson, Agnes (8k), Människor utan gränser, nr 32

Arab, Ugbaad Mahamud (8j), Bortom lagens gräns, nr 24

Claesson, Wilma (8j), Gränser mellan verkligheter, nr 11

Arnell, Fanny (8j), Människor utan gränser, nr 33

Cortéz, Farianni (8i), Människor utan gränser, nr 43

Arpnäs, Ebba (8l), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 13 Athahb, Tina (8b), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 24

Attard Svanholm, Filippa (8p), Människor utan gränser, nr 17

Dahlin Banebro, Ella (8n), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 14 Daud, Abbas Abdi (8h), Människor utan gränser, nr 41

De Freitas Nascimento, Leticia (8e), Människor utan gränser, nr 47

Bakic, Jemilia (8j), Gränser mellan verkligheter, nr 7

Demirel, Devran (8o), Gränser mellan verkligheter, nr 27

Baryare, Ibrahim (8p), Ut i gränslösheten, nr 35

Derya, Neslihan (8j), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 10

Bark, Gustav (8c), Ut i gränslösheten, nr 7

Dyrbye, Minja (8k), Människor utan gränser, nr 9

Bassal, Ziad (8b), Gränser mellan verkligheter, nr 37 Ben Alaya, Jasmina (8k), Gränser mellan verkligheter, nr 34

Ben Alaya, Somaya (8k), Ut i gränslösheten, nr 22

Eckerdal, Johanna (8n), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 30

Berg, Alicia (8k), Gränsen mellan liv och död, nr 26

Ek, Ella (8p), Människor utan gränser, nr 25

Bergdahl-Johansson, Anton (8i), Bortom lagens gräns, nr 36

Ek, Jennifer (8a), Människor utan gränser, nr 42

Berggren, Christofer (8c), Bortom lagens gräns, nr 34

Ekblom, Alexander (8e), Gränser mellan verkligheter, nr 8

Berglöf, Elliot (8o), Ut i gränslösheten, nr 40

Eklund, Tilda (8m), Gränser mellan verkligheter, nr 6

Bergqvist Bilic, Jennifer (8l), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 16

Elfgren, Anders (8j), Gränsen mellan liv och död, nr 46

Björnberg Tove (8m), Gränser mellan verkligheter, nr 1

Enyat, Sahar (8c), Bortom lagens gräns, nr 8

Bjurvald, Eric (8h), Bortom lagens gräns, nr 6

Endahl, Ida (8l), Gränsen mellan liv och död, nr 6

Blom, Elsa (8n), Människor utan gränser, nr 21

Engstrand, Emma (8p), Gränser mellan verkligheter, nr 38

Blomgren, Signe (8c), Ut i gränslösheten, nr 42

Eriksson, Emma (8n), Gränsen mellan liv och död, nr 5

Boberg, Isac (8a), Bortom lagens gräns, nr 33

Eriksson, Hampus (8p), Gränsen mellan liv och död, nr 7

Eriksson, Linda (8d), Gränsen mellan liv och död, nr 9

Holmberg, Rasmus (8o), Ut i gränslösheten, nr 20

Eriksson, Robin (8l), Bortom lagens gräns, nr 22

Holmqvist, Liv (8d), Ut i gränslösheten, nr 38

Eriksson, Tony (8g), Bortom lagens gräns, nr 38

Holst, Leonora (8g), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 33 Hurem, Sanel (8m), Bortom lagens gräns, nr 13

Hussein Ali, Mohamed (8l), Människor utan gränser, nr 39

Fagerlind, Vilgot (8h), Gränsen mellan liv och död, nr 50

Hänström, Elin (8a), Ut i gränslösheten, nr 1

Falk, Ella (8d), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 9 Falkholt, Liza (8i), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 2

Farah, Najmo (8g), Gränsen mellan liv och död, nr 24

Ibrahim, Faraj (8j), Ut i gränslösheten, nr 34

Feddaoui, Mohamed Yassine (8p), Gränser mellan verkligheter, nr 40

Idris, Nimo (8p), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 21

Ferizi, Aliya (8k), Gränser mellan verkligheter, nr 30 Flennegård, Emmy (8n), Människor utan gränser, nr 22

