dimitrios iordanoglou antiken by night
Var superhjälten Odysseus en mediehora? Hur gick tjejsnacket om dildos i Alexandria? Var filosofkejsaren Marcus Aurelius en tjackpundare? Hur ställde man sig till äktenskapligt analsex i den antika litteraturen? Varför är dessa frågor intressanta, och är den klassiska filologin fortfarande i stånd att besvara dem på ett meningsfullt sätt? Den västerländska kulturen har alltid gjort massiva investeringar i antiken. I Antiken by Night placeras detta kulturarv i händerna på en förvaltare som vill återuppliva en annan antik än de sedvanliga vita pelarnas. Dimitrios Iordanoglou bedriver en antikvetenskap som inte tar av stamp i svärmeri eller historieobjektivism. Han vänder sig till Latin Kings snarare än till Dante. Han löser upp rundgången mellan poesi om sex och sex som poesi med hjälp av ett erotiskt epigram från 200-talet f Kr. Han undersöker frågan om droger i antiken och vad denna säger om vårt eget antikberoende. Han skärskådar dildons betydelse och ställning i den klassiska och hellenistiska litteraturen för att till sist formulera en lika populär som kritisk betraktelse över samtidens antikvetenskap.
l o g o s . nr 12 . p a t h o s glänta produktion
Dimitrios Iordanoglou (1972) är grecist med intresse för den antika erotiska litteraturen och den klassiska filologins ideologiska och metodologiska baksidor. Han arbetar för närvarande med en prosaparafras av Iliaden. Iordanoglou är verksam som forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.
Dimitrios Iordanoglou
Antiken by Night Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen
Sedan hösten 2000 har Logos/Pathos-seminariet fungerat som ett forum för samtida problemställningar, teoribildningar och tanketraditioner i skärningspunkten mellan filosofi och teologi. Skriftserien logos . pathos redigeras av Maria Johansen, Mats Rosengren och Ola Sigurdson. nr 1. Mats Rosengren och Ola Sigurdson [red]: Penelopes väv – För en filosofisk och teologisk pathologi nr 2. Aleksander Motturi: Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna nr 3. Jayne Svenungsson: Guds återkomst – En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi nr 4. Maria Johansen: Offentlig skrift om det hemliga – Raison d’état, SOU och varulven nr 5. Marcia Sá Cavalcante Schuback: Lovtal till intet – Essäer om filosofisk hermeneutik nr 6. Ola Sigurdson: Himmelska kroppar – Inkarnation, blick, kroppslighet nr 7. Mattias Martinson: Postkristen teologi – Experiment och tydningsförsök nr 8. Jesper Svenbro: Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande nr 9. Victoria Fareld: Att vara utom sig inom sig – Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet nr 10. Patricia Lorenzoni: Att färdas under dödens tecken – Frazer, imperiet och den försvinnande vilden nr 11. Cecilia Rosengren: Conway – Naturfilosofi och kvinnliga tänkare i barockens tidevarv
l o g o s . nr 12 . p a t h o s
glänta produktion ISBN 978-91-86133-03-0 isbn: 978-91-86133-03-0
9
789186 133030
l o g o s . nr 12 . p a t h o s glänta produktion
nr 12. Dimitrios Iordanoglou: Antiken by Night – Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen
dimitrios iorda noglou Antiken by night logos · pathos nr 12 © gl ä n ta produk tion 2009 all a r ät tigheter förbeh ålles. kopiering uta n förl agets medgiva nde ä r förbjuden. gäller äv en för undervisningsbruk. Redaktörer för serien Logos · Pathos m a ria joh a nsen, m ats rosengren & ol a sigurdson Grafisk form jens a ndersson Sättning rich a rd lindm a rk Tryck munk r ekl a m ab, munk edal 2009 isbn : 978-91-86133-03-0
Förord 7 1. ”Som jag skjuter spermier” – Erotik och poetik i det hellenistiska epigrammet 9 Det hellenistiska epigrammet – en crash course 10, Det erotiska epigrammet – en clash course? 13, Simon says 15, Funny like a clown? 17, Intertextualitet 19, Funny like a clown – ett nytt försök 21, The second coming – anything goes (men först av alla Hesiodos) 22, Sexmanualen – perverterad och raffinerad 23, Vous êtes très belle, mama, girls and boys – (S)he had the cutest ass you’ve ever seen 25, Det erotiska epigrammets idé eller blandbandspoetik? 26, Allvarsamhet (den ytliges enda skydd) 29 2. Klassiska trippar – Droger i antiken 35 Inledande definitioner (misslyckade försök) 36, Partydrogen (eller hur jag lärde mig att försvara opium) 38, Överdoser och snedtändningar 42, Mystiska droger och drogmysterier 43, Lotusätare 48, Kejsarens nya droger 52, Truly golden – medelvägar och regler 55 3. AA XXX – Dildosar som doldisar i den grekiska litteraturen 57 Sapfos plektrum – det bowdlerska spöket eller gubbsjuka? 59, Girls just wanna have dildos – fun i den antika komedin 63, Självhjälp och självkontroll – klinisk onani 68, Äkta vara? 69, Master and servant 79 Efterord 83 Noter 89 Författarens tack 104 LITTERATUR 105 Personregister 118
