Fler böcker i OLIKAs serie Fotbollsstjärnor:
Rött kort, Therese!
Sätt straffen, Charlotte!
Hund på plan!
Kom igen, kämpa!
Där satt den!
Ta chansen, Charlotte!
Passa bollen! ropar Kosse
Värsta målet, Kosse!
Håll koll på nya böcker om fotbollsstjärnor på www.olika.nu.
FÖRLAG AB
Böcker ut & in – ut med stereotyper – in med möjligheter!
OLIKA förlag AB 2017 www.olika.nu
Vilket skott, Olivia!
Skrivit: © Jennifer Wegerup
Illustrerat: © Maria Källström
Foto: © Bildbyrån, landslagsbilden
Form: Emili Svensson
Tryck: Lettland 2017
Första utgåvan, första upplagan
ISBN 978-91-88347-43-5
MILJÖ OCH HÅLLBARHET
På OLIKA vill vi värna det hållbara och klimatkloka läsandet.
Därför trycks våra böcker på andra sidan Östersjön, i Baltikum, på ett papper och ett tryckeri som är certifierat enligt FSC. Lite närmare, lite dyrare, mycket bättre!
av Jennifer Wegerup och Maria Källström
inspirerade av Olivia Schoughs barndom
Världens hårdaste skott
Bollen kommer farande och Olivia klipper till på volley, när den är i luften. Hon träffar den perfekt. Lite för perfekt, kanske. Skottet blir stenhårt och går rakt mot köksfönstret!
Olivia och hennes storasyster Lovisa drar efter andan. Som vanligt spelar de match på gården utanför sitt hus. Det har hänt förr att bollar flugit mot husväggen och köksfönstret.
När det dunsar till brukar mamma Carin
titta ut med en bister min. Men ögonen glittrar ändå alltid. Olivia vet att hennes mamma är
syskonens största supporter. Hon älskar också fotboll.
Just den här fina lördagsmorgonen i maj slocknar ändå glittret i mammas ögon, för
Olivias stenhårda skott går rakt genom rutan!
Bollen flyger in i köket, och glasskärvorna yr åt alla håll.
För en sekund eller två har Olivia lust att springa sin väg. Gömma sig bakom ladan, kanske? Men hon står kvar, med Lovisa bredvid sig. Carin kommer utfarande.
– Hallå, vad är det jag har sagt?! Jag har bara väntat på det här! ropar hon upprört.
Hon tittar på den krossade rutan och fortsätter sedan, nu med oro i rösten:
– Och ni kunde ha fått glas på er! Är ni okej?
De nickar, och Olivia mumlar:
– Förlåt.
Och mamma förlåter – hon är bra på det sättet. Hon förstår att saker kan hända.
Särskilt när du bara måste spela fotboll. Och pappa Bertil håller redan på och städar upp glaset. Han ropar ut genom fönstret:
– Snart har du världens hårdaste skott, Olivia!
Olivias äldsta syster Matilda och yngsta
syster Lydia är på övervåningen och kikar ut genom ett fönster.
– Hallå, vad gör ni egentligen? undrar Matilda. Fotbollsdårar!
Fyra syskon är de: Matilda, Lovisa, Olivia och Lydia. Alla utom Matilda är fotbollstokiga. Men att sjunga och dansa tycker alla fyra om. Det är något de ärvt av pappa Bertil. Att skoja och skämta och vara
bra på att lära känna folk, det har de efter båda sina föräldrar. Olivia vet inga som har så många vänner som mamma och pappa.
– Kom nu, så får ni mellanmål, säger Carin och ser lite illmarig ut när hon fortsätter:
– Glassbilen kommer idag. Synd att vi inte kan köpa något. Vi får ta glasspengarna och lägga på en ny fönsterruta istället!
Lovisa och Olivia tittar förskräckta på varandra, och sedan utbrister Lovisa:
– Det är orättvist! Det var ju Olivia som pajade fönstret, inte jag.
Olivia vet inte vad hon ska säga. De spelade ju tillsammans! Fast det stämmer ju att det var hon som sköt det hårda skottet … Men det är ju faktiskt bra att skjuta hårt! Bara otur att bollen gick fel.
Hon börjar protestera, men mamma tystar henne med en blick.
Trumpen sätter sig Olivia vid köksbordet och börjar bre en smörgås. Hon älskar
glass och gillar att stå och välja länge när glassbilen kommer.
Och det är ju lördag, deras glassdag.
Ska hon verkligen inte få någon glass alls?
Glass i solen
– Ät fortare! Du kan inte bara slicka på glassen, den smälter ju!
Olivia bryr sig inte om vad Matilda säger. Hon struntar i att hon blir kladdig. Solen gassar, äppelträden blommar och fåglarna kvittrar. Hon älskar att sitta här i trädgården, mitt i försommaren och njuta av sin glass. Långsamt.
För visst fick hon glass, till sist. Fast hon blev tvungen att förhandla. De får helt enkelt inte spela precis utanför huset längre. Det var hennes egen idé att erbjuda ett byte. Mycket smart, om hon får säga det själv!
Hon har tryckt i sig två glassbåtar och är nöjd. Men själva ätandet är bara halva nöjet när glassbilen kommer.
Det är minst lika roligt att det händer något!
Olivia gillar att småprata med Seher som kör glassbilen – hon är både snäll och rolig.
Hon stannar alltid lite extra länge på deras stopp och berättar om knasiga saker som har hänt på rundan. Det verkar vara ett kul jobb, tycker Olivia. Fast själv tänker hon så klart bli fotbollsproffs.
Olivia heter Schough i efternamn. Det stavas lite speciellt men uttalas ”skog”. Det perfekta efternamnet för Olivia, brukar Seher säga. För
Olivia bor långt ute på landet, med utsikt över
åkrar och ängar och med just skogar i närheten.
Hallands djupa skogar. Olivia håller med Seher, hon trivs med sitt efternamn – även om folk aldrig vet hur det ska uttalas.
Innan Seher skulle åka vidare den här dagen
frågade Olivia var Sehers nästa stopp skulle vara, och Seher visade på en karta alla ställen hon skulle stanna på med glassbilen.
– Undrar om de red mellan de här orterna,
skojade Seher. Alla slutar ju på ”red”!
Hon blinkade mot Olivia, och sedan
fortsatte hon:
– Äh, jag vet faktiskt att det kommer från ”ryd”, som kommer från ordet röja. Det är ställen där de har röjt skog för att folk ska kunna bo där.
Den lilla orten där Olivia bor heter Vanered, och den ligger en dryg mil från Drängsered där de går i skolan. Mataffären ligger i Kinnared, också den en mil bort. Det är inte nära till någonting. Så när glassbilen kommer är det liksom fest. Samma sak när fiskbilen kommer körande. För där kan de inte bara köpa fisk utan också godis.
Fiskbilen stannar alltid hos Dan och Leif, som bor på en bondgård intill. Förutom Olivias farmor och farfar är de deras enda grannar. Ja, och så en massa kossor, förstås.
Men med så mycket plats att leka på och
tre syskon blir det ändå aldrig tråkigt, tycker
Olivia. Och om det blir lite långtråkigt någon
gång, då är det bara att ta bollen och gå ut på gården och spela med Lovisa och Lydia. Nu får de bara tänka på att hålla till på den andra delen av gårdsplanen!
Om ingen vill spela, eller om hon är trött på att träna skott och finter själv, så kan hon hoppa upp på cykeln och trampa iväg till kompisarna Emelie och Fredrik som bor åtta kilometer bort. Det är bra träning också!
Benen får jobba, och benmuskler måste den som vill skjuta hårda skott ha.
Olivia gillar verkligen att träna. Hon står gärna och kickar med bollen eller tränar på snabba vändningar. Den som ska kunna finta bort en motståndare måste ha explosiva muskler, som snabbt kan ställa om och byta riktning på kroppen.
Mamma har snickrat två fotbollsmål till dem. Hon är bra på att snickra och laga saker som går sönder, och det är det alltid något som gör på en gård.
Fast på senaste tiden har hon varit lugnare än på länge.
Mer legat inne och läst.
När Olivia frågade varför sa mamma bara att Olivia ju rör på sig för två ändå, så mycket som hon tränar.
Fast idag har hon inte tid att träna. Hon behöver snarare vila, för i eftermiddag är det
match, mot Oskarström. Olivia är laddad och
sugen. Hon älskar att spela match!
Men hon minns sin allra första match. Då
gillade Olivia att träna, precis som nu. Men hon ville inte spela match. Precis tvärtemot vad de flesta brukar vilja. Det var bara Olivia som visste varför.
Hon lägger sig under äppelträdet och tänker tillbaka, bakåt i tiden. Då var hon bara sex år, och ingen visste vad hon oroade sig över.
Magknip
– Mamma, jag kan inte vara med och spela!
Jag kan bara inte! Jag har jätteont i magen!
Sexåriga Olivia står i hallen med matchväskan packad. Där ligger skor och benskydd, strumpor, shorts och overallen att värma upp i. Och så klart: matchtröjan!
Tröjan som hon för första gången ska få använda. Men den kommer att få ligga kvar i väskan för alltid, det är Olivia säker på.
Lovisa sitter redan i bilen och väntar.
Hon ska vara med i samma match, men för henne är det inte första gången. Till och med
Matilda ska följa med och titta på Olivias första match. Lydia är liten och sitter i sin barnstol med sitt gosedjur i famnen och nynnar för sig själv. Hon är van vid att få åka
bil när storasyskonen ska någonstans. Med
fyra barn och hus mitt ute på landet lägger
Olivias föräldrar mycket tid på att skjutsa
hit och dit. Pappa är artist och sjunger och
spelar i revyer och reser mycket i jobbet. Så
allra mest är det mamma som skjutsar.
Men nu förstår Olivias mamma ingenting.
Olivia, som alltid vill träna och som älskat
att sparka boll ända sedan hon var två år, hon vill inte vara med i sin första match! De
ska möta Sennan, ett tufft motstånd. Men
det är ett roligt lag att spela mot för den som
gillar att spela och är bra på det. Som Olivia.
Så vad är fel, varför vill Olivia inte spela?
Det kan ju inte vara utmaningen? Hon som lever för att springa och cykla ikapp, som
gillar att tävla och aldrig är rädd för något?
– Olivia, berätta för mig vad som är fel.
Mamma sätter sig i halltrappan och lyfter upp Olivia i famnen.
Det känns tryggt och skönt. Hemligheten som värkt inom Olivia och skavt i magen som en vass sten lossnar.
– Jag kan inte vara med, för jag kan inte lagramsan!
Olivia börjar gråta.
Inför varje match samlas laget i en ring med armarna om varandras axlar och drar en ramsa, för att peppa varandra.
Men Olivia har inte lärt sig den ordentligt, och hon känner sig dum inför de andra äldre spelarna. Hon är yngst av alla i laget men får vara med ändå, för att hon är så bra. Hon älskar bollen och bollen älskar henne – den är liksom fastklistrad vid hennes fötter när hon dribblar.
Mamma skakar på huvudet.
– Lagramsan! Men vännen, den lär du dig snabbt. Och det gör ju ingenting om du inte kan hela. Bara ropa med de andra, säger mamma och torkar Olivias kinder. Nu åker vi på match. Det är ju fotbollen som räknas, inte ramsan!
Olivia tittar på mamma. Kan hon ha rätt? Att det inte är så viktigt med ramsan? Men oron över den har gnagt i Olivia ända sedan hon fick veta att hon skulle spela med de andra. Hon har
alltid tyckt att det ser så tufft ut när de står så
där och skriker högt tillsammans, och sedan springer in på planen som ett lag.
Mammas ögon glittrar mot Olivia, och plötsligt känns allt bra i magen igen. Och hon känner att hon faktiskt längtar efter att spela fotboll!
Hela vägen i bilen tränar Lovisa henne på lagramsan, och när de kommer fram till Sennan, då sitter den: ”Vi är Torup, vi är bäst.
Vinner vi så blir det fest! OOOOH! TORUP!”
När Olivia drar på den röda matchtröjan för första gången klappar hjärtat hårt. Men på ett bra sätt. Nu är det på riktigt! Det är match!
Olivias första match
– Heja, Sennan!
– Kom igen, Torup!
Det fina vädret och mötet mellan två av traktens bästa lag har lockat stor publik till Sennans IP. All nervositet har släppt och Olivia är laddad! Äntligen ska hon få spela sin första match. När domaren blåser igång matchen går ett lyckorus genom Olivia.
Matchtröjan är för stor för henne, men hon har kavlat upp ärmarna. Olivia spelar längst fram, på vänsterkanten, och storasyster Lovisa spelar bakom henne, på mittfältet.
Vid sidan av planen hejar mamma, Lydia och Matilda tillsammans med alla andra.
Sennan är starka och har en väldigt bra försvarare längst bak. Hon heter Benita, och nästan ingen kommer förbi henne. Hon är både stor och stark, och många är rädda för en duell med henne.
Olivia når henne bara till hakan, men rädd är hon inte. Hon rör på sig, väntar på den perfekta passningen, och springer hela tiden för att skapa luckor. Precis som hon övat på träningarna. Olivia har redan lärt sig att du måste springa på fotbollsplanen, så att folk kan passa till dig. Hon känner att Benita följer efter, har koll på var hon är. Men hon ska få se! tänker Olivia.
Olivia vill göra mål. Det är det bästa hon vet. Känslan när foten träffar bollen precis rätt och i precis rätt ögonblick, hur den flyger iväg och går in i mål. Då är det som om kroppen blir alldeles lätt och lycklig. Det finns ingen bättre känsla.
– Kom igen nu, Torup. Kämpa, flytta upp
laget! ropar tränaren Lars-Erik vid sidlinjen.
Han är snäll och bra. Det var Lars-Erik som
startade laget och ville att Olivia skulle vara
med, fast hon egentligen är för liten. Han såg
genast att hon och bollen var bästa vänner.
Men det är först nu som hon ska få vara med
på match. Hon var tvungen att fylla sex år först.
Alla andra i laget är tre år äldre. Alla är långa och stora, och går redan i tredje klass.
– Tre års skillnad är mycket när du bara
är sex år, hade Lars-Erik sagt. Men med din talang blir ni jämngamla på planen, särskilt
om du är beredd att jobba.
Olivia hade bara nickat tillbaka. Hon var beredd. Kämpa och träna, det var inget problem!
Kämpa är precis vad de får göra mot Sennan.
Klockan tickar, och båda lagen har svårt att få några riktiga målchanser. Det är svårt att ens komma nära mål. Torup pressar allt hårdare, men Benita är överallt och stoppar alla anfall.
Hon är duktig på att
rensa också, att skjuta upp bollen hårt, långt upp i planen.
Snabba centern Aila får plötsligt en fin passning av Lovisa.