Fogelberg, Joline (8i), Människor utan gränser, nr 29

Jansson, Alba (8o), Gränsen mellan liv och död, nr 42

Fornedal, Emelie (8f), Bortom lagens gräns, nr 39

Jidenius, Anna (8a), Gränsen mellan liv och död, nr 25

Forsling, Nathalie (8i), Människor utan gränser, nr 15

Johansson, Beata (8a), Gränsen mellan liv och död, nr 11

Fredriksson, Miranda (8f), Människor utan gränser, nr 20

Johansson, Erik (8l), Människor utan gränser, nr 13

Friis, Vincent (8i), Ut i gränslösheten, nr 17

Johansson, Felicia (8j), Gränser mellan verkligheter, nr 21

Frisk, Madeleine (8e), Bortom lagens gräns, nr 12

Johansson, Felix (8n), Gränsen mellan liv och död, nr 16

Fröding, Sofia (8e), Ut i gränslösheten, nr 16

Johansson, Ludwig (8l), Gränser mellan verkligheter, nr 32

Funes, Nicole (8d), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 23

Johnsson, Ludwig (8k), Ut i gränslösheten, nr 9

Fälting, Alva (8k), Människor utan gränser, nr 12

Jonikas, Aironas (8i), Människor utan gränser, nr 4 Jonsson, Ingrid (8l), Gränsen mellan liv och död, nr 18

G Gafow, Shueb Abdullahi Hassan (8k), Människor utan gränser, nr 46

Gejskog, Kevin (8j), Bortom lagens gräns, nr 9

Kalsi, Jaspreet Kaur (8l), Gränser mellan verkligheter, nr 10

Glysing, Hilda (8m), Gränser mellan verkligheter, nr 31

Karijord, Andreas (8l), Bortom lagens gräns, nr 28

Granström, Arvid (8c), Gränser mellan verkligheter, nr 19

Karlsson, Isabelle (8p), Gränsen mellan liv och död, nr 47

Grevald, David (8f), Gränsen mellan liv och död, nr 39

Kav, Andreas (8f), Ut i gränslösheten, nr 21

Gustavsson, Johan (8g), Gränsen mellan liv och död, nr 38

Keast, Sean (8a), Ut i gränslösheten, nr 31

Gustavsson, Moa (8f), Gränsen mellan liv och död, nr 43

Kheire, Hafsa Abdirahman (8c), Bortom lagens gräns, nr 21 Knutsson, Emmy (8n), Bortom lagens gräns, nr 20

Komo, Kerles (8o), Gränsen mellan liv och död, nr 36

Hagberg, Samuel (8b), Människor utan gränser, nr 2

Korkut, Arman (8h), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 26

Hansen, Simon (8i), Gränser mellan verkligheter, nr 23

Koskela, Erica (8m), Bortom lagens gräns, nr 35

Hansson, Dennis (8l), Människor utan gränser, nr 37

Krig, Liam (8k), Människor utan gränser, nr 31

Hassan, Abdikarim Abdulkadir (8i), Bortom lagens gräns, nr 1

Kristoffersson Gustafsson, Elenor (8j), Gränsen mellan liv och död, nr 32

Hassan, Ahmad (8g), Människor utan gränser, nr 10

Kvanta, Elis (8i), Ut i gränslösheten, nr 10

Hassan, Sabir (8f), Bortom lagens gräns, nr 15 Hasselblad, Lisa (8d), Ut i gränslösheten, nr 2

Haugness, Ella (8i), Gränsen mellan liv och död, nr 3

Larsen Duàn, Saga (8k), Gränsen mellan liv och död, nr 17

Hellström, Gustav (8k), Bortom lagens gräns, nr 23

Larsson, Oskar (8o), Bortom lagens gräns, nr 29

Hjerp, Alexander (8c), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 25

Lidström, Filip (8i), Gränsen mellan liv och död, nr 33

Hjerp, Linus (8c), Bortom lagens gräns, nr 4

Lindblom, Felicia (8k), Människor utan gränser, nr 49

Holmberg Guierrez, Nicole (8i), Människor utan gränser, nr 26

Lindblom, Tilia (8c), Bortom lagens gräns, nr 5

Linde, Hilda (8a), Gränsen mellan liv och död, nr 51

Lindgren, Emelie (8j), Gränsen mellan liv och död, nr 41

Ramirez, Angelica Husu (8j), Gränser mellan verkligheter, nr 18

Lindström, Lucas (8p), Ut i gränslösheten, nr 23

Ramzi, Fares (8k), Människor utan gränser, nr 23

Lindqvist, William (8f), Bortom lagens gräns, nr 16

Regner, Ida (8c), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 4

Lindvall, Sofia (8m), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 18

Revestam, Olle (8p), Bortom lagens gräns, nr 7

Littorin, Irma (8g), Gränsen mellan liv och död, nr 54

Rocklind, Moa (8k), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 12

Lopez, Daniel (8i), Gränsen mellan liv och död, nr 1

Roslund, Tobias (8d), Ut i gränslösheten, nr 15

Lund-Rüdén, Theo (8h, Bortom lagens gräns, nr 37

Rylander, Jacob (8l), Människor utan gränser, nr 1

Lundin, Leon (8m), Gränser mellan verkligheter, nr 36

Råd, Victor (8b), Gränser mellan verkligheter, nr 22

Lundström, Nora (8o), Gränsen mellan liv och död, nr 23 Löfgren, Ida (8c), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 8

Löveneke, Joacim (8i), Bortom lagens gräns, nr 18

Sahra, Fadumo (8p), Människor utan gränser, nr 36 Said, Salmo (8m), Människor utan gränser, nr 8

Salcin, Dennis (8n), Ut i gränslösheten, nr 11

Malke, Max (8o), Ut i gränslösheten, nr 6

Sandström, Filip (8k), Gränser mellan verkligheter, nr 9

Malla Ismail, Malak (8c), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 6

Sarvell, Vilgot (8b), Människor utan gränser, nr 34

Malgaya, Markus (8b), Bortom lagens gräns, nr 10

Schmutzer, Nelly (8h), Gränsen mellan liv och död, nr 2

Malkoun, Layal (8l), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 27

Seferi, Eliza (8i), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 15

Malmberg, Thilda (8h), Gränsen mellan liv och död, nr 22

Shalloul, Malek (8o), Gränser mellan verkligheten, nr 24

Malmqvist, Ludvig (8l), Bortom lagens gräns, nr 26

Sharify, Zainab (8l), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 17

Masjady, Nadim (8d), Ut i gränslösheten, nr 18

Sipöcz, Melwin (8o), Ut i gränslösheten, nr 12

Mejjad, Ahmed (8k), Gränsen mellan liv och död, nr 21

Sjöberg, Tone (8j), Gränser mellan verkligheter, nr 20

Melin Öhgren, Tova (8c), Ut i gränslösheten, nr 5

Sognefors, Milla (8p), Gränsen mellan liv och död, nr 14

Miettinen, Emil (8j), Gränser mellan verkligheter, nr 39

Sollerborn, Matilda (8o), Gränser mellan verkligheter, nr 15

Mohamed, Bashir (8k), Människor utan gränser, nr 48

Sparrner, Algot (8o), Ut i gränslösheten, nr 41

Mohamed, Duale Roble (8b), Bortom lagens gräns, nr 17

Sparrner, Leo (8c), Gränser mellan verkligheter, nr 35

Mohamed, Hanad Zakaria (8c), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 11

Stenered, Lexie (8m), Människor utan gränser, nr 30

Mohamud, Abdirahman Ismail (8l), Människor utan gränser, nr 3 Mohamud, Khalid, Gränsen mellan liv och död (8d), nr 55

Stenius, Kelly (8o), Gränsen mellan liv och död, nr 45 Stenlund Jansson, Edvin (8j), Gränser mellan verkligheter, nr 12 Stenquist, Ludvig (8d), Människor utan gränser, nr 35 Sundström, Freja (8m), Människor utan gränser, nr 27

N Naamani, Noura (8k), Ut i gränslösheten, nr 3 Nikula, Emma (8g), Gränsen mellan liv och död, nr 13 Nilsson, Rebecca (8h), Gränsen mellan liv och död, nr 34 Noueiri, Samira (8l), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 29 Nur, Yusra (8h), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 20

O Oknefjell, Tindra (8c), Gränsen mellan liv och död, nr 44

Sungur, Melis (8l), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 32 Stridh, Rasmus (8b), Människor utan gränser, nr 16 Svedberg Wallmo, Hannah (8g), Gränsen mellan liv och död, nr 37 Söberg, Amanda (8i), Gränsen mellan liv och död, nr 15 Söderberg, Lucas (8m), Bortom lagens gräns, nr 30 Söderblom, Isak (8l), Ut i gränslösheten, nr 28

T Tchini, Jony (8b), Människor utan gränser, nr 38 Tegerup, Ludvig (8a), Ut i gränslösheten, nr 43

