7 Jag var inte där och jag vet inget om detta. Jag försöker minnas ändå, men det dödar någon när jag gör det. Jag håller händerna kupade och känner det lilla hjärtat slå där. I trettonårsåldern kunde allting endast lösas om allt det mänskliga förvandlades till katter med morrhår och tassar. Mot magen kan jag känna Zlatans tassar när hon trampar innan hon lägger sig. Magen är öm, det är något inuti som inte är riktigt. Det gör ont hela tiden. Det vänjer sig. Det är så. Det känns alltid. Att det är en kropp som inte kan flys ut ur. Det är detta. Det öppnar sig som ett sår, Zlatan ligger så nära att jag tänker att hon slukas i såret. Hon är nära det öppna såret, hon får blod i pälsen, hon som skulle slappna av här, på mig, jag försöker ligga stilla. Zlatan är allt jag har nu. Alla andra är döda. Det är som att det är rum där som inte går att nå. Det finns ett skratt därinne och jag sträcker ut handen för att röra vid en mamma. Jag är ett barn och jag behöver hålla hennes hand. Jag behöver kroppar, men hon har slutat äta, slutat sova, slutat röka, slutat hålla händer, intill, in i, jag tömmer det jag har inuti för att fylla det i henne, innan jag inser att hon bor inte här, det här är i skogen, ju, hon bor inte här, hon bor vid havet, hon är hon är jag är hon inte, dessa kroppar som är tider, eller platser där det går eller inte går att vara, jag försöker hålla mig inom mig, men det svämmar över. Jag var inte där men jag försöker minnas ändå. Jag skriver för att minnas, jag skriver: jag är världens okänsligaste person. Jag vill lägga andras blodådror under mina, för att kunna känna. Det är inte det att. Det är inte. Jag är havet och skogen. Skriver jag. Jag är havet och skogen. Jag har mina fiskar och rådjur i mig, de håller mig, hjälper mig, det som flödar och springer, det är, jag vet inte, det är ändå så, inte. Jag tänker att jag håller på att bli galen, en tanke jag ofta har.
Nygren
Jag brukar sluta dricka kaffe då. Jag brukar sluta. Jag brukar springa runt i det lilla rummet och dra med händerna över borden och stolarna och golvlisterna för att ta bort dammet och håret. Jag ordnar. Jag möter Camilla och hon säger att hon håller på att få ryggproblem. Jag tänker på Zlatan och hur det böjer sig. Ingenting håller oss samman. Inte längre. Hon kysser mig på pannan och jag tror att det får något att bulta. Jag är hungrig. Så hungrig att jag darrar av hunger. Camillas och Zlatans kroppar är totalt olika. Jag känner dem på var sida om mig. Som om jag vill att de ska stötta mig, men det är ingen som kan vara. Det måste finnas något under, men när det finns något under börjar jag bara gräva tills det är ovanför. Det måste finnas något. Och när det finns så finns det ändå inte. Det rinner och C säger: Om du faller i floden, följ den. Så jag följer. Fallandet och flykten. Tills det landar. Som stora fåglar på alla taken. De skrämmer mig som känslan av att inte ha en egen avskildhet, men när jag tänker på det tänker jag: Att acceptera detta och det är det jag egentligen vill. Det flyter ut i kanterna. Egentligen är jag bara ledsen. Det kommer gråt ur alla delar av världen. Det är floderna och haven och sjöarna. Under rötterna i skogen rinner små bäckar. Det är alldeles blött. Jag har skrivit hundra ord och vätskan har trängt igenom galonen. Jag vet inte vad som skrivits. Jag längtar tillbaka, till Zlatan och hennes ungar. Till huset där vi bor, bodde, bott. Det kan inte hänga samman. Inte längre. Plus att jag inte orkar. Orka. / Det är utomhus nu. Genom luften kommer tiden och det är som om det cirklar. Det sker bortanför något eller, kanske, något annat. Det går inte