9 Klara kommer för att se och hjälpa. Hon behöver ju inte ens gå in här. Staven slår igen vid andra leden på pekfingret. Snart blir där en hudklump. Men hon är inne hos Fleygur. Hon smäller igen dörren, så som Klara gör. Hon glömmer att hon inte kommer få upp den inifrån. Hon måste hänga på magen över boxdörren och hon är för kort. Lättare att hoppa över, klättra över, kravla och falla över. Hon har händerna under Fleygurs man. Pälsen på halsen är mjuk som dimma och damm. Händerna sjunker in alldeles. Hon andas i hans man. Manen har strån som små, små, tunna grenar, mot kinden är de en mjuk bark. Hon andas i manen. Händerna djupt in i pälsen. – Förlåt. Hon kunde rida varannan gång Fleygur varannan gång Zorro. Hon kunde säga det till Klara och Klaras pappa. Men Fleygur kan också gå i hagen bara. Kanske. Han ställer vänster framhov på hennes högerfot. Hon kippar efter luft och trycker hela sin kroppstyngd mot bogen. Inget händer. Hon trycker in armbågen i sidan. Inget händer. Detta är hämnden för att hon har så lätt att överge. För att hon är så dålig på att äga och så. Hon böjer sig ner och drar i benet strax ovanför hovskägget. Det är en stolpe upp ur golvet. – Flytta på dig, väser hon. Klara visslar hakuna matata. – Tja Klaris, fan jag såg dig inte. Det är ord som är bra finns inga bekymmer man är lycklig. Vad gör du? Hon skrattar så mycket hon orkar. – Asså jag sitter som fast här, han är helt knäpp. Klara kommer in. – Idiot-Frej vad gör du, du får inte stå på folk, vet du väl.
Nygren
Han flyttar lätt och snabbt, men all smärta finns kvar i foten. Klara står vid huvudet och kliar hårt i pannan. – Lilla busegubbe, min lilla busegubbe, är du det, min lilla buselusegubbe. Hon försöker röra tårna. Det känns att köttet flyter. – Är du okej? – Visst.