9789153436119 by Smakprov Media AB

DEN OFFICIELLA BOKEN BAKOM SUCCÉSERIEN FRÅN

HUGH AMBROSE

FRÅN PRODUCENTERNA BAKOM SM

EN SERIE I 10 DELAR

är en ansedd historiker och fungerade som rådgivare under arbetet med dokumentären Price for Peace, som producerades av hans far Stephen Ambrose och Steven Spielberg. Han var rådgivare åt sin far under arbetet med hans böcker och han har fungerat som historieexpert vid inspelningen av HBO:s miniserie Pacific. Ambrose var dessutom tidigare vice ordförande för National WWII Museum i USA och har guidat historieintresserade på krigsskådeplatser både i Europa och i Stilla havet. Han bor i Helena, Montana.

Pacific berättar historien om fyra amerikanska marinkårssoldaters och en amerikansk stridspilots upplevelser under andra världskriget i Stilla havet. De fem männen deltog på olika sätt i de avgörande slagen, och det är genom deras berättelser som krigets brutala vardag levandegörs. Vi får följa dem från deras första strider mot japanerna på Guadalcanal, till regnskogarna på Cape Gloucester, över de blodiga stränderna på Iwojima och genom helvetet på Okinawa. Hugh Ambrose skildrar såväl krigets övergripande skeenden som de enskilda soldaternas öden i denna både spännande och gripande bok. HBO-serien Pacific är en Playtone och Dreamworks produktion, producerad av Tom Hanks, Steven Spielberg och Gary Goetzman, producentteamet bakom den Emmy- och Golden Globe-belönade HBO-serien Band of Brothers från 2001. Historikern Hugh Ambroses bästsäljande bok kompletterar och fördjupar upplevelsen av tv-serien och smälter samman de enskilda soldaternas upplevelser med ett större historiskt perspektiv. Pacific är en bok som placerar läsaren mitt i krigets fasor.

www.icabokforlag.se

Historikern Hugh Ambrose fördjupar upplevelsen av HBO-serien Pacific i denna bok där vi får följa fyra amerikanska marinkårssoldaters och en stridspilots upplevelser av kriget i Stilla havet. Boken är en effektfull blandning av dessa personliga öden och ett brett historiskt perspektiv. Sidney C. Phillips, en sorglös tonåring från Alabama, tog värvning tillsammans med en vän. ”Manila John” Basilone var en andra generationens invandrare som fann lyckan i marinkårsoldatens hårda tillvaro. Eugene B. Sledge såg sin bästa vän och sin bror försvinna ut i kriget – och gjorde till sist uppror mot sina föräldrar för att kunna följa dem. ”Shifty” Shofner kom från en fin familj med en lång militär tradition. Fänrik Vernon ”Mike” Micheel lämnade familjens gård för att utbilda sig till pilot. Mellan USA:s reträtt från Kina i slutet av 1941 och den dag då general MacArthurs plan landade i Japan i augusti 1945, deltog de här männen i många av krigets viktigaste slag. Hugh Ambrose fokuserar på deras upplevelser, och på deras kamraters, och fördjupar och utvidgar den historia som berättas i tv-serien Pacific. Boken bygger på ett omfattande källmaterial – militära arkiv, brev, dagböcker, memoarer, fotografier och intervjuer – och erbjuder ett unikt perspektiv på USA:s krig mot Japan, från debaklet i Bataan till miraklet vid Midway, de hårda striderna på Guadalcanal, de svarta terrasserna på Iwojima och dödens fält på Okinawa – och slutligen soldaternas triumfartade men ändå svåra hemkomst. Det här är de sanna historierna om män som var beredda att offra sina liv för sitt land, som skickades till andra sidan världen för att slåss mot en fiende som föredrog självmord före kapitulation; män som utstod prövningar och förödmjukelse i fångläger; män som såg krigets offer både bland soldater och civila; och män vars medaljer kom med ett pris – ett pris de alla fick betala till fullo.

k a P i t e l ru b r i k • 3

HUGH AMBROSE Översättning: Kjell Waltman

www.icabokforlag.se © 2010 Home Box Office, Inc. © 2011 svenska utgåvan Ica Bokförlag, Forma Books AB HBO and related service marks are the property of Home Box Office, Inc. All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. This edition published by arrangement with NAL Signet, a member of Penguin Group (USA) Inc. Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001. Engelska originalets titel: The Pacific Översättning: Kjell Waltman Kartor: K.A. Morgan Sättning: Gyllene Snittet Tryck: Scandbook i Falun, 2010 ISBN 978 91 534 3611 9