Hon rycker på kanten och slår bollen in mot mål, i ett perfekt inlägg. Nu har Olivia den idealiska chansen.
Bollen kommer i en snygg båge, och Olivia rusar fram för att nicka in den. Då springer någon in i sidan på henne, samtidigt som hon rör sig i sidled framåt för att nå bollen.
Det är som att rusa in i en betongvägg. Det tar tvärstopp! Olivias ben viker sig under henne, och hon faller till marken utan ett ljud.
Andra chansen i andra halvlek
Det gör så ont! Och hon får ingen luft!
Krocken med Benita slog ut all luft ur lungorna på Olivia.
Domaren har rusat fram, och Torups hjälptränare Camilla har också sprungit in på planen. Hon tar tag i Olivia bakifrån, under armarna, och försöker få henne att räta upp sig.
– Ta det lugnt, säger hon. Få inte panik.
Andas djupt bara, Olivia. Ta några lugna, fina andetag.
Lovisa, Frida, Jasmine, Senada, Jona och alla de andra i laget står bekymrade runt henne. Då slappnar Olivia äntligen av, och spänningen i bröstkorgen släpper. Hon kan andas igen, tittar bestämt på alla runt henne. Mitt lag, tänker Olivia.
– Vill du byta? undrar Camilla.
Olivia skakar på huvudet och reser sig upp.
Hon vill absolut inte byta! Hon vill göra mål.
Men istället blir det Sennan som gör mål.
Knappt har domaren blåst igång spelet
igen förrän Sennan anfaller med ett snyggt väggspel. Deras bästa forward sätter 1–0 till hemmalaget, och publiken jublar.
Torups spelare hänger med sina huvuden, men Lars-Erik och Camilla peppar från sidan.
– Kom igen, Torup! Det är inte slut än!
Nej, det är det inte, tänker Olivia. Och jag vill göra mål!
Spelet böljar fram och tillbaka, och det är hårt och tufft från båda sidor.
Men trots att Torup har bollen allt mer och pressar hårt lyckas de inte få in den. När domaren blåser för halvtidsvila är Olivia frustrerad. Hon gör allt hon kan, men Sennan är alldeles för bra för att det som brukar fungera på träningarna ska lyckas.
I halvtid pratar Lars-Erik och Camilla om att de måste fortsätta nöta, att plötsligt kommer luckan som gör att de kan göra mål.
– Och du gjorde ju nästan mål i just en sådan lucka, säger Camilla till Olivia. Och i din första match! Du ska vara nöjd.
Men det är Olivia verkligen inte. ”Nästan mål” är inte alls samma sak som att faktiskt göra mål! Hon längtar efter att andra halvlek ska börja så att hon kan få en ny chans. Det är en riktigt het sommardag, och alla spelarna doppar huvudena i vattenhinkar vid sidlinjen innan de joggar in på planen igen.
Men andra halvlek fortsätter på samma sätt. Båda lagen kämpar vidare och ingen
av dem lyckas med några av sina anfall. Det märks att de fått kämpa, för alla rör sig lite
långsammare nu. Musklerna börjar bli trötta.
Olivia ser att domaren tittar på sin arm, på matchuret. Åh nej, det är snart slut, inser
Olivia. Det får det inte vara! Det här är ju
Olivias första match – inte kan den sluta med förlust?
Då kommer bollen från Jasmine. En passning som är lite för lång, men Olivia ökar takten trots att benen är stumma av trötthet.
Hon når bollen precis innan den går över sidlinjen. Benita rusar emot henne, men Olivia sätter full fart. Hon fintar höger och får den starka backen att sträcka ut benet lite. Och då finns plötsligt öppningen där. Olivia slår bollen mellan benen på Benita, en perfekt tunnel! Så sticker hon förbi innan Benita ens har hunnit vända sig om. Bollen är hennes, hon driver några steg, tittar upp, ser luckan i målvaktens vänstra hörn och klipper till.
Ett perfekt skott. 1–1! Olivia har gjort mål i sin allra första match. Nu ligger hon längst ner i en stor kramande hög av spelare. Vilken känsla!
Och så fort Sennan slagit avsparken är matchen slut. Det blev oavgjort, men glädjen är lika stor som om Torup vunnit.
I omklädningsrummet efteråt hissar
lagkamraterna Olivia, och Lovisa ger henne en stor kram innan hon säger:
– Nu får du visa att du är lika bra på att byta om som på att göra mål!
Olivia vet inte varför, men hon är nästan alltid sist. Både före och efter träning, och tydligen efter match också. För på något vis blir det som vanligt: alla är redan påklädda och klara när hon kommer ut ur duschen.
– Men åh, suckar Lovisa. Skynda dig då!
Men Olivia bara ler. Hon är så glad! Hon fortsätter att le tills de kommer ut till mamma, Matilda och Lydia som väntar i skuggan på parkeringsplatsen. Och hela vägen hem sjunger hon lagramsan. Hon kommer aldrig att glömma den!
Kobajs och klädsim
Splasch!
Olivia väcks ur sina minnen från den allra första matchen av att hon får något blött och iskallt i ansiktet. I ett ryck är hon tillbaka i nuet. Lovisa har precis kastat en välfylld vattenballong i hennes ansikte.
Bakom uthusen ser Olivia hur Matilda och Lydia kikar fram och flinar. De ska få!
Hon tar upp jakten, och hon är snabb!
Ut genom trädgården, ut på ängen, vidare, vidare … Olivia kan nästan snudda vid sina syskons ryggar när jakten plötsligt tar slut. Hon halkar på något och faller pladask bakåt, rakt i något smetigt, brunt och illaluktande. En komocka. En jättestor kobajs!
Hennes syskon skrattar så att de nästan
kissar på sig. Och Olivia måste skratta med.
– Fy vad äckligt! Kom så går vi och badar, säger hon, och så sätter de fart ner mot sjön som skymtar bortom björkhagen.
Olivia rynkar på näsan. Hon stinker!
– Jag får nog simma klädsim för att få bort allt! hojtar hon och fortsätter skrikande ut på badbryggan och vidare ut i vattnet med ett stort skutt.
Dagarna går så fort. Syrenerna blommar, skolavslutningen närmar sig. Varje rast spelar de fotboll på skolgården.
– Kom igen nu, Oliver! ropar Ali i hennes lag. När Olivia var yngre hade hon kortklippt hår, så många tog henne för en kille och började kalla henne Oliver. Det har hängt med sedan dess. Det är ett lika snyggt namn som Olivia, tycker hon, så det spelar ingen roll.
Även om håret är längre nu har Olivia
precis som då alltid jeans eller shorts. ”Jag måste ha horts”, sa hon redan när hon var liten och inte kunde säga shorts. Klänning och kjol var ju inte alls lika bra att spela i, tyckte Olivia. Det fladdrade för mycket.
Hon gillar det mesta med sin skola, men allra mest tycker hon om rasterna, för då får hon spela fotboll. Ofta kommer Olivia hem med hål på byxorna eller uppskrapade knän.
Den här dagen lyckas hon ändå komma hem utan att ha slagit sig gul och blå. Och
shortsen är hela, om än rätt smutsiga. Pappa står i köket och sjunger. På doften kan Olivia gissa sig till att han lagar pannkakor. Det är gott, tycker Olivia. Men det har faktiskt blivit ganska mycket av pappas pannkakor på senaste tiden. Det är pappas bästa maträtt att laga, och mamma har inte lagat särskilt mycket mat under våren.
Efter maten går Olivia upp för att prata
med mamma, som inte ville ha mat idag.
Istället ligger hon i sängkammaren och vilar
sig. Fast det är sommar är hon nästan helt vit i ansiktet. Olivia kryper upp i sängen och lägger sig intill henne.
Mamma ligger ofta här nuförtiden, tänker
Olivia. Hon har varit ovanligt trött på sistone.
Och Olivia har märkt att pappa och mamma ibland pratar med låga röster och ser ledsna
ut, när de tror att ingen ser det. Olivia har inte pratat med sina syskon om det, men nu tar
hon ett djupt andetag och frågar:
– Mår du inte bra, mamma?
Men mamma bara ler. Det är som att hon har ont men sedan bestämmer sig för att inte ha det, och leendet vinner. Olivia vet hur man gör det, fast bara på planen.
– Jag är bara lite trött. I helgen tar vi bilen till Falkenberg och badar. Vad sägs om det?
Ja! Olivia älskar att åka de tre milen till staden vid havet och bada och leka på Skrea strand.
– Men jag missar inga VM-matcher, väl?
Herrfotbolls-VM i Japan och Sydkorea ska precis börja, och även om de spelar på konstiga tider vill Olivia se så många matcher hon bara kan. Men det finns något som hon ser ännu mer fram emot, och det är nästa års dam-VM i USA! Åh, det skulle Olivia vilja se på plats. Och spela i.
En dag ska Olivia spela i landslaget, det lovar hon sig själv.
Men först är det stormöte för Torup, mot Getinge. Hon får nöja sig med det så länge.
Det är säsongens viktigaste match, och Olivia räknar dagarna och tränar så ofta hon kan. Allt är perfekt: sol, match och snart sommarlov!
Fast när hon ligger där bredvid sin trötta
mamma känns det inte riktigt så. Något är fel, det känner hon på sig. Men Olivia kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.
Hotet mot matchen!
– Sist i är en badkruka!
Olivia har först av alla fått på sig badshortsen och kastar sig i vattnet. Havet är kallt, som det är i början av sommaren, innan det har hunnit värmas upp.
Det hindrar inte syskonen Schough från att simma och bada och leka länge i vattnet. Fast det bara är juni så är de inte ensamma. Hela
Skrea strand är full med folk som solar, spelar strandtennis, äter matsäck eller badar. Kiosken har öppet och säljer glass och dricka, och borta i gungorna är det full fart. Men så är det också ovanligt fint och varmt väder.
Olivia tittar ut över stranden och alla människor. En bit bort ser hon sina syskon stå i strandkanten och skvätta vatten på varandra.
Men mamma och pappa sitter kvar på
stranden. Varför kommer de inte och badar, som de brukar göra? De sitter med huvudena
tätt ihop och pratar och verkar allvarliga. De har den där minen igen. Olivia ser att även
Matilda tittar in mot land och ser orolig ut.
Då är det som om mamma anar deras blickar, för hon tittar upp och vinkar leende mot dem. Pappa skrattar och rusar frustande ut i vattnet, men mamma är snabbare och simmar bättre. Hon når dem först och sätter igång ett vattenkrig.
De badar tills alla fryser så att de hackar tänder, och då finns det inget bättre än att bli insvept i en badrock och få färskt franskbröd från Stålboms konditori och farmors jordgubbssaft. Farmor gör saft på egna bär, och det är den godaste som finns. Olivia har aldrig träffat sin mormor, för hon dog när mamma var liten. Hon fick cancer. Det är tråkigt, tycker Olivia, att aldrig ha fått träffa sin mammas mamma.
I nästa ögonblick jagas hennes tankar bort av en envis geting som vill åt hennes saft.
– Akta så att du inte sväljer den och blir stucken i halsen, säger pappa.
– Det kanske är någon från Getinge som
skickat den, skojar Lovisa. De vill kanske stoppa dig från att göra mål i nästa match?
Många av de små samhällena nära
Hallandskusten har roliga namn. Getinge är
ett, Slöinge ett annat. ”Pigga Slöinge”, står det på klistermärken på många av bilarna där.
Olivia viftar bort getingen och dricker försiktigt upp saften. Sedan spelar hon och Lovisa fotboll i sanden med ett gäng andra ungar. Det är en perfekt uppladdning inför morgondagens möte mot Getinge.
Matilda och Lydia vill inte vara med och spela, utan går ner till strandkanten. Lydia leker med blåmaneter. Hon fångar dem med händerna när de drivit in på grunt vatten och lägger dem i en hink med vatten.
– Usch, de är ju så slemmiga! säger Matilda.
Men Lydia gillar att leka med maneterna.
– Var lite försiktiga när ni badar, säger pappa. Jag såg en brännmanet i vattenbrynet en bit bort.
Brännmaneterna är vackra men farliga. De
skimrar i gult, orange och rött, men deras långa trådar bränns rejält, och för den som
är allergisk kan det vara riktigt farligt. Men de har bara sett en i år. Vissa år kan det mot slutet av sommaren vara så många i vattnet att de knappt kan bada. Då är det tur att de har sjön där hemma.
När matchen är slut rusar Olivia och
hennes syskon i för att ta ett sista dopp före hemfärden till Vanered i den varma bilen.
De slår volter i vattnet, står på händer, simmar mellan varandras ben. Olivia och
Lovisa simmar ikapp, först bröstsim, sedan ryggsim. Olivias starka benmuskler gör att hon är väldigt bra på ryggsim. Hon sparkar iväg och tar ledningen, ut på djupt vatten.
– Kom tillbaka! Simma inte hela vägen till Danmark! skojar Matilda.
Det är då det händer. Olivia känner hur det bränner till i ryggen och över axlarna. Hon har simmat rakt in i en brännmanet!
Så ont det gör! Och för varje sekund ökar smärtan. Hon simmar in mot land och vadar sedan när hon kommit in på det grunda. Tårarna strömmar. Olivia skriker rakt ut, så ont gör det.
Kapitel 8
Från ryggont till magont
Det svider, det bränner, huden glöder. Tårarna rinner nerför Olivias ansikte. Som tur är finns det sedan många år tillbaka en liten sjukstuga på Skrea strand. Den har ett rött kors på utsidan, och där kan badgäster som skurit sig på snäckor, bränt sig i solen, blivit getingstungna och annat få hjälp. På vintern är stugan stängd, men nu är det sommar och
en distriktssköterska som heter Urban spolar Olivias rygg och axlar med ljummet vatten för att få bort rester av manettrådar.
– I trådarna finns det nässelceller, berättar han under tiden. När du krockade med maneten så gick de sönder och små trådar med hullingar sköts ut och in i huden. Så vi måste bli av med dem.
Efter en stund säger Urban att allt är borta.
Men det gör fortfarande lika ont.
– Det är för att giftet är kvar, säger Urban och smörjer in Olivia med kylbalsam.
Han säger till pappa, som följt med, att de får ha koll så att hon inte får någon allergisk reaktion och svullnar upp.
– Det gör väldigt ont just nu, det vet jag, säger Urban tröstande. Men du ska se att det går över ganska fort.
Olivia gråter fortfarande, än har det i alla fall inte alls gått över. Hon drar efter andan och ställer med skakig röst sin viktigaste fråga:
– Jag har en jätteviktig match i morgon. Kan jag spela då?!
– Ja, om du inte fått någon allergisk reaktion så är det inga problem alls, ler Urban. Vilket lag spelar du med?
Olivia säger att hon spelar för Torup.
– Ni är bra! Jag spelar
i IF Böljan, och vi har mött era herrar ibland, säger Urban.
Han önskar Olivia lycka till, och skickar med henne en flaska med kylbalsam.
– Vilken otur du hade, säger pappa medan de promenerar mot bilen.
Men du ska se att du kan spela i morgon.
Olivia bara nickar. Det gör så ont i ryggen att hon inte orkar annat, men det känns verkligen inte som om hon skulle klara av att spela ens fia med knuff.
När de kommer fram till bilen har de andra redan packat ihop allt och väntar utanför. De stuvar in sig i bilen allihop och åker hemåt,
från kusten mot skogarna och inlandet.
Olivia sitter framåtlutad för att slippa trycka sin ömma rygg mot bilsätet. Hon har ont, men känner sig ändå lite lättad. Urban sa ju att det skulle gå över … så det är klart
att hon kommer att kunna spela. Eller? Det hade varit katastrof att missa sista matchen, faktiskt det värsta Olivia någonsin skulle kunna tänka sig.
Olivia ler för sig själv. Hon ska inte bara spela – hon tänker göra mål också! Bara för att visa den där dumma brännmaneten!
När de har kört en stund på de slingriga
vägarna harklar sig mamma plötsligt och
säger:
– Jo … Det är något ni måste få veta.
Det är som om Olivias hjärta stannar och magen blir till is. Hon hör på mammas röst att hon tänker säga något allvarligt.
– Jag har fått bröstcancer, fortsätter mamma och tittar på dem i backspegeln. De har hittat en knöl i mitt bröst. Men jag får behandling och kommer att bli frisk.
Alla är alldeles tysta och bara tittar på varandra. Så säger Matilda: – Lovar du det, mamma? Att du kommer att bli frisk?
Så är hon tyst några sekunder innan hon
fortsätter med låg röst:
– Mormor dog ju av det, eller hur? När du var liten.
Olivia blir helt stel.
Dö? Mamma kan ju inte dö!
Men mamma ler i backspegeln, och pappa vänder sig om och ler mot dem, han med, även om ögonen är glansiga.
– Här ska ingen dö, säger han. Ja, det är
allvarligt, men Carin kommer att bli frisk! Vi ville att ni skulle veta, för hon kommer att få
åka till sjukhuset i Halmstad en hel del. För att få medicin och så.
Olivia tittar på sin mamma. Hon visste att något inte var som det skulle. Att mamma hade en hemlighet. Det är konstigt, men för första gången på länge ser mamma glad ut på riktigt där hon sitter och ler. Kanske är det verkligen så – att hon bara ska få medicin och bli frisk?
– Nej, nu sjunger vi något och rycker upp oss, säger pappa plötsligt.
Mamma skrattar till och klappar pappa på benet.
– Ja, en sång är aldrig fel, säger hon och ler.
Medan bilen far fram genom de sommargröna skogarna sjunger de alla, för varandra och för mamma. Pappa väljer ”Michelangelo”, som är en av mammas favoriter. Och plötsligt märker Olivia att ryggen nästan inte gör ont längre.
Istället har en gnagande oro i magen tagit över.
Men hon försöker skaka av sig den och stämmer in i sången. Mammas röst ljuder starkast av allas.
Mål för mamma
Ingen vet om det. Men det är så det är. Olivia har bestämt sig.
I morse när hon vaknade låg hon och tittade på en humla som dunsade mot fönsterrutan i hennes sovrum. Hon gick upp och släppte ut humlan, och då kom en tanke till henne: om jag gör mål idag så kommer mamma att bli frisk. Hon vet att världen inte
fungerar så. Men det spelar ingen roll. Något måste hon göra.
Nu sitter hon i omklädningsrummet och
drar på sig benskydden. Idag är Olivia inte långsam och seg som hon brukar. Lovisa
slipper tjata på henne när hon byter om, och hon behöver inte hjälpa till att samla ihop hennes saker. Idag är Olivia klar och fokuserad. Hon knyter händerna så hårt att knogarna vitnar. I magen finns en lika hård klump.
Det är fullt med folk på Torups IP. Mamma, pappa och Lydia hejar vid kanten. Planen ligger vackert i en sänka, ett inkast bort från den vita bykyrkan.
Matchen börjar och det blir tufft från start. Både Torup och Getinge satsar allt. Domaren blåser en del frisparkar, och matchen är
tempofylld med många chanser åt båda håll.
Men det är Getinge som sätter sina chanser.
Först 1–0, efter ett riktigt snyggt anfall med
snabba passningar, och så ett elegant avslut
lobbat över Torups målvakt Leila. Inte långt
senare kommer 2–0 när Jasmine, en av Torups
backar, slår en för lös passning som lätt plockas av Getinges skickliga anfallare.
Olivia börjar känna sig stressad. Hon har haft många chanser på mål, men det är som om hon vill för mycket. I vanliga fall är hon kall och lugn framför mål, alltid säker. Nu har hon skjutit utanför, slagit en misslyckad passning till Frida, nickat en boll rakt i famnen på Getinges målvakt och haft en ribbträff!
Tänk om hon inte gör mål. Hon sneglar bort mot mamma. Hon måste göra mål!
Det stora matchuret visar att det bara är tre minuter kvar när Torup får ett inkast.
Det är Lovisa som ska ta det. Olivia blundar en sekund och andas djupt ner i magen. Hon letar efter den där känslan av lugn som har gått och gömt sig idag.
Lovisa får iväg en perfekt båge mot Senada. Olivia gör en snabb kroppsfint för att bli av med sin försvarare och rycker in mot mitten. Senada driver upp bollen längs
kanten och lägger en snabb passning till Olivia, som strax låter bollen gå tillbaka.
De väggspelar, och försvaret har svårt att hålla
koll på dem i det höga tempot. Men när Olivia har kommit precis utanför straffområdet fintar
hon bara en passning mot Senada och lurar
Getinges mittback. Istället drar Olivia snabbt åt höger och skjuter sedan, mitt i steget.
Det blir en perfekt träff, snabb och hård.
Skottet blir otagbart – det går rakt upp i krysset!
Alla Torupspelare jublar och rusar mot Olivia. Men hon springer förbi dem, rakt mot
mamma, som förvånat öppnar sina armar. Olivia känner hur
ett skratt bubblar ur henne.
Mamma skrattar, hon med, och kramar henne tillbaka.
– Vilket skott, Olivia, skrattar hon. Men det här är ju det viktigaste målet.
Olivia tittar oförstående på sin mamma.
– Ja, att ha roligt och att älska det du gör. Då blir du så här bra, ler hon.
Olivia bara skrattar och joggar in på planen för att krama sina lagkamrater.
Matchen tar slut innan något av lagen lyckas få några fler chanser. Torup förlorade, men Olivia bryr sig inte. Hon gjorde mål för mammas skull. Nu känns allt bra, både på ryggen och i magen. Kvällssolen får allt att skimra som i guld, och planen ligger som en öppen grön famn och väntar på nya matcher.
Olivia går för att duscha. Hon ska försöka att inte bli klar sist av alla.
Olivia Schough föddes 1991 i Vanered i halländska Drängsereds socken och växte upp på landsbygden där. Hon har tre systrar och hela uppväxten var en enda lång match: hemma på gården eller skolgården. Redan som sexåring började Olivia spela med Torups FF och gick sen vidare till Ullareds IK och sen Falkenbergs FF. Därifrån värvades hon som sjuttonåring till Göteborgs FC. Efter det väntade proffsäventyr i tyska storklubben Bayern München och ryska Rossijanka. Olivia kom sedan hem till allsvenskan och är nu en nyckelspelare i Eskilstuna United. År 2013 kom Olivia Schough med i svenska landslaget, där hon fått en allt viktigare roll. I OS i Rio de Janeiro 2016 var Olivia med och vann OS-silver och hon är även uttagen till EM-truppen sommaren 2017. Mycket av det som berättas i boken har hänt på riktigt, en del är påhittat. Det är till exempel sant att Olivias pappa är revyartist och att hennes mamma fick bröstcancer.
författare illustratör
Jennifer Wegerup är författare till både böcker för vuxna och barn, men har främst varit verksam som sportjournalist, bland annat har hon i många år bevakat Zlatan. Hon har skrivit fem böcker för OLIKA om landslagsbacken Charlotte Rohlin. Jennifer har själv spelat fotboll i sjutton år och tränar sina två döttrar i deras lag. Idag bor Jennifer i Stockholm, men hon kommer precis som Olivia Schough från Falkenbergstrakten vilket gjort det extra roligt att skriva. ”Det är så härligt att skriva om stjärnor som Olivia, och så viktigt. När jag var liten fick tjejer kämpa för att spela fotboll. Men alla ska ha rätt till det, på samma villkor. Att bidra till fler böcker med flickor som är i fokus blir en del av det.”
Maria Källström bor Stockholm och är en erfaren illustratör med många böcker bakom sig, till exempel har hon tecknat två böcker om landslagsstjärnan Kosovare Asllani tidigare. En rolig utmaning är att skapa fartfyllda bilder, tycker Maria. ”Det är roligt och svårt att försöka fånga känslan i fotbollssituationer på planen. Det är också kul att försöka få fram lagandan i bilderna, att spelarna gillar att spela boll och verkar ha kul ihop som lag. Det är viktigt för mig är att försöka fånga ansiktsuttryck hos karaktärer i olika situationer, här känns det extra viktigt i samband med när mamman får cancer. Min mamma var sjuk när jag var liten, så jag kan relatera till det.”
Missa inte våra andra lättlästa kapitelböcker
Aberto-serien
Serien Fotbollsstjärnor
Serien Hemliga boken för äventyrare
Olivia älskar glass i sommarsolen. Men om det är något hon älskar mer så är det fotboll! Och att göra mål. Det vill hon absolut göra mot Getinge. Men det är något med mamma som gör att Olivia får svårt att hitta fokus på plan ...
Vilket skott, Olivia! är inspirerad av landslagsstjärnan Olivia Schoughs barndom.