MÖTET Tandhygienist

Gräver i vårt YRKE: TANDHYGIENIST

inre

Som tandhygienist tittar Elena Shmarina rakt in i sin patients öppna mun. Mötet kring tandhälsa kan vara laddat med starka känslor.

TEXT: TIM ANDERSSON FOTO: JOHAN GUSTAVSSON

Att sätta sig i en brant bakåtlutad stol, få en lampa i ansiktet och gapa stort – för många är tandvården en skräck. Elena Shmarina, tandhygienist i Kalmar län och doktorand, har förståelse för det. – Man är i en väldigt sårbar position, utan makt över situationen, och kanske dessutom med smärta.

Skräcken kan ha rottrådar tillbaka till obehagliga upplevelser i barndomen. Så är det för henne själv. – De borrade utan bedövning. Numera tar jag bedövning mot allt…

I dessa dagar befinner hon sig dock för det mesta på andra sidan i maktrelationen: det är hon som står där med tandvårdsdräkt. Utsattheten hos den andre ställer krav på henne, berättar hon.

Förmågan till kommunikation är en avgörande egenskap för tandhygienister också i andra avseenden. Visst jobbar de sjukdomsbehandlande – med ingrepp mot karies och tandlossning, till exempel – men en viktig del av jobbet, och den som Elena Shmarina särskilt lyfter fram, är det hälsofrämjande arbetet. Det är tandhygienisterna som tar samtalet om hur du ska ta hand om dina tänder och ditt tandkött.

Och när munhälsan är dålig och du kanske måste laga tänder år efter år, är det tandhygienisten som tar reda på den underliggande orsaken och håller motiverande samtal för att du ska kunna förändra din livsstil.

– Ibland går det inte att ändra någonting. Patienten kanske har en psykisk sjukdom och äter vissa mediciner som skapar muntorrhet och hål i tänderna. Men man kan åtminstone lindra. Vet man inte orsaken jobbar man i blindo. Det blir meningslöst.

Det viktigaste i hennes arbete är därför att skapa förtroende. – Lyckas jag inte med det kan jag inte få till den förändring som krävs för att patienten ska bli frisk från sin munsjukdom.

I SAMTALEN MED patienterna kan mycket komma upp till ytan, berättar hon. Också sådant som handlar om livet i stort, utan direkt koppling till den egentliga orsaken till besöket. Att gapa stort är att blottlägga något av sitt liv. – Munhälsan är ofta kopplad till hur det ser ut i övrigt: Har man det svårt kommer kanske inte tänderna i första hand, men är livet någorlunda ordnat blir det däremot viktigare.

Ibland kan mötet med tandhygienisten skapa mentala ilningar och ilska välla fram: någonting svårt i patientens liv blossar plötsligt upp. – Då kan jag få saker emot mig som egentligen inte är riktade mot mig. Det har jag upplevt. Men det är jätteviktigt att inte ta det personligt – i 99 procent av fallen är det ju inte så.

Hon berättar om en patient som kollegorna hade varnat henne för. Personen ifråga hade

»Har man det svårt kommer kanske inte tänderna i första hand, men är livet någorlunda ordnat blir det däremot viktigare.«

Forskning och arbete på kliniken. Elena Shmarina har hittat en bra kombination i sitt arbete som tandhygienist.

”varit runt” mycket på kliniken, med ett grovt språk och ofta i affekt. – När patienten kom till mig förstod jag att orsaken till problemen var en upplevelse av att inte ha fått hjälp. När jag visade mig engagerad och började ställa direkta frågor vällde det fram. Sedan kom det tårar, och till slut kramades vi. Spänningen släppte och patienten berättade sin version av historien.

Om munhälsan kan spegla psykisk ohälsa och livets allmänna framfart med en individ, säger de också något om klassklyftor och skillnad i materiella förutsättningar. Många som kommer för att fixa sina tänder gör det minst lika mycket för det synliga resultatets skull som för hälsans, berättar Elena Shmarina. Dåliga tänder signalerar nämligen ofta låg social status. – Det är viktigt i Sverige att man har hyfsad tandstatus, utan gluggar i fronten och så. Det pratar man mycket om, också patienter. Vissa som har lite försummad tandhälsa och till sist har tagit sig hit berättar ofta att de inte vågar skratta och vara social, av rädsla för att visa sina dåliga tänder.