✪ Löjtnant austin shofner vaknade upp och förväntade sig att fiende bombplan skulle komma flygande när som helst. Strax efter klockan 3.00 hade hans vän Hugh stormat in i stugan och sagt: ”Shof, Shof, vakna. Jag har just tagit emot ett meddelande från CinCPAC om att man tänker förklara Japan krig inom en timme. Jag har gått igenom alla dagofficerens instruktioner, och det står ingenting där om vad man ska göra vid en krigsförklaring.”1 I och med att fiendens anfall var överhängande vidtog löjtnant Shofner den mest logiska åtgärden. ”Gå och väck chefen.” ”Åh”, svarade Hugh, ”det kan jag inte göra.” Shofner var visserligen fortfarande sömndrucken, men han förstod mannens motvilja. Befälsordningen dikterade att löjtnant Hugh Nutter skulle avlägga rapport för sin bataljonschef, inte direkt till regementschefen. Att tala med en överste i marinkåren var som att tala med Gud. Men situationen gjorde det ändå nödvändigt. ”Idiot, sätt fart, vältra över ansvaret på chefen.” Hans ord fick Hugh att springa iväg i mörkret som omgav marinbasen på halvön Bataan i Filippinerna. Shofner följde fort efter och sprang ner till hamnområdet, där de meniga låg inkvarterade i ett gammalt magasin. Han såg Hugh trampa i en grop och ramla omkull, men han stannade inte upp för att hjälpa till. Kraftanläggningens vissla ljöd. Vaktposten vid huvudingången började ringa i den gamla skeppsklockan. Mannarna var redan vakna och ropade högt när Shofner rusade in i logementet och gav dem order att utgå. Trumpetaren blåste till vapen. Någon gav order om att inte tända lamporna, för att inte ge fiendeplanen ett mål.

22 • P ac i f i c Hans män behövde några minuter för att klä sig och ställa upp sig. Shofner sprang iväg för att leta rätt på kockarna och se till att de ordnade mat. Sedan begav han sig för att söka upp bataljonschefen. Till skillnad från de andra soldaterna, som sov i tälten som stod uppställda i långa rader på skyttebanan, var hans män inkvarterade i det nedgångna magasinet, och bortom detta stod det vackra fort som spanjorerna en gång hade uppfört. Fortet med sina eleganta valv var sedan länge omgivet av trädgårdsväxter, så Shofner kilade iväg längs den akaciakantade vägen bort till en gång som låg inbäddad i färggranna hibiskus- och gardeniabuskar.2 Han hittade några av de högre officerarna från 4. marinkårsregementet som satt tillsammans.* De hade tagit emot ett meddelande från amiral Harts stabsplats, som låg hundra kilometer bort i Manila, om att japanerna hade bombat Pearl Harbor. Deras lugn överraskade honom. Shofner borde inte ha blivit överraskad. Varenda man i rummet hade räknat med ett krig mot Japan. De hade trott att kriget skulle börja någon annanstans, troligen i Kina. Fram till för en vecka sedan hade deras regemente varit förlagt till Shanghai. Under de senaste åren hade de sett på medan den japanska armén landsatte allt fler divisioner och stadigt fortsatte sin framryckning i Kina. Den japanska regeringen hade tillsatt en marionettregering som styrde ett vidsträckt område i norra Kina som man hade döpt om till Manchukuo. Det 4. marinkårsregementet, som långt ifrån var fulltaligt utan saknade åtta hundra man, hade inte haft minsta möjlighet att försvara sin del av Shanghai, än mindre skydda USA:s intressen i Kina. Läget hade blivit så spänd att marinkårsofficerarna hade kokat ihop en plan i händelse av ett plötsligt anfall. De skulle kämpa sig fram till ett kinesiskt område som inte hade erövrats av Japan. Om regementet hindrades skulle man i stort sett säga till mannarna att ”fly för livet”.3 Officerarna som satt runt bordet denna morgon var tacksamma över att USA:s regeringen i slutet av * Beteckningar på militära förband har i första hand valts för att underlätta för läsaren och följer därför inte alltid militär praxis. [Namn och beteckningar på förband m.m. har som regel översatts till svenska, och författarens förkortade skrivsätt har behållits: K/3/5 ska t.ex. utläsas K-kompaniet, 3. bataljonen, 5. marinkårsregementet, medan enbart 3/5 ska utläsas 3. bataljonen, 5. marinkårsregementet. Amerikanska tjänstegrader, befattningar m.m. har i görligaste mån ersatts med ungefärliga samtida motsvarigheter i svenska krigsmakten, men eftersom den amerikanska organisationen skiljer sig så mycket från den svenska har detta inte alltid varit möjligt. Det förekommer därför även översättningar av amerikanska grader m.m., och även vissa amerikanska konventioner har behållits: graden menig första klass saknades t.ex. i den svenska krigsmakten vid den här tiden, och graden sergeant är så starkt förknippad med amerikanska förhållanden att den här har översatts med ’ser geant’, trots att de amerikanska ”sergeanterna” motsvarades av furirer i Sverige. USA saknade under andra världskriget ett särskilt flygvapen, och i stället hade armén, flottan och marinkåren sina egna flygstridskrafter. Tjänstegraderna i amerikanska marinflyget (flottans flygvapen) motsvarar dem i flottan, och detta förhållande har bevarats i översättningen. Ö.a.]

” K o rt h u s e t ” • 23 november 1941 till slut hade gett efter för kejsardömets dominans och låtit dem ge sig av, vilket nu tycktes ha varit i absolut sista sekunden. Det 4. marinkårsregementet hade anlänt till marinbasen i Olongapo den 1 december och ingick i Asienflottan under amiral Hart, vars kryssare och jagare låg för ankar i Manilas hamn, mitt emot halvön där de just nu befann sig. Förutom flottan omfattade de amerikanska styrkorna trettioentusen amerikanska soldater samt hundratjugotusen officerare och manskap ur den filippinska nationalarmén under general Douglas MacArthur. Hart och MacArthur hade under flera år förberett sig för krig mot Japan. Kejsaren måste ha varit galen som anföll den amerikanska stillahavsflottan i Pearl Harbor. När han nu hade gjort det var hans fartyg och flygplan utan tvekan på väg hit till ön Luzon, där den filippinska huvudstaden och de amerikanska styrkornas högkvarter låg. Officerarna var eniga om att fiendens första anfall förmodligen skulle genomföras av bombplan som utgick från Formosa.* C ACABANATUAN B A N AT U A N  C CAMP A M P O’DONNELL O’DONNELL

N N



P hilippine Filippinska sjönS e a

LONGAPO OLONGAPO O

Manila ManilaBay bukten

MANILA M ANILA

CORREGIDOR CORREGIDOR 20kmmiles 30

┣━━━━┫

 L LU UZ ZO N N 

Strategidiskussionerna fick Shofner att inse att inga order väntade, så han återvände till sina män. Hans stabskompani hade ställt upp sig på exercisplatsen tillsammans med männen i infanterikompanierna. Ryktet som spreds var kort och koncist: ”Japa* Nuvarande Taiwan.

Martin K. A. Morgan

SydSouth kinesiska China sjön Sea

B A T A A N

24 • P ac i f i c nerna har bombat skiten ur Pearl Harbor.” Han bekräftade nyheten med visst välbehag, inte fruktan. Löjtnant Austin ”Shifty” Shofner från Shelbyville i Tennessee hade alltid gillat en rejäl kraftmätning. Han var av medellängd och kraftigt byggd, och han älskade amerikansk fotboll, brottning och alla slags vågspel. Han hade inga höga tankar om japanerna. Han sa till sina mannar att de när som helst kunde förvänta sig ett anfall. Skarp ammunition skulle genast delas ut. Sedan flinade han illmarigt. ”Nu är sötebrödsdagarna över, och det är dags för oss att göra skäl för lönen.”4 Marinkårssoldaterna väntade på exercisplatsen tills bataljonschefen kom dit för att tala till dem. Alla permissioner drogs in. Regementsorkestern upplöstes, liksom den lilla avdelning marinkårssoldater som bemannade marinbasen när 4. marinkårsregementet anlände. Dessa män skulle delas in i skytteplutoner, vilka sedan skulle fördelas bland skyttekompanierna.5 Alla behövdes, eftersom de inte bara skulle tvingas försvara marinbasen i Olongapo utan också den mindre i Mariveles, på Bataans spets. Den 1. bataljonen fick på sin lott att skydda Mariveles. Den skulle genast avmarschera. Därmed hade regementets styrka berövats nästan halva sin styrka, och kvar fanns 2. bataljonen, Shofners stabs- och trosskompani samt ett av flottans sjukvårdsförband. Skyttesoldaterna satte igång med att upprätta försvarsställningar. De grävde skyttevärn, byggde pjäsvärn åt sina fältkanoner och lade ut taggtråd för att hejda ett kustanfall. De placerade ut ammunitionsförråd på lämpliga ställen och omgav dem med sandsäckar. I försvaret av Olongapo ingick även att skydda marinens flygspaningsdivision av fjärrspaningsplan av typ Consolidated PBY Catalina. När dessa flygbåtar inte var på patrull låg de för ankar i hamnen. Marinkårssoldaterna riktade sina kulsprutor för att kunna beskjuta anfallande plan. Vägspärrar upprättades runt basen, men det innebar ingen större arbetsinsats, eftersom den enda civilisationen i närheten var den lilla staden Olongapo. Mannarna arbetade hårt. Varenda marinkårssoldat hade sett de japanska soldaterna i strid på andra sidan barrikaderna i Shanghai. De hade sett hur brutala och våldsamma dessa var mot obeväpnade civilpersoner. De flesta hade hört talas om vad japanerna hade gjort mot Nanjings befolkning. De visste alltså vad de hade att förvänta sig av en japansk invasion. Shofner kände ett stygn av förlägenhet inför att man hade väntat med förberedelserna ända till nu. Den största övning som hade genomförts sedan deras ankomst var en terrängmarsch till en badstrand. Shofner tänkte tillbaka på gårdagen – den 7 december – som han helt och hållet hade ägnat åt att leta efter en plats att visa film på. Han skakade av sig de tankarna. Hans uppdrag var att anlägga en bivack åt bataljonen utanför marinbasen. Fiendebombplanen skulle helt säkert inrikta sig på magasinen och fortet. När klockan närmade sig tolvslaget den 8 december satte han igång med den raskhet som han var känd för. Han lät sitt kompani marschera tvärs över golfbanan, vada över en å och slå läger i ett mangroveträsk.

” K o rt h u s e t ” • 25 På andra sidan den datumgränsen var det eftermiddag den 7 december, och fänrik Vernon ”Mike” Micheel vid amerikanska marinen gjorde sig redo att strida mot den japanska flottan. Han hade en bunt papper i handen när han gick runt på Naval Air Station North Island – marinflygbasen i San Diego. Trots den omgivande hysterin förflyttade sig Mike med målmedveten skyndsamhet. Han stannade till vid basens olika avdelningar: tidmätningsavdelningen, intendenturmagasinet, flyglärarexpeditionen och så vidare medan han försökte få ordning på sina papper. För några timmar sedan hade han och de andra piloterna i utbildningsförbandet för avancerad hangarfartygsbaserad flygning, fått veta att japanerna hade bombat Pearl Harbor. Deras pilotutbildning avbröts. De skulle genast gå ombord på USS Saratoga och bege sig ut i krig. Mike kunde se ”Sara”, som besättningen kallade henne, nästan vart han än gick. Hon var flottans största hangarfartyg och tornade upp sig över North Island – den samling rullbanor och hangarer som låg på näset som bildade San Diegos hamn. Hon var medelpunkten och omgavs av kranar och landgångar. Flera flygdivisioner, som inte bara omfattade piloter, skyttar och flygplan utan också mekaniker och underhållspersonal, höll på att tas ombord. De flesta besättningar hade fått order att gå ombord på Sara i dag. Det stora tunga hangarfartyget hade legat på ett varv längre uppför kusten och hade märkligt nog kommit dit bara några minuter efter krigsförklaringen.6 Men nya grabbar som Mike hade inte väntat sig några krigshandlingar. Micheel förberedde sig för aktiv tjänst utan att ha någon brinnande längtan efter hämnd på den lömska fienden, så som de flesta som omgav honom hade. Han visste att han inte var redo. Han hade inte landat ett plan på ett hangarfartyg. De flesta av hans flygtimmar hade ägt rum i biplan. Han hade flugit några timmar i envingade metallplan, men han hade bara precis börjat flyga flottans nya stridsflygplan. Inte ens när Saras ubåtslarm ljöd och ett anfall verkade vara omedelbart förestående var Mike böjd åt att låta sin ilska eller sitt ego ta överhanden över sin bedömning.7 Mike betraktade sig inte som en född pilot. Han hade inte gjort pappersplan och följt Charles Lindberghs och andra flygpionjärers bedrifter när han var liten. År 1940 hade den 24-årige mjölkfarmaren gått ner till inkallningsnämnden och fått reda på att han skulle bli inkallad i början av 1941. Om han lät sig värvas kunde han välja försvarsgren. Hans erfarenheter i reservofficersutbildningskåren, som hade hjälpt honom att bekosta collegestudierna, hade ingjutit en stark önskan om att undvika att behöva sova i militärtält och äta kall mat. En vän tipsade honom om att söka upp en rekryteringsofficer från flottan. Rekryteringsofficeren försäkrade honom om att tillvaron i flottan var långt bättre än i infanteriet, men sedan lade han märke till att Mike hade en collegeexamen. ”Du, vi har en annan plats där som skulle passa dig,

26 • P ac i f i c och det skulle vara i flottans flygkår … Det är som att vara ombord på fartyget tillsammans med de vanliga flottisterna, men du får bättre betalt.” ”Ja, det låter ju bra”, svarade Mike utan någon större entusiasm. Han hade flugit en gång. ”Det var okej, men jag blev inte helt till mig.” Liksom alla andra goda rekryteringsofficerare lovade denne: ”Ja, du kan få en chans att pröva. Om du inte gillar det kan du alltid byta till den vanliga flottan.” Över ett år senare kom Mike till North Island med ett uppdrag som placerade honom i täten på den moderna sjökrigsföringen. När civilisterna lade märke till guldvingarna på hans paraduniform brukade de ta för givet att han var stridspilot. Nationens minnen av världskriget var trimmat med berättelser om jaktflygare som var inblandade i kurvstrider med fienden över hela himlen i hundratals kilometer i timmen. Den berusande blandningen av glamour och prestige hade även underblåst fantasin hos de män som hade genomgått flygutbildningen tillsammans med Mike. Varenda kadett strävade efter att göra sitt bästa, för det var bara de bästa piloterna som blev jaktflygare. När de nya fänrikarna fick sin examen från marinflygskolan i Pensacola anmälde de vilken typ av tjänstgöring som de föredrog. Fänrik Micheel tillhörde visserligen de bästa i sin avgångsklass och hade blivit erbjuden möjligheten att bli lärare, men han valde ändå störtbombare som första alternativ. Det var inte många som hade hört talas om störtbombare före utbildningen, men det var också det ett hangarfartygsbaserat plan. De tjänstgjorde i den amerikanska krigsmaktens frontlinje. I stället för att skjuta ner fiendeplan hade de till uppgift att hitta och sänka fiendefartyg. Mike ville flyga från ett hangarfartyg. På sitt som vanligt lågmälda sätt hade han räknat ut att han som störtbombsflygare skulle ha störst chans att placeras på ett hangarfartyg. Många av hans kamrater hade angett jaktflygare som första alternativ. De flesta skulle senare hamna bakom oket av ett fyrmotorigt bombplan. Formellt sett hade han visserligen förlagts till en spaningsflygdivision, men i praktiken hade han fått sitt första alternativ tillgodosett. Spaningsoch bombflygare flög samma plan och delade samma uppdrag. Mike hade kommit till North Island för att förbättra sina navigationskunskaper tillräckligt mycket för att bli en mycket skicklig spaningsflygare men också för att lära sig konsten att sänka fartyg, i synnerhet fientliga hangarfartyg. Nu lämnade han in sina papper och promenerade bort till officersförläggningen för att packa sina grejor utan att en enda gång ha prövat på störtbombningens svåra konst. När solen gick ner bidrog en mörkläggningsorder till förvirringen och anspänningen. Män som hade haft permission fortsatte att anlända, fulla av frågor. Micheel och de andra nya piloterna begav sig till Sara och det ögonblick som de hade arbetat så för att få vara med om. De gick för första gången ombord på hangarfartyget. I varenda vrå pressade man in piloter, mekaniker, flygplan, kulor och bomber. Rykten

” K o rt h u s e t ” • 27 grasserade hej vilt. De nya piloterna letade sig fram till ”officerstrakten”, det vill säga däcket där officershytterna var belägna. Lastningen fortsatte under hela natten, utan yttre ljus. Sedan blev det gryning. Sara löpte ut från North Island strax före klockan 10.00 den 8 december. Efter bara några minuter blåstes klart skepp. Innan Sara avgick hade emellertid lugnare omdömen segrat, och Micheel och de andra aspiranterna hade fått order om att lämna fartyget. För dem som såg Sara och hennes eskort av tre jagare löpa ut bör det ha sett ut som om hon var på väg rakt ut i strid. I måndagstidningen fanns både en artikel om ”Det japanska anfallet mot Pearl Harbor” och varningar från militära och civila ledare om att ett anfall mot amerikanska västkusten var sannolikt. Det blev soldaterna på North Island som fick i uppgift att skydda San Diego. Avdelningen med marinkårssoldater på basen började gräva skyttevärn, montera sina artilleripjäser och stapla sandsäckar för att skydda viktiga byggnader. Flygarna visste knappt hur de skulle förbereda sig. Sara hade fört med sig alla de stridsflygplan som hade avdelats till Mikes skolförband. De enda plan de hade att flyga var det gamla Brewster Buffalo och SNJ, som var flottans beteckning för North American T-6 Texan. Det sistnämnda planet hade på grund av sin starka färg och de oerfarna elever som flög det fått öknamnet ”Yellow Peril” (’Gula faran’). Tidigt på måndagsmorgonen den 8 december cyklade Sidney Phillips ner till Bienville Square mitt i staden och träffade sin kompis William Oliver Brown, som de hade kommit överens om. De gick bort till den federala regeringsbyggnaden, där samtliga försvarsgrenarnas rekryteringskontor var inrymda. Kön av män som väntade på att gå in vid flottan sträckte sig från flottans rekryteringskontor, genom hela entrén, ut genom dörren, nedför trappan, nedför St. Georgia Street till hörnet och sedan ett halvt kvarter längs St. Louis Street.8 Mobile i Alabama var en örlogsstad. De arga männen i kön fräste ofta ordet ”japsen”. Sid och William, som kallades W.O., var inte sådana som bara ställde sig sist i kön, utan de gick längst fram för att se vad som pågick. En rekryteringsofficer från marinkåren fick syn på de båda tonåringarna och gick fram till dem och frågade: ”Vill ni grabbar döda japaner?” ”Ja”, sa Sidney, ”det var tanken.” ”Jaha, men i flottan får ni bara skura däck.” Om de ville döda ”japs”, förklarade rekryteringsofficeren, då borde de söka sig till marinkåren. ”Marinkåren kommer att se till att ni får se dem i vitögat, det garanterar jag.” Bortsett från namnet kände varken Sid eller W.O. till något om marinkåren. Det var de inte ensamma om, vilket var förklaringen till att rekryteringsofficeren letade efter lämpliga rekryter i kön. Han berättade för dem att marinkåren ingick i marinen och att den i själva verket var ”den bästa delen” av denna. Sedan prövade han en annan taktik: okynne. ”Era föräldrar är ju gifta, så då kan ni ändå inte bli flottister.” Sid skrattade högt. Han tittade på W.O.

28 • P ac i f i c och såg att denne hade fått samma idé som han själv. Marinkåren skulle kanske passa dem. Men ingen av dem kunde låta sig värvas på fläcken. Eftersom de bara var sjutton år gamla var de tvungna att ta med sig papperen hem och få dem underskrivna av sina föräldrar. Kroppsundersökningen visade dessutom att Sidney var färgblind. Det gjorde inget, sa rekryteringsofficeren, för testet av färgseende skulle förmodligen snart ändras. Han sa till Sid att komma tillbaka efter julhelgen. W.O. sa att han kunde vänta också. Sid gick hem och upptäckte att det var svårare än väntat att få föräldrarnas tillåt else. Hans mamma hade två bröder i flottan – Joe Tucker var pilot och placerad i Pearl Harbor – och hon tyckte att det fick räcka. Men hans pappa, som var rektor för Murphy High School, utgick ifrån att sonen snart skulle bli inkallad. Man höll redan på att kalla in unga män, och samma dag hade president Roosevelt formellt förklarat Japan krig. Men det var också något annat. Hotet var reellt. Sids pappa hade tjänstgjort i första världskriget. Han hade uppfostrat sina båda barn till att älska sitt land tillräckligt högt för att vilja försvara det. När hans ende son nu ville ta värvning kunde han inte säga nej. Föräldrarnas diskussioner hade visserligen bara börjat, men Sid räknade med att hans pappa skulle få hans mamma att ändra sig i tid för att han skulle hinna ta värvning tillsammans med W.O. Det verkade dock inte som om Sids andre bäste vän skulle kunna göra dem sällskap. Eugene Sledge ville också ta värvning, men hans föräldrar förbjöd honom. Eugene var tvungen att gå ut high school. Eugene hade blåsljud på hjärtat. Hans bror hade gått in i armén. Eugenes pappa hade många skäl. Inget övertygade hans yngste son. Precis som Sid kände Eugene att det var hans plikt att tjäna landet. Det berodde delvis på det lömska anfallet. Men hans pliktkänsla kom sig också av familjens gamla militära traditioner. Hans far, som var läkare, hade tjänstgjort i första världskriget. Både hans farfar och morfar hade stridit i inbördeskriget. Eugene och Sidney hade visserligen många gemensamma intressen, men det var deras brinnande intresse för inbördeskriget som verkligen förenade dem. De flesta veckoslut begav de sig till slagfältet strax utanför Mobile. Eugenes föräldrar hade en bil åt honom – en nästan otänkbar lyx – så de kunde köra bort till Fort Blakeley eller Spanish Fort. Till viss del var utfärderna en flykt undan den strikta vardagen. Ingen brydde sig om de övergivna ruinerna efter forten, så Sid och hans kamrat ”Ugin” kunde göra som de ville. De älskade att gräva efter historiska föremål i jordvallarna, och ibland hittade de till exempel miniékulor och bältespännen från sydstatssoldater. Eugene tog ofta med sig gevär, och de övade prickskytte. De läste också mycket om kriget och slaget som hade utkämpats där. Sydstatsarmén hade fortsatt att hålla Fort Blakeley även efter det att nordstatsarmén hade försatt hamnstaden Mobile i blockad och erövrat Spanish Fort. Samma dag som general Lee undertecknade kapitula-

” K o rt h u s e t ” • 29 tionsdokumentet i Appomattox stred omkring tjugo tusen man vid Blakeley, som blev inbördeskrigets sista stora slag. Nordstatarnas anfall leddes av 82. (Ohio) regementet, som till sist drev bort den till antalet underlägsna och sämre beväpnade sydstatsarmén från dess ställningar. Sid och Eugene älskade att följa alla de enskilda förbandens strider och på nytt utkämpa slaget från granatkratrarna, skyttevärnen och artilleriets stora skansar. Kriget mot Japan skulle helt säkert bli lika viktigt som inbördeskriget hade varit. ”De smutsiga japsen”, som de kallades av de flesta amerikaner, hade genomfört ett lömskt anfall samtidigt som deras ambassadörer i Washington D.C. talade om fred. Det var svekfullt. Sid och Eugene hade en brinnande önskan om att få vara en del av landets ärorika seger. Liksom sydstatssoldaterna i Fort Blakeley, vilka hade stridit till sista blodsdroppen långt efter det att kriget var förlorat, längtade de efter att få bevisa sitt mod för all framtid. Om de nu bara kunde få föräldrarnas tillåtelse. Medan alla andra oavbrutet talade om pearl harbor var korpral john Basilone rasande över det japanska anfallet på Filippinerna. Ingen i kompaniet var förvånad över hans reaktion. Basilone var visserligen korpral i marinkåren, men för länge sedan hade han tjänstgjort två år i armén, större delen av tiden i Manila. Han hade berättat så många historier om Manila att hans vänner sedan länge hade gett honom smeknamnet ”Manila John”.9 Varenda marinkårssoldat drog skepparhistorier. De låg förlagda i ett tältläger på North Carolinas kust och hade inte mycket annat att göra än att prata skit. Tatueringen av en vacker kvinna på Johns högra biceps gav upphov till kommentarer och frågor. Han berättade för dem att hon hette Lolita och att han hade träffat henne i Manila ”av en ren slump, under ett sådant där oväder som helt plötsligt blåser upp”.10 För att undkomma regnet hade han gått in på en liten bar, och där hade hon suttit. John hade inte varit närmare bekant med vare sig filippinarna eller deras land förr än hon lärde honom. Filippinarna – som uttalade ordet med ”p” – var visserligen fattiga, men de arbetade hårt och var stolta över sin härkomst. De hade utkämpat ett utdraget krig för sin självständighet och tvingat den amerikanska regeringen att fastställa en tidsplan för när de amerikanska trupperna skulle lämna landet. Eftersom självständighetsfrågan redan hade varit avgjord när John kom dit hade han lärt känna en kvinna och ett folk som älskade Amerika. De vände sig till Amerika för att få hjälp. Filippinernas förste president hade bett general Douglas MacArthur att bygga upp landets armé och föra befäl över den som fältmarskalk. För att skydda den spirande demokratin tills den kunde försvara sig själv hade amerikanska armén förlagt en stor styrka dit. Till och med Basilone, som bara var menig, insåg att det största hotet kom från Japan.11 Japanerna hade under många år försökt tvinga bort USA från Fjärran Östern.

30 • P ac i f i c Den 9 december kom nyheterna om de japanska anfallen mot andra länder och öar i stillahavsområdet. Eftersom omfattningen av japanernas erövringar där gjorde hela nationen bestört sa John till alla att Manila inte skulle falla.12 General MacArthur förde befäl över en mäktig styrka från sin svit högst upp på Manila Hotel, var ifrån han kunde titta ut över bukten på ena sidan och över stadens huvudgata – Dewey Boulevard – på den andra. Norra Luzon hade imponerande försvarsverk, och en kväll hade John under en båttur med Lolita sett de viktigaste av dessa.13 Hon hade styrt motorbåten ut ur Manilabukten och runt spetsen på Bataan ut i Subicbukten. De hade kört vidare längs Bataans nordkust, i riktning mot Olongapo, och ätit middag på en alldeles särskild restaurang. Det hade varit en minnesvärd natt på många sätt, men John erinrade sig också att de hade passerat öfortet som bevakade inloppet till Manilabukten: Corregidor, som även kallades The Rock (’Klippan’). De uråldriga klippväggarna, som kröntes av kustartilleriets jättelika pjäser, tornade upp sig över de största örlogsfartyg som någonsin hade byggts. När johns sejour i armén löpte ut hade han bestämt sig för att åka hem som ogift. Alldeles innan han skulle ge sig av hade Lolita kommit och letat efter honom. Han brukade skoja och säga att han hade haft tur som inte hade stött på henne. Hon hade haft med sig en machete och huggit hans sjömanssäck itu.14 Hans vänner, som själva var marinkårssoldater, trodde på ungefär hälften av vad han berättade för dem.15 Men poängen med Johns historier var aldrig att få honom själv att framstå i gott ljus. Han tyckte om att skratta och utbyta historier med andra. Men en uppmärksam åhörare skulle ha hört något mer bakom denna fasad. John älskade Manila därför att det var där han hade fått visa vad han dög till. Yrkessoldatens äventyrliga och fysiskt krävande tillvaro hade dämpat en djupt rotad rastlöshet. John hade upptäckt att han hade en fallenhet för soldatlivet, till skillnad mot tillvaron i det civila som hade varit så prövande för honom. Manila Johns väg från armén till marinkåren hade varken varit rak eller lätt, men han hade så småningom klarat sig från Manila till kulsprutetroppen i D-kompaniet, 1. bataljonen, 7. marinkårsregementet (D/1/7). När han nu stod inför kriget kände han sig trygg på sin plats i världen. Han älskade marinkåren. Han kunde sitt jobb. Hans föräldrar behövde inte längre oroa sig för honom, och han kunde skicka hem fyrtio dollar i månaden till sin mamma.16 Denna frid lockade fram hans naturliga läggning: en munter, lättsam själ som tyckte om att ha roligt och lockade till sig andras sällskap.17 Han hade låtit tatuera in sin inställning på vänstra axeln. Tatueringen visade ett svärd som högg igenom en fana med mottot Death Before Dishonor (’Hellre döden än vanära’). Löjtnant Shofners krig tilltog långsamt. Fienden bombade de amerikanska baser-

DEN OFFICIELLA BOKEN BAKOM SUCCÉSERIEN FRÅN

HUGH AMBROSE

FRÅN PRODUCENTERNA BAKOM SM

EN SERIE I 10 DELAR