Förord
Excusez-nous Si on est en mission Si vous comprenez pas A la maison, nous, on n’apprenait pas […] Excusez-nous si on a l’air sûr si on a l’air dur c’est qu’on ne vit pas assez à l’air pur […] Excusez-nous de vous dire excusez-nous … et si vous pensez que c’est à cause de vous, alors excusez-vous! Fabe, ”Excusez-nous”, La rage de dire, (Sony BMG Music 2000)
jag hade tänkt skriva en bok om sex, drugs and rock’n’roll i antiken, om den oheliga treenighet som i mångas ögon utstrålar ett än mer mytiskt skimmer än vad den heliga antiken gör. Fantasin svek mig, liksom även det bevarade materialet. För även om vi kanske har en hellenistisk hjärta-smärta-schlager i Fragmentum Grenfellianum (dateringen är osäker, men kanske 200–150 f Kr), och även om vi har en musikalisk revolution mot slutet av 400-talet f Kr fanns där i alla fall inga motsvarigheter till Sex Pistols eller Mötley Crüe. Inga trashade hotellrum. Så det fick bli dildos istället, och droger och sex. Att motivera det valet ter sig överflödigt. Mitt syfte har varit att skriva om texter som sällan berörs, och att med svenska mått mätt skriva nytt (om än inte alltid eget, som 7
noterna tydligt visar) om gamla skåpmatstexter. Förhoppningen har varit att kunna motverka effekterna av det svärmeri och den inskränkthet som ännu omger klassiska studier på många håll, inte minst i Sverige. Om jag gång efter annan kommer att invända mot alltför entusiastiska försök att göra grekerna till våra själsfränder, och mot föreställningen om att tillräckliga kunskaper i grekiska och latin både räcker och krävs för att etablera kontakten och upprätthålla samhörigheten, kan det kanske verka förvånande att jag i så hög utsträckning projicerar samtida föreställningar om sex, droger och litteratur på det antika källmaterialet. Låt er inte luras. För ”antiken” är inget annat än summan av den forskning som de klassiska ämnena producerar, och tillåter produceras. De översättningar som förlagen låter trycka, och inte trycka. Och så vidare. Följaktligen finns inte bara en ”antik”, och jag har velat visa på en annan antik än den gängse. Men ytterst har syftet varit att säga något om oss själva, inte minst om dem som bevärdigats med antikskapande bygglov. Om mitt eget inte hade gått ut hade jag nog aldrig skrivit denna bok. Boken består av tre fristående essäer. Det första kapitlet ägnas åt ett erotiskt epigram från 200-talet f Kr, och åt frågan om poesi (s)om sex och vice versa. I kapitel två undersöks frågan om droger i antiken, och antiken själv som drog. Det tredje och sista kapitlet ägnas åt dildons ställning och betydelse i den klassiska och hellenistiska kulturen och litteraturen. Litteratur- och ideologikritik, barnsligheter och allvar är vad som följer. Detta är en bok för alla. Och en för ingen annan än mig själv. Nuestra Señora de La Paz, maj 2009 D I
1. ”Som jag skjuter spermier” – Erotik och poetik i det hellenistiska epigrammet
För jag skjuter ut texter som jag skjuter spermier The Latin Kings, ”TLK Live”, Mitt Kvarter (Redline Records/Virgin 2000)
rubriken – ”Som jag skjuter spermier” – är hämtad från vad som kommer att förbli den svenska hiphopens mest underskattade platta, alldeles oavsett hur mycket den har eller kan komma att hyllas. Citatet avslutar dess första spår, en live-upptagning, och inte minst därför vill man gärna tro att vi här har att göra med själva dess kärna. Under alla omständigheter kan vi läsa textraden som ett exempel på rappens vanligaste topos, som både är självcentrerad och metapoetisk. Man rappar helt enkelt om att – och framförallt hur – man rappar. Vi kan utan överdrift säga att Dogge beskriver sin konst i erotiska termer, att älskaren (eller onanisten) Dogge och rapparen Dogge kommer samman i vad de gör, och i hur de gör det. De belyser ömsesidigt, ja nära nog kollapsar in i, varandra. Dogge var naturligtvis inte först med denna liknelse, inte ens i rapmusiken. Redan 1993 hade den redan då gamle LL COOL J släppt den lika ekivoka ”How I’m Comin’”. Men inte ens han, veteranen, står utan föregångare. Det erotiska och det poetiska har attraherat varandra intill utbytbarhet genom hela den västerländska litteraturen, trots att de måste ha konstruerats och upplevts på så många olika sätt över tid och rum.1 Och antiken då, som denna bok ska handla om? Forget about it. Den antika litteraturen bågnar av sexualiseringar av såväl litte rär praxis som litterära produkter, och det erotiska har inte säl9
lan en rent litterär dimension. Bakom en av antikens mest kända kärleksdikter, Sapfos fragment 31 eller Gudars like, kan vi tillsammans med Jesper Svenbro skönja ett svartsjukedrama mellan författare, läsare och dikt. Svenbro har visat hur antika texter tycks reflektera över och utforska skriv- och läsakterna, alldeles oavsett ”litterära” pretentioner, genom vad vi kunde kalla för erotiska modeller. Det är sålunda läsaren som är en gudars like, hon (eller han) som så framgångsrikt uppvaktar författarinnans dotter, det vill säga dikten själv.2 Längre fram i den grekiska litteraturen kom beställningsjobbare som självaste Pindaros att anspela på prostitutionens kulturella och sexuella bruk för att beskriva den egna verksamheten. I Rom kunde Juvenalis kalla Statius Thebaid för hans amica, hans flickvän – eller luder – men ingen gick så långt och så konsekvent tillväga som Ovidius i Ars Amatoria, Kärlekskonsten, som Alison Sharrock så träffande har kallat en ”dikt om poesi och sex, och sex, och poesi som sex”.3 Här kommer det alltså att handla om sex och/som poesi, och vice versa, men med fokus på den hellenistiska poesin, som står mellan den arkaiska grekiska och den latinska. Och vi ska ägna oss åt den hellenistiska tidens alldeles egna älsklingsgenre – epigrammet. Det hellenistiska epigrammet – en crash course
Epigrammets historia kan sägas representera det skrivna ordets väg till ”litteraturen”, en väg som var krokigare än vad många kanske anar (och längre än vad många andra vill medge). Ordet epigram betyder inskrift, eller snarare påskrift, och ursprungligen var ett epigram inget mer: skrift på någonting – ett monument, en gravsten, en bägare. Syftet var helt enkelt att tala om vem som ägde föremålet, vem som tillverkat det, till vilken gud det var helgat, eller, som i fallet med gravstenar, vem som vilade därunder.4 Påskriften var inte sällan på vers. Ett av de äldsta epigram vi känner till pryder just en enkel bägare och dateras till omkring 720 f Kr. Epigrammets karakteristiska särdrag från arkaisk till högklassisk tid, alltså från 700–400 talet f Kr, var att det skrevs och (i bästa fall) lästes av enskilda individer. Detta är inte bara anmärkningsvärt för något på vers, utan ställer epigrammet i skarp kontrast till 10
snart sagt all annan poetisk verksamhet, som i regel använde sig av skrivkonsten i mycket begränsad omfattning, och då endast som hjälpmedel för att komponera ett diktverk eller för att underlätta bevarandet av det till nästa uppförande. Poesi framfördes i form av recitation eller sång, oftast med musik, ibland med dans, inför en publik – och den hade ofta vad vi kan kalla för statliga eller kommunala institutioner som givna ramar. För epigrammets del innebar detta att dess estetiska värde i förhållande till så att säga riktig poesi kan jämföras med det förhållande som ofta anses råda mellan det man brukar kalla hantverk i motsats till konst.5 Vi känner inte till upphovsmannen (eller -kvinnan) till ett enda epigram som dateras före år 400 f Kr. Det rör sig om hela tre hundra år från det äldst bevarade. Upphovsmannen till ett epigram var inte intressant och i en kultur som maniskt hittade på upphovsmän till allt – dikter, litterära genrer, uppfinningar, och fenomen som alfabetet och den monetära ekonomin – är denna till synes likgiltiga anonymitet talande. Den säger oss att epigrammet helt enkelt inte ansågs vara ”litteratur”.6 Tidigast i början av 300-talet fick skrivkonsten sitt riktiga genombrott på det grekiska kulturområdet. Vi får inte glömma att den påhittade Homeros personifierar en muntlig diktartradition.7 Aischylos och Euripides var koreografer och musiker i lika hög grad som de var författare i vår mening. Det är först i hellenistisk tid (323–30 f Kr) som vi på allvar stöter på poesi i en form som vi kanske är mer vana vid (med undantag för slam poetry och ståupp-komedi), det vill säga – sådan som skrivs för boken och som i första hand är avsedd att läsas. Den skriftliga hellenistiska poesin kännetecknas av en stark medvetenhet om att den har ett litterärt förflutet och om att dess metoder och mål har förändrats fundamentalt i förhållande till sitt sociala, politiska och litterära förflutna. Den ligger i ständig förhandling med traditionen oavsett om den dekonstruerar den, ironiserar över etablerade konventioner, eller försöker rekonstruera framförandekontexter som inte längre är aktuella. I samband med att det skrivna ordet får höglitterär status kommer epigrammet att frigöras från sin bundenhet till fysiska kontexter som bägare, gravar och monument, och från sitt tidigare informativa huvudsyfte.8 11
dimitrios iordanoglou antiken by night
Var superhjälten Odysseus en mediehora? Hur gick tjejsnacket om dildos i Alexandria? Var filosofkejsaren Marcus Aurelius en tjackpundare? Hur ställde man sig till äktenskapligt analsex i den antika litteraturen? Varför är dessa frågor intressanta, och är den klassiska filologin fortfarande i stånd att besvara dem på ett meningsfullt sätt? Den västerländska kulturen har alltid gjort massiva investeringar i antiken. I Antiken by Night placeras detta kulturarv i händerna på en förvaltare som vill återuppliva en annan antik än de sedvanliga vita pelarnas. Dimitrios Iordanoglou bedriver en antikvetenskap som inte tar av stamp i svärmeri eller historieobjektivism. Han vänder sig till Latin Kings snarare än till Dante. Han löser upp rundgången mellan poesi om sex och sex som poesi med hjälp av ett erotiskt epigram från 200-talet f Kr. Han undersöker frågan om droger i antiken och vad denna säger om vårt eget antikberoende. Han skärskådar dildons betydelse och ställning i den klassiska och hellenistiska litteraturen för att till sist formulera en lika populär som kritisk betraktelse över samtidens antikvetenskap.
l o g o s . nr 12 . p a t h o s glänta produktion
Dimitrios Iordanoglou (1972) är grecist med intresse för den antika erotiska litteraturen och den klassiska filologins ideologiska och metodologiska baksidor. Han arbetar för närvarande med en prosaparafras av Iliaden. Iordanoglou är verksam som forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.
Dimitrios Iordanoglou
Antiken by Night Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen
Sedan hösten 2000 har Logos/Pathos-seminariet fungerat som ett forum för samtida problemställningar, teoribildningar och tanketraditioner i skärningspunkten mellan filosofi och teologi. Skriftserien logos . pathos redigeras av Maria Johansen, Mats Rosengren och Ola Sigurdson. nr 1. Mats Rosengren och Ola Sigurdson [red]: Penelopes väv – För en filosofisk och teologisk pathologi nr 2. Aleksander Motturi: Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna nr 3. Jayne Svenungsson: Guds återkomst – En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi nr 4. Maria Johansen: Offentlig skrift om det hemliga – Raison d’état, SOU och varulven nr 5. Marcia Sá Cavalcante Schuback: Lovtal till intet – Essäer om filosofisk hermeneutik nr 6. Ola Sigurdson: Himmelska kroppar – Inkarnation, blick, kroppslighet nr 7. Mattias Martinson: Postkristen teologi – Experiment och tydningsförsök nr 8. Jesper Svenbro: Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande nr 9. Victoria Fareld: Att vara utom sig inom sig – Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet nr 10. Patricia Lorenzoni: Att färdas under dödens tecken – Frazer, imperiet och den försvinnande vilden nr 11. Cecilia Rosengren: Conway – Naturfilosofi och kvinnliga tänkare i barockens tidevarv
l o g o s . nr 12 . p a t h o s
glänta produktion ISBN 978-91-86133-03-0 isbn: 978-91-86133-03-0
9
789186 133030
l o g o s . nr 12 . p a t h o s glänta produktion
nr 12. Dimitrios Iordanoglou: Antiken by Night – Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen