17 och när kroppen blev svag, tunn utan vatten och hav, när kroppen tyngdes av skelettets kotor, synliga som vapen sa du: det är du som gör gräset vilt, du kan känna gräset mellan fingrarna, mot knogarna kan du trycka markens fukt och din näve kommer göra avtryck och du kan välja ett strå, och med dina läppar kan du spela, du kan låta de andra höra och ljudet kommer svara dig, det ljudet kommer minnas dig när du själv glömt ljudet, det är du som får gräset genom betongen, till dig, och du lade handen mot min kind och sa: lyssna, lyssna på den värld som vill tala till dig, vi har den tillsammans, tala till den, men bara den och låt den andra världen tystna min Virginia, du är mina onda tankars lättnad och mina tunga andetags luft om du tvekar på vårt liv; gör det svårt för dig, dra dig längs bottnen och glöm de andras värld; tänk att vi är varandras himlasfär
Larsson Weiselius