Elena Shmarina möter ibland personer som inte har råd att ta hand om sin mun som de borde, trots bidrag och erbjudanden om avbetalningsplaner. Det gäller särskilt äldre. – Det är så sorgligt: de har kanske jobbat hela livet och betalat skatt, och nu när de

blivit gamla har de inte råd med tandvården. Det kan vara i princip akut, och ändå hör man dem säga: ”Nej, jag har inte så ont, jag kan vänta…” När hon kommer in på det här ämnet talar Elena Shmarina engagerat. Äldre är en kategori som hon engagerat sig i också forskningsmässigt. Hon är just nu i sluttampen av en doktorandutbildning, och där undersöker hon vad »När jag visade som gör att vissa personer mig engagerad behåller sina tänder i god hälsa livet ut. och började ställa direkta – Det handlar mycket om att de har tagit dem på allvar sedan de var barn, frågor vällde en inställning som naturligtvis kom från förälddet fram.« rarna. Tandvården på 30-talet var ju inte samma sak som nu, så mer av ansvaret låg hos dem. Elena Shmarina forskar lika mycket som hon jobbar kliniskt. Det är bra kombination, tycker hon. ATT ELENA SHMARINA blev tandhygienist har inga ”romantiska orsaker”, säger hon. Hon kommer från Ryssland. Där jobbade hon på ett medicinskt universitet – men som administratör. Någon koppling till tandvård hade hon inte, och ingen längtan dit. Beslutet var slumpartat. När hon i vuxen ålder år 2003 flyttade till Sverige gick hon helt enkelt in på Arbetsförmedlingens sajt. – I Ryssland fanns det inga tandhygienister. Men när jag började läsa på om jobbet tyckte jag att det verkade intressant. Förutom patientmötena tilltalade det mig att man har ● Gör: Tandhygienist och skyddad yrkestitel och får arbeta helt självdoktorand. ständigt, till skillnad från tandsköterskor som ● Ålder: 49. arbetar på ansvarig tandläkares legitimation. Det var inte svårt för henne att få en

ELENA SHMARINA ● Bor: Oskarshamn. ● Intressen: Forskning och friluftsliv.

EN DAG PÅ KLINIKEN

07.15 Öppnar rummet och kollar vilka patienter (det kan vara 10–20 stycken) som ska komma under dagen, och vad som ska göras. Förbereder första mötet.

07.50 Första patienten. Sedan en eller två till.

09.30 Rast.

09.50 Terapimöte, där tandhygienister och tandläkare diskuterar sådant som patientfall och nya riktlinjer.

09.50 Om inte terapimöte: nya patienter, ofta 4–6 personer.

12.30 Lunch.

13.15 Patienter.

15.10 Rast.

15.30 Patienter.

17.00 Slutar arbetet. anställning efter utbildningen. Men hon såg samtidigt bristerna i yrket. Enligt Sacos Livslönerapporten, som undersöker livslönen för olika yrken med hänsyn till sådant som inkomstbortfall under studietiden, arbetslöshet och pension, är tandhygienistutbildningen rent olönsam.

Elena Shmarina tror att det kan bero på att kompetenskraven utvecklades relativt snabbt, där ett påbyggnadsår på tandsköterskeutbildningen snart blev tre, och att arbetsgivarna inte riktigt har hängt med. – Om man jämför med lönen för undersköterskor, sjuksköterskor och läkare, så ligger sjuksköterskor i mitten ungefär, medan vi fortfarande är närmare tandsköterskor än tandläkare i lön, trots att vi har treårig akademisk utbildning, legitimation och stort ansvar.

Just lönen är en av orsakerna till den stora bristen på tandhygienister, tror Elena Shmarina. Särskilt inom den offentliga tandvården, där många lämnar för privata företag. Det här skapar stor personalomsättning och påverkar arbetsmiljön. Frågorna arbetar hon med fackligt, som vice ordförande i den lokala föreningen, huvudskyddsombud och lokal förhandlare. – Vi kan inte matcha de privata lönerna. Så då måste vi jobba med andra saker för att behålla personalen, och där har vi arbetsmiljön. Mycket handlar om pressade tider: vi måste får den tid vi behöver med patienterna så att inte det viktigaste av allt blir lidande – samtalen. ●