15 de säger: du lider av olöst sorg, du måste hitta sorgens källa hon säger: det är bara en form, du måste hitta formens kant
jag andas in genom det multna, genom det torra, genom det fuktiga och du lägger stenar på mina ben så jag skall komma närmare, jag är nära dig säger du och jag känner att jag inte längre får luft
och jag letar, de säger jag måste leta, jag letar bland mina kläder, jag vet du brukade vika dem med dina bruna händer med höga knogar som tog oss närmare din gud, du lade kläderna bakom stammen som skulle hålla sanden borta från att bli ätet av havet, jag letar i huset där vi var, jag är ensam, du är inte där och hur skall jag leta, när jag vet att du lämnat, vad skall jag söka, allt jag vet är att du inte längre är här, jag letar och jag vet att du inte längre är här, du är inte här, jag vet, du inte är här för det finns ingen doft längre som döljer möglet
hon sa: det kan vara en våldsam form hon sa: det vet vi inte innan
jag lyfter plankorna, viker tvätten, trycker händerna mot sorkens bo pappa säger: vi måste fylla de där hålen med sand och jag tar bort sanden från de hålen han hann fylla innan natten kom, jag lägger sanden vid sidan och ropar ner till de käresta: ni kan komma nu, ni kan komma över jord, ni kan slänga rötter över mig och hålla mig nära er, jag vill vara eran käresta, ni kan äta mig, ni kan låta mina fingrar vara under jord och sakta kan ni ha mig som eran bostad, jag vill att små käresta skall leva i mig, hör ni det, jag vill ha er inom mig, små käresta, kom lev i mig, snälla kom lev i mig, och jag söker dig där, där du säger att jag är kommen ifrån, det sa du till mig, du sa jag kom från jord, och du sa till jorden skulle jag återvända och jag söker dig där, jag trycker hela ansiktet ned mot jorden, de käresta ser mig och
Larsson Weiselius
och jag möter dig i rummet där du skall vara men du är inte där, du har redan lämnat och de andra säger du är borta nu, de säger: se på henne, nu är hon borta, men jag ser dig inte längre, du är inte där, du väntade inte på mig, du har gett dig av, du har redan lämnat och det finns inget kvar, och jag lämnar precis som du redan gjort, jag lämnar salar, dörrar, vägar, städer och du vet det och du säger till mig; du hittar mig snart, jag är här vid dig, du är så nära, du kommer känna mig snart, kom mitt lilla barn, kom skall jag säga dig, kom skall jag viska till dig att vart du än dig vänder, är du i mina händer du säger: först blir du vild du säger: låt det inte skrämma dig jag är ett barn och jag vilar i ditt hus igen, du säger du är alla barns mamma, du säger du är jordens mamma, du säger allt liv kommer till våldsamt och all död är våldsam, du säger du kommer aldrig lämna, du säger du har lagt dig vid stammarna, vid sorkarna, vid vågorna, vid gräset, vid träden som sjömännen sått, du säger du är jordens mor, en jordemor, en föderska, en livgiverska, du säger: kom lägg dig vid mig, du är mitt barn, du är min form, du är min gräns, min kant, min käresta, igen; du är min form jag säger: jag är din föderska nu