P Paasiskoski, Filippa (8d), Gränsen mellan liv och död, nr 10 Pardeby, Lova (8l), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 1 Persson, Elin (8n), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 3 Pesonen, My (8g), Gränser mellan verkligheter, nr 29 Pettersson, Isac (8b), Bortom lagens gräns, nr 32

Thep-Arsa, Paeva (8o), Gränser mellan verkligheter, nr 26 Thrygstad, Emil (8i), Bortom lagens gräns, nr 14 Tjernberg, Filippa (8i), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 31 Tsoi, Williams (8h), Gränsen mellan liv och död, nr 30 Tärnström, Felicia (8k), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 19

U Üksik Clausen, Emil (8d), Människor utan gränser, nr 24 Urkedal, Emil (8o), Ut i gränslösheten, nr 13

V Valette, Ebba (8j), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 5 Valette, Maja (8m), Gränsen mellan liv och död, nr 53

W Wadman, Hannes (8n), Ut i gränslösheten, nr 8 Wallin, Eddie (8n), Gränser mellan verkligheter, nr 4 Weber, Alice (8p), Gränsen mellan liv och död, nr 19 Wesselman, Lukas (8h), Gränser mellan verkligheter, nr 16 Westberg, Tuva (8l), Ut i gränslösheten, nr 26 Wiberg, Wilma (8i), Gränser mellan verkligheter, nr 5 Widner, Albin (8o), Gränser mellan verkligheter, nr 25 Wiltén, Filippa (8k), Gränsen mellan liv och död, nr 29 Wittbom, Tindra (8i), Gränser mellan verkligheter, nr 2 Wurnell, Ameyal (8m), Ut i gränslösheten, nr 32

Y Yascad, Mahdi (8o), Ut i gränslösheten, nr 36 Yusuf, Laila Kaid (8j), Gränsen mellan liv och död, nr 31

Z Zarafshan, Sam (8l), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 7 Zetterblom, Henrik (8j), Ut i gränslösheten, nr 27 Zetterblom, Marcus (8j), Ut i gränslösheten, nr 19 Zidén, Elin (8d), Gränsen mellan liv och död, nr 48 Zorondo, Philip (8p), Gränser mellan verkligheter, nr 14

Å Åberg, Klara (8o), Bortom lagens gräns, nr 19 Åberg, Stella (8n), Gränsen mellan liv och död, nr 8 Åhlander, Eskil (8l), Kärlekens- och vänskapens gränser, nr 28

Ö Öggemar Karlsson, Linus (8i), Ut i gränslösheten, nr 37 Öqvist, Tyra (8b), Gränsen mellan liv och död, nr 52 Österberg, Valdemar (8p), Bortom lagens gräns, nr 2 Österman, Alfred (8C), Bortom lagens gräns, nr 3

Isak Söderblom

Ahmad Hassan

Ludvig Stenquist

Isac Pettersson

Edvin Adolfsson Koskela

Gabriel Andersson

Ludvig Tegerup

Aironas Jonikas

Alaa Abou Dawood

Theo Lund-Rüdén

Noura Naamani

Joacim Löveneke

Sahar Enyat

Neslihan Deryan

Tina Athahb

Anna Andersson

Sean Keast

Moa Rocklind

Filippa Tjernberg

Agnes Claesson

Markus Malgaya

Abdi Mohamud

Victoria Andersson

Simon Hansen

Alva FĂ¤lting

Sukhawat Charoenchit

Soubaneq Anis Ahmed

Aliya Ferizi

För fjärde året i rad ges Åttologin ut! Temat i denna utgåva är ”Gränser” och är fritt tolkat av elever som går i åttan på Nyköpings högstadium. Precis som förra året har vi tagit med bilder skapade av eleverna själva (till sina noveller) medan omslaget är formgivet av den lokala konstnären Lena Appel. I år innehåller antologin 260 noveller som är uppdelade i sex avdelningar: • Gränsen mellan liv och död

• Bortom lagens gräns

• Gränser mellan verkligheter

• Människor utan gränser

• Kärlekens- och vänskapens gränser

• Ut i gränslösheten

I början av skriften finns ett innehållsregister där novellerna står sorterade på titel inom sin respektive avdelning och vi har gett varje novell ett nummer, beroende på i vilken ordning den står. Ett register finns längst bak, där man kan söka på elevens efternamn för att hitta texten. Vi hoppas att det underlättar sökningen efter en specifik textförfattare. Vi önskar alla en god läsning!

ISBN 978-91-983379-